Page 1

KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE

MED ELLER UTAN FILTER? PE R SON LIGA FU N D E R I NGAR KR I NG ETI KE N , PE DAGOG I KE N , KÄLLKR ITI KE N OCH VUXE N ROLLE N NÄR I NTE R N ET KOM M E R TI LL S KOLAN

STIG ROLAN D RAS K

5


Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling arbetar för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft och öka sysselsättningen i landet genom att: • stödja kunskaps- och kompetensutbyte mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut och det svenska näringslivet • finansiera forskning vid mindre och medelstora högskolor samt nya universitet • främja användandet av IT KK-stiftelsen bildades 1994 av medel från löntagarfonderna. Det ursprungliga stiftarkapitalet, 3,6 miljarder kronor, har placerats i första hand i aktier i svenska företag. Vid ingången till år 2000 hade kapitalet vuxit till 7,3 miljarder varav cirka hälften reserverats i avtal som sträcker sig flera år framåt i tiden.

OR DFÖR RÅDET I FALU N, 2000. R E DAKTÖR: AG N ETA BAR LE. TEXT: STIG ROLAN D RASK. GRAFISK FOR M: OLA HÖGLU N D. R EPRO OCH TRYCK: R EDN ER S. ISSN 1403-3224


I N N E HÅLL 5

FÖRORD

6

ETIK I TEORI OCH PRAKTIK

8

ETI K OCH / E LLE R MORAL

8

S KO L A N S E T I S K A A N SVA R

10

VÄ R D E G R U N D E R O C H G R U N DVÄ R D E N

11

AT T G E STA LTA O C H F Ö R M E D L A

12

DEN FJÄRDE BASFÄRDIGHETEN

12

D E N T R E DJ E R E VO L U T I O N E N

13

F Ö R Ä N D R I N G A R , F Ö R B ÄT T R I N G A R O C H F Ö R S Ä M R I N G A R

15

D E ÅT TA S : E N

16

I T- G E N E R AT I O N E N

17

E X E M P L E T E STO N I A

18

INTERNET - EN ETISK UTMANING

18

D E T B R I ST FÄ L L I G A STA K E T E T

19

D E T R E N I VÅ E R N A

20

I S O L E R I N G E L L E R VAC C I N E R I N G

21

VAT T N E TS B E T Y D E LS E F Ö R S I M U N D E R V I S N I N G E N

22

T U N N E LS E E N D E TS P R O B L E M AT I K

22

M I T T M ÖT E M E D K U K L U X K L A N

24

PROBLEM OCH MÖJLIGHETER

24

M A K T E N ÖV E R S KO L A N S DATO R E R

25

VA D Ä R R ÄT T O C H F E L

26

D E N I V R I G E PAC I F I ST E N - M E TO D E N

27

AT T A N A M M A E L L E R I N T E A N A M M A

27

TJ E J E R O C H T E K N I K

30

NÄTET SOM KÄLLA OCH TEXT

30

DE N TRADITION E LLA KÄLLKR ITI KE N

31

F YS I S K E X I ST E N S

31

TI LLBAKA TI LL KÄLLAN

32

D E N SVÅ R FÅ N G A D E K A R A K TÄ R E N

32

I NG E N AB SOLUT SAN N I NG

33

FRÅN KÄLLKR ITI K TI LL TEXTKR ITI K

34

E N K VÄ L L M E D T V 4

34

M ÖJ L I G H E T T I L L M A N I P U L AT I O N

35

KO N K R E TA T I P S

36

D E N I N T U I T I VA M E DV E T E N H E T E N

36

N ÄT E TS P E DAG O G I S K A I N S ATS

38

VUXENVÄRLDENS ANSVAR

39

S E PA R AT I O N O C H R E L AT I O N

39

U N G D O M SVÄ R L D E N O C H U N G D O M SVÄ R D E N

39

VÅG A VA R A VÄG V I S A R E

40

AT T B A R A VA R A V U X E N

40

D E N S KÖ R A H U M A N I S M E N

41

D E N Ö DVÄ N D I G A G R U S KO R N E N

42

D E M O K R AT I B E G R E P P E T

43

EPILOG


MED ELLER UTAN FILTER? ”Frågan är inte vilka tekniska filter vi kan installera i datorerna, utan vilka etiska filter vi kan installera i eleverna". Så uttrycker Stig Roland Rask, lärare och i tre år projektledare för "Etik och Internet" vid Fredriksdalskolan i Lidköping, sina funderingar kring etik och källkritik med anledning av att Internet kommit till skolan. För fem år sedan menade några att Internet var en fluga som snart skulle surrat färdigt. Idag vet vi bättre! Var tredje svensk använder Internet varje dag och bland ungdomar är siffran ännu högre. Med ökad Internetanvändning har tillgängligheten till information ökat dramatiskt. Satanisterna trängs om utrymmet med Vatikanen. Drogliberaler och drogmotståndare kämpar om uppmärksamheten liksom rasister och antirasister. Listan kan göras lång. Hur ger vi barn och ungdomar förutsättningar för att kritiskt värdera information, hur skapar vi respekt och förståelse för demokratiska värden, när dessa ständigt utmanas? I detta mödosamma arbete har skolan en av huvudrollerna. Sedan 1997 har KK-stiftelsen givit stöd till fem projekt som ägnat sig specifikt åt detta ämne, men naturligtvis har frågeställningen varit aktuell i de flesta av våra totalt 100 projekt. På Fredriksdalskolan i Lidköping har Stig Roland Rask och hans kollegor under tre år dagligen konfronterats med frågor som utmanar lärarrollen. Sedan augusti 1999 är Stig Roland Rask ansvarig för området Etik och källkritik på KK-stiftelsen. Denna skrift är en sammanställning av hans erfarenheter och funderingar som de formats under tre intensiva år – i en ständig dialog med lärare och elever. Genom att ge ut denna skrift, med en engagerad lärares och projektledares personliga idéer och reflektioner, hoppas vi på KK-stiftelsen kunna bidra till att vidmakthålla och intensifiera ett av skolans viktigaste samtal.

Hans Gennerud

5


6

ETIK I TEORI

Vad står jag för? Vilket samhälle vill jag ha? Vilka värden är jag beredd att värna om och försvara? Kan man säga att Internet i positiv mening stimulerat skolans etiska debatt? Ny teknik har en förmåga att utmana vår etik och ställer oss inför svåra etiska frågor. Internet utgör inget undantag från denna regel. Förhållanden blir synliggjorda. Skeenden illustreras. Verkligheten blir tydlig och tvingar oss till reflektion.

Kräver den nya tiden en ny etik? Knappast. Den gamla duger förmodligen ett tag till. Det som krävs är nya appliceringar och tillämpningar. Frågan om vår värdegrund ställs på sin spets. Humanismen måste än en gång formuleras. Demokratiska värden måste försvaras. Om den nya teknologin med sitt fria informationsflöde provocerar oss till att ta detta ansvar på förnyat allvar, har den gjort en god insats – även ur ett etiskt perspektiv.


OCH PRAKTIK

7


8

E T I K O C H / E L L E R M O R A L?

Etik är ett svårt ord. Vi lägger alla in olika betydelser i det. Ofta får det vara synonymt med ordet moral. Det gör det hela ännu svårare. Det finns flera goda skäl till att vara noga med att separera dessa ord en aning från varandra och betona den betydelseskillnad som faktiskt finns. Etik är de tankar, idéer och åsikter vi har i frågor om rätt och fel. Den rör sig på ett yttre socialt plan. Om etik kan man diskutera, reflektera och utbyta tankar. Moral däremot är det liv vi lever. Våra mer eller mindre lyckade försök till praktisk tilllämpning av våra etiska åsikter. Livet som det är – med sina fel, brister och misslyckanden. Här uppstår ett språkligt problem. Ordet dubbelmoral blir omöjligt. Jag kan inte leva två liv, alltså kan jag inte ha flera moraler. Däremot har vi alla en gemensam upplevelse av att det finns en skillnad mellan det liv vi lever och det liv vi innerst inne anser att vi borde leva. Detta kallas ibland för dubbelmoral, men är inget annat än den naturliga skillnaden mellan vår moral och vår etik. Erfarenheten av att riva sin egen etiska ribba är något vi alla delar. Vi har mycket att vinna på att hålla isär de båda begreppen. Att låta moralen vara våra handlingar och låta etiken vara våra reflektioner kring desamma. Att låta etiken vara moralens teori och moralen våra försök till praktisk tilllämpning. Det finns ju ändå ganska tydliga skillnader mellan våra insikter och våra insatser. Vad vinner man på att skilja begreppen åt? Jo, den etiska debatten får då chansen att landa på ett mer allmänt samhälleligt plan som är möjligt att diskutera. Blandar man in moralen blir det hela mycket mera privat och därmed mycket mera smärtsamt. Hårddrar man det en aning är det faktiskt våra misslyckanden som skiljer vår moral från vår etik. Vem vill prata om rivna ribbor?

Våra moraliska lyckanden och misslyckanden mår säkert bäst av att få stanna i det privata, men det är viktigt och nödvändigt att vi vågar lyfta fram debatten om vår tids samhällsetik. Vilka värden vill vi värna och försvara? Vilket samhälle vill vi bygga? Tekniska nyvinningar och samhällsutvecklingen i stort gör detta samtal allt viktigare. Vi kan ta gentekniken som exempel lika väl som Internet. In i vår trygga värld kommer nya kunskaper och ställer ett antal etiska frågor på sin spets. Vi tvingas till nya ställningstaganden och gränsdragningar. Vi tvingas att på nytt formulera vad vi tror på. Det är därför samtalet är viktigare än någonsin. Det är därför diskussionen absolut inte får tystna. S KO L A N S E T I S K A A N SVA R

Skolans styrdokument är tydliga när det gäller skolans etiska ansvar. I en mening skall skolan naturligtvis vara objektiv. Man skall kunna skicka sina barn till skolan i trygg förvissning om att de inte utsätts för otillbörlig påverkan av t ex politisk och religiös art. Därmed inte sagt att skolan skall undvika olika former av livsåskådnings- och värderingsfrågor. Allsidighet och saklighet är dock det som gäller. Läraren skall se till att olika åsikter får komma fram och att olika yttringar balanseras. Eleverna skall lära sig att debattera och argumentera, likaväl som de skall lära sig att respektera åsikter från andra. Läraren skall uppträda som en objektiv samtalsledare som ser till att alla får komma till tals och att olika åsikter får utrymme. Ur detta samtal skall eleverna förhoppningsvis utveckla ett eget personligt förhållningssätt till olika typer av etiska frågeställningar.


V I L K A VÄ R D E N V I L L V I VÄ R N A O M O C H F Ö R S VA R A? V I L K E T S A M H Ä L L E V I L L V I BYG G A?


10

Till mångas förvåning är det dock inte detta perspektiv som poängteras starkast i den senaste läroplanen. Här talas det mycket mer om lärarens ansvar som subjektiv vägvisare. Det finns värden i vårt demokratibygge som är så fundamentala att de inte kan reduceras till allmänna debattfrågor. Vi kan inte alltid acceptera att en åsikt är lika god som en annan. Tanken på alla människors lika värde är det kanske allra tydligaste exemplet. Här skall läraren vara tydlig i sin guidning in i de demokratiska värderingar som är vårt samhälles grundval. Hur bra är den svenska skolan på det här? Variationen är förmodligen ganska stor. Vad gäller etiska frågor i allmänhet tror jag att lärare generellt känner sig mer hemma på teoretisk faktaförmedling än på att behöva ge sig in på något så osäkert som värderingar. När det gäller vägvisandet har det kanske många gånger varit enklare att gömma sig bakom något mer eller mindre inbillat objektivitetskrav, än att rakryggat stå upp och peka ut en riktning. VÄ R D E G R U N D E R O C H G R U N DVÄ R D E N

Läroplanen säger att skolan skall bygga på den etik (bestämd form singularis) "som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Det handlar alltså inte om två "etiker" utan om en och samma. Innehållsmässigt finns det ingen skillnad – däremot anger man att det finns olika inspirationskällor för (och förvaltare av) denna etik. Det fantastiska med vårt demokratibygge och den människosyn som skall råda och förmedlas i dess skola, är att man kan komma fram till den utifrån ett otal olika inspirationsgrunder – religiösa, filosofiska, politiska, humanistiska... eller vanligt sunt förnuft! Olika värdegrunder har lett fram till samma grundvärden!

Visst finns det stora skillnader mellan kristen tradition och västerländsk humanism – om man tittar på hela innehållet i dessa lärosystem. Men om man enbart ser till innehållet i den etik som dessa filosofiska system representerar hittar man inga skillnader. Läroplanens fem exempel beskriver människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med de svaga och utsatta – etiska värderingar som båda dessa värdesystem formulerat och som vi alla kan omfatta – utan att för den skull varken behöva kalla oss kristna eller västerlänningar. Det var just i förberedelsearbetet inför LpO 94 som denna stora och tämligen unika genomgång gjordes av vad som är våra grundvärden och vilka olika ursprung de har. Upptäckten att kristen etik och västerländsk humanism till sitt innehåll sammanfaller, har på ett avgörande sätt underlättat (och förmodligen t o m utgjort en förutsättning för) att vi kan använda begreppet "gemensamma värden" i våra styrdokument och skoldebatter. Denna grundläggande samsyn måste vi vara rädda om. När vi kommer till tolkningar och praktiska tillämpningar lär det likväl finnas olika åsikter så det räcker. Vad har då detta resonemang med IT i skolan att göra? Förmodligen väldigt mycket. Istället för att vilset famla runt i vårt sökande efter den nya ITetiken, är det naturligtvis till dessa grundläggande värden vi skall vända oss. Etiska problem som dyker upp i t ex Internetanvändningens spår skall betraktas, belysas och bedömas i förhållande till dessa grundvärden. Hur relaterar vi ett kränkande mejl till idén om individens integritet?


Hur förhåller sig en porrsida till tanken om jämställdhet? Hur ser vi på en våldsförhärligande hemsida i relation till människolivets okränkbarhet? Svårare än så är det förmodligen inte. Eller rättare sagt – så oerhört svårt är det. AT T G E STA LTA O C H F Ö R M E D L A

Läroplanen innehåller många stora och vackra ord. Ibland låter de nästan som poesi. Somliga kan ibland uttrycka sig lite nedlåtande om detta faktum. Men läroplanens poetiska delar är faktiskt inte bara de vackraste. De är också de viktigaste. En av de vackraste meningarna är att skolan skall fostra till "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande". En annan vacker formulering är att skolan skall "gestalta och förmedla" dessa värden. Att dessa värden skall förmedlas är formulerat som ett uppdrag för skolan. Dock sägs ingenting om de pedagogiska metoderna. Frågan om hur man bär sig åt återstår att besvara. Som jag ser det är det fyra faktorer som måste till för att rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande skall kunna förmedlas. Nämligen rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Det är här som det andra vackra ordet kommer in. Att gestalta. Orden skall gestaltas. Några andra förmedlingsmöjligheter finns inte. Genom gestaltning sker förmedling. Någon har sagt att etiska värderingar inte kan läras ut – de kan bara läras in. Förmodligen gäller det alla andra kunskaper också.

<

11


12

Internet har revolutionerat vårt informationsutbyte. Gamla sanningar har upphört att gälla och nya har formulerats. Eftersom så mycket information numera finns tillgänglig, har behovet av traditionell informationsförmedling minskat. Detta påverkar naturligtvis även nästa led, när information skall förädlas och omvandlas till kunskap. De elever som skall klara sig på 2000-talet måste kunna söka och samla, sålla och sovra, sortera och strukturera, systematisera och sammanställa information på ett sådant sätt att den utvecklas till denna kunskap. Här ingår förmågan till värdering och kritisk analys som en mycket viktig förutsättning. Att hjälpa eleverna att utveckla denna "fjärde basfärdighet" är en stor och spännande utmaning för den svenska lärarkåren.

DEN FJÄRDE B D E N T R E DJ E R E VO L U T I O N E N

Någon har sagt att mänskligheten har upplevt tre stora informationsteknologiska revolutioner som har varit textbaserade – skriftspråket, boktryckarkonsten och Internet. Naturligtvis har vi också upplevt andra informationsrevolutioner som t ex radion, telefonen och TV:n, men dessa har i första hand baserats på ljud och bild. Det första kända skriftspråket utvecklades av sumererna i "landet mellan floderna" för lite mer än 5000 år sedan. Deras kilskrift innebar att de fick möjlighet att lagra kunskap utanför det mänskliga medvetandet. Kompetens behövde inte gå förlorad bara för att en kunnig människa dog. Skriftspråket betydde att man fick möjlighet att bevara och addera olika generationers färdigheter till varandra. Det är inte för inte som man kan konstatera att den mänskliga utvecklingens "takeoff" ligger i anslutning till denna upptäckt. När Gutenberg och hans medhjälpare för c:a 500 år sedan utvecklade boktryckarkonsten innebar

detta i sin tur att möjligheten att sprida informationen fick en oerhörd skjuts framåt. Handskrivna böcker i all ära, men framställningskostnad och framställningstid gjorde dem till sällsynta och exklusiva produkter. När Internet blev allmän egendom i mitten av 90talet blev det möjligt för oss att till en rimlig kostnad och måttlig kunskap göra vår lilla informationsbit tillgänglig för hela världen, samtidigt som vi själva kunde ta del av all den information som finns på nätet. Vi behöver inte längre ha egna tryckerier eller bokförlag bakom ryggen. Vårt informationsutbyte har accelererat i enorm omfattning. När skriftspråket uppfanns innebar det slutet för en hel yrkeskategori, nämligen berättarna. Det fanns i de flesta kulturer en form av muntlig tradition som var mycket långt driven. Säkerligen protesterade dessa berättare mot den nya tidens vindar som successivt skulle göra deras


13

ASFÄRDIGHETEN memorerande överflödigt. Ekot av deras protester har dock för länge sedan klingat ut. Ingen av dem kunde ju skriva ner sina kritiska synpunkter.

Om Internets betydelse kan jämföras med kilskriften och boktryckarkonsten är det naturligtvis ett dramatiskt skede vi just nu genomlever.

När boktryckarkonsten utvecklades innebar det att ett stort antal munkar fick uppsöka arbetsförmedlingen. Det manuella skrivandet, som hade varit deras speciella kompetens, efterfrågades inte längre. Ny teknik gjorde i ett ögonblick deras kunskap inaktuell. Deras långt drivna hantverksskicklighet hade spelat ut sin roll.

Att som lärare, d v s informationsteknolog, få uppleva att det man dagligen sysslar med just nu genomgår sin största förändring sedan Gutenberg kan onekligen upplevas som en aning omtumlande.

IT-utvecklingen har haft liknande konsekvenser. Det bästa exemplet är förmodligen de engelska typograferna. När datorerna aviserade att de avsåg att göra typograferna utan arbete gick engelska typografförbundet i strejk. Här skulle man minsann solidariskt visa att man inte ställde upp på dylika nymodigheter. Idag har datorerna tagit över tidningsproduktionen. Det finns inga typografer kvar i England. Dock finns fackföreningen kvar. Den lär fortfarande vara i strejk!

Inför allt detta nya finns det två förhållningssätt. Antingen ser man utvecklingen som ett hot eller som en möjlighet. Antingen lär man sig att använda den nya tekniken eller också går man i strejk. Historien visar oss vilken väg som har varit och förmodligen är mest framkomlig. Ser man inte det får man väl besöka något av det engelska typografförbundets strejkmöten. F Ö R Ä N D R I N G A R , F Ö R B ÄT T R I N G A R O C H FÖR SÄM R I NGAR

Förändring är ett värdeneutralt ord. Däremot kan förändringen leda till det positiva ordet förbättring eller till det negativa ordet försämring. När


14

man står inför ett förändringsbeslut måste man därför försöka tänka sig in i vart denna förändring leder. Bedömer man att den leder till förbättringar bör den få vårt stöd. Befarar man att den leder till försämringar är det vår demokratiska plikt att försöka stoppa förändringen. Folkomröstningen i EU-frågan är ett tydligt exempel. Svenska folket tvingades använda all sin fantasi för att försöka se in i framtiden och bedöma konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i unionen. Plus- och minusargument lades i vågskålarna. Analyser begrundades och värderades. Ljusblå visioner ifrågasattes och skräckscenarier fick sina motbilder. Så småningom var vi redo att gå till valurnorna. De som trodde att medlemskapet skulle leda till förbättringar röstade ja. De som bedömde att det skulle leda till försämringar anslöt sig till nejsidan. Inom skolans värld fattas det en stor mängd beslut. På skola efter skola. På konferens efter konferens. I personalgrupp efter personalgrupp. Diskussionens vågor går höga. Lärare är debattglada och debattskickliga individer. Bekymrat lägger vi pannan i djupa veck och försöker bedöma kvaliteten på alla de argument som används. Framtidsscenarier målas upp. Förnyare ställs mot traditionalister. Utvecklare mot bevarare. Visionärerna mot de i vardagen förankrade. Utbildningsideologier ställs mot varandra. Idéer om framtidens skola konfronteras. Så småningom är man redo för beslut. Problemet är att mycket få av dessa beslutssituationer liknar EU-omröstningen. Tvärtom är det så att en stor del av dessa beslut är direkt onödiga. Rätten att besluta ligger helt enkelt inte på skol-

enhetens nivå. Man är inte ens ombedd att ha en åsikt. Uppgiften är att verkställa. Man sitter till exempel i ett stort antal personalrum och beslutar om huruvida man skall säga ja eller nej till samhällsutvecklingen. Man funderar över om man skall hänga med eller bromsa. Det man glömmer är att inte ens på central politisk nivå kan man göra så mycket åt den samhällsförändring som bl a den tekniska utvecklingen driver fram. Att sitta på en enskild skola och besluta i dessa frågor är slöseri med tid och kraft. Ännu mer tid använder man åt att diskutera hur den framtida skolan skall se ut. Man debatterar, begrundar, analyserar, diskuterar och grälar kring olika utvecklingsidéer och deras eventuella genomförande. De som bedömer att förändringarna skall innebära förbättringar röstar ja. De som befarar försämringar röstar nej. Problemet är att det man egentligen diskuterar är om man skall ansluta sig eller inte till de politiska beslut om skolan som riksdagen i blocköverskridande enighet antog redan 1994. Som om det vore en uppgift för varje skola. Som om den rätten låg på vars och ens privata nivå. Det är inte bara slöseri med tid och kraft. Det är dessutom en aning patetiskt.


D E ÅT TA S : E N

Vi lever i en föränderlig tid. Mycket är annorlunda än det har varit. Om något fortfarande är sig likt kan man vara övertygad om att det är just detta som nu står på tur för förändringens vindar. Oavsett vilken samhällssektor man studerar ser man liknande tendenser. Känslan av uppbrott är påtaglig. Tiden är i rörelse och vi med den. Gamla sanningar upphör att gälla och nya formuleras. Att denna tidsanda sammanfaller med ett millennieskifte förstärker naturligtvis känslan av bokslut och nystart. Inom skolans värld är man van vid förändringskrav. Kanske t o m lite för van. Det finns lärare som utvecklat både resistens och immunitet mot nyordningar. Detta beror förmodligen på att många förändringsförsök har iscensatts av klåfingriga skolbyråkrater eller möjligen nyvalda skolpolitiker som haft behov av att profilera sig. Så är inte fallet den här gången. Nu står vi inför helt andra förnyelsekrav som i första hand ställs och formuleras av samhällsutvecklingen i sig. Samhällsförändringen går numera så fort att varken läroplaner, skolverk eller utbildningsdepartement hinner med att formulera om sig. Vad visste t ex LpO 94 om Internet? Med en traditionell undervisning kan våra elever bli mycket lämpade att leva i 1900-talets samhälle. Problemet är att dom inte tänker göra det. Våra elever har aviserat sin avsikt att leva och verka i ett helt annat millennium. Det innebär att inte ens om vi lyckas förmedla alla kunskaper vi har, så räcker det för deras framtida behov. De måste helt enkelt kunna mer, bättre och annat än vad vi kan. Detta innebär i sin tur att det är mycket viktigt att våra elever lär sig att söka och samla, sålla och

sovra, sortera och strukturera, systematisera och sammanställa framtidens information på ett sådant sätt att den omvandlas till denna nödvändiga kunskap.

Dessa åtta S är så viktiga att de måste börja betraktas som den fjärde basfärdigheten – och därmed viktas lika med de tre traditionella – läsa, skriva och räkna. Att ha lärt sig hur man lär sig är den kunskap som hjälper våra elever till anpassning i en föränderlig värd. En förmåga som gör dem rustade att möta den nya tidens förväntningar och som inte åldras i samma takt som mycket annat. Framtidens samhälle kallas omväxlande för informationssamhälle och kunskapssamhälle. Därav skall man inte dra slutsatsen att detta är två synonyma begrepp. Endast när informationen får bearbetas av det mänskliga medvetandet kan den omvandlas till kunskap. Skall sedan denna kunskap bli användbar i betydelsen att den hjälper mig att fatta kloka beslut, måste den i sin tur relateras och kopplas till hela min arsenal av sociala, emotionella och etiska referenser. Att bistå eleverna vid utvecklandet av denna mycket sublima förmåga, är utan tvekan en av läraryrkets allra svåraste, viktigaste och kanske roligaste utmaningar. Omsätter man denna slutsats till praktisk konsekvens, innebär det naturligtvis att de som har problem att tillägna sig de åtta S:ens färdigheter, måste få samma stöd som de som har problem med de tre andra baskompetenserna. Nya tankar måste tänkas. Nya prioriteringar måste göras. Bråttom är det dessutom. Tiden går numera så fort att när vi försöker att beskriva den så hamnar vi som regel i dåtid.

15


16

I T- G E N E R AT I O N E N

I mitten av 90-talet hade jag en 11-åring som tillbringade mycket tid framför familjens dataskärm. NHL och andra CD-spel upptog hans intresse. Som föräldrar var vi något oroliga. Allt detta sittande vid skärmen kunde väl knappast vara nyttigt. Datorn med sin slutna struktur erbjöd naturligtvis fantastiska och lärorika upplevelser, men var ändå en isolerad värld. Risken fanns väl att grabben skulle bli fullständigt asocial. Fyra år senare har man en ny 11-åring som sitter vid samma skärm. Nu är det chattandet och epostandet som upptar intresset. På ett mycket påtagligt sätt har datorn bytt karaktär från att ha varit en symbol för det slutna rummet till att bli hemmets dörr ut mot världen och verkligheten. Dess inåtvända låtsasvärld har ersatts av öppenhet, kommunikation och verklighet. En dator är något helt annat idag än vad den var 1995. Hur snabbt denna förändring har gått illustreras med stor och förmodligen oavsiktlig tydlighet av forskningsöversikten "Informationstekniken i skolan" som sammanställts på uppdrag av Skolverket. Efter en bra och ambitiös genomgång av ett stort antal forskningsrapporter kring hur IT förändrat skolan kommer man fram till följande slutsats: "Man kan tycka att många visioner som finns om skolan i informationssamhället tenderar att fokusera på skolans roll som organisatör av kunskapsinhämtande. Skolans betydelse för social och emotionell utveckling finns inte med – givetvis för att det är synnerligen oklart om informationsteknologin har något som helst att erbjuda på dessa områden." För mig kändes denna slutsats tveksam. Jag kontrollerade utgivningsåret än en gång och fann att

det verkligen var 1998. Dock skall ingen skugga falla över författaren som gjort ett utmärkt arbete. Problemet är att han har utgått från forskningsrapporter som har några år på nacken och därför baseras på en tidigare generation datorer och därmed på en föråldrad syn på dataanvändande. Rapporten har naturligtvis historiskt intresse, men som beskrivning av datorns roll, position och möjligheter i dagens skola och som underlag för debatt och slutsatser är den överspelad redan innan den kom ut. En dator som är sammankopplad med världen (d v s Internetansluten) är nämligen något helt annat än en dator som inte är det. Man kan inte utan vidare jämföra brödrostens möjligheter och användningsområden med jetplanets. I motsats till rapporten hävdar jag att den nya generationens datorer har en mycket stor potential just när man arbetar med den sociala och emotionella delen av elevernas personlighetsutveckling. När det gäller ren faktainhämtning är boken fortfarande svårslagen. Värdet av de olika slutna träningsprogram som dominerade dataanvändandet under det tidiga 90-talet kan säkert ifrågasättas. Medan boken och den förra generationens datorer är hänvisade till sin egen slutna värld av tecken och symboler, är den nya datorn öppen för intryck, åsikter, attityder, värderingar, slutsatser och kommunikation i en ständigt föränderlig och överväldigande omfattning. Här finns åsikter att stångas mot, värderingar att grubbla över, stimulerande subjektivitet och positiva provokationer, attityder att förfäras över och reagera mot. Här kan man vandra omkring på det etiska marknadstorget och försöka lära sig att sålla och sovra i det till synes oändliga utbudet, här finns möjlig-


heterna till samtal och kommunikation med andra kulturer och livsmönster. Kort sagt – vill vi ta skolans mångfacetterade uppgift på allvar att inte bara vara kunskapsförmedlare, utan också ta ansvar för individens sociala mognad, etiska medvetenhet och emotionella utveckling – då erbjuder oss den nya tekniken ett alldeles lysande verktyg.

Kanske är det just i arbetet med värderingsfrågor av t ex etisk och politisk art som Internet visar sin allra starkaste sida och är allra mest överlägsen andra informationskällor. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och säga att det är i arbetet med dessa frågor som man hittar ett av de allra starkaste motiven för Internet i skolan.

Som jag ser det är datorns användbarhet när det gäller dessa områden kraftigt underskattad och i många avseenden ännu oupptäckt. Kanske är det just inom dessa sektorer som den nya tekniken har sin största, outnyttjade utvecklingspotential.

<

E X E M P L E T E STO N I A

Enligt Nationalencyklopedin är Estonia det latinska namnet på Estland – i och för sig en korrekt upplysning – men fartygskatastrofen är obekant för detta uppslagsverk. Detta är dock inte så förvånande, eftersom katastrofen inträffade 1994 och encyklopedins första delar är betydligt äldre. På Internet får jag inte bara reda på fakta i ärendet, utan kan även följa det politiska spelet via ministrars och partiledares uttalanden, jag kan läsa de olika kommissionernas rapporter, referensgruppens hela slutrapport, det tyska varvets försvarstal och jag kan via anhörigorganisationernas hemsidor följa deras laddade kamp för offrens bärgning. Här presenterar Internet sin tydliga överlägsenhet. Inte bara i aktualitet utan framför allt i den positiva subjektiviteten. Jag kommer rakt in i aktörernas eget material och kan ta del av deras smärta, passioner, viljeyttringar, avväganden och ideal. Subjektiviteten ger en emotionell närhet som fångar och berör. Materialet är inte silat genom objektivitetens svalkande filter. Jag kommer helt enkelt verkligheten mycket nära.

17


18

INTERNET - EN ETISK UT Internet innehåller material som vi tycker illa om. Inte mer än andra medier, inte nödvändigtvis grövre än andra medier, men närmare och mer lättåtkomligt. Bara en musklickning från en god och användbar sida kan vi hitta innehåll som kränker våra gemensamma värderingar. Porr, knark och nynazism är ofta nämnda exempel. Hur skall vi förhålla oss till allt detta? Vilka möjligheter finns till censur och filtrering? Vilka effekter ger dessa tekniska lösningar? Hur långt kan man nå med etiska regelsystem? Och den viktigaste frågan av alla – hur utvecklar man den inre etiska medvetenheten hos våra barn och ungdomar?

D E T B R I ST FÄ L L I G A STA K E T E T

Parken var ett populärt utflyktsmål för barngrupper från daghem och förskola. Det enda som bekymrade personalen var närheten till det strömmande vattendraget. De tvingades till stor vaksamhet och det fanns inte rum för ouppmärksamhet. Barnen upplystes via ett ständigt pågående förmaningstal om riskerna och om att de förväntades ta ansvar för sin egen säkerhet. Den dag staketet spikades upp till skydd för det hotande vattnet kändes det som en befrielse. Personalen kunde slappna av och de behövde inte längre oroligt följa varje steg som barnen tog. Behovet av förmaningar avtog och ansvaret för säkerheten överlämnades till staketet. När man utredde orsaken till olyckstillbudet fann man att staketet var mycket bristfälligt och hade ett flertal öppningar där barnen kunnat ta sig igenom. Den säkerhet som man invaggats i visade sig vara bedräglig och falsk. Man konstaterade att den bristfälliga konstruktionen snarare inneburit att staketet utgjort ett hinder för barnens säkerhet, eftersom dess förespeglingar om trygghet lett till passivitet och reducerat ansvarstagande hos både barn och vuxna. Några menade t o m att dess blotta förekomst stimulerat till att söka dess öppningar. Skuldfrågan debatterades länge och


19

TMANING bollades mellan beslutsfattare, leverantörer, konstruktörer, entreprenörer och kontrollanter utan resultat. Man diskuterade även vilken reell grund staketet gett för övriga parters minskade ansvarstagande. I samband med Internets intåg i den svenska skolan har debattens vågor gått höga om dess mörka sidor. Den har pendlat mellan upprörda rop på censur till ett ganska aningslöst lättsinne. Vilken ståndpunkt man än intar tror jag att det är mycket viktigt att inse, att det inte finns några staket i form av censurprogram som kan erbjuda ett skydd som befriar oss från ansvar. Kanske är det så att staketen bara får oss att aningslöst luta oss tillbaka och inte ta det ansvar vi borde. Effekterna på lite längre sikt, när det gäller elevernas syn på sin egen roll i ansvarsfrågan, finns det också anledning att oroa sig för. Min tveksamhet till tekniska filter bygger inte i första hand på principer. Det som bekymrar mig är effekterna i ett längre perspektiv. Framför allt oroar jag mig för att de leder till passivitet och reducerat ansvarstagande. Vuxenvärldens ansvar för det uppväxande släktets etiska och sociala utveckling kan inte överlämnas åt tekniken. Etiska frågor har sällan tekniska lösningar som svar.

Dessutom är det naturligtvis så att om vi utrustar våra barn med alltför många cykelhjälmar, knäskydd, flytvästar, fallskärmar, krockkuddar, kyskhetsbälten och allehanda skyddsnät så finns det en risk att vi glömmer att tala om för dem att livet är farligt. Våra goda avsikter kan leda till att vi flyttar skyddsansvaret från individen till säkerhetssystemen. Det kommer en dag då de skall lämna hemmets och skolans skyddande tillvaro. Utanför väntar en värld som i flera avseenden är ganska taggig. Möter de denna utan att ha utvecklat den nödvändiga beredskapen och medvetenheten riskerar de att vara mycket sårbara. Frågan är inte vilka etiska filter vi kan installera i datorerna. Den handlar istället om vilka etiska filter vi kan installera i eleverna. D E T R E N I VÅ E R N A

Det finns många idéer kring hur man skall hantera Internets mörka domäner. Om man försöker strukturera lösningsmodellerna kan man hitta tre nivåer. Nivå Noll – handlar om tekniska filter. Man förespråkar installation av de censurprogram som marknaden tillhandahåller. Förhoppningen är att


20

dessa digitala barnvakter skall kunna hindra oönskat material från att dyka upp på skärmen. Mot detta kan man anföra ett antal tveksamheter. För det första är dessa skyddsnät oerhört grovmaskiga. De ger falska illusioner av säkerhet. Det går inte att förneka att blotta förekomsten av staket även stimulerar till att försöka klättra över. För det andra är det en delikat fråga vem som skall ha rätten att avgöra vad som skall bromsas och vad som skall släppas igenom. Det skulle krävas en tillståndsmyndighet med extraordinära befogenheter och fullkomligt gigantiska personella resurser. Min viktigaste invändning är att man förskjuter ansvaret från människan till de tekniska systemen. Det är därför jag använder beteckningen Nivå Noll. Den avkräver varken lärare eller elever något som helst eget ansvar eller eget etiskt förhållningssätt. Nivå Ett – handlar om etiska regler. Det är den metod som de flesta skolor i Sverige använder. Med likalydande formuleringar har man punktat ner de begränsningar av Internetanvändningen som man tycker är etiskt befogade. Mot detta kan invändas att man inte skapar god etik med hjälp av regler. Dock kan man uttrycka en god etik med hjälp av regler. Ett regelsystem som är sunt och väl förankrat kan vara en metod bland många att ge den vuxenguidning som så ofta efterlyses. Inte den enda metoden, inte den allena saliggörande metoden – men en metod bland flera. Man sköter sitt vägledningsuppdrag på ett ganska tveksamt sätt om man dyker upp och börjar peka först när någon gått vilse. Det som möjligen kan förvåna är att många av dessa regelsamlingar är duktiga på att peka ut dikena, men är betydligt svagare på att visa vägen. Kanske skulle vi lyckas bättre om vi

istället använde termen användarpolicy. Då associerar man inte lika mycket till lagar och förbud. En policy är inte lika fixerad vid ordet ”inte”. Den handlar i första hand om vad man bör göra och inte om vad man bör undvika. Nivå Två – handlar om att utveckla det personliga etiska ansvaret. Att se till att den etik som ligger bakom regelsystemen landar i sinnet hos varje enskild individ. Att den förankras i både intellekt och känsla. Att man lär sig att avstå trots att det finns möjlig tillgång. Att man lär sig att sålla och sovra. Att man utvecklar sin medvetenhet så att man inte fångas och absorberas av alla de destruktiva attityder som finns i det mediala flödet. Oavsett hur man förhåller sig till de första nivåerna, så tror jag att det finns en stor enighet om att det är till Nivå Två vi vill nå. Frågan om hur man praktiskt bär sig åt återstår dock att besvara. På den punkten är det alldeles för tyst. Här måste nya idéer tänkas och nya metoder prövas. Helt klart är dock att hit kommer man inte med hjälp av tekniska filter. Här krävs levande människor i barn och ungdomars närhet som vågar vara tydliga och som har tid att samtala för att sedan samtala och därefter återigen samtala. I S O L E R I N G E L L E R VAC C I N E R I N G

Utvecklingen har gått mycket fort. Våra barn och ungdomar utsätts idag för ett enormt medialt utbud. Det handlar om många olika kanaler varav Internet bara är en. Oron inför konsekvenserna av dessa företeelser är begriplig och motiverad. Lusten att dra i nödbromsen för att få tid att reflektera finns nog hos de flesta av oss. Vi oroas kanske inte i första hand över faktamängden, utan över alla de värderingar, åsikter,


attityder och förhållningssätt som finns i detta utbud. Det är viktigt att vi har ett brett synfält. Vi måste inse att de normer och värderingar som t ex förmedlas via musikvideor, såpoperor, rocklyrik, modemagasin, TV-spel och veckotidningar, bör ge anledning till samma vaksamhet som den vi har inför Internet. Man kan naturligtvis inta olika förhållningssätt till detta faktum. Det ena är att likt strutsen sticka huvudet i sanden och låtsas som om problemen inte finns. Ingen av oss lär förespråka den metoden. Såvitt jag kan se är det då bara två metoder som återstår – isolering eller vaccinering, d v s samma metoder som vi har till vårt förfogande när vi riskerar att utsättas för någon traditionell form av epidemi. Problemet med isoleringsalternativet är att det inte utvecklar något varaktigt skydd. Risken är att vi bara skjuter på problemet. Vad händer med ungdomen i fråga när han/hon inte längre är isolerad? Vilken beredskap har han/hon utvecklat? På ett teoretiskt plan är vaccineringsalternativet överlägset. Det ger mig möjlighet att möta epidemierna utan att själv bli infekterad. Den utvecklar en immunitet och en resistens som gör att jag inte längre är mottaglig för farsoterna. En fråga kvarstår dock. Hur utvecklar man detta vaccin? Hur går denna vaccinering till? Till dess vi hittat det geniala svaret är det mycket viktigt att vi håller igång samtalet med 10-åringen om såpoperorna och deras livssyn – att vi tar ett "men to men talk" med grabben om livets väsentligheter den dag han intresserar sig för det s k herrtidningsinnehållet – och att vi har en ständig dialog med tonårstjejen om veckotidningarnas attityd till kropp, sex, kärlek, kändisskap och yta.

Möjligen är det detta som är vaccinet. Någon annan vaccineringsmetod kanske aldrig kommer att uppfinnas. Världen idag ser ut som den gör. Vi kan uppröras och bli förtvivlade över många inslag i den verklighet som våra barn växer upp i. Till dess vi har förändrat världen får vi dock lära våra barn och ungdomar att leva i den. Att finnas mitt i flödet utan att drunkna. Att konfronteras med epidemierna utan att bli smittad.

VAT T N E TS B E T Y D E LS E F Ö R S I M U N D E R V I S N I N G E N

Jag minns min barndoms simundervisning. Fyra somrar i rad ägnade jag mig åt att utveckla denna färdighet. Tyvärr var undervisningen förlagd till kommunens kallaste badvik. Detta i kombination med en påtaglig klimatsvacka gjorde att vattnet hela tiden var för kallt för att användas som pedagogiskt redskap. Den enda simgren jag lärde mig under dessa fyra år var s k torrsim. Torrsim innebär att man sitter på stranden och simmar, d v s gör armtagen i luften och formar ett fjärilsliknande mönster med bentagen i sanden. Jag utvecklade med tiden en stor skicklighet i nämnda simgren och fick beröm av min simlärare för min goda förmåga att samordna och koordinera rörelserna. Att tillämpa mina kunskaper i vattnet lärde jag mig först flera år senare. Utan simlärare. Anledningen till att dessa minnen dyker upp är att jag registrerar hur vattenorienterat mycket av vårt bildspråk kring Internetanvändningen är. Vi surfar på nätet, vi navigerar på ett hav av information och vi talar om mediautbudet som en flodvåg som väller fram och som riskerar att dränka den som inte utvecklat sin beredskap.

21


22

Den slutsats som jag drar av detta bildspråk är att vi kan använda vårt förhållande till vattnet som förebild för hur vi kan förhålla oss till Internet. Vandrar man med ett mycket litet barn vid en kajkant så håller man det hårt i handen. Man leder fram det till kanten och berättar om det djupa vattnets risker. Så småningom litar man på att barnet utvecklat sitt omdöme så att man törs släppa handen, men fortsätter naturligtvis att följa det med blicken. Parallellt med detta skydds- och upplysningsarbete placerar man sitt barn i simskola. Någonstans bör vi bli medvetna om att det bästa sättet att skydda mot vattnets farlighet är att lära sig simma. Vi vet att den dag kommer då vårt barn är utom hör- och synhåll för både förmaningar och övervakning. Den dagen måste omdömet och simkunnandet vara utvecklat. Inom projektet Etik & Internet på Fredriksdalskolan i Lidköping arbetar man utifrån ovan beskrivna idé. Grundkonceptet är egentligen mycket enkelt. Man använder Internet i etikundervisningen på samma sätt som en god simlärare använder vattnet i simundervisningen. Som ett naturligt och självklart pedagogiskt redskap. Torrsim i all ära men den praktiska nyttan av denna färdighet kan ifrågasättas. T U N N E LS E E N D E TS P R O B L E M AT I K

Ett av problemen med debatten kring Internet är att vi utvecklar ett så tydligt tunnelseende. Vi fokuserar det nya mediet så starkt att vi förlorar förmågan att relatera och referera. Tunnelseendet kan yttra sig i att man reagerar starkt på företeelser på skärmen som man accepterar i andra sammanhang, t ex i pressbyråns tidningshylla. Men det kan också yttra sig på rakt motsatt sätt. Det finns en motsvarande tendens att acceptera företeelser på nätet som man reglerar i övrigt, t ex via åldersgränser på biograferna. Det är

mycket viktigt att kunna ha en i grunden positiv syn på Internets möjligheter, utan att för den skull försvara allt elände som nätet rymmer. Man behöver inte älska alla böcker bara för att man gillar bibliotek. All pedagogisk idédebatt brukar bli starkt polariserad. Det är lätt att hamna i var sitt dike som med tiden tenderar att förvandlas till skyttegravar. Detta känns både trist och onödigt. Mellan två parallella diken brukar det finnas en väg. Låt oss leta efter den. M I T T M ÖT E M E D K U K L U X K L A N

För några år sedan satt jag och bekantade mig med nätets så kallade mörka domäner. I tjänsten naturligtvis. Jag tittade bland annat på ett stort antal av de sidor man hittar när man söker på ordkombinationen Ku Klux Klan. Så länge jag kan minnas har jag känt till denna organisation. Jag har vetat vad den stått för och jag har sett deras vita huvor och brinnande kors i amerikanska spelfilmer och möjligen i en och annan dokumentär från sydstaterna. Hade jag berörts? Hade deras budskap träffat mig? Hade jag personligen blivit känslomässigt påverkad? När jag klickade mig fram mellan i första hand olika lokalavdelningars propagandasidor kände jag för första gången hur hela vidden av deras budskap träffade mig. Som ett knytnävsslag i magen. Helt plötsligt riktade de sina avskyvärda teser rakt till mig. Det var jag som var mottagare av deras förfärande människosyn. Det var mig de ville påverka och vinna. På min skärm. Via min dator. I mitt hem. Jag kände en avsky som inte bara var intellektuell. Ett obehag som satte sig i mina sinnen. Ett avståndstagande som inte bara var ideologiskt utan också känslomässigt förankrat. Ku Klux


Klan är en mycket obehaglig organisation. Deras människosyn är ohygglig. Propagandan på deras hemsidor är vedervärdig. Jag blev förfärad – och jag lät mig förfäras. Långt senare när klanens namn dök upp i en nyhetssändning kände jag att detta engagemang fanns kvar. Obehaget grep tag i mig igen. Beröringen fanns där. När debattens vågor svallat som allra högst kring Internets alla faror har jag dragit mig till minnes mitt möte med Ku Klux Klan. Jag har kommit ihåg den effekt detta möte fick på mig. Om någon av mina elever av misstag (eller avsiktligt) skulle hamna på en sida som t ex presenterar en nazistisk människosyn, förutsätter jag att en mycket stor majoritet reagerar på samma sätt som jag. Att de känner avsky och avsmak. Att deras avståndstagande blir ännu mer känslomässigt förankrat. Alla regler har undantag. Både bland vuxna och barn. Detta faktum får vi inte underskatta. Men att förutsätta att våra elever är så omedvetna och ryggradslösa att de omedelbart blir nazister om de kommer i kontakt med en nynazistisk hemsida är naturligtvis felaktigt och direkt kränkande. Dagens elever är, med mycket få undantag, betydligt klokare än så. Det ser ut som tonåringars lockelse till nazismen har klingat av. Orsaken till detta är i första hand ungdomarnas egna motrörelser, men också en vuxenvärld som börjat ta sitt ansvar. Skolan ser numera till att eleverna blir ordentligt informerade. Måtte den också se till att de blir ordentligt förfärade.

<

Är det bra med censurprogram och tekniska filter? Hur långt når man med etiska regelsystem? Hur utvecklar man den inre etiska medvetenheten hos eleverna?


Möjligheter rymmer problem och problem rymmer möjligheter. Så har det alltid varit. Utveckling leder till kaos och kaos leder till utveckling. Det är också en gammal sanning.

24

Dessa filosofiska teser bekräftas och illustreras dagligen i den svenska skolan. Inte minst har införandet av IT bidragit med några nya illustrationsmöjligheter och exemplifieranden. Många av dem har tydliga kopplingar till etik. Tekniska problem och funktionsstörningar förorsakade av sabotage, ökade möjligheter till fusk och kopieringar av färdiga uppsatser, samt relationen mellan tjejer och datorer är några av dessa exempel.

PROBLEM OCH MÖJLI M A K T E N ÖV E R S KO L A N S DATO R E R

Det pågår ett krig i många skolor. Skyttegravar grävs. Planer smids. Strategier utformas. Som alla andra krig handlar det om makt, herravälde och kontroll. Den här gången handlar det dock inte om landområden som skall erövras eller försvaras. Det är makten över skolans datorer som bataljen gäller. På den ena sidan slåss de vuxna. Entusiastiska lärare med datatekniker och IT-pedagoger som allierade. Mot sig har de en grupp elever med stor och omfattande datakompetens. Vid första anblicken ser det ut som den första gruppen arbetar med konstruktiva mål. Motståndarna ser ut att ha mer destruktiva ambitioner. Men det är vid första anblicken. Någon andra anblick är det få som hinner anlägga. I likhet med andra skyttegravskrig i historien pendlar initiativet fram och tillbaka. Den ena stunden ser vuxensidan ut att ha fått övertaget med hjälp av någon teknisk lösning, ett avancerat säkerhetssystem eller helt enkelt genom nya avskräckande påföljder och straffsatser. I nästa ögonblick drivs de tillbaka av motståndarsidan som avslöjat metoden, genomskådat strategin och hittat vägar för att ge igen. Vilka motiv leder till denna krigföring? Vilka lösningar leder vidare till vapenvila och fredsöverenskommelser? Hur ser den andra anblicken ut?

Helt klart är att kriget inte kommer att få några vinnare. De vuxna är förlorare med alla sina nedlagda timmar i hopplös kamp för att få saboterade system att fungera. Frustrationen och uppgivenheten breder ut sig. Eleverna är också förlorare. Det är de som skall leva med det ineffektiva skolarbetet, destruktiva klimatet och den dåliga stämning som följer i krigets spår. Om kriget trappas upp kan det leda till ännu dystrare konsekvenser och kan i sin förlängning inte bara äventyra skolans IT-satsning, utan hela dess anda, livslust och kreativitet. Historien har visat oss att när två stridande parter har insett att ingen kan vinna kriget blåser man så småningom eld upphör. Man lägger ner sina vapen och sätter sig vid förhandlingsbordet för att formulera den framtida fredens utseende. Hur kommer man dit inom skolans värld? Hur når man denna insikt? Hur ser nyckeln ut som kan öppna för denna anblick? Jag tror att vägen till fred går över förståelsen för de mekanismer som ligger bakom hela den s k hacker-kulturen. På samma sätt som någon har beskrivit den politiska terrorismen som "de maktlösas krigföring”, tror jag att mycket av de tekniska sabotagen, som riktas mot skolors datautrustningar, är uttryck för ett nära nog desperat behov att få sitt kunnande sett, beundrat och bekräftat.


25

GHETER Den andra anblickens väg är att se till att all denna lust till bekräftelse kan få positiva utlopp. Vi måste helt enkelt finna former där all denna kompetens kan bli sedd, bekräftad och tillvaratagen. Den kreativitet och kunskap som dessa elever har kan bli en ovärderlig tillgång om den blir konstruktivt utnyttjad. Hur kommer man då dit? Förmodligen som vid alla andra fredsförhandlingar. Man börjar med att bestämma hur förhandlingsbordet skall se ut. Sedan jobbar man vidare punkt för punkt. Man har helt enkelt inget annat val. Så länge kriget pågår finns det bara förlorare. VA D Ä R R ÄT T O C H F E L

En grupp värnpliktiga fick order om att förflytta sig från A till B. Mellan dessa punkter fanns ett vattendrag. Det innebar att grabbarna tvingades vada i midjehögt vatten för att nå sin destination. Detta gällde alla utom en. I gruppen fanns nämligen en mycket kompetent längdhoppare. Han plockade av sig marschkängorna, kastade över dem tillsammans med övrig utrustning, tog sats och hoppade elegant över den lilla ån. Torr och ren anlände han tillsammans med sina kamrater till punkt B. Till sin stora förvåning fick han där ta emot en affekterad utskällning av det överordnade befälet som väntade på gruppen. Han som hade löst uppgiften

på det i särklass smidigaste och enklaste sättet fick höra att han hade fuskat. Uppgiften som hade formulerats som att förflytta sig mellan två punkter hade tydligen handlat om något annat. Det var inte smidig förflyttning som var det egentliga uppdraget. Uppgiften var att vada. Den etiska debatten kring Internet tar sig många uttryck. Många olika problemställningar kommer i dagen. En av dessa är möjligheten att hitta färdiga uppsatser och inlämningsuppgifter på nätet. Många beklaganden från lärarhåll är dock ganska avslöjande och ger upphov till att en rad olika frågor studsar tillbaks. Hur har uppgiften formulerats (och problematiserats)? Hur har man betraktat relationerna mellan väg och mål? Vilket värde har man gett själva processen? Hur har handledningen sett ut? Hur har uppföljningen hanterats? Här finns säkerligen anledning till begrundan och eftertanke. Dock skall inte förnekas att möjligheterna till fusk är stora. Men hur svårt är det egentligen att kontrollera och upptäcka? Med anledning av denna frågeställning följer följande lilla solskenshistoria från skolans värld. Den skall sorteras in under rubriken praktiska råd och tips.

Hur kan enskilda elevers ofta höga datakompetens komma skolan till godo?


26

D E N I V R I G E PAC I F I ST E N - M E TO D E N

En måndagmorgon när jag anlände till min skola möttes jag i dörren av Lotta Svensklärare. Av hennes bekymrade min förstod jag att här förelåg problem. Hon berättade att hon innan helgen mottagit ett inlämningsarbete om Vilhelm Moberg. Detta hade sammanställts av Micke DataFreak och hade en misstänkt hög och tidigare aldrig redovisad kvalitet. Lotta hade ägnat stora delar av söndagen till att med hjälp av sökorden Vilhelm Moberg (1625 svar på AltaVista) och Skolarbeten (596 svar på samma sökmotor) avslöja den förmodade fuskaren. Med tanke på den överväldigande mängd material som behövde gås igenom är det inte att undra på att vår kollega stod där med en uppgiven och bekymrad min. – Vill du vara snäll att plocka ut en mening som du tycker låter lånad, sade jag och klickade fram AltaVista på min dator. – Han nämner bl a att Moberg under ungdomsåren var en ivrig pacifist, föreslog Lotta. Det låter inte som Mickes normala språk. – Ivrig pacifist, upprepade jag eftertänksamt och skrev in dessa två ord inramade med citattecken. En sekund senare talade AltaVista om att den hittat denna ordkombination på ett enda ställe på nätet. Naturligtvis fanns den i en mycket gedigen uppsats om Vilhelm Moberg. Uppsatsen printades ut och bifogades Mickes egen uppsats i samband med återlämnandet. Det är alltid triumfatoriskt att besegra någon ur familjen DataFreak på deras egen hemmaplan. Slutsatsen är alltså att det är mycket lätt att fuska med hjälp av nätet, men att det är ännu lättare att avslöja fusket med hjälp av detsamma. Eftersom uppsatsen hittats av eleven med hjälp av sökmotorerna, så kan man hitta den igen med samma

sökmotor. Smidigt och enkelt. AltaVista läser snabbt. Metoden rekommenderas till användning för alla. Den bör dock behålla namnet Den ivrige pacifisten-metoden. Det hann endast gå några dagar från ovan relaterade händelse, förrän det från när och fjärran började inkomma rapporter om Den ivrige pacifistenmetodens segertåg genom landet. Med Den ivrige pacifisten-metoden har lärarna äntligen fått det övertag gentemot de mer datakunniga eleverna som man tidigare saknat. Även i elevleden har det blivit känt att metoden numera används av tidigare lättlurade lärare. Detta har lett till att en helt ny och mer seriös attityd till skolarbetet är på väg att spridas bland tidigare fuskare. I ett avseende har det dock inkommit kritik. Somliga menar att Den ivrige pacifisten-metoden har ett alltför långt och aningen omständligt namn. Därför lanserar jag härmed förkortningen DIP-metoden (uttalas dippmetoden). Ur denna term utvecklas sedan det svaga verbet "att dippa". Låt mig få exemplifiera med följande tänkta konversation: – Är inlämningsuppgiften DIP-kontrollerad? – Nej, inte ännu, men recensionerna är dippade. – Utmärkt, huvudsaken är att allt blir dippat. För att jag som lärare skall kunna göra en relevant och rättvis bedömning av det inlämnade elevarbetet måste jag veta att materialet inte är en direkt avskrift eller kanske en direkt kopiering av ett färdigt arbete. Det är här som DIP-metoden ger mig möjligheter. Genom att i tveksamma fall dippa uppsatsen får jag klart för mig hur den skall bedömas, hur kompletta källhänvisningarna är, samt hur mycket bearbetning och värdering av texten som gjorts av eleven i fråga.


Genom att med gemensamma insatser göra DIPmetoden känd och fruktad kommer eleverna att stimuleras till att göra seriösa arbetsinsatser. Den effekten måste betraktas som mycket positiv. Med den ödmjuka målsättningen att begreppet skall vara etablerat till nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista, dippar vi entusiastiskt och oförtrutet vidare. AT T A N A M M A E L L E R I N T E A N A M M A

Det är kvinnorna som styr den tekniska utvecklingen. Så är det och så har det alltid varit. De som inte ser det saknar helt enkelt min analytiska förmåga. Metoden de använder kan kort beskrivas som konsten att anamma eller inte anamma. Medan grabbar och män med förtjusning och utan reflektion kastar sig över all ny teknik, intar kvinnan en mer reserverad hållning. Där männen genast blir entusiastiska användare håller sig kvinnan mer avvaktande och ställer frågan: Vad skall detta vara bra för? Man kan anföra flera skäl till att detta är ett klokt och välmotiverat förhållningssätt. I ett skapligt jämställt och könsblandat samhälle som t ex det västerländska kan ingen ny teknik få någon längre livslängd om den är enkönad. All teknik kan introduceras, hur dum och meningslös den än är, genom att männen med grabbig förtjusning investerar i den. Men för att den skall överleva och få fotfäste krävs det att kvinnorna anammar den. Om inte kvinnan får ett tillfredsställande svar på frågan varför, är dagarna räknade för den tekniska innovationen i fråga. För några jular sedan var bakmaskinen årets julklapp. Under några hektiska decemberveckor såldes 100 000 bakmaskiner till 100 000 män

som sedan gav dem till 100 000 kvinnor som julgåva. Idag står 99 000 av dessa oanvända och undangömda i skåp, garderober, förrådsutrymmen och garage. Varför? Jo, kvinnorna anammade inte denna nya teknik och när männen efter en vecka eller två hade lekt färdigt, ställdes bakmaskinerna undan och där står de fortfarande kvar. En annan nymodighet som bevisar mina påståenden, fast ur det motsatta perspektivet, är mobiltelefonen. När den introducerades för ett tiotal år sedan köptes den nästan uteslutande av män. Den döptes lite nedlåtande till yuppienalle. Idag berättar rapporterna från bl a Japan att två av tre mobiltelefoner numera säljs till unga kvinnor. Det är inte förvånande. Mobiltelefonen är bevisligen ett fantastiskt kommunikationsmedel.

TJ E J E R O C H T E K N I K

Vad har detta resonemang att göra med ITanvändningen i skolan? Förmodligen en hel massa. Inte minst har det varit tydligt att denna könsrelaterade skillnad faktiskt existerar. Just som man äntligen lärt sig att det endast finns biologiska skillnader mellan killar och tjejer, visar introduktionen av IT i skolan på motsatsen. Skillnaderna i förhållningssätt har varit så påtaglig att Skolverket talar om den i en av sina rapporter. Om skillnaden är social eller genetisk överlåter jag åt andra att besvara. Frågan är tillräckligt kontroversiell ändå. Självklart finns det exempel som talar emot denna generalisering. Å andra sidan är det undantagen som bekräftar reglerna. Vad skall vi dra för slutsatser? Vilka lärdomar skall vi ta till oss? Hur skall vi låta dessa iakttagelser påverka vårt IT-användande? Som jag ser det bör det leda till att vi skall vara mycket rädda om de områden inom IT-hantering-

27


28

en som är naturliga för tjejer. Dit räknar jag allt som har med personliga uttryck och kommunikation att göra. T ex alla öppna program som de vanliga ord- och bildbehandlingsprogrammen, informationssökning via Internet, e-postkommunikation och chatten. Här råder redan jämlikhet. Kring dessa verksamheter ser vi lika många tjejer som killar trängas. Det tar jag som tecken på att tekniken är här för att stanna. Överlevnaden är säkrad. Frågan varför har fått sitt svar. Kring många andra IT-relaterade läromedel är tjejerna fortfarande i minoritet. Detta bör stämma oss till eftertanke. Hur introducerar vi programmen? Vilka aspekter poängterar vi? Vilken hänsyn tar vi till tjejernas behov? Hur ambitiöst motiverar vi användandet? Till sist den allvarligaste frågan av alla. Det är väl inte bakmaskiner vi försöker introducera?

<

Hur introducerar vi programmen? Vilka aspekter poängterar vi? Vilken hänsyn tar vi till tjejernas behov? Hur ambitiöst motiverar vi användandet?


NÄTET SOM KÄL Internet har på ett påtagligt sätt förändrat strukturerna för informationsutbyte. Gränserna mellan sändare och mottagare, producent och konsument, har suddats ut. Nätet har gjort det möjligt för oss att publicera vår information och kunskap på ett helt nytt sätt. Nyhetsmonopol och informationshierarkier har fått ge vika. Monologer har blivit dialoger.

Samtidigt innebär naturligtvis det faktum att vi alla kan vara producenter ett hot mot kvalitet och sanningshalt i de alster som produceras. Texter publiceras utan föregående kontroll och utan att granskas av korrekturläsare, förlag och ansvariga utgivare. Om man dessutom adderar möjligheterna till manipulation, t ex genom att man kan gå in i ett publicerat dokument, förändra i texten och sedan publicera det på nytt, förstår vi att detta nya medium ställer stora krav på den som vill använda det som informationskälla. Hur ser då detta nya ansvar ut? Vilka nya tankar behöver man tänka? Hur ser den nödvändiga kritiska analysen ut? ”Texter på Internet bör underkastas samma källkritiska bedömning som texter från andra informationskällor” är det råd som brukar ges. Vid första åhörandet låter detta påstående både klokt och logiskt. Det finns som sagt många skäl till att inta ett kritiskt förhållningssätt till information som finns på nätet – men är det verkligen samma källkritiska bedömning som måste till? Ställer inte det nya mediet nya krav på vårt kritiska förhållningssätt? Och den viktigaste frågan av alla – är Internet överhuvudtaget en källa? DE N TRADITION E LLA KÄLLKR ITI KE N

Om man förenklar historien något kan man säga att den traditionella källkritiken växte fram och utvecklades till en egen vetenskap i syfte att höja den historiska forskningens vetenskapliga status.


LLA OCH TEXT I sin förlängning ville man göra historia till en mer exakt vetenskap. Man insåg att många av de skildringar som fanns i våra historieböcker påverkades av myter och föreställningar och av att upphovsmännen brustit i objektivitet. I vissa fall hade texterna propagandistiska ambitioner, i andra fall kunde man spåra beroende och påverkan av annat källmaterial och ibland kunde man ana att upphovsmannen endast återgav hörsägen och egentligen inte hade någon förstahandsinformation att förmedla. Genom att utveckla källkritiska metoder för att klarlägga och genomskåda tendensen, beroendet och närheten skulle det historiska förloppet kunna återskapas på ett mer vetenskapligt sätt. Så löd parollen bakom utvecklandet av de källkritiska principerna. Är det verkligen så enkelt att den traditionella källkritikens analyssystem kan tillämpas även på Internet? Eller är det så att det finns avgörande skillnader mellan digitala texter och de källor som låg till grund för utvecklandet av historieforskarnas metoder för kritisk granskning? F YS I S K E X I ST E N S

En betydande skillnad är att den traditionella källkritiken förutsätter att källan finns fysiskt och påtagligt i sinnevärlden. Huggen i sten, tryckt i lera eller skriven på pergament eller så småningom på papper. Detta innebär att dokumentet har mycket att berätta även vid sidan om själva textinnehållet. Det material texten är skriven på ger i

många fall lika mycket information som själva texten. Hieroglyfernas blotta utseende ger egyptologen mängder med information. Vetenskapliga analyser kan datera pergamentrullens ålder. Genom att jämföra handstilar kan man säkerställa vem som är upphovsman till ett brev eller någon annan form av dokument. Internet ger oss inte den möjligheten. Här finns bara texten och endast texten. Om den ursprungligen skrevs av Sokrates för snart 2 400 år sedan, eller om den författades av en svensk gymnasieelev förra veckan, går inte att avgöra på textens utseende. Det finns inget fysiskt påtagligt att analysera och tidsbestämma. Man kan inte ens med säkerhet veta var i världen sidan är geografiskt placerad. Detta innebär i sin förlängning att en av grundförutsättningarna för den traditionella källkritiken i många fall inte längre existerar – det man brukar kalla identifikation. För att frågorna om tendens, beroende och närhet skall kunna ställas och besvaras måste källan vara identifierad, d v s man måste veta var, när och hur texten har tillkommit, och gärna vem som hållit i pennan för att sedan ha möjlighet att avgöra varför dokumentet har tillkommit. Finns inte förutsättningarna för identifikation har grunden för de traditionella analysmetoderna raserats.

TI LLBAKA TI LL KÄLLAN

En annan grundförutsättning för källkritiken är att källan är beständig och oföränderlig. Genom

31


32

hänvisningar skall läsaren kunna återvända till ursprungskällan, som då skall finnas kvar i oförändrat skick och som åter skall kunna bli föremål för nya och fördjupade analyser. De elektroniska medierna har sällan sådana ambitioner. Här är det istället dynamiken och nuets aktualitet som gäller. Som upphovsman kan du t ex gå in i ditt dokument och ändra i din text när du fått en ny tanke eller bytt en åsikt. Att en sida nyligen är uppdaterad är istället någonting som vi uppfattar som positivt och som höjer sidans trovärdighet och värde. Att applicera en analysmetod som förutsätter beständighet blir därmed mycket svårt. Här finns återigen en skillnad som gör att vi måste tänka i nya banor. Länge har vi betraktat papperstexten som bärare av högre status än den digitala. Den elektroniska textens mål och längtan är att få bli utskriven och därmed tagen på allvar. Kanske är vi på väg mot ett paradigmskifte i detta avseende. Är det dags att börja se på den elektroniska texten som den primära, den levande och aktuella, medan pappersutskriften reduceras till att betraktas som ett sekundärt och dött dokument, en frusen stillbild av någonting som en gång var? D E N SVÅ R FÅ N G A D E K A R A K TÄ R E N

En tredje komplicerande faktor som försvårar för den traditionella källkritiken är nätets svårdefinierade karaktär – eller rättare sagt – brist på karaktär. Att kalla Internet för ett gigantiskt bibliotek kan låta bestickande, men är knappast en jämförelse som håller. Om du däremot tar all världens bibliotek samt alla pressbyråkiosker och shoppingcentra och därefter blandar innehållet så kommer du närmare sanningen. Skala av taken, vänd dem upp och ner och skaka ur innehållet i en stor hög. Blanda under omrörning. Vispa kraftfullt. Omskaka väl. Snart liknar högen Internet.

Den traditionella källkritiken baserar sina metoder på att källan är någorlunda seriös. Inte nödvändigtvis akademisk, men ändå förutsätter man att dokumentet har en karaktär och ett syfte som är allvarligt menade. I varje fall så seriöst att det låter sig analyseras. Långt ifrån alla Internetsidor uppfyller det grundkriteriet. Den fjärde och mest unika skillnaden är ändå själva hypertexten i sig, d v s att du har möjlighet att sammanlänka din sida med andra sidor. Detta ställer svåra frågor om dokumentens avgränsningar. Skall man ta med länkarna när man bedömer en sida? Hur skall vi förhålla oss till de länkade sidornas länkar? Och de länkade sidornas länkars länkar? Om man dessutom betänker att en och samma sida i bildlig mening kan ha länkar till både biblioteket, pressbyråkiosken och shoppingcentrat, så förstår vi att det blir mycket svårt att fånga och beskriva en Internetsidas karaktär, trovärdighet och kvalitet. I NG E N AB SOLUT SAN N I NG

Finns det då ingenting som den traditionella källkritiken kan lära oss om hur man bedömer Internetinformation? Jodå, men det är viktigt att inse att den måste kompletteras med ett antal nya frågeställningar och bedömningskriterier. I de fall en sida kan identifieras, kan man naturligtvis utgå från de gamla nyckelorden tendens, beroende och närhet, men i många fall måste man istället tänka på nya sätt. Källkritikens grundidé var att befria texten från dess mytologiska innehåll, men därmed skapades en annan myt – myten om att objektivitet är möjlig. Man drömde om en sanning som var ren och opåverkad. Att verkligheten skulle kunna beskrivas befriad från subjektiva ingredienser. Idag vet


vi att ingen kan svära sig fri från social och kulturell påverkan. Ett dokument må ha aldrig så sakliga avsikter – efter en tid ser vi med nya ögon på dess innehåll och anar spåren av den tidsanda som rådde vid publiceringstillfället. Detta resonemang kan möjligen vara oroande för den traditionella vetenskapssynen, men det kanske är dags att inse att frågan om objektivitet eller subjektivitet inte har så absoluta svar som vi tidigare hoppats. Det är alltid i viss mening en fråga om nyanser. Förmodligen är det dags att lämna drömmen om sanningar så rena att de okritiskt kunde anammas. Kanske kan Internet hjälpa oss en bit på vägen. Inför all information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Internet innebär egentligen inget nytt i det avseendet.

Förmodligen kommer vi en bit på väg om vi helt enkelt pratar lite mindre om källkritik och istället börjar använda begreppet kritiskt förhållningssätt. Därmed tycker jag att vi avslöjar en större insikt i de specifika egenskaper som kännetecknar mediet Internet.

Vid bedömningar av Internetdokument har vi förmodligen mer att lära av de bedömningsgrunder som man använder vid mötet med muntliga källor. Här har den traditionella källkritiken också bidragit med ett antal väl utvecklade kriterier.

FRÅN KÄLLKR ITI K TI LL TEXTKR ITI K

De avväganden som t ex en journalist gör kring trovärdighet när han eller hon får ett intressant tips är ett exempel. De metoder för sanningskontroll som rutinerade polisutredare använder sig av vid vittnesförhör är ett annat. Det är viktigt att inse att texten är det enda som vi med säkerhet har att utgå ifrån när vi har Internet som källa. Den har i viss mening förlorat sina relationer. Ibland kan fortfarande vedertagna analysmetoder appliceras, men alltför ofta omöjliggörs detta av att skillnaderna mellan digitala texter och traditionellt källmaterial är för stora. Det gör att vi i vissa avseenden måste lämna det tänkesätt som gäller för traditionellt källmaterial.

Vem sänder och varför?

33


34

E N K VÄ L L M E D T V 4

Jag satt en kväll och såg på TV4. Om jag minns rätt var det en torsdag. Först såg jag på ArkivX. Efter fem minuters reklam följde Nyheterna med Lasse Bengtsson. Kvällen avslutades med Anki och vädret. Jag registrerade hur min mottagningsattityd helt omedvetet förändrades under TV-kvällens gång. Mina sinnen kalibrerades helt oreflekterat om till att inta olika förhållningssätt. Jag visste att ArkivX var fiction. Dess skenbara verklighetsanknytning är påhittad. Ändå stängde jag inte av eftersom historien var fascinerande och intrigen skickligt iscensatt. Jag lät mig villigt underhållas. Reklamens syfte och mål är välbekant. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla den ifrån mig men misslyckades förmodligen. När Lasse Bengtsson dök upp i rutan slappnade jag av. Han personifierar den totala trovärdigheten. Alla litar väl på Lasse. Han har aldrig lurat någon. Egentligen skulle jag vilja ha samma förtroende för Anki, men eftersom hon har svikit mig så många gånger har jag motvilligt accepterat att hennes förutsägelser är prognoser som kan slå fel. Om man leker med tanken att dessa mottagningsattityder skulle byta plats med varandra, skulle en enda kväll med TV4 ge mig en helt förvriden omvärldsuppfattning. Om jag tror att ArkivX är sant skakas hela min vetenskapliga världsbild. Om jag tror att alla sorters schampo samtidigt kan vara bäst raseras hela mitt logiska tänkande. Om jag tror att Lasse Bengtsson är en manipulativ försäljare vars huvudsyfte är att dupera och desinformera, förlorar jag både tillit och omvärldsstruktur. Skulle jag slutligen hävda att Ankis prognoser är absoluta sanningar blir jag till åtlöje i hela bekantskapskretsen. När man diskuterar ungdomars förhållningssätt till Internet betonar man ofta ordet medvetenhet.

Men ibland låter det nästan som om det vore någon ny och hittills okänd medvetandenivå som skall uppnås. Så tror jag inte alls att det är. Det går alldeles utmärkt att använda sig av den som man redan utvecklat i förhållande till de kommersiella TV-kanalerna. Det finns idag närmare en miljard Internetsidor. Dessa har en mängd olika utseenden, karaktärer och innehåll. Så vitt jag förstår har de bara två saker gemensamt: avsändare och avsikt. Ingen sida har producerat sig själv (ännu), vilket innebär att någon har tillverkat den. Därmed kan man också förutsätta att någon slags avsikt legat bakom detta arbete. Avsändaren kan vara en myndighet eller en organisation, ett företag eller en privatperson. Avsikten kan vara att informera, propagera, sälja eller kanske t o m att desinformera och manipulera. Den kan bedömas som god eller ond, berömvärd eller klandervärd – men den finns där! När vi har nått denna insikt kan vi gå vidare och ställa de två grundläggande frågorna – vem sänder och varför? Med detta skulle man kunna låta sig nöja. Har man förstått att dessa frågor måste ställas har man egentligen förstått allt. Vem sänder? Vad är avsikten? Vid varje klickning måste Internetsurfaren på nytt ställa denna fråga. Skulle man ha missat att nätets karaktär tvingar oss till detta förhållningssätt riskerar man däremot att vara ett mycket lättmanipulerat och lättfångat byte. M ÖJ L I G H E T T I L L M A N I P U L AT I O N

Får man ett reklamblad med posten, där ICAbutiken berättar om veckans extrapriser och specialerbjudanden, förutsätter man naturligtvis att det är ICA som ligger bakom utskicket. Teoretiskt sett skulle det naturligtvis kunna vara den lokala Konsumföreståndaren som låtit trycka reklambla-


det och som genom att ange uppseendeväckande dyra priser på ICA försöker att locka kunderna till sin butik. Att detta skulle inträffa är dock inte speciellt troligt. Även om man vet att alla informationskanaler på olika sätt kan manipuleras, tycker vi väl knappast att det är naivt att tro att ICA-bladet kommer från ICA. Denna balans mellan att å ena sidan vara kritisk och inte anamma all information man möter och å andra sidan inte utveckla rent paranoida förhållningssätt är svår. Inte minst gäller detta mötet med nya medier som vi inte har hunnit vänja oss vid och där vi känner osäkerhet inför karaktären. I mötet med information på Internet ser man många exempel på okritisk aningslöshet som behöver ifrågasättas, men minst lika ofta möter man en alltför räddhågad inställning. Risken finns helt enkelt att vi dramatiserar nya medier en aning för mycket. Även inför mötet med Internet finns det faktiskt gränser för hur misstänksam man behöver vara. All Internetinformation är inte fullständigt opålitlig och omöjlig att använda sig av. Med några procents undantag anges tydligt vem som är sidans avsändare och med några promilles undantag är denna information korrekt. För den som medvetet vill manipulera information ger Internet dock goda möjligheter. Budskap kan förändras och på olika sätt anpassas så att de passar avsändarens syften. Vi får dock inte glömma att denna möjlighet finns inom alla medier. Internet intar ingen unik särställning i det avseendet. Det som möjligen är förrädiskt är att man på nätet kan ge desinformationen en så trovärdig förpackning. Lögnen kan berättas på en lika snygg sida som sanningen. Den som inte utvecklat sin medvetenhet och beredskap riskerar att bli ett lättfångat byte för dem som har tvivelaktiga och tveksamma avsikter.

KO N K R E TA T I P S

Den viktigaste informationen om en sidas trovärdighet och karaktär hittar du i adressfönst-ret. Är informationen till exempel hämtad från www.expressen.se kan man utgå från att sanningshalten är densamma som i den tryckta tidningen. På samma sätt kan man förvänta sig att uppgifter på www.regeringen.se är korrekta och officiella. Här finns det ändå reflektioner man kan göra. I många länder är det faktum att det är regeringen som informerar en signal till allra största misstänksamhet. Så är dock inte fallet hos oss. Samma faktum gäller naturligtvis internationella sidor och här skall vi i första hand bevaka de amerikanska suffixen. Avslutas adressen med .com har vi kunnat förmoda att det är ett företag som sänder och att avsikten är att sälja. Avslutas adressen med .org har vi på samma sätt kunnat dra slutsatsen att vi har att göra med en organisation och att avsikten förmodligen är att påverka och skapa opinion i en eller annan fråga. Så enkel är dock inte verkligheten och skillnaderna mellan slutändelserna blir alltmer diffus. Dock finns det fortfarande anledning att vara uppmärksam och vaksam. Att skillnaden mellan "governmentets" officiella www.whitehouse.gov och den kommersiella www.whitehouse.com är tämligen påtaglig vet alla som jämfört. Vår egen regering har råkat ut för samma öde då det mycket lovvärda initiativet att informera om förintelsen på www.levandehistoria.org sägs emot av nynazister och revisionister som köpt in adressen www.levandehistoria.com. På nio av tio sidor får du dock en betryggande kunskap redan i adressfönstret om vem som är avsändare och därmed kan du dra slutsatser om

35


36

avsikter. I alltför många fall ger dock inte adressen någon säker indikation om avsändarens karaktär och trovärdighet. Då får man hoppas att vi kan hitta den upplysningen i texten. Har avsändaren några som helst seriösa avsikter finns det naturligtvis angivet vem som producerat och står bakom texten och att vederbörande (organisation eller privatperson) är möjlig att kontakta. Jag rekommenderar som generell regel att sidor som inte anger avsändare och upphovsman lämnar man olästa. Det finns ingen anledning att slösa tid på en sida som inte uppfyller de mest grundläggande kriterierna för seriositet. Har man som företag, organisation eller privatperson inte undertecknat med sitt namn har man ju inte ens begärt att få bli tagen på allvar och bör därmed få slippa att bli det. Nästa problem är att avgöra med vilken auktoritet undertecknaren uttalar sig i den aktuella frågan. Här finns möjligheten att använda nätets egna sökmöjligheter för att få mer information. Är författaren eller organisationen okänd kan man alltid skriva in namnet i något sökfönster och låta nätet tala om i vilka andra sammanhang vederbörande figurerar och förekommer. Utifrån de adresser som sökmotorerna plockar fram (eller inte plockar fram) kan man oftast dra vissa slutsatser om upphovsmannens trovärdighet. Den svåraste situationen uppstår när man stöter på sidor som är avsiktligt gjorda för att förvilla och vilseleda. När kända personers och organisationers namn felaktigt uppges som källa. Möjligheten finns ju att kopiera ett tal av Göran Persson som man hämtat på regeringens hemsida, byta ut lite åsikter, och sedan lägga ut den igen på en annan adress och fortfarande påstå att det är statsministerns tal.

Inför dylika manipuleringsförsök är det naturligtvis svårt att värja sig. Det finns till slut ett läge när alla kontrolltips är förbrukade. Det enda man då har att göra är att ställa frågor till texten och sedan lita till sitt eget omdöme. D E N I N T U I T I VA M E DV E T E N H E T E N

Intuition är ett svårdefinierat ord. Det låter knappast speciellt vetenskapligt att rekommendera intuitionen som verktyg vid bedömningar av källors trovärdighet. Ändå tror jag att den känslighet som vi ibland lokaliserar till fingertopparna och ibland till ryggmärgen eller maggropen mycket väl kan vara användbar. Frågan är så komplex att man utan tvekan måste använda alla sina intelligenser. Hur kan vi utveckla denna medvetenhet? Hur lär man sig att intuitivt ana avsändare och avsikt? Hur kan t ex små barn på ett så tydligt sätt uppfatta om det är ett reklaminslag, en dokumentärfilm eller en såpopera som TV:n sänder? Den mest intressanta frågan är kanske hur denna intuitiva förmåga går att träna upp. N ÄT E TS P E DAG O G I S K A I N S ATS

Ny teknik har en förmåga att utmana oss på olika sätt. Ibland kan det t o m vara så att den nya tekniken får oss att se på saker och ting från nya infallsvinklar, vilket i många fall kan vara både hälsosamt och nyttigt. Det är viktigt att påpeka att samtidigt som Internet måste betraktas med nya ögon öppnar nätet kanske i första hand vår blick för hur vi på ett bredare och mer allmänt plan bör förhålla oss till medierna och information över huvud taget.


37

Internet gör definitivt upp med den aningslösa godtrogenhet som man ibland möter inför informationsutbudet i allmänhet. Vi har fostrats till att tro på det tryckta ordet på ett sätt som i många fall är direkt naivt och saknar reell grund. Oavsett om vi vill det eller ej är det nya informationssamhället här för att stanna. Det innebär att vi översköljs av informationsmängder som är kolossala. > Allt man tar del av måste värderas. > Inga medier är undantagna. > Allt måste ifrågasättas. > Inget medium är med automatik sanningsbärare. Om nätet hjälper oss till denna insikt har det gjort en god pedagogisk insats.

<

Låter texten trovärdig? Är det rimligt att vederbörande har uttryckt sig på detta vis? Vilka möjligheter till kontroll finns? Finns det andra källor?


38

VUXENVÄRLDENS ANSVAR Hur ser då mitt vuxenansvar ut i denna nya och förvirrande tid? Har man som vuxen ingen talan alls? Eller är den vuxna rösten viktigare än någonsin?

Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger "to raise a child you need a village". Det tror jag är alldeles sant. Problemet är att mycket få av oss bor i traditionella afrikanska byar. Istället är det kanske så i den urbaniserade västerländska civilisation som våra barn växer upp i, att varje vuxen i barnets närhet är en del av denna by. Här spelar de lärare barnet möter en mycket viktig roll. Alla vuxna har ett ansvar som är stort och gränslöst.


S E PA R AT I O N O C H R E L AT I O N

Min utveckling till en i etisk mening vuxen och självständig individ är beroende av två till synes motsatta ingredienser – separation och relation. Jag måste helt enkelt bryta upp från vuxenberoendet för att kunna utvecklas till en egen individ. Lika viktigt är det att jag sedan åter kan hitta vägar tillbaka in i vuxenvärlden. Det är i relationer och i samspel med andra som vi verkligen blir till. För att denna process skall kunna starta räcker det om jag har någon person i min absoluta närhet som jag kan separera och sparka mig loss ifrån. Skall jag sedan åter kunna relatera mig till vuxenvärlden behöver jag däremot en hel vuxenmiljö som är så attraktiv att jag som ung får lust att bli en del av den. Nyckelordet i detta sammanhang är identifikation. Jag måste helt enkelt möta en vuxen eller en grupp vuxna som jag som ung kan identifiera mig med och som det känns lockande att bli en del av. Det är därför det är så viktigt att den unge möter människor som är tydliga i sina roller och i sitt gestaltande av vad detta vuxenskap innebär. Sker inte detta kan den unge riskera att fastna i ett långt och vilset utanförskap. U N G D O M SVÄ R L D E N O C H U N G D O M SVÄ R D E N

Är då ungdomen som den alltid har varit? Eller finns det faktorer i vårt samhälle som gör just vår ungdomsgeneration unik? Det är en mycket motiverad och allvarlig fråga. Är vi alltför lättvindiga när vi avfärdar olika typer av ungdomsproblem med påståenden som "vi har väl alla varit unga" eller "redan de gamla grekerna"? Samhällsutvecklingen har lett till att ungdomsåren betonas på ett så markerat sätt att man nästan kan säga att den skapat en ny kategori. Detta faktum måste man ta på allvar. Dessutom har det skapats förhållanden kring denna livsfas som är

historiskt unika. Vad innebär det för övergången från barn till vuxen att man skall mellanlanda i en livsfas som har alldeles egna regler och förutsättningar? Vad innebär det t ex för normöverföringsprocessen? Är denna utsatt för risken att störas? Vad innebär det i så fall för vårt framtida samhällsbygge? Vad händer med våra normer och värderingar? Om det är sant att det finns ingredienser i samhällsutvecklingen som riskerar att påverka och störa den överföring av normer och värderingar, som tidigare fungerat oreflekterat i generationer, kan jag se två orsaker till detta. Antingen har vuxenvärldens sändningssignaler försvagats, d v s vi är inte längre lika tydliga i vår guidning, eller också har ungomsvärlden fått en försämrad mottagningsförmåga, d v s de tar inte längre våra råd och anvisningar på så stort allvar. VÅG A VA R A VÄG V I S A R E

Somliga menar att det var bättre förr. Kyrkan stod mitt i byn. Från den utgick påbuden om hur livet skulle levas. Enkelt och tydligt eller fyrkantigt och trångt. Välj den beskrivning som passar. De alternativa rösterna var så svaga att de knappast störde. Samhället var ”monoetiskt”. Idag har kyrkans roll reducerats till att vara en röst bland många. Våra barn och ungdomar vandrar omkring på ett marknadstorg där olika livsstilar, livsåskådningar och livsattityder bjuds ut. Föräldrar och skola har fått tuff konkurrens på etikens arena av såpoperor, veckotidningar, musikutbud och Hollywoodproduktioner. Utbudet är ”multietiskt”. Jag tycker mig ha märkt att påfallande många unga inte i första hand reagerar med tacksamhet inför detta utbud, utan snarare visar frustration över vuxenvärldens brist på vägledning.

39


40

Vägskälen blir fler och fler samtidigt som antalet vägvisare minskar. De frågar förundrat vad de vuxnas tystnad beror på? Kanske är det så att många i föräldragenerationen fastnat i sin egen frigörelseprocess. Vi har alla tydliga bilder av hur vi varit med och på olika sätt brutit upp från ett samhälle som varit instängt och fyrkantigt och erbjuder med stolthet detta smörgåsbord av livsstilar till våra unga. Problemet är att de inte ens är tacksamma. De står bara mitt i utbudet och ser förvirrade ut. Här bjuder man på frihet och så får man bara frustration till svar. Vore det inte på sin plats med lite tacksamhet? Kanske beror det på att i vår positiva strävan att ge våra barn så många öppna dörrar är det någonting som gått förlorat. Kanske har vi tappat bort att de mitt i allt detta kan gå fullständigt vilse om vi inte också adderar tydliga sändningssignaler och riktningsangivelser. Någon måste fortfarande våga vara vägvisare. Frihet till egna livsval behöver inte betyda frihet från gemensamma grundvärden. AT T B A R A VA R A V U X E N

I det gamla bondesamhället var föräldrarnas auktoritet tämligen given och oomstridd. Det var helt enkelt så att det som pappan visste om sådd och skörd, om djurens skötsel och behov, hur man snickrar ett uthus och hur man smider en plog var allt som grabben behövde kunna för att så småningom ta över gården. På samma sätt var mammans kunskaper om städning och bakning och vävning och alla andra husliga göromål det som flickan behövde kunna för att gifta sig med grabben i granngården. Vuxenauktoriteten upprätthölls på ett naturligt sätt eftersom den var knuten till förmedlandet av livsnödvändig kunskap.

Målet för barnen var att tillgodogöra sig denna kunskap. Barndomen betraktades som en förberedelsetid inför det som komma skulle. Meningen med att vara barn var att bli vuxen. Idag ser vi en tydlig värdeförskjutning mellan generationerna. Målet att bli vuxen har ersatts av en strävan att förbli ung. "Vid trettiotre är man passé, vid trettiofem kan man hälsa hem", skaldade redan Tage Danielsson och de orden har successivt blivit mer sanna. Om man betraktar ungdomstiden som livets mening, hur kommer det att påverka betraktandet av vuxenlivet? Vad innebär denna förskjutning av tyngdpunkt? Vilka konsekvenser kommer detta nya synsätt att få? D E N S KÖ R A H U M A N I S M E N

Om man ser på vår historia i generationer istället för i år kommer allting mycket närmare och blir tydligare. Det är t ex bara drygt två generationer sedan kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Min egen farmor var 31 år när hon 1921 fick chansen första gången. Jag glömde tyvärr att fråga henne hur det kändes, eller framför allt hur det var att inte tidigare ha haft denna rättighet. Samma år avskaffades dödsstraffet i vårt land. Det har faktiskt avrättats människor i vårt land under 1900talet. Backar vi tio generationer landar vi i det tidiga sjuttonhundratalet och kommer till häxbränningarnas tid. Vi anar traditioner och tänkesätt som ligger mycket långt ifrån våra egna. Tittar vi femton generationer i backspegeln närmar vi oss medeltiden och dubblar vi den summan landar vi i närheten av vikingatiden. Var och en som kan något om biologi och genetik vet att på 30 generationer händer ingenting mätbart med mig som biologisk varelse. Skulle det till


[re //-</style <script window ver4 = fals if(parseInt(navigator.appVers n) >= 4

window.ver4 = tru

äventyrs skilja någonting mellan mig och min anfader vikingen beror denna skillnad endast på att vi vuxit upp under olika samhällsförhållanden och präglats av olika sociala mönster. Denna insikt fyller mig med en blandning av vördnad och oro. Jag inser att många humanistiska värden som vi i vår generation betraktar som tämligen självklara ingalunda är det i ett historiskt perspektiv. Framför allt är de alltför färska för att på något sätt ha satt sig i våra gener. Nittonhundratalet har på ett mycket påtagligt sätt visat att etiska värderingar och demokratiska ideal kan vara en mycket ytlig fernissa. Vid provokation kombinerad med manipulation kan kulturell nivå och civilisation visa sig vara mycket flexibla begrepp. Skall den demokratiska värdegrunden överleva måste den aktivt överföras från generation till generation. Denna sociala prägling är ett av vuxenvärldens alla viktigaste ansvarsområden. Tanken att alla människor har lika värde är vad filosoferna kallar ett axiom eller en yttersta sats. Det innebär att den inte kan bevisas eller behöver bevisas. Vi har helt enkelt gjort det medvetna valet att göra denna åsikt till den grundsten på vilket vi byggt vidare. Skulle vi tappa bort den går den inte att åter bevisa. Den baseras inte på någon matematisk formel. Arbetet med att bevara och försvara dessa värden är den mest basala ingrediensen i all utbildningsverksamhet. D E N Ö DVÄ N D I G A G R U S KO R N E N

Det finns en översvallande enighet om att vuxenvärlden måste ta ansvar. Alla nickar instämmande när man pratar om vikten av etiskt ledarskap. Samfällda applåder möter den som betonar de vuxnas vägledande roll. Ungdomars behov av tydlig gränssättning är en allmänt vedertagen dogm.

</script </head <body bgcolor="#000000 text="#999999 41 Skolministrar, skolbyråkrater, skolpolitiker, läroplansförfattare, föräldraorganisationer och övriga link="#7a7a00 skoldebattörer är rörande överens om behovet avvlink="#7a7a00 vuxenguidning in i de värden som utgör det alink="#7a7a00" demokratiska samhällets grundvalar. Vem säger <table border="0 emot? Vem har en avvikande åsikt? Ingen! Problemen dyker upp först när man skall försöka width="100% omsätta detta vuxenskap i praktiken. Dristar man height="95%" sig till att ha konkreta idéer kring hur detta<tr skallvalign="center" gå till, kan man vara tämligen övertygad om att <td align="middle" bli ifrågasatt. Den metod man föreslår är förmod<a href="#" ligen inte bara naiv och aningslös i allmänhet,onclick="startde utan dessutom baserad på fel förutsättningar, mo();return false;"><im framsprungen ur fel premisser, initierad av fel persrc="/images/sun.gif" bo son, baserad på fel ideologi, formulerad på fel der="0" WIDTH="33 sätt, iscensatt med fel motiv, genomförd med fel metodik och naturligtvis utvärderad på fel grunHEIGHT="43"></a der. Kort sagt – när vi går från allmänt formule<br rad teori till praktisk tillämpning tystnar applå<br><br><br><br><br><br derna och ifrågasättandet tar fart. </td Är det kanske så, att samtidigt som vi är den gene</tr ration som flitigast poängterar vikten av vägledning och gränssättning, är vi den generation som </table är mest impotent och förlamad när det kommer <center till konkret verkställighet? Om det ligger någon <fon sanning i denna provokation – vad är i så fall orsaken? face="arial,helvetica,ga Möjligen kan det vara så att vi skaffat oss en vana mond" size=1 att behandla våra barn som curlingklot – d v s vi <script ser det som vår huvudsakliga uppgift att sopa </script banan framför dem, så att deras resa genom livet </font blir så friktionsfri som möjligt. Det är mycket enklare att ”låta gå” än att sätta en gräns. Det är </center bekvämare att acceptera än att säga stopp. <comment Frågan är var våra barn hamnar om de aldrig får <layer name="pre känna den bromsande friktionen av några medvesrc="index3.html" top= tet utplacerade ”gruskorn” på sin väg genom livet. left=0 clip="0,0,0,0" visibil ty="hide"></layer </comment <br><br><br><br><br><br top=0 left=0 clip="0,0,0,0 visibility="hide"></layer


D E M O K R AT I B E G R E P P E T

När begreppen demokrati och Internet sammanstrålar diskuterar man ofta yttrandefrihet. Som om det vore demokratins enda ingrediens. Istället är det väl så att vårt demokratibegrepp består av ett flertal komponenter, varav yttrandefriheten bara är en. Ännu viktigare är, som jag ser det, demokratins försvar och värnande om det som är svagt och utsatt. Det innebär att man inte får använda sin yttrandefrihet till att skymfa eller kränka någon. Rätten att trakassera är inte grundlagsskyddad. Skolan skall vara livsåskådningsneutral – men aldrig värdeneutral. Vi får inte i alla lägen gömma oss bakom objektiviteten, utan måste ibland subjektivt stå upp för de värden som är vårt samhälles grund och som vi är satta att värna om och försvara. Man kan t o m gå så långt att man säger att skolan är ålagd att inpränta och överföra denna värdegrund till nästa generation. Internets intåg i skolan har drivit många etiska frågor till sin spets. Vi har tvingats fundera och reflektera på ett sätt som vi inte tidigare ansåg oss behöva. Kanske är det så paradoxalt att genom att anta nätets etiska utmaning får vi igång ett samtal som visar sig vara både nyttigt och hälsosamt. Ett samtal som länge varit nödvändigt men som tidigare saknat bränsle och utgångspunkt. Internets intåg i skolan har i så fall fört något mycket positivt med sig – även utifrån ett etiskt perspektiv.

< Finns det plats för vuxna i framtidens samhälle? Kommer någon att lyssna till den vuxnes värderingar?


EPILOG I skoldebatten aktualiseras med jämna mellanrum att man som lärare skall vara en förebild. Att ungdomarna behöver vuxna föredömen och att vi är utvalda att vara dessa. Är det fler än jag som inte i alla lägen känner sig som en lämplig sådan? Är det fler än jag som ser annat när jag tittar i spegeln än ett lysande föredöme? Är det fler än jag som just i dessa lägen kommer ihåg ett antal ageranden som kanske inte var helt förebildliga? Man är ju bara människa. Vad är det egentligen för omänskliga krav som ställs? Mänskligt och omänskligt är svårdefinierade ord. När någon gjort sig skyldig till något fasansfullt och bestialiskt kallar vi det för helt omänskligt. Lustigt nog använder vi samma ord, omänskligt, när någon presterat något stort och fantastiskt, t ex cyklat till Mount Everest, klättrat upp, klättrat ner och cyklat hem igen. Det omänskliga kan tydligen definieras åt två håll. Hur är det då med det mänskliga? Hur definierar vi det ordet? När Freud försöker sig på detta avgränsar han ordets betydelse i förhållande till det djuriska. Han menar att människan kännetecknas av sin förmåga till sublimering, d v s sin förmåga att med viljan styra över sina naturliga drifter. Istället för att kasta oss över kylskåpsinnehållet och så snabbt som möjligt roffa åt oss allt vi kan, föreslår vi försynt: – Vad sägs om att laga lite mat? Istället för att omedelbart klippa till den som olovandes klampar in på vårt revir föreslår vi en förhandling om gränsdragningar. Istället för att betäcka allt av motsatt kön som kommer inom en viss radie utarbetar vi organiserade former även för denna livsingrediens. Denna förmåga till sub-

limering utgör skillnaden mellan en flock vargar och en flock människor och är enligt Freud det som definierar vår mänsklighet. När Paulus definierar samma ord avgränsar han det åt andra hållet. Han formulerar ordets betydelse i förhållande till det gudomliga. Lustigt nog beskriver han det mänskliga som just oförmågan till denna sublimering. Misslyckandet är människans främsta kännetecken. Det goda som jag vill det gör jag inte, säger han insiktsfullt, och det onda som jag inte vill det gör jag. Plötsligt känns de tvåtusen åren som skiljer oss åt som överbryggda. Jag tror att vi alla förenas av detta igenkännande. Att påstå att misslyckandet är det som kännetecknar människan kanske upplevs som provocerande för någon, men det kan också kännas som en befrielse. Det finns en vila i vetskapen om att det är mänskligt att fela. Går det att få ihop dessa bilder till en gemensam definition? Hur ser den i så fall ut? Är den möjlig att formulera? Människan kännetecknas av sin förmåga och oförmåga till sublimering. Det känns som en formulering jag kan ställa upp på. Den gör det möjligt att acceptera min mänsklighet. Den ger mig rätt att vara en förebild och ett föredöme sådan som jag är. Att vara människa måste vara nog. Att begära något annat är helt enkelt omänskligt.

<

43


BESTÄLL KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE: 1 Hur det ena ger det andra Småföretag och högskola utvecklar ny kunskap tillsammans. (Utgången) 2 Den nödvändiga konsten att lära, lära om och lära nytt Reportage från skolor som prövar nya sätt att utveckla lärandet med datorn som verktyg. (Utgången) 3 Knark, porr och nynazism – etik på Internet Ny teknik utmanar våra etiska värderingar. (Utgången) 4 Skolbok ITiden Lärares bästa lektionsidéer. (Utgången) 5 Med eller utan filter? Personliga funderingar kring etiken, pedagogiken, källkritiken och vuxenrollen när Internet kommer till skolan. 6 Läs- och skrivmöjligheter Hur IT hjälper elever med läs- och skrivsvårigheter. Vill du diskutera de tankar skriften förmedlar och ta del av den fortsatta debatten är du välkommen till www.kollegiet.com. Vill du beställa fler exemplar eller övriga nummer i KK-stiftelsens skriftserie kan du göra det på www.kks.se/publikationer eller på telefon 08-545 211 00.

www.kks.se/publikationer info@kks.se Box 3222 103 64 Stockholm Tel 08-545 211 00 Fax 08-24 75 09

Med eller utan filter (2000)  

Tankar kring internet och etik.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you