__MAIN_TEXT__

Page 1

ART

BIZ&ART ® Magasinet om entreprenörskap och företagande med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.

BIZ&ART 23

En nyhet för alla som kommunicerar. Effekt.

BIZ

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda. Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före. På vår webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. Läs mer om CrossMedia på crossmedia.kph.se

# 23

SOMMAREN 2013

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

SUCCÉFÖRFATTAREn THERÉSE SÖDERLIND loppislustar MAGNUS ALKARP agneta forslund på plats POPUPP ULLA VIOTTi intar LINNeANUM superman pontus raud CLAES JANSONs frestelser bokvännernas LÄSTIPS ebba camitz examenskollektion barock skattgömma


Omslagsbild Therése Söderlind, författare Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion

redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annons annons@bizart.se Johanna Edstam – annonssäljare – johanna@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Övriga skribenter och medverkande Claes Brodda Lars Lambert Björn Rietz Hans Svensson Beate Sydhoff

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Stewen Quigley

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LARS LAMBERT

CLAES BRODDA

ULLA HOLMBERG

JOHANNA EDSTAM


innehåll 5

(In)ledare

6

Therése Söderlind

12 Bokklubbens lästips

14 Konstnär på plats, Agneta Forslund

20 “Det svåra är allt man inte får säga.”

Om Magnus Alkarp

26 Ulla Viotti, ett konstnärskap som vuxit

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Skribenter: Lillemor Berg, Claes Brodda, Lars Lambert, Stewen Quigley, Björn Rietz, Beate Sydhoff, Johanna Uddén. Textredigering: Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Foto: Lars Lambert: sid. 66–67. Jens Mohr: sid. 36–37. Micke Sandström: sid. 22. Erik Svensson: 39–40. Stewen Quigley: sid. 2, 4–5, 6, 9, 8, 9, 12–13, 14, 16–17, 18, 21, 22, 26–27, 29, 30–31, 32–33, 34–35, 38, 42, 44–45, 46–47, 50–51, 52–53, 54, 56–57, 58, 60, 62–63, 64–65, 70. Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan. ISSN 1654-5370

Vintern 2012

Riktpris 75 kr

Annonsörer Helsida: Bolander & Co Kaiser Bil Folkuniversitetet Kph Stadsteatern Triller Mat & Bröd Upplands Grafiska Etikett

genom tiderna

32 Min skattkammare på Skokloster slott

34 Jansons frestelser, mat och musik med Claes Janson.

38 Från slacker till superman.

Om Pontus Raud och Supermarket

46 Loppis är poppis

50 Var där eller var rektangulär!

Om POPUPP, alternativ kulturscen

54 Girestastipendiat, Sofie Asplund.

Sopran med energist scenspråk.

58 Walk with Me. Ebba Camitz,

nyutexaminerad modedesigner

62 Historiebiten, förra sekelskiftets arkitekt

Halvsida: Forsmark Vattenfall Fjärdedelssida: Godsmagasinet

64 Uppslag

Åttondelsida: Bror Hjorths Hus Galleri D12 Uppsala Konstmuseum Upplandsmuseet

66 Korsord

3


4


Alltid dyker det upp något ... … så kan det låta på våra redaktionsmöten när vi planerar kommande nummer av BIZ&ART, som nu är inne på sjätte året. Vi öser ständigt ur ett aldrig sinade kulturhav och under åren har det blivit många spännande möten. I denna utgåva, nummer 23 i ordningen, möter vi författaren Therése Söderlind som bor och verkar i Uppsala, en gudabenådad berättare som jämförts med Kerstin Ekman och Joyce Carol Oates. Arkeologen och författaren Magnus Alkarps vassa penna har gett oss fördjupningar i bilden av ett annat Uppsala i boken Fyra dagar i april. I detta nummer tecknas en bild av författaren. Uppsala är litteraturstaden! Är du med i en bokklubb? Alla gillar väl en god bok. BIZ&ART har besökt en bokklubb som ger tips om några bra böcker. I konstens tecken möter vi konstnären Ulla Viotti som i månader planerat och byggt sin utställning i Uppsala universitets Linneanum i Botaniska trädgården. Konstnären Pontus Raud från Uppsala har lyft konsten till en internationell supermarket med mer än 6 000 betalande besökare i huvudstadens kulturhus. Konst och kultur lönar sig. Europas främsta barockslott, Skoklosters slott, har ovärderliga kulturhistoriska samlingar. Sju aktuella personer från medie-, konst- och designvärlden har fritt fått välja sina favoritföremål i slottets samlingar. BIZ&ART presenterar ett urval. Från Beckmans designhögskola kommer modedesigner Ebba Camitz som ger oss inspiration till vår nya garderob. Skulle det inte passa så finns alla loppisar. Johanna Uddén har intervjuat sina vänner om deras bästa loppisfynd. Två som har för vana att dyka upp i BIZ&ART, är Lars Lambert med sina historiska betraktelser och Hans Svensson med sitt uppskattade korsord. Som sagt, det dyker alltid upp något nytt och spännande ur kulturhavet. Detta nummer av BIZ&ART dedikerar vi till vännen Bo Rosander som hastigt gick bort under våren. Bosse var med och formgav BIZ&ART under många år. Han var en nära vän och den bästa AD:n jag jobbat med. Det går inte en dag utan att jag tänker: "Undrar vad Bosse skulle ha sagt, om den här bilden, lösnäsa eller utsökt?" Tack Bosse, för allt du lärt mig! Stewen Quigley ansvarig utgivare

5


6

Therése Söderlind


Therése Söderlind har skrivit två omfångsrika romaner där olika perspektiv och tidsplan omsorgsfullt tvinnats samman till komplexa gestaltningar som speglar människors villkor i det existentiella spänningsfältet mellan individ och kollektiv, ursprung och tidsanda. Det är spännande berättelser, utformade med en språklig pregnans som suggererar och drar in läsaren i sitt kraftfält. Det är helt enkelt böcker som man längtar hem till efter arbetsdagens slut. ––––– av Lillemor Berg ––––

Therése Söderlinds två romaner

Norrlands svårmod och Vägen mot Bålberget plöjer i helt skilda berättarfåror men när det gäller stilen, berättartekniken och tematiken påminner de om varandra. Kanske kan man tala om en Söderlindsk stil? Författaren slår omsorgsfullt in en mångfald händelsetrådar i berättelsens varp. De båda romanerna väver mönster som tycks föreställa ett och samma grundmotiv – identitetens bräckliga provisorium inom det givna sammanhanget i tid och rum. Omgivningens absoluta tolkningsföreträde kan när som helst omdefiniera individens plats och roll, som i Vägen mot Bålberget, eller hela sammanhanget kan plötsligt rämna som i debutboken Norrlands vemod. Båda romanerna beskriver den förtvivlade förvirring som uppstår i brist på tillhörighet och auktoritet att själv definiera sin gräns mot omvärlden. För den som inte passar in återstår endast en sista livlina, perspektivet bakåt och inåt, ett famlande efter fäste i familjeträdets rot. Genernas avtryck i generationernas led och släkthistorien blir en stödjande spegel att hålla fast i försöken att återupprätta sig själv i ett förhållande till världen. Debutromanen från 2010, Norrlands svårmod, berättar om en familj på den norrländska landsbygden som av flera fatala omständigheter hastigt löses upp och decimeras tills endast den sjuåriga lillasystern Anna finns kvar. – Titeln kommer från ett uttryck i ett mejl från en väninna från gymnasietiden. Jag visste precis vad hon menade med att tala om det norrländska svårmodet även om känslan är verbalt svårfångad. Uttrycket fastnade och jag började tänka

på vad som händer med folk under de långa vintrarnas isolering i de bygder där man inte pratar om känslor eller svåra saker, där hemligheter frodas och missförstånd aldrig klaras upp, berättar Therése Söderlind och tillägger att allt hon skriver är fiktion utan självbiografisk anknytning. Hon hittar på sina romanvärldar som växer efter hand under skrivandets gång. Den senaste romanen Vägen mot Bålberget bygger dock i stora delar på ett historiskt underlag. Häxbränningen i Torsåker, som berättelsen kretsar kring, har existerat i verkligheten. Therése Söderlind har gjort grundlig research och tagit hjälp av en folklivsforskare vid Uppsala universitet för att lära sig mer om 1600-talets bondesamhälle och föreställningsvärld. Vägen mot Bålberget, står fram som ett definitivt genombrott. Sedan romanen kom ut i januari i år har författaren fått mycket uppmärksamhet i media och boken har valts ut som höstens läsprojekt i Stadsbibliotekets stora offentliga läsecirkel, Uppsala läser. Boken handlar om en och samma bygd i Ångermanland men rör sig mellan livsöden i skilda tidsplan. En av huvudkaraktärerna är Veronica. Berättelsen tar avstamp i 70-talet när hon som tonåring börjar intressera sig för sina rötter och försöker engagera sin pappa Jacke att hjälpa henne med att göra efterforskningar i släkthistorien. Släktforskningen öppnar en ingång till en annan tid. Det är framför allt häxprocessernas 1600-tal som utgör romanens kärna. I en tid av nöd, tvång och umbäranden, som ger föga utrymme för reflektio-

7


ner om livsvillkor och valmöjligheter, lever den häxanklagade Malin med maken Erke och dottern Segrid. Kvinnornas och barnens utsatthet är total. Kampen för att upprätta ett uns av integritet låter sig inte helt undertryckas men handlingsutrymmet medger inte ett så stort urval av strategier. Enda utvägen är ibland att ta till besvärjelser och hoppas på utomvärldsliga makters ingripande. Malin och dottern Segrid liksom Olof, ett av barnen som tvingas vittna mot sin egen mor, lever under snävt kringskurna omständigheter som inte utan vidare kan jämföras med dem som i modern tid formar Veronica. Men för individen existerar inga flyktvägar ut ur de sociala och kunskapsmässiga horisonternas universum, varken då eller nu. I Vägen till Bålberget framstår 1600-talets vidskepelser inte som väsensskilda från irrläror, fördomar och ingrodda föreställningar som florerar och frodas än idag. Normer, krav och förväntningar skapar sammanhållning och riktning, som i den unga Veronicas fall, men i sina mer rigida former utgör de samtidigt ett hot om uteslutning och stigmatisering. I känslan av främlingskap och brist på självklar tillhörighet är människan naken och oskyddad. När Veronica återkommer i berättelsen är hon en modern medelålders kvinna som valt bort kärnfamilj och moderskap för att satsa allt på en spännande yrkeskarriär. Är det den fria viljans vägval eller är det en självbedrägeriets biroll som skapats av tidsandans krav? Ser vi början på ett stort författarskap? Frågan ställdes av Ika Johannesson, programledare på SVT:s Kulturnyheterna, till litteraturkritikern Ulrika Milles strax efter utgivningen av Vägen mot Bålberget. Ulrika Milles besvarar frågan med ett bestämt ja och jämför Therése Söderlind med stora berättare som Kerstin Ekman och Joyce Carol Oates. Att efter två romaner bli jämförd med Carol Oates och Ekman är förstås anmärkningsvärt hedrande och samtidigt kanske lite skrämmande. Man föreställer sig, att bara lång tids övning kan ge färdigheten att åstadkomma ett sådant resultat. Den outsinligt produktiva Joyce Carol Oates etablerade sig som författare redan i ungdomen och har slipat sin konst i ett helt liv. Kerstin Ekman tillbringade många år med att öva upp sig i hantverken genom att skriva kriminalromaner innan hon slog igenom stort och seriöst. När Therése Söderlind debuterar som författare står hon mitt i livet och har i ett par decennier varit sysselsatt, eller rent av uppslukad, av helt andra saker än romanskrivande. Direkt efter gymnasiet for hon från hemmet i Ångermanland till Göteborg där hon utbildade sig till systemprogram-

8

merare i en tid när det ännu var ett nytt och ovanligt yrke. Som mycket ung kom hon snabbt ut på ett internationellt arbetsfält där hon arbetade med lösningar för tekniska höglagersystem som styr automatiska processer inom industrin. – Det var så fruktansvärt kul att jobba med systemprogrammering. Det handlar mycket om hur man ska få automatiserade flöden att fungera optimalt. Man är inne på detaljnivå i system som ter sig ganska obegripliga i sättet att fungera. Obegripligt för utomstående, det vill säga, man kunde inte prata om sitt jobb med andra än kollegorna. Men det var verkligen jätteroligt. Therése Söderlind berättar, att hon redan från början tog beslutet att ge jobbet som systemprogrammerare max fem år. – Jag var ute på installationer utomlands i stort sett året runt och jobbade konstant. Det var så pass avancerade saker att jobbet ockuperade hjärnan dygnet runt. Hur roligt det än var förstod jag, att jag skulle bli tokig om jag fastnade helt och hållet. Efter att i fem års tid fokuserat på tekniska system beslöt sig Therése Söderlind för att byta perspektiv och vända blicken mot människornas villkor. Hon läste U-landskunskap och kom genom studierna till Södra Afrika. – Jag åkte först dit på en fältkurs men återvände senare. I Botswana bodde jag fem år. Där jobbade jag med att sälja kvinnors hantverk men höll också på med safariresor. Therése Söderlind förkovrade sig inom biståndsområdet och arbetade senare med biståndsfrågor både i Sverige och utomlands. Hon har varit konsult för Sida och arbetat i Vietnam för FN. Så var och när i detta kringflackande liv kom skrivandet in i bilden? – Alla jobb som jag kastat mig in i har nog varit undanflykter för att slippa ta tag i skrivandet på allvar. Jag började faktiskt skriva på en roman under åren i Vietnam. Men eftersom jag har jobbat så mycket har koncentrationen inte funnits där. För tio femton år sedan hade jag en idé om att sadla om till tunnelbaneförare. Det var en dröm om att komma hem från jobbet med en fri hjärna. Att få barn blev en slags katalysator för författarskapet. Det var i samband med barnledighet och en flytt till Malmö som Therése Söderlind fick chans att ta tag i skrivandet på allvar. Under en tvåårig skrivarutbildning vid Lunds universitet kom hon igång ordentligt med det projekt som senare resulterade i debutromanen Norrlands svårmod. – Jag är intresserad av att skriva om relationer och det kändes på något sätt lättare att göra det när man fått barn.


9


Det blir liksom en mer komplett erfarenhet av vad t ex relationen mellan generationer innebär och hur de inverkar. Och när man får barn ser man världen i dess rätta proportioner. Det kändes inte längre lika farligt att misslyckas. Sedan blev författarskolan ett sätt att köpa tid och ro i ett stimulerande kollegialt sammanhang. Det var värdefullt att kunna diskutera sitt skrivprojekt med andra som skriver, något som är svårt att göra med utomstående som inte förhåller sig till ett eget skrivande. Författarskolan tillhandahöll ingen praktisk verktygslåda för skrivandet men Therése Söderlind fick hjälp att strama åt berättelsen. – Handledaren betonade benhårt vikten av att knyta ihop säcken istället för att hela tiden veckla ut nya trådar, som det är så roligt att göra. Det är svårt att själv se vad man kan stryka utan att stympa flödet. Men man måste tänka på läsarna också. Tegelstenslika verk bjuder ett sådant motstånd, i synnerhet om det handlar om en ny och helt okänd författare. Intentionerna efter debuten var att nästa bok skulle bli nättare, mindre komplex och tung men det var innan hon fångades av häxprocesserna i Torsåker. Berättardrivet ville annorlunda. – Det är som berättelserna hittar mig snarare än tvärtom. Jag insåg att ämnet inte skulle låta sig inlemmas i en tunn bok utan att det var nödvändigt att låta den svälla ut. Då beslöt jag mig för att strunta i att det kanske inte var opportunt att breda ut sig på det sättet. Jag ville göra det ändå, mot alla rekommendationer. Under de snart fyra åren sedan flytten till Uppsala har Therése Söderlind drivit ett eget företag inom området web-utbildningar men skrivandet har successivt upptagit alltmer av hennes tid. Med Vägen mot Bålberget har hon

10

definitivt tagit steget över tröskeln in i en ny yrkeskarriär, författarskapet. Det är en krävande uppgift och en osäker försörjningsgrund. – Jag lever inte på skrivandet ännu men en författarkollega har uppmanat mig att ha is i magen. Som författare får man chansen att åka ut och tala om sina böcker på bibliotek och hos bokhandlare. Det är en värdefull inkomstkälla så länge boken är aktuell. Och man kan alltid hoppas på ett och annat stipendium. Många bäckar små … Sedan får man försöka ge ut en bok vartannat år för att hålla sig flytande. Det artar sig bra för Therése Söderlind, hösten är intecknad i så hög grad att hon tvingats tacka nej till en del förfrågningar, trots att hon välkomnar chanserna att få komma ut och skapa kontakter. Under skrivprocessen blir det ganska ensamt och isolerat. – När jag flyttade till Uppsala föll det kollegiala kontaktnät som jag haft möjligheten att bygga upp i Lund genom författarskolan. Men jag jobbar på att skapa mig ett sådant sammanhang i Uppsala också. I ett hänseende har Uppsala en väsentlig fördel i förhållande till Lund. Det är betydligt närmare till sommarstugan i urhemmet Ångermanland. Therése Söderlind låter antyda att även nästa bok förmodligen kommer att utspela sig det norrländska landskapet. – Men sedan vet jag inte vilka berättelser som kommer att pocka på härnäst eller var de kommer att utspela sig. Just nu har jag fått i uppdrag att skriva några noveller. Det känns roligt och utmanande med en något snabbare process än att skriva en roman, tror hon. Att döma av de prov på outsinlig berättarlust som kännetecknar Therése Söderlinds romaner, kan man förmodligen också hoppas på en framtid med fler riktigt tjocka tegelstenar att längta hem till. 0


Sj äl vhäf t andeet i k et t er påbåder ul l eoc har k ! Behöv erduenet i k et t , meni nt ev ethurdens kas eut , kanduk ommat i l l os sdi r ek t . Vi s ert i l l at tf or m, s t or l ek oc hbuds kapk ommerf r am påbäs t as ät t . Hosos smöt erduk unni gaoc her f ar nay r k es männi s k or medens t ar kvi l j aat thj äl padi gs om k und. Uppl ands Gr afis kaEt i k et tbes t åra vs j umedar bet ar e. Vi er bj udermängdera vbi l l i gaet i k et t ers om ex empel vi snamnet i k et t er , adr es s et i k et t er , l äk emedel s et i k et t eroc hs j äl vhäf t andeet i k et t er . Sanni ngenärdenat tet i k et t erkans e väl di gtol i kaut . Vi kanmeds äk er het l ev er er ar ät tet i k et tf ördi nabehov . Vår ak underärs t or f ör et agi nom l äk emedel s i ndus t r i nl i kaväl s om mi ndr ef ör et agi nom mat pr oduk t i on. Vi harl ånger f ar enhetoc hkanåt a os sbådes t or aoc hs måuppdr ag. Duäral l t i dväl k ommen at thör aa vdi gt i l l os s !

Vi gi l l arut mani ngar ! Ul r i kaÅber g Vd

F y r i s l unds gat an79 75402Upps al a 018711120www. uget i k et t . s e


Bokklubbens lästips

Ett bokcirkelupprop har startats i Uppsala län. Det är forskaren Kerstin Rydbeck, som inom ramarna för forskningsprojektet Läsarnas Cirklar, vill ta reda på i vilken omfattning bokläsare träffas i grupp för att diskutera litteratur och dela läsupplevelser. Stadsbiblioteteket organiserar en bokcirkel i storformat som inbjuder hela Uppsala att delta, men den vanligaste formen är nog små grupper av litteraturvänner som träffas hemma hos varandra. Jag känner personligen till flera boklubbar som träffas på detta sätt och har själv förmånen att ingå i en bokcirkel som träffats regelbundet i nästan tio års tid, en gång i månaden hemma hos varandra enligt ett rullande schema. Inga konstigheter, en enkel sammankomst med te, kaffe och fikabröd. Efter hand har gruppen utökats och till viss del förändrats i sin sammansättning men i kretsen har alltid funnits både kvinnor och män. Några av dem ger här sina tips på minnesvärda läsupplevelser.

12

Lillemor

Snöblomma och den hemliga solfjädern Lisa See Jag gillar böcker som tar mig till andra kulturer. Den här boken handlar om kvinnors liv i Kina i början på 1800-talet, deras förmåga att finna smulor av glädje och meningsfullhet mitt i sina enormt inskränkta och predisponerade liv. Deras fostran går enbart ut på att behaga mannen, bland annat genom s.k. fotbindning, som skulle förvandla fötterna så att de liknade lotusblommor. En oerhört smärtsam behandling - men ett villkor för att bli gift. Låt dig inte luras av att omslaget mest liknar en billig kioskroman. Boken är både hemsk, fascinerande och lärorik. Eva Strignert

Delhis vackraste händer Mikael Bergstrand. En uttråkad och livstrött svensk, åker på charterresa till Indien. Hög igenkänningsfaktor om man varit i Indien. Annars ändå mycket underhållande. En lättläst och rolig bok. Eva Strignerts bonustips

... ett mycket trevligt sätt att få olika perspektiv och synpunkter på samma bok. Oliktänkande är intressant och utvecklande. Man får tips på böcker man kanske inte annars skulle läst.


...man får möjlighet att diskutera den lästa boken tillsammans med bokcirkeldeltagarna, vidga vyerna och fördjupa den egna läsupplevelsen.

Tystnadens historia och andra essäer Peter Englund. Informativa och välskrivna essäer om föremål, vanor och företeelser som blivit så självklara i vår vardag att vi inte reflekterar över dem. Lagom långa för att hinna med en essä under ett avbrott i andra sommaraktiviteter och så intressanta att man inte somnar ifrån den essä man valt som kvällslektyr. Min favoritessä är Kring tjuren Ferdinand och döden. Ove Bergvall

Skära för sten Abraham Verghese Det är en lång och vindlande roman som rör sig över flera decennier, börjar i Etiopien och slutar i New York. Jag är särskilt förtjust i de partier som rör sig i en exotisk miljö. Romanen handlar om ett par tvillingar som föds på en missionsstation i Addis Abeba och inleds med deras dramatiska uppväxt under en tid när Etiopien stod på randen till revolution. Tvillingbröderna delar en passion för läkekonsten. Efter att ha läst boken vet man betydlig mer än innan om medicin och kirurgi men framför allt om de stora känslor som är inblandade i uppgiften att hela människor. Christina Rudby

...böckerna sätter igång intressanta samtal om alla möjliga ämnen. Vips så var det liv! Bob Hansson Det är en ”en roman om de storslagna tillfälligheter som behövs för att ett liv ska bli till” enligt baksidestexten, men boken är kanske inte vad man vanligtvis brukar kalla en roman. Bob Hansson lyckas med att göra underbara piruetter med ursäker tajming och han skriver och beskriver allt med ett stort hjärta. Han har dessutom förmågan att betrakta svaghet som styrka. Boken snubblar sig fram till nirvana på ett oförutsägbart sätt. Lennart Söderqvist

...man får tips på läsvärda böcker, man utbyter läserfarenheter . Lusten att läsa stimuleras och det är trevligt att träffa likasinnade för att diskutera litteratur under otvungna former.

Korparna Tomas Bannerhed

(Augustpriset för bästa roman 2011!) Det är en roman med en fantastisk språklig rikedom. Det märks att författaren har stor kunskap om naturen, speciellt om fåglar. Att få lära sig något är alltid en bonus i en i övrigt stark berättelse. Den handlar om en familj på den småländska landsbygden under sjuttiotalet då många små lantbruk tvingades lägga ner. Fadern jobbar sig till ren galenskap och boken skildrar på ett suggestivt sätt hur ångesten i familjen stegras. Äldste sonen, som är i trettonårsåldern, lider under ett tvingande krav att en dag ta över gården. Bibi Boström

Till sist en bok som förbryllat oss mest av alla vi läst och som under månader inte gav oss någon ro, Väggen av Marlen Haushofer. Men den lämnar vi utan kommentarer.

0

13


konstnär på plats av johanna uddén

14


Tänk en familj med tre barn, Västerbotten, tidigt 70-tal. Det är en fin vårdag och familjen hoppar in i folkabussen för att göra en utflykt. Vägen i trakten av Åsele slingrar sig långt in i skogen och tar plösligt slut. Där, vid slutet av vägen, blir familjen alldeles till sig. Skogsbacken är full av vitsippor. Och stora är de! De har aldrig sett så stora vitsippor. Alla hoppar ur bilen, sprider ut sig och börjar plocka. Mamma i vit blus står nerhukad i vitsippshavet. Plötsligt kommer en lerkoka farande genom luften och träffar mammas vita blusrygg. Och en till. Hon säger irriterat till sonen Pär att sluta kasta lera, men han är långt borta och har inte kastat. Vem var det? Vad var det som hände? – Det här är en händelse som har etsat sig fast i mig. Den fantastiska vitsippsbacken. Och bilden av mammas vita blus som fläckas av lera. Jag undrar vad det egentligen var som hände? Störde vi på något vis? Minnet av lerkokor som kom flygande i luften har Agneta Forslund använt sig av i målningen Centrum från 2010. Ett ödsligt norrländskt landskap med dova färger. Mitt i bilden en sten. Och där flyger något brunt i en båge! – Det är inte viktigt för mig att alla förstår vad det är. Det var viktigt för mig att använda minnet av den där händelsen. Vi sitter ute i det lynniga majvädret och äter lunch och pratar konst. Agneta Forslund är en av medlemmarna i konstnärsgruppen Haka, som nyligen firade tioårsjubileum med utställningen haka.nu på Uppsala konstmuseum. I utställningen fanns en arkivdel där det gick att följa Hakas tydliga spår i Uppsalas konstliv under dessa tio år. Många

skulle nog säga att de är Uppsalas mest synliga konstnärer. Men ingen i gruppen är ursprungligen från Uppsala. Agneta Forslund berättar om sin västerbottniska bakgrund. Hon kom hit som sexåring, men det är viktigt för henne att betona sitt norrländska ursprung. – Min mormor och morfar var typiska småbrukare och hade en liten gård i Västerbotten. De stretade på med skogen och jorden. Men trots det slitiga jobbet lärde sig min morfar att spela fiol. Och han tog en Hermodskurs i teckning. Agneta Forslund känner stark samhörighet med sina morföräldrar och en tydlig konstnärlig koppling till sin morfar. Och det finns fler konstnärer i familjen. Den elva år äldre systern är konstnär på Gotland. – Hon har haft stort inflytande på mitt val av utbildning. Jag gick på Wiks folkhögskola efter gymnasiet och ville söka till konstskola, men syrran som redan var konstnär tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb. Så jag sökte till bildlärarlinjen på Konstfack i stället. Men Agneta Forslund menar att hon aldrig blev bildlärare på riktigt. Hon har knappt jobbat i en skola. Efter en praktikperiod på Bror Hjorths Hus blev hon timanställd konstpedagog där. Det arbetet var så utvecklande att hon blivit kvar, numera är hon anställd på halvtid. En idealisk situation för en konstnär. För det är konstnär som Agneta Forslund alltid varit. Hon hade ateljé under hela studietiden – först på Balder, sen på Nanna. Och det var på Nanna som samarbetet mellan konstnärerna i Haka tog sin början. – Anna-Karin Brus arbetade på Bror Hjorths Hus, precis

15


16


17


som jag, och hon hade också sin ateljé på där. Helena Laukkanen kom dit efter sin utbildning och vi blev nyfikna på varandra alla tre. Vi gjorde en performance tillsammans på konstmuseet under Kulturnatten 2000. Katarina Sundqvist Zohari kopplades till gruppen och därefter även Natasha Dahnberg. Alla hade ateljéer på Nannaskolan, men kommunen bestämde sig för att rusta upp lokalerna och då åkte konstnärerna ut. Det här var 2003 och sedan dess finns Haka i en stor gemensam ateljé i Eklundshof. – Haka är som ett förhållande. Vi får jobba på det. Vi är alla olika och ibland kan vi tröttna, men vi är mogna personer som är toleranta och sjyssta mot varandra. Fördelarna är stora. Under föräldraledighet har vi till exempel täckt upp för varandra och fungerat som grupp ändå. Ibland gör någon mer, ibland mindre, helt enkelt. Då och då ställer Haka ut som grupp, men det är viktigt för medlemmarna att utveckla sitt eget konstnärskap. Sedan 2000 ställer Agneta Forslund ut regelbundet på Galleri Strömbom. Vårt samtal börjar röra sig kring gallerier, kring Uppsalas konstliv och om möjligheterna för unga att hitta till konsten. Idag väljer eleverna en konstnärlig inriktning redan inför gymnasiet. Men vad händer med dem som inte visste att de ville ägna sig åt konst? När Agneta Forslund gick i gymnasiet organiserade skolan frivillig bild utanför skoltid. Då kunde man prova på, utan större krav. Vi konstaterar att det var en bra tid. – Jag gick på Celsiuskolan i början av nittiotalet. Vi som hade frivillig bild fick arbeta i Joaquín Rosells ateljé en gång i veckan. Det var fantastiskt! Vi blev involverade i hans offentliga utsmyckningar. Bland annat fick vi göra en målning för St Görans sjukhus. Joaquín hade en idé om lärlingar, så jag blev kvar efter gymnasiet och fick till och med en liten assistentlön. Det har gått bra för Agneta Forslund. Hennes konst finns representerad i kommun och landsting och hon har fått ett

18

flertal stipendier. Senast 2011 fick Agneta Forslund kommunens stora arbetsstipendium på 100 000 kronor, pengar som hon sparat till nu. – Jag har tagit tjänstledigt en tid från min halvtid på Bror Hjorths Hus för att äntligen bara ägna mig åt min konst. Jag ska till exempel vara med i en internationell videoutställning i Moskva i september. Dessutom ska Haka ställa ut i Söderhamn i höst. Och jag och min syster håller på med ett projekt som vi hoppas ska utmynna i en utställning. Systrarna gör ett slags associationslek. De turas om att göra ett verk som de skickar till den andra, som associerar fritt och gör ett nytt verk. Och så vidare. I den här processen har Agneta Forslund sett att de helt klart har beröringspunkter. – Vi har mötts i vårt skapande. Och nu ska plötsligt syrran ha en utställning som heter Platser. Platser är ju mitt revir, skrattar hon. Agneta Forslunds konstnärliga plattform är just platser. Hon triggas av till exempel rester av en trädgård eller en husgrund i skogen. I hennes måleri återfinns den typen av obefolkade platser och hon ger dem en mystisk underton. – Jag tycker det är spännande när någon gör något med en plats och som man inte riktigt förstår vad det är. Till exempel såg jag en plats mellan två hus. Den var belagd med plattor och där var bildäck staplade i olika högar. Vad ska man göra där? Sitta? Plantera blommor? En sån plats går jag igång på. När kaffet efter maten är slut och vi håller på att bryta upp från lunchen glider samtalet in på perception. Oj, det är ett stort ämne! Vi börjar prata om vad som är sant och hur vi färgar vår egen verklighet. Vi återkommer till historien om lerkokorna och Agneta Forslund vill gärna öppna upp för det okända. Hon blir mycket bestämd. – Om det bara är den här koppen och det här bordet som är verkligt, då kvävs jag. 0


Kickstarta din nya karriär! SÄLJARE/MARKNADSFÖRARE MED INTERNATIONELL KOMPETENS 400 Yh-poäng, 2 år heltid i Uppsala. Start september 2013. STRATEGISK FÖRSÄLJNING 200 Yh-poäng, 2 år deltid i Uppsala. Start september 2013.

folkuniversitetet.se/yh

19


Det svåraste är allt man inte får säga – av lillemor berg –

Det finns många akademiska forskare med förståndsgåvor utöver det vanliga som åstadkommer glänsande forskningsresultat, men relativt få som besitter den litterära begåvning som krävs för att levandegöra sitt ämne på ett sätt som lockar den breda allmänhetens intresse. Det finns förmodligen också en och annan docent och professor som inte tar detta universitetets tredje uppdrag på så stort allvar och som därför inte ens försöker att popularisera sina rön. Det är synd. För att sprida sitt ljus i sann upplysningsanda är väl bildningstraditionens främsta uppgift, eller hur? Vilken tur att det faktiskt finns sådana som Magnus Alkarp. Han forskar i arkeologi och historia, visar en obrottslig trohet till det humanistiska forskningsidealet och är dessutom är en briljant författare. På UNT:s kultursida har det ibland fräst och osat lite bränt om pennan, men det som främst genomsyrar Magnus Alkarps stil som skribent är bildning, infallsrikedom och en lågmäld humor, ibland med ett elegant stänk av sarkasm. Alkarp menar att universitetets tredje uppdrag är det största och allra viktigaste. – Lärdomssnobberi är det mest avskyvärda jag vet. En akademisk examen betyder bara att man har tränats i att forska, ingenting annat. Vi akademiker har erhållit vår utbildning för att forska, det är vår uppgift och skyldighet att göra det och sedan gå ut och tala om vad vi har hittat. Att avhandlingar lockar läsare utanför en trängre krets av dem som är initierade i ämnet är ytterst sällsynt. Men,

20

Magnus Alkarps avhandling, Gamla Uppsala, berättelser & metamorfoser kring en alldeles särskild plats, har låtit tala om sig som något alldeles i särklass, en stilistisk hit. I övrigt behärskar Alkarp minst lika många grenar som en femkampare, fast inom kulturområdet. Han är en klassiskt skolad musiker, utbildad i komposition vid musikhögskolan i Göteborg. Under 80-talet var han verksam som tonsättare och kapellmästare på riksteatern. På 90-talet debuterade han som skönlitterär författare med romanen De gyllene åren. Ytterligare en roman, Mästaren vid vägens slut, kom ut 1999. Båda beskrevs som en upptakt till ett mycket intressant författarskap. – Som ung hade jag planer på att bli författare någon gång i mitt liv men jag tänkte först att jag skulle vänta tills i femtioårsåldern. Det råkade hända lite tidigare, kommenterar han saken. Den skönlitterära verksamheten blev en språngbräda till SVT där Magnus Alkarp ett tag arbetade med att skriva manus till film- och teveproduktioner. Arkeologin och forskningen kommer in någonstans parallellt med allt det andra. Hans forskning har de senaste åren varit inriktad på svensk humanioras nationalistiska arv. Han har bland annat intresserat sig för nazistisk infiltration av svensk arkeologi under åren 1933–1945. Magnus Alkarps relativt nyutkomna bok Fyra dagar i april är en dokumentär skildring av individer och händelseförlopp


21

MAGNUS ALKARP


Fyra dagar i april, en dramatisering signerad Magnus Alkarp. sattes upp på Uppsala stadsteater 2012 i regi av Sara Cronberg. På bilden (fr v) Aksel Morrise och Robin Keller. Foto: Micke Sandström.

kring de så kallade påskkravallerna i Uppsala mitt under brinnande krig 1943. Boken bygger på en del av det källmaterial som ingår hans avhandling. Om Alkarp inte redan i bokens inledning klart och tydligt redogjort att det är fråga om en gestaltning av rena fakta, hade man kunnat ta Fyra dagar i april för en politisk thriller. Det är en spännande, underhållande, skrämmande och avslöjande läsning om hur högre tjänstemäns politiska preferenser konspirerar mot den svenska rättsstaten, om nazistiska strategier, infiltration och polisbrutalitet men också om civilkurage, motstånd och kritiskt förnuft. Alkarp är själv särskilt nöjd med att kunna vederlägga en ganska ingrodd uppfattning om krigsårens Uppsala som en härd av nazistsympatisörer, sannolikt ett antagande som grundar sig på det sorgliga resultatet av det berömda Bollhusmötet 1939. Dokumentationen om påskkravallerna vittnar om uppsalabor som går man ur huse för att protestera

22

mot det svenska nazistpartiets aggressiva brösttoner och ansamling till riksfältmöte i Gamla Uppsala. Som motvikt till statspolisens dragna sablar står en relativt sansad lokal poliskår, och en fungerande säkerhetstjänst som höll ögonen öppna och huvudet kallt. – Det känns viktigt och konstruktivt att inte tillåta den mörka sidan överskugga den ljusa. Det vore dessutom att förvrida proportionerna. Fyratusen människor slöt upp i Gamla Uppsala för att demonstrera mot nazisternas manifestation, något som visar att många var beredda att ta strid för demokratin. Fyra dagar i april skildrar ett myller av enskilda människor och deras roll i händelseutvecklingen på ett sätt som återuppväcker dem till kött och blod. Detta åstadkommer Alkarp utan att vare sig skarva eller fylla ut med fiktion. När han överbryggar luckor i källmaterialet med egna antaganden, redovisar han noggrant på vilka grunder deras trovärdighet


Museer Musik

Kultur

Gallerier

HÖSTENS PROGRAM 2013 14/9–29/9 5/10–20/10 21/10–27/10 9/11–24/11 30/11–15/12

Camilla Pyk och Jorgo Krallis Kerro Holmberg Uppsala International Short Film Festival Cecilia Larsson Uppsala Konstnärsförenings jurybedömda Höstsalong

Camilla Pyk

Öppet lördag–söndag 12–16 • Drottninggatan 12 • www.gallerid12.se

SVENSKA FORMREBELLER Svensk design under 1960- och 70-tal 14 juni – 10 november 2013

Upplandsmuseet hittar Du i Akademikvarnen. Mitt i Fyrisån. Fyra våningar med utställningar! Program, butik och café. Foto Carl Johan De Geer

vilar. Att få bukt med ett så omfattande källmaterial och stöpa om det till ett litterärt glansnummer kan sannerligen inte ha varit en lätt uppgift. Men, som Alkarp själv lite lakoniskt uttrycker det: – Det svåraste är allt man inte får säga. Författaren har forskat i arkiv med hemligstämplat material dit endast ett fåtal utvalda har fått tillträde och är edsvuret lojal mot budet att respektera tystnadsplikten. Av sekretesskäl har han därför tvingats byta ut namn mot pseudonymer och utelämna starkt komprometterande uppgifter. – Vissa av de människor som påträffas i materialet är fortfarande i livet eller har familj och släktingar som är det. Det finns ingen anledning att hänga ut någon efter så lång tid. Min utgångspunkt har heller aldrig varit att avslöja nazister utan att skildra dynamiken i ett händelseförlopp. Sedan ser jag inte på människor som statiska. Visst finns det sådana som hållit benhårt fast vid en obskyr övertygelse men jag tror många andra gjort avbön för sympatier som en gång påverkades av omständigheter och tidsanda. Man måste handskas varsamt med människors integritet. Påskkravallerna har för eftervärlden framstått som en mindre betydande incident, om ens värd att tala om. Men Magnus Alkarps flitiga granskning av de hemliga arkiven avslöjar en annan bild. Det svenska nazistpartiets riksfältsmöte kan ha initierats på order från Berlin som ett led i nazitysklands strategi för en utökad kontroll av Norden. Korrespondens visar tecken som tyder på infiltration av nazistsympatisörer inom myndigheter, universitet och i det svenska polisväsendet, inget konstigt alls i krigstider. Att det blodiga tumultet i Gamla Uppsala inte föregicks av några större provokationer än att uppsalaborna började vissla och bua när nazisterna stämde upp i den svenska nationalsången, borgar mängder av ögonvittnen för. Det finns till och med filmbevis. I efterhand fabricerades emellertid falska bevis för att folkmassan skulle ha kastat tusentals stora stenar mot

Öppet tisdag – söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01 www.upplandsmuseet.se

erland Cullberg 12 juni–1 sep Sommaröppet (fr.o.m 18/6)

Tis–sön kl. 12–16

NorbyvägeN 26, Uppsala 018-56 70 30 www.brorhjorthshUs.se

23


>>KÖP BÄSTA PLATSERNA REDAN NU! H Ö STENS PJÄSER: > > HAMLET >>MIN VÄN FASCISTEN >>PINOCCH I O > > CABARET (VÅREN 2014) >>TRE SYSTRAR > > V EM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? >>POJ K A R N A

HAML E T

Av William Shakespeare Regi: Linus Tunström Premiär 21 september på Stora scenen

24

BILJ/INFO: 018-14 62 00 WWW.UPPSALASTADSTEATER.SE


nazisterna och den polisstyrka från Stockholms statspolis som sa sig ha tvingats att skydda deltagarna i riksfältmötet mot pöbelns attacker. Det blev aldrig några efterräkningar för de inkallade statspoliserna från Stockholm som gett sig på att jaga folkmassan med dragna sablar, trots att många människor blev illa skadade, vissa av hugg i ryggen. Utredningen efteråt kom att vända blicken bort från själva kravallsituationen för att istället lägga fokus på en märklig lista med namn på norrmän i svensk exil och i synnerhet koncentrera sig på en ung norska som inte ens varit på plats i Gamla Uppsala. Norrmän i exil som kom i klammeri med rättvisan riskerade utvisning, vilket i praktiken var en dödsdom. Påskkravallerna i april 1943 var på väg att utmynna i ett efterspel med justitiemord på sjuttiofem norska flyktningar. Fyra dagar i april avslöjar på ett skrämmande och insiktsfullt sätt hur några få högre tjänstemän hade maktbefogenheter som var i stånd att sätta den demokratiska rättsstaten ur spel

och därmed riskera oskyldiga människors liv. En handfull samvetsgranna personer i den svenska säkerhetstjänsten spelade en avgörande roll för att få stopp på den godtyckliga galenskapen men skandalen sopades under mattan och locket lades på med hänvisning till svensk säkerhet. Fyra dagar i april är en rafflande historia som man inte kan lägga ifrån sig. Den enda invändningen är att den tar slut så fort och därför väcker en sugande lust att få veta mer. Jag uppskattar troheten mot källorna, att man kan lita på sanningshalten i Magnus Alkarps återgivning av just denna historiska händelse. Men, jag skulle inte ha något emot om han nästa gång vill hänge sig åt fiktion, i vilket ämne som helst. Alkarp har nått femtioårsåldern så man får hoppas att han håller sig till de tidigt utstakade planerna för denna fas i livet, författarskap. Och att han samtidigt håller fast vid forskningen, förstås. Det blir förbaskat svårt om man måste välja. 0

Välkommen till Forsmark

- en upplevelse för hela familjen

Urval av aktiviteter •

Experimentverkstad

Elbilar för barn

Hoppborg

Guidade bussturer

Bruksmuseum

Café och värdshus

Hantverksbutik

Bruksvandring och herrgårdsvisning

Evenemang i sommar Läs mer om alla våra evenemang på

visitforsmark.se ÖPPETTIDER 17 juni–11 augusti, öppet dagligen Mån–fre, kl. 10:45–17. Lör–sön, kl. 11–16. Stängt under midsommarhelgen.

Kostnadsfria aktiviteter

12 augusti–8 september Mån–fre, kl. 10:45-17. Busstur kl. 13. Endast turistinformationen är öppen. Lör–sön, kl. 11–16. Ordinarie sommarprogram. AVGÅNG BUSSTURER Mån-fre, kl. 11, 13, 15. Lör-sön, kl. 13. INFORMATION OCH BOKNING

visitforsmark.se

25


ULLA VIOTTI

ETT KONSTNÄRSKAP SOM VUXIT GENOM TIDEN 26


av beate sydhoff 27


U

lla Viotti är en konstnär som levt ett spännande och skapande liv, och hennes verk har utvecklats under hela denna tid i en riktning som haft materialet som gestaltande kraft. Samtidigt har hon ställt denna begåvning i relation till kulturer i världen och på det sättet hittat fram till nya former och materialhanteringar. Hennes verk är ett bra exempel på att tiden egentligen inte har någon betydelse i ett konstnärskap som vill söka sig allt längre in i historiens kunskap och formens upptäcktsresor. När jag träffade henne första gången hade hon verkstad i Karlskoga och något senare i Wadköping i Örebro. Hon arbetade då i lergods och likt tidens keramiker skapade hon i första hand bruksgods för dagligt bruk. Jag minns hennes dragning mot den fria formen i ytornas strukturer och blev inte förvånad över att hennes fortsatta väg gick till alltmer utbredda ytor där så småningom stengodset blev materialet. Efter en resa till Jordanien och klippstaden Petra 1966 hittade hon sin vidare väg och kunde arbeta med rumsliga ytor i starkt strukturerade former. Ulla Viottis konstnärliga livsväg har öppnat en rad intressanta möjligheter och möten. Hon har hela sitt liv varit internationellt mycket rörlig och deltagit i många symposier för just keramiskt arbete. På det sättet har hon ständigt skapat sig både historisk kunskap och inblickar i den nya konsten. Det är på det sättet som hon sett den nya skulpturen i olika delar av världen och inte minst hur den fascinerande konsten Land Art har blivit allt viktigare i många av konstens offentliga miljöer. Denna senare form är en ny trädgårdskonst, där gräs och växtlighet mycket medvetet formas till skulpturala former i naturen. För Ulla Viotti har den kommit att få allt större betydelse. I sommarens utställning med Ulla Viottis Tegel – Trädgård i Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala kommer besökaren att få se hur konstnären skapar sin väg med växter

28

och tegel i ett rum som kan upplevas som både ute och inne. Historiskt så har relationen mellan växtlighet och ordnad trädgårdsstruktur utvecklats sedan 1600-talet, där Frankrike blev ett ledande land. För Ulla Viotti är dock denna traditionella bundenhet något som hon gärna utmanar i sina kombinationer mellan sten och växter. Själv bor hon numera i Brantevik söder om Simrishamn i ett bostadsområde som heter Äppellunden, och där har hon kunnat skapa en omgivning där kontrasten mellan tegel och gräs på markytan har givit upphov till en både poetisk och praktisk miljö runt bostadshuset. Samtidigt har också hennes tegelformer utvecklats i riktning mot en ny konst, där hon är ensam i Sverige med att ge dem ett närmast tidlöst arkitektoniskt uttryck. Kombinationen och växlingen mellan tegel och växtlighet visar naturens ytterligheter, som förenas genom en speciell rytmik i Orangeriets långa rum. Man kan se det som en ny form av trädgård, som söker ordning men samtidigt gör uppror mot det alltför bundna. Precis som man kan skapa hus av träd kan man göra golv av lera, tycks hon vilja visa, men bygger samtidigt sina skulpturer som borgar i kolbränt tegel, något som ger dem en tidlös patina precis som forntida monument. I den svenska konstens samtida historia har Ulla Viotti på ett fascinerande sätt visat hur nära det trots allt kan vara mellan konsthantverkets intimare skala vid mitten av nittonhundratalet och skulpturens rumslighet i början av det nya seklet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, att hade hon inte haft hantverkarens känslighet för lerans ytstrukturer, så hade kanske inte hennes monumentala tegelformer kommit till. I denna utställning i Botaniska trädgårdens orangeri i Uppsala förenas skalorna, det intima med det rumsliga, och de binds samman av gräset och andra naturdelar till en magisk trädgård. 0 Följande sidor visar några glimtar av Ulla Viottis utställning i Linneanum ...


29


30


31


Tankar kring utställningen Tegel – Trädgård Uppsalas historiska traditioner har varit av stor betydelse för tillkomsten av Tegel – Trädgård. Så har framförallt den tvåhundraåriga, kulturskyddade orangeribyggnaden med sin speciella arkitektur haft en direkt inverkan på utställningens utformning, liksom i hög grad även de gamla botaniska trädgårdarna.

Tegel – Trädgård är en trädgårdsinstallation med influenser från Olof Rudbecks

gamla barockträdgård och Carl von Linnés sjödamm i Linnéträdgården. Här finns också inslag av symboliska formelement från såväl domkyrkan och Sankt Eriks källa som från det Uppländska landskapet.

Trädgården är uppbyggd av tegel och växtlighet enligt barocktidens mönster

med en centrallinje, som här symboliskt fortsätter genom fönstret i Linnésalen ända upp till slottet. Arkitektoniska detaljer, exempelvis det slitna tegelgolvet i orangeriet, har inspirerat till ”arkeologiska – museala” frottageteckningar och till nya, sexkantiga pelare.

Den platsspecifika kompositionen kan också ses som en hyllning till botanik-

professorerna Carl von Linné och Elias Fries, bland annat genom ett bibliotek med tegelböcker och texter med referenser till deras respektive verksamheter. En speciell hyllning till Elias Fries utgör det objekt som gjorts av svamppapper, tillverkat av tickor som växer i björkskog.

Tegel – Trädgård är en scenografisk utställning som är tänkt att inspirera till

drömmar i tid och rum.

32

Ulla Viotti


33


34


bo rosander in memoriam Formgivaren, fotografen och illustratören Bo Rosanders hjärta slutade slå i hemmet i Skillinge en söndag i april. Bo blev 63 år. Han efterlämnar sönerna Olle, 19 år och Gösta, 17 år, f d hustrun Ingela, mamma och pappa, bror Hans och syster Kiki med familjer, samt vännen Catharina. Bo var esteten som med sitt smittande skratt klädde av världen i en uppriktighet som stack som nålar. Humorn, konsten och musiken blev hans vapendragare. Hans verktyg var typografin, fotografin och skissblocket. Äktheten kunde ursäkta det mesta. En rödkindad frälsningssoldat med ostämd gitarr ägde samma värde som Little Feat-gitarristen Lowell Georges utforskande av den pentatoniska skalan. Många av oss briljerar med våra kunskaper och vår inlärt goda smak. Bosse gav fan i sådant. Hellre raljerade han över sig själv. Ganska sent i livet kom Olle och Gösta. Stoltheten gestaltades i ögonblicksbilder tagna i kärlek. Jag minns ett tillfälle: Vi sitter på Cirkus parkett och väntar på att James Taylor ska äntra scenen, det är vuxenartigt tyst omkring oss då Bosse tar upp ett kuvert med fotografier på Olle och Gösta. Fotografierna är mästerliga. Då viskar Bosse: ”du som vet, får man säga att man tycker ens barn är snygga?” Bo var vår curator, ögonöppnaren som väljer ut åt oss andra. Den som får oss att stanna till en sekund i språnget. Några vänner från Beckmans designskola blev stjärnor på den svenska reklamhimlen. Inte Bosse. Inte så att han missade tåget, snarare trivdes han illa i trängseln på perrongen. Bo var dock särdeles begåvad. När han hade skapat en akvavitflaska för den internationella marknaden, yvades man över designen. Vem låg bakom detta? Jo, Bo Rosander. ”Bo who? Is he in New York or in London?”, frågade någon viktigpetter. ”No, he is in Skillinge, it’s a fishing village in the south of Sweden”, sade jag Vi saknar en sann människa och vän som försynt skulle bett mig korta den här texten, för typsnittet han hade i sinnet gjorde sig bättre i en större grad.

Björn Rietz för vännerna.

Bo Rosander var medarbetare i BIZ&ART från starten och satte under många år sin formsäkra prägel på magasinet.

35


Skokloster slott en skattkammare Skoklosters slott räknas som ett av de främsta bevarade barockslotten i Europa. Ett besök i denna konserverade barockmiljö upplevs som om man klivit rakt ut ur en tidsmaskin. Interiören känns intakt, som ett fruset utsnitt av en svunnen tid. Slottet ligger dessutom naturskönt på en halvö vid Skofjärden i Mälaren. Skokloster slott är ett utflyktsmål som man kan besöka hur många gånger som helst utan att tröttna. Där finns en rik skatt av högklassiga samlingar av föremål och konst. Från 1 juni till 30 september pågår en något annorlunda utställning som kallas Min skattkammare. Museet har låtit några personer inom svenskt kulturliv välja ett eller flera föremål som de vill lyfta fram i samlingen och som representerar deras intresse, smak eller väcker deras nyfikenhet. Museipersonalen hoppas att greppet ger nya infallsvinklar på slottets innehåll och historia. Här visar vi ett urval av resultatet.

Eva Funck

Jag har valt de här föremålen för att jag tycker så mycket om små berättelser och också för att man genom de små berättelserna får höra om världen. Jag tycker det var jättespännande att sätta igång samtal, tror jag ska göra en liten låda hemma själv där jag sparar på saker som jag kan berätta om mitt liv, och jag kanske kan berätta om världen.

36


Lasse Åberg

Jag har valt en målning av Arcimboldo. För mig är Skokloster lite Arcimboldo. Hela mitt liv har jag varit fascinerad av the Bookman och Vertumnus, de här ”lura ögat”-bilderna. Jag vet att jag sen barndomen varit fascinerad av den här typen av lura ögat-bilder. Vertumnus låg mig närmast eftersom jag har gjort pastischer på den bilden.

Elisabeth Ohlson Wallin

Den här bilden på just själva tavlan av Heliga Birgitta väcker vissa minnen. Jag gifte mig i Rom och skulle gifta mig i just Svenska kyrkan i Rom där heliga Birgittasystrarna håller till. När de fick reda på att det var jag så fick vi inte gifta oss där. Vi gifte oss på Tiberns strand. Därför har jag lite dubbla känslor till helgonet men är ändå fascinerad av hennes historia.

Knut Knutson

När man kommer ut till Skoklosters slott och någon ber mig att plocka ut ett område som jag tilltalas av, det är inte lätt. Fodral har alltid fascinerat mig. I mitt arbete har alla föremål ett fodral. Men vem bryr sig om fodralen? Först har de varit viktiga. Och här på Skokloster finns de bevarade. Fotograf: Jens Mohr 37


J

ansons frestelser

38

mat & musik

av Claes Brodda


Claes Janson sitter avspänd med en dubbel espresso

på bordet framför sig. Varken espresson eller att han är avspänd är särskilt överraskande, men många blir nog förvånade när de får höra om allt annat kulinariskt som gärna kan få hamna på det Jansonska bordet. – Matlagning ligger mig varmt om hjärtat, och jag har haft chansen att vidareutveckla den matlagning jag lärde mig av mina föräldrar. Jag har ju alltid haft olika ”suspekta” yrken genom livet; förutom musiken, så har jag jobbat som reseledare och haft egen krogrörelse, berättar Claes, och fortsätter: – Till exempel arrenderade jag Lidingöbro Värdshus utegrill några somrar i början av 80-talet. Jag var grillchef, och till min hjälp hade jag en kille från Argentina och en chilenare. Vi hade världens snurr på asadon och kunde servera 800 portioner helstekt lamm eller gris per dag. Dessutom hade vi biff och forell från grillen; många av Stockholms kulturarbetare och stadens jet set kom dit för att äta gott och umgås. Men det var långt ifrån första gången som Claes Janson stod för matlagningen i restaurangsammanhang. – I barndomen bodde vi med familjen uppe i Sundsvall, där anrika Hotell Knaust låg. Vintertid hjälpte jag till i hotellköket, där fick jag lära mig grunderna för att förbereda det klassiska smörgåsbordet som serverades på söndagar. Sommartid drev hotellet en sommarrestaurang kallad Vindhem ute på Alnön. Där fick jag sommarjobb, och emellanåt spelade jag ombord på båten som transporterade gäster från Sundsvall och ut till ön. Turen tog en halvtimme i varje riktning, och det fanns servering ombord. Skepparen var en festlig typ som vi kallade Kapten Bölja; ibland tog han fram dragspelet och underhöll gästerna. Samma sommar som jag fyllde arton år öppnade Knaust sin bakficka under namnet El Zaki Bar, uppkallad efter barchefen Zaki Mangos. Jag jobbade i baren, emellanåt sjöng Zaki och jag kompade. Ibland blev det duett. – Många år senare, direkt efter tiden som reseledare i slutet av 60-talet hos researrangören Club 33, blev jag kvar på spanska solkusten. Vi hjälpte ett engelskt par som drev Bar Internacional i Marbella. Vi, det var jag och en annan

svensk kallad Beppe, lagade och serverade mat; vidare spelade vi och sjöng för gästerna. Beppe blev många år senare känd för hela svenska folket som ”Gabbe” i Lasse Åbergs film Sällskapsresan. Så småningom fick vi ta över krogen, och fortsatte sedan ytterligare något år och utvecklade våra egna kulinariska färdigheter. På sitt varma och milt humoristiska sätt berättar Claes Janson om olika mer eller mindre knasiga minnen från denna tid. Många kändisar som Sean Connery och Anita Ekberg brukade komma till restaurangen, och självaste George Best – en minst sagt begåvad högerytter i Manchester United – hjälpte till i disken. – Men genomgående har jag hela tiden i första hand varit musiker, med ibland den här typen av bisysslor i vad som faktiskt också är underhållningsbranschen. I samband med de här jobben har jag i regel också spelat musik, ofta på de ställen där jag också lagat och kanske serverat maten. Dessa minnen kring mat och musik håller nu på att sammanställas i bokform; en bok betitlad Cooking – med många Jansons Frestelser, kryddad med bilder och mängder av recept. Till hösten kommer denna självbiografiska kokbok, dessutom med en CD som bonus. Även en programserie för TV på temat mat och musik är på gång. – På många sätt och vis är en lyckad konsert att jämföra med ett sammansvetsat team i ett restaurangkök. Alla jobbar för att helheten ska bli så bra som möjligt. Samstämmigheten ligger i – den ofta ordlösa – kommunikationen, där tajming, yrkesskicklighet och vilja att åstadkomma ett så bra resultat som möjligt bildar en harmonisk slutprodukt. Ibland behövs improvisation, ibland är det bra om någon tar sig för att göra något extra; alla delar har en mening. Som det står i bokens inledning, med referens till litteraturvetarprofessorn Terry Eagleton: ”Meningen med livet blir en konkret bild i en grupp jazzmusiker som improviserar tillsammans”. Egentligen är det inte förvånande att en levnadskonstnär som Claes Janson även serverar utsökt mat. Han har många strängar på sin lyra; han kan både göra lyssnare och matgäster lyckliga. 0 Claes Jansons strömmingsrecept på nästa sida ...

En galen tid som ”krögare” på Solkusten Jag Visste inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor. ett liv som professionell musiker syntes avlägset 1970? Jag hade kroknat på jobbet som reseledare för Club 33 och deras partysugna ungdomar. tillsammans med polaren Beppe, arne gudheimson för somliga, mer känd som gabbe i filmen ”sällskapsresan” för andra, fick jag köpa en hel krog i Marbella för futtiga tusen pesetas, vilket motsvarade 65 kronor på den tiden. Det blev ett par galna år. Vi brassade käk efter bästa förmåga och vi måste ändå ha gjort hyggligt ifrån oss för vi hade stamgäster som sean Connery, Brigitte Bardot, anita ekberg med pojkvännen ricky van nutter, bluesgitarristen John Mayall, Joe Cocker, flamencogitarristen Paco de Lucia och hetaste tjurfäktaren i spanien vid den tiden, Miguel Marquez. och i köket stod george Best – tillfälligt i onåd hos Manchester United – och diskade. Folk kom långväga för att äta vår vitlökskyckling (Pollo al ajillo), heta räkor (gambas al ajillo), mörade biff – för att inte tala om vår Chili con carne. sämre gick det med ekonomin. Det hände att vi serverade rätter som vi tog mindre betalt för än de kostat i råvaruinköp. ebberöds bank kan man kanske kalla det. Men vad gjorde det. Livet lekte.

Skål och p utelj Brothe r Ray!

bild på Lena har kvar sin bildminnen. agnus som pärlor till på Lars-M många andra sjuk är jag liksom så Lite avund i någon flytt, försvann

På pa ckm i sköna opedstu rné ste V ärmland

ett aV har är PacDe Mer Un Der kmoped På min sturnén Bara turnémi i Värmla nne lades ett femtionionde nd 2006. n jag födelsed duren görgäng artister hem ag, den Värmla an samuelsson ma på gård 30 juli, samnd. en hos i V:a Äm trubaVi skulle tervik , speljag i det fagr a ihop mopedtu Beppe och hjälpeross a rnén infö . r den stun minnet på traven genom På plat dande Pac att sgåvar igenom Plurgamla Berg, Wil a Jonsson kle Crafoor fotoalbum. lund, Ben d, gör , Marie Ber riksson gan Blomgren an samuelssongman, Bengt , Dan Mag , Bengt , Lasse eng Byg nusson och und ren, robert hen PreMiÄ erte cknad. en blöt rkonserte mo n ägde rum i kils Vi avve ppefärd i cirk arena efte par, som rkade närmare a 4 mil. r tarrer ochliga flakförsedd 40 mil på våra a och tun 50-t Förstär resväskor. gt lastade alsmopmed gioch lov kare och hög med tala Framför, lämpligare fordre transporter och i kön ades tack on. samuel på på vajrar, tänd sina snabbarekaravanen, åkte Magnus eUmopp stift och vid flert och ar, fö lämp al

Marlene Shaw var a försångersk y till Samm Davis Jr.

Horne. Min

M. Chapoutie

egen

FOTO SCAN

PIX

”I walk the

r Crozes-H line”, sa ermi y Cash tage

Petite Ruch Johnn e 1977 Detta och böt om hÄr jag druc på hotellet.Liga röD tJU kit et speciella en gång och unde t har min husg omständigheter. r myckud diske starg ray Charles och1998 var holm för urun ravi shankari den inatt stoc mott kkung Carl a XVi gust Polarpriset ur afs hand. Vid Börs. Dessgalan urger i kons med de Hamb utdelades erthuset, kt oxfilé y Davis gästa , skull då prisen llad, Helste dom e det ten när Samm av Sammys vårsa derh glass. För vara vaniljng ochållni kuvertavgif r. Hutlöst sedvanlig unbestående grädde shan klass krono kronor var 74 av . för 78 kr, bbar med spela Hela 250 kars Ryba, för egen (läs matsedel” 17-å sitarr, Iran färska jordgu dekavia för sinriga ”show stå för samt en is fick sin dotte Iransk an utom len. er att hota r anoushk ochnsent beställa in tidningarna emell farrecse sås och sparr kung a apar grönpeppar på stort kunde man nskommelse åtet i Berw vissa ray Char dock inte aldhalslå e hedervärda en övere hindrade les. Mång skullaemindr som ville förda få , som enligt premiären. Detta av ett notan vid emin kassör.ett medley av sina tyckte media arnebetala konsumtion om dom inte slapp tidningenent storband Wall hosin. er under ledn hits framtidningen) notan rescension kvittera ut Jag var ing av Beng en med dåliga och kunde sedan andra Ceci av sångsolisterna därför gratis , tillsa le Vid bank nörby, nisse Land mmans med blan etten gren d och efter mellt någr Meta roos åt sjöng tre meter a scenen. hanlåtar till eget pian ”Brother ray” infor. från oackomp tackade - alltså var en honom, att över anjemang arna och frågade om då för de musikali från Ruche -77. M. Chapoutier Crozräcka buteljen, som len. ska hylln några av es-Hermi namnteck ingDet sångarna tage Petit ning fanns i loka- gjord är framförallt vinsa e så sa han: på den! a vine mlar Jag haD –i al. Under r eftersom de har e som köper dessa e en god lagri väl- coun hear that sweden rätt förhållan hos min väntiDigare i VeC is a very kan ngspoten try, so why Brot den kan sven her varit edelönn clean and svarta Börs don’t you och sjungit i Jönköping ner, men ray, det visste jag, de lagras i över 50 ti- bottle for me? well kept en. take care älska också att Bless you på hans krog han Jag fick då inte var den de röda franska år. music. boy and good of this empty med efter mig en bute att lare, som luck with tombute var ensammaha läst den blind sparsamma typen, vijag your ljen står i soul”, som hade tänkte över lj från krogens vink skrift som då om att min bokh räck ha Chapoutie han bad ylla än idag hav given a small token of appr a till ”the Fath äl- bute om tre glas på sina etiketter. r 2008 . er of till oss som spelade jag och hjälp ljen. sjungit för eciation for what you tillfället infan med in På plattan ett album öppnande –You did hono n sig lite med lirar t av jag bredvid drot senare då m tidigare. och skåla a fine job with ”i också gästa jag med ett unde Ray Chales-låtar. tning han de silvi tillåtelse rbart got a wom das av vänn med av rays man a, i väntan på satt, placerad Det var stort mig. an”, sa ray låtarna. en Georgie storband, där kaffe ager, som Fame på Och sedan till sist tog ! aldrig var t. Jag fick två av dess turn han längre än gång Charles”. erar vi med på etikett den tomma flask Då har ja ”T

39


Jansons goda strömming KAVIARGRAVAD 600 g strömmingsfiléer

SENAPSGRAVAD

LAG

600 g strömmingsfiléer

5 dl vatten

LAG

1 dl ättiksprit

ÖRTGRAVAD

1 msk salt

600 g strömmingsfiléer

1 dl ättiksprit

SÅS

LAG

1 msk salt

1 dl majonnäs

5 dl vatten

SENAPSÅS

3/4 dl gräddfil

1 dl ättiksprit

3 msk svensk senap

2 msk svensk senap

1 msk salt

1 tsk brun bordeauxsenap (kan uteslutas)

3 msk mildrökt kaviar

GRÄDDFILSSÅS

3 msk socker

15 krossade vitpepparkorn

2 dl gräddfil

2 tsk salt

1/2 finhackad gul lök

1/2 dl majonnäs

vitpeppar

1 pressad vitlöksklyfta

1/2 dl finhackad gräslök

2 tsk ättiksprit

1/2 dl finhackad dill

1/2 dl finhackad persilja

1 dl olja

1/2 dl finhackad dill

3/4 dl vatten

Dra skinnet av strömmingsfiléerna.

1–2 krossade vitlöksklyftor

rikligt med finklippt dill

Blanda lagen och slå den över strömmingen.

1 tsk salt

Låt stå ca 12 timmar i kylskåp.

5–7 krossade svartpepparkorn

Ta upp strömmingen och låt den rinna av väl.

5 dl vatten

Dra skinnet av strömmingsfiléerna. Rör samman ättikslagen. Lägg i strömmingen

Blanda samman ingredienserna till såsen.

Dra skinnet av strömmingsfiléerna.

och låt den dra i ca 12 timmar i kylskåp.

Lägg försiktigt ned strömmingsfiléerna och låt

Rör ihop lagen och lägg ner filéerna.

Blanda senap, socker, salt, en aning vitpeppar,

dra i 6–8 timmar.

Låt strömmingen grava ca 12 timmar i kylskåp.

ättiksprit, olja och vatten till en senapssås.

Ta upp och låt den rinna av i ett durkslag.

Ta upp strömmingen ur ättikslagen och låt den

Blanda gräddfil, majonnäs och det finhackade

rinna av. Varva den sedan i en skål med

gröna. Smaksätt med vitlök, salt och peppar.

senapssåsen och rikligt med dill.

Lägg strömmingen i såsen.

Ställ strömmingen i kylskåpet. Låt den stå kallt

Låt den stå kallt i några timmar.

i några timmar.

40

0


41


frĂĽn slacker till superman

42

av johanna uddĂŠn


t

ur att han tog nycklarna den där gången! Det var 2006 och Pontus Raud var styrelseledamot i det konstnärsägda Konstnärshuset. Han ville så mycket. Han ville att Konstnärshuset skulle utvecklas till en helt konstnärsdriven verksamhet i stället för att försöka vara en konsthall som ställde ut tjusiga namn. De ålderstigna medlemmarna i Svenska konstnärers förening hängde inte riktigt med. Så när Konstnärsbaren i samma hus släppte några lokaler la Pontus Raud snabbt beslag på nycklarna. – Jag rensade ut de två rummen. Rev en vägg, målade och byggde en bardisk. Jag köpte massor av sprit och så bjöd jag in alla konstnärsdrivna gallerier i Stockholm för att visa lokalerna. Det här var två veckor innan den nya stora konstmässan Market skulle öppna. Market, mässan för de kommersiella gallerierna som endast ville sälja. Konstnärerna kände sig utnyttjade. Till öppningen hade enbart penningstarka presumtiva köpare bjudits in. Det var stor irritation bland konstnärerna. Det var då de bestämde sig för att göra en egen mässa – Minimarket. – Det blev superbråttom! Idén var att öppna samtidigt som Market, så vi hade bara två veckor på oss. Jag utsåg mig själv till ”final cut”. Någon måste bestämma, det fanns ingen tid till tjafsande. Tio konstnärsdrivna gallerier skulle vara med. De la femhundra kronor var, köpte material till bygget och hyrde en ljudanläggning.

– Vi byggde riktiga mässbås, fast pyttesmå, och numrerade med B02 och så vidare. Det var ett kul sätt att angripa mässans form på. Vi lekte med konceptet. Självklart hade vi även en årets konstnär, Renate Bauer, som presenterades i det största båset. Minimarket var en uppstickare och det kom massor av media. Alla vill ju prata med en underdog. Den lilla mässan blev otroligt välbesökt och omtalad. Och det blev början på Supermarket som nu är Sveriges största konstmässa. Det är ingen tvekan om att Pontus Raud är en handlingens man. Han berättar om sin uppväxt i Uppsala, hur han hoppade av gymnasiet, spelade i en massa band, hängde på Ofvandahls och som nittonåring drog till Stockholm för att bli skådespelare. – Jag var en riktig slacker som stack till storstan. Gick på Calle Flygare och fick statistjobb på Dramaten. Jag fick möjlighet att ta över Teater Kameleont och var konstnärlig ledare där i ett år. Och sådär håller det på. Han var framgångsrik bandbokare på Cityhallen. Han ordnade rockgala på Långholmen. Styra upp och organisera verkar vara Pontus Rauds grej, vad han än tar sig för. – Det tog ett tag innan jag kom in på konsten. Min mamma, Margareta Raud, är konstnär, så jag försökte alltid att styra bort från det. Men så började jag ändå läsa konstvetenskap och min fru övertalade mig att börja på konstskola. Förmodligen såg hon det som jag inte såg, att äpplet inte faller långt från trädet. Så till sist hamnade jag på Mejan ändå.

43


44


45


Konstverken är från Supermarket, Stockholm Independent Art Fair 2013

När Pontus Raud gick på konsthögskolan briserade postmodernismen. Han berättar hur undervisningen förändrades från de första professorerna Kjell Strandqvist och John-Erik Franzén till Dan Wolgers och Max Book. – Du kan ju tänka dig vilken skillnad! Från att ha blivit itutad att man skulle jobba utifrån konstens magi kom postmodernismen som pratade om subjektivitet i konsten. Hantverket och magin var inte viktiga längre. Det var en bra utveckling, men det som hände var att postmodernisterna som ville slå sönder konstens gränser förvisso gjorde det, men samtidigt skapade de nya gränser. Så när jag gick ut 1998 var många vilsna i sin konstnärsroll. Galleristerna skulle ta tag i en, man var inget på egen hand. Ett stort antal slutade med konst och en del gick ihop i egna konstnärsdrivna gallerier. Idag är det annorlunda. Internet har gjort att konstnärer tar saker och ting i egna händer. Pontus Raud kom med i Studio 44 när Linda Nykopp fått projektpengar för att starta ett konstnärsdrivet galleri 2002. Och Studio 44 var ett av de gallerier som sen deltog i skapandet av Minimarket. Candyland, AK28 och ID:I likaså. Alla ville de hitta ett rum där konsten är autonom, oberoende av andras åsikter.

46


– Det som gör att konstnärsdrivna gallerier kan driva en sån här sak är att alla har en passion för konsten, egen tid och en utpräglad samarbetsförmåga. Vägen från Minimarket till Sveriges största konstmässa ter sig ganska spikrak, såhär i efterhand. Men det har inte varit lätt hela tiden. Året efter den första mässan sökte arrangörerna pengar för att göra det igen, men i något större skala. Och Supermarket 2007 blev en fullkomlig succé. Sjutton gallerier ställde ut på Konstnärshuset, över tretusen besökare kom och mässan kallades i pressen för ”Konstens egen popfestival”. – Det var en fullkomlig lyckoyra! Vi var fast beslutna att fortsätta året därpå. Men det blev riktigt jobbigt! Vi hade hyrt en stor lokal och trettioåtta gallerier hade anmält sig, många från andra länder. Vi byggde upp fyrahundra löpmeter vägg som vi målade vit. Dessutom tog vi hand om hela mässan, alla konstnärer och så vidare. Allt gick jättebra, men när vi stängde mässan var vi helt utarbetade. Vi hade inga pengar kvar och vi var beredda att ge upp. Från de utländska galleristerna kom tackmejl som beskrev Supermarket som en otroligt viktig mässa och en bra plattform för nätverkande. Pontus Raud och hans kolleger fick så många lovord från branschen att de inte kunde släppa Supermarket.

Så – på’t igen! De fick kontakt med Clarion Hotel som nischat sig inom samtidskonst och som erbjöd lokaler till nästa mässa. – Det blev en skön krock mellan konstnärsgalleriernas slackermiljö och hotellets tjusiga stil. Det här året gick Stockholm Art Fair i putten, så nu blev vi Sveriges största konstmässa. Det var 2009. Sedan dess har de hållit till i Kulturhuset som klokt nog fångade upp den populära mässan. En helt logisk utveckling där Supermarket hamnade i rätt kontext. Årets Supermarket 14–17 februari hade åttiosju utställare och 6 500 besökare. Pontus Raud delar sedan flera år projektledarrollen med Andreas Ribbung och Meggie Sandell. De tre jobbar hela året, parallellt med sina egna konstnärskap. De lägger upp strategier och besöker konstnärsgallerier i andra länder. Tillsammans med extraanställda gör de urvalet, tidningen och drar hela mässan. I år hade de hjälp av sextio volontärer. Supermarket har blivit en viktig scen för samtidskonsten. Här ordnas seminarier i samarbete med Riksutställningar, här finns den aktiva performancescenen Redspot och här organiseras möten mellan viktiga personer. Supermarket får en skvätt pengar från Kulturrådet och Stockholms stad.

47


Pontus Raud, Den blomstertid nu kommer 2011, oljepastell, 161 x 123,5 cm

Dessutom tar man entré och en avgift för medverkande gallerier. Ekonomin gick precis ihop i år. – Den här do it yourself-mentaliteten funkar väldigt bra i dessa tider när politikerna inte vill betala för kulturen. Jovisst, vi bjuder dem på en scen, men de kan baske mig inte styra över den. Man ska inte ta bort marknaden, men när marknaden blir det som dikterar villkoren, det är då man ska börja demonstrera. Supermarket ger många ringar på vattnet. Förra året blev Pontus Raud projektledare för den svenska delen av internationella World Art Day 15 april – ett evenemang som skulle uppmärksammas över hela världen. – Jag bjöd in internationella konstnärer till ett seminarium om yttrandefrihet och censur på Moderna museet. Ett sidoarrangemang var att bjuda på tårtor designade av konstnärer. En av dem var Makode Linde som jag träffat några år innan. Jag gillade hans konst och speciellt idén om att måla om västerländska ting till blackface. När han presenterade idén om att ha Venus från Willendorf som blackface-tårta så tänkte jag: Aha, han vill sätta en blackface på konsthistorien. Vi har säkert alla sett scenen på tv. Kulturministern skär i tårtan medan Makode Linde skriker hjärtskärande. Pontus Raud filmade och la upp filmen på Youtube. – På tisdagen ringde Moderna museet och sa att svensk-afri-

48

kanska föreningen har uppmanat kulturministern att avgå för att hon deltagit i ett rasist-jippo. Sedan ringde alla svenska tidningar och frågade om jag hade planerat en fälla för kulturministern. Sedan bombhotades Moderna museet ... det gick i ett. Dagen efter ringde hela världen upp och ville veta vad som hade hänt. Det var helt galet! Jag tycker Makode var fantastisk som sakligt svarade på alla påhopp. En stor eloge till honom och till kulturministern för att hon skar i tårtan! Filmen har idag ca 3,8 miljoner visningar. 0

Pontus Raud ställer ut på Galleri Flach

! från den 14 november 2013


insikt

日 本 製

HELT NYA LEXUS IS 300h. DAGS ATT BYTA FIL? Börjar de gamla vanliga hjulspåren kännas lite trötta? Då kanske det är dags för ett mer självständigt val. Provkör det allra senaste från Lexus, fullhybriden IS 300h. Då får du en försmak av varför Lexus blivit korat till märket med Sveriges mest nöjda ägare. Två år i rad. En av hemligheterna bakom de nöjda ägarna är säkert de extremt höga japanska kvalitetskraven. Med IS 300h har Lexus nu fem fullhybrider på programmet. Alla med en suverän kombination av prestanda och strålande bränsleeffektivitet. Plus naturligtvis Lexus inbyggda kärnvärden; kvalitet, komfort och pålitlighet.

Lexus Stockholm Norr Ytterbyvägen 14-18, Täby. Lexus Stockholm Söder Bolmensvägen 51, Årsta.

Men IS 300h har dessutom något annat som appellerar till helt andra sinnen än förnuftet. För det här är en bil som i grunden är konstruerad för att ge föraren snabba, distinkta svar och maximal kontroll, begrepp som brukar sammanfattas i ordet körglädje. Med körlägesväljaren är det dessutom lika lätt att ytterligare vässa de sportiga vägegenskaperna, som att välja Eco-läget för maximal bränsleekonomi och minimala CO2 -utsläpp (från endast 99 g/km). Välkommen att kontakta oss på Kaiser Bil för att arrangera en provkörning. Du kommer att uppleva skillnaden.

Tel 08-501 610 00. www.kaiserbil.se Tel 08-501 610 00.

Bränsledeklaration blandad körning: IS 300h 4,3-4,7 l/100 km. CO 2 99-109 g/km. 223 hk. Miljöklass Hybrid, ger reducerat förmånsvärde från 1 775 kr/mån netto vid 50% marginalskatt. Dessutom skattebefriad i fem år. Pris från 342.300 kr. Bilen på bilden är extrautrustad.

SVERIGES MEST NÖJDA BILÄGARE.

49


loppis är poppis sammanställt av Johanna Uddén

Eva Kvist

Cecilia Hakfelt

50

Jag är en riktig loppisnörd och hade verkligen svårt att välja vad jag skulle visa upp. Men den här vackra klänningen köpte jag på en loppisrunda i Fellingsbro förra sommaren. Den kostade bara 40 kronor! Jag tycker att den är fantastisk! Det var en äldre kvinna som hade loppisen. När jag provade klänningen valsade jag runt i den – den lockar till det. Kvinnan log så vackert och sa: ”Den klänningen har jag haft mycket roligt i.” Det är vad jag kallar fynd! Jag har ganska nyligen flyttat hit från Örebro och där finns världens bästa loppis. Ska man avslöja sånt?!!! Det är i alla fall Bra och Begagnat och där har jag gjort flera fynd.

Jag vill egentligen visa alla mina fynd! Men ett riktigt favoritfynd är ett saltkar ur serien Picknick som Marianne Westman designade för Rörstrand i slutet av 50-talet. Karet är en del av ett helt set med ett träställ för saltkar, pepparkar och ett kar för senap, och jag letar fortfarande efter de andra delarna. Jag köpte saltkaret på en stor loppis i mina föräldrars hemby Gästrike-Hammarby, otroligt kul ställe där med priser som spretar hit och dit. Men man kan fynda rejält. Det var jättebilligt – jag betalade bara 5 kronor! Det kostar mycket mer på olika internetauktioner. Hela setet är naturligtvis mest värdefullt, såg ett som såldes för 1 650 kronor. Jag föll direkt för karet eftersom det är så sött! Då hade jag ingen aning om att det tillhörde Picknick-serien, kände bara att det var något speciellt med det; lekfullheten, lite Pippi och Ilon Wikland tänkte jag nog på – det var jag. När jag går på loppis gillar jag mest de där ställena där något som någon ratat som en ful ankunge får nytt liv i betraktarens ögon och mitt framför näsan på en förvandlas till svan. Storloppisen i Gästrike-Hammarby besöker jag alltid när jag hälsar på föräldrarna. Gillar också Röda Korsets Kupan. Andra heta tips är Återbruket och Stadsmissionens Second Hand. Och så Fyris Park och Ulva Kvarns bakluckeloppis så klart! Nu får jag sluta.


Anders Tväråna För några år sedan köpte jag en fin lampa på antikaffär i Kreuzberg i Berlin. Det är en Kaiser Idell 621 som är ritad på 20-talet av Christian Dell på Bauhausskolan. Originalprislappen på 54 D-Mark satt kvar, men jag betecknar ändå 140€ som ett fyndpris. Jag gillar den för att den är både snygg och bra. Den går att ställa åt alla håll. Lampan representerar hur riktigt bra kvalitet och formgivning fungerar över tiden. Jag kommer att ha den kvar så länge det finns glödlampor. Jag tycker att vi bara borde köpa saker som både kvalitets- och designmässigt håller en livslängd och inte enbart en modecykel. Därför gillar jag inte loppisar. Det är i och för sig sympatiskt att fungerande saker kan hitta nya ägare, men grundproblemet är att vi köper så mycket nytt att vi uppenbarligen har mängder av saker vi inte längre vill ha. Vi skänker helt enkelt till loppis för att kunna fortsätta konsumera nytt med gott samvete.

Eva Reichberg Jag gillar den här clowndockan! Den är fint gjord och har ett speciellt busigt ansiktsuttryck. Jag köpte den på Röda Korset för en tia och det var ett riktigt bra pris. Den är inte ett fynd för att den är värd jättemycket pengar, utan för att den förmedlar något som gör att människor reagerar och alltid har en åsikt om den. Jag gillar den typen av figurer. När jag bodde i Kensal Rise i London brukade vi till exempel ställa olika dockor och djur i köksfönstret. Så började grannarna mittemot också ställa knasiga figurer i sitt fönster. Ibland bytte vi ut ett djur mot ett annat. Och de gjorde likadant. En tyst kommunikation. Den här clownen har blivit litegrann som en lyckoamulett. Nu ligger den i bilfönstret och ler mot omvärlden. När jag bodde i London gick jag på loppis varje helg. Min favoritloppis var Brick Lane Market. Överhuvudtaget saknar jag alla gatuloppisar som finns där. Helgnöjet var att flanera på Portobello Market, Camden Market och Spitalfields Market. Min favoritloppis i Uppsala är Återbruket för de har fortfarande riktiga loppispriser. De har inte mycket bra kläder, dock! Myrorna i Uppsala är också bra, det går alltid att hitta bra kläder där. Gårdsloppisar är roliga, när man cruisar omkring och inte vet vad som kommer att dyka upp.

51


Kolbeinn Karlsson Den här tjusiga sjöjungfrutavlan köpte jag på en gårdsloppis i Akureyri. Island har en intressant loppiskultur, det finns många källare och vindar, fullproppade med udda gamla grejor! Tavlan kostade ungefär 700 isländska, motsvarande 60–80 spänn. Det var ett kap, med tanke på att den hittat en plats i varje hem jag haft sen dess. Jag gillar den för att det är ett sånt härligt samspel mellan sjöjungfrurna och tjejerna. Havet är dramatiskt och stormigt, och sjöjungfrurna är sådär kompis-peppade. Tjejerna sitter typ och fnissar vid kanten och tycker det verkar vara fett, men vågar inte. En kompis ritade hår på tjejernas ben med en blyertspenna, men det gjorde det bara bättre. På baksidan har någon monterat ett flygfoto av en isländsk by. Det är skoj att de helt struntat i den här tavlan, och bara använt den som bakgrundsyta för ett foto. Men det ger också bilden en kontext. I Uppsala är det svårt att hålla sig borta från Vaksala torg-loppisen dit jag gått regelbundet i flera år. Den överraskar mig alltid. Men mina bästa loppisupplevelser har jag ändå haft när jag reser. I Skåne, där jag bor för det mesta, finns det fantastiska loppisar så fort man lämnar städerna. Lettland är ett fantastiskt loppisland, och Riga är fullt av marknader och små second hand-affärer med helt otroliga prylar.

Sara Kallioinen Lundgren Jag köpte den här sköna militärjackan i en affär i Umeå som säljer gamla militärgrejer. Jag gillar den för att den är bekväm och snygg, den ulitmata kombinationen när det gäller klädesplagg. När jag köpte den för 140 kronor, kändes den ovanlig. Senare började ”vanliga” butiker sälja identiska jackor för mellan 500 och 800 kronor. Min unika sjyssta vårjacka blev så populär att jag knappt ville använda den. Men den är helt klart ett fynd! Bättre kvalitet än gamla militärgrejer hittar man inte. Om jag ska gå på loppis i Uppsala föredrar jag Röda Korsets Kupan i Boländerna. Den är bra!

52


Åsa Hermansson För 15 år sedan gjorde jag ett superfynd på Myrorna på Sysslomansgatan. Den här sidenscarfen är från Hermès och designad av Henri d'Origny 1970. Den har till och med ett namn: ”Le Mors à la Conétable ". Den kostade 20 kronor då, men är nog värd betydligt mer. Att gå på loppis och hitta ett fantastiskt designobjekt för en spottstyver känns alltid som att vinna högsta vinsten på lotteri. Scarfen gör mig glad och jag känner mig mycket välklädd när jag bär den. Det är fantastiskt att kunna använda en scarf som är över 40 år gammal och som ser ut att vara köpt igår. Det vore spännande att veta mer om scarfen och om förra ägarinnans bravader i ”Le Mors à la Conétable ". Kanske fladdrade den i en röd sportbil på Rivieran. De bästa loppisarna är små privata loppisar ute på landsbygden. Där kan du fortfarande göra fantastiska fynd och kanske till och med få med sig en spännande historia om det du köpt, och det från någon du kanske aldrig skulle träffat annars.

Johanna Uddén Jag ska erkänna – jag är en plastoman. Hittar jag en snygg plastgrej, kan jag inte stå emot. Den här plastservisen från 1969–70 har jag köpt i olika omgångar under flera år. Jag samlar på den, helt enkelt. Gustavsberg har tillverkat servisen och formgivare är Sven-Eric Juhlin från Ergonomi Design. Han är en favoritdesigner som bland annat gjort askkoppen Kulan, den snygga ergonomiska kniven och den klassiska pipmuggen för barn. Sådana här båt- och campingserviser från 60- och 70-talet är oemotståndliga. Jag skulle kunna köpa hur många som helst! De här färgglada muggarna väcker minnen till liv från barndomens båtturer med kusinerna. Doftkombinationen av hav, saft och plast blir tydlig bara jag tittar på dem. Och när minnena slår till då måste jag bara köpa! Muggarna har jag köpt för omkring 5 kronor styck och kannorna runt 30 kronor. Det är ett absolut fynd! Såg nyligen en kanna för 400 kronor i ett loppisfönster. Men det är inte kul att köpa då. Den bästa loppisen finns inte längre, eller den är i alla fall svår att hitta. Ett hus intill någon landsväg, som ska tömmas inför försäljning är det absolut bästa tillfället. Och plötsligt händer det!

0 53


54


Var där eller var rektangulär! av johanna uddén

D

et kändes lite som att vara i Berlin. Eller London. Fullt med folk på gräsmattan, kaffeservering i en cool kiosk, artister och föreläsare i ett enda kreativt flöde. Vad var det som hände Uppsala den där veckan i maj egentligen? Ett gäng unga uppsalabor fick nog av stadens smala kulturutbud och av kyrkans och universitetets starka dominans. De startade helt enkelt en alternativ kulturscen som kommer att kunna poppa upp lite här och där i stan. Det är ett så bra initiativ att det känns självklart att kolla upp vilka som ligger bakom. Och det visar sig vara många som engagerat sig; konstnärer, arkitektstudenter, designer och kreatörer. – Vi är så många som jobbat med det här och det handlar inte om oss som personer, därför tycker vi att det är ointressant att skylta med våra namn. Vi är POPUPP, helt enkelt. ”Är man inte biokemist så flyttar man härifrån,” säger POPUPP i sitt manifest. De menar att Uppsala måste bli bättre på att odla sin egen identitet och den samtida kulturen utanför institutionerna. – Det måste till en uppvärdering av den potential som

finns här. Vi vill göra Uppsala till en bättre plats – för inspiration och för ett djupare deltagande människor emellan. POPUPP är något av det roligaste som hänt i Uppsala på sista tiden. Konceptet är enkelt men ambitiöst, ett äkta Do It Yourself (DIY)-projekt – en kiosk som fiffigt går att göra om för scenuppträdande och filmvisning, kaffe som bryggs kopp för kopp på löpande band, enkla skärmväggar för konst och en hel drös människor som lägger ner massor av frivilligt jobb. Så har man skapat en alternativ kulturscen. – Uppsala behöver fler plattformar för medborgarnas kultur och fria platser att mötas och utbyta idéer på. Det är en win-win grej, alla tjänar på det – kulturen, medborgarna, besöksnäringen och företagandet. Oavsett vilken infallsvinkel du har så ligger det ett stort värde i fler fria kulturscener. Platsen för POPUPP är Rosén-parken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet, en park som ritades om av White arkitekter inför Linnéjubileet 2007. Som Patric Kiraly, en av föreläsarna på POPUPP, sa: ”Det är beundransvärt. Ni har skapat den här scenen i en park som inte finns.”. Man kan väl bara hålla med. Det är en park som inte används särskilt mycket, men parkens sluttande gräsmatta visar sig passa utmärkt som publikgradäng.

POPUPP är något av det roligaste som hänt i Uppsala på sista tiden.

55


Kaffet är gott och bryggt med omsorg.

Under lunchtid bjuds publiken på soppa och aktuella föreläsningar under titeln Soppköksakademin. På eftermiddagar och kvällar uppträder flera ståuppare och musiker. Till exempel Emma Knyckare från P3, Kärleksfabriken, Grayditch Firefighters, Teater Prego och många, många andra. Publiken är stor, trots att evenemanget inte haft någon annan marknadsföring än sociala medier. – Vi saknade draghjälp inför projektets start, då man verkligen behöver det. Det gäller både media och potentiella samarbetspartners. Många är rädda för att vara först att sträcka ut en hand eller intressera sig för projektet. Det finns en utbredd skepsis i Uppsala mot samarbete och nytänk. Och nytänk är det, helt klart. Inspiration till den flexibla scenen har de hämtat från Movement Café i Greenwich, ett kafé med kulturinslag, liksom från Eriks Designbuss som åker runt i landet och erbjuder jobb, föreläsningar och annat. Inspiration är en sak, men pengar då? POPUPP startade med 200 kronor (!) men de har fått en viss hjälp från sponsorer och från folk som trott på projektet. – Vi har framför allt fått bra spons från K-Rauta, som verkligen förstått vår kreativa idé. Även Drop Coffee och ABF

56

Uppsala behöver fler plattformar för medborgarnas kultur och fria platser att mötas och utbyta idéer på.


Uppsala har hjälpt till. Den absolut största delen är alla som arbetat gratis med allt från konstruktion, bygge, musik, konst, kontakter, målning, marknadsföringsstrategier, design, lån av grejer och så vidare. Men också publiken är helt avgörande för vår verksamhet. Vi vill skapa tillfälle för människor att mötas, utbyta tankar, skapa kontakter och uppmärksamma kulturen. Uppslutningen visar på det behov som finns av lättillgängliga och fria plattformar för Uppsalas samtida kultur. Jag köper mitt kaffe i den fina röda pyramidkiosken, ritad av arkitektstudenten Jakob Lundkvist. Kaffet bryggs kopp för kopp i små snygga röda filterhållare som placerats på en finurlig ställning av kopparrör. Det bildas en kö av förväntansfulla kaffedrickare. Kaffet är gott och bryggt med omsorg. Vi är många som är nöjda med hela grejen och undrar förstås över fortsättningen för POPUPP. – Vi kommer att fortsätta vår verksamhet. Man får gilla oss på facebook och instagram för att få koll, vi har flera olika intressanta samarbeten och koncept att utforska framöver. 0

57


Ă…rets Girestastipendiat sopran med dramatiskt scensprĂĽk

58


Anders Walls Stiftelser har sedan 1981 delat ut cirka 50 miljoner kronor i stipendier och bidrag till unga och kreativa begåvningar inom naturvetenskaplig forskning, ung företagsamhet och musik. Inom kulturområdet delas det årligen ut stipendier av Confidencen Rediviva och Giresta kyrkas musikstiftelse. Giresta kyrka är församlingskyrka i den församling där Anders Wall växte upp och som han finansierat renovering av. Här hålls regelbundet konserter där de medverkande är elever vid Operahögskolan och Musikhögskolan. Några av dessa väljs ut som mottagare till ett Giresta-stipendium. En av årets Giresta-stipendiater är en ung sopran med stark scenisk utstrålning, Sofie Asplund. 59


e i f o S

Bilderna är från nyårskonserten 2013, ”Uflykten”, med Uppsala Akdademiska Kammarkör och Drottningholms Barockensemble under ledning av Stefan Parkman. Publiken bjöds på musik av Johan Strauss, Franz Lehár, Gaetano Donizetti och Jacques Offenbach. Bilden nederst t v: Solisterna Sofie Asplund och Calle Lindén tillsammans med Stefan Parkman i mitten.

60


d n u l p s A

I

år, när Uppsala Akademiska Kammarkör som vanligt bjöd på en storartad nyårskonsert, fick publiken nöjet att göra bekantskap med en ung sopran med en alldeles extraordinär talang för skådespel. Sofie Asplund har inte bara en vacker och omfångsrik röst, hon är även en stor scenpersonlighet som med stor charm ger sig hän fullt ut i sin roll. Ingen som såg denna begåvning glänsa på årets nyårskonsert i Uppsala universitetsaula lär förvånas över att Sofie Asplund blev utsedd till årets Giresta-stipendiat. Sofie Asplund kommer från Mariehamn på Åland. Redan som liten tyckte hon, som många andra barn, att det var väldigt roliga att sjunga. När hon blev äldre utvecklades musikintresset alltmer. Hon började spela piano och sjöng allt från visor till pop och musikalmusik på Ålands musikinstitut. Hon har också dansat och spelat teater under uppväxten. Det märks att Sofie Asplund älskar att spela teater, därav den absoluta närvaron på scen. Operamusiken passar hennes rika register av röstomfång och dramatisk ådra. Inriktningen på konstmusik kom först i tonåren då Sofie Asplund började ta lektioner i klassisk sång. För att utveckla sin sång sökte hon sig så småningom till Sverige och Vadstena folkhögskola. Därefter fortsatte hon vidare till Stockholms Operastudio. För närvarande studerar hon på Operahögskolan för sångpedagogen Åsa Bäverstam. Sofie Asplund har gjort praktik på Kungliga Operan som Barbarina i Figaros bröllop och även medverkat i Vadstenaakademiens uppsättningar StarCross’d Lovers och Stolthet och fördom. Som Maria i West Side Story framträdde Sofie Asplund i hela sjuttionio föreställningar på Göteborgsoperan under säsongen 2011–2013 och på Läckö slott har hon gjort titelrollen i Janaceks opera Den listiga lilla räven. Det har blivit många fina recensioner för Sofie Asplund, som redan är sensationellt bra på att kombinera sina talanger som sångerska och aktris. Självklart är hon särskilt förtjust i att sjunga aktiva och dramatiska roller som ger plats för sceniska utspel. Sofie Asplund ser fram emot drömroller som Susanna i Figaros bröllop, Sophie i

Rosenkavaljeren eller Zerbinetta i Ariadne på Naxos. Men hon sjunger också gärna operett, just för skådespeleriets skull. Framtiden ser ljus ut för Sofie Asplund. Girestastipendiet på 100 000 kronor ger möjligheter till fortsatt förkovran, som exempelvis tillfällen att jobba med skickliga coacher och studera språk utomlands. Goda språkkunskaper är en väsentlig grund för operaartister som för det mesta framför sina roller på operans originalspråk. Språk är förstås också bra att kunna när det är dags att ge sig ut på scener runt om i världen. I sommar framträder Sofie Asplund på Läckö slott. Hon sjunger där Titanias roll i Benjamin Brittens A midsummer night´s dream. 0

design · konsthantverk · kläder · utställningar · kaffe & bakverk

mittemellan resecentrum & konserthuset i Uppsala • www.godsmagasinet.nu 61


Walk with me ... 62


63 ett urval av Ebba Camitz examenskollektion fr책n beckmans modelinje


–– av lillemor berg ––

Ebba Camitz skapade säregna modekreationer till sig ”Coolhet lever i det outtalade. Det bygger på koder där du vet vad som är coolt – det ska aldrig behöva artikuleras. Man måste se självklar och avslappnad ut, en konstruerad identitet. Det gäller att inte se ut att ha försökt för mycket fastän allt är väl planerat. Walk with Me utforskar fenomenet coolhet utifrån ett populärkulturellt perspektiv och fokuserar på att undersöka den kommersiella hiphopvärldens relation till begreppet. I en starkt machodominerad kultur, vars syn på könsnormer nu sakta börjar röra på sig, vill jag presen­ tera ett kvinnligt alternativ som sätter volym och form i fokus.” Ebba Camitz om projektet Walk with Me.

64

själv och sina kompisar redan när hon gick på Sverkerskolan i Uppsala. I början hade plaggen inga sömmar – hemma fanns nämligen ingen symaskin – men Ebba var kreativ med saxen. – Mamma kan inte sy alls men jag kommer ihåg att jag pysslade mycket med tyger när jag hälsade på hos farmor. Hon sydde mycket och min moster var textilkonstnär. Båda dog när jag var ganska liten och då försvann tillfällena att få hjälp med att lära sig mer. Jag fick överta en symaskin från min mormor men den var trasig och kunde bara backa. Det var svårt, men jag fick ihop någon liten tygpåse med den i alla fall, tror jag. Då var det enklare att göra smycken, det höll jag på med ganska mycket. När Ebba fick en egen symaskin av sin mamma och pappa i studentpresent tilltog skaparlusten och handlaget förfinades alltmer. Många lyckliga vänner fick en egen sömmerska som sydde jackor, kjolar, klänningar – ja, alla möjliga plagg med matchande väskor och accessoarer med snitt och fason som ingen annan.


– Efter att symaskinen kom in i bilden har jag hållit på konstant. I början lärde jag mig på egen hand, klippte sönder plagg för att se hur de var konstruerade, ritade av och ändrade lite här och där. Bästa kompisarna blev mina försökskaniner när jag behövde testa olika modeller. Vägen till ett yrkesval som modeskapare har ändå inte varit helt spikrak. – Som yngre vågade man inte riktigt tro att modedesigner kunde vara ett realistiskt yrkesval. Det kändes också lite pinsamt att erkänna att man tyckte det var roligt att hålla på med mode. Men intresset och lusten för mode och design har följt med hela vägen. Efter gymnasiet studerade Ebba Camitz konst och design i England, reste en del bland annat i Japan och Kina. För flera år sedan skapade Ebba Camitz tillsammans med sin väninna Amelia Lannhagen-Samuelsson ett eget klädmärke, Ebba & Amelia. De sydde upp plagg som såldes i butiker i både Uppsala och Stockholm. Det blev ett bevis på att mode nog kunde vara något att satsa på ändå. Ebba Camitz sökte in på Tillskärarakademien för att lära sig mönsterkontruktion. – Det var först då jag lärde mig hur man skulle göra på riktigt. Innan dess hittade jag bara på. Efter utbildningen på Tillskärarakademien fick Ebba jobb som assisterande mönsterkontruktör på H&M. De senaste tre

åren har hon varit tjänstledig för att studera på Beckmans designhögskola i Stockholm. Nu är Ebba Camitz klar med den treåriga utbildningen till designer på Beckmans modelinje. Walk with Me är hennes examenskollektion. Ebba har svårt att sätta fingret på vad det är som gör mode så roligt och fascinerande att hålla på med. Det handlar inte om snygga kläder och glamour utan mer om den kreativa processen. – Man skissar och draperar fram former på en docka och under tiden växer idéerna fram. Man jobbar mycket med illustrationer. Det är en sådan glädje i att från grunden bygga upp något konkret, se det ta form. Att bara sy en klänning tycker jag inte är så kul, egentligen. Vad som är roligt är att skapa ett helt koncept av färg, form och uttryck. De tre hektiskt skapande åren på Beckmans har gått fort men under tiden har det funnits gott om tillfällen att knyta kontakter med modebranschen. Ebba Camitz deltog under utbildningen i ett projekt i samarbete med designföretaget Acne Studios. Nu spenderar hon sommaren där som designassistent. – Det känns riktigt roligt att få jobba med Acne som ju är ett namn även i internationella modesammanhang. Det mer avlägsna planerna får vila ett tag. – Nu måste jag hinna reflektera över allt jag har gjort först. Sedan får jag tänka till hur jag ska gå vidare. 0

Läs mer och se fler bilder på kollektionen här: http://www.alltomstockholm.se/shoppingmode/article4066220.aos

Fotografen provar

65


Dagens reducerade och reviderade Saluhall, ritad av Stenberg, ombyggd av Gunnar Leche och senast förändrad efter branden 2003. Uplands Enskilda Bank blev Uplandsbanken som blev Nordbanken som blev Nordea som blev … Stenbergs nybarockbyggnad med sina kolossalpilastrar är dock fortfarande en hörnsten vid Stora Torget.

Sprithandelsbolaget i hörnet Dragarbrunnsgatan – Smedsgränd, en tegelborg med trappstegsgavlar från den tid när vinsterna från sprithanteringen verksamt bidrog till den kommunala förvaltningen. Idag en del av Forumgallerian. Förra sekelskiftets storstadsambitioner i Uppsala. Hotell Hörnan i en festlig blandning av nybarock och jugend sticker upp bland trädkronorna vid Fyrisån.

HISTORIEBITEN av lars lambert Ture stenberg förra sekelskiftets arkitekt

F

ör hundra år sen var arkitekten Ture Stenberg en kändis i Uppsala. I den populära veckotidningen Hvar 8 dag stod att läsa: Lika populär som hans resliga gestalt är ute på gatorna och i umgängeslifvet, lika populära har också Stenbergs hus blivit bland alla som glädja sig åt gamla Uppsalas yttre utveckling. Idag är Ture Stenberg en doldis, mer eller mindre bortglömd, trots att han mer än de flesta satt sitt avtryck i stadsbilden. En stor del av Uppsalas invånare besöker eller passerar dagligen någon av hans byggnader. När Stenberg i trettioårsåldern kallades till Uppsala i början av förra seklet hade han efter sin utbildning på Kungliga Tekniska Högskolan hunnit avverka ett par år i USA, rest i England och Tyskland och drivit arkitektkontor i Stockholm. Nyfiken, receptiv och begåvad var han redan

66

hemmastadd i tidens arkitektoniska formspråk och förde till småstaden Uppsala med sig en fläkt av den stora världen. Till Stenbergs första uppdrag hörde ett par institutionsbyggnader för universitetet, där naturvetenskaperna befann sig i stark utveckling. I anslutning till Carolinaparken tillkom Kemikum och Fysikum, vid Stadsträdgården studenternas gymnastikhus, Svettis. Som framgår av det inledande citatet blev Stenberg strax anlitad också av det borgerliga Uppsala för en rad offentliga byggnader: Centralskolan och Sverkerskolan, Spritbolaget och Saluhallen. Vid sekelskiftet ömsade Stora Torget skinn och skala till modernt stadscentrum och spårvägsknut. Den äldre lågbebyggelsen fick ge plats för bank- och affärspalats i nybarock. För Uplands Enskilda Bank ritade Stenberg i torgets sydöstra hörn


Studenternas gymnastikhus, ”Svettis”, den första moderna sporthallen i landet. Idag på väg mot andra funktioner.

Fysikum i nordeuropeisk nyrenässans med centraltornets barockinspirerade entré. Idag tillhåll för bl.a. idé- o lärdomshistoriker.

Kemikum i elegant nybarock med fasaden mot Carolinaparken. Ovanför entrén kemigiganterna Bergman, Berzelius och Scheele. Ingår idag i Campus Engelska parken.

en monumental och kraftfull sandstensbyggnad och mitt emot för textilentreprenören Anders Strandberg ett affärsoch bostadshus i mjukare former med inslag av jugend. På vardera sidan om Fyrisån reste sig Almqvist& Wiksells massiva tegelborg och Grand Hotell Hörnans gula putsfasad. På Luthagen och ute i Kåbo tillkom villor, likaledes signerade Stenberg. Under ett decennium bidrog han med sin begåvning och sitt kunnande till stadens omvandling, egenskaper som man ibland i större mått efterlyser hos dagens arkitekter och byggherrar. 1909 snappades Ture Stenberg upp av Medicinalstyrelsen och flyttade tillbaka till Stockholm, men han drabbades kort därefter av sjukdom och avled endast femtiofyra år gammal 1917. 0 Ture Stenberg, inte för inte kallad arkitektkårens ståtligaste och prydligaste representant. 67


uppslag av johanna uddén

Jan Dranger i Innovators stålrörsmöbler från 1974. Foto: Centrum för näringslivshistoria

Mervi Junkkonen

2

Keramik av Cecilia Boivie

1

3

Grattis Mervi! (2) Älska form! (1) Säg 1960-och 70-tal och många får ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Färgexplosioner i orange och brunt, popkonst, musik, politik och kultur i ändlösa diskussioner. En tid av förnyelse och radikalism. Med början i juni visas utställningen Formrebeller på Upplandsmuseet. Här skildras formgivarna som ville förbättra världen genom form, funktion och färg. Vi får se djärvt mönstrade textilier, unisexmode och funktionella barnmöbler. Bland de formgivare som visas är Lena Larsson, Stephan Gip, 10-gruppen, Mah-Jong, Carl Johan de Geer, Innovator, Börge Lindau & Bo Lindekrantz, Ergonomidesign och Erik Höglund. Var så god och nostalgitrippa! 14 juni–10 november.

68

Kulturnämndens ena arbetsstipendium på 100 000 kronor tilldelades nyligen filmaren Mervi Junkkonen. Hon får stipendiet för sina ”välgjorda dokumentärer som med nya vinklar och djup visar oss situationer vi vanligtvis endast kommer i kontakt med via nyhetsinslag. Genomgående för hennes verk är den personliga tonen och den stora respekten för de människor och sammanhang som skildras.” Mervi Junkkonen kommer från Finland och har bott i Uppsala i åtta år. Hon har tagit emot ett otal priser och utnämningar på internationella festivaler. Hennes senaste film After Life – 4 Stories of Torture (2011) öppnade dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors 2012. I Uppsala är hon även känd för sitt samarbete med konstnären Natasha Dahnberg. Vi säger grattis!

Linnés Kammare (3) I november 2012 öppnade formgivare och inredare Kerstin Landström Linnés Kammare. Den ligger vid vackra Wallhofs säteri i Jumkil, ungefär 14 km nordväst om Uppsala. Här finns butik med bland annat konsthantverk, kläder, silversmycken och mathantverk. Kaféet har hembakat kaffebröd och på helgerna även goda smörgåsar. Du kan också se Cecilia Boivies keramikutställning ”Trädgård”. Hon utgår här från sommar och trädgård i kombination med form. Ett fint utflyktsmål till sommaren!


5

7

Girilal Baars

6

Skulptur "Stim" glas, järn, trä (54T8102)

4

Erland Cullberg (5) Vicke Lindstrand (4) Du känner säkert till Ekeby-elefanten som är ritad av Vicke Lindstrand under hans tid som konstnärlig ledare på Uppsala Ekeby på 40-talet. Nu har du chansen att mer av hans produktion i en stor samlande utställning på Konstmuseet. Förutom att Vicke Lindstrand gjorde keramiska bruks- och konstföremål var han en förnyare av svensk glaskonst och han gjorde textilmönster. Dessutom var han tecknare, illustratör, målare och skulptör. Det går att se denne allsidige konstnär på Uppsala konstmuseum 12 juni– 13 oktober.

Erland Cullberg som gick bort förra året, brukar beskrivas som expressionist, kolorist och naivist. Han led av schizofreni, och han kallade själv sin sjukdom för ”en spritt språngande psykisk förkylning”. Men Erland Cullbergs konst är inte någon sjukdomskonst, han var en klassiskt skolad konstnär. I oljemålningar och teckningar fångade han med stor träffsäkerhet stämningar och mänskliga sinnestillstånd. Sitt stora genombrott fick Erland Cullberg med en separatutställning på Moderna Museet i mitten av 1980-talet. Under perioden 12 juni–26 augusti har vi chansen att se teckningar och målningar av denne spritt språngande fantastiske konstnär på Bror Hjorths Hus.

Sura firrar (6) Feskarn i Saluhallen, Sh-bygg och Uppsalatidningen arrangerar även i år en surströmmingsfestival på Walmstedska gården. Surströmmingen som serveras är speciellt inlagd för detta tillfälle av Borkbosuringen i Enånger och tillverkaren finns på plats för att besvara frågor om surströmmingstillverkning. Som norrlänning kommer jag att vara bänkad. Lördag 7 september kl 15.00 och 19.00. Boka biljetter i förväg på Feskarns.

Handgjord musik (7) Det finns många anledningar att besöka Linnés Sävja. Till exempel för att fika och lyssna på Girilal Baars som uppträder på Gårdsoasen den 30 juni kl 14.00. Det blir en typisk konsert med Girilal Baars med varierat material – musik från Mordvinien, blues, romska sånger, egna sånger. Från Tuva, en liten region i Centralasien, hämtar han den speciella och fascinerande strupsångstekniken som inte många i Uppsala behärskar.

69


Krysset nr 23 Skicka in rätt svar till korsord@bizart.se senast den 13 september 2013. Tio vinnare får två biljetter var till La Capellas konsert i oktober 2013. Rätt svar på kryss nr 22: RESTAURANG 70 Korsordsmakare:Hans Svensson


71


ART

BIZ&ART ® Magasinet om entreprenörskap och företagande med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.

BIZ&ART 23

En nyhet för alla som kommunicerar. Effekt.

BIZ

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda. Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före. På vår webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. Läs mer om CrossMedia på crossmedia.kph.se

# 23

SOMMAREN 2013

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

SUCCÉFÖRFATTAREn THERÉSE SÖDERLIND loppislustar MAGNUS ALKARP agneta forslund på plats POPUPP ULLA VIOTTi intar LINNeANUM superman pontus raud CLAES JANSONs frestelser bokvännernas LÄSTIPS ebba camitz examenskollektion barock skattgömma

Profile for Stewen Quigley

Bizartnr23 w l  

Biz&Art nr 23

Bizartnr23 w l  

Biz&Art nr 23

Profile for bizart
Advertisement