Den 12 augusti 1809 beslutade sig den förre amerikanske vicepresidenten Aaron Burr för att besöka Gamla Uppsala. Aaron Burr – för övrigt den ende amerikanske vicepresident som utmanat en politisk motståndare på pistolduell (och vunnit) – hade gått runt några dagar i Uppsala och sett det mesta som var värt att se, och nu ville han undersöka Gamla Uppsala kyrka eftersom han hört att den en gång i tiden hade utgjort den ruskige guden Tors antika tempel. Väl framkommen hade han blivit skeptisk. Han konstaterade att kyrkan visserligen var gammal, men absolut inte så gammal. En eller annan sten hade kanske tillhört Tors tempel, men kyrkan i sig måste ha blivit rest för högst 500 år sedan. Burr återvände för övrigt till Gamla Uppsala den 25 augusti, men om detta besök har han inget att berätta, inte mer än att han i en trädgård hade funnit en buske med väldigt goda krusbär.
Aaron Burr sällade sig till den långa rad med utforskare, upptäckare och resenärer som under 17- och 1800-talet reste till platser och länder som ingen tidigare sett någon större vits med att besöka eller som man bara rest igenom på väg till de verkliga sevärdheterna. Nu låg de på knä och studerade plantor, klättrade i berg för att hitta ovanliga mineraler, sökte efter floders källor, genomsökte de antikvariska samlingarna. Andra var mer intresserade av naturtillgångar, infrastrukturer, det politiska läget eller det andliga tillståndet. Några reste för att de ville stilla sin äventyrslystnad, somliga andra för att söka efter resenärer som inte hade återkommit. Fördelen med Skandinavien var att det tedde sig obegripligt exotiskt, samtidigt som det inte låg så värst långt bort. Det enda som kunde göra äventyret lite riskabelt var den beryktade kölden och vintermörkret, men det fanns ingen malaria här, man riskerade inte att drabbas av larver som åt sig in under huden och de lokala innevånarna var inte ett dugg skräckinjagande. Lyssnade man noga, kunde man rent av förstå vad de sade. Många utländska resenärer hade redan tidigt ställt in siktet, som den vittbereste mineralogen och antikvarien Edward Daniel Clarke, italienaren Giuseppe Acerbi och fransmännen Jean Pierre Catteau-Callevilles och Alphonse Fortia de Piles. De skulle få en lång rad efterföljare. Vetenskapsmän, skönandar eller charlataner – vilka de än var recenserades deras reseskildringar livligt i pressen och
hungern efter nya berättelser var enorm. De lämnade efter sig en respektingivande mängd av reseskildringar – brev, dagboksanteckningar, vetenskapliga utredningar eller mer litterärt orienterade beskrivningar om allt de såg, hörde och upplevde. Det var berättelser som ägde en sällsam tjuskraft. Reseskildringen skulle komma att bli en av de mest populära litterära genrer. Några av dessa berättelser, fler än vi tror, handlar om Uppsala och Gamla Uppsala.
Den smågrinige flanören
Av alla dessa skildrare står en gestalt i en klass för sig, Sir Bulstrode Whitelocke (1605–1675), jurist, parlamentsledamot och Lord Keeper of the Great Seal of England. Han är oerhört intressant. Inte i egenskap av den som alltid har något klokt att säga – för det har han ytterst sällan – inte för att han skulle vara ett särskilt lysande ögonvittne – det var han minst av allt – utan mer i egenskap av just Sir Bulstrode Whitelocke – en muttrande, smågrinig flanör i en stad som han inte hade någon särskild uppfattning om, förutom att Domkyrkan var för prålig och att den genomkorsades av en å som bara var hälften så bred som Thames är vid Henley. Staden i fråga var naturligtvis Uppsala, och han stod egentligen inte ut med den. Det hela hade börjat den 23 augusti 1653 då Whitelocke reste till Bedfordshire för att hälsa på en god vän med det osannolika efternamnet Cokaine. Plötsligt stormade det in en
29