__MAIN_TEXT__

Page 1

BIZ&ART 24

En nyhet för alla som kommunicerar. Effekt. Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda. Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före. På vår webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen.

Läs mer om CrossMedia på crossmedia.kph.se

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

#24 Jacke sjödin berättar katti hoflin världens längsta filmscen ljudkonstnären girilal baars det anrika akademistallet historiska perspektiv konstnären anders rönnlund regissör på gång 1000 ögon serier för vuxna grottkök för primater klarinettisten emil jonson designern lina lagström konstfulla fåglar come together

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.


BIZ&ART 24

alla som cerar. t. #24

du ska kunna ha en mer naler som postala utskick b, personligt riktat till varje n på dina insatser i realtid. kunnat erbjuda.

Jacke sJödin berättar katti hoflin världens längsta filmscen lJudkonstnären girilal baars det anrika akademistallet historiska perspektiv konstnären anders rönnlund regissör på gång 1000 ögon serier för vuxna grottkök för primater klarinettisten emil Jonson designern lina lagström konstfulla fåglar come together

örlighet. Det vet vi. Att inte assa budskap, erbjudande steget före.

besök kan leda till smartare

a på e

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.

w.kph.se

Omslagsbild Katti Hoflin, Jacke Sjödin, Girilal Baars samt Karin Agenäs Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion

redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Övriga skribenter och medverkande Magnus Alkarp Andrea Dahlkild Lars Fahlén Maria Jonsson Lars Lambert Jacke Sjödin Gunilla Sthyr Hans Svensson

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Stewen Quigley

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LARS LAMBERT

ANDREA DAHLKILD

ULLA HOLMBERG

GUNILLA STHYR


innehåll 5

(In)ledare

6

Jacke Sjödin förklarar varför det blev som det blev

12 Bokklubbens lästips 14 Hon tar rekordet! 22 Ljudkonstnär i gränslandet

bortom rytm och melodi

28 De vittberesta tvivlarna 36 När konst gör skillnad Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Skribenter: Magnus Alkarp, Lillemor Berg, Andrea Dahlkild, Maria Jonsson, Lars Lambert, Jacke Sjödin, Stewen Quigley, Johanna Uddén. Textredigering: Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Foto: Alex & Martin: sid. 9. Arkivbilder: sid. 28–34. Arkivbilder, privat: sid. 8–10. Jorge Brantmayer: sid. 38–42. Bo Gyllander: sid. 38. Kasper Jack Larsen: sid. 44. Patrik Lundin: 62, 64. Stewen Quigley: sid. 2, 4–5, 6, 12–13, 14–17, 18, 20, 22, 24, 25, 36, 46, 48–52, 56, 58, 61, 70, 72–79, 81–83, 84–89, 94–97. Anders Rönnlund: sid. 43. Andreas Sander: sid. 67, 68. Calle Åberg: sid. 90–92. Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se

40 Succéshow till Sverige! 46 Akademistallet 350 år 55 Roligare än tiotusen gungor 60 Regissören

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

66 Från Girestastipendiat till

ISSN 1654-5370

70 Om alla springer åt samma håll ska

2013

Riktpris 75 kr

Annonsörer Helsida: Bolander & Co CityStay HSB Kaiser Bil Kph Peppar Peppar Radison Blue Stadsteatern

Halvsida: Vatten åt alla, Atlas Copco Uppsala Kommun Kulturklassiker Upplandsmuseet

Åttondelsida: Bror Hjorths Hus Evolutionsmuseet Galleri D12 Uppsala Konstmuseum

internationell solokarriär

jag alltid gå långsamt åt ett annat

74 De slutar gärna med en cliffhanger 80 Nytt liv åt (ut)döda fåglar 84 Ät som grottmänniskan! 90 Historiebiten 94 Korsord 96 Upptäck!

3


4


Kulturvärme!

Bäste läsare, BIZ&ART nummer 24 kommer ut i vårt sjunde utgivningsår och denna utgåva är den bästa hitintills (så tycker vi varje gång vi lämnar nytt nummer till tryck). I detta nummer har vi samlat ihop reportage och möten som vi hoppas ska värma våra läsare hela vintern. Nu när nya bantingsmetoder är på tapeten, som 5:2 bland annat, väljer vi att bli lite tjockare, närmare trettio procent mer sidor av läsning. Några nya bantingstips kommer vi inte nog aldrig att bjuda på, men enligt reportaget om restaurang Primaten kan konceptet att äta som en grottmänniska vara en väg till större välbefinnande. Det är som alltid en stor variation av möten i BIZ&ART. Magnus Alkarp ger oss nedtecknade intryck av Uppsala från 1600-talet och framåt. Det kan avslöjas att alla inte var så förtjusta i staden. Ordekvilibristen Jacke Sjödin, med ursprung från Sollefteå, förklarar hur allt började och varför det blev som det blev. Konstnären Anders Rönnlund har träffat Johanna Uddén som nu har fått svar på frågan om meningen med den offentliga konsten. Utrycket gräv där du står får ny innebörd i reportaget om 1000 ögon. Serietecknarna Jonas Anderson och Daniel Thollin återger kända och okända uppsalamiljöer i sina serier. Världens längsta filmscen – kan den vara inspelad i Uppsala? Anette Skåhlberg och ett stort filmteam jobbar med filmen 6333 Johanna, som kan komma att bli långfilmen med världens längsta scen i en enda tagning med en och samma kamera. Inspelningen gjordes runt om i centrala Uppsala förra hösten och kandiderar för ett Guinness världsrekord. I detta nummer möter vi också Katti Hoflin, verksamhetschef på det kommunala Dunkers kulturhus i Helsingborg, södra Sveriges största kulturhus. BIZ&ART gillar industrimannen och filantropen Henry Dunker, som vid sin död testamenterade hela sin förmögenhet till kulturen. Uppsala, Sveriges fjärde stad, saknar ett stort centralt kulturhus. Vi kan känna oss ordentligt avundsjuka på Helsingborg. Ett kulturhus mitt i Uppsala skulle var gott att gå in och värma sig i nu när Fyrisån är på väg att frysa till is igen. Var finns Uppsalas egen Dunker?

Stewen Quigley ansvarig utgivare

5


Jacke Sjรถdin fรถrklarar varfรถr det blev som det blev

6

By him self


J

ag var sex år gammal och var på cirkus i Sollefteå. Jag gäspade mig igenom diverse vita hästar med plymer, jag tittade förstrött på akrobater som slängde i taket, jag tyckte redan då synd om elefanterna som tvingades stå på en pall och peka med ena benet bakåt. Men så kom plötsligt två clowner in i manegen. Den ene var dvärg, och de gjorde de mest häpnadsväckande roligheter som att dratta på rumpan i en bytta med vit färg eller råka slå omkull varandra med en planka. Och jag hade aldrig sett något så roligt i hela mitt liv. Jag skrattade så det sprutade popcorn över hela tältet, och jag fattade i den stunden två beslut. Jag skulle bli clown och dvärg. Det ena sket sig. Idag mäter jag 189 cm över havet. Men i någon bemärkelse har jag hållit det andra löftet. Och jag har aldrig ångrat mig.

Jag är mycket glad över att videokameran inte var uppfunnen när jag var barn. Annars hade det garanterat funnits åtskilliga timmar film föreställande mig i cirkusföreställningar och revyer och shower som jag spelade för mina släktingar. Jag tvingade med mig kusiner och klasskamrater på de mest märkliga upptåg. Jag rev fram kläder ur mammas garderob, hängde upp lakan som ridå på hundens löplina på gräsmattan, målade mig i ansiktet med gammal färg som jag hittade i garaget, och så presenterade jag diverse olika uppsättningar för en väluppfostrad publik som ivrigt applåderade och snyggt maskerade gäspningarna. Det fortsatte genom skolåren. Jag gjorde skolrevyer där jag tvingade med mig stackars oskyldiga kamrater som hade helt andra drömmar än att bli clowner och dvärgar. Men jag var så ivrig i mitt skapande, så det fanns liksom ingen chans för

7


8


dem att säga nej. Och jag var fullständigt hämningslös och full av självförtroende. Än idag har jag svårt att förstå hur jag i årskurs åtta lyckades få med mig två klasskompisar som iklädda varsin av mammas gamla baddräkter samt guldlockig peruk, ställde sig på scenen för samtliga Sollefteås gymnasieelever och med mig där mimade till Mahna mahna från mupparna. (Förlåt, killar!) Likaså tyder det på viss övertalningsförmåga när jag lyckades tvinga med mig min bästis Micke Jonsson på dragshowäventyr i den högre skolan. I mammas avlagda paltor, rejält sminkade, gjorde vi entré på moped genom publikhavet i Stadsparken i Sollefteå. Jag körde

och tutade och skrek så att folk skulle vika undan, och Micke stod bakom mig på sadeln och sköt i luften med ollonpistol. Väl framme vid scenen hoppade vi upp och mimade och dansade till Tänk dig att ha en man i byrån och Gå och göm dig Åke Tråk. I backspegeln ter det sig nästan obegripligt. Dels att jag gjorde det. Och dels att någon hängde med på vansinnet. Men i samma stund jag klev ner från scenen, var jag i full färd med att hitta på något som skulle ge mig möjlighet att kravla upp igen. Och jag fängslades totalt av den tidens underhållare. Från min storebrors pojkrum strömmade ELO och Flash &

9


the Pan. Från mitt rum strömmade Hasse & Tage och Povel Ramel. Jag lyssnade och lyssnade. Texterna grävde sig in i huvudet. Skratten som ekade från liveupptagningarna utgjorde en enorm lockelse för mig. Och jag försökte själv skriva texter med rim och humor. Det blev sällan bra. Ofta rent skräp. Men en av de hyggligt lyckade var den tvåradiga dikt om mina egna enorma framgaddar, som kunde göra vilken bäver som helst grön av avund:

Vart jag mig i världen vänder, har jag världens största tänder

Jag kom med i Sollefteå Amatörteater och spelade, skrev och regisserade. Med min pappa Nicke och vårt teatergäng från Sollefteå satte vi upp ett dussintal shower. Den 189 cm långa dvärgen fortsatte att ägna sig åt clowneri. Jag flyttade till Uppsala och försökte ägna mig åt studier. Det gick inget vidare. Valet mellan att låna en massa pengar för att skriva en C-uppsats i idéhistoria, eller tjäna lite pengar på att skriva en dagsvers eller en show var för mig väldigt lätt. Jag tror att min handledare Karin Johannisson tyckte att det var ett klokt val. Jag började sakta hitta vägar att jobba i Uppsala. Jag fick

10

skriva kåserier för Upsala Nya Tidning. Jag fick kåsera i radio Uppland. Jag träffade glada lekkamrater som till exempel Lasse Eriksson. Vi tog med oss Staffan Lindberg och Erik Lidholm och satte upp showen Fyra Lyckliga Män på Reginateatern. Det var vansinnigt roligt. Vi träffades hos Lasse, kastade idéer på varandra, åt pytt i panna med fransk senap och kapris, sjöng en stump vid flygeln, och vips hade en show vuxit fram. Den gick och gick. Vi på scenen hade kul, publiken hade kul, det var fullsatt jämnt, och det var en stor ynnest att få vara en del av detta. Allt var lek och lycka till den 3 mars 2011, då Lasse i finalens sista ton faller ihop död på scenen, 61 år gammal. Hans aorta hade brustit. Lasse hade fallit på sin post, en väldig massa år för tidigt. En av mina bästa lekkamrater var borta, och jag känner dagligen grämelse över att han inte finns mer. Vi hade så mycket kul på gång. Men jag har tagit med mig lärdomen att det gäller att ha så roligt man kan, så länge man kan. Mitt motto i livet är den fyndiga mening någon kläckt om livets förgänglighet:

Bäst man går där så ligger man där och då står man där


Museer Musik

Kultur

Gallerier

FÄRGSTARKT KONSTNÄRSMUSEUM I UPPSALA

Helena Blomqvist 19 okt – 24 nov 2013 Karin Parrow 29 nov–19 jan 2014 Klara Kristalova 8 februari –23 mars NorbyvägeN 26, Uppsala 018-56 70 30 www.brorhjorthshUs.se

KARIN PARROW - HUVUD

Ur brinnande hav – Surtsey 50 år En unik fotoutställning om vulkanön Surtseys fantastiska evolution ! Foto: Karin Eriksson

Evolutionsmuseet Paleontologi Norbyvägen 22, Uppsala Öppettider 19 nov–19 dec: Ti–to 13–16, sö 11–15 www.evolutionsmuseet.uu.se

Och det bubblar ständigt av nya idéer som vill ut och realiseras. Jag vet bara inte hur jag ska få tid. För en fembarnspappa med många strängar på trumpeten är det svårt att hinna med allt man vill. Men till våren 2014 sjösätter jag en gammal dröm om att få göra en lunchrevy. (Då hinner man även i den här branschen både lämna och hämta på dagis och dessutom jobba lite däremellan.) I april kör vi på Katalin, om alla planer går i lås. Jag får med mig Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg och Micke Skoglund. Jag längtar redan! Jag är en lycklig man som får hålla på med detta. Jag är oändligt tacksam för varje dag som jag får möjlighet att leva på det jag älskar att göra, och det som så totalt har fängslat mig sedan mycket unga barnaår. Och jag konstaterar då och då att jag till hälften på något vis faktiskt har hållit det löfte jag som sexåring gav mig själv på cirkusen i Sollefteå. i

D12 är Uppsalas nya levande galleri för konstintresserade. Inte bara konstutställningar finns på programmet utan även föredrag om konst och vinprovningar med musik. Här kan du också arrangera din egen privata fest.Vårens program hittar du på vår hemsida. Öppet lördag–söndag 12–16 • Drottninggatan 12 • www.gallerid12.se

11


Bokklubbens lästips

Stor nyfikenhet bland bokvänner! Det var en gång några goda grannar som upptäckte att de hade flyttat längre från varandra än de kunde stå ut med. Så för drygt tio år sedan började de träffas igen, inte som det matlag de en gång hade varit, utan för att träffas och diskutera böcker. Tre av de forna grannarna kände varandra väl, två kände inte alla – men gemensamt var intresset för böcker och kultur i alla dess former. Jag har haft förmånen att få vara med under alla dessa år som vi träffats hemma hos varandra och nu läst igenom mer än hundra böcker, som vi sedan entusiastiskt diskuterat. Boken har alltid varit i fokus. När en av vännerna i bokcirkeln fyllde 50 år, så köpte vi alla sju band av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i pocketutgåva till henne. Jag vågar inte påstå att hon ännu har läst igenom alla böckerna, när så många andra böcker väntar på att bli lästa. Min egen födelsedagspresent från bokcirkeln var bland annat en ny utgåva av boken man minns som barn – Sju sorters kakor – som mamma gärna hämtade sina recept ifrån. Med färggranna pappersremsor hade vännerna markerat sina favoritrecept – som en liten vink till vad som förväntades vid kommande träffar. Men det som började som en renodlad bokcirkel har nu utvecklats till att även omfatta andra former av kultur. Förutom våra roliga träffar över en tallrik soppa, bröd och vin, så sysslar vi med omvärldsbevakning; som att besöka författararaftnar på Uppsalas stadsbiliotek, resa till Mariefred för att se en Picassoutställning, eller till Nationalmuseum och Folkoperan i Stockholm och även långväga utflykter till Berlin och Paris. Det som börjar med en bra bok kan alltså sluta på bokhandeln Shakespeare and Company på rue de la Bûcherie i Paris, eller på det historiska museet Checkpoint Charlie på Friedrichstraße i Berlin! Det jag uppskattar i vår bokcirkel, förutom vännerna, är nyfikenheten. En bok kan lätt leda till en film, en konstutställning eller konsert, till lusten att provsmaka en Madeleinekaka eller att besöka den stad där vår bok utspelar sig. Med andra ord så är vi nog mer en sorts kulturklubb med näsan djupt nere i de fantastiska böckernas värld! Gunilla Sthyr 12

Stål Silvia Avallone Det är en stark berättelse om två unga flickors liv i ett italienskt bostadskvarter nära stålverket där deras pappor och bröder arbetar. En nutida arbetarroman och ungdomsskildring utifrån flickornas synvinkel , som visar en annan sida av Italien än den vi brukar se i charmiga italienska filmer. Kia Unné

… det är ett trevligt sätt att träffas, bli serverad en god soppa, gå igenom vad som hänt sedan sist och prata om den senaste boken, med alla frågor, funderingar och tankar som har väckts. Det är ett roligt sätt att läsa böcker där man får dela flera synvinklar runt läsningen.


Ett suveränt trevligt sätt att ha kontinuitet i kontakten med fina vänner!

Kristin Lavransdotter Sigrid Undset

Makida – Drottningen av Saba Bengt Nilsson

(En trilogi, 1920–1922)

Det här är en roman av en Uppsalaförfattare och den utspelar sig för ca 3 000 år sedan och bygger på det etiopiska nationaleposet Kebra Negast, som beskriver hur drottningen av Saba möter Israels kung Salomo och tillsammans får dom sonen Menelik, som blir Etiopiens förste kejsare. Det är en blandning av legend, historia och biblisk berättelse. Författaren levandegör hur livet skulle ha kunnat gestalta sig på den tiden. Spänning, maktspel, kärlek och ett språk som gör att man bara vill läsa vidare. Lottie Malm

Jag minns väldigt tydligt när jag läste den, hur tillfreds jag kände mig med att så där klassiskt bara kura ihop mig i soffan med den tjocka boken av denna nobelpristagare (över 800 sidor vill jag minnas) och en kopp te. Vi har visserligen inte läst den i bokcirkeln men jag vill slå ett slag för denna fantastiska kvinnoskildring - som också handlar om livet på 1300-talet i Norge. Spännande och, förvånande nog, lättläst, så kära läsare: Gå åstad till första bästa bibliotek och låna den så har du ett riktigt läsäventyr framför dig ! Karin Malmberg

Strändernas svall Eyvind Johnson

Mina drömmars stad Per Anders Fogelström (En serie i fem delar)

En Nobelpristagare det med, och en riktig sommarbok. Där är man ute på det salta Medelhavet och lever med i den medelålders Odysses våndor och äventyr på vägen hem till Itaka och den väntande ”synnerligen medelålders” Penelope.

Jag tänkte slå ett slag för Fogelström Mina drömmars stad-serien. En fantastisk berättelse om hur Stockholm växer fram från mitten av 1800-talet och fram till 1968. Jag har läst om böckerna ett flertal gånger och de håller att läsas om igen och igen.

Karin Malmberg

Lena Andersson

Wabi sabi – tidlös visdom Agneta Nyholm Winqvist Jag brukar vara allergisk mot så kallade visdomsböcker, som antingen är beskäftiga eller flummiga men den här boken är ödmjuk i sitt sätt att presentera ”the religion of beauty ” som har sina rötter i den japanska zenfilosofin. Wabi sabi är tidlös visdom om livet och en av dess sanningar är att förstå och utgå ifrån att ingenting varar för evigt - något att förhålla sig till för att lättare hantera livet. Det här är en bok att sjunka in i, stressa av med, vackert formulerad.

Gunilla Sthyr

Det roligaste är att man får läsa böcker som man kanske aldrig skulle ha läst annars.

i

Är du med i en bokklubb? Hör av dig till oss om du och dina bokvänner vill vara med att bidra med tips om bra böcker!

kontakt@bizart.se

13


hon tar rekordet!

14

lillemor berg


F

örfattare, prisbelönt filmmakare, regissör och filmproducent, bok- och filmbolagsdirektör, dramatiker, skådespelare … Att räkna upp allt som strömmar ur detta alstrande kärl till kvinna är nästan omöjligt. Det skulle bli ett CV som liknar telefonkatalogen. Kreativ är bara förnamnet på den multi-potenta kulturarbetaren Anette Skåhlberg. Energin sprakar i rummet när hon träder in. – Jag är precis hemkommen från en SWAT-kurs i Norge, du vet, en utbildning där man lär sig att agera som en polis, hantera olika sorters vapen och handfängsel. När man kommer till en filminspelning, vet man ju inte vem som kan och inte kan sådana saker, så det är bäst att lära sig det själv. Ständigt nya ideér och projekt på gång. Det är inte helt lätt att prata med Anette Skåhlberg om sådant som ligger bakåt i tiden, hon strävar liksom ständigt vidare mot nya mål. – Jag kan helt enkelt inte vara bara människa utan att vara kreativ. Att arbeta och uttrycka mig i olika former är för mig lika viktigt som att andas, förklarar hon. Men hur går det med rekordfilmen? Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria har i många år varit ett par i både filmarbetet och privat. De har genom åren samverkat med att skapa en rad filmer som uppmärksammats

och prisats, i Sverige såväl sompå internationella festivaler. Den senaste produktionen är en film som består av världens längsta scen i en enda tagning med en och samma kamera. Scenens längd är en timma, fyrtiofem minuter och tre sekunder, en långfilm. Filmen, 6333 Johanna, kandiderar för en plats i Guinness rekordbok. Själva inspelningen gjordes i Uppsala förra hösten och övervakades då av flera högt betrodda vittnen, som enligt kraven från Guinness World Record i London ska vara ”standing in community”. Anette Skåhlberg står för manus, debuterar som långfilmsregissör och agerar även själv i huvudrollen. Just nu pågår efterarbete och ljudläggning men i vinter kan det bli läge för premiär. Fast, att slå ett World Guinness Record är en ganska komplicerad process. – Försöket är godkänt, men villkoret för att det officiellt ska klassas som ett rekord är att filmen måste gå upp på en biograf och visas offentligt inför en betalande publik. Därför måste vi ha en distributör, en viktig detalj som vi ska få på plats under hösten, förklarar Anette Skåhlberg. Till grund för filmen 6333 Johanna ligger en historia som Anette Skåhlberg länge velat berätta och som hon hållit på att skriva manus på under flera år. Berättelsen bygger i grunden på egna upplevelser.

15


16


– Jag gick igenom en skilsmässa för många år sedan när mina tre äldre barn var små. Det var tufft och har legat kvar i mig och tickat. Sedan har jag ju lagt till och dragit ifrån, så berättelsen har blivit en fiktion och är alltså ingen självbiografi. Anette Skåhlberg ville hitta ett sätt att gestalta de känslor och svårigheter som finns involverade i en relation, framför allt den ångest som uppkommer i försöken att bryta upp. – Sedan har jag kryddat berättelsen med att kvinnan känner nödvändigheten av att bryta upp från en man som hon faktiskt fortfarande älskar men inte orkar bråka med längre. Dessutom har de barn tillsammans och mannen vägrar att inse läget. Han vill bara att allt ska vara som vanligt. Det är mycket som står på spel när hon bestämmer sig för att lämna förhållandet. Hela livssituationen balanserar på en egg, hon kämpar för att överleva. Just den kampen tyckte jag var intressant att skildra.

Idén om att göra hela filmen i en enda tagning uppkom i frågan om hur man kunde gestalta den kvinnliga huvudrollens känslomässiga dilemma på ett sätt som håller fast betraktarens medkänsla och identifikation. – Om man verkligen ska känna in den här kvinnans ångest och kamp så bör man följa med henne hela vägen, fokusera på den situation hon befinner sig i, bli ett med henne i ett enda andetag. Det var ett spännande experiment att försöka skapa en känsla av flöde genom att stanna hos henne hela filmen igenom och inte släppa henne med kameran. En enda kamera dokumenterar hela händelseförloppet medan huvudpersonerna åker bil och båt, far omkring över hela Uppsala, till och med i domkyrkan. Anette Skåhlberg, som spelar kvinnan, hoppar handlöst i Fyrisåns höstkalla vatten. Det finns ingen ursäkt att inte offra sig för konsten, i synnerhet som hon själv har skrivit in händelsen i manuset.

17


18


– Brrr, det var fruktansvärt kallt. Men värst var att fortsätta inspelningen ute i oktobervinden med dyblöta kläder, minns hon. När allt ska göras i en enda tagning, måste man börja om från början igen om något går fel. Anette berättar om en incident när hon och en av de andra huvudrollsinnehavarna, Robert Fransson, åker bil över Järnbron. – Plötsligt dyker det upp ett äldre par, som med sina käppar långsamt promenerar mitt i vägen framför bilen. I det läget är det bara att låta kameran gå medan de passerar. Det var inget vi räknat med, men det blev en jättefin tagning. Det oförutsedda tillförde ett dramatiskt element, en slags konstpaus i det annars ganska höga tempot i just det här skeendet. Att göra en långfilm, och dessutom i en enda tagning, innebär naturligtvis en minutiös planering in i minsta detalj. Samarbetet mellan alla deltagare måste löpa exakt och alla måste också vara inställda på att improvisera om oförutsedda problem uppstår under tagningen. Tillsammans med fotografen Jesper Klevenås och Martin Lima de Faria som var teknisk koordinator, repeterade Anette med hela teamet många gånger för att få det att klaffa. För det är väldigt många människor inblandade i en filmproduktion, var och en med sina specialuppgifter. – Film är ett avancerat lagarbete och jag gillar verkligen inspirerande samarbeten. Samtidigt är författarskapet med sin ensamma koncentration och introspektion en sådan skön

kontrast. För mig känns filmskapandet och skrivandet som perfekta komplement. Anette Skåhlberg debuterade som författare med ett par vuxenromaner, båda utkom 2006. Hon har också skrivit en ansenlig mängd dramatik, pjäser och musikaler som hon även satt upp på scen. Framför allt är Anette Skåhlberg enormt produktiv som barnboksförfattare. Tillsammans med illustratören Katarina Dahlqvist driver hon sedan fem år tillbaka Sagolikt Bokförlag. – Jag har alltid tyckt att det är roligt att skriva för barn och är själv mycket förtjust i sagovärldar och Fantasy. Katarina Dahlqvist tog kontakt med mig efter att hon läst om mina preferenser i min presentation på författarförbundets hemsida. Hon kom till Uppsala för ett möte och det klickade direkt. Veckan efter var vi igång med projekt som vi försökte sälja in till olika bokförlag. Många förlag tyckte att Skåhlberg och Dahlqvist kom dit med bra historier och fina bilder, men det var ju lite knepiga ämnen, så de vågade inte satsa på dem. Då beslöt sig de två nyblivna kompanjonerna för att dra igång ett eget bokförlag. Anette Skåhlberg behandlar ofta kontroversiella ämnen i sina barnböcker, som identitet, läggning och könsroller. Det hon går igång på är ofta ren ilska; över orättvisor, fördomar, intolerans, ignorans och vuxenvärldens ibland respektlösa tendens att banalisera och förminska barns känsloliv. – Jag känner starkt för att böcker som ifrågasätter gängse normalitetskrav också måste finnas för barn. Det finns

19


annorlunda barn precis som det finns annorlunda vuxna. Och vem vet, egentligen är kanske annorlunda den nya normen? Den första boken som Katarina och jag gjorde var Kalle med klänning. Den skrev jag för att jag blev så förbannad på att folk irriterade sig över att min son gillade att klä sig i klänning. Anette Skåhlberg besöker ofta skolor, där hon läser ur sina böcker och pratar med barn om värderingar och tolerans. – Det är aldrig några problem att samtala med barn om sådana saker, annat är det med vuxna som ofta har förutfattade meningar om vad som är rätt eller fel. Det formligen rinner fram berättelser i en strid ström ur Anette Skåhlberg, ett trettiotal titlar för olika åldrar har det hunnit bli under de senaste fem åren som Sagolikt Bokförlag har funnits. Uppslag och fantasi råder det ingen brist på och det är inte bara hennes ilska som investeras konstruktivt i ständigt nya berättelser. Den största motorn i skapandet är lust och nyfikenhet. Anette Skåhlberg hinner inte skriva ner alla berättelser som trängs i huvudet, så nu tänker hon starta en sagopod också eftersom allt inte hinner tryckas. På så sätt kommer mer material små sagosugna lyssnare till del. – Jag har jättemånga projekt på gång samtidigt, säger Anette Skåhlberg piggt och frågan inställer sig – hur får hon, som dessutom är mor till fem barn, tiden att räcka till? Två kullar barn har det blivit, de två yngsta är bara åtta

20

och tolv, de tre äldre är omkring tjugo. När barnen var riktigt små hade hon precis lika många järn i elden som nu. Allting har hon gjort parallellt utan den minsta paus. Varifrån kommer energin? – Utan mina barn hade jag inte varit så här kreativ. Tack vare barnen har jag tvingats hitta tid för koncentration och skapande. Barnen är en inspirationskälla och jag hade aldrig kommit till skott lika effektivt utan dem. Barn väcker också så mycket engagemang i frågor som rör barns villkor. Sedan har jag aldrig någonsin haft skrivkramp eller känt prestationsångest. Tvärtom har jag så stor lust till det jag gör, att det skulle vara plågsamt att försöka låta bli att arbeta hela tiden. Det blir förstås många timmar till godo om man har ett mindre än måttligt sömnbehov. Anette Skåhlberg menar att hon klarar sig gott och väl med fyra, fem timmars sömn. – Och så sitter jag aldrig framför TV:n och tomglor. Men kopplar av gör jag, läser och ser på film på datorn, lyssnar på musik. Det räcker med tjugo minuters vila för att bli ren och samlad igen. Sedan tränar jag en hel del, löpning, thaiboxning och lyfter vikter. Något som borde vara ett smolk i bägaren är att inkomsterna sällan matchar insatserna. Det mesta som kommer in går åt till att finansiera nya projekt. Anette Skåhlberg lever i princip på att föreläsa, besöka skolor i egenskap av författare och pedagog samt uppdrag som syntolk. Ambitionen räcker


också till för att förkovra sig inom områden som kan bli möjliga försörjningsgrunder. Just nu håller hon på att utbilda sig i teckenspråk och ligger även i träning för att bli Mind Coach. Det verkar inte bekymra henne det minsta att hon hela tiden måste satsa eget kapital för att realisera sina idéer för att slippa vänta på att få något gjort. När det gäller filmen så finns det lyckligtvis många entusiastiska proffs inom området som är beredda att satsa en arbetsinsats på ett bra manus eller en spännande idé. – Film kräver mycket resurser. Där behövs verkligen folk som vill ställa upp och satsa på projektet utan fasta garantier. Sedan kan man bara hoppas att det ska ge något tillbaka till alla inblandade. Anette Skåhlberg drömde redan som barn om att bli författare och skådespelare. Hon har tveklöst följt sin dröm, gör vad hon alltid velat göra, och mycket därtill. – Det är skönt att våga följa hjärtats lust. Det finns inget värre än att känna att man borde ha gjort det eller det, fast

man fegat ur eller inte orkat ta itu med det. Det kan krypa i en länge och äta på självkänslan. Jag gillar inställningen att allt är möjligt och jag vill till varje pris också testa hållbarheten i den inställningen. Det är en hållning som passar en SWAT-utbildad superhjältinna. Anette Skåhlberg är sugen på att agera mer som skådespelare och ligger i hårdträning för bygga upp sig till ett riktigt kraftpaket. Nästa filmprojekt ser ut att bli en rafflande action med en potent kvinna i huvudrollen. Gissa vem? Men glöm inte att hålla uppsikt över bioannonserna efter 6333 Johanna! i

www.anetteskahlberg.se www.sagoliktbokforlag.se www.6333johanna.se

UPPSALA KULTURKLASSIKER Upptäck en del av Uppsalas rika kulturliv. Besök fyra kulturevenemang under perioden 14 september 2013 – 31 december 2014 och vinn fina priser!

psala på Up llning useum konstm

Utstä

m ckfor rt i fi pelko

(Stäm

ala Upps ss re ert på Kons t & Kong er Kons

at)

lar. stämp samla t eller ett IKER et LASS mang och en bilj är du fått URK ne k LT ve fic U re u N K d ltu et. ån, SALA v dessa ku yrån. Om ed d ristbyr UPP a tb tt ta m a till! på tu i fyra å turis m ihåg a elkort priser. Lyck Delta n får du p et, ko stämp a pel emang nar du ditt gen av fin Stäm en ev vid iker r läm lottnin ss la ut p i la m kvitto rk ä är med lakultu fyra st ihop uppsa m och la.se/ t diplo ppsa får et ationu .destin w w w

ag på k Föredr dsbibliote ala sta

på llning Förestä teatern Regina

gen eman even Ett av lturstaden i Ku

r g unde eman Even kulturvecka o Rasb

Hämta ditt startkit på Uppsala turistbyrå, Kungsgatan 59. Läs mer på www.destinationuppsala.se/ uppsalakulturklassiker

Upps

Använd hashtagg

#uakulturklassiker i dina sociala medier när du är ute och samlar stämplar

Uppsala. Kultur på alla sätt. Sedan 1286.

21


Girilal Baars 채r en av f책 i Sverige som beh채rskar den tuvinska strups책ngen 22


Ljudkonstnär i gränslandet bortom rytm och melodi

Hur skulle det låta om man tog en medeltida ballad om

en varulv och en ungmö, och försökte berätta den utan att använda vare sig melodi eller text? Det är sådant som Girilal Baars går och funderar på. Oftast slutar det med att han kan lägga ännu ett ljudligt experiment till handlingarna. – Det är min nyfikenhet som driver fram nya stycken och låtar. Jag vill veta hur min idé kommer att låta i verkligheten! Det är också nyfikenhet som får mig att pröva nya saker, vare sig det är sångteknik, någon gammal folklåt, nya tekniska lösningar eller något filosofiskt som jag kan applicera på mitt skapande. Och min nyfikenhet är också det som får mig att spreta åt så många olika håll. Av den medeltida balladen ifråga blev det ett femton minuter långt åttakanaligt ljudstycke, som har framförts i bland annat England, Kanada och Irland. Berättelsen om en flicka som blir varulvsmat är klassisk, men på det här sättet har den helt säkert aldrig förmedlats. Girilal Baars har nästan

av Andrea Dahlkild

uteslutande använt sin egen röst som instrument. Någon text går inte att urskilja, bortsett från tre ord så långt utdragna att man knappt uppfattar dem.

Jag gillar att en text, sång eller melodi som någon skrev för så länge sedan kan tala till oss än idag.

– Jag tycker att det är väldigt roligt att jobba med gammalt material, och väljer gärna en sång som har fyrahundra år på nacken som utgångspunkt. Sådant som skapades innan massmediakulturen är ofta gjort i isolering, under förhållanden där saker fått gå i arv och därför förändrats ganska lite under tid.

23


24


Jag gillar att en text, sång eller melodi som någon skrev för så länge sedan kan tala till oss än idag. Vi är ju ungefär likadana nu som då. Tillsammans med kvartetten Äijä sjunger han ålderdomliga sånger på främmande språk. De lånar av folkmusiktraditioner från bland annat Ukraina, Albanien, USA, Ryssland och Estland. Ibland är de trogna originalen, ibland handlar det mer om ett avstamp i myllan. Och Girilal Baars stampar gärna omkring i de gamla polyfona traditionerna. – Eftersom jag kan ryska har det varit enkelt för mig att luta mig mot den vokala folkmusik som finns i Ryssland och Ukraina. Jag kan inte minnas någon gång i mitt liv när jag inte har varit passionerat besatt av musik. Från början andras musik, men rätt snart också av att skapa egen. Jag brukade sjunga mig själv till sömns när jag var liten, till min lillasysters förtret. Idag har han ett ben i vad han kallar den etniska musiken och ett annat i den elektroakustiska. Om man nu tvingar honom att göra skillnad på genrer vill säga. Han använder sig av poesi, filosofi och står i evig allians med sin egen röst. Girilal Baars förklarar den konstnärliga bredden med att han ju har ett lika vidsträckt ursprung. Han är till hälften

Jag kan inte minnas någon gång i mitt liv när jag inte har varit passionerat besatt av musik.

25


indier och till hälften holländare, uppvuxen i Moskva och bosatt i Sverige sedan lång tid tillbaka. Finland får betraktas som ännu ett hemma, eftersom hans sambo är finska och de båda är delvis verksamma där. – En gång gick jag en kurs i marknadsföring, där vi fick lära oss hur viktigt det var att inte falla mellan stolarna. Det slog mig att jag har gjort karriär av att falla mellan stolarna. Jag tröttnar snabbt på det fastlåsta och har alltid varit intresserad av det som sker i gränslandet bortom rytm och melodi, mellan det estetiska och det ickeestetiska. Det är inget fel på det vackra, men jag tycker att det fula lämnas därhän

Det är inget fel på det vackra, men jag tycker att det fula lämnas därhän lite för lätt.

lite för lätt. Och när man hittar det sätter man det gärna i prydlig ram … Man kan bestämma sig för att tala, eller för att sjunga. Men man kan också bara låta. Det är gott nog och antagligen det bästa, om man vill berätta något mittemellan det som är si och det som är så. – Jag gillar röst och när röster gör spännande saker! Han är en av få i Sverige som behärskar den tuvinska strupsången. En alternativ röstteknik som går ut på att man skapar en grundton i nedre delen av strupen, och på den lägger högre toner med hjälp av tungan. På det sättet går det att sjunga två toner samtidigt. Senast på Kulturnatten

26

kunde fascinerade Uppsalabor höra Girilal Baars ge prov på just detta. Sveriges Radio Uppland arrangerade och Vetenskapsredaktionen hade ordnat en läkare som filmat inne i hans hals inför programmet. – Strupsången fascinerar eftersom den förknippas med något exotiskt. Bara det faktum att man gör det är gott nog, sedan är det mindre viktigt exakt hur. Det blir lätt lite cirkus över alltihop. Annars saknar Uppsala än så länge en riktig scen för experimentell musik. Men Stockholm finns ju. Och Finland. Och resten av världen … – I England komponerar jag musik till min avhandling om just gammal vokal folkmusik och elektroakustisk musik. Nyligen var jag i Malaysia och framförde musik baserad på Finnegans Wake, och i vinter ska jag skriva ett stycke för en kanadensisk instrumentuppfinnare och ett annat för en belgisk trio unga konstmusiker. Girilal Baars gör helt enkelt många olika saker på många olika scener. Det enda man kan vara säker på är att det oftast låter, och att innan ljudet var nyfikenheten där. i

Nyfiken? Lyssna här!


27


De vittberesta

tvivlarna

av Magnus Alkarp

28


Den 12 augusti 1809 beslutade sig den förre amerikanske vicepresidenten Aaron Burr för att besöka Gamla Uppsala. Aaron Burr – för övrigt den ende amerikanske vicepresident som utmanat en politisk motståndare på pistolduell (och vunnit) – hade gått runt några dagar i Uppsala och sett det mesta som var värt att se, och nu ville han undersöka Gamla Uppsala kyrka eftersom han hört att den en gång i tiden hade utgjort den ruskige guden Tors antika tempel. Väl framkommen hade han blivit skeptisk. Han konstaterade att kyrkan visserligen var gammal, men absolut inte så gammal. En eller annan sten hade kanske tillhört Tors tempel, men kyrkan i sig måste ha blivit rest för högst 500 år sedan. Burr återvände för övrigt till Gamla Uppsala den 25 augusti, men om detta besök har han inget att berätta, inte mer än att han i en trädgård hade funnit en buske med väldigt goda krusbär.

Aaron Burr sällade sig till den långa rad med utforskare, upptäckare och resenärer som under 17- och 1800-talet reste till platser och länder som ingen tidigare sett någon större vits med att besöka eller som man bara rest igenom på väg till de verkliga sevärdheterna. Nu låg de på knä och studerade plantor, klättrade i berg för att hitta ovanliga mineraler, sökte efter floders källor, genomsökte de antikvariska samlingarna. Andra var mer intresserade av naturtillgångar, infrastrukturer, det politiska läget eller det andliga tillståndet. Några reste för att de ville stilla sin äventyrslystnad, somliga andra för att söka efter resenärer som inte hade återkommit. Fördelen med Skandinavien var att det tedde sig obegripligt exotiskt, samtidigt som det inte låg så värst långt bort. Det enda som kunde göra äventyret lite riskabelt var den beryktade kölden och vintermörkret, men det fanns ingen malaria här, man riskerade inte att drabbas av larver som åt sig in under huden och de lokala innevånarna var inte ett dugg skräckinjagande. Lyssnade man noga, kunde man rent av förstå vad de sade. Många utländska resenärer hade redan tidigt ställt in siktet, som den vittbereste mineralogen och antikvarien Edward Daniel Clarke, italienaren Giuseppe Acerbi och fransmännen Jean Pierre Catteau-Callevilles och Alphonse Fortia de Piles. De skulle få en lång rad efterföljare. Vetenskapsmän, skönandar eller charlataner – vilka de än var recenserades deras reseskildringar livligt i pressen och

hungern efter nya berättelser var enorm. De lämnade efter sig en respektingivande mängd av reseskildringar – brev, dagboksanteckningar, vetenskapliga utredningar eller mer litterärt orienterade beskrivningar om allt de såg, hörde och upplevde. Det var berättelser som ägde en sällsam tjuskraft. Reseskildringen skulle komma att bli en av de mest populära litterära genrer. Några av dessa berättelser, fler än vi tror, handlar om Uppsala och Gamla Uppsala.

Den smågrinige flanören

Av alla dessa skildrare står en gestalt i en klass för sig, Sir Bulstrode Whitelocke (1605–1675), jurist, parlamentsledamot och Lord Keeper of the Great Seal of England. Han är oerhört intressant. Inte i egenskap av den som alltid har något klokt att säga – för det har han ytterst sällan – inte för att han skulle vara ett särskilt lysande ögonvittne – det var han minst av allt – utan mer i egenskap av just Sir Bulstrode Whitelocke – en muttrande, smågrinig flanör i en stad som han inte hade någon särskild uppfattning om, förutom att Domkyrkan var för prålig och att den genomkorsades av en å som bara var hälften så bred som Thames är vid Henley. Staden i fråga var naturligtvis Uppsala, och han stod egentligen inte ut med den. Det hela hade börjat den 23 augusti 1653 då Whitelocke reste till Bedfordshire för att hälsa på en god vän med det osannolika efternamnet Cokaine. Plötsligt stormade det in en

29


tjänare med ett brev, i vilket Whitelocke till sin förskräckelse kunde läsa att han just blivit utnämnd till ambassadör i Sverige av Commonwealth of England. Nu krävde man att Whitelocke genast skulle färdas till Stockholm för att träffa Drottning Kristina, bland annat för att diskutera vad man skulle ta sig för med en gemensam plågoande – Holland. Väl framkommen till detta underliga land noterade Whitelocke det mesta som mötte hans blick och nådde hans öron. Det var förfärligt alltsammans, värdshusen, vägarna och kuskarna fann ingen nåd i hans ögon. Men ibland gnistrade det till! Han fann det exempelvis oerhört intressant att många av eleverna i Skaras katedralskolas lägre klasser hade skägg! Han kunde inte låta bli att fundera över hur den gosskören lät. Whitelocke var en observant person som lät föra en ganska utförlig journal om sin tid i Sverige. Han trodde inte riktigt på allt som man berättade för honom. Att den där stora sjön (Vänern) skulle ha 4 444 öar lät visserligen rimligt,

Sir Bulstrode Whitelocke

30

men att Tiveden skulle bebos av 20 000 vargar lät fullkomligt osannolikt i Whitelockes öron, främst av den enkla anledningen att det skulle ha varit praktiskt taget omöjligt att räkna dem om de nu var så många – risken att man räknade samma varg flera gånger var ju dessutom överhängande. Att färdas i ett lika svinkallt som outgrundligt midvintermörker kan vara tröttsamt. Skogarna var djupa och till synes oändliga, även för mer optimistiskt lagda resenärer brukar den svenska naturen förr eller senare framstå som ett tragiskt slöseri med yta, och Whitelocke kom snart att bli en av dem. Han längtade till Stockholm, men ödet – och pesten – ville något annat. På vägen till Stockholm informerades han nämligen om att Drottning Kristina ämnade fly farsoterna i huvudstaden för att i stället inta Uppsala slott. För Whitelocke var det ingen större katastrof, Uppsala var ju trots allt landets ärkesäte och i en sådan stad kunde det ju inte vara allt för illa beställt, även om han vid framkomsten undrade var själva staden Uppsala befann sig. Allt han till en början såg var den väldiga Domkyrkan och några sporadiskt utkastade hus. Men han skulle snart lära känna staden, och det ganska väl. Trots ett evigt gnäll om invånarnas fräckhet fann sig Whitelocke till rätta i Uppsala och medan han allvarsamt förberedde alliansen med Sverige mot de övermodiga holländarna, svepte den tjugosjuåriga drottningen glatt in i ett Uppsala som förberedde sig inför julfirandet, åtföljd av ett väldigt följe, som förutom hovet bestod av riksråd, utländska sändebud och hennes virtuosa italienska musiker. Bakom det misantropiska anslaget är bilden han ger av 1650-talets Uppsala och människorna som lever där en ganska ömt vårdad bild. Han hade åsikter om det mesta, som att ärkebiskopen Lenaeus visserligen var en trevlig person, men gick knappast att ta på allvar eftersom han hade en så löjligt låg inkomst. Och eftersom Whitelocke var en allvarsam puritan fann han sannerligen inte många goda ord att säga om Uppsala domkyrka och dess påviska flärd och utsmycknad. Förutom sådana pompösa fånerier, gnäll och grinigheter, rör det sig lika ofta om slående ögonblicksbilder och ömsinta


skisser till personporträtt, inte minst av drottningen och den imponerande gestalten Axel Oxenstierna. Det går inte att bedöma hans berättelse i termer av fel eller rätt, det är Whitelockes point-of-view vi betraktar och precis som i de flesta andra fall förhåller det sig så, att ju mer vi lär känna berättaren, desto bättre förstår vi hans bilder – till och med när hans bilder omöjligen kan föreställa det han påstår att de föreställer. Ibland överraskar han oss dock. Som i notiserna från den 1 april 1654. Efter att på förmiddagen ha bevittnat en mycket intressant avrättning, for Whitelocke till Gamla Uppsala i sällskap av ”senator Schütt” – Bengt Skytte. Resan gjorde ett bestående intryck på Whitelocke – och på några punkter gjorde Whitelocke faktiskt några riktigt intressanta observationer som forskningen först på senare tid har uppmärksammat.

Olof Rudbeck d.ä.

Mot förnuftigare tider

Under loppet av några få år, när Whitelocke lagts till sin sista vila och en medicinare vid namn Olof Rudbeck hade fått härja lite väl fritt i den svenska historien, hade Gamla Uppsala kommit att bli det nav kring vilken hela civilisationen tycktes cirkla. Härifrån hade de kulturella influenser som danat egypternas, grekernas och romarnas välden utgått, härifrån räknade all visdom sitt ursprung. Även över invånarna vilade det något upphöjt, spår av andlig odling. Här var det inte lika illa beställt som i vissa andra trakter, där det enda som man på sin höjd odlade var sin kål och sin vidskeplighet. Men Rudbecks visioner föll snabbt i bitar. Kritiken från den omåttligt populära brittiske historikern Edward Gibbon hade gjort intryck. Den dråplige Gibbon punkterade stilfullt hela Olof Rudbecks Atlanticabygge. Det förändrade ingenting. Resenärer kom det i en strid ström. För geologerna, botanikerna eller filologerna var Uppsala ett självklart mål. Här ägnade de dagar och veckor i biblioteken, de uppsökte kollegor, hälsade på storheter som Carl Peter Thunberg eller Johan Afzelius, studerade mineral-

samlingar, gick på föreläsningar eller for runt i bygderna för att söka spåren efter Linné. Naturligtvis var man intresserad av ”the ancient Upsal”, ”le vieux Upsal” och dess kyrka i vars murverk man ännu påstods kunna se resterna av det gamla hedniska templet.

Murvlarna

Till reseskildrarna skulle snart en annan grupp betraktare ansluta sig: journalisterna – till en början väluppfostrade, men så småningom med allt vassare pennor, allt i akt och mening att ”åskådliggöra och förlifliga intrycket.” Tidningarna visste vad deras läsare ville ha: Kungligheter, besök av frejdade skönandar, känslostormar och gåtfull forntid. Uppsala hade allt det där. Nästan allt som skedde här hade ett nyhetsvärde. För en journalist är vetenskapliga nyheter alltid bra nyheter, i synnerhet om de är dåliga. David Livingstones försvinnande, misslyckade vetenskapliga experiment och den

31


horribla serie med jordbävningar som drabbade Chile och Medelhavsländerna under 1800–talet var magnifika exempel på dåliga nyheter som var bra nyheter. Naturligtvis slank en och annan dålig vetenskaplig nyhet från Sverige med – och med Sverige avsågs i detta sammanhang nästan alltid Uppsala. Redan på 1700-talet hade London Gazette gladeligen rapporterat om bisarra dödsfall bland de svenska akademikerna, men nu var det deras bedrifter man rapporterade om. Anno 1858 bekymrade man sig för den stackars patient i Uppsala som led av en så pass unik hjärtarytmi att den musikaliske Uppsalaläkaren Dr. Rhuder komponerade ett helt musikstycke baserat på hennes ovanligt dansanta hjärtrytm. Den till synes fullkomliga godtyckligheten i finansieringen av den svenska forskningen var något som den den brittiska satirtidskriften Punch såg en ständig källa till glädje i. Medan Europas läkare knorrade över de bristande medlen för att komma tillrätta med tyfoidfeber eller kolera, kunde de mest bisarra projekten få enastående generösa forskningsanslag i Sverige. Som exempelvis Dr. Grusselback, han som lyckats försätta en orm i ett sömngångaraktigt tillstånd genom att helt enkelt frysa ner den och som efter tio år lyckats med att återuppliva den igen, och som nu ville utveckla metoden genom att utföra liknande experiment på kriminella. När sådana notiser ramlade in på tidningsredaktionerna hade rubriksättarna julafton. Somligt var sant, annat var rykten. 1837 ryktades det att den ungerske ärkebanditen, den gäckande legendaren Shubry, var på väg till Uppsala. De tyskspråkiga tidningarna hade grundligt skildrat och förfasat sig över hans framfart men Londontidningen The Morning Chronicles redaktör kunde inte dölja sin beundran för denne bildade och högst sofistikerade tjuv. I Gotha, residensstad för ett av Thüringens alla små furstendömen, hade han uppeldat studenter med alkohol varpå han försökt förmå dem att bränna ner stadens samling av antikviteter. Med tanke på alla dyrbarheter och skatter som låg och glänste i Uppsala domkyrka, och inte minst dyrgri-

32

parna i Akademiens bibliotek, fanns det all anledning att hålla ögonen öppna. Kanske var han nu på väg för att plundra Uppsala högar, en bedrift som Shubry ansågs vara fullt kapabel till. För många av dem som trots allt besökte Gamla Uppsala blev besöket en enastående besvikelse. Den ryktbara platsen motsvarade inte alls deras förväntningar. Även om ingen längre trodde på Rudbecks löjeväckande framställningar, kunde man åtminstone förvänta sig att svenskarnas och Odins uråldriga huvudstad skulle framstå som just en sådan. Istället konstaterade man att Gamla Uppsala bestod av tre högar, en fallfärdig kyrka, och att trakten befolkades av fattiga satar och miserabla halvdöda hästar. I sin dagbok skrev Elizabeth Mary Grosvenor Westminster: Inget kan vara fulare än landskapet häromkring. Det är förskräckligt platt och det finns inte ett enda träd. Några bland de mest berömda resenärerna, som Nathaniel Wraxall, insåg saken tidigt och åkte inte ens dit. Edward Daniel Clarke konstaterade lakoniskt att han nog skulle ha farit till Gamla Uppsala om det överhuvudtaget hade varit värt besväret. Andra resenärer passerade bara förbi och noterade vad de sett i farten. Fortia de Piles hade enbart noterat högarna, Ida Pfeiffer hade sett kyrkan skymta förbi. Sådant kunde i och för sig straffa sig – den tyske skriftställaren Johan Gottfried Seume, som påstod att han hade besökt Gamla Uppsala 1805, kunde svära på att Kungshögarna bara var två till antalet. Det var inte mycket bättre ställt med hans landsman, baron Carl Theodor von Hallberg-Broich, han hade inte sett en enda. Av sådana resenärer får vi inte lära oss särskilt mycket kan man tycka, men man behöver ju inte alltid läsa dem för att de ska överraska oss med viktiga uppgifter, deras reseberättelser är ju i grund och botten också skildringar av en helt annan sorts resa, en vandring som börjar i upplysningsförnuftets


rationella observationer, som tar vägen förbi romantiken, gör sina uppehåll i realismen för att slutligen hamna i impressionismens snabbt flyende landskap. Hade de nedtecknat sina skildringar i notskrift hade det varit en resa som börjar med Haydn och slutar med Debussy. Och det gör dem inte precis mindre intressanta.

Från förnuft till känsla

En av de mer läsvärda reseskildringarna författades av den engelske konstnären Sir Robert Ker Porter, Travelling Sketches in Russia and Sweden (1809). Skildringen är inbjudande av flera skäl. Redan på vägen till Gamla Uppsala fick han bilder och associationer i huvudet – han blev överlycklig när han tänkte på de blodiga slag som hade utspelats här på Fyrisvall. Gud i himlen vad de gamla författarna kunde ha funnit den här marken användbar! Hade Cervantes släppt loss Don Quixote på Fyrisvall, skrev Porter, hade han väl farit fram som en galning. Ariosto hade kunnat få inspiration till ett kväde om de hedniska krigarna på Fyrisvall som hade fått hans rasande Roland att framstå som en komplett fåne. Bortsett från funderingarna över Fyrisvalls litterära kvaliteter,

noterade Porter åtskilligt annat. Han tyckte sig visserligen se att murverket i kyrkans torn var annorlunda än i dess kor, men han ansåg att de äldsta delarna knappast kunde ha varit konstruerat av Oden eller någon annan med asiatiskt ursprung (Enligt Eddan invandrade ju Oden ifrån vad som idag är östra Turkiet), eftersom den asiatiska byggnadskonsten stod på en helt annan nivå – ett ämne i vilket Porter var expert. En annan skildring författades av den liberale journalisten Theodor Mügge från Berlin. För de pengar han hade tjänat på sin roman Toussaint beslutade han sig för att göra en resa till Sverige åren 1843–1844. Theodor Mügge gjorde en hel del intressanta observationer och kommentarer om liderligheternas spel, inte minst kring den obegripliga rysskräcken och de skandinavistiska känslostormarna vid denna tid. Naturligtvis stannade Mügge till i Gamla Uppsala. Men det var sent på dagen, solen färgade redan högarna röda, och på färden mot det nya Uppsala berättade hans skjutsbonde allt han visste om högarna och dess historia. På den tiden det var skog här, berättade bonden, träffades svearna här. Här hölls ting, här skedde kungavalet och här höjdes kungen upp på en sten på en av högarna. Allt detta, berättade den unge

33


mannen, hade han fått lära sig av de äldre och i skolan. När den unge mannen förde vikingalynnet på tal och berättade om de krigiska lekarna som hans förfäder roat sig med vid högarna, insåg Mügge myternas grepp om den unga kusken, myter som bonden omedvetet mobiliserade mot det som man hade sagt åt honom att frukta. Han ville nämligen göra som sina förfäder, han ville också slåss – mot ryssen. Den arme ynglingen! Redan hade han rysshatet i hjärtat – ett hat, vilket folk emot folk oförskylt bär, emedan de plikta för deras skuld, vilka, såsom oinskränkta herrar, driva öppen handel med de lydande trälarnas blod.

Orosmoln

Ju närmare 1900-talet vi kommer, desto färre framtidsfunderingar och förnuftsargument och desto fler inslag av känslor och intuition. Man såg saker som inte gick att se. De skrämmande inslagen blir fler. Det som tidigare hade varit en fullt rationellt utformad plats – gravar åt kungarna, ett tempel åt gudarna och en tingshög för folket – började nu svepas in i ett oförklarligt och allvarligt forntidsdis. Nu lyssnade man till sin inre röst, till inbillningen, till det subjektiva och godtyckliga. Inslagen av kritik eller skepsis minskar dessutom påtagligt och när tvivlet någon gång väl uppenbarar sig tycks det sällan vara särskilt rationellt grundat. Den mytologiska inramningen fick inte så få av den forntidsvurmande delen av den internationella menigheten att tappa fattningen, även om få gick så långt som den amerikanske genealogen Albert Welles, han som hävdade att president George Washington i rakt nedstigande led härstammade från Oden, och att Gamla Uppsala kyrka därför var en del av det amerikanska kulturarvet. Ytterligare några såg en annan av platsens skräckinjagande potential. Gamla Uppsala, skrev

34

William Widgery Thomas (1893), kunde mycket väl ha varit den ariska rasens vagga. Han var inte ensam, den framväxande rasbiologin skulle få många amerikaner och engelsmän att hävda sitt skandinaviska arv och stå mållösa inför synen av det som påstods vara den nordiska rasens urhelgedom. Den kanske mest läsvärde av det sena 1800-talets skildringar skrevs av New York Times korrespondent Jonathan Sturges. Sturges, som besökte Göteborg, Stockholm och Uppsala året 1887, beskrev hur han under en strålande brittsommardag, och fylld av bekymmerslös munterhet, beslutade sig för att göra en utflykt till ”the cradle of the old Scandinavian faith.” Men när han närmade sig Gamla Uppsala fylldes han av en oförklarlig, smått hotfull ”somberness”. Kungshögarna kastade mörka skuggor över det leende landskapet, han fylldes av obehag och fick dunkla tankar i sinnet. Han stod där på ”Odin’s grave” och betraktade alltsamman, kyrkan med sina rester av det hedniska templet, de små unga träd som utgjorde resterna av den förskräckliga lunden. Han såg framför sig Oden, ”the fearful father of slaughter”, Tor som for runt med sin hammare ”which he hurled with thundering noises” och Frej, ”represented as hermaphrodite.” Sturges sparade inte på blodiga beskrivningar av människooffret, de skoningslösa prästerna som släpade de hjälplösa offren in i lundens skuggor. Sedan väcktes han tillbaka till verkligheten av ljudet av fredligare aktiviteter, han hörde ljudet av tröskande slagor, och fick syn på en liten blåklocka som han böjde sig ner för att plocka. Den fragile Sturges var New Yorkkonstnärernas favorit och kanske var det främst för dem han skrev. Men även om skildringen är litterär, och bär på just de enkla stilistiska drag som man kan kräva av någon som tydligen ägnat en avsevärd del av sitt liv åt att studera Guy de Maupassant, är det en mycket representativ skildring av det sena 1800-talets syn på Gamla Uppsala. i


W ELCO M E TO A P L AC E EN SKÖNARE VISTELSE I FÖRSTKLASSIGA HOTELLRUM OCH SVITER EFFEKTIVARE MÖTEN MED EXPERIENCE MEETINGS I FRÄSCHA LOKALER EN GODARE UPPLEVELSE PÅ PICNIC - KULINARISKA UTFLYKTER & NATURLIGT UMGÄNGE I VILDVUXEN ELEGANS EN ROLIGARE FREDAG I VÅR LOUNGEKLUBB FEELGOOD FRIDAYS EN HÄRLIGARE HELGUPPLEVELSE MED VÅR CHAMPAGNEBRUNCH ETT MER SPÄNNANDE EVENT I VÅRA FINA LOKALER - DU HAR MÖJLIGHETERNA, VI HAR FÖRUTSÄTTNINGARNA VI UPPGRADERAR UPPSALA!

WHERE THE GR ASS I S A LW AY S G R E E N E R

RADISSON BLU HOTEL

Stationsgatan 4, SE-753 40 Uppsala, Sverige T: +46 18 474 79 00 F: +46 18 474 79 09 info.uppsala@radissonblu.com radissonblu.com/hotel-uppsala

35


n채r

36


konst gör skillnad

O

m man vill prata om meningen med offentlig konst, då ska man prata med Anders Rönnlund! En stor del av hans konstnärsliv verkar präglat av konst i offentlig miljö. Som när han bestämde sig för att bli konstnär. – Jag är uppväxt i Torshälla utanför Eskilstuna. Det är en gammal stad med järnbruk och stålindustrier. Mina föräldrar var finlandssvenskar som flyttat dit för att pappa fick jobb på industrin. När jag växte upp under 50- och 60-talen hade Torshälla den största invandringen i Sverige. Anders Rönnlund var en liten kille, minst i klassen, och blyg. Han hade inte så många kompisar utan sökte sina egna vägar. Det är lite som nu – han har ett försiktigt sätt, gör sin egen grej och har stark integritet. I familjen Rönnlunds hem stod inte konst så högt i kurs. – I Finland har alltid poesi varit en framstående kulturyttring, så synen på litteratur var ok. Men konst var frånvarande i min uppväxtmiljö.

av Johanna Uddén

Så fyllde Torshälla 650 år. Året var 1967. Stadens järnbruk Nyby Bruk producerade och köpte in skulpturen Yin & Yang av Arne Jones. Skulpturen placerades på Rådhustorget, mitt i centrum. Alla Torshällabor förfasades över den fula skapelsen. Det gjorde den sextonårige Anders Rönnlund också. Han blev jättearg! – Men så en dag när jag tittade på den, jag minns det så väl, då fick jag en aha-upplevelse. Tänk om konstnären gjort den på fullt allvar?! Han har kanske inte gjort den för att provocera, utan han har gjort det han tycker är bäst! Då bestämde jag mig för att bli konstnär. Och sedan början av åttiotalet är Anders Rönnlund verksam som konstnär i Uppsala. Bostaden och ateljén finns i Uppsala Näs, även om han ständigt drömmer om en ateljé i Chile numera, ett land han ofta återvänder till. Förra sommaren ställde han ut på Museo de Arte Contemporáneo (MAC) i Santiago de Chile. Där visades Oppression, en utveckling och utvidgning av den utställning med samma namn som Uppsala konstmuseum visade för fyra år sedan.

37


38


39


40


41


Kanske gick du då in i ladan, uppförd av glesa brädor, genomlyst och skör. Eller minns du videoverket med golv som bär spår av tortyr. Anders Rönnlund har ofta en politisk ingång i sina verk. En känsla för de utsatta. Ett starkt uttryck mot orättvisor. Och han rättar sig inte gärna in i ledet. – När jag hade gått Västerås konstskola ett år, bestämde jag mig för att inte gå någon mer skola. Jag skulle vara min egen konstskola, helt enkelt. Det var tidigt 70-tal. Jag flyttade ut i skogen i Dalarna och ägnade mig åt teckning och grafik. Anders Rönnlund höll på så i några år och när han var i trettioårsåldern tänkte han att hans skola nog var slut. – Jag flyttade till Uppsala för att läsa konstvetenskap och estetik. Vilken konstig stad! Allt var uppdelat mellan studenter och andra. Det är visserligen något bättre nu, men fortfarande lever studenterna och vi andra parallella liv här i stan. I Dalarna hade Anders Rönnlund anslutit sig till Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och genom den hittade han Uppsala Konstnärsklubb, där han blev aktiv. – Under 80-talet började jag att samarbeta med skulptören Ingolf Kaiser. Det skärpte mig otroligt. Vi gjorde bland annat en hög skulptur av armeringsjärn i Stadsparken och vi hade en större gemensam utställning på konstnärsdrivna Maneten i Göteborg. Uppsalas konstliv ger Anders Rönnlund inte så mycket för. Han är aktiv inom föreningen konstenshus.nu, där han tidigare var vice ordförande. Föreningen driver frågan om ett helt nybyggt konstmuseum i centrala Uppsala. – Jag tycker det är skamligt att kommunen inte satsar så som de borde. Verksamheten på konstmuseet stryps. Och

42


jag tror inte på planerna på en jätteombyggnad av slottet och borggården till något slags museicentrum. Konsten kommer att hamna i skymundan och som vi vet inbjuder inte platsen till några spontana möten. Anders Rönnlund förespråkar offentligt finansierade gästateljéer för att få in nya internationella impulser. Vi pratar om Norrköping där universitetet och kommunen under en tvåårsperiod har inrättat gästateljéer i samarbete med Iaspis, och vi blir lite avundsjuka. Den offentliga konsten har som sagt följt Anders Rönnlund. Han drev projektet Konst där vi bor i slutet av 80-talet. Det handlade om att få bra konst till bostadsområden och det var finansierat av Boverket. Åren 1994–2000 var Anders Rönnlund projektledare på Statens konstråd. Projektledare är konstnärer som anställs på max sex år för att köpa in konst och för att driva igenom platsbeställda verk för statliga byggnader. – Det var ganska skönt att sluta efter sex år ändå, trots att det var en bra inkomst. Jag blev trött på att gå på utställningar och bedöma konst. Är den här lämplig att köpa in? Kan den här konstnären funka där och där? I somras ställde Anders Rönnlund ut tillsammans med flera Uppsalakonstnärer i Niigata i Japan. Hans verk My dead father teaches me how to knot a tie/The dance handlar om hur det blir när föräldrarna är borta. Från en film där föräldrarna dansar stansade han ut kropparna och tryckte figurerna i lerrutor, som en filmremsa med olika bilder. Lerrutorna var installerade helt oskyddade utomhus och vädret fick ha sin påverkan på dem. – Det var jättevarmt på dagarna, då sprack leran. Och häftiga regn på nätterna gjorde att leran upplöstes till slut. Föreståndaren för kulturhuset Sakyukan, där jag ställde ut,

berättade att verket betydde mycket för honom. Han följde sin fars bortgång parallellt med filmrutornas upplösning och återgång till naturen. Det var fint. Som konstnär kan man inte önska sig mer. När vi ses är Anders Rönnlund engagerad som snickare i ett renoveringsprojekt i skärgården. Livet som konstnär är tidvis tufft, så lite extrapengar kan vara bra. Han menar att det faktiskt är ett ganska skönt jobb. – Det är hela tiden nya arbetsuppgifter, man ska lösa olika problem och det ska bli snyggt. Och sen på kvällen kan man helt koppla bort jobbet. Men snart ska Anders Rönnlund ut på nästa konstnärliga uppdrag. Han åker till Bergen för att träffa den colombianske konstnären Icaro Zorbar som han blivit utsedd att arbeta med inför en utställning i Bogotà nästa år. Hur deras samarbete kommer att se ut kan han ännu inte säga. – De som kontaktat mig har förmodligen sett min konst i Chile. Och jag tror att de valt ut mig, för att vi jobbar lite lika rent tekniskt. Någon slags blandning av lowtech och hightech. Och vi är från två skilda generationer. Det ska bli spännande att se Icaros arbete och vad samarbetet kan utmynna i. i

43


av Maria Jonsson

44


e m o C r e h t e g o T

Världens bästa låtar, fantastiska kostymer och högt flygande skådespelare tar plats på scenen när succéföreställningen Come Together äntligen kommer till Sverige. En unik show där John Lennon och Paul McCartneys låtskatt kommer till liv i nya, oväntade versioner. Låtar som influerat och inspirerat generationer. Come Together är ett visuellt fyrverkeri – en korsning av konsert och show med inslag av luftfärder och akrobatik. Uppsala går en färgsprakande och tonsäker vår till mötes då Come Together fyller upp Fyrishovs nya multihallar med klassiska låtar som All You Need Is Love, Across The Universe, Helter Skelter och så klart Come Together – låten som gett föreställningen dess namn. Skådespelare, musiker och instrument utmanar tyngdlagen på alla möjliga och omöjliga sätt och bjuder publiken på en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Ensemblen har tillsammans med det konstnärliga teamet tagit ut svängarna när Beatles musik för första gången får användas på det här sättet. Alla låtar i föreställningen har fått nya större kostymer och kan därför tilltala både nya öron och de öron som hade turen att få uppleva Beatles för första gången när de slog igenom för femtio år sedan. Det finns inga repliker, ingen handling som stör. Och ingen försöker imitera Beatles.

Come Together är en show som tar vår gemensamma musikhistoria och förhöjer den till ett helt nytt verk. Come Together hade urpremiär i Köpenhamn den 9 september 2009 och har spelat runt 200 föreställningar och setts av drygt 160 000 personer. Efter gästspel i Amsterdam kommer nu originaluppsättningen från Köpenhamn äntligen till Uppsala för en serie spektakulära scenshower. Konceptet är utvecklat av den danske regissören Nikolaj Cederholm tillsammans med kompositörerna Jens och Peter Helleman samt producenten Peter Wallengren. För de fantasifulla kostymerna står Anja Vang Kragh som, förutom att jobba med teater- och operaföreställningar, även har arbetat med Stella McCartney och modehuset Dior. Teamet bakom Come Together har tidigare gjort framgångsrika uppsättningar med musik av bland annat Beach Boys och Bob Dylan. För första gången samarbetar också två helt olika aktörer i Uppsala, Uppsala stadsteater och Fyrishov. De nya multihallarna kan ta emot en helt annan dimension av scenkonst som kräver ytor och takhöjd som inte finns på Uppsala stadsteater. Sverigepremiär blir det den 13 mars 2014! i

45


Akademistallet av Johanna UddĂŠn

46

350 ĂĽr


N

är min pappa var ung student på 40-talet tog han ridlektioner på Akademistallet. Han berättade att ridläraren satte femöringar mellan elevernas knän och sadeln. Om de inte tappade femöringen hade de en bra sits. Ett ideal som i och för sig inte stämmer med dagens sätt att rida. Men det jag funderar över är – varför tog han egentligen ridlektioner? Han brydde sig aldrig om hästar vad jag minns. Och han var absolut inte intresserad av hyfs och bildning på det planet. Var det någon slags kvarlevande ideal från det gamla universitetet? Ridinstitutionen vid Uppsala universitet har funnits sedan 1663 och i september firade den 350-årsjubileum. Det är Sveriges äldsta ridskola och näst efter Spanska Ridskolan i Wien är det världens äldsta organiserade ridundervisning. På 1600-talet skulle studenterna utbildas i exercitier, ett slags övningsämnen som ingick i den allmänna bildningen för adelsmän. Det var ämnen som ansågs särskilt viktiga i adelsmännens kommande militära och diplomatiska uppdrag. Förutom ridning skulle de lära sig franska, spanska, italienska och fäktning. Eftersom man vid den här tiden insåg vikten av kulturell skolning, ingick också ämnena dans, musik och ritning. På platsen där universitetshuset ligger idag uppfördes Exercitiehuset av Olof Rudbeck 1663–64. Och när den förste akademistallmästaren Henrik Scherer fick tjugotvå hästar av universitetskansler Magnus Gabriel De la Gardie var rid-

undervisningen igång. Något som Henrik Scherer tydligen bedrev så inspirerande och energiskt att professorerna klagade på att studenterna red istället för att studera! Det ledde till den stackars akademistallmästarens personliga konkurs och fall. Än idag kan vi se spår av execitierna inom universitetet. Det finns till exempel fortfarande en ritsal som leds av en ritmästare och fäktmästaren finns också kvar. Kungliga Akademiska Kapellet leds av director musices. Och på Akademistallet finns akademistallmästaren. – Akademistallmästare, det låter tjusigare än vad det är. Det är nog mer att betrakta som en hederstitel. Man är vanlig ridskolechef, helt enkelt. Men man är det på Akademistallet. Det är Karin Agenäs som tar ner mig på jorden. Hon har haft titeln akademistallmästare sedan 2011, då hon tog över efter Birgitta Segerfeldt som hade varit akademistallmästare sedan 1978. Sedan åtta år tillbaka finns Akademistallet i Kvarnbo och ridskolans anläggning ägs sedan dess av Uppland-Västmanlands Fältrittklubb. – Den koppling Akademistallet har till universitetet idag är att de är vår största enskilda kund. De delar ut stipendier som tas ut i ridlektioner hos oss. Jag som akademistallmästare deltar i stipendiearbetet och jag undervisar stipendiaterna. Jag undrar om akademistallmästaren inte är med och representerar ibland, men får svaret att det är bara hästarna som gör det. Varje år under vårpromoveringen på slottsgården används nämligen Akademistallets hästar.

47


48


49


Karin Agenäs berättar om arbetet med universitetets stipendier. Varje termin utser akademistallmästaren stipendiaterna tillsammans med Marianne Andersson, chefsjurist vid UU Innovation och Inspector equitandi, historiskt sett den som övervakar ridningen vid universitetet. Tidigare var det sex stipendiater, men till jubileet inrättades ytterligare fyra. Stipendium kan man bara få om man sköter sig. Rid- och studiemeriter läggs ihop och om man är väldigt bra i det ena, men inte har det andra får man inget. Stipendiet består av 7 000 kronor som måste tas ut i ridlektioner, vilket motsvarar två lektioner i veckan. – En gång i veckan rider de i egen grupp med mig och ytterligare en instruktör. Och en gång i veckan är de placerade i ordinarie grupper, utifrån kunskapsnivå. Man söker stipendiet för en termin och man kan bara få det en gång. Det är populärt. I år var det fyrtiofyra sökande! I och med 350-årsjubileet i år inrättade Uppsala universitet ett nytt stipendium för studerande vid högskola eller universitet i hela landet. Det är uppkallat efter elittränaren i dressyr, Eric Lette. Stipendiet delas ut till en stipendiat per år under tre år. För att få stipendiet som består av träningshjälp motsvarande 25 000 kronor, ska man ha bra studieresultat, egen häst och fina tävlingsmeriter.

50

Karin Agenäs har själv ridit sedan femårsåldern. Hon är utbildad svensk ridlärare Level 3 på Strömsholm och hon har varit anställd på Akademistallet sedan 1983. Jag skulle vilja säga att hon kan sin ridskola. – Verksamheten måste dra in sina utgifter och hästarna måste hålla. Vi har ungefär 400 uppsittningar i veckan på våra hästar. En ridskolehäst betalar sig om den går två uppsittningar per dag. Hästar som går 2,4 uppsittningar per dag riskerar att få skador. Och om en häst blir skadad, måste genast en annan ta fler uppsittningar. Det genererar ännu fler skador. Här går hästarna cirka 2,2 uppsittningar. En del är nytt på Akademistallet sedan Karin Agenäs började som ridskolechef. Jag känner inte riktigt igen mig i stallet, där jag själv hängde under några intensiva år. Hon har låtit bygga om sju av spiltorna till fyra boxar. Målet är att alla spiltor ska vara ombyggda till boxar 2015. – Det betyder att det blir färre platser till de privatägda hästarna som står uppstallade här och som är en bra intäkt. Lösningen kan bli att vi anställda får flytta våra privata hästar till en annan byggnad. Vi hoppas på det. Hon har också jobbat hårt på att få bra hästar till verksamheten. En mäklare är anlitad för att söka upp lämpliga hästar runt om i Europa, utifrån kriterier som


51


ridskolan ställer upp. En av de anställda åker sedan till de aktuella hästarna för att kolla att de verkligen är lämpade för ridskola med många olika ryttare och skötare. – Hon går in i boxen, kittlar dem, fixar lite med dem, rider och bedömer deras lämplighet. En del hästar ska vara avancerade och pigga och en del ska vara kolugna och fungera för nybörjare. Men till exempel en bra häst som har upptäckt att den kan stå på två ben tar vi aldrig ändå. Har den en gång börjat, så blir det ett problem. Nu har vi nästan en helt ny uppsättning hästar köpta på det här sättet. Och vi är nöjda. Det brukar vara stor genomströmning av personal på ridskolor. De obekväma arbetstiderna och det slitiga arbetet är ett problem. Men här har flera varit anställda i många, många år. Det är ovanligt.

52

– Bara två av de anställda är under fyrtio år. Det beror kanske på att vi har ordning på saker och ting, jämfört med många småföreningar. Vi är anställda av ett aktiebolag – Uppsala Akademistall AB. Lönen kommer i tid och det är rimliga anställningsförhållanden. På en ridskola brukar du dessutom alltid vara tvungen att ta semester när hästarna är på sommarbete. Vi hjälps åt och täcker upp för varandra, så att den som vill faktiskt kan ta semester mitt i terminen. Karin Agenäs är en bra marknadsförare. Trots att hon vet att jag numera är rädd för hästar försöker hon att få mig på andra tankar. Hon visar mig en fin svartvit skäck, en American Paint Horse. – Titta här. Earnie är en supersnäll häst. Det är bara och ringa, så får du prova att rida igen. i


insikt

日 本 製

HELT NYA LEXUS IS 300h. DAGS ATT BYTA FIL? Börjar de gamla vanliga hjulspåren kännas lite trötta? Då kanske det är dags för ett mer självständigt val. Provkör det allra senaste från Lexus, fullhybriden IS 300h. Då får du en försmak av varför Lexus blivit korat till märket med Sveriges mest nöjda ägare. Två år i rad. En av hemligheterna bakom de nöjda ägarna är säkert de extremt höga japanska kvalitetskraven. Med IS 300h har Lexus nu fem fullhybrider på programmet. Alla med en suverän kombination av prestanda och strålande bränsleeffektivitet. Plus naturligtvis Lexus inbyggda kärnvärden; kvalitet, komfort och pålitlighet.

Lexus Stockholm Norr Ytterbyvägen 14-18, Täby. Lexus Stockholm Söder Bolmensvägen 51, Årsta.

Men IS 300h har dessutom något annat som appellerar till helt andra sinnen än förnuftet. För det här är en bil som i grunden är konstruerad för att ge föraren snabba, distinkta svar och maximal kontroll, begrepp som brukar sammanfattas i ordet körglädje. Med körlägesväljaren är det dessutom lika lätt att ytterligare vässa de sportiga vägegenskaperna, som att välja Eco-läget för maximal bränsleekonomi och minimala CO2 -utsläpp (från endast 99 g/km). Välkommen att kontakta oss på Kaiser Bil för att arrangera en provkörning. Du kommer att uppleva skillnaden.

Tel 08-501 610 00. www.kaiserbil.se Tel 08-501 610 00.

Bränsledeklaration blandad körning: IS 300h 4,3-4,7 l/100 km. CO 2 99-109 g/km. 223 hk. Miljöklass Hybrid, ger reducerat förmånsvärde från 1 775 kr/mån netto vid 50% marginalskatt. Dessutom skattebefriad i fem år. Pris från 342.300 kr. Bilen på bilden är extrautrustad.

SVERIGES MEST NÖJDA BILÄGARE.

53


CABARET

AV FRED EBB & JOHN KANDER MED MANUS AV JOE MASTEROFF EFTER CHRISTOPHER ISHERWOODS BOK »FARVÄL TILL BERLIN« REGI: RONNY DANIELSSON I ROLLERNA: BLA SARAH DAWN FINER & BABBEN LARSSON >>PREMIÄR 1 MARS 2014 PÅ STORA SCENEN

UPPSALA>>>> STADSTEATER 54 BILJ/INFO : 0 1 8 - 1 4 62 00 WWW.UPPSALASTADS T E A T E R . S E


roligare än tiotusen gungor av andrea dahlkild

– Utan barnens hjälp kommer du antingen att producera något generiskt och tråkigt som redan finns. Eller så chansar du och det blir platt fall, säger formgivaren Lina Lagström. Hon har lärt sig att den som vill skapa bra miljöer för barn, gör klokt i att konsultera dem som ska vistas där. Med ett ord kallas det barnkulturdesign.

Det var i Göteborg, på Högskolan för Design och konsthantverk, som Lina Lagström förälskade sig i ämnet. Där hamnade hon i en klass på elva studenter från Asien, Kina, Thailand, Taiwan, Iran och Sverige. Några var formgivare precis som hon, medan andra var landskapsarkitekter eller keramiker. Alla ville de involvera barn i sitt arbete. – Vi gjorde bland annat en förstudie på en planerad lekplats i Västra Frölunda. Tre barngrupper fick följa med oss till det aktuella stället. I det läget kan man göra felet att fråga – Vad vill ni ha på den här lekplatsen? – tiotusen gungor! säger barnen då. De svarar vad de tror att man vill höra. Men om man undviker ordet lekplats och ställer öppna frågor, får man helt andra svar, säger Lina Lagström. Poängen med barnkulturdesign är att en vuxen person aldrig kan gissa sig till ett barns tankar om en plats, och att vi därför behöver deras hjälp när vi bygger skolor, lekparker och gator. Eller webbplatser, för den delen. I slutändan får vi ett roligare, mer användarvänligt samhälle. Dessutom skapar vi ett engagemang hos barnen som varar livet ut. Men för att lyckas med det här måste

55


56


Rollin’ är en rullbänk som ska öppna för lek på ytor där vanliga lekplatser är uteslutna. Jag ställde ut den där färgsprakande saken bredvid en cykelbana, och folk reagerade verkligen!

man veta hur man involverar barn på rätt sätt. Hur man ställer frågor och hur man jobbar med färg och form. Lina Lagström visar med mjölkpaketet, kaffekannan och sockerskålen. – Säg att det här är en gunghäst, en gunga och en gungbräda. De här sakerna signalerar att här får man leka, och på det sättet fungerar de utmärkt. Men det som händer mellan dem, här i taggbuskarna, är mycket mer spännande. När vi gjorde förstudien var barnen väldigt fokuserade på skogen intill. Någon såg ett solsystem framför sig, och en trappa upp till himlen… Lina Lagström kommer från Uppsala, men är utbildad i Florens, på Gotland och i Göteborg. Hon har en kandidatexamen i industriell design och drev länge företag med parhästen Elin Wiktorsson. Deras kollektioner med grafiska och enkla klädhängare fick uppmärksamhet på de stora möbelmässorna.

– Man tjänar inte mycket på att jobba som produktdesigner, men det är ett bra sätt att göra sig ett namn. En av våra produkter finns att köpa på Designtorget. Vi får i princip inga pengar för den, men det vi fick var två veckor med porträtt på mig och Elin i skyltfönster i hela Norden. Jag fick sjukt många sms från vänner och bekanta under den tiden! Det var suget efter att få jobba med barn och människor som tog henne till Göteborg och masterutbildningen i barnkulturdesign. Hon minns dagen då hon stod gömd bakom en husknut på Vasagatan, för att se hur projektet Rollin’ skulle tas emot av förbipasserande. – Rollin’ är en rullbänk som ska öppna för lek på ytor där vanliga lekplatser är uteslutna. Jag ställde ut den där färgsprakande saken bredvid en cykelbana, och folk reagerade verkligen! En mamma med tre döttrar stannade och var först försiktiga, men sedan lekte de en lång stund. Tanken var att Rollin’ skulle börja tillverkas och säljas,

57


men den processen körde fast eftersom det saknades pengar. Massor av produkter, ofta både genomarbetade och banbrytande, går samma öde till mötes. – Sådant är otroligt frustrerande. Då känns det jag gjorde för Kulturamas grundskola i somras roligare, när de skulle flytta ut till Hammarby Sjöstad. Genom ett antal workshops med elever i årskurs 4, kunde Lina Lagström vaska fram en drös idéer om hur de nya lokalerna skulle kunna se ut. Dessa fungerade som underlag när man senare utformade byggnaden. – En lite lillgammal tjej frågade vad Kulturama var för mig. Jag svarade typ, god stämning, och elever som sitter i korridorerna och spelar gitarr. – Vad är skolan för dig?” – Den gula trappan! utbrast hon, och syftade på en stor trappa som binder samman våningsplanen.

58

Det visade sig att den var viktig för alla barnen, så nu kommer det faktiskt att bli två gula trappor i den nya byggnaden. De leder ingenstans, men de finns där för att eleverna ska trivas och känna sig trygga. Lina Lagström vill uppmuntra företag att våga inkludera barn i sina projekt. – Det finns studier som visar att delaktighet i samhället är en av de viktigaste frågorna i folkhälsoperspektiv. Det finns en stor glädje i att få vara del av något. i

http://www.linalagstromdesign.se


59


Under hösten har det i salongen på Uppsala stadsteater satts upp två föreställningar i ett mindre format, var och en med en ensam skådespelare som bär upp gestaltningen. Den ena är Brott & Straff med Francisco Sobrado, vars utspel är så närgånget och fysiskt att man håller på att blåsa av stolen. Han föreställer inte enbart den ångestfyllde men megalomaniskt ansatte Raskolnikov utan ikläder sig även, i snabba växlingar, bland annat rollerna som herr eller fru Marmeladov, deras dotter Sonja och den översittartyp till friare som vill snärja hans syster Dunja. Den andra pjäsen är Bravo!, en fri dramatisering av Edith Piafs liv med en kongenial Elisabeth Wernesjö som med röst, kropp och sinnlig närvaro utgör en själfull inkarnation av den världsberömda sångerskan.

regissören av lillemor berg

Både Brott & Straff och Bravo! är anmärkningsvärt suggestiva och gripande föreställningar med förtätad dramatisk nerv. För manus och regi svarar Eugenia Gorelik. Om man söker information om Eugenia Gorelik, exempelvis på nätet, finner man så gott som ingenting. Det är som om hon poppat upp från ingenstans som anden ur flaskan för att plötsligt börja trolla fram magisk dramatik på hög nivå. Eugenia Gorelik ger ett direkt intryck av att vara en mycket ödmjuk, nästan timid person med stor integritet. Hon kommer ursprungligen från Sankt Petersburg men flyttade till Stockholm tillsammans med familjen 1989, precis innan murens fall. Då var Eugenia bara en liten flicka. Morfadern, som nått pensionsåldern när familjen kom till Sverige, var under ett helt arbetsliv verksam som regissör i Ryssland. Eugenia Goreliks föräldrar var teaterkritiker, så hon är bokstavligt talat född in i teatervärlden. – Min familj försökte övertala mig att satsa på en bana som musiker. De ville att jag skulle slippa det onda ödet att hålla på med teater. Men jag bestämde mig redan som

60

femåring att bli teaterregissör, precis som morfar. Min morfar har betytt väldigt mycket för mig som person och för mitt val av yrkesbana. Eugenia Gorelik kom så småningom i kontakt med en man som blev oerhört viktig för hennes utveckling, Finn Poulsen. Han var på 90-talet chef för Uppsala stadsteater. – När jag träffade honom arbetade han på Gottsunda teater och sedan fick jag följde med när han var verksam i Örebro. Jag fick den stora äran att hjälpa till som tolk och assistent. Han tog mig under sina vingar och lärde mig väldigt mycket. Efter tiden med Finn Poulsen i Örebro, bestämde sig Eugenia Gorelik för att studera. En utbildning utomlands lockade. – Jag kände inte till så mycket om upplägget på Dramatiska Institutet i Stockholm på den tiden. Det verkade som att studenterna på regissörslinjen var så isolerade i en grupp om bara några få personer. Vad jag helst av allt ville var att lära mig yrket som regissör i ett intimt samspel med skådespelare.


61


Francisco Sobrado i Brott & Straff

För Eugenia Gorelik fanns två tänkbara alternativ, teaterskolan i Sankt Petersburg där båda hennes föräldrar gått, eller den anrika teaterhögskolan i Moskva där hennes morfar fått sin utbildning strax före andra världskriget. – I Sankt Petersburg kände nästan alla mina föräldrar, vilket kändes lite olustigt. Det blev till Moskva jag sökte mig, och till min förvåning kom jag in. Där var jag några år, som var tuffa på många sätt, men det kändes också som en väldigt häftig erfarenhet. Jag lärde mig oerhört mycket. Efter utbildningen kom Eugenia Gorelik tillbaka till Sverige och Stockholm, säker på vad hon kunde och var kapabel till. – Men då blev det plötsligt väldigt svårt, för inom teatervärlden är det inte alltid som en gedigen utbildning garanterar att man får jobb. Kontakter är väsentliga och det hade jag inte här och jag är inte särskilt bra på att framhäva mig själv i sociala sammanhang. Det var jobbigt ett tag och svårt för Eugenia Gorelik att hitta vägar in till regissörsyrket som hon utbildat sig till. Hon jobbade ett tag med studentteatern i Stockholm och med några större internationella projekt med hjälp av Svenska Institutet. Under en period var hon tillbaka i Ryssland för att arbeta med sina gamla studiekamrater.

62

En dag fick hon veta att den beryktade ukrainske demonregissören Andriy Zholdak var inbjuden att sätta upp Mefisto på Uppsala stadsteater. – Då var jag lite fräck att erbjuda mina tjänster som regiassistent. Jag tyckte inte att de skulle klara sig utan min hjälp, för jag kände till hur han fungerar och kan tolka. Jag fick jobbet! Efter väl utfört arbete med Zholdak och Mefisto fick Eugenia Gorelik uppdrag som regiassistent för uppsättningen av Sound of Music. – Under hela tiden som regiassistent på Uppsala stadsteater försökte jag påkalla Linus Tunströms uppmärksamhet. Jag ville så innerligt be om en chans att visa vad jag går för på egen hand. Det är svårt att få sin röst hörd när man är ett blankt kort. Jag förstår mycket väl att det är ett risktagande att satsa på en regissör utan renommé. Många teaterchefer skulle kanske inte vara beredda att ta den risken. Det betyder oerhört mycket för mig att Linus Tunström gav mig sitt öra och sitt stöd. Hon fick klartecken att under improviserande omständigheter göra Brott & straff, vilket var ett av de många förslag som hon presenterade för teaterchefen. Det blev den första egna uppsättningen på en institutionsteater. Brott & straff


hade smygpremiär under våren 2013. Linus Tunström tyckte om vad han såg och ville ta in föreställningen i höstens repertoar. – Pjäsen passade nog också in på hans tankar om hur salongen skulle kunna användas som en liten intim men ändå fullvärdig scen där det kontinuerligt händer något, tillägger Eugenia. Redan under arbetet med Brott & Straff kom skådespelaren Elisabeth Wernesjö till Eugenia Gorelik med idén om att göra en grej om Edith Piaf. – Den tanken hade hon burit på ett tag, sedan någon, Staffan Westerberg tror jag, påpekat en slående porträttlikhet mellan de båda. Elisabeth och jag gick tillsammans till Linus Tunström för att presentera förslaget. Han sa ok och vi började prata ihop oss och jobba direkt, fastän vi inte hade några konkreta ingångar klara för oss i början. Det blev en intensiv repetitionsperiod, Elisabeth är en skådespelare med många starka åsikter och jag är ganska envis och tjatig, berättar hon med ett mjukt skratt. Det var sångtexterna som kom att bli utgångspunkt och en röd tråd för Eugenia Goreliks dramatisering av Piafs liv. Elisabeth Wernesjö har en mycket fin röst och Eugenia ackompanjerar på piano.

63


BRAVO! Elisabeth Wernesjö i rollen som Edith Piaf

Bravo! har fått större publik uppmärksamhet än Brott & Straff, men båda togs emot med strålande kritik av recensenterna och med stor uppskattning av publiken. Fler föreställningar av Bravo! är inplanerade i januari 2014. Den fortsätter då att gå i den lilla salongen. Regissören hoppas på att föreställningen någon gång ska spelas på en scen med större utrymme, så att den lilla sköra gestalten Piaf får mer av uttrycksfull stor tomhet omkring sig. Nu har Eugenia Gorelik ytterligare ett spännande och angeläget projekt framför sig. I vår sätter Uppsala stadsteater upp en dramatisering av den verkliga historien om den så kallade kapten klänning, den våldtäktsdömde före detta polischefen i Uppsala, Göran Lindberg, och hans offer. Utgångspunkten är de utsatta unga flickornas perspektiv och röster. Cristina Gottfriedsson har skrivit pjäsen, och hon hittar inte på. Den bygger på autentiska förhör med de utsatta flickorna och även med förövaren, där materialet även består av exempelvis avlyssnade telefonsamtal. – Pjäsen innehåller inga spekulationer, allt som sägs på scen har sagts på riktigt. Det känns väldigt viktigt att de unga kvinnorna får en egen röst som hörs, säger Eugenia Gorelik, som ska regissera uppsättningen. Det finns en problematik omkring hur man väljer att göra en uppsättning som bygger på rent dokumentärt material. – Man kan välja att göra dokumtärteater, det finns ju en sådan genre. Kanske är det lättast, för då återger man i princip bara det som står i manuset. Men att bara återge fakta är inget som ligger för mig just nu. För mig känns det viktigt att tillföra ett konstnärligt element, ett slags reflekterande belysning av sammanhanget som i bästa fall åstadkommer en

64

allmängiltig frågeställning som når utöver den specifika verklighet som ligger till grund för pjäsen. Det är en svår utmaning för materialet har definitivt inte många poetiska dimensioner, det är rått och naket. Eugenia förklarar, att det finns ett antal egna teman som hon bär inom sig och som är viktiga för hennes arbete som regissör. – När jag tar mig an ett material försöker jag komma fram till hur det kan samspela med mina egna motiv. Därför är det viktigt för mig att hitta min egen blick, att den blir en prisma där berättelsen bryter sig igenom. Det är det som är så spännande med teater, att uttrycket innehåller så många filter eller fasetter från alla inblandade; från ursprungsmaterialet, via manusförfattarens tolkning till regissörens och skådespelarens, och till sist varje enskild uttolkare i publiken. Men även om den egna idén är en väsentlig drivkraft när man går in i ett projekt, så kan grundidén förändras eller modifieras beroende på inflytande från samspelet med skådespelarna. Något som är både inspirerande och lite läskigt. Arbetet med Fallet Kapten Klänning är igång och pjäsen ska ha premiär i april 2014. En ensemble på cirka sju skådespelare kommer att medverka i pjäsen. En större uppsättning på en större scen och ett större regiprojekt för Eugenia Gorelik än de båda enmansföreställningarna. – Det är en stor ynnest, inte bara att få den här chansen, utan också att få arbeta med fantastiskt begåvade skådespelare. Jag går igång väldigt mycket på skådespelarnas energi och personligheter. Lika viktigt som ens egna inneboende teman är när man väljer vilket material man ska jobba med, är vem eller vilka skådespelare man ska göra det med.


Vad vill jag göra med dessa skådespelare och vad kan jag lära mig av den process som vi går igenom tillsammans? Förmodligen är jag inte världens mest demokratiska regissör men hoppas och tror på min förmåga att känna av och förstå skådespelarnas intensioner. Jag har en hel del svagheter som regissör men på det området känner jag mig ganska säker. Eugenia Gorelik trivs otroligt bra på Uppsala stadsteater. Stämningen är intim och stödjande på ett sätt som skapar ett bra arbetsklimat. – Här finns stor en så stor kompetens på alla områden, alla brinner för vad de gör och går in för att ge sitt bästa. Eugenia Gorelik har väntat länge på chansen att få göra teater. Hon har samlat en hel bank av material som hon vill förverkliga. Uppsättningarna av Brott & Straff och Bravo! kan betraktas som ett slags genombrott för henne som regissör. Något som kanske ger större möjligheter att få skapa mer teater. – Ära och berömmelse struntar jag i. Det enda jag bryr mig om är att få göra föreställningar! Hon har förhoppningar om fler uppdrag på Uppsala stadsteater efter Fallet Kapten Klänning. Planen är att hon ska sätta upp ytterligare en pjäs under hösten 2014. – Men teatrar har i regel en framförhållning som ligger minst två år fram i tiden. Så långt kan jag ännu inte se. Det finns mycket jag borde göra, som att skapa fler kontakter inom teatervärlden och marknadsföra mig själv. Sådant är jag tyvärr inte så bra på. Mitt önsketänkande är att göra så bra saker att folk kommer till mig istället. En underbar tanke! i

65


Anders Walls Stiftelser har sedan 1981 årligen delat ut stipendier och bidrag till unga och kreativa begåvningar inom naturvetenskap, entreprenörskap och musik. Genom åren har många av stipendiaterna fortsatt vidare mot både ära och berömmelse. En av dem är klarinettvirituosen Emil Jonason. Stipendier inom kultur och musik delas ut av Confidencen Rediviva och Giresta kyrkas musikstiftelse. Giresta kyrka tillhör församlingen där Anders Wall växte upp. Anders Wall har finansierat en renovering av kyrkan och idag hålls här regelbundet konserter. Emil Jonason blev Giresta-stipendiat 2010. Nu har han fått ett solostycke specialkomponerat till sig av kompositören Christian Lindberg.

Från Girestastipendiat till internationell solokarriär

Klarinettisten Emil Jonason befinner sig i en behaglig del av sin karriär. Spelglädjen driver honom framåt, och det ena drömprojektet efter det andra tycks bli verklighet. Men, för att komma hit var han tvungen att bli vän med nervositeten. Och vända sin hyperaktivitet till en superkraft. En klarinettistisk kullerbytta rakt ut i galaxen. Så skulle konserten Herr Grönstedts underliga drömmar kunna beskrivas. Den hade världspremiär i oktober och är specialskriven för Emil Jonason av Christian Lindberg, ett tonsättarfenomen inom klassisk musik. Satser med namn som Saturnus spegel och Den euforiska drömmens värld bildar tillsammans ett 25 minuter långt verk. – Christian är hemlig om vem den här Grönstedt är. Eller, han säger att det är en blandning av mig, Anders Wall och honom själv. Det är en utmanande och väldigt rolig konsert att spela. Man får verkligen visa upp hela spektrat av grejer som man kan göra. Sedan har den mycket humor, det är ren och skär glädje hela tiden, säger Emil Jonason. Att Anders Wall fått sätta sin prägel på denne Herr Grönstedt beror på att också han har en roll i projektet, den som mecenat. – Jag frågade Anders om han kunde tänka sig att sponsra hela eller en del av konserten, och satt i en hotellobby i Falkenberg när han ringde upp och sa – det här tycker jag att

66

av Andrea Dahlkild

vi gör! – Jag blev chockad! Och jätteglad. För en musiker är det en utopi att få en solokonsert skriven åt sig. Det är så man nischar sig och gör sig ett namn. Emil Jonason återkommer till det helt nödvändiga med att uppleva glädje och humor i spelandet. Speciellt när man valt ett yrke som förvandlar vardagen till ett bångstyrigt pussel. Båda han och hans fru är frilansande musiker, så det där med ”nio till fem” är inget de praktiserar. – Ibland undrar jag varför jag gör det här. Jag brukar säga till mina elever att man inte gör det för pengar, berömmelse eller tjejer respektive killar. Svaret är att jag gör det för att jag älskar det, och då måste det vara roligt. Det blir viktigt med humor och självdistans, att klippa bort allt det negativa och kunna skratta åt sig själv. Alla som skolats in i en musikalisk disciplin vet hur mycket man kan hata sig själv när man spelar fel ton. Hur den kreativa atmosfären på en musikhögskola kan visa ett rätt så fult tryne, i sina sämsta stunder. – Det finns mycket som man inte pratar om i skolan, just den känslomässiga biten. Bara för att komma in på utbildningen måste man öva i jättemånga år, och då hamnar man automatiskt i ett väldigt litet universum med mycket nervositet. Idrottsmän har en coach som peppar dem, så är det inte alls för musiker.


67


På pappret har det alltid gått bra för Emil Jonason. Han har spelat på världens största konserthus och fått en rad utmärkelser för sitt karismatiska, nyskapande och nästan akrobatiska sätt att hantera en klarinett. Det är på insidan som motgångarna utspelar sig. – Inför en konsert känner jag alltid nervositet fram till första repet. Nu skiter jag i det här, brukar jag tänka. Men sedan känns det kul! Jag hade lite av en 30-årskris, med stress inför karriären och så. Nu har jag släppt nästan allt det där. Familjen kommer alltid att betyda mest för mig, och ju mer jag fokuserar på det desto löjligare känns jobbstressen. Kanske är det just det förhållningssättet som öppnat för en sorts lättare andning i spelandet. Kanske är det ingen slump att drömprojekten ställer sig på rad, nu solokonserten av Christian Lindberg, senaste USA-debuten som inbjuden solist till finalkonserterna vid anrika Cabrillo Festival of Contemporary Music. – Det var magiskt, den bästa USA-debut jag kunde få! Just nu är jag på topp känslomässigt. Jag börjar hitta det jag vill göra, och får dessutom göra det. Den där oroliga figuren inom mig är ganska tyst. Ofta kan de mest spektakulära av händelseförlopp börja med en slump, och så är det i fallet med Emil Jonasons karriär. När han var tio år ville hans mamma att han skulle

68

spela ett instrument, och det råkade helt enkelt vara kortast kö till klarinettundervisningen vid kommunala Musikskolan. Sagt och gjort. – Samtidigt började jag trolla och jonglera. Jag var lite mobbad i skolan, och trolleri var tuffare än klarinett. Jag höll faktiskt på med hypnos ett tag också. Minns du tv-programmet där Paul McKenna hypnotiserade folk? Det där var jag fascinerad av, men jag upptäckte snart att det var ren och skär båg! Hur som helst fastnade jag för musiken. Jag har lätt för att lära mig saker utantill och hörde hela tiden nya melodier som jag ville härma. Men det otroliga gehöret och lusten att repetera och åter repetera, är bara en del av förklaringen till hans framgång. Det finns ännu en faktor, en sorts flinande joker bland begåvningens många ansikten. Den diagnostiska termen är hyperaktivitetsproblematik, och är nära besläktad med ADHD. Emil Jonason har en variant av den som var svår för omgivningen att upptäcka. – Man säger att ADHD uppträder annorlunda hos tjejer, och där känner jag igen mig. Jag satt tyst i skolan och hade bra betyg – allt var i huvudet. Om jag köpte fel vara på ICA kunde jag på tre sekunder tänka ut hur vi skulle få leva på gatan på grund av hur jag slösade pengar. Det var en orimligt stark känsla. Först i 25–årsåldern träffade jag en psykolog.


UPPLANDSMUSEET Kunskap • Inspiration • Reflektion

VÅR TID PÅ JORDEN

FOTO MATTIAS KLUM

Fotografier av Mattias Klum 6 december 2013 – 27 april 2014

MÄNNISKAN OCH STADEN

Efter ett par månader kunde hon måla upp en bild av mig som stämde så jäkla bra. Jag kunde för första gången känna att de negativa tankarna inte var mitt fel, och det är precis det som är poängen med att få en diagnos. Med åren har han lärt sig att kanalisera den där extra energin på positiva saker. Emil Jonason beskriver hur han kan memorera hela klarinettkonserter, utan att ens utföra dem. – Jag ser dem för mitt inre, och sedan går själva spelandet snabbt att lära sig. Det finns en brittisk neuropsykolog som har visat att den som föreställer sig en rörelse på ett positivt sätt har större chans att sedan göra den rätt. Han heter Oliver Sacks och har skrivit boken Musicophilia. Den kan jag rekommendera! Den 30 mars 2014 spelar Emil Jonason med Uppsala kammarsolister på Uppsala Konsert & Kongress. Konserten heter Dreams and Prayers och innehåller musik av Golijov, Hindemith, Piazzolla och Tom Waits. i

FOTO ALFRED DAHLGREN, UPPLANDSMUSEET

Hundra år av Uppsala fotografier sammanställda av Lars Lambert 24 januari 2014 – 10 augusti 2014

Fri entré ÖPPETTIDER Tisdag – Söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01

www.upplandsmuseet.se

69


70


Om alla springer åt samma håll ska jag alltid gå långsamt åt ett annat

D

u vet vem hon är. Hon med de spelande ögonen och sneda leendet. Katti Hoflin – känd som artist och programledare för Bullen, Djursjukhuset och Sverige. Numera verksamhetschef på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Själv träffade jag henne när vi som unga spelade folkmusik i vårt kompisgäng i Jämtland. Jag var bofast med småbarn. Stockholmstjejen Katti kom upp till sin jämtländska mamma på loven. Men, Helsingborg, det är ju jättelångt bort? – Jo, men jag åker till Jämtland på somrarna. Då ligger jag och myser och gosar med mina kompisar där i Hackås. Katti Hoflin flyttade från Stockholm till Uppsala som 23-åring. Hon skulle plugga idé- och lärdomshistoria, litteraturvetenskap och musikvetenskap. Första dagen på litteraturvetenskapen träffade hon en frände, Viveka Gustafsson. – Vivan och jag fann varandra i musiken. Vi började spela ihop och vi spelade så mycket att studierna blev lidande. Jag började på jazz- och improvisationslinjen på Wiks folkhögskola. Och så blev jag artist ihop med Vivan. Vi startade bandet Katt Kombat.

Av Johanna Uddén

Brudarna i Katt Kombat, dom var coola, minns jag. Man såg dem ofta på Katalin. En skiva gav de ut också – Katt Kombat på Twin Music, 1992. Katti Hoflin skrattar när hon pratar om den. – Vår skiva blev en så kallad ”lagersuccé”. Hon berättar att åren i Uppsala var viktiga, särskilt ur skapande synvinkel. Hon menar att det var en bra plantskola. Det fanns alltid en scen att spela på. – Man kunde börja spela på nationerna, därefter kunde man avancera till Rackis, sedan Barowiak och till slut kunde man få spela på Katalin. Men det var ett hårt jobb. Vi harvade på i ett garage i Flogsta i ett år. Vi pratar om vikten av att få ”harva på”, att det är något som inte är självklart idag. – Jag tycker att det ska finnas möjligheter för unga att skapa utan att behöva tänka på pengar och resurser. Det gör det svårare. Det är inte HUR utan VAD vill man göra som är det viktiga. Och det måste man få ägna sig åt som ung kulturskapare. Unga musiker har det svårt idag, inte bara resursmässigt. Vi lever i en visuell tid också. Förutom att

71


kunna spela ska du vara snygg och cool. Man kommer aldrig att bli lycklig med det synsättet. Katti Hoflin har alltid testat nya vägar – och vilka vägar sen! Förutom musiker har hon varit programledare på tv. Hon är också utbildad bonde och hon har gått en masterutbildning på Handels. Hon har skrivit flera barnböcker om Krut Karlsson och Gösta. Och innan Katti Hoflin kom till Dunkers var hon chef för Rum för barn och skapade TioTretton-biblioteket på Kulturhuset. Det är otroligt inspirerande att prata med henne. Hon försöker alltid tänka annorlunda. – Jag vill göra så bra jag kan för andra. Det gäller att vara en motkraft. Om alla till exempel uppmanas att tänka utanför boxen, då funderar jag över vad som blir kvar inne i boxen. När det gäller den relation föräldrar har till sina barn idag har Katti Hoflin mycket bestämda åsikter. Under åren på

72

Rum för barn såg hon hur många föräldrar inte mötte barnen, inte såg dem, utan mest kollade ner i telefonen. – Jag blev så provocerad av det att jag lät göra en understimulerande utställning för föräldrar med små barn. Jag gjorde en stor vit bubbla. Här släppte vi in en förälder med bebis åt gången. Och inget mer fanns där inne än mjukhet. Bara mötet! Det var det stora med den utställningen. Och nu har jag en fiffig idé för Dunkers. Jag tänker bygga en låda som ska vara typ tre gånger tre meter. De föräldrar som inte pratar med sina barn ska gå in där tillsammans barnen. Lådan kommer att vara full med 80-talsgrejer och 80-talsleksaker. Och jag tror att föräldrarna då kommer att gå in i sina barndomslekar och börja minnas ihop med sina barn. Sedan två år tillbaka är Katti Hoflin verksamhetschef på det kommunala Dunkers kulturhus i Helsingborg, södra


Sveriges största kulturhus. Tjänsten innebär att hon basar för allt från musik och teater till museum och konst. Dunkers hade tidigare dragits med en del problem och när hon tillträdde organiserades hela verksamheten om. – Jag blev ensam chef för hela killimojset. Jag fick rekrytera en helt ny ledning. Alla är proffs och dessutom väldans trevliga människor. När jag kom visade ekonomi och publiksiffror på dåliga resultat, men nu har vi slagit rekord! Hon trivs med att ha hela ansvaret. Och hon menar att det finns många fördelar med att jobba i en mindre kommun. – Man är inte så jäkla under lupp hela tiden. Man kan hålla på som man vill, Dagens Nyheter och Svenskan kommer ändå inte. På så sätt är det ett friare kulturliv här än i Stockholm.

Öresundsregionen är bra att bo och verka i, menar Katti Hoflin. Det är som att befinna sig i mitten av allt. Det är en pulserande livsnerv utan att det är stressigt, som i Stockholm. Här finns också närheten till Köpenhamn och Berlin, vilket gör det lätt att hämta in nya impulser från kontinenten. Katti Hoflin har bosatt sig vid havet tillsammans med sina två söner och sin danske man. – Jag har märkt att det är stora skillnader mellan danskar och svenskar. Danskarna debatterar mer. Man ska visa vem man är genom att ha en tydlig ståndpunkt. Ingen konsensustänkande här inte. Jag är nog lite mer dansk på så sätt. Och kvinnorna i Danmark är coola. De har lagom distans och kan garva åt sig själva. Allt är liksom mer vilt. Det gillar jag. i

73


74


De slutar gärna med en cliffhanger...

u

ppsala, en gråmulen kväll i skumtimmen, kvarteren kring domkyrkan och universitetet vilar i dunkel belysningen. En stilla idyll? Hm, vem vet vad som dväljs i hemliga valv och mystiska gångar under de historiska byggnaderna? Kanske väcks en dunkel afton ett grönslemmigt monster till liv av någon oaktsam student som till sin fasa får se varelsen kräla upp och slingrar sig kring domkyrkans torn. Seriemakarna Jonas Anderson och Daniel Thollin har skapat en rad fantasifulla skräckberättelser i uppsalamiljö under samlingsnamnet 1000 ögon, som små noveller i serieform. Greppet är ovanligt i den svenska seriefloran, där många serietecknare jobbar med satiriska eller självbiografiska motiv i korta strippar till dagstidningar, som först i efterhand brukar ges ut i samlingsalbum. Enrutingar eller korta strippar är lättare att sälja in än sammanhängande berättelser i bokform, förklarar de båda seriemakarna. Att göra serieböcker är inget man kan leva på. Både Daniel och Jonas jobbar heltid i andra yrken, allt arbete med serien 1000 ögon gör de på kvällar, helger och semestrar. Daniel Thollin är sjuksköterska och arbetar inom ungdomspsykiatrin. Tecknandet är ändå mer än en hobby för Daniel, som numera har fler uppdrag som serietecknare, förutom 1000 ögon.

Av Lillemor Berg

– Jag har hållit på att teckna serier så länge jag kunnat greppa en penna och har alltid haft ett stort intresse för serier, berättar han. Jonas Anderson kom in på området lite senare i livet. – Jag brinner verkligen för serien som berättarform, har läst mycket serier och gjorde serier i skoltidningen på gymnasiet. Men jag valde att prioritera en sysselsättning med mera bredd och större chanser till en säkrad försörjning. Jag sökte mig till konstskolor och blev illustratör. 1000 ögon är mitt första seriösa arbete med serieformen. Jonas Anderson är till vardags illustratör och grafisk formgivare. Han sysslar framför allt med att illustrera barnböcker men har också, bland annat, gjort det stora porträttet av Dag Hammarskjöld som finns på Fredens hus. Den första boken i serien 1000 ögon, Tupilaq, kom till på uppdrag av Seriezonen inför butikens 30-årsjubileum år 2010. Det var Seriezonens ägare som sammanförde Jonas Anderson och Daniel Thollin. Innan dess kände de inte varandra mer än att de växlat några ord när de råkat träffas under besök i butiken. – Seriezonen beställde en serie av oss. Det enda kravet var att den skulle röra sig i uppsalamiljö men vi fick själva bestämma vad den skulle handla om, berättar Jonas. – När vi fått uppdraget började vi promenera runt och

75


Daniel Thollin och Jonas Anderson på årets bokmässa i Göteborg

kolla in miljöer i Uppsala för att få inspiration. Vi utgick från Seriezonen på Drottninggatan, vandrade upp mot Carolina och hamnade då automatiskt i kvarteren kring domkyrkan och universitetet. Vi var båda överens om att domkyrkan måste vara med, fortsätter Daniel. I den första boken är huvudpersonerna studenter som läser lite lösa kurser, festar en hel del och råkar, i oförstånd, öppna upp en dörr till det övernaturliga. Både Daniel och Jonas är skräckfantaster och gillar övernaturliga inslag. Sådant är roligt teckna. – Vi började med att komma på några häftiga scener som vi tyckte skulle vara visuellt roliga. Själva storyn utvecklades utifrån de här scenerna, berättar Jonas och Daniel fyller i för att beskriva hur proceduren går till.

76

– Ja, man börjar med att stega ut historien, bestämma vad som ska hända och hur lång historien ska vara. Sedan skriver man ett textmanus, ungefär som ett filmmanus. Och när det är klart sätter vi oss tillsammans och går igenom hela manuset och gör skisser efter innehållet på varje sida. När vi är överens om hur det ska se ut, delar vi upp uppgifterna i lika delar och sätter oss på var sitt håll med att teckna. De menar, att man nog kan se skillnad på vem som tecknad vad, om man nagelfar sidorna noggrant. Att göra en hel berättelse i serieform innebär väldigt många arbetstimmar. Ändå har Thollin och Andersson åstadkommit fem titlar på fyra år. Det har blivit en tradition att släppa en ny bok på kulturnatten varje år. Seriezonens skyltfönster fylls då med 1000 ögon.


– När vi gjorde den första, Tupilaq, visste vi ju inte om det skulle bli några fler. Men när vi släppte den på kulturnatten 2010 blev det kö långt ut på gatan och upplagan sålde slut på bara några veckor. Då bestämde vi oss för att fortsätta. Förutseende nog hade vi försett den första boken med samlingsnamnet 1000 ögon, berättar Jonas. Det blev en hel trilogi med liknande obskyra men eggande titlar som Tupilaq, Hrafnir och Vondur. – Titeln Tupilaq kom till lite av en slump. Vi ville ha ett namn som refererade till ett gammalt, mystiskt föremål och hittade ordet tupilaq. Det är ett föremål eller en figur som shamanerna på Grönland tillverkade förr för att utöva trolldom. Sedan måste vi ju följa upp en konstig titel med andra konstiga titlar i motsvarande stil.

Den andra boken har Hitchcock-lika inslag med fåglar. För inspirationen står både filmregissören och Uppsalas alla kajor. Den heter Hrafnir som är isländska för korp. Tredje delen har även den ett isländskt ord som titel, Vondur som betyder tyglad ondska. Trilogin fick en fristående uppföljare med en alldeles vanlig titel, Nyckeln, som kom ut förra året. Där har Daniel Thollin och Jonas Anderson tagit hjälp av flera andra tecknare men står själva för idé och manus. – Vi bjöd de in ett antal tecknande kompisar att medverka, både för avlastning och för att variera uttrycket. Nyckeln består av olika berättelser som tillsammans utgör delar av samma historia. Det kändes roligt att ha lite olika stilar eftersom berättelserna rör sig på olika tidsplan.

77


1000 ögon börjar bli ett känt koncept i seriesammanhang, så det namnet fick vara kvar som ett slags varumärke även på den senaste boken, Fylgia. Boken, som släpptes under kulturnatten i år, ges ut av ett förlag med distribution över hela landet, Albumförlaget. Formatet är större än tidigare och utgåvan är inbunden. Uppsalamiljön och det övernaturliga inslagen finns kvar men Fylgia rör sig ändå i en annan värld med ett nytt persongalleri. För idé och manus står Anders Björkelid. – Anders fick fria händer att skapa en historia. Han har naturligtvis läst våra tidigare alster. Vår önskan var förstås att han skulle försöka åstadkomma en historia med samma känsla som tidigare, men i övrigt var det fritt fram för spirituell fantasi. Vi tycker Anders Björkelid har lyckats jättebra med att göra något nytt som ändå hänger ihop med de förgående böckerna, tycker Jonas. Fylgia är namnet på det skepp som fraktade hem filosofen Emanuel Swedenborgs kvarlevor till Sverige, förutom hans kranium som förblev förvunnet fram till 1980–talet innan det återfördes till vila hos sin ursprungliga ägare. Anders Björkelids manus är baserat på historiska mysterier kring Swedenborg. Namnet Fylgia har ytterligare dimensioner. Det är ursprungligen ett fornnordiskt namn på ett kvinnligt väsen, betyder ungefär följeslagare och betecknar en persons alter ego, en skuggsida av dennas identitet. Boken tar upp ett ämne som är unikt i seriesammanhang, den digitala världen. Den handlar en hel del om identitet och fenomenet kapning av identiteter via internet. Med Fylgia hoppas Daniel och Jonas på ett bredare genomslag med läsare över hela landet, men hur det än går tänker de båda seriemakarna inte överge uppsalamiljön.

78

– Vi är så starkt anknutna till uppsalamiljön och traditionen med bokreleaserna på kulturnatten. Uppsala är nog nästan den enda staden i Sverige man kan använda på det här sättet, en tacksam miljö för skräckberättelser. Här finns så mycket inbyggd historia. Vi kommer att hålla fast vid den här miljön men det hindrar ju inte att vi kan sprida ut oss lite, säger Jonas, och Daniel fyller i. – Vi har ju hittills bara rört oss i centrum av Uppsala och skrapat på ytan av alla idéer och uppslag som den här miljön genererat. Det finns fler områden som är spännande, Ulleråker till exempel, Ackis sjukhusområde, höghusen i Flogsta... En serie som rör sig på verkliga och kända platser verkar locka en ovanligt bred läsekrets, åtminstone lokalt. På kulturnatten möter seriemakarna fans från cirka åtta års ålder (man bör nog vara lite äldre) till pensionärer i sjuttioårsåldern. – Det kommer kunder som man inte förväntar sig att möta på Seriezonen annars. De går rakt in och tar just vår bok. Det händer också att utländska turister köper våra böcker. De kan förmodligen inte läsa dem, men de kan visa bilderna som föreställer staden de besökt, berättar Jonas. Vuxenserier har i allmänhet en bred läsekrets åldersmässigt. Det är inte enbart ungdomar som läser, medelåldern bland läsarna ligger nog omkring trettio, tror Daniel och Jonas. Seriezonens trogna kunder är ofta studenter och före detta studenter. Det finns alltså en hel del akademiker som uppskattar serier. Serien har länge betraktats som en uttrycksform i utkanten av den etablerade kulturen. Det är i alla fall med viss tvekan som seriekulturen, från vissa håll, ansetts rumsren nog att släppas in på egna villkor som konstform i förhållande till


annan konst och litteratur. Det är därför särskilt anmärkningsvärt och roligt att Daniel Thollin och Jonas Anderson utsågs till september månads kulturprofiler i Uppsala efter en omröstning i UNT. Röstresultatet gav seriemakarna god marginal, trots att de konkurrerade med ett par väldigt väletablerade kulturpersonligheter. De knep nästan hälften av rösterna! Fansen kommer inte att bli besvikna. Jonas Anderson och Daniel Thollin kommer att skapa en berättelse till kultnatten nästa år också. – Vi har väldigt svårt att göra avslut på våra historier. De slutar gärna med en cliffhanger som ger möjligheter för att spinna vidare. Någonting blir det, men inte helt säkert ännu vad, lovar de båda seriekonstnärerna unisont. i

Rent dricksvatten förändrar allt Tillgång till rent vatten för alla människor i världen skulle inte bara rädda livet på 100,000 barn varje månad, det skulle förändra hela samhällen. Istället för att behöva gå den tidskrävande och ofta farliga sträckan för att hämta vatten så skulle barn kunna gå i skolan och kvinnor arbeta. Bybor skulle kunna odla grödor i närheten av sina hem, producera mat till sina familjer och kanske till och med sälja visst överskott. Vatten åt Alla, med stöd från Atlas Copco, finansierar projekt som räddar liv och ger människor möjligheten att påverka sin egen framtid. Rent vatten är en mänsklig rättighet.

79


Två vaktlar i naturlig kamouflagedräkt letar efter mat. Deras lite bulliga kroppshyddor gör att man vill sträcka ut handen för att känna på fjäderdräkten och först då upptäcker man att de är av – trä! De naturtrogna fåglarna är snidade av träskulptören Lennart Pettersson i Oxsätra.

Nytt liv åt (ut)döda fåglar

Lennart Pettersson hämtar upp mig utanför affären i Bälinge och berättar att på de stora mossarna passerade nyss tjugo dovhjortar, så vi tar förstås en sväng förbi, och jag kan skymta deras nyanser vid skogskanten. Det rika djurlivet, särskilt fåglarna i dessa utmarker, passar perfekt för Lennart Pettersson. Han har jobbat med djur i hela sitt liv, först som konservator av döda djur och sedan med att återskapa utdöda djur i trä. – Intresset började redan i grundskolan, jag ville bevara djuren. Som grabb samlade jag skalbaggar, vackra och skimrande, och dessa har jag kvar fortfarande, berättar han då vi kommit till gården i Oxsätra, och klivit uppför trappan till magasinets ateljé, där han numera snidar skulpturer. En dykarbagge i fyra gångers förstoring, detaljrik, skimrande och utskuren i alm, kan ge en vink om hans fascination för skalbaggar. Annars är det mest fåglar, gärna de utrotningshotade arterna, som han med minutiös precision karvat fram till att nästan överträffa verkligheten. – Under alla mina år som konservator var fokus att bevara djuren för framtiden, men idag, med den teknik jag använder som träskulptör, är målet dessutom att få dem så naturtrogna som möjligt! Träsnidandet började han med för flera år sedan när han som jägare irriterade sig på de lockfåglar jägare använder. – De var felaktigt målade, i praktdräkt oavsett säsong. Det var då jag började skära egna vättar.

80

Av Gunilla Sthyr

Att Lennart Pettersson blev konservator berodde just på viljan att bevara djuren – och konservatorsverksamhet har han sysslat med i mer än trettio år, från att han började som elev vid Naturhistoriska riksmuseet 1965. Han tillhör en av vårt lands mest namnkunniga konservatorer och har kammat hem drygt hundratalet mästerskapspriser, bland annat världsmästartiteln 2005 och 2012. Att han för några år sedan slutade var framförallt den växande byråkratin kring hanterandet av till exempel döda blåmesar. – En liten fågelkropp räknas som högriskavfall och måste transporteras i särskilt uppmärkt fordon till en konservator och till förbränningsanläggning. Och för hanteringen krävs särskilda handelsdokument. Jag hamnade i kategorin som hanterar högriskavfall, säger han och skrattar lite åt den märkliga situationen. Att använda trä för att återskapa döda fåglar tycker han är utvecklande, då träskulpterandet ger helt andra möjligheter och sporrar kreativiteten på andra sätt än konserverandet. Trä är dessutom mycket hållbart. Och utmärkelserna har inte låtit vänta på sig; en av vaktlarna vann första pris 2009 i det öppna mästerskapet på Bird Art Festival i England, där det arrangeras många tävlingar för den här sortens skulpturer. Lennart Pettersson arbetar i olika sorters trä men föredrar jelutong och tupelo, som måste hämtas utomlands, antingen han hämtar det själv eller köper som slöjdvirke i en butik.


Nya Zeeländsk vaktel, utdöd sedan 100 år 81


82


Han visar några av sina friare skapelser; en lekfull utter som mer eller mindre växer fram ur träslaget gullregn eller en rördrom, gjord av en trärot. Där har han gått ett steg längre och utifrån sin kunskap om djurkroppen skapat ett alldeles nytt konstverk. På ett annat bord finns en glaslåda som skyddar en vacker Mauritiusfalk, en art som höll på att dö ut och endast fanns kvar i fyra exemplar. Nu finns den förevigad, omsorgsfullt frammejslad och målad i all sin prakt . De två vaktlarna som möter besökaren till ateljén är nyzeeländska vaktlar, utdöda sedan hundra år, men som Lennart Pettersson med hjälp av bilder och målningar lyckats återskapa på ett naturtroget sätt. – Det är ett tidsödande arbete, att skapa en fågel tar mellan 200 och 300 timmar. Mycket av energin lägger jag på att få fram ett tredimensionellt djup av en annars slät yta. Efter att ha studerat bilder på fåglarna, skapar jag en skiss och en modell i lera att utgå ifrån när jag ska karva i träet och bränna in alla detaljer. Till exempelvis näbben krävs ett hårt träslag som syren, annars spricker träet lätt. Målningen av fågeln är avgörande för naturtrogenheten. Ingen fågel får vara för perfekt, utan måste ha skuggor och ojämnheter på rätt ställen; en bit fjäder som fastnat i dräkten eller tappat färg, allt som kan ge en rättvis bild av naturen. Lennart Petterssons senaste projekt är att skapa ett verk av en biätare som matar en annan biätare. – Den fågeln är ovanlig och den ville jag göra för att den är så tjusig, säger han och visar modellen i lera som har kompletterats med vingar av plåt. Ingen kan gå oberörd förbi de verk som skurits av Lennart Petterssons hand – men att sälja alstren, nej det verkar han inte ha någon större lust till. Blir det för kommersiellt så förlorar arbetet något av sin tjusning, menar han. Och så länge han har annat arbete att försörja sig på, är det heller inget problem.

Visst skulle han uppskatta om fler kunde ta del av hans konstverk. En utställning vid fågelsjön Hornborgarsjön inför storpublik gav inspiration och kommer troligen att upprepas nästa år igen. Framför allt är det tävlingarna som sporrar honom, även om det är ont om sådana tävlingar i Sverige, till skillnad mot England och USA, där man har en tradition att skära fåglar och djur i trä. – I USA är det vanligt med stora installationer med hela flockar av utskurna djur – men det har jag inte tid med, säger Lennart Pettersson. På frågan vad som blir nästa projekt svarar han att det troligen blir VM i USA , där han har planer på att sätta samman sina två prisbelönta vaktlar till en installation. Och på frågan vad han är mest nöjd över av alla sina skulpturer svarar han: – Nästa grej! Med andra ord, det lär bli fler träskulpturer. i

83


Ät som grottmänniskan! Av Andrea Dahlkild

84


De flesta är överens om att vi åt hälsosammare för hundra år sedan, innan snabbmatsindustrins och de kemiska tillsatsernas intåg på våra tallrikar. Men mannen bakom Restaurang PriMaten i Uppsala Science Park, vill att vi ska följa med honom hela 10 000 år tillbaka i tiden. – Då hände nämligen något radikalt. Vi gick från att leva som jägare och samlare, till att bli bofasta och odla spannmål. Mycket av den mat vi fått från vilda bytesdjur, grönsaker, frukt och nötter byttes ut mot bröd och annan spannmålsbaserad föda. Plötsligt blev vår fysiska hälsa sämre. Vi blev kortare i växten, sjukare och medelåldern sjönk. Det nya samhället kunde visserligen mätta fler, men till vilket pris? Lars Fahléns fråga är retorisk. Han driver Sveriges enda ekologiska grottkök. Matsedeln är utformad enligt kostfilosofin Paleo, som betyder ursprungsmat. Mat som vi människor är designade för att äta med andra ord, och den som letar snabba kolhydrater här får leta länge. De åtta rätterna på lunchmenyn innehåller komponenterna gräsbeteskött, vildfångad fisk, ekologiska grönsaker,

KRAV-kyckling och nötter. Ett år efter starten tar restaurangen emot ungefär 150 lunchgäster varje dag, trots att man inte marknadsför sig på annat sätt än ryktesvägen. – Ordet stenålderskost kan låta lite yxigt, men man förstår ganska snart vad jag menar. Om jag var föreståndare för ett Zoo skulle jag ju försöka skapa något så nära djurens naturliga miljö som möjligt. Jag vill helt enkelt att vi ska äta bra, mat som passar för djuret människan! På det sättet blir vi friskare, starkare och snyggare. Visst finns det många faktorer som påverkar hur vi mår, men jag skulle säga att maten är den tyngsta posten i det pusslet. Det var triathleten Jonas Colting som introducerade Lars Fahlén för det här sättet att se på kost och hälsa. – Jonas håller på med de mest extrema formerna av uthållighetsidrott. Som de flesta andra idrottsmän åt han länge bröd, gröt och pasta, men sedan han lagt om sin kost enligt Paleomodellen har han inte varit förkyld på flera år. Jag blev nyfiken på det där, började gräva djupare och tyckte att det kändes trovärdigt.

85


86


Författaren Lasse Berg illustrerar det hela med en tidslinje som sträcker sig över sex miljoner år – människans hela existens. Den visar att vi under 99,8 procent av vår utveckling levt som jägare och samlare. Hans poäng är att den nutida människans genetiska avtryck därför är så gott som identiskt med vårt 10 000 år äldre dito, ett faktum som förstås har betydelse för vad vi bör och inte bör stoppa i oss. Så hur kommer det sig att något som verkar så självklart, inte får fäste i vårt sätt att leva? – Livsmedelsbranschen styrs precis som läkemedelsbranschen av ekonomiska intressen. Det är sällan det som är bäst för oss som får resurser och marknadsföring, utan det som är mest inkomstbringande. Och industrin får alla medel! Jag vill få ut den här informationen, men då behövs pengar. Nu sprids den från mun till mun, och det har i och för sig fungerat bra i det här fallet. Budskapet är ju så enkelt. Undvik socker och spannmål, och du kommer att bli människa igen. PriMaten är ett första steg i Lars Fahléns vision om ett hälsomässigt uppvaknande. I september tog han ännu ett, i form av en liten avknoppning i Svavagallerian – Primaten deli. Här säljs frukostpåsar, färdiga lunchlådor och annat tilltugg över disk.

– Jag tror verkligen på det konceptet. Det var faktiskt så jag tänkte mig PriMaten från början, som ett franchisevarumärke för fast food. Nu skulle jag vilja att vi växte i volym, och förvånansvärt nog har vi inga konkurrenter än. Vi är unika i Sverige! i

På nästa sida finns några recept!

87


Kycklingklubbor KRAV-kyckling fr책n Bosarp Krydda med paprikapulver, salt, oregano och chiliflingor Tillaga i ugn, 25 minuter i 150째C

88


Coltingbollar 1 3/4 dl sötmandel 1 3/4 dl valnötter 1/2 dl

pumpakärnor

1/2 dl

kokosflingor

2/3 dl

bryggkaffe

1 dl

solrosfrön

1 dl

pecannötter

2 msk kakao 6 st

dadlar

50 g

kokosolja

Mixa nötter, frön, kokosflingor och kakao till grovt pulver. Mixa dadlar, kokosolja och kaffe till en skummig smet. Blanda sen allt väl och låt stå svalt en stund. Forma bollar och rulla i kokosflingor. Förvara kallt.

Väl bekomme! 89


1.

HISTORIEBITEN av lars lambert stora RIVNINGSVÅGen sveper ÖVER UPPSALA

U

nder 1960- och 70-talen svepte en rivningsvåg över det centrala Uppsala. I kvarteren kring Stora Torget hade inte mycket hänt sedan sekelskiftet 1900 och behovet av förnyelse var uppenbart. Frågan var hur och vad som skulle komma istället. Det gällde å ena sidan att försöka bevara stadskärnans skala och karaktär, å den andra måste det trånga och begränsade cityområdet nyttjas effektivare. Fastighetsvärdena i de centrala kvarteren hade stigit drastiskt vilket bidrog till markspekulation och eftersatt underhåll av den befintliga bebyggelsen, krav på förtätning och ökade hushöjder. Handel och näringsliv krävde rymliga och rationella lokaler, breddade gator och fler parkeringsplatser.

90

Under 1950-talet hade flera centrumplaner utarbetats. En så kallad saneringskommitté förordade rivning av ett antal kvarter i cityområdet, särskilt hantverksgårdarna och småhusbebyggelsen längs Dragarbrunnsgatan. I flera av dessa kvarter skulle de många små byggnaderna ersättas av ett enda huskomplex. 1953 tillkom varuhuset Forum vid Kungsängsgatan och vid Stora torget blev det livligt omdebatterade Tempohuset färdigt 1960. I mitten av 1960-talet tog rivningarna i centrum fart. Under loppet av halvannat decennium skedde en drastisk omvandling av stadskärnan med omfattande rivningsverksamhet och nybyggnation, som i flera kvarter, till exempel Hästen, Sala och S:t Per, innebar en så kallad totalsanering. Mellan


BILD 1.

BILD 2.

I förgrunden syns det avrivna kvarteret S:t Per mellan Dragarbrunnsgatan t.v. och Svartbäcksgatan t.h.

Kvarteret S:t Per från väster med Svartbäcksgatan i bildens nederkant och med S:t Persgatan vertikalt tvärs över bilden.

På andra sidan S:t Persgatan i den övre bildhalvan ser man det delvis avrivna kvarteret Kransen. Vid Stora Torget uppe t.h. ses i det sydöstra hörnet det nya Tempohuset från 1960 med sin omdebatterade tårtpappersfasad i betong. I det nordvästra hörnet det likaledes nyuppförda Skandiahuset från 1963. Det Lodénska huset står kvar ännu några år innan det rivs i början av 1970-talet.

I förgrunden syns entrén och det stora taket till Fågel Blå-biografen och vänster därom det snedställda Celsius-huset, det enda som skulle överleva i kvarteret. I bildmitten har utgrävningarna av den gamla S:t Perskyrkan och Uppsalas medeltida centrum just avslutats. På andra sidan Dragarbrunnsgatan, i övre bildkanten – H-centrum.

Samtliga flygbilder är tagna av Calle Åberg

2. 91


BILD 3. I bildens centrum ses kvarteret Kransen där drygt nordöstra halvan frilagts för ett nytt affärs- och kontorskomplex samt den nya Pingstkyrkan vid S:t Persgatan. I kvarteret Svalan på andra sidan Dragarbrunnsgatan har det rivits för att bl.a. ge plats för ett nytt kontorshus för Svenska Handelsbanken på en långsmal tomt längs Dragarbrunns-gatan fram till Vaksalagatan.

92

1964 och 1978 revs mer än 450 hus, det vill säga cirka 40 procent av den gamla stadsbebyggelsen. Först på 1970-talet lyckades en folklig opinion stoppa det värsta rivningsraseriet och delar av Övre Slottsgatan och Svartbäcksgatan restaurerades och bevarades. En bilddokumentation kom till i grevens tid. I november 1965 kontaktades tandläkaren och flygentusiasten Calle Åberg av landsantikvarien Nils Sundqvist som, innan det var för sent, ville ha flygbilder över den utgrävda ruinen av den medeltida S:t Perskyrkan i korsningen Dragarbrunnsgatan och S:t Persgatan. Förmiddagen den 25 november 1965 gick Calle Åberg upp i sin engelska Auster Observation Post, ett av den engelska arméns gamla sambands- och spaningsplan, och gjorde ett antal svängar på låg höjd över den centrala stadskärnan. Planet manövrerades med ena handen, kameran med den andra, en inte alldeles okomplicerad procedur då kameraslutare måste spännas och avstånds- och bländarinställning kollas mellan varven. Dagen efter lågsniffningarna över centrum föll den första snön och täckte över allting. Ytterligare en dag senare påbörjade grävskoporna utplåningen av Uppsalas medeltida centrum. i


DIN ARENA I KVARTERET Träna och umgås i SEB USIF ARENA.

HSB BRF ROSENDALEN

FRÅN RYMLIGA ETTOR TILL PENTHOUSE I brf Rosendalen finns det nybyggt med stor variation. Från rymliga ettor till penthouse med rymd och egen bastu. Optimerat för en fin kontakt med naturen utanför, här bor du granne med Stadsskogen. LIGGER BRA TILL Från Rosendal når du Uppsala centrum med cykel på tio minuter.

Boarea 33 kvm–118 kvm (1–5 rok) Säljstart hösten 2013. Adress Rosendal, Uppsala. Mäklare AnnaSara Sundqvist Wolf

Tel: 070-390 45 90, annasara.sundqvist.wolf@maklarhuset.se

MER INFO och intresseanmälan: hsb.se/uppsala/rosendal 93


Krysset nr 24 Skicka in rätt svar till korsord@bizart.se senast den 21 februari 2014. En vinnare får två biljetter (värde ca 700 kr) till showen Come Together som kommer till Uppsala i mars–april 2014. Rätt svar på kryss nr 23: ÅTERVINNING

94 Korsordsmakare:Hans Svensson


95


upptäck! av johanna uddén

FÅLHAGENS DOLDA SKÖNHET Sedan vi flyttade till Fålhagen för ett par år sedan har jag återupptäckt Almtunakyrkan. Det är en arkitektonisk pärla, lite inklämd mellan bostadshusen på Torkelsgatan. Almtunakyrkan ritades av Peter Celsing och byggdes 1959. Fasaden ger ett slutet intryck med sina stora, rena tegelytor. Kyrkorummet är inrett i japansk ek. Det är ganska dunkelt inne i kyrkan eftersom arkitekten ville att det skulle påminna om en gammal klosterkyrka. Altartavlan är målad av Uppsalakonstnären Ragnar Johansson och kom på plats 1963. Församlingshemmet intill är sammanfogat med kyrkobyggnaden genom en fondvägg där klockstapeln är infälld. Mycket elegant. Peter Celsing har ritat en annan av mina favoritkyrkor, Nacksta kyrka i Sundsvall. Här i Uppsala har Peter Celsing också satt sina spår – han har ritat Ekonomikum, Stockholms nations nyare del och tillbyggnaden på Carolina. Men mest känd är han kanske för Filmhuset och Kulturhuset i Stockholm.

KULTURKVARTER Gå in på gården på Sysslomansgatan 1 intill Saluhallen. Det är en riktig oas i Uppsala. ü Besök Walmstedska gården – professorshemmet som är en rekonstruktion av familjen Rydins bostad. Här kan du se ett högborgerligt hem från slutet av1800-talet. Jag kan lova att fantasin sätts igång.

ü På Kulturkaféet i Annexet kan du fika. Utomhusservering på sommaren. Härligt! Här visas även konstutställningar regelbundet. Studiefrämjandet ordnar olika evenemang, bland annat poesikafé på onsdagar. ü I Å-huset huserar Uppsala Konstnärsklubb. Här visar de utställningar och håller kurser. Dessutom brukar klubben arrangera olika konstnärsmöten och diskussioner här. Håll koll! ü Galleri 1 är Uppsala Konstnärsklubbs eget galleri där medlemmarna ställer ut separat. Kolla upp det. Du kan se allt från video och installationer till måleri och grafik.

96


BASAR OCH VARDAGSRUM Kanske är Gsunda Market det vardagsrum vi väntat på? Här kan du sälja prylar, fika, läsa tidningar, spela spel. Det är en mötesplats och tänkt som ett skönt häng för alla. Gsunda Market ligger i Gottsunda centrums nybyggda del och är en plats för kultur, kommers och evenemang. En fiffig design av marknadsstånd ger lokalen en känsla av basar. Kul är att man även satsar på att ha återkommande temamarknader och mässor. Bland annat vintagemässa, food courts, konst-, design- och teknikmässor. På Gsunda Market kan man också anordna konserter och föreställningar. Gsunda Market drivs av Uppsala Kommuns Fastighets AB och ansvarig för verksamheten är Jonas Ewemo som ligger bakom Street på Hornstull och Bondens Egen Marknad i Uppsala. Kolla evenemang på: gottsundacentrum.se (under Marknad).

VÄRT ATT FIRA! Jag tror att det är konstföreningarnas år i år. Det har skrivits en hel del om konstföreningarnas roll som stöd till konstnärer genom sina inköp. Sveriges Konstföreningar som samlar alla landets konstföreningar fyller 40 år. Tillsammans med Riksutställningar arrangerar de kring årsskiftet en utbildning för konstföreningsstyrelser som handlar om att arbeta med samtidskonstutställningar. Vår egen Uplands konstförening fyller hela 80 år! Du kanske inte visste det, men de verk som Uplands konstförening en gång köpt in donerades och lade grunden för samlingen på Uppsala konstmuseum. Det var också föreningen som till en början drev konstmuseet. Idag köper föreningen konst och konsthantverk för cirka 70 000 kronor varje år, konst som lottas ut bland medlemmarna. Varje år delar Uplands konstförening ut stipendier på drygt 100 000 kronor till unga kvinnliga konstnärer ur fonden Anna-Lisa Thomson Till Minne. Och vartannat år arrangerar konstföreningen den jurybedömda Uppländska salongen. För att fira sina 80 år har Uplands konstförening nyligen visat en jubileumsutställning på Bibliotek Uppsala. Och på konstmuseet visas utställningen Vital jubilar 14 december–9 februari. Läs mer om föreningen på: uplandskonstforening.wordpress.com Olle Bærtling: Forme blanche dans la rougue, Paris 1950. Uppsala konstmuseum.

ü 97


KONSERTER, GOFIKA OCH KVALITETSFILM Vid Örsundaån i Fjärdhundra ligger Forsby kvarn. Här verkar det hända grejer hela tiden! Goda middagar och konserter varvas med kafé och bio. När Ibba Andersson och Staffan Larson köpte sitt hus ingick den gamla förfallna kvarnen. Och eftersom kvarnen länge varit en mötesplats i bygden ville de gärna återigen använda den för publik verksamhet. Efter byggnadsvårdsläger för renoveringsentusiaster öppnades kvarnen för några år sedan. Föreningen Forsby Kvarn Musikscen arrangerar sedan start regelbundet konserter i kvarnen och Forsby Kvarn filmklubb visar kvalitetsfilmer under filmkvällar som även erbjuder servering. I kvarnen arrangeras också författarkvällar och teater. Värdparet driver ett helgkafé och ett par kvällar i veckan serverar de även middag. Allt hemlagat och i möjligaste mån av ekologiska och lokalproducerade produkter. Kolla öppettider på: forsbykvarnkafe.se

i

Samtliga bilder på denna sida: Mats Thorburn

98


99


BIZ&ART 24

En nyhet för alla som kommunicerar. Effekt. Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda. Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före. På vår webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen.

Läs mer om CrossMedia på crossmedia.kph.se

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

#24 Jacke sjödin berättar katti hoflin världens längsta filmscen ljudkonstnären girilal baars det anrika akademistallet historiska perspektiv konstnären anders rönnlund regissör på gång 1000 ögon serier för vuxna grottkök för primater klarinettisten emil jonson designern lina lagström konstfulla fåglar come together

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län.

Profile for Stewen Quigley

Biz& Art nr 24  

Biz& Art nr 24  

Profile for bizart
Advertisement