BIZ&ART nr 1

BIZ&ART Ett magasin om kultur och affärsliv i Uppsala. Nr 1

ett nytt magasin håkan nesser i new york lasse erikssons nya ödmjukhet

9

BIZ&ART sept 2007 75 SEK ISSN 1654-5370

771654 537006 01

UNT levererar kultur sju dagar i veckan.

Livet omkring dig.

UNT levererar kultur sju dagar i veckan.

Livet omkring dig.

INNEHÅLL Vi har lösningen för dig.

10 Cultura Vitalis 14 Passionerad konstälskare och passionerat ledarskap HANS NORDIN REKLAM

24 Nessers New York 40 Konsten i det offentliga rummet 52 Slow Food 59 En bra bok 62 Musica Uplandica 70 Konsten att på ett storslaget

sätt lansera sin ödmjukhet

77 Utmaning 84 Mat & Dryck 86 Noterat 88 Uppsala Underground Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Lotta Eriksson, Johanna Uddén, jörgen Runeby Skribenter: Sören Densjö, Lotta Eriksson, Jörgen Runeby, Anna Franklin, Johanna Uddén, Sara Åkerlind, Stewen Quigley, Susanne Lundström, Lasse Eriksson, Lars Lambert, Lillemor Berg Fotografer: Samir Hadi-Abderrahmane sidan 61, Carolina Pascual sidan 85, Emma Schenson sidan 98-99, Stewen Quigley omslagsfoto och övriga bilder.

Formgivningsansvarig: Bo Rosander Original: L8 layout&text Annonsering och prenumeration:

BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001.

Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic Nr 341091.

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

Biz&Art är ett politiskt och religiöst oberoende magasin.

Sony Center Uppsala

Bangårdsgatan 7 Tel 018-65 34 70

Vardagar 10-18 Lördag 10-15

97 Bildhistoria

www.sonycenter.se/uppsala

INNEHÅLL Vi har lösningen för dig.

10 Cultura Vitalis 14 Passionerad konstälskare och passionerat ledarskap HANS NORDIN REKLAM

24 Nessers New York 40 Konsten i det offentliga rummet 52 Slow Food 59 En bra bok 62 Musica Uplandica 70 Konsten att på ett storslaget

sätt lansera sin ödmjukhet

77 Utmaning 84 Mat & Dryck 86 Noterat 88 Uppsala Underground Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Lotta Eriksson, Johanna Uddén, jörgen Runeby Skribenter: Sören Densjö, Lotta Eriksson, Jörgen Runeby, Anna Franklin, Johanna Uddén, Sara Åkerlind, Stewen Quigley, Susanne Lundström, Lasse Eriksson, Lars Lambert, Lillemor Berg Fotografer: Samir Hadi-Abderrahmane sidan 61, Carolina Pascual sidan 85, Emma Schenson sidan 98-99, Stewen Quigley omslagsfoto och övriga bilder.

Formgivningsansvarig: Bo Rosander Original: L8 layout&text Annonsering och prenumeration:

BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001.

Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic Nr 341091.

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

Biz&Art är ett politiskt och religiöst oberoende magasin.

Sony Center Uppsala

Bangårdsgatan 7 Tel 018-65 34 70

Vardagar 10-18 Lördag 10-15

97 Bildhistoria

www.sonycenter.se/uppsala

Välkommen till Biz&Arts första nummer. Låt mig presentera ett magasin på 100 sidor som ska komma ut fyra gånger om året. Biz&Art är ett nytt koncept som med hjärta och hjärna vill uppmärksamma Uppsala i världen och världen i Uppsala.

Uppsala är i en dynamisk fas, allt verkar gå bra och vi växer och med vår unika kärna intakt; Universitet, Linne´, forskning, studentliv, OD och till och med Sirius fotboll har medvind.

I Biz&Arts första nummer kan du bland annat läsa om studier som visar att kultur påverkar människors hälsa positivt, om det framgångsrika läkemedelsföretaget som använder konsten i sitt budskap till både medarbetare och kunder och om Musik i Uppland som ger 500 konserter i länet varje år.

Affärsliv och kultur kan gå hand i hand på oväntade sätt. Hur ofta är det inte kultur och konst som diskuteras när några direktörer träffas? Och när konstnärer träffas diskuteras inte sällan om hur man gör bättre affärer.

Jag kom till stan för drygt 34 år sedan och har arbetat som reklamfotograf i 30 år. Biz&Art är ett projekt för att hylla alla de hjältar som bjuder på allt det vi behöver vid sidan av arbetet. Kultur, i vid bemärkelse, utgör livsnerven som vi alla behöver för att känna lust och mening.

ledare

Den första och sista ledaren?

STEWEN QUIGLEY

Biz&Art kommer i följande nummer att bjuda in Uppsalas kulturpersonligheter att medverka på ledarsidan.

Innebär det att detta blir min sista ledare? Det kan jag inte lova.

Energin i Uppsala för kultur och affärsliv glöder, tack till alla ni medarbetare, Lillemor, Susanne, Lotta, Bosse, Ann-Kristin, Anna, Jörgen, Sören, Johanna m.fl. som brinner för kraften och mångsidigheten i ett dynamiskt Uppsala, speglat i Biz&Art.

Välkommen till Biz&Arts första nummer. Låt mig presentera ett magasin på 100 sidor som ska komma ut fyra gånger om året. Biz&Art är ett nytt koncept som med hjärta och hjärna vill uppmärksamma Uppsala i världen och världen i Uppsala.

Uppsala är i en dynamisk fas, allt verkar gå bra och vi växer och med vår unika kärna intakt; Universitet, Linne´, forskning, studentliv, OD och till och med Sirius fotboll har medvind.

I Biz&Arts första nummer kan du bland annat läsa om studier som visar att kultur påverkar människors hälsa positivt, om det framgångsrika läkemedelsföretaget som använder konsten i sitt budskap till både medarbetare och kunder och om Musik i Uppland som ger 500 konserter i länet varje år.

Affärsliv och kultur kan gå hand i hand på oväntade sätt. Hur ofta är det inte kultur och konst som diskuteras när några direktörer träffas? Och när konstnärer träffas diskuteras inte sällan om hur man gör bättre affärer.

Jag kom till stan för drygt 34 år sedan och har arbetat som reklamfotograf i 30 år. Biz&Art är ett projekt för att hylla alla de hjältar som bjuder på allt det vi behöver vid sidan av arbetet. Kultur, i vid bemärkelse, utgör livsnerven som vi alla behöver för att känna lust och mening.

ledare

Den första och sista ledaren?

STEWEN QUIGLEY

Biz&Art kommer i följande nummer att bjuda in Uppsalas kulturpersonligheter att medverka på ledarsidan.

Innebär det att detta blir min sista ledare? Det kan jag inte lova.

Energin i Uppsala för kultur och affärsliv glöder, tack till alla ni medarbetare, Lillemor, Susanne, Lotta, Bosse, Ann-Kristin, Anna, Jörgen, Sören, Johanna m.fl. som brinner för kraften och mångsidigheten i ett dynamiskt Uppsala, speglat i Biz&Art.

CULTURA VITALIS av lotta eriksson

Kultur får oss att må bättre, det är vetenskapligt bevisat. Vi blir piggare, mindre stressade och till och med lever längre om vi ägnar oss åt konst, musik och teater.

Inom vården har man länge förstått kulturens hälsobringande kraft. Men vad görs i övriga samhället, innan man har blivit sjuk?

Inte mycket, konstaterar tjejerna bakom boken Cultura Vitalis – Kultur ger livskraft. Boken är ett samarbete mellan projektledarutbildningen på Idékraft i Uppsala och kulturförvaltningen i Enköping. Idén var från början att studera de långtidssjuka, men snart gled projektet över till att belysa kulturens roll för hälsan.

– Det fanns redan så mycket runt om i Sverige klick-

10

vis, så vi samlade ihop det och visade upp det, berättar Josephine Wibeck.

Tillsammans med Vera Andersson, Eva Ehrstedt och Sara Hellberg tillbringade hon tio månader med att färdigställa det som under resans gång kom att bli en bok. Resultaten och forskningen fanns redan på pränt: Kultur ger livskraft, livskraft ger effektivitet, effektivitet ger lönsamma arbetsplatser.

– Vårt förslag till friskvård var att ha ett inslag av kultur återkommande, både för anställda och de långtidssjuka, säger Sara Hellberg.

På så sätt skulle de sjukskrivna återknytas till arbetsplatsen och därmed ha lättare att komma tillbaka till arbetslivet.

Tanken var att man skulle ha en prova-på-dag där all möjlig kultur skulle finnas. Då skulle medarbetarna kunna prova nya aktiviteter och hitta det man gillar.

11

CULTURA VITALIS av lotta eriksson

Kultur får oss att må bättre, det är vetenskapligt bevisat. Vi blir piggare, mindre stressade och till och med lever längre om vi ägnar oss åt konst, musik och teater.

Inom vården har man länge förstått kulturens hälsobringande kraft. Men vad görs i övriga samhället, innan man har blivit sjuk?

Inte mycket, konstaterar tjejerna bakom boken Cultura Vitalis – Kultur ger livskraft. Boken är ett samarbete mellan projektledarutbildningen på Idékraft i Uppsala och kulturförvaltningen i Enköping. Idén var från början att studera de långtidssjuka, men snart gled projektet över till att belysa kulturens roll för hälsan.

– Det fanns redan så mycket runt om i Sverige klick-

10

vis, så vi samlade ihop det och visade upp det, berättar Josephine Wibeck.

Tillsammans med Vera Andersson, Eva Ehrstedt och Sara Hellberg tillbringade hon tio månader med att färdigställa det som under resans gång kom att bli en bok. Resultaten och forskningen fanns redan på pränt: Kultur ger livskraft, livskraft ger effektivitet, effektivitet ger lönsamma arbetsplatser.

– Vårt förslag till friskvård var att ha ett inslag av kultur återkommande, både för anställda och de långtidssjuka, säger Sara Hellberg.

På så sätt skulle de sjukskrivna återknytas till arbetsplatsen och därmed ha lättare att komma tillbaka till arbetslivet.

Tanken var att man skulle ha en prova-på-dag där all möjlig kultur skulle finnas. Då skulle medarbetarna kunna prova nya aktiviteter och hitta det man gillar.

11

Vi blir piggare, mindre stressade och till och med lever längre om vi ägnar oss åt konst, musik och teater.

På så vis gör man kulturen tillgänglig. Den är annars ganska svårtillgänglig, menar tjejerna.

Dessutom är kulturen dålig på att marknadsföra sig, jämfört med andra aktiviteter.

– Ja, hur många sportblad får man inte i brevlådan, säger Vera Andersson.

Boken vänder sig till företag och kommuner som en inspirationskälla för vad man kan göra för att främja hälsa och välmående på arbetsplatser runt om i landet.

– Vi ville visa att det inte behöver vara så dyrt eller komplicerat att ta in kultur, menar Josephine Wibeck.

Det kan räcka med små medel: ha musik i lunchrummet, hänga upp konst eller ge teaterbiljetter i julklapp till personalen. En chef kan uppmuntra de anställda att sätta upp annonser om kulturaktiviteter och tipsa sina jobbarkompisar. Man kan ordna ett teaterbesök i samband med en kickoff.

Varför mår man då så bra av kultur?

En viktig del är känslan av gemenskap och samhörighet man får av att till exempel sjunga i kör. Den känslan är viktig för välbefinnandet.

En annan fördel med kultur är att den tilltalar fler sinnen; du tittar, lyssnar och känner.

12

– Mycket handlar givetvis om pengar, men också om vetskap.

Bevisen finns, de är bara inte lika upplyfta. Motion vet man är bra, då ger man personalen ett gymkort, förklarar Vera Andersson.

De är noga med att tillägga att kultur ska ses som ett komplement till friskvård, inte slå ut motion. Båda behövs. Det är snarare synen på kultur som behöver ändras. Ett ”kulturkort” är till exempel inte avdragsgillt som ett kort på gymmet.

– Motion är en investering, kultur ses som ett lyxigt nöje, säger Sara Hellberg.

Det verkar som om landets chefer har en del att lära sig. Mozart på kontoret är inte bara en lisa för själen, utan även för bokslutet.

FOTNOT: Boken Cultura Vitalis finns att köpa på www.mfokus.se Källa: Kultur för hälsa, Statens Folkhälsoinstitut, 2005.

13

Vi blir piggare, mindre stressade och till och med lever längre om vi ägnar oss åt konst, musik och teater.

På så vis gör man kulturen tillgänglig. Den är annars ganska svårtillgänglig, menar tjejerna.

Dessutom är kulturen dålig på att marknadsföra sig, jämfört med andra aktiviteter.

– Ja, hur många sportblad får man inte i brevlådan, säger Vera Andersson.

Boken vänder sig till företag och kommuner som en inspirationskälla för vad man kan göra för att främja hälsa och välmående på arbetsplatser runt om i landet.

– Vi ville visa att det inte behöver vara så dyrt eller komplicerat att ta in kultur, menar Josephine Wibeck.

Det kan räcka med små medel: ha musik i lunchrummet, hänga upp konst eller ge teaterbiljetter i julklapp till personalen. En chef kan uppmuntra de anställda att sätta upp annonser om kulturaktiviteter och tipsa sina jobbarkompisar. Man kan ordna ett teaterbesök i samband med en kickoff.

Varför mår man då så bra av kultur?

En viktig del är känslan av gemenskap och samhörighet man får av att till exempel sjunga i kör. Den känslan är viktig för välbefinnandet.

En annan fördel med kultur är att den tilltalar fler sinnen; du tittar, lyssnar och känner.

12

– Mycket handlar givetvis om pengar, men också om vetskap.

Bevisen finns, de är bara inte lika upplyfta. Motion vet man är bra, då ger man personalen ett gymkort, förklarar Vera Andersson.

De är noga med att tillägga att kultur ska ses som ett komplement till friskvård, inte slå ut motion. Båda behövs. Det är snarare synen på kultur som behöver ändras. Ett ”kulturkort” är till exempel inte avdragsgillt som ett kort på gymmet.

– Motion är en investering, kultur ses som ett lyxigt nöje, säger Sara Hellberg.

Det verkar som om landets chefer har en del att lära sig. Mozart på kontoret är inte bara en lisa för själen, utan även för bokslutet.

FOTNOT: Boken Cultura Vitalis finns att köpa på www.mfokus.se Källa: Kultur för hälsa, Statens Folkhälsoinstitut, 2005.

13

Passionerad konstälskare med passionerat ledarskap

av sören densjö

Han njuter bäst när han på natten går runt på huvudkontoret för att hänga konsten i den utställning som har vernissage för personalen kommande morgon. Konsten är en viktig komponent i ledarskapet för Zsolt Lavotha, internationell vd i det Uppsalabaserade börsnoterade bolaget Orexo.

Med tre till fyra resdagar i veckan och 275 flygbiljetter på ett år, är han ständigt på resande fot. Väl på hemmaplan är konsten en stor inspirationskälla.

14

15

Passionerad konstälskare med passionerat ledarskap

av sören densjö

Han njuter bäst när han på natten går runt på huvudkontoret för att hänga konsten i den utställning som har vernissage för personalen kommande morgon. Konsten är en viktig komponent i ledarskapet för Zsolt Lavotha, internationell vd i det Uppsalabaserade börsnoterade bolaget Orexo.

Med tre till fyra resdagar i veckan och 275 flygbiljetter på ett år, är han ständigt på resande fot. Väl på hemmaplan är konsten en stor inspirationskälla.

14

15

När vi möts på huvudkontoret vid Kungshörnet talar han lyriskt om det nya kontoret i Fyrislund som invigs i slutet av september.

– Ni som varit på det gamla Pharmacia och Pfizer kommer inte att känna igen er. Vi har lagt ner mycket omsorg på arkitekturen, inredningen och förstås labbutrustningen. Konsten går som en röd tråd i allt som vi gör, säger Zsolt Lavotha entusiastiskt.

Zsolt Lavotha ser passionen som en drivkraft för framgång. För Orexo är målet att skapa en ny typ av läkemedelsbolag. Ett bolag som är snabbrörligt, tänker smartare och arbetar effektivt.

– För att lyckas utnyttja den glöd som finns hos medarbetaren och tänja gränserna för vad som är möjligt, accepteras inte gamla mönster och begränsningar, framhåller Zsolt.

– Vetenskap är konst och konst är vetenskap. Drivkraften är densamma – även om teknikerna skiljer sig åt. Det krävs samma glöd att skapa ett konstverk som berör som att hitta ett nytt läkemedel som ger lindring.

Vi delar passionen att tänka i nya dimensioner, understryker Zsolt.

– Jag vill framförallt att skapa en stimulerande miljö för våra anställda. Konst och vetenskap har ju stora likheter. De anställda inom Orexo ska känna att de verkar i en kreativ miljö.

Ledarskap – Jag är oerhört passionerad i konst. Jag är en passionerad individ. När jag går in för något, är det inte till 100 utan till 500 procent. Ska man bli bäst, måste man jobba hårdare än de andra. Man måste vara effektivare och mer kreativ, vända på flera stenar än någon annan för att hitta lösningar på problem. Det kan man inte göra bara mellan 8:30 och 16:00, säger Zsolt och fortsätter.

– Man beslutar sig för en dröm och förverkligar den. Det är lite grann som konst tycker jag. Man måste vara väldigt kreativ och uttrycka sig på olika sätt.

Det gör man i konst och det ska man också göra som ledare. Alla är inte stöpta i samma form. Jag är inte bättre än någon annan, men jag brinner mycket mer.

16

Jag har mycket energi och kreativitet. Det har karaktäriserat mitt sätt att leda. Att problem är till för att lösas är en oerhört stor drivkraft som jag har.

Resan började i Ungern Zsolt föddes i Ungern för 57 år sedan och i samband med revolutionen flydde familjen till Finland. 1963 bar det av till Sverige. Han läste på universitetet i Uppsala och tog examen i biomedicin och organisk kemi på Biomedicum. Han berättar att han tre gånger börjat om sitt liv från ingenting och att det präglat honom i hans sätt att åstadkomma något.

– Mitt konstintresse kom in väldigt tidigt i livet. Jag är mycket konstnärligt lagd. Jag tecknade mycket när jag var yngre. Jag kommer från en konstnärlig familj.

Min bror är förste cellist inom filharmonin. Redan som barn var han betydligt mer musikaliskt begåvad än jag, så musiken har fått stå tillbaka för min del.

Efter examen på Biomedicum rekryterades Zsolt som läkemedelsrepresentant till Pfizer. Han arbetade en kort tid på Pharmacia för att sedan gå tillbaka till Pfizer, både i Sverige och USA och därefter till Wyeth i USA. Sammantaget innebär det mer än 30 års erfarenhet från den multinationella läkemedelsindustrin.

– Jag ville ut från Sverige i mitten på 80-talet. Jag gillade högenergimiljön och det fick jag i New York.

Herregud vad vi körde på! Jag var globalt ansvarig för en produkt i ett mycket framgångsrikt projekt. Jag tycker att det är mycket fruktbart att jobba med folk av olika nationaliteter och så var verkligen situationen i USA.

Chagall Zsolt berättar stolt att hans konstintresse tagit sig många uttryck och nämner ett exempel.

– Mitt första konstverk köpte jag 1975 för min första bonus när jag var produktchef på Pfizer och det var en Chagall. Det är många år sedan. Jag har fastnat för den moderna konsten. Man skapar en bild för andra att betrakta och att tycka om. Det är samma sak som när man bygger ett företag. Det ska ha ett visst värde, man ska skapa en viss personlighet i företaget som andra köper in.

Go av Maria Adlersson

17

När vi möts på huvudkontoret vid Kungshörnet talar han lyriskt om det nya kontoret i Fyrislund som invigs i slutet av september.

– Ni som varit på det gamla Pharmacia och Pfizer kommer inte att känna igen er. Vi har lagt ner mycket omsorg på arkitekturen, inredningen och förstås labbutrustningen. Konsten går som en röd tråd i allt som vi gör, säger Zsolt Lavotha entusiastiskt.

Zsolt Lavotha ser passionen som en drivkraft för framgång. För Orexo är målet att skapa en ny typ av läkemedelsbolag. Ett bolag som är snabbrörligt, tänker smartare och arbetar effektivt.

– För att lyckas utnyttja den glöd som finns hos medarbetaren och tänja gränserna för vad som är möjligt, accepteras inte gamla mönster och begränsningar, framhåller Zsolt.

– Vetenskap är konst och konst är vetenskap. Drivkraften är densamma – även om teknikerna skiljer sig åt. Det krävs samma glöd att skapa ett konstverk som berör som att hitta ett nytt läkemedel som ger lindring.

Vi delar passionen att tänka i nya dimensioner, understryker Zsolt.

– Jag vill framförallt att skapa en stimulerande miljö för våra anställda. Konst och vetenskap har ju stora likheter. De anställda inom Orexo ska känna att de verkar i en kreativ miljö.

Ledarskap – Jag är oerhört passionerad i konst. Jag är en passionerad individ. När jag går in för något, är det inte till 100 utan till 500 procent. Ska man bli bäst, måste man jobba hårdare än de andra. Man måste vara effektivare och mer kreativ, vända på flera stenar än någon annan för att hitta lösningar på problem. Det kan man inte göra bara mellan 8:30 och 16:00, säger Zsolt och fortsätter.

– Man beslutar sig för en dröm och förverkligar den. Det är lite grann som konst tycker jag. Man måste vara väldigt kreativ och uttrycka sig på olika sätt.

Det gör man i konst och det ska man också göra som ledare. Alla är inte stöpta i samma form. Jag är inte bättre än någon annan, men jag brinner mycket mer.

16

Jag har mycket energi och kreativitet. Det har karaktäriserat mitt sätt att leda. Att problem är till för att lösas är en oerhört stor drivkraft som jag har.

Resan började i Ungern Zsolt föddes i Ungern för 57 år sedan och i samband med revolutionen flydde familjen till Finland. 1963 bar det av till Sverige. Han läste på universitetet i Uppsala och tog examen i biomedicin och organisk kemi på Biomedicum. Han berättar att han tre gånger börjat om sitt liv från ingenting och att det präglat honom i hans sätt att åstadkomma något.

– Mitt konstintresse kom in väldigt tidigt i livet. Jag är mycket konstnärligt lagd. Jag tecknade mycket när jag var yngre. Jag kommer från en konstnärlig familj.

Min bror är förste cellist inom filharmonin. Redan som barn var han betydligt mer musikaliskt begåvad än jag, så musiken har fått stå tillbaka för min del.

Efter examen på Biomedicum rekryterades Zsolt som läkemedelsrepresentant till Pfizer. Han arbetade en kort tid på Pharmacia för att sedan gå tillbaka till Pfizer, både i Sverige och USA och därefter till Wyeth i USA. Sammantaget innebär det mer än 30 års erfarenhet från den multinationella läkemedelsindustrin.

– Jag ville ut från Sverige i mitten på 80-talet. Jag gillade högenergimiljön och det fick jag i New York.

Herregud vad vi körde på! Jag var globalt ansvarig för en produkt i ett mycket framgångsrikt projekt. Jag tycker att det är mycket fruktbart att jobba med folk av olika nationaliteter och så var verkligen situationen i USA.

Chagall Zsolt berättar stolt att hans konstintresse tagit sig många uttryck och nämner ett exempel.

– Mitt första konstverk köpte jag 1975 för min första bonus när jag var produktchef på Pfizer och det var en Chagall. Det är många år sedan. Jag har fastnat för den moderna konsten. Man skapar en bild för andra att betrakta och att tycka om. Det är samma sak som när man bygger ett företag. Det ska ha ett visst värde, man ska skapa en viss personlighet i företaget som andra köper in.

Go av Maria Adlersson

17

Jag vill framförallt att skapa en stimulerande miljö för våra anställda. Konst och vetenskap har ju stora likheter.

Passionerad, okonventionell med gott ledarskap På frågan om hur Zsolt vill karaktärisera sig själv, säger han att han är passionerad, okonventionell med en uttalad människokännedom och ett gott ledarskap. Han är väldigt intensiv och bjuder på sig själv. Han är oerhört engagerad och vill gärna sticka ut i sitt agerande.

– Jag ger mycket av mig själv, men kräver också mycket tillbaka. Jag kanske rent av provocerar folk.

När vi anställer, begär jag att få träffa varenda en. Alla måste gå igenom mitt rum. Jag kan inte bedöma den tekniska kunskapen, men jag kan hitta individen med rätt attityd. För mig är det otroligt viktigt att när man kommer in i företaget, ska man dela passionen för att kunna lyckas.

Många konstutställningar på Orexo Sedan i mars 2005 har Orexo haft fem utställningar på huvudkontoret med sex olika konstnärer representerade. Som regel pågår utställningarna i sex månader. De anställda och besökare är välkomna att köpa konstverken. Hittills har verksamheten slagit mycket väl ut.

– Jag väljer ut den konstnär som ska ställa ut hos oss i sex månader. Vi har inga direkta kostnader för detta och det förekommer ingen kommission för sålda verk. Jag brukar hänga upp konstverken mitt i natten så att det blir överraskning för personalen på morgonen. Under natten skickar jag ut ett brev till personalen som beskriver konstnären, vad konsten symboliserar och lite om vad som karaktäriserar konstnären. Jag

18

beskriver också varför jag tycker att konsten passar in i vårt galleri. Ibland kan vi genomföra en vernissage där vi bjuder in konstnären som får berätta om verken. Exempelvis gjorde vi så med den glaskonstnär som finns på kontoret just nu. Vi har sålt mycket till anställda men även till besökare. Det finns en lista finns i receptionen, säger Zsolt mycket inlevelsefullt och erkänner att varje ny utställning är en högtidsstund.

– Maria Adlersson, vars konstverk illustrerar den senaste årsredovisningen, slog väldigt bra och alla konstverk såldes. Jag kan subjektivt säga att det finns en klar stimulans genom att folk tycker att satsningarna på konst är fantastiskt trevliga. Vi har fått väldigt positiva reaktioner. Vi har haft Olof Hellström, en 84-årig konstnär som är fenomenalt duktig och tänker väldigt modernt. Hans konst är relativt dyr men intressant att kunna visa upp. Andra konstnärer inkluderar Per Spångberg och den internationellt kända Pontus Carle.

– Jag vill att de anställda skall känna att de är stimulerade. Man lägger ner otroligt mycket tid på sitt arbete. Då ska man göra det behagligt och skapa möjligheter för olika typer av intryck så att folk känner att de får en injektion av energi. Jag tycker att konst spelar en väldigt viktig roll i det. Genom utställningarna får våra anställda en liten konstutbildning på köpet. En viktig sidoeffekt är att utställningarna medverkar till att vi slipper alla dessa tråkiga posters som många företag har ett överflöd av.

På den direkta frågan om utställningarna kommer att fortsätta blir det ett blixtsnabbt svar:

19

Jag vill framförallt att skapa en stimulerande miljö för våra anställda. Konst och vetenskap har ju stora likheter.

Passionerad, okonventionell med gott ledarskap På frågan om hur Zsolt vill karaktärisera sig själv, säger han att han är passionerad, okonventionell med en uttalad människokännedom och ett gott ledarskap. Han är väldigt intensiv och bjuder på sig själv. Han är oerhört engagerad och vill gärna sticka ut i sitt agerande.

– Jag ger mycket av mig själv, men kräver också mycket tillbaka. Jag kanske rent av provocerar folk.

När vi anställer, begär jag att få träffa varenda en. Alla måste gå igenom mitt rum. Jag kan inte bedöma den tekniska kunskapen, men jag kan hitta individen med rätt attityd. För mig är det otroligt viktigt att när man kommer in i företaget, ska man dela passionen för att kunna lyckas.

Många konstutställningar på Orexo Sedan i mars 2005 har Orexo haft fem utställningar på huvudkontoret med sex olika konstnärer representerade. Som regel pågår utställningarna i sex månader. De anställda och besökare är välkomna att köpa konstverken. Hittills har verksamheten slagit mycket väl ut.

– Jag väljer ut den konstnär som ska ställa ut hos oss i sex månader. Vi har inga direkta kostnader för detta och det förekommer ingen kommission för sålda verk. Jag brukar hänga upp konstverken mitt i natten så att det blir överraskning för personalen på morgonen. Under natten skickar jag ut ett brev till personalen som beskriver konstnären, vad konsten symboliserar och lite om vad som karaktäriserar konstnären. Jag

18

beskriver också varför jag tycker att konsten passar in i vårt galleri. Ibland kan vi genomföra en vernissage där vi bjuder in konstnären som får berätta om verken. Exempelvis gjorde vi så med den glaskonstnär som finns på kontoret just nu. Vi har sålt mycket till anställda men även till besökare. Det finns en lista finns i receptionen, säger Zsolt mycket inlevelsefullt och erkänner att varje ny utställning är en högtidsstund.

– Maria Adlersson, vars konstverk illustrerar den senaste årsredovisningen, slog väldigt bra och alla konstverk såldes. Jag kan subjektivt säga att det finns en klar stimulans genom att folk tycker att satsningarna på konst är fantastiskt trevliga. Vi har fått väldigt positiva reaktioner. Vi har haft Olof Hellström, en 84-årig konstnär som är fenomenalt duktig och tänker väldigt modernt. Hans konst är relativt dyr men intressant att kunna visa upp. Andra konstnärer inkluderar Per Spångberg och den internationellt kända Pontus Carle.

– Jag vill att de anställda skall känna att de är stimulerade. Man lägger ner otroligt mycket tid på sitt arbete. Då ska man göra det behagligt och skapa möjligheter för olika typer av intryck så att folk känner att de får en injektion av energi. Jag tycker att konst spelar en väldigt viktig roll i det. Genom utställningarna får våra anställda en liten konstutbildning på köpet. En viktig sidoeffekt är att utställningarna medverkar till att vi slipper alla dessa tråkiga posters som många företag har ett överflöd av.

På den direkta frågan om utställningarna kommer att fortsätta blir det ett blixtsnabbt svar:

19

’If you wanna be in the future, create it’

– Absolut. Kanske går vi österut för att hitta något japanskt. En idé är också att plocka upp tre unga konstnärer från konsthögskolan.

Årsredovisning i konstens tecken

Soon av Maria Adlersson

20

Konsten går igen i allt som Orexo gör. Den senaste årsredovisningen illustreras rikt av verk av konstnären Maria Adlersson.

– När det gäller årsredovisningen ville jag undvika att göra den så tråkig som reglerna föreskriver. Vår första årsredovisning kunde kanske vid första ögonkastet ses som påkostad, men den tillsammans med de andra årsredovisningarna är en viktig del i vår marknadsföring av företaget. Vi pratar inte bara siffror utan även om personal och andra värden. Vi har blivit kända för intressanta årsrapporter. Man måste göra något som är bestående. Vi vill att årsrapporterna ska vara som konstböcker.

Zsolt påpekar att Orexo inte är involverad i några kulturella sponsringsprojekt än de konstsatsningar som görs i form av utställningar på bolaget.

– Genom våra utställningar stödjer vi lokala och nationella konstnärer. Vi är ännu ett för litet bolag för att gå in i några större projekt inom kultursponsring.

Personlig favorit Zsolt undviker att svara på frågan vem som är favoritkonstnären, men säger att i den egna konstsamlingen har Lauren Acton en stor plats. Hon är en ung amerikanska och Zsolt köpte i princip allt hon gjorde i början hennes karriär. Hon använder mycket färger vilket tilltalar Zsolt.

Mottot Vilka är då de goda respektive de mindre goda egenskaperna som Zsolt ser hos sig själv? Han säger att han bryr sig om vad folk tycker och att han delar med sig. Han är generös, både i jobb och privat. Han vill folk väl, är entusiastisk, positiv och kreativ. Han inser att han ibland är en dålig diplomat, är för rakt på sak.

Många kulturer har dock svårt att acceptera att ett visst mönster bryts.

Vi har träffat en internationell, dynamisk börs-VD som gillar att sticka ut ur mängden och som är passionerad konstälskare. När Zsolt Lavotha avkrävs ett motto svarar han med samma glöd som under hela intervjun. – “If you wanna be in the future, create it” och hastar vidare ut från kontoret till Arlanda för ytterligare en flygresa.

21

’If you wanna be in the future, create it’

– Absolut. Kanske går vi österut för att hitta något japanskt. En idé är också att plocka upp tre unga konstnärer från konsthögskolan.

Årsredovisning i konstens tecken

Soon av Maria Adlersson

20

Konsten går igen i allt som Orexo gör. Den senaste årsredovisningen illustreras rikt av verk av konstnären Maria Adlersson.

– När det gäller årsredovisningen ville jag undvika att göra den så tråkig som reglerna föreskriver. Vår första årsredovisning kunde kanske vid första ögonkastet ses som påkostad, men den tillsammans med de andra årsredovisningarna är en viktig del i vår marknadsföring av företaget. Vi pratar inte bara siffror utan även om personal och andra värden. Vi har blivit kända för intressanta årsrapporter. Man måste göra något som är bestående. Vi vill att årsrapporterna ska vara som konstböcker.

Zsolt påpekar att Orexo inte är involverad i några kulturella sponsringsprojekt än de konstsatsningar som görs i form av utställningar på bolaget.

– Genom våra utställningar stödjer vi lokala och nationella konstnärer. Vi är ännu ett för litet bolag för att gå in i några större projekt inom kultursponsring.

Personlig favorit Zsolt undviker att svara på frågan vem som är favoritkonstnären, men säger att i den egna konstsamlingen har Lauren Acton en stor plats. Hon är en ung amerikanska och Zsolt köpte i princip allt hon gjorde i början hennes karriär. Hon använder mycket färger vilket tilltalar Zsolt.

Mottot Vilka är då de goda respektive de mindre goda egenskaperna som Zsolt ser hos sig själv? Han säger att han bryr sig om vad folk tycker och att han delar med sig. Han är generös, både i jobb och privat. Han vill folk väl, är entusiastisk, positiv och kreativ. Han inser att han ibland är en dålig diplomat, är för rakt på sak.

Många kulturer har dock svårt att acceptera att ett visst mönster bryts.

Vi har träffat en internationell, dynamisk börs-VD som gillar att sticka ut ur mängden och som är passionerad konstälskare. När Zsolt Lavotha avkrävs ett motto svarar han med samma glöd som under hela intervjun. – “If you wanna be in the future, create it” och hastar vidare ut från kontoret till Arlanda för ytterligare en flygresa.

21

Ta en tugga i ett

-C)NTOSH

(

ADE #ARL VON ,INNĂ? LEVT IDAG HADE

HAN n LIKSOM SIN NUTIDA GESTALTARE (ANS DÚÚ MED ALL SANNOLIKHET HAFT EN BËRBAR -AC P� SINA RESOR (AN HADE UPPSKATTAT ENKELHETEN OCH DEN VIRUSFRIA MILJÚN HAN HADE HELLER INTE VARIT ENSAM -AC ËR DEN MEST AN VËNDA DATORN INOM FORSKNING OCH UTBILDNING VËRLDEN ÚVER (ANS /DÚÚ SOM GESTALTAT ,INN� ÚVER G�NGER I ÚVER LËNDER RESER ALDRIG UTAN SIN -AC"OOK 0RO 0RECIS SOM (ANS HADE NOG ,INN� VALT ATT GÚRA SINA INKÚP HOS OSS P� (UMAC F D -A CADEMIC 3EDAN HAR VI HJËLPT V�RA KUNDER INOM FÚRETAG OCH UTBILDNING MED -AC LÚSNINGAR 6�R BUTIK OCH !PPLE AUKTORISERADE SERVICEVERKSTAD lNNS I 5PPSALA 3CIENCE 0ARK

!PPLES VARUMĂ‹RKE -ACINTOSH NUMERA -AC HĂ‹RRĂšR FRĂ?N Ă‹PPELSORTEN -C)NTOSH SOM UPPTĂ‹CKTES I +ANADA AV SKOTTEN *OSH -C)NTOSH

Maria Adlersson är fÜdd 1965 och har en bakgrund inom läkemedels-

Cells av Maria Adlersson

industrins marknadsadministration. Maria har utbildat sig till konstnär med kurser pü Folkuniversitetet men även i Wien och KÜpenhamn, där hon ocksü haft utställningar. Frün den 31 augusti ställer Maria Adlersson ut pü Garage Gallery i Stockholm.

,ËNKAR (ANS /DÚÚ WWW ODOO INFO WWW LINNE ORG (UMAC WWW HUMAC SE 3V ,INN�SËLLSKAPET WWW LINNAEUS SE INDEX HTM

22

!PPLE !UKTORISERAD ÂżTERFĂšRSĂ‹LJARE

(UMAC 5PPSALA 5PPSALA 3CIENCE 0ARK TEL E POST INFO HUMAC SE (UMAC 3TOCKHOLM 6Ă‹STERMALMSGALLERIAN TEL E POST INFO HUMAC SE /CH DU n NAMNET UTTALAS ;HJU MÂ?K=

6I ERBJUDER SPECIALPRISER FĂšR SKOLOR LĂ‹RARE OCH UNIVERSI TETSANSTĂ‹LLDA 23

Ta en tugga i ett

-C)NTOSH

(

ADE #ARL VON ,INNĂ? LEVT IDAG HADE

HAN n LIKSOM SIN NUTIDA GESTALTARE (ANS DÚÚ MED ALL SANNOLIKHET HAFT EN BËRBAR -AC P� SINA RESOR (AN HADE UPPSKATTAT ENKELHETEN OCH DEN VIRUSFRIA MILJÚN HAN HADE HELLER INTE VARIT ENSAM -AC ËR DEN MEST AN VËNDA DATORN INOM FORSKNING OCH UTBILDNING VËRLDEN ÚVER (ANS /DÚÚ SOM GESTALTAT ,INN� ÚVER G�NGER I ÚVER LËNDER RESER ALDRIG UTAN SIN -AC"OOK 0RO 0RECIS SOM (ANS HADE NOG ,INN� VALT ATT GÚRA SINA INKÚP HOS OSS P� (UMAC F D -A CADEMIC 3EDAN HAR VI HJËLPT V�RA KUNDER INOM FÚRETAG OCH UTBILDNING MED -AC LÚSNINGAR 6�R BUTIK OCH !PPLE AUKTORISERADE SERVICEVERKSTAD lNNS I 5PPSALA 3CIENCE 0ARK

!PPLES VARUMĂ‹RKE -ACINTOSH NUMERA -AC HĂ‹RRĂšR FRĂ?N Ă‹PPELSORTEN -C)NTOSH SOM UPPTĂ‹CKTES I +ANADA AV SKOTTEN *OSH -C)NTOSH

Maria Adlersson är fÜdd 1965 och har en bakgrund inom läkemedels-

Cells av Maria Adlersson

industrins marknadsadministration. Maria har utbildat sig till konstnär med kurser pü Folkuniversitetet men även i Wien och KÜpenhamn, där hon ocksü haft utställningar. Frün den 31 augusti ställer Maria Adlersson ut pü Garage Gallery i Stockholm.

,ËNKAR (ANS /DÚÚ WWW ODOO INFO WWW LINNE ORG (UMAC WWW HUMAC SE 3V ,INN�SËLLSKAPET WWW LINNAEUS SE INDEX HTM

22

!PPLE !UKTORISERAD ÂżTERFĂšRSĂ‹LJARE

(UMAC 5PPSALA 5PPSALA 3CIENCE 0ARK TEL E POST INFO HUMAC SE (UMAC 3TOCKHOLM 6Ă‹STERMALMSGALLERIAN TEL E POST INFO HUMAC SE /CH DU n NAMNET UTTALAS ;HJU MÂ?K=

6I ERBJUDER SPECIALPRISER FĂšR SKOLOR LĂ‹RARE OCH UNIVERSI TETSANSTĂ‹LLDA 23

nessers new york av STEWen QUIGLEY

24

25

nessers new york av STEWen QUIGLEY

24

25

Bow Bridge, 8.30

Ingen Nesser, ingen Norton. Efter tio mail och fem mobilsamtal, så kommer han inte! Eller har jag missat något?

8.45.

– Var är du? hör jag Nessers tydliga stämma i mobilen, som en radioröst.

– Bow Bridge! svarar jag.

Det visar sig att det finns säkert tio Bow Bridge i Central Park. Håkan står vid en bro som har en skylt.

Någon skylt finns inte vid den bro där jag står.

Jag halvspringer medan Håkan guidar mig likt en GPS genom parken.

Där står han, nästan två meter lång, tillsammans med Norton, hunden som är hans följeslagare på långpromenaderna längs Hudsonfloden.

– Jag gillar Central Park, hundarna får springa lösa fram till klockan nio, säger Håkan.

Norton hälsar knappt på mig, antar att han ser mig som ännu en flyktig bekantskap. New York är full av sådana.

26

Håkan, däremot, är så där genomtrevlig och intensiv som jag minns honom i samband med en filminspelning för några år sen. Det är som att trycka på en knapp och han pratar på.

Vi tar en promenad på fyra timmar ner till The Village, där han har sin bostad. Längs Hudson tar vi några bilder och nere vid Meatpacking District är miljöerna så mycket New York man kan tänka sig.

En mer medgörlig person när det gäller fotografering finns nog inte. ”Håkan, gör så, gå dit, titta åt vänster!” Han är nästan lika väldresserad som Norton.

Efter fotograferingssessionen blir det en sen lunch på det anrika Pastis, en sliten italiensk restaurang mitt i Meatpacking District. Under decennier har i princip allt kött som serverats på restaurangerna på Manhattan passerat genom detta område. Marken är antagligen genomdränkt med slaktblod. Men tiderna förändras och sakta men säkert tas de gamla slakthusen över av konsthallar och designers. Stella McCartneys minimala kreationer i skyltfönstret står i skarp kontrast till kvar-

27

Bow Bridge, 8.30

Ingen Nesser, ingen Norton. Efter tio mail och fem mobilsamtal, så kommer han inte! Eller har jag missat något?

8.45.

– Var är du? hör jag Nessers tydliga stämma i mobilen, som en radioröst.

– Bow Bridge! svarar jag.

Det visar sig att det finns säkert tio Bow Bridge i Central Park. Håkan står vid en bro som har en skylt.

Någon skylt finns inte vid den bro där jag står.

Jag halvspringer medan Håkan guidar mig likt en GPS genom parken.

Där står han, nästan två meter lång, tillsammans med Norton, hunden som är hans följeslagare på långpromenaderna längs Hudsonfloden.

– Jag gillar Central Park, hundarna får springa lösa fram till klockan nio, säger Håkan.

Norton hälsar knappt på mig, antar att han ser mig som ännu en flyktig bekantskap. New York är full av sådana.

26

Håkan, däremot, är så där genomtrevlig och intensiv som jag minns honom i samband med en filminspelning för några år sen. Det är som att trycka på en knapp och han pratar på.

Vi tar en promenad på fyra timmar ner till The Village, där han har sin bostad. Längs Hudson tar vi några bilder och nere vid Meatpacking District är miljöerna så mycket New York man kan tänka sig.

En mer medgörlig person när det gäller fotografering finns nog inte. ”Håkan, gör så, gå dit, titta åt vänster!” Han är nästan lika väldresserad som Norton.

Efter fotograferingssessionen blir det en sen lunch på det anrika Pastis, en sliten italiensk restaurang mitt i Meatpacking District. Under decennier har i princip allt kött som serverats på restaurangerna på Manhattan passerat genom detta område. Marken är antagligen genomdränkt med slaktblod. Men tiderna förändras och sakta men säkert tas de gamla slakthusen över av konsthallar och designers. Stella McCartneys minimala kreationer i skyltfönstret står i skarp kontrast till kvar-

27

Att lämna Uppsala har ju inget med staden att göra, utan mer med mitt liv. Uppsala är en fantastiskt bra stad.

glömda köttkrokar och gammalt slaktavfall.

Vi sätter oss till bords. En helt fantastisk pasta serveras samtidigt som jag trycker på knapparna. Både Håkan och bandspelaren rullar på: – Det märkliga med New York är, att det inte går att sätta fingret på vad det är som är speciellt. Det är mängden och olikheterna som är det stora med New York.

Håkan berättar att han funderar på att skriva en New York-bok tillsammans med en god vän, en faktabok som beskriver hundra olika intryck. Att hitta en enkel slogan för New York går inte.

– Paris är Paris, Beirut är Beirut, Tokyo är Tokyo men New York är alltihop. Det är världens navel, intrycken staplas på varandra.

Det som Håkan gläds åt mest är toleransen. Om man går ut från sin bostad till en uteservering, så passerar under två minuter alla raser som existerar på jordklotet, alla åldrar, alla typer, alla klädstilar och alla får vara som de vill.

– I Stockholm finns något nervöst över att vara i rätt trend. Det finns ju trender här med, men alla får vara som de vill. Du kommer in på krogen i vilken klädstil

28

29

Att lämna Uppsala har ju inget med staden att göra, utan mer med mitt liv. Uppsala är en fantastiskt bra stad.

glömda köttkrokar och gammalt slaktavfall.

Vi sätter oss till bords. En helt fantastisk pasta serveras samtidigt som jag trycker på knapparna. Både Håkan och bandspelaren rullar på: – Det märkliga med New York är, att det inte går att sätta fingret på vad det är som är speciellt. Det är mängden och olikheterna som är det stora med New York.

Håkan berättar att han funderar på att skriva en New York-bok tillsammans med en god vän, en faktabok som beskriver hundra olika intryck. Att hitta en enkel slogan för New York går inte.

– Paris är Paris, Beirut är Beirut, Tokyo är Tokyo men New York är alltihop. Det är världens navel, intrycken staplas på varandra.

Det som Håkan gläds åt mest är toleransen. Om man går ut från sin bostad till en uteservering, så passerar under två minuter alla raser som existerar på jordklotet, alla åldrar, alla typer, alla klädstilar och alla får vara som de vill.

– I Stockholm finns något nervöst över att vara i rätt trend. Det finns ju trender här med, men alla får vara som de vill. Du kommer in på krogen i vilken klädstil

28

29

Det har slagit mig, att folk är väldigt artiga i New York.

Du möter en artighet som framför allt inte finns i Stockholm och inte alltid i Uppsala heller.

du än har och alla få existera på sina egna villkor.

USA är en sak och New York är något helt annat, menar Håkan.

– Jag är inte så road av resten av USA efter att ha rest i 30 stater, vilket var kul, men ’New York should be a country’. Under min rundresa i USA gillade jag Seattle men Los Angeles är fånigt. Inga trottoarer! Man åker bil till allt. Det är helt sjukt!

Om man skall upptäcka New York, så måste man bestämma sig för vad man skall göra, tycker Håkan.

– Att turista kring Times Square är ju bara tråkigt.

Det har slagit mig, att folk är väldigt artiga i New York. Bara det, att man stöter i någon på gatan, så ber man genast om ursäkt för att man står i vägen. Du möter en artighet som framför allt inte finns i Stockholm och inte alltid i Uppsala heller.

Reser man i resten av USA, så säger folk ofta att New York-bor är så stöddiga och oartiga, men det

30

stämmer inte, anser Håkan. New York-borna är civiliserade.

– Här måste man fungera ihop med människor multi-etniskt, annars går det inte att bo här. New York är mer en salladsskål än en smältdegel. Folkgrupper är skiktade, kineser på sin kant, koreaner hos sig osv, menar Håkan.

Vi har kommit fram till brylépuddingen, Håkans favorit. Den skall med fördel sköljas ner med en god cognac och espresso. Till den söta brylépuddingen är det dags att ställa en besk fråga: – Varför lämnade du Uppsala?

– Att lämna Uppsala har ju inget med staden att göra, utan mer med mitt liv. Uppsala är en fantastiskt bra stad. Kanske kan man utrycka det som Heidenstam, som skrev om vikingen och odalmannen; antingen stannar man kvar eller så reser man iväg. Jag har ju bott 37 år i Uppsala och för oss var det ett nytt

31

Det har slagit mig, att folk är väldigt artiga i New York.

Du möter en artighet som framför allt inte finns i Stockholm och inte alltid i Uppsala heller.

du än har och alla få existera på sina egna villkor.

USA är en sak och New York är något helt annat, menar Håkan.

– Jag är inte så road av resten av USA efter att ha rest i 30 stater, vilket var kul, men ’New York should be a country’. Under min rundresa i USA gillade jag Seattle men Los Angeles är fånigt. Inga trottoarer! Man åker bil till allt. Det är helt sjukt!

Om man skall upptäcka New York, så måste man bestämma sig för vad man skall göra, tycker Håkan.

– Att turista kring Times Square är ju bara tråkigt.

Det har slagit mig, att folk är väldigt artiga i New York. Bara det, att man stöter i någon på gatan, så ber man genast om ursäkt för att man står i vägen. Du möter en artighet som framför allt inte finns i Stockholm och inte alltid i Uppsala heller.

Reser man i resten av USA, så säger folk ofta att New York-bor är så stöddiga och oartiga, men det

30

stämmer inte, anser Håkan. New York-borna är civiliserade.

– Här måste man fungera ihop med människor multi-etniskt, annars går det inte att bo här. New York är mer en salladsskål än en smältdegel. Folkgrupper är skiktade, kineser på sin kant, koreaner hos sig osv, menar Håkan.

Vi har kommit fram till brylépuddingen, Håkans favorit. Den skall med fördel sköljas ner med en god cognac och espresso. Till den söta brylépuddingen är det dags att ställa en besk fråga: – Varför lämnade du Uppsala?

– Att lämna Uppsala har ju inget med staden att göra, utan mer med mitt liv. Uppsala är en fantastiskt bra stad. Kanske kan man utrycka det som Heidenstam, som skrev om vikingen och odalmannen; antingen stannar man kvar eller så reser man iväg. Jag har ju bott 37 år i Uppsala och för oss var det ett nytt

31

32

33

32

33

läge i livet med barnen utflugna. Om fem år hade jag varit för seg för att komma iväg och jag inser att det är ett privilegium, att det går att göra så här. Tanken var från början att bo här i New York ett år men det blir nog två, samtidigt som det nya huset på Gotland skall färdigställas, berättar Håkan.

Det är så med Håkan, att han har distans till sin framgång och är ödmjuk i sin nya välbetalda roll. För Uppsalaborna fyller hans författarskap en lucka, något som står fritt från akademiska världen.

– Kanske man kommer tillbaka till Uppsala, det vet man ju inte. Men jag räknar med att i sinom tid bli begravd i Uppsala, så nog kommer jag tillbaks alltid, avslutar Håkan med ett skratt.

34

35

läge i livet med barnen utflugna. Om fem år hade jag varit för seg för att komma iväg och jag inser att det är ett privilegium, att det går att göra så här. Tanken var från början att bo här i New York ett år men det blir nog två, samtidigt som det nya huset på Gotland skall färdigställas, berättar Håkan.

Det är så med Håkan, att han har distans till sin framgång och är ödmjuk i sin nya välbetalda roll. För Uppsalaborna fyller hans författarskap en lucka, något som står fritt från akademiska världen.

– Kanske man kommer tillbaka till Uppsala, det vet man ju inte. Men jag räknar med att i sinom tid bli begravd i Uppsala, så nog kommer jag tillbaks alltid, avslutar Håkan med ett skratt.

34

35

Håkan Nesser är född 1950 på Elvesta gård utanför Kumla, Närke. 1969 reste han till Uppsala och började studera humaniora: engelska, litteraturhistoria, nordiska språk, historia, filosofi. Så småningom läste han på lärarhögskolan och utexaminerades som adjunkt i svenska och engelska 1974.Efter några år som lärare på Valstaskolan i Märsta fick han tjänst på Tunabergsskolan i Uppsala där han jobbade fram till 1998, då han övergick till att vara författare på heltid.

Böcker: Koreografen (1988), Det grovmaskiga nätet

(1993). Efter böckerna om Van Veeteren har Nesser publicerat fyra böcker: romanen ”Skuggorna och regnet” (2004), berättelsesamlingen ”Från doktor Klimkes horisont” (2005) samt två delar i en planerad kvartett om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti – ”Människa utan hund” (2006) och ”En helt annan historia”, som utkom i april i år. (Källa: Håkan Nessers hemsida)

Varannan förare som omkommer i singelolyckor i trafiken är alkoholpåverkad.

36

37

Håkan Nesser är född 1950 på Elvesta gård utanför Kumla, Närke. 1969 reste han till Uppsala och började studera humaniora: engelska, litteraturhistoria, nordiska språk, historia, filosofi. Så småningom läste han på lärarhögskolan och utexaminerades som adjunkt i svenska och engelska 1974.Efter några år som lärare på Valstaskolan i Märsta fick han tjänst på Tunabergsskolan i Uppsala där han jobbade fram till 1998, då han övergick till att vara författare på heltid.

Böcker: Koreografen (1988), Det grovmaskiga nätet

(1993). Efter böckerna om Van Veeteren har Nesser publicerat fyra böcker: romanen ”Skuggorna och regnet” (2004), berättelsesamlingen ”Från doktor Klimkes horisont” (2005) samt två delar i en planerad kvartett om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti – ”Människa utan hund” (2006) och ”En helt annan historia”, som utkom i april i år. (Källa: Håkan Nessers hemsida)

Varannan förare som omkommer i singelolyckor i trafiken är alkoholpåverkad.

36

37

V a k s a l a g a t a n 2 8 Uppsala tel 018-65 03 70 mĂĽndag-fredag 10 -18 lĂśrdag 10-15 e m a i l . i n f o @ v a l a m a g a s i n e t . s e w w w. v a l a m a g a s i n e t . s e 38

39

V a k s a l a g a t a n 2 8 Uppsala tel 018-65 03 70 mĂĽndag-fredag 10 -18 lĂśrdag 10-15 e m a i l . i n f o @ v a l a m a g a s i n e t . s e w w w. v a l a m a g a s i n e t . s e 38

39

konsten i det offentliga rummet av Johanna Uddén

Elisabeth Fagerstedt i Konstmuseets trappa. I fönstret en del av utställningen STRANGE FRUITS av Roland Persson.

Silikonskulpturer på oväntade platser i slottet.

40

41

konsten i det offentliga rummet av Johanna Uddén

Elisabeth Fagerstedt i Konstmuseets trappa. I fönstret en del av utställningen STRANGE FRUITS av Roland Persson.

Silikonskulpturer på oväntade platser i slottet.

40

41

En konsert. SM i juniorboxning. Innebandycup. En konsert igen. Ett rådjur.

Vänta nu ... ett rådjur?! Vad gör ett rådjur i storbildstavlan vid busshållplatsen?

Elisabeth Fagerstedt / Uppsala konstmuseum

Ingen information, ingen ledtråd. Bara en svartvit bild på ett rådjur som vädjande tittar rakt in i kameran: Får jag vara med?

Det är fint, det är subtilt och det väcker intresse.

Rådjuret är en del i kommunens projekt Det kommer främmande som genomfördes av konstnärsgruppen Raketa i vintras. Det är en av de offentliga konsthändelser som konstmuseets chef Elisabeth Fagerstedt introducerat och som hon gärna ser mer av.

Bland de åtta anställda på konstmuseet finns en intendent för offentlig konst, en tjänst som för tillfället är vakant. I tjänsten ingår att arbeta med de konstnärliga gestaltningar som konstmuseet håller i, men sedan en tid tillbaka ingår även att arrangera olika konsthändelser på stan. Museichefen är den som utvecklar verksamheten och hon vill göra Uppsala till en plats för fler konstmöten.

Elisabeth Fagerstedt ser nöjd ut där hon sitter med sitt te på uteserveringen. Hon kan luta sig tillbaka mot ett långt yrkesliv, trots att hon inte ens fyllt 50. Som kultursekreterare i Ekerö lärde hon sig hur kommunernas beslutsvägar fungerar. Som ansvarig för offentlig konst i Sundsvall utvecklade hon uppdraget så att flera instanser i stadsbyggandet började samverka kring estetiska frågor.

– Innan jag kom till Uppsala 2005 var jag chef för

42

Botkyrka konsthall och där fick jag möjlighet att samarbeta med den unga publiken och de unga konstnärerna. Botkyrka kommun har lägst medelålder i landet, berättar hon.

Den erfarenheten vill Elisabeth Fagerstedt använda sig av i Uppsala. Hon vill utveckla barn- och ungdomsverksamheten liksom de tillfälliga konsthändelserna på stan. Hon vill dessutom att konstmuseet ska bli en mötesplats för folk i branschen.

– Allt handlar egentligen om delaktighet, säger hon.

Alla i kommunen är brukare av konsten och som konstmuseum måste vi borga för att de kan ta del av det vi gör.

I delaktigheten ingår till exempel möjligheten att ta del av konst på andra ställen än på ett museum.

– Vi vill inte göra traditionella vandringsutställningar. Hellre då visa ett verk eller en performance på en plats som passar just det projektet, menar Elisabeth Fagerstedt.

Förra sommarens performancefestival Friktioner var ett sådant projekt där ett 20-tal konstnärer deltog.

43

En konsert. SM i juniorboxning. Innebandycup. En konsert igen. Ett rådjur.

Vänta nu ... ett rådjur?! Vad gör ett rådjur i storbildstavlan vid busshållplatsen?

Elisabeth Fagerstedt / Uppsala konstmuseum

Ingen information, ingen ledtråd. Bara en svartvit bild på ett rådjur som vädjande tittar rakt in i kameran: Får jag vara med?

Det är fint, det är subtilt och det väcker intresse.

Rådjuret är en del i kommunens projekt Det kommer främmande som genomfördes av konstnärsgruppen Raketa i vintras. Det är en av de offentliga konsthändelser som konstmuseets chef Elisabeth Fagerstedt introducerat och som hon gärna ser mer av.

Bland de åtta anställda på konstmuseet finns en intendent för offentlig konst, en tjänst som för tillfället är vakant. I tjänsten ingår att arbeta med de konstnärliga gestaltningar som konstmuseet håller i, men sedan en tid tillbaka ingår även att arrangera olika konsthändelser på stan. Museichefen är den som utvecklar verksamheten och hon vill göra Uppsala till en plats för fler konstmöten.

Elisabeth Fagerstedt ser nöjd ut där hon sitter med sitt te på uteserveringen. Hon kan luta sig tillbaka mot ett långt yrkesliv, trots att hon inte ens fyllt 50. Som kultursekreterare i Ekerö lärde hon sig hur kommunernas beslutsvägar fungerar. Som ansvarig för offentlig konst i Sundsvall utvecklade hon uppdraget så att flera instanser i stadsbyggandet började samverka kring estetiska frågor.

– Innan jag kom till Uppsala 2005 var jag chef för

42

Botkyrka konsthall och där fick jag möjlighet att samarbeta med den unga publiken och de unga konstnärerna. Botkyrka kommun har lägst medelålder i landet, berättar hon.

Den erfarenheten vill Elisabeth Fagerstedt använda sig av i Uppsala. Hon vill utveckla barn- och ungdomsverksamheten liksom de tillfälliga konsthändelserna på stan. Hon vill dessutom att konstmuseet ska bli en mötesplats för folk i branschen.

– Allt handlar egentligen om delaktighet, säger hon.

Alla i kommunen är brukare av konsten och som konstmuseum måste vi borga för att de kan ta del av det vi gör.

I delaktigheten ingår till exempel möjligheten att ta del av konst på andra ställen än på ett museum.

– Vi vill inte göra traditionella vandringsutställningar. Hellre då visa ett verk eller en performance på en plats som passar just det projektet, menar Elisabeth Fagerstedt.

Förra sommarens performancefestival Friktioner var ett sådant projekt där ett 20-tal konstnärer deltog.

43

Det nya konserthuset är så vackert. Jag hoppas att uppmärksamheten på Uppsala konsert & kongress ska generera mer aktivitet i kulturlivet i Uppsala.

Som lunchflanör på gågatan kunde man möta Nanna Castillo sittande på ett biltak. I en megafon ropade hon ut exakt vad hon såg; hur husen såg ut, vilken färg bänkarna hade och vilket material gatubeläggningen bestod av. Genom de triviala beskrivningarna gjorde hon oss medvetna om det som finns omkring oss. Ett till synes enkelt sätt att få oss att reflektera över vad som är viktigt.

Förutom att ta del av konst på oväntade platser består brukarnas delaktighet i att vara med vid valet av konst till arbetsplatser.

– I de här sammanhangen är referensgrupper ett måste. Om det till exempel rör sig om konstnärlig gestaltning av en skola eller ett daghem representeras brukarna av personal och barn, förklarar Elisabeth Fagerstedt.

När kommunen investerar i fastigheter, antingen genom nybyggnation eller genom renovering, avsätts en liten del av kostnaderna till investering av konstnärlig gestaltning. Kommunens kulturkontor ingår i en samrådsgrupp för stadsplanering och föreslår för kulturnämnden vilka projekt som kan gestaltas. Det

44

kan handla om ett torg eller en park likaväl som en byggnad.

Kulturnämnden bestämmer hur pengarna ska fördelas, beroende på hur behoven ser ut. Samtidigt beslutar nämnden om vem som ska driva projektet. Förutom till konstmuseet kan uppdraget gå till en extern konsult eller så kan kulturkontoret vända sig direkt till en konstnär.

I ett tidigt skede diskuterar projektledaren önskemål och behov med brukargruppen. Sedan påbörjar sökandet efter en lämplig konstnär. Det ställs höga krav på den som ska genomföra uppdraget. Dels måste konstnären på ett pedagogiskt sätt kunna visualisera projektet för gruppen, dels får det inte råda något tvivel om att teknik och material fungerar.

– När det gäller offentliga utsmyckningar finns inte lika stort utrymme för experimenterande, som det finns i utställningssammanhang, säger Elisabeth Fagerstedt.

Gestaltning av offentlig miljö kräver säkerhet och kunskap.

Vid större investeringar godkänns konsten av kul-

45

Det nya konserthuset är så vackert. Jag hoppas att uppmärksamheten på Uppsala konsert & kongress ska generera mer aktivitet i kulturlivet i Uppsala.

Som lunchflanör på gågatan kunde man möta Nanna Castillo sittande på ett biltak. I en megafon ropade hon ut exakt vad hon såg; hur husen såg ut, vilken färg bänkarna hade och vilket material gatubeläggningen bestod av. Genom de triviala beskrivningarna gjorde hon oss medvetna om det som finns omkring oss. Ett till synes enkelt sätt att få oss att reflektera över vad som är viktigt.

Förutom att ta del av konst på oväntade platser består brukarnas delaktighet i att vara med vid valet av konst till arbetsplatser.

– I de här sammanhangen är referensgrupper ett måste. Om det till exempel rör sig om konstnärlig gestaltning av en skola eller ett daghem representeras brukarna av personal och barn, förklarar Elisabeth Fagerstedt.

När kommunen investerar i fastigheter, antingen genom nybyggnation eller genom renovering, avsätts en liten del av kostnaderna till investering av konstnärlig gestaltning. Kommunens kulturkontor ingår i en samrådsgrupp för stadsplanering och föreslår för kulturnämnden vilka projekt som kan gestaltas. Det

44

kan handla om ett torg eller en park likaväl som en byggnad.

Kulturnämnden bestämmer hur pengarna ska fördelas, beroende på hur behoven ser ut. Samtidigt beslutar nämnden om vem som ska driva projektet. Förutom till konstmuseet kan uppdraget gå till en extern konsult eller så kan kulturkontoret vända sig direkt till en konstnär.

I ett tidigt skede diskuterar projektledaren önskemål och behov med brukargruppen. Sedan påbörjar sökandet efter en lämplig konstnär. Det ställs höga krav på den som ska genomföra uppdraget. Dels måste konstnären på ett pedagogiskt sätt kunna visualisera projektet för gruppen, dels får det inte råda något tvivel om att teknik och material fungerar.

– När det gäller offentliga utsmyckningar finns inte lika stort utrymme för experimenterande, som det finns i utställningssammanhang, säger Elisabeth Fagerstedt.

Gestaltning av offentlig miljö kräver säkerhet och kunskap.

Vid större investeringar godkänns konsten av kul-

45

turnämnden. Ett sådant ärende var till exempel Fredrik Wretmans rörliga porträtt som nu installeras i flera viputrymmen i Uppsala konsert & kongress.

Vid bygget av Uppsala konsert & kongress samarbetade kommunen med Statens konstråd som tog fram ett centralt verk för byggnaden – en ljusinstallation av Katarina Löfström. Den utgår från konserterna inne i lokalen och genom en dator översätts musiken till ljus.

Som Uppsalabo kan man alltså titta upp mot huset och få en bild av hur musiken där inne låter.

– Det nya konserthuset är så vackert. De röda rulltrapporna är jag mycket avundsjuk på, säger konstmuseets chef. Jag hoppas att uppmärksamheten på Uppsala konsert & kongress ska generera mer aktivitet i kulturlivet i Uppsala.

Elisabeth Fagerstedt vill fortsätta på den inslagna banan med konsthändelser på olika platser i stan.

Det där rådjuret, till exempel. När konstnärsgruppen Raketa fick uppdraget av kommunen att dokumentera Biologiska museets inre gömmor blev de fascinerade.

Konstnärerna ljussatte på olika sätt de uppstoppade djuren som började leva sitt eget liv. Arbetet var inte

46

slut i och med de tusentals bilder och filmer som hamnade i kommunens arkiv. Nu började projektet med att lyfta fram djuren och göra allmänheten uppmärksam på Biologiska museet – Det kommer främmande.

Den första konstnärliga händelsen pågick under fyra dagar och hade vernissage utanför Biologiska museet en iskall januarikväll. Projektioner på museets stora fönster gav de filmade djuren en närvaro som var både humoristisk och kuslig. Elektrobandet Örjan stod för livemusik som samspelade både med de skakiga filmsekvenserna i fönstret och med biltrafiken i närheten. En uppstoppad svan stod som en främmande fågel i snön bland åskådarna.

Affischerna var nästa steg i projektet. Delar av Raketas bildmaterial sattes upp i stans storbildstavlor.

Uppstoppade djur tittade på oss mitt i vår vardag. De gjorde oss påminda om naturens närvaro och om den gömda kunskap som finns bakom kulisserna på Biologiska museet.

– Vad ska vi göra med kunskapen som finns samlad där? Hur ska vi hantera vårt biologiska museum? Det är frågor som Raketa kommer att samlas kring under

47

turnämnden. Ett sådant ärende var till exempel Fredrik Wretmans rörliga porträtt som nu installeras i flera viputrymmen i Uppsala konsert & kongress.

Vid bygget av Uppsala konsert & kongress samarbetade kommunen med Statens konstråd som tog fram ett centralt verk för byggnaden – en ljusinstallation av Katarina Löfström. Den utgår från konserterna inne i lokalen och genom en dator översätts musiken till ljus.

Som Uppsalabo kan man alltså titta upp mot huset och få en bild av hur musiken där inne låter.

– Det nya konserthuset är så vackert. De röda rulltrapporna är jag mycket avundsjuk på, säger konstmuseets chef. Jag hoppas att uppmärksamheten på Uppsala konsert & kongress ska generera mer aktivitet i kulturlivet i Uppsala.

Elisabeth Fagerstedt vill fortsätta på den inslagna banan med konsthändelser på olika platser i stan.

Det där rådjuret, till exempel. När konstnärsgruppen Raketa fick uppdraget av kommunen att dokumentera Biologiska museets inre gömmor blev de fascinerade.

Konstnärerna ljussatte på olika sätt de uppstoppade djuren som började leva sitt eget liv. Arbetet var inte

46

slut i och med de tusentals bilder och filmer som hamnade i kommunens arkiv. Nu började projektet med att lyfta fram djuren och göra allmänheten uppmärksam på Biologiska museet – Det kommer främmande.

Den första konstnärliga händelsen pågick under fyra dagar och hade vernissage utanför Biologiska museet en iskall januarikväll. Projektioner på museets stora fönster gav de filmade djuren en närvaro som var både humoristisk och kuslig. Elektrobandet Örjan stod för livemusik som samspelade både med de skakiga filmsekvenserna i fönstret och med biltrafiken i närheten. En uppstoppad svan stod som en främmande fågel i snön bland åskådarna.

Affischerna var nästa steg i projektet. Delar av Raketas bildmaterial sattes upp i stans storbildstavlor.

Uppstoppade djur tittade på oss mitt i vår vardag. De gjorde oss påminda om naturens närvaro och om den gömda kunskap som finns bakom kulisserna på Biologiska museet.

– Vad ska vi göra med kunskapen som finns samlad där? Hur ska vi hantera vårt biologiska museum? Det är frågor som Raketa kommer att samlas kring under

47

Elisabeth Fagerstedt är också imponerad över att Projekt 00 föddes ur Upplands konstförening och projekterades i stan. Hon syftar på den konsthall som skulle ha sin entré i toaletterna på Fyris torg och sträcka sig i flera våningar över ån. 00 som ritades av Lena Bergström, Ernst Billgren, Per Glembrandt, Dan Wolgers, Fredrik Wretman och Jan Åman väckte mycket debatt när det presenterades 1993.

Kajsa Mattas skulpturer mellan Nybron och Islandsbron tycker hon annars är ett bra exempel på handfast konst som både är känslig och funktionell.

Och där det märks att konstnären och landskapsarkitekten har arbetat tillsammans med hela miljön.

ett seminarium på konstmuseet under hösten. De vill på det här sättet knyta ihop projektet och dokumentera den samlade kunskapen, berättar Elisabeth Fagerstedt.

Vad tycker Elisabeth Fagerstedt om den offentliga konst som finns i Uppsala? Vilket projekt tycker hon är mest lyckat?

– Det var klurigt, säger hon. Uppsala är ju en så dekorerad stad. Uppsalaborna är vana vid att konsten ska försköna. Men det finns exempel på att den har en annan funktion. Det bästa projektet tycker jag nog är Love and Devotions arbete med två avdelningar på Ulleråker, som de gjorde på uppdrag av Kultur i länet för några år sedan.

Love and Devotion arbetade på ett annorlunda sätt genom att ta ett helhetsgrepp. De arbetade med total upprustning genom både struktur, inredning och konst.

På så sätt skapade de en bättre miljö för både anställda och patienter.

48

Konstmuseets chef tycker att hon varit lyckligt lottad när det gäller samtidskonst. Under barndomen besökte hon och hennes föräldrar ofta Moderna museet som under Pontus Hulténs ledning var en av världens främsta konstscener.

– Jag lekte som barn i Niki de Saint Phalles jätteskulptur Hon, jag målade i verkstan och vi satt vi på kuddar och lyssnade på indisk musik, berättar Elisabeth Fagerstedt. Allt var konst. Och all konst var politik. Precis som under studietiden då vi hade världens främsta konstkritikerkår i Sverige och då konstkritiken var en smältdegel för den postmoderna filosofin. Det fick mig att känna att jag var delaktig i något stort.

Elisabeth Fagerstedt önskar att hon kan ta med sig sina erfarenheter för att göra Uppsalas invånare delaktiga och bjuda på många spännande och generösa konstupplevelser framöver.

Fyra stora aluminiumlådor med fiberoptik står i givakt ut mot gatan. Verket heter Polis och är gjort av Monika Nyström på uppdrag av Statens konstråd 2004. Mellan ljuslådorna växer avenbok och tillsammans avgränsar de tomten. Ljuset silar genom den perforerade plåten som sitter framför färgade akrylglas. På dagen är ljuset och färgerna lätta. När mörkret faller blir de fyra ljuslådorna kulörta utropstecken intill rondellen och bilisterna piggnar till.

49

Elisabeth Fagerstedt är också imponerad över att Projekt 00 föddes ur Upplands konstförening och projekterades i stan. Hon syftar på den konsthall som skulle ha sin entré i toaletterna på Fyris torg och sträcka sig i flera våningar över ån. 00 som ritades av Lena Bergström, Ernst Billgren, Per Glembrandt, Dan Wolgers, Fredrik Wretman och Jan Åman väckte mycket debatt när det presenterades 1993.

Kajsa Mattas skulpturer mellan Nybron och Islandsbron tycker hon annars är ett bra exempel på handfast konst som både är känslig och funktionell.

Och där det märks att konstnären och landskapsarkitekten har arbetat tillsammans med hela miljön.

ett seminarium på konstmuseet under hösten. De vill på det här sättet knyta ihop projektet och dokumentera den samlade kunskapen, berättar Elisabeth Fagerstedt.

Vad tycker Elisabeth Fagerstedt om den offentliga konst som finns i Uppsala? Vilket projekt tycker hon är mest lyckat?

– Det var klurigt, säger hon. Uppsala är ju en så dekorerad stad. Uppsalaborna är vana vid att konsten ska försköna. Men det finns exempel på att den har en annan funktion. Det bästa projektet tycker jag nog är Love and Devotions arbete med två avdelningar på Ulleråker, som de gjorde på uppdrag av Kultur i länet för några år sedan.

Love and Devotion arbetade på ett annorlunda sätt genom att ta ett helhetsgrepp. De arbetade med total upprustning genom både struktur, inredning och konst.

På så sätt skapade de en bättre miljö för både anställda och patienter.

48

Konstmuseets chef tycker att hon varit lyckligt lottad när det gäller samtidskonst. Under barndomen besökte hon och hennes föräldrar ofta Moderna museet som under Pontus Hulténs ledning var en av världens främsta konstscener.

– Jag lekte som barn i Niki de Saint Phalles jätteskulptur Hon, jag målade i verkstan och vi satt vi på kuddar och lyssnade på indisk musik, berättar Elisabeth Fagerstedt. Allt var konst. Och all konst var politik. Precis som under studietiden då vi hade världens främsta konstkritikerkår i Sverige och då konstkritiken var en smältdegel för den postmoderna filosofin. Det fick mig att känna att jag var delaktig i något stort.

Elisabeth Fagerstedt önskar att hon kan ta med sig sina erfarenheter för att göra Uppsalas invånare delaktiga och bjuda på många spännande och generösa konstupplevelser framöver.

Fyra stora aluminiumlådor med fiberoptik står i givakt ut mot gatan. Verket heter Polis och är gjort av Monika Nyström på uppdrag av Statens konstråd 2004. Mellan ljuslådorna växer avenbok och tillsammans avgränsar de tomten. Ljuset silar genom den perforerade plåten som sitter framför färgade akrylglas. På dagen är ljuset och färgerna lätta. När mörkret faller blir de fyra ljuslådorna kulörta utropstecken intill rondellen och bilisterna piggnar till.

49

Digital bildbehandling Fotografiska kopior Bilder i alla format Canvas Akvarell Posters

Blow up?

Q IMAGE

Roll up!

bildformatet Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018-262600 www.bildformatet.se

50

5

Digital bildbehandling Fotografiska kopior Bilder i alla format Canvas Akvarell Posters

Blow up?

Q IMAGE

Roll up!

bildformatet Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018-262600 www.bildformatet.se

50

5

SLOW

52

FOOD

av Susanne Lundstrรถm

53

SLOW

52

FOOD

av Susanne Lundstrรถm

53

Njutning under ansvar.

Måltiden handlar om njutning, en medveten sådan.

Att Slow Food har sitt ursprung i Italien är kanske inte förvånande. Det många oftast förknippar italienarna med är deras passion för god och enkel mat samt den gemensamma måltiden.

Men Slow Food har inget alls att göra med tiden det tar att tillaga maten.

Däremot uppmuntrar man till att njuta av måltiden med lokala råvaror.

Själva begreppet Slow Food uppkom i en protest mot fast food i slutet på 80-talet, då en känd hamburgerkedja skulle öppna i Rom. Italienarna gick man ur huse för att hejda flodvågen av stora, internationella snabbmatskedjor som började etablera sig i landet. Namnet till trots vänder sig Slow Food inte mot hastigheten som snabbmat lagas med, utan konformiteten som fast food-kedjorna sprider. Målet är att värna om varje lands unika matkvaliteter.

Rörelsen har funnits i Sverige sedan mitten av 1990talet och de lokala föreningarna kallas convivier. De finns nu på femton platser runt om i landet – däribland Uppsala.

2005 grundades Uppsalas convivium av Mats Dafnäs. Idag har Uppsala ca 65 medlemmar som träffas några gånger varje halvår. Ordförande är Birgitta Wistrand. Man jobbar med producenter, gör kampanjer, organiserar provsmakningar, allt för att sprida kunskap och uppmuntra till att ta vara på det lokala.

54

– Konkret vill vi sammanföra forskare, småproducenter och handlare i olika lokala projekt, säger Mats Dafnäs.

Han berättar att forskare från SLU, matproducenter och handlare i Uppsala sedan några år har arbetat i gemensamma projekt med kunskapstutbyte för att hitta lokala smaker specifikt för Uppsala.

– Utgångspunkten är det naturliga, nära och personliga, berättar Mats. Vi har många producenter av såväl kött, ost, bröd och grönsaker i Uppland.

Mats har ett starkt engagemang för mat, hälsa och miljö. Utöver sitt brinnande intresse för Slow Food på såväl lokal som nationell nivå, införlivar han även matoch miljötanken i sitt arbete som varumärkesstrateg på Embrink Design. Det gör han genom att inspirera sina kunder att ta in Slow Food-perspektivet i sin produktutveckling.

Mats Dafnäs var också en av drivkrafterna och arrangörerna bakom den historiska dagen 24 mars i år, då Slow Food Sverige för första gången samlades i ett

Mats Dafnäs

nationellt arrangemang i Falköping, Terra Madre (= Moder Jord).

Inbjudna var kockar, forskare, producenter, journalister och Slow Food-medlemmar från hela landet och av de totalt ca 220 personer närvarande, var Uppsala starkt representerat med drygt 20 personer.

Konferencier och tillika Slow Food-anhängare var författaren och journalisten Göran Rosenberg som höll ihop det fullspäckade programmet. Huvudtalare var Paolo Di Croce, chef på Slow Food International som ser oss konsumenter som medproducenter; ”Om vi har information om hur vår mat är producerad kan vi göra aktiva val och bli en partner i produktionsprocessen.”

Med tanke på klimatfrågan och hur långt produkterna har färdats innan de landar i butikshyllan är detta mer aktuellt än någonsin. Snittsträckan för maten på butikshyllan är idag ca 1 280 kilometer.

Slow Food International menar att det storskaliga jordbruket, genmanipulation och kemiska bekämpningsmedel har bidragit till att grödor både tappat sin ursprungliga, naturliga smak och även att arter helt försvunnit.

För femtio år sedan kom maten från 13 000 arter.

Idag svarar 12 arter för 80% av vår mat.

Några av Slow Foods mål är att skapa nätverk för småskaliga livsmedelsproducenter tillsammans med forskare, stödja nya jordbruksmetoder som är mindre utarmande, hälsosammare och baserade på den lokala kunskapen och kännedomen.

Man vill också betona utbildning i smaker för att motverka dålig kvalitet och förfalskning, hjälpa till att skydda lokala kök, traditionella produkter samt djur-

55

Njutning under ansvar.

Måltiden handlar om njutning, en medveten sådan.

Att Slow Food har sitt ursprung i Italien är kanske inte förvånande. Det många oftast förknippar italienarna med är deras passion för god och enkel mat samt den gemensamma måltiden.

Men Slow Food har inget alls att göra med tiden det tar att tillaga maten.

Däremot uppmuntrar man till att njuta av måltiden med lokala råvaror.

Själva begreppet Slow Food uppkom i en protest mot fast food i slutet på 80-talet, då en känd hamburgerkedja skulle öppna i Rom. Italienarna gick man ur huse för att hejda flodvågen av stora, internationella snabbmatskedjor som började etablera sig i landet. Namnet till trots vänder sig Slow Food inte mot hastigheten som snabbmat lagas med, utan konformiteten som fast food-kedjorna sprider. Målet är att värna om varje lands unika matkvaliteter.

Rörelsen har funnits i Sverige sedan mitten av 1990talet och de lokala föreningarna kallas convivier. De finns nu på femton platser runt om i landet – däribland Uppsala.

2005 grundades Uppsalas convivium av Mats Dafnäs. Idag har Uppsala ca 65 medlemmar som träffas några gånger varje halvår. Ordförande är Birgitta Wistrand. Man jobbar med producenter, gör kampanjer, organiserar provsmakningar, allt för att sprida kunskap och uppmuntra till att ta vara på det lokala.

54

– Konkret vill vi sammanföra forskare, småproducenter och handlare i olika lokala projekt, säger Mats Dafnäs.

Han berättar att forskare från SLU, matproducenter och handlare i Uppsala sedan några år har arbetat i gemensamma projekt med kunskapstutbyte för att hitta lokala smaker specifikt för Uppsala.

– Utgångspunkten är det naturliga, nära och personliga, berättar Mats. Vi har många producenter av såväl kött, ost, bröd och grönsaker i Uppland.

Mats har ett starkt engagemang för mat, hälsa och miljö. Utöver sitt brinnande intresse för Slow Food på såväl lokal som nationell nivå, införlivar han även matoch miljötanken i sitt arbete som varumärkesstrateg på Embrink Design. Det gör han genom att inspirera sina kunder att ta in Slow Food-perspektivet i sin produktutveckling.

Mats Dafnäs var också en av drivkrafterna och arrangörerna bakom den historiska dagen 24 mars i år, då Slow Food Sverige för första gången samlades i ett

Mats Dafnäs

nationellt arrangemang i Falköping, Terra Madre (= Moder Jord).

Inbjudna var kockar, forskare, producenter, journalister och Slow Food-medlemmar från hela landet och av de totalt ca 220 personer närvarande, var Uppsala starkt representerat med drygt 20 personer.

Konferencier och tillika Slow Food-anhängare var författaren och journalisten Göran Rosenberg som höll ihop det fullspäckade programmet. Huvudtalare var Paolo Di Croce, chef på Slow Food International som ser oss konsumenter som medproducenter; ”Om vi har information om hur vår mat är producerad kan vi göra aktiva val och bli en partner i produktionsprocessen.”

Med tanke på klimatfrågan och hur långt produkterna har färdats innan de landar i butikshyllan är detta mer aktuellt än någonsin. Snittsträckan för maten på butikshyllan är idag ca 1 280 kilometer.

Slow Food International menar att det storskaliga jordbruket, genmanipulation och kemiska bekämpningsmedel har bidragit till att grödor både tappat sin ursprungliga, naturliga smak och även att arter helt försvunnit.

För femtio år sedan kom maten från 13 000 arter.

Idag svarar 12 arter för 80% av vår mat.

Några av Slow Foods mål är att skapa nätverk för småskaliga livsmedelsproducenter tillsammans med forskare, stödja nya jordbruksmetoder som är mindre utarmande, hälsosammare och baserade på den lokala kunskapen och kännedomen.

Man vill också betona utbildning i smaker för att motverka dålig kvalitet och förfalskning, hjälpa till att skydda lokala kök, traditionella produkter samt djur-

55

Lita på egna förnuftet; utgångspunkten är så naturligt och så nära producerat dig som möjligt.

SLOW FOOD Rörelsen grundades av Carlo Petrini 1989. Rörelsen har idag ca 85 000 medlemmar i ca 130 länder och mer än 800 convivium i 105 länder.

Slow food – gott, rent och rättvist – innebär i praktiken: • köpa närproducerade och helst färska produkter • producenter som endast an vänder naturliga metoder • rättvis ersättning till producenten Slow Food anser att det är viktigt med: • glädje och lusten till måltiden • mångfalden och artrikedom • bejaka respektera årstidernas rytm och gemytlighet Mer information om Slow Food Uppsala, se www.slowfooduppsala.se För närproducerat, se bland annat www.bondensegen.com

och växtliv som löper risk att försvinna. Detta gör man praktiskt genom att leta upp och katalogisera på Slow Foods Smakernas Ark/The Ark of Taste.

Mats berättar stolt att Uppsala har bidragit med Upplandskubben, ett bröd som är framtaget på ett gammalt, traditionellt sätt. Receptet som var på väg att försvinna, har återfunnits och brödet går numera att köpa på utvalda ställen.

Dessutom vill Slow Food skydda gemytliga platser som har kulturell betydelse utifrån historiska, artistiska eller sociala värden.

Slow Food-rörelsen har en stark övertygelse om att det går att få utveckling genom lokal ekonomi och lokal produktion.

Många konsumenter har redan insett att det inte är hållbart i längden att importera produkter som finns runt knuten. Idag finns också en större efterfrågan på ekologiska produkter än för bara några år sedan.

– Måltiden handlar om njutning, en medveten sådan. Njutning under ansvar, menar Mats. Att njuta med gott samvete. Om vi äter mat vi njuter av, mår bra av och gör oss glada, äter vi med gott samvete. Slow Food vill återinföra det naturliga köket som bygger på god, ren och rättvis mat.

56

Något som Mats Dafnäs menar är att vi har fastnat alldeles för mycket i prisfrågan.

– Den har debatterats starkt i media av både journalister och politiker de senaste femton, tjugo åren. Att hitta billigaste matkassen har tagit allt fokus. För att svara mot detta sänker distributörerna då ersättningen till producenten med exempelvis två kronor samtidigt som de behåller en krona själva, men bara sänker en krona gentemot konsumenten, berättar Mats.

– Detta gör att producenten tvingas hitta genvägar med kemiska tillsatser och liknande i framställningen så att de kan få ut så mycket som möjligt. Och därav får vi en sämre kvalitet på maten, såväl smakmässigt som innehåll av viktiga beståndsdelar.

Och så snurrar det på. Vi får ju den mat vi är villiga att betala för.

Som konsument, eller medproducent, har vi större möjlighet att påverka än vi anar. Mats förklarar: – Visste du att i butikerna idag är det 80 procent svensk kyckling som säljs, men på restaurangerna är det 80 80 procent utländsk? På grund av konsumenternas efterfrågan – speciellt efter fågelinfluensan – har butikerna har fått anpassa utbudet.

Mats ord får mig att fundera på hur många som

Källor: Mats Dafnäs (Slow Food Uppsala,) Terra Madre Sverige, Falköping 24 mars, Slow Food International.

egentligen tänker på matens ursprung när man går på restaurang? Och hur många som faktiskt frågar?

Men hur gör man när man ibland behöver råvaror och produkter som inte växer eller kan tas fram i Sverige, som exempelvis kaffe eller vin?

– Slow Food sätter inte upp pekpinnar eller krav, påpekar Mats. Det är en njutningsrörelse och man kan självklart njuta av sin goda kopp kaffe eller glas vin, man följer bara de underliggande principerna; rent och rättvist.

Hur ska man som konsument veta vilka regler och märkningar man ska följa? Och vad är skillnaden mellan ekologiskt, KRAV-märkt, Svanen-märkt och Slow Food?

Mats förklarar: – Lita på egna förnuftet. Utgångspunkten är så naturligt och så nära producerat dig som möjligt. Fråga gärna distributören och om det är möj-

ligt, ha gärna en personlig kontakt med producenten.

Vad händer då i Slow Food Uppsala framöver?

– Det som prioriteras är att nå barnfamiljer med kunskap och information. Det är viktigt att föra kunskaperna vidare. Jag vill att våra barnbarn ska kunna äta lika bra mat som jag gjorde när jag var barn.

Mats avslutar: – Vi kommer också ta fram ett system för att premiera restauranger som uppfylller Slow Foods värderingar. På vår hemsida kommer vi också att skapa en kanal där medlemmarna kan rekommendera matställen de besökt. Även om vi inte är lika radikala som italienarna, så är det kanske dags att upptäcka mer om produkter och smaker som finns i vår närhet?

Att njuta av sina lokala produkter borde kanske bli en mänsklig rättighet? Eller kommer det att bli en lyx för vissa utvalda?

57

Lita på egna förnuftet; utgångspunkten är så naturligt och så nära producerat dig som möjligt.

SLOW FOOD Rörelsen grundades av Carlo Petrini 1989. Rörelsen har idag ca 85 000 medlemmar i ca 130 länder och mer än 800 convivium i 105 länder.

Slow food – gott, rent och rättvist – innebär i praktiken: • köpa närproducerade och helst färska produkter • producenter som endast an vänder naturliga metoder • rättvis ersättning till producenten Slow Food anser att det är viktigt med: • glädje och lusten till måltiden • mångfalden och artrikedom • bejaka respektera årstidernas rytm och gemytlighet Mer information om Slow Food Uppsala, se www.slowfooduppsala.se För närproducerat, se bland annat www.bondensegen.com

och växtliv som löper risk att försvinna. Detta gör man praktiskt genom att leta upp och katalogisera på Slow Foods Smakernas Ark/The Ark of Taste.

Mats berättar stolt att Uppsala har bidragit med Upplandskubben, ett bröd som är framtaget på ett gammalt, traditionellt sätt. Receptet som var på väg att försvinna, har återfunnits och brödet går numera att köpa på utvalda ställen.

Dessutom vill Slow Food skydda gemytliga platser som har kulturell betydelse utifrån historiska, artistiska eller sociala värden.

Slow Food-rörelsen har en stark övertygelse om att det går att få utveckling genom lokal ekonomi och lokal produktion.

Många konsumenter har redan insett att det inte är hållbart i längden att importera produkter som finns runt knuten. Idag finns också en större efterfrågan på ekologiska produkter än för bara några år sedan.

– Måltiden handlar om njutning, en medveten sådan. Njutning under ansvar, menar Mats. Att njuta med gott samvete. Om vi äter mat vi njuter av, mår bra av och gör oss glada, äter vi med gott samvete. Slow Food vill återinföra det naturliga köket som bygger på god, ren och rättvis mat.

56

Något som Mats Dafnäs menar är att vi har fastnat alldeles för mycket i prisfrågan.

– Den har debatterats starkt i media av både journalister och politiker de senaste femton, tjugo åren. Att hitta billigaste matkassen har tagit allt fokus. För att svara mot detta sänker distributörerna då ersättningen till producenten med exempelvis två kronor samtidigt som de behåller en krona själva, men bara sänker en krona gentemot konsumenten, berättar Mats.

– Detta gör att producenten tvingas hitta genvägar med kemiska tillsatser och liknande i framställningen så att de kan få ut så mycket som möjligt. Och därav får vi en sämre kvalitet på maten, såväl smakmässigt som innehåll av viktiga beståndsdelar.

Och så snurrar det på. Vi får ju den mat vi är villiga att betala för.

Som konsument, eller medproducent, har vi större möjlighet att påverka än vi anar. Mats förklarar: – Visste du att i butikerna idag är det 80 procent svensk kyckling som säljs, men på restaurangerna är det 80 80 procent utländsk? På grund av konsumenternas efterfrågan – speciellt efter fågelinfluensan – har butikerna har fått anpassa utbudet.

Mats ord får mig att fundera på hur många som

Källor: Mats Dafnäs (Slow Food Uppsala,) Terra Madre Sverige, Falköping 24 mars, Slow Food International.

egentligen tänker på matens ursprung när man går på restaurang? Och hur många som faktiskt frågar?

Men hur gör man när man ibland behöver råvaror och produkter som inte växer eller kan tas fram i Sverige, som exempelvis kaffe eller vin?

– Slow Food sätter inte upp pekpinnar eller krav, påpekar Mats. Det är en njutningsrörelse och man kan självklart njuta av sin goda kopp kaffe eller glas vin, man följer bara de underliggande principerna; rent och rättvist.

Hur ska man som konsument veta vilka regler och märkningar man ska följa? Och vad är skillnaden mellan ekologiskt, KRAV-märkt, Svanen-märkt och Slow Food?

Mats förklarar: – Lita på egna förnuftet. Utgångspunkten är så naturligt och så nära producerat dig som möjligt. Fråga gärna distributören och om det är möj-

ligt, ha gärna en personlig kontakt med producenten.

Vad händer då i Slow Food Uppsala framöver?

– Det som prioriteras är att nå barnfamiljer med kunskap och information. Det är viktigt att föra kunskaperna vidare. Jag vill att våra barnbarn ska kunna äta lika bra mat som jag gjorde när jag var barn.

Mats avslutar: – Vi kommer också ta fram ett system för att premiera restauranger som uppfylller Slow Foods värderingar. På vår hemsida kommer vi också att skapa en kanal där medlemmarna kan rekommendera matställen de besökt. Även om vi inte är lika radikala som italienarna, så är det kanske dags att upptäcka mer om produkter och smaker som finns i vår närhet?

Att njuta av sina lokala produkter borde kanske bli en mänsklig rättighet? Eller kommer det att bli en lyx för vissa utvalda?

57

Syns Du så finns Du! Vi hjälper dig att synas rätt med rätt produkt!

Välkommen till en välfylld utställning på Övre Slottsgatan 6 i Uppsala. Öppettider 9–17 Du når oss på telefon 018-10 00 25 och på www.chavany.se

58

Förklaringsmodeller, som definierar människans ursprung och egenart, har inte sällan sprungit fram ur mytologier och filosofiska antaganden utan förankring i fakta. Inte ens i modern tid har brist på hållbara bevis utgjort hinder för att förvandla tro till självskriven sanning.

Under kulturens polerade yta styr den brutala primaten, är en populär och ofta hävdad tes. Människan (läs mannen) är av naturen aggressiv och egoistisk.

Konkurrens och kamp för tillvaron är obönhörliga påbud i evolutionens naturliga urvalsprocess. Detta är ett grundläggande antagande inom biologismen och temat har en lång tradition i det västerländska tänkandet. Föreställningar om människans natur enligt denna tankelinje, ger som yttersta konsekvens en tolkning av krig, folkmord och övergrepp som ett slags oundvikliga naturtillstånd. Regelbundna cykler med eruptioner av våld är följaktligen något man måste acceptera.

Trots oklar vetenskaplig grund för slutsatser om människans biologiska bestämmelse enligt denna filosofi, har den överlevt som en förvånansvärt självklar tankefigur hos en bred allmänhet och i samhällsdebatten. Alldeles nyligen hävdades det med stort allvar, att det är förskräckligt synd om småpojkar som hindras att leva ut sina naturliga aggressioner i en kvinnodominerad dagisvärld. Vad ska man säga om den stora majoritet av barn och vuxna som är till synes lugna,

en bra bok

Vad är en människa?

LILLEMOR BErG

59

Syns Du så finns Du! Vi hjälper dig att synas rätt med rätt produkt!

Välkommen till en välfylld utställning på Övre Slottsgatan 6 i Uppsala. Öppettider 9–17 Du når oss på telefon 018-10 00 25 och på www.chavany.se

58

Förklaringsmodeller, som definierar människans ursprung och egenart, har inte sällan sprungit fram ur mytologier och filosofiska antaganden utan förankring i fakta. Inte ens i modern tid har brist på hållbara bevis utgjort hinder för att förvandla tro till självskriven sanning.

Under kulturens polerade yta styr den brutala primaten, är en populär och ofta hävdad tes. Människan (läs mannen) är av naturen aggressiv och egoistisk.

Konkurrens och kamp för tillvaron är obönhörliga påbud i evolutionens naturliga urvalsprocess. Detta är ett grundläggande antagande inom biologismen och temat har en lång tradition i det västerländska tänkandet. Föreställningar om människans natur enligt denna tankelinje, ger som yttersta konsekvens en tolkning av krig, folkmord och övergrepp som ett slags oundvikliga naturtillstånd. Regelbundna cykler med eruptioner av våld är följaktligen något man måste acceptera.

Trots oklar vetenskaplig grund för slutsatser om människans biologiska bestämmelse enligt denna filosofi, har den överlevt som en förvånansvärt självklar tankefigur hos en bred allmänhet och i samhällsdebatten. Alldeles nyligen hävdades det med stort allvar, att det är förskräckligt synd om småpojkar som hindras att leva ut sina naturliga aggressioner i en kvinnodominerad dagisvärld. Vad ska man säga om den stora majoritet av barn och vuxna som är till synes lugna,

en bra bok

Vad är en människa?

LILLEMOR BErG

59

Vår starkaste drift är att tillhöra, få respekt.

resonabla, glada, generösa, empatiska, sociala, ömsinta etc.? Är de onaturliga eller kanske bara kroniskt hämmade?

För drygt ett år sedan kom en god vän sättandes med en bok under utropet: – Vilken makalös bok! Det här är bland det bästa jag läst! Och förresten, inflikade han snabbt, det är en före detta granne till mig som skrivit den!

Grannen som åsyftades är författaren Lasse Berg.

Småpratet över staketet hemma i Uppsala har troligtvis inte ägt rum särskilt ofta. Lasse Berg har i princip levt på den afrikanska kontinenten i mer än tjugo år.

I böcker, tv-filmer och radioprogram har han berättat om Sydamerika, Asien och Afrika alltsedan 60-talet.

Boken, som min vän varmt rekommenderade, heter Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa (Ordfronts förlag). Lasse Berg tilldelades årets Dagermanspris.

Gryning över Kalahari är ett essäistiskt verk, som i spanandet efter människans ursprung och egenart samlar en mängd fakta från den internationella forskningens frontlinjer. Här vävs ett sammanhang av nya svar på de gamla frågorna om människan och hennes ursprung från områden som paleontologi, antropologi, evolutionsbiologi, arkeologi, beteendeforskning; ja, listan blir lång.

Trots de höga ambitionerna när det gäller research, upplevs Gryning över Kalahari inte som en faktaspäckad redogörelse. Tvärtom håller Lasse Berg en

60

högst personlig ton. Han övertygar med sin skarpa iakttagelseförmåga och sin två decennier långa erfarenhet av att dela villkor med bushfolk i Kalahariöknen. Författaren känner väl dessa jägare och samlare, vars liv liknar de allra tidigaste människornas för ca sju miljoner år sedan. Det syns i våra gener, att alla människor världen över härstammar från denna ursprungsbefolknings anfäder i Afrika. Alla är vi som dem, egentligen anpassade att leva så som de gör, så som människan levt under största delen av sin historia. Gryning över Kalahari handlar bland annat om hur vår art skiljer sig från våra närmaste släktingar bland primaterna.

De svar som emanerar ur resonemangen i Gryning över Kalahari känns som både befrielse och bekräftelse.

Befrielse från de gamla klichébilderna av människans biologiska natur samt bekräftelse på en mänsklig identitet som man äntligen kan känna sig hemma i.

Vill man tvunget hämta inspiration från djurriket för att definiera sig själv som människa, behöver man inte nödvändigtvis studera schimpanserna. Lasse Berg menar att Homo Sapiens mer liknar de med oss lika nära besläktade bonoboerna. Bonoboaporna är schimpansernas raka motsats. De är vänliga och ganska makliga, honorna har en något dominerande ställning och de löser sociala spänningar med sex. Människan har begåvats med ytterligare en strategi att lösa konflikter – samtalet.

Utanförskap dödar människans innersta.

En av slutsatserna i Gryning över Kalahari är att människans natur i grunden visar sig hos de uråldriga ursprungsbefolkningarna i Afrika, hela mänsklighetens moderkontinent. Ingenstans känner sig Lasse Berg så hemma som i den vänliga och jämlika samvaron med khiosanfolket i södra Afrikas torrområden. Människans natur är samarbete, slår han fast. Hon bär ett genetiskt arv av förmåga till empati, tolerans, nyfikenhet, fantasi och gestaltningsförmåga i språkdräkt och dans. Ursprungsmänniskan är snarare konflikträdd än aggressiv. Samhörigheten har ett högt överlevnadsvärde och därför är konsten att lösa konflikter med samtal av största vikt. Även humorn har i detta sammanhang en given plats i människans evolutionshistoria. Lasse Berg hävdar utifrån nya fakta och egna iakttagelser, att människan inte alls är skapt för att föra en hård kamp om tillvaron. Människor är mer anpassade för att lugnt ligga på en strand, mysa, äta skaldjur, småskratta och prata med varandra i all oändlighet om allt mellan himmel och jord.

Det finns naturligtvis ingen väg tillbaka till livet som samlare. Men att skapa en god miljö att leva i ligger inom möjligheternas ram. Vi vet hur den borde se ut, menar Lasse Berg: ”Där får vi alla tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet”. Vår starkaste drift är att tillhöra, få respekt, skriver författaren, ”Utanförskap dödar människans innersta”.

Det verkar i våra dagar legio, att hysa farhågor för att det destruktiva människosläktet kommer att driva hela jorden till undergång. Men, efter att ha läst Gryning över Kalahari, känns den sedan länge undanträngda tanken om en bättre och fredligare värld inte längre som bara en hopplöst naiv utopi. Om Lasse Berg, som trots att han vistats i Rwanda under pågående folkmord, förmår se en övervägande ljus bild av människoarten, då borde alla våga sätta en smula tilltro till människans inneboende godhet.

Lasse Berg

FOTNOT: Artikelförfattaren Lillemor Berg är, trots efternamnet, inte släkt med Lasse Berg.

61

Vår starkaste drift är att tillhöra, få respekt.

resonabla, glada, generösa, empatiska, sociala, ömsinta etc.? Är de onaturliga eller kanske bara kroniskt hämmade?

För drygt ett år sedan kom en god vän sättandes med en bok under utropet: – Vilken makalös bok! Det här är bland det bästa jag läst! Och förresten, inflikade han snabbt, det är en före detta granne till mig som skrivit den!

Grannen som åsyftades är författaren Lasse Berg.

Småpratet över staketet hemma i Uppsala har troligtvis inte ägt rum särskilt ofta. Lasse Berg har i princip levt på den afrikanska kontinenten i mer än tjugo år.

I böcker, tv-filmer och radioprogram har han berättat om Sydamerika, Asien och Afrika alltsedan 60-talet.

Boken, som min vän varmt rekommenderade, heter Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa (Ordfronts förlag). Lasse Berg tilldelades årets Dagermanspris.

Gryning över Kalahari är ett essäistiskt verk, som i spanandet efter människans ursprung och egenart samlar en mängd fakta från den internationella forskningens frontlinjer. Här vävs ett sammanhang av nya svar på de gamla frågorna om människan och hennes ursprung från områden som paleontologi, antropologi, evolutionsbiologi, arkeologi, beteendeforskning; ja, listan blir lång.

Trots de höga ambitionerna när det gäller research, upplevs Gryning över Kalahari inte som en faktaspäckad redogörelse. Tvärtom håller Lasse Berg en

60

högst personlig ton. Han övertygar med sin skarpa iakttagelseförmåga och sin två decennier långa erfarenhet av att dela villkor med bushfolk i Kalahariöknen. Författaren känner väl dessa jägare och samlare, vars liv liknar de allra tidigaste människornas för ca sju miljoner år sedan. Det syns i våra gener, att alla människor världen över härstammar från denna ursprungsbefolknings anfäder i Afrika. Alla är vi som dem, egentligen anpassade att leva så som de gör, så som människan levt under största delen av sin historia. Gryning över Kalahari handlar bland annat om hur vår art skiljer sig från våra närmaste släktingar bland primaterna.

De svar som emanerar ur resonemangen i Gryning över Kalahari känns som både befrielse och bekräftelse.

Befrielse från de gamla klichébilderna av människans biologiska natur samt bekräftelse på en mänsklig identitet som man äntligen kan känna sig hemma i.

Vill man tvunget hämta inspiration från djurriket för att definiera sig själv som människa, behöver man inte nödvändigtvis studera schimpanserna. Lasse Berg menar att Homo Sapiens mer liknar de med oss lika nära besläktade bonoboerna. Bonoboaporna är schimpansernas raka motsats. De är vänliga och ganska makliga, honorna har en något dominerande ställning och de löser sociala spänningar med sex. Människan har begåvats med ytterligare en strategi att lösa konflikter – samtalet.

Utanförskap dödar människans innersta.

En av slutsatserna i Gryning över Kalahari är att människans natur i grunden visar sig hos de uråldriga ursprungsbefolkningarna i Afrika, hela mänsklighetens moderkontinent. Ingenstans känner sig Lasse Berg så hemma som i den vänliga och jämlika samvaron med khiosanfolket i södra Afrikas torrområden. Människans natur är samarbete, slår han fast. Hon bär ett genetiskt arv av förmåga till empati, tolerans, nyfikenhet, fantasi och gestaltningsförmåga i språkdräkt och dans. Ursprungsmänniskan är snarare konflikträdd än aggressiv. Samhörigheten har ett högt överlevnadsvärde och därför är konsten att lösa konflikter med samtal av största vikt. Även humorn har i detta sammanhang en given plats i människans evolutionshistoria. Lasse Berg hävdar utifrån nya fakta och egna iakttagelser, att människan inte alls är skapt för att föra en hård kamp om tillvaron. Människor är mer anpassade för att lugnt ligga på en strand, mysa, äta skaldjur, småskratta och prata med varandra i all oändlighet om allt mellan himmel och jord.

Det finns naturligtvis ingen väg tillbaka till livet som samlare. Men att skapa en god miljö att leva i ligger inom möjligheternas ram. Vi vet hur den borde se ut, menar Lasse Berg: ”Där får vi alla tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet”. Vår starkaste drift är att tillhöra, få respekt, skriver författaren, ”Utanförskap dödar människans innersta”.

Det verkar i våra dagar legio, att hysa farhågor för att det destruktiva människosläktet kommer att driva hela jorden till undergång. Men, efter att ha läst Gryning över Kalahari, känns den sedan länge undanträngda tanken om en bättre och fredligare värld inte längre som bara en hopplöst naiv utopi. Om Lasse Berg, som trots att han vistats i Rwanda under pågående folkmord, förmår se en övervägande ljus bild av människoarten, då borde alla våga sätta en smula tilltro till människans inneboende godhet.

Lasse Berg

FOTNOT: Artikelförfattaren Lillemor Berg är, trots efternamnet, inte släkt med Lasse Berg.

61

musica uplandica av Jörgen Runeby

Uppsala Kammarorkester leds av chefsdirigent Paul Mägi

62

av Jörgen Runeby

63

musica uplandica av Jörgen Runeby

Uppsala Kammarorkester leds av chefsdirigent Paul Mägi

62

av Jörgen Runeby

63

– Detta är barock! Den här tolkningen av Roman är lätt, krispig, den bubblar liksom, utropar Göran Kåver entusiastiskt och håller fram en cd med Drottningholmsmusiken. Och fler tycker det. Skivan sålde nämligen guld för skivbolaget Naxos. Visst är det fantastiskt att Uppsala kan erbjuda en kammarorkester av så hög internationell klass!

Göran Kåver har varit chef för Musik i Uppland i över ett decennium.

Han har entusiasmerat, propagerat, brandtalat, försvarat, utvecklat, marknadsfört länsmusiken i Uppland. Men är Musik i Uppland en hopplös dinosaurus redo för skrotning, eller är den en omistlig del av Uppsalas musikscen?

Uppsalas musikliv andas morgonluft. Det nya konserthuset reser sig med en mäktig självklarhet på Vaksala Torg. I höst är det klart. Äntligen har Uppsala ett eget hus för musik.

Länsmusiken, Musik i Uppland, flyttar in i oktober om tidplanen håller.

– Det kommer att bli ett enormt uppsving för Uppsalas musikliv. Huset är så fascinerande. Vi får äntligen lokaler som är byggda för musik, säger Göran Kåver.

Musik i Uppland har spelat för människor i Uppsala – och ute i länet – sedan 1988. Det är en stiftelse med landstinget som huvudman. Organisationen har fjorton egna heltidsanställda musiker och ungefär lika många på deltid. De spelar i Uppsala Kammarorkester, länets lilla symfoniorkester med cirka 40 medlemmar. Dessutom spelar de i Linnékvintetten, en brasskvintett och Uppsala Kammarsolister, en av landets främsta stråkensembler. Trio X är länets jazztrio. Förutom dessa erbjuder Musik i Uppland musik från ett stort antal

64

frilansare, runt 400–500.

– Idag är länsmusiken väldig dynamisk och händelserik. Vi har fantastiska musiker och en verksamhet som är bred, tycker Göran Kåver. Finessen är att man inte ska behöva bo i storstäderna för att höra bra musik. Med till exempel vårt program Konsertkarusellen skickar vi ut det bästa som finns i landet till missionsförsamlingar, skolor, amatörkörer och bygdegårdsföreningar. Vi spelar verkligen ute i buskarna. Det är ju en fantasisk grej att få höra till exempel Mikael Samuelson en kväll på Gräsö.

Historiskt har Musik i Uppland sina rötter i militärorkestern vid F16 i Uppsala. I början av sjuttiotalet ombildades de militära orkestrarna till Regionmusiken.

I deras uppdrag låg att spela på högvakt och vid statscermoniella tillfällen, men organisationen fick också civila uppgifter. Men att låta gamla militärer driva en pedagogisk verksamhet riktad mot till exempel skolelever, var ingen bra idé. 1988 gjorde sig staten av med

Regionmusiken, landstingen tog över huvudmannaskapet mot löftet att de statliga anslagen skulle vara kvar – och verksamheten blev helt civil.

Idag står Musik i Uppland i huvudsak på tre ben: Offentliga konserter i Uppsala, offentliga konserter i övriga länet och barn och ungdomsverksamheten.

Totalt producerade länsmusiken 13 500 konserter över hela landet 2005. Musik i Uppland producerade 524 konserter av dem. Över 100 000 människor kom och lyssnade.

Men uppdraget är mer än Göran Kåver konserter. Musik i Uppland ska även värna om det professionella musiklivet, verka för ökade arbetstillfällen för frilansmusiker, ha ett särskilt ansvar för vår tids musik inom alla genrer, utveckla barn- och ungdomsverksamheten, ta tillvara influenser från andra kulturer – och så vidare.

– Och så vidare, ja uppdraget, det är så mycket så att det svartnar för ögonen, säger Göran Kåver. Vi gör så mycket att vi riskerar att bli profillösa. Vi ska ju vara till för alla och ska ha ansvar för vår tids musik inom alla genrer. Det är ju övermäktigt.

Men trots allt kan man ändå tycka att Musik i Uppland har en ganska smal profil. Kammarmusik, jazz, folkmusik, det är ju inte riktigt den musiken de flesta människor lyssnar på, eller hur?

– Nej, det är problemet med ett sånt här uppdrag.

Vi är ju till för alla, så alla är missnöjda, säger Göran Kåver lakoniskt. Det ligger i sakens natur. Företrädare för olika musik pratar ju för sin musik. Om 9 procent jazz är för lite, hur mycket jazz ska vi göra? 12 procent eller 17 procent? Hur mycket folkmusik? Nej, det är ingen som kan svara på det. Man blir lite cynisk, det är en balansgång man får gå.

Må så vara att det är förhållandevis få som lyssnar på symfonimusik, menar Göran Kåver. Vad man inte

tänker på är att symfonimusikvärlden ingår i en infrastruktur som är väldigt viktig. Om inte orkestrarna fanns, skulle inte de högt kvalificerade musikerna finnas. Vem skulle då kunna spela in signaturen till Robinson till exempel, frågar han sig.

– På varenda popskiva idag är det stråk i bakgrunden. Vem är det som spelar? Gå på bio, filmmusiken! Lätt att säga att det är bara gråhåriga som lyssnar på den musiken. Men så är det inte. Här har vi ett ansvar att se till att de verkligt kvalificerade musikerna faktiskt kan existera.

En viktig del i verksamheten, är den som vänder sig till barn och ungdomar. Drygt hälften av alla konserter är för barn och ungdomar. Musik i Uppland sätter ihop olika musikpaket som skickas ut till skolan och som subventioneras till 60 procent.

Framförallt deltar de egna ensemblerna, men också många frilansmusiker köps in.

– Vi har alla möjliga projekt, workshops, för skolor och amatörorkestrar. Vi samarbetar med och stödjer musikföreningar och andra institutioner i olika projekt och samarrangemang. Linnékvintetten åker som skottspolar i länet och jobbar med amatörkörer. Det är en sån kick för körerna att få arbeta med professionella musiker.

Göran Kåver har varit chef för Musik i Uppland sedan 1993. Han har en ganska brokig bakgrund. Född och uppvuxen i Uppsala, utbildad psykolog, kört taxi på Gotland, jobbat som reklamman och administratör på landstinget. Musik har alltid funnits i hans liv, han har bland annat spelat trummor och sjungit med OD. Det var väl hans mångfacetterade erfarenhet, som gjorde att han fick chefsjobbet, tror han själv.

– Det är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att få arbeta med så otroligt duktiga musiker och människor.

Men det är inte bara en dans på rosor. Det har varit

65

– Detta är barock! Den här tolkningen av Roman är lätt, krispig, den bubblar liksom, utropar Göran Kåver entusiastiskt och håller fram en cd med Drottningholmsmusiken. Och fler tycker det. Skivan sålde nämligen guld för skivbolaget Naxos. Visst är det fantastiskt att Uppsala kan erbjuda en kammarorkester av så hög internationell klass!

Göran Kåver har varit chef för Musik i Uppland i över ett decennium.

Han har entusiasmerat, propagerat, brandtalat, försvarat, utvecklat, marknadsfört länsmusiken i Uppland. Men är Musik i Uppland en hopplös dinosaurus redo för skrotning, eller är den en omistlig del av Uppsalas musikscen?

Uppsalas musikliv andas morgonluft. Det nya konserthuset reser sig med en mäktig självklarhet på Vaksala Torg. I höst är det klart. Äntligen har Uppsala ett eget hus för musik.

Länsmusiken, Musik i Uppland, flyttar in i oktober om tidplanen håller.

– Det kommer att bli ett enormt uppsving för Uppsalas musikliv. Huset är så fascinerande. Vi får äntligen lokaler som är byggda för musik, säger Göran Kåver.

Musik i Uppland har spelat för människor i Uppsala – och ute i länet – sedan 1988. Det är en stiftelse med landstinget som huvudman. Organisationen har fjorton egna heltidsanställda musiker och ungefär lika många på deltid. De spelar i Uppsala Kammarorkester, länets lilla symfoniorkester med cirka 40 medlemmar. Dessutom spelar de i Linnékvintetten, en brasskvintett och Uppsala Kammarsolister, en av landets främsta stråkensembler. Trio X är länets jazztrio. Förutom dessa erbjuder Musik i Uppland musik från ett stort antal

64

frilansare, runt 400–500.

– Idag är länsmusiken väldig dynamisk och händelserik. Vi har fantastiska musiker och en verksamhet som är bred, tycker Göran Kåver. Finessen är att man inte ska behöva bo i storstäderna för att höra bra musik. Med till exempel vårt program Konsertkarusellen skickar vi ut det bästa som finns i landet till missionsförsamlingar, skolor, amatörkörer och bygdegårdsföreningar. Vi spelar verkligen ute i buskarna. Det är ju en fantasisk grej att få höra till exempel Mikael Samuelson en kväll på Gräsö.

Historiskt har Musik i Uppland sina rötter i militärorkestern vid F16 i Uppsala. I början av sjuttiotalet ombildades de militära orkestrarna till Regionmusiken.

I deras uppdrag låg att spela på högvakt och vid statscermoniella tillfällen, men organisationen fick också civila uppgifter. Men att låta gamla militärer driva en pedagogisk verksamhet riktad mot till exempel skolelever, var ingen bra idé. 1988 gjorde sig staten av med

Regionmusiken, landstingen tog över huvudmannaskapet mot löftet att de statliga anslagen skulle vara kvar – och verksamheten blev helt civil.

Idag står Musik i Uppland i huvudsak på tre ben: Offentliga konserter i Uppsala, offentliga konserter i övriga länet och barn och ungdomsverksamheten.

Totalt producerade länsmusiken 13 500 konserter över hela landet 2005. Musik i Uppland producerade 524 konserter av dem. Över 100 000 människor kom och lyssnade.

Men uppdraget är mer än Göran Kåver konserter. Musik i Uppland ska även värna om det professionella musiklivet, verka för ökade arbetstillfällen för frilansmusiker, ha ett särskilt ansvar för vår tids musik inom alla genrer, utveckla barn- och ungdomsverksamheten, ta tillvara influenser från andra kulturer – och så vidare.

– Och så vidare, ja uppdraget, det är så mycket så att det svartnar för ögonen, säger Göran Kåver. Vi gör så mycket att vi riskerar att bli profillösa. Vi ska ju vara till för alla och ska ha ansvar för vår tids musik inom alla genrer. Det är ju övermäktigt.

Men trots allt kan man ändå tycka att Musik i Uppland har en ganska smal profil. Kammarmusik, jazz, folkmusik, det är ju inte riktigt den musiken de flesta människor lyssnar på, eller hur?

– Nej, det är problemet med ett sånt här uppdrag.

Vi är ju till för alla, så alla är missnöjda, säger Göran Kåver lakoniskt. Det ligger i sakens natur. Företrädare för olika musik pratar ju för sin musik. Om 9 procent jazz är för lite, hur mycket jazz ska vi göra? 12 procent eller 17 procent? Hur mycket folkmusik? Nej, det är ingen som kan svara på det. Man blir lite cynisk, det är en balansgång man får gå.

Må så vara att det är förhållandevis få som lyssnar på symfonimusik, menar Göran Kåver. Vad man inte

tänker på är att symfonimusikvärlden ingår i en infrastruktur som är väldigt viktig. Om inte orkestrarna fanns, skulle inte de högt kvalificerade musikerna finnas. Vem skulle då kunna spela in signaturen till Robinson till exempel, frågar han sig.

– På varenda popskiva idag är det stråk i bakgrunden. Vem är det som spelar? Gå på bio, filmmusiken! Lätt att säga att det är bara gråhåriga som lyssnar på den musiken. Men så är det inte. Här har vi ett ansvar att se till att de verkligt kvalificerade musikerna faktiskt kan existera.

En viktig del i verksamheten, är den som vänder sig till barn och ungdomar. Drygt hälften av alla konserter är för barn och ungdomar. Musik i Uppland sätter ihop olika musikpaket som skickas ut till skolan och som subventioneras till 60 procent.

Framförallt deltar de egna ensemblerna, men också många frilansmusiker köps in.

– Vi har alla möjliga projekt, workshops, för skolor och amatörorkestrar. Vi samarbetar med och stödjer musikföreningar och andra institutioner i olika projekt och samarrangemang. Linnékvintetten åker som skottspolar i länet och jobbar med amatörkörer. Det är en sån kick för körerna att få arbeta med professionella musiker.

Göran Kåver har varit chef för Musik i Uppland sedan 1993. Han har en ganska brokig bakgrund. Född och uppvuxen i Uppsala, utbildad psykolog, kört taxi på Gotland, jobbat som reklamman och administratör på landstinget. Musik har alltid funnits i hans liv, han har bland annat spelat trummor och sjungit med OD. Det var väl hans mångfacetterade erfarenhet, som gjorde att han fick chefsjobbet, tror han själv.

– Det är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att få arbeta med så otroligt duktiga musiker och människor.

Men det är inte bara en dans på rosor. Det har varit

65

Klara Hellgren, konsertledare och Susanne Magnusson, st채mledare/altfiol, fotograferade i Uppsalas nya konserthus i maj 2006.

66

67

Klara Hellgren, konsertledare och Susanne Magnusson, st채mledare/altfiol, fotograferade i Uppsalas nya konserthus i maj 2006.

66

67

-%$/2) &/4/ !,%8 -!24).

Det är ett fantastiskt jobb pü münga sätt.

Att fü arbeta med sü otroligt duktiga musiker och människor.

en tid kantad med ständiga hot om nerskärningar, uppsägningar, ifrügasättande. Som talesman fÜr Länsmusikchefskollegiet och som vice ordfÜrande i Svensk Scenkonst arbetar GÜran Küver mycket med de ekonomiska villkoren fÜr musiken, även pü riksnivü. Senast handlade det om det begränsade momsavdraget. Enligt beslut i eg-rätten hade Länsmusiken rätt att fü tillbaks en del av de pengar man genom üren betalat in till moms, vilket ocksü skedde. Staten svarade genom att skära ner anslagen i motsvarande mängd. – Det var fünigt och ganska genant fÜr staten. Staten vill aktivt sänka vüra bidrag. Det är en lüngsam strypningsprocess. Vi har inte fütt en uppräkning av anslagen pü flera ür och nu sänker man. 75 procent av vür totala budget är lÜnekostnader, rationaliseringsmÜjligheterna är ju begränsade. Det enda vi kan gÜra är säga upp folk. Och hur levande blir musiken dü?

Ja, hur ser framtiden ut egentligen? – Det kommer att bli bra med flytten och det nya huset. Uppsala für ett sü mycket stÜrre utbud. Nu finns det ett hus, byggt fÜr musik med egen själ och riktiga fÜrutsättningar. Samtidigt blir vi inte längre ensamma om att arrangera konserter. Vi kommer antagligen pü sikt att inte gÜra lika münga produktioner i Uppsala.

Men ingen annan har orkester, där kommer vi att hülla fanan hÜgt. Viktigt fÜr oss är ocksü att flytten inte für betyda att vi prioriterar ner vür länsverksamhet och det vi gÜr fÜr barn och ungdom. Det är büde vür styrelse och huvudmannen landstinget mycket bestämda pü.

Men orosmolnen är tydliga. Det är ekonomin. – Det är ju sü. Vi pallar inte länge till. Staten müste

68

ta ett ordentligt beslut pü hur de ska ha det. Vi kan inte sitta och knapra och knapra. Dü är det bättre att dom ärligt säger att, �nu halverar vi�. Det skulle bli ett jäkla liv pü mig och alla andra, men dü vet vi. Och dü für vi hitta nya vägar. Även om framtiden ser büde ljus och dov ut, ser denna sommarkväll enbart ljus ut. GÜran ska iväg till Tallin och skriva nytt kontrakt med den estländske och internationellt erkände chefsdirigenten Paul Mägi. – Allt är klart. Han skriver pü fÜr tre ür till, vilket är hemskt roligt. Det är en fantastisk tillgüng fÜr oss att ha Paul här. Och fÜr Uppsala.

6BÂ?Žœ““iÂ˜ĂŠĂŒÂˆÂ?Â?ĂŠv>ĂƒĂŒÂˆ}Â…iĂŒĂƒÂ‡ LÂœÂ?>}iĂŒĂŠĂƒÂœÂ“ĂŠBÂ?ĂƒÂŽ>Ă€ĂŠÂ…Ă•ĂƒÂ°ĂŠ "VÂ…ĂŠĂƒÂˆÂ˜>ʅÞÀiĂƒ}BĂƒĂŒiÀ° 6I HAR VALT ATT Ă‹GA OCH FĂšRVALTA ETT TIOTAL AV 5PPSALAS VACKRASTE HUS &LERA AV VĂ?RA FASTIGHETER DĂ‹RIBLAND TALSPĂ‹RLOR Ă‹R BELĂ‹GNA MITT I CITY OCH UTGĂšR DĂ‹R EN SJĂ‹LVKLAR DEL AV STADSBILDEN 3Ă?DANA HUS KAN INTE FĂšRFALLA $E MĂ?STE UNDERHĂ?LLAS PIETETSFULLT 3Ă?DANT FĂšRSTĂ?R VĂ?RA HYRESGĂ‹STER OCH DET TYCKER VI Ă‹R MINST SAGT BEHJĂ‹RTANSVĂ‹RT 4ACK VARE VĂ?RA HYRESGĂ‹STER KAN VI FORTSĂ‹TTA ATT JOBBA MED GAMLA l NA HUS ISTĂ‹LLET FĂšR MED VILKA HUS SOM HELST $Ă‹RFĂšR GĂšR VI STĂ‹NDIGT VĂ?RT YTTERSTA FĂšR ATT FĂ? BEHĂ?LLA DIG SOM HYRESGĂ‹ST 6Ă?RA HUS SKA ALLTID HA DET DĂ‹R LILLA EXTRA OCH VI HOPPAS ATT VĂ?RT ENGAGEMANG FĂšR DIG OCH DIN LOKAL Ă‹VEN SKA STRĂš EN OCH ANNAN ROS ĂšVER DIN EGEN VERKSAMHET 6Ă?R SPECIELLA RELATION TILL VĂ?RA HUS OCH HYRESGĂ‹STER KAN IBLAND TA SIG SMĂ?TT IRRATIONELLA UTTRYCK %XEMPELVIS DEN GĂ?NGEN VI GJORDE EN SAMTIDIG STANDARDHĂšJNING OCH HYRES SĂ‹NKNING $ET MĂ? VARA HĂ‹NT SA VI DĂ? +Ă‹RLEK FĂšRBLINDAR HETER DET JU

*FĂŠĂ›FÀʅiÂ“ĂƒÂˆ`>ĂŠÂŽ>Â˜ĂŠ`Ă•ĂŠÂ?BĂƒ>ʓiĂ€ĂŠÂœÂ“ĂŠĂ›FĂ€>ĂŠÂ…Ă•ĂƒÂ°ĂŠ BĂ€ĂŠÂ…ÂˆĂŒĂŒ>ÀÊ`Ă•ĂŠ BĂ›iÂ˜ĂŠÂ?i`ˆ}>ĂŠÂŽÂœÂ˜ĂŒÂœĂ€ĂƒÂ?œŽ>Â?iĂ€Â°ĂŠĂœĂœĂœÂ°Â“Âˆ>LvÂœĂ€Ă›>Â?ĂŒÂ˜ÂˆÂ˜}Â°Ăƒi

+Ă?LSĂ‹NGSGRĂ‹ND " 5PPSALA

69

4ELEFON

-%$/2) &/4/ !,%8 -!24).

Det är ett fantastiskt jobb pü münga sätt.

Att fü arbeta med sü otroligt duktiga musiker och människor.

en tid kantad med ständiga hot om nerskärningar, uppsägningar, ifrügasättande. Som talesman fÜr Länsmusikchefskollegiet och som vice ordfÜrande i Svensk Scenkonst arbetar GÜran Küver mycket med de ekonomiska villkoren fÜr musiken, även pü riksnivü. Senast handlade det om det begränsade momsavdraget. Enligt beslut i eg-rätten hade Länsmusiken rätt att fü tillbaks en del av de pengar man genom üren betalat in till moms, vilket ocksü skedde. Staten svarade genom att skära ner anslagen i motsvarande mängd. – Det var fünigt och ganska genant fÜr staten. Staten vill aktivt sänka vüra bidrag. Det är en lüngsam strypningsprocess. Vi har inte fütt en uppräkning av anslagen pü flera ür och nu sänker man. 75 procent av vür totala budget är lÜnekostnader, rationaliseringsmÜjligheterna är ju begränsade. Det enda vi kan gÜra är säga upp folk. Och hur levande blir musiken dü?

Ja, hur ser framtiden ut egentligen? – Det kommer att bli bra med flytten och det nya huset. Uppsala für ett sü mycket stÜrre utbud. Nu finns det ett hus, byggt fÜr musik med egen själ och riktiga fÜrutsättningar. Samtidigt blir vi inte längre ensamma om att arrangera konserter. Vi kommer antagligen pü sikt att inte gÜra lika münga produktioner i Uppsala.

Men ingen annan har orkester, där kommer vi att hülla fanan hÜgt. Viktigt fÜr oss är ocksü att flytten inte für betyda att vi prioriterar ner vür länsverksamhet och det vi gÜr fÜr barn och ungdom. Det är büde vür styrelse och huvudmannen landstinget mycket bestämda pü.

Men orosmolnen är tydliga. Det är ekonomin. – Det är ju sü. Vi pallar inte länge till. Staten müste

68

ta ett ordentligt beslut pü hur de ska ha det. Vi kan inte sitta och knapra och knapra. Dü är det bättre att dom ärligt säger att, �nu halverar vi�. Det skulle bli ett jäkla liv pü mig och alla andra, men dü vet vi. Och dü für vi hitta nya vägar. Även om framtiden ser büde ljus och dov ut, ser denna sommarkväll enbart ljus ut. GÜran ska iväg till Tallin och skriva nytt kontrakt med den estländske och internationellt erkände chefsdirigenten Paul Mägi. – Allt är klart. Han skriver pü fÜr tre ür till, vilket är hemskt roligt. Det är en fantastisk tillgüng fÜr oss att ha Paul här. Och fÜr Uppsala.

6BÂ?Žœ““iÂ˜ĂŠĂŒÂˆÂ?Â?ĂŠv>ĂƒĂŒÂˆ}Â…iĂŒĂƒÂ‡ LÂœÂ?>}iĂŒĂŠĂƒÂœÂ“ĂŠBÂ?ĂƒÂŽ>Ă€ĂŠÂ…Ă•ĂƒÂ°ĂŠ "VÂ…ĂŠĂƒÂˆÂ˜>ʅÞÀiĂƒ}BĂƒĂŒiÀ° 6I HAR VALT ATT Ă‹GA OCH FĂšRVALTA ETT TIOTAL AV 5PPSALAS VACKRASTE HUS &LERA AV VĂ?RA FASTIGHETER DĂ‹RIBLAND TALSPĂ‹RLOR Ă‹R BELĂ‹GNA MITT I CITY OCH UTGĂšR DĂ‹R EN SJĂ‹LVKLAR DEL AV STADSBILDEN 3Ă?DANA HUS KAN INTE FĂšRFALLA $E MĂ?STE UNDERHĂ?LLAS PIETETSFULLT 3Ă?DANT FĂšRSTĂ?R VĂ?RA HYRESGĂ‹STER OCH DET TYCKER VI Ă‹R MINST SAGT BEHJĂ‹RTANSVĂ‹RT 4ACK VARE VĂ?RA HYRESGĂ‹STER KAN VI FORTSĂ‹TTA ATT JOBBA MED GAMLA l NA HUS ISTĂ‹LLET FĂšR MED VILKA HUS SOM HELST $Ă‹RFĂšR GĂšR VI STĂ‹NDIGT VĂ?RT YTTERSTA FĂšR ATT FĂ? BEHĂ?LLA DIG SOM HYRESGĂ‹ST 6Ă?RA HUS SKA ALLTID HA DET DĂ‹R LILLA EXTRA OCH VI HOPPAS ATT VĂ?RT ENGAGEMANG FĂšR DIG OCH DIN LOKAL Ă‹VEN SKA STRĂš EN OCH ANNAN ROS ĂšVER DIN EGEN VERKSAMHET 6Ă?R SPECIELLA RELATION TILL VĂ?RA HUS OCH HYRESGĂ‹STER KAN IBLAND TA SIG SMĂ?TT IRRATIONELLA UTTRYCK %XEMPELVIS DEN GĂ?NGEN VI GJORDE EN SAMTIDIG STANDARDHĂšJNING OCH HYRES SĂ‹NKNING $ET MĂ? VARA HĂ‹NT SA VI DĂ? +Ă‹RLEK FĂšRBLINDAR HETER DET JU

*FĂŠĂ›FÀʅiÂ“ĂƒÂˆ`>ĂŠÂŽ>Â˜ĂŠ`Ă•ĂŠÂ?BĂƒ>ʓiĂ€ĂŠÂœÂ“ĂŠĂ›FĂ€>ĂŠÂ…Ă•ĂƒÂ°ĂŠ BĂ€ĂŠÂ…ÂˆĂŒĂŒ>ÀÊ`Ă•ĂŠ BĂ›iÂ˜ĂŠÂ?i`ˆ}>ĂŠÂŽÂœÂ˜ĂŒÂœĂ€ĂƒÂ?œŽ>Â?iĂ€Â°ĂŠĂœĂœĂœÂ°Â“Âˆ>LvÂœĂ€Ă›>Â?ĂŒÂ˜ÂˆÂ˜}Â°Ăƒi

+Ă?LSĂ‹NGSGRĂ‹ND " 5PPSALA

69

4ELEFON

Exemplen Carl von Linné och den japanske kejsaren

Konsten att på ett storslaget sätt lansera sin ödmjukhet av LASSE ERIKSSON

Så är då större delen av Linnéåret avverkat och naturen själv lufttorkar blommor och blad i sitt herbarium. En av de mest minnesvärda händelserna under året var nog den japanske kejsarens besök. Han fick visserligen åka hem utan att se den gård där Sven Thunberg, Flora Japonicas skapare, växte upp i Salabackar. Den hann Uppsala Kommun riva med hänvisning till att den saknade kulturhistoriskt värde. Men kejsaren fick både specialsushi och spejande SÄPO-page. Han visade sig vara en mycket ödmjuk man för som ni kanske vet så lät han efter andra världskriget via media meddela att han inte var något gudomligt väsen – som han varit de senaste tusen åren – utan nu hade beslutat sig för att han var en högst vanlig människa som vill vandra på stadens gator som en vanlig man. Man får visserligen ändå inte ta honom i hand, titta honom i ögonen eller fråga honom om något, men ändå. Detta kallar jag storslagen medial ödmjukhet.

Och det slog mig att Carl von Linné och den japanske kejsaren påminde om varandra i fantastisk ödmjukhet.

I maj 2005 – två år före Linnéjubiléet – satte jag mig ner tillsammans med botanikern och linnéspecialisten Örjan Nilsson (som skrivit den underbara Linnés levande blomster). Vi funderade på att tillsammans skriva en bok med arbetsnamnet Humorn hos Linné då vi bägge

70

hade skrattat högt när vi läst Lapplandsresan, Dieta naturalis, Collegium Diæticum, Om sättet att tillhopa gå m.fl. skrifter. Vi hade skrattat åt Linnés göranden och låtanden. Till exempel detta: 1773 satt Linné med i bibelkommissionen som hade planer på att ta fram en mer modern variant av Carl XII:s bibel. Antalet djur i Noaks ark fastslog han, måste bestå av tusen slag icke simkunniga fåglar samt fyrahundra fyrfotadjur. Han tog också upp en del problem som tidigare inte behandlats till exempel problemet med flyttfåglarna samt insektsätande fåglar, men ingen annan i kommissionen tycktes vara intresserad av frågorna. Bland protokollen finns ett svårtolkat inlägg från Linné: i stället för det skylande, handstora fikonlövet framförde han den oblyga tanken att Adam skulle dölja sitt kön bakom bananplantans meterlånga hängande blad.

En svåröverträffad komisk bragd var också att han på något sätt lyckades recensera sina egna böcker i svensk och utländsk press där han gratulerade sig själv till sina mästerverk. Under pseudonym förstås. Classes plantarum kallar (lätt moderniserat) han ett oförlikneligt kompendium av all tidigare vetenskap.

Species plantarum: ett verk, som är det största inom vetenskapen.

Flora svesica: en av de mest fullkomnade Floror världen sett.

71

Exemplen Carl von Linné och den japanske kejsaren

Konsten att på ett storslaget sätt lansera sin ödmjukhet av LASSE ERIKSSON

Så är då större delen av Linnéåret avverkat och naturen själv lufttorkar blommor och blad i sitt herbarium. En av de mest minnesvärda händelserna under året var nog den japanske kejsarens besök. Han fick visserligen åka hem utan att se den gård där Sven Thunberg, Flora Japonicas skapare, växte upp i Salabackar. Den hann Uppsala Kommun riva med hänvisning till att den saknade kulturhistoriskt värde. Men kejsaren fick både specialsushi och spejande SÄPO-page. Han visade sig vara en mycket ödmjuk man för som ni kanske vet så lät han efter andra världskriget via media meddela att han inte var något gudomligt väsen – som han varit de senaste tusen åren – utan nu hade beslutat sig för att han var en högst vanlig människa som vill vandra på stadens gator som en vanlig man. Man får visserligen ändå inte ta honom i hand, titta honom i ögonen eller fråga honom om något, men ändå. Detta kallar jag storslagen medial ödmjukhet.

Och det slog mig att Carl von Linné och den japanske kejsaren påminde om varandra i fantastisk ödmjukhet.

I maj 2005 – två år före Linnéjubiléet – satte jag mig ner tillsammans med botanikern och linnéspecialisten Örjan Nilsson (som skrivit den underbara Linnés levande blomster). Vi funderade på att tillsammans skriva en bok med arbetsnamnet Humorn hos Linné då vi bägge

70

hade skrattat högt när vi läst Lapplandsresan, Dieta naturalis, Collegium Diæticum, Om sättet att tillhopa gå m.fl. skrifter. Vi hade skrattat åt Linnés göranden och låtanden. Till exempel detta: 1773 satt Linné med i bibelkommissionen som hade planer på att ta fram en mer modern variant av Carl XII:s bibel. Antalet djur i Noaks ark fastslog han, måste bestå av tusen slag icke simkunniga fåglar samt fyrahundra fyrfotadjur. Han tog också upp en del problem som tidigare inte behandlats till exempel problemet med flyttfåglarna samt insektsätande fåglar, men ingen annan i kommissionen tycktes vara intresserad av frågorna. Bland protokollen finns ett svårtolkat inlägg från Linné: i stället för det skylande, handstora fikonlövet framförde han den oblyga tanken att Adam skulle dölja sitt kön bakom bananplantans meterlånga hängande blad.

En svåröverträffad komisk bragd var också att han på något sätt lyckades recensera sina egna böcker i svensk och utländsk press där han gratulerade sig själv till sina mästerverk. Under pseudonym förstås. Classes plantarum kallar (lätt moderniserat) han ett oförlikneligt kompendium av all tidigare vetenskap.

Species plantarum: ett verk, som är det största inom vetenskapen.

Flora svesica: en av de mest fullkomnade Floror världen sett.

71

I förordet till Systema naturæ hävdar han att de är mästerstycken utan motsvarighet, som aldrig tillräckligt kan läsas och beundras.

I sin självbiografi skriver han några rader om Critica botanica och sitt enastående mod: Man kan med fog undra hur Linné vågade skriva denna bok; och än mer, att han kunde göra det ostraffad; men den botaniska världen tystnade, och världen förändrades.

I sin tredje biograf (Vita III) menar han sig till och med ha fått veta saker i förtrolig samvaro med Gud själv ( i citatet står ”han” för Gud och ”honom” för Linné själv): Han har låtit honom titta in uti sin hemliga Rådkammare – låtit honom se mer av sin skapelses verk än någon dödlig före honom,

– förlänat honom den största insikt i natur kunnighet större än någon vunnit.

Inte illa.

Och även detta tyckte vi var både roligt och oförskämt självhävdande. Nästan i Dan Wolgers anda. Och roligast var nog när vi frammanade bilden av en Linné som inför andra ödmjukt slog ifrån sig de överord han skrivit om sig själv.

Men ju mer vi läste av blomsterkonungens skrifter fylldes vi av insikten om att det vi skrattade åt nog inte alls menat var att skratta åt. Det var påfallande ofta inte frågan om medveten humor utan om omedveten komik... Projektet visade sig snart vara mer komplicerat än vi trott så vi beslöt att skjuta det på framtiden.

Man kan inte skriva en bok som i slutändan riskerar att förvandlas till en slags lyteskomik eller på ett ansträngt vis försöker frammana bilden av medveten och spontan humorist.1 Så nu ligger en mängd material och väntar på publicering. Jag har till exempel skrivit ett helt kapitel där Linné stiger fram som en 1700-talets Jane Fonda: Nordic fitness according to Linné, där de viktigaste principerna är att undvika att svettas, aldrig exponera sig för direkt solsken, bara andas genom näsan, vara sexuellt återhållsam (”Att hava kärleksumgänge två

72

gånger i månaden, eller på sin höjd i veckan, skadar icke”), sova middag på maten samt helst äta rått kött med grönsaker, dock utan den förhatliga potatisen. Jag tillbringade en månad i schweiziska alperna för att testa detta: promenerade (med sluten mun) långsamt under mulna dagar, sov i celibat på skuggiga sluttningar och åt råbiff (dvs. carpaccio) på en närbelägen restaurang.

Noggranna statistiska anteckningar fördes, anteckningar som visar på häpnadsväckande resultat liknande de som vår tids GI-metod kan visa upp.

Men det blev också en undersökning som långsamt förvandlades från allvar till komik. Komik för tv eller revyscenen.

Så boken om Humorn hos Linné lär inte komma ut, såvida vi inte hittar en ny vinkling av ämnet.

Visst kan man finna ögonblick av medveten humor hos Linné. När han ironiserar över adeln och samtiden vurm för lyx. Om adelns egendomliga sed att låta tillverka så stora hattar att de bara kunde bäras under armen skrev han till exempel att ”Gud bevare oss för att det drar i modet in att ta av sig byxorna och bära under armen sin”.2 Och att beskriva tidens dumhet och flärd med att säga att det som flyter bort med ån är inte vatten utan vett, och att slottets alla trappor är slippriga av fett, är inte heller odumt.3 Det finns minnesanteckningar om att han under sina föreläsningar kunde få lärjungarna att skratta ”överljutt vid målningen av modets dåraktiga nycker”. Hans favoritoffer var ”sprätten” som starkt påminner om dagens student. ”De komma från landet till Stockholm (Uppsala) i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själve kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, saftlösa, bleke.”

Men Linnés medvetna humor räckte inte till en hel bok, åtminstone inte utifrån vår synvinkel. Hans paradoxala personlighet kan man dock aldrig komma förbi, ingen kan läsa hans verk utan att bli berörd. Han är omåttligt stor och omåttligt futtig, omåttligt klok och omåttligt korkad, underbart uppfriskande och krävande kvalmig. Att han valde den spröda linnean som

73

I förordet till Systema naturæ hävdar han att de är mästerstycken utan motsvarighet, som aldrig tillräckligt kan läsas och beundras.

I sin självbiografi skriver han några rader om Critica botanica och sitt enastående mod: Man kan med fog undra hur Linné vågade skriva denna bok; och än mer, att han kunde göra det ostraffad; men den botaniska världen tystnade, och världen förändrades.

I sin tredje biograf (Vita III) menar han sig till och med ha fått veta saker i förtrolig samvaro med Gud själv ( i citatet står ”han” för Gud och ”honom” för Linné själv): Han har låtit honom titta in uti sin hemliga Rådkammare – låtit honom se mer av sin skapelses verk än någon dödlig före honom,

– förlänat honom den största insikt i natur kunnighet större än någon vunnit.

Inte illa.

Och även detta tyckte vi var både roligt och oförskämt självhävdande. Nästan i Dan Wolgers anda. Och roligast var nog när vi frammanade bilden av en Linné som inför andra ödmjukt slog ifrån sig de överord han skrivit om sig själv.

Men ju mer vi läste av blomsterkonungens skrifter fylldes vi av insikten om att det vi skrattade åt nog inte alls menat var att skratta åt. Det var påfallande ofta inte frågan om medveten humor utan om omedveten komik... Projektet visade sig snart vara mer komplicerat än vi trott så vi beslöt att skjuta det på framtiden.

Man kan inte skriva en bok som i slutändan riskerar att förvandlas till en slags lyteskomik eller på ett ansträngt vis försöker frammana bilden av medveten och spontan humorist.1 Så nu ligger en mängd material och väntar på publicering. Jag har till exempel skrivit ett helt kapitel där Linné stiger fram som en 1700-talets Jane Fonda: Nordic fitness according to Linné, där de viktigaste principerna är att undvika att svettas, aldrig exponera sig för direkt solsken, bara andas genom näsan, vara sexuellt återhållsam (”Att hava kärleksumgänge två

72

gånger i månaden, eller på sin höjd i veckan, skadar icke”), sova middag på maten samt helst äta rått kött med grönsaker, dock utan den förhatliga potatisen. Jag tillbringade en månad i schweiziska alperna för att testa detta: promenerade (med sluten mun) långsamt under mulna dagar, sov i celibat på skuggiga sluttningar och åt råbiff (dvs. carpaccio) på en närbelägen restaurang.

Noggranna statistiska anteckningar fördes, anteckningar som visar på häpnadsväckande resultat liknande de som vår tids GI-metod kan visa upp.

Men det blev också en undersökning som långsamt förvandlades från allvar till komik. Komik för tv eller revyscenen.

Så boken om Humorn hos Linné lär inte komma ut, såvida vi inte hittar en ny vinkling av ämnet.

Visst kan man finna ögonblick av medveten humor hos Linné. När han ironiserar över adeln och samtiden vurm för lyx. Om adelns egendomliga sed att låta tillverka så stora hattar att de bara kunde bäras under armen skrev han till exempel att ”Gud bevare oss för att det drar i modet in att ta av sig byxorna och bära under armen sin”.2 Och att beskriva tidens dumhet och flärd med att säga att det som flyter bort med ån är inte vatten utan vett, och att slottets alla trappor är slippriga av fett, är inte heller odumt.3 Det finns minnesanteckningar om att han under sina föreläsningar kunde få lärjungarna att skratta ”överljutt vid målningen av modets dåraktiga nycker”. Hans favoritoffer var ”sprätten” som starkt påminner om dagens student. ”De komma från landet till Stockholm (Uppsala) i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själve kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, saftlösa, bleke.”

Men Linnés medvetna humor räckte inte till en hel bok, åtminstone inte utifrån vår synvinkel. Hans paradoxala personlighet kan man dock aldrig komma förbi, ingen kan läsa hans verk utan att bli berörd. Han är omåttligt stor och omåttligt futtig, omåttligt klok och omåttligt korkad, underbart uppfriskande och krävande kvalmig. Att han valde den spröda linnean som

73

sin blomma är ingen tillfällighet: genom dess anspråkslöshet förstärkte han sin anspråksfullhet, sin praktfullt sprakande självkänsla en ödmjuk symbol. Visst finner man en parallell till den japanske kejsarens storslagna ödmjukhet!

Linné kunde ha gått ett steg längre. Om jag skulle karakterisera honom i ett djurs skepnad skulle jag nog välja knottet. Under sin resa till Lappland 1732 försökte Linné avbilda ett knott i naturlig storlek med väl vässad penna. Teckningen ser ut så här:

na svepes runt kroppen! Är det inte Zorro, Stålmannen, Fantomen den självsäkre hjälten vi ser? Det ljusa ögat antyder en svart ansiktsmask och benens klolika formation indikerar beredskap att kasta sig på, och brotta ner varje hinder. En stark självbevarelsedrift.

Alldeles som Linné själv.

Att på ett storslaget och ändå diskret sätt lansera sin väldiga ödmjukhet är en konst som är högst aktuell idag. Inspirerad av Linné och den japanske kejsaren har jag därför låtit införa följande annons i min hembygds tidning:

Hur gigantisk skulle inte Linnés ödmjukhet ha framtonat om han valt detta futtiga knott!?

Om man förstorar upp det ser det ut så här:

Och nu kommer det paradoxala: Se hur barnsligt kaxigt knottet spretar med sin farliga snabelkäft, med vilken hon – tillsammans med de sina – kan fälla renar och hästar, och se hur djärvt de kaftanliknande vingar-

1 Som i Elis Malmeströms Linné som kulturpersonlighet. Några Linnéstudier, 1925 där sidorna 23–64 bär titeln ”Linnés humor”. Trots avsevärda ansträngningar och försök att finna inflytelser från Olof Dahlin, Anna-Maria Lenngren, Holberg samt andra samtida, måste man nog säga att Malmeström kokar soppa på en spik.

2 Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné ... utgivna av Uppsala Universitet. Avdelning 1 del I–VIII, avd 2 del I. I: VI: 211.

3 Caroli Linnæi Lachesis Naturalis etc. (föreläsningsutkast), s 69, öv.

74

75

sin blomma är ingen tillfällighet: genom dess anspråkslöshet förstärkte han sin anspråksfullhet, sin praktfullt sprakande självkänsla en ödmjuk symbol. Visst finner man en parallell till den japanske kejsarens storslagna ödmjukhet!

Linné kunde ha gått ett steg längre. Om jag skulle karakterisera honom i ett djurs skepnad skulle jag nog välja knottet. Under sin resa till Lappland 1732 försökte Linné avbilda ett knott i naturlig storlek med väl vässad penna. Teckningen ser ut så här:

na svepes runt kroppen! Är det inte Zorro, Stålmannen, Fantomen den självsäkre hjälten vi ser? Det ljusa ögat antyder en svart ansiktsmask och benens klolika formation indikerar beredskap att kasta sig på, och brotta ner varje hinder. En stark självbevarelsedrift.

Alldeles som Linné själv.

Att på ett storslaget och ändå diskret sätt lansera sin väldiga ödmjukhet är en konst som är högst aktuell idag. Inspirerad av Linné och den japanske kejsaren har jag därför låtit införa följande annons i min hembygds tidning:

Hur gigantisk skulle inte Linnés ödmjukhet ha framtonat om han valt detta futtiga knott!?

Om man förstorar upp det ser det ut så här:

Och nu kommer det paradoxala: Se hur barnsligt kaxigt knottet spretar med sin farliga snabelkäft, med vilken hon – tillsammans med de sina – kan fälla renar och hästar, och se hur djärvt de kaftanliknande vingar-

1 Som i Elis Malmeströms Linné som kulturpersonlighet. Några Linnéstudier, 1925 där sidorna 23–64 bär titeln ”Linnés humor”. Trots avsevärda ansträngningar och försök att finna inflytelser från Olof Dahlin, Anna-Maria Lenngren, Holberg samt andra samtida, måste man nog säga att Malmeström kokar soppa på en spik.

2 Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné ... utgivna av Uppsala Universitet. Avdelning 1 del I–VIII, avd 2 del I. I: VI: 211.

3 Caroli Linnæi Lachesis Naturalis etc. (föreläsningsutkast), s 69, öv.

74

75

UTMANING AV ANNA FRANKLIN

UTMANING AV ANNA FRANKLIN

Genusforskaren och feministen Anneli Andersson fick sitt livs utmaning den dagen hon födde tvillingar för femton år sedan – en pojke och en flicka.

Forskningen skedde därmed också på hemmaplan, vilket fick henne att omvärdera vissa ståndpunkter. Och sedan barnen har vuxit upp har diskussionerna haglat hemma vid köksbordet.

– De utmanade mina föreställningar om hur världen är sammansatt. Jag vet inte vad det beror på, men de fortsätter att göra det och det är intressant att få en av varje sort.

Innan Anneli Andersson fick barn var hon fast i sin åsikt att könet bara var en kulturell och social konstruktion. Den kroppsliga delen fanns helt enkelt inte med på samma sätt.

När tvillingarna föddes kom flickan först.

– Hon var både rödhårig och argsint. Viljestark från första dagen. Och även om hon ser nätt och bräcklig ut idag och är mycket kvinnlig är hon betydligt starkare än vad hon ser ut. Victoria som hon heter, betyder seger.

Sonen Adrian – ”mannen som kommer från havet” – är mer omtänksam, eftertänksam.

– Jag vet inte riktigt vad pojkar behöver. Jag upptäckte att när jag fick en dotter var det mer självklart, eftersom jag själv har varit dotter, jag känner helt enkelt igen mig. På så sätt är det lättare att ha en flicka, jag förstår vad hon behöver. När det gäller sönerna vet jag naturligtvis att de har olika behov, men jag ser inte hur jag ska tillfredsställa dem, vet inte riktigt hur man gör. Det här kommer jag säkert få stryk av feministerna för!

78

Som genusforskare vid centrum för genusvetenskap i Uppsala, har det varit en spännande process för Anneli Andersson att följa tvillingarna. Att inte göra iakttagelser har varit oundvikligt med det yrke hon har, tycker hon.

Hennes föreställning om att flickor skulle vara mer omvårdade än pojkar blev bekräftat den dagen hennes dotter hade lagt morötter och torkade lökskal under huven på symaskinen. Som om hon hade ”hamstrat” mat för sämre tider. Det gjorde Anneli Andersson minst sagt provocerad.

– Det hade varit mycket bättre om Adrian hade gjort det, säger hon. Nu följde mönstret det som generellt sätt är vanligt för pojkar och flickor.

Men det var inte nog.

En dag på landet satt tvillingarna på loftet och lekte. Det var ovanligt tyst. Och när Anneli Andersson gick upp för att titta vad de gjorde brast hennes starka övertygelse om att könsrollerna inte behöver vara så uppdelade. Att pojkar kan leka med dockor och flickor med bilar. För där satt hennes dotter för sig själv i ett hörn och lekte med Barbie och sonen i det andra och byggde med Mekano.

– De traditionella rollerna var bara så uppenbara.

Och för mig blev det lite komiskt med tanke på min

79

Genusforskaren och feministen Anneli Andersson fick sitt livs utmaning den dagen hon födde tvillingar för femton år sedan – en pojke och en flicka.

Forskningen skedde därmed också på hemmaplan, vilket fick henne att omvärdera vissa ståndpunkter. Och sedan barnen har vuxit upp har diskussionerna haglat hemma vid köksbordet.

– De utmanade mina föreställningar om hur världen är sammansatt. Jag vet inte vad det beror på, men de fortsätter att göra det och det är intressant att få en av varje sort.

Innan Anneli Andersson fick barn var hon fast i sin åsikt att könet bara var en kulturell och social konstruktion. Den kroppsliga delen fanns helt enkelt inte med på samma sätt.

När tvillingarna föddes kom flickan först.

– Hon var både rödhårig och argsint. Viljestark från första dagen. Och även om hon ser nätt och bräcklig ut idag och är mycket kvinnlig är hon betydligt starkare än vad hon ser ut. Victoria som hon heter, betyder seger.

Sonen Adrian – ”mannen som kommer från havet” – är mer omtänksam, eftertänksam.

– Jag vet inte riktigt vad pojkar behöver. Jag upptäckte att när jag fick en dotter var det mer självklart, eftersom jag själv har varit dotter, jag känner helt enkelt igen mig. På så sätt är det lättare att ha en flicka, jag förstår vad hon behöver. När det gäller sönerna vet jag naturligtvis att de har olika behov, men jag ser inte hur jag ska tillfredsställa dem, vet inte riktigt hur man gör. Det här kommer jag säkert få stryk av feministerna för!

78

Som genusforskare vid centrum för genusvetenskap i Uppsala, har det varit en spännande process för Anneli Andersson att följa tvillingarna. Att inte göra iakttagelser har varit oundvikligt med det yrke hon har, tycker hon.

Hennes föreställning om att flickor skulle vara mer omvårdade än pojkar blev bekräftat den dagen hennes dotter hade lagt morötter och torkade lökskal under huven på symaskinen. Som om hon hade ”hamstrat” mat för sämre tider. Det gjorde Anneli Andersson minst sagt provocerad.

– Det hade varit mycket bättre om Adrian hade gjort det, säger hon. Nu följde mönstret det som generellt sätt är vanligt för pojkar och flickor.

Men det var inte nog.

En dag på landet satt tvillingarna på loftet och lekte. Det var ovanligt tyst. Och när Anneli Andersson gick upp för att titta vad de gjorde brast hennes starka övertygelse om att könsrollerna inte behöver vara så uppdelade. Att pojkar kan leka med dockor och flickor med bilar. För där satt hennes dotter för sig själv i ett hörn och lekte med Barbie och sonen i det andra och byggde med Mekano.

– De traditionella rollerna var bara så uppenbara.

Och för mig blev det lite komiskt med tanke på min

79

Jag som har varit feminist så länge jag kan minnas och periodvis en radikal sådan, blev plötsligt fundersam, lite betänksam.

egen forskning. Och jag som dessutom försökt in i det längsta att bara köpa neutrala leksaker.

Men efter den dagen fick tvillingarnas beteenden henne att fundera på ett annorlunda sätt inom den feministiska forskningen än vad hon hade gjort tidigare. De utmanade helt enkelt hennes fasta övertygelse i frågan.

– Jag som har varit feminist så länge jag kan minnas och periodvis en radikal sådan, blev plötsligt fundersam, lite betänksam. Om jag inte ens lyckades i mitt eget hem med att fördela intressena mellan mina barn, så var det kanske inte så enkelt, tänkte jag.

Om pojkar automatiskt söker sig till så kallat manliga attribut och tvärtom, kan vara både en fråga om biologi, hormoner eller vad det nu är, det vet hon inte.

Hon vill inte slå fast vad det är. Det är helt enkelt för komplext.

– Jag vill betona att jag inte är biologist, det vill säga, att jag tror att könsrollerna är biologiska. Jag tror mer på att vi har invanda roller från samhället. Men jag tycker vi förlorar något i den feministiska diskussionen när vi glömmer kroppen. Den har fått för lite utrymme och den åsikten är jag beredd att ta med mina motståndare.

Men oavsett vad det är så har hon det ganska tufft

80

idag på hemmaplan. Utmaningarna har inte avtagit.

Diskussionerna fortsätter hemma med tvillingarna. Och just för att hon är genusforskare reagerar hon inte som en ”vanlig mamma”. Med en dotter som är mest intresserad av smink och kläder och helst vill bli fotomodell och en son som ska bli programmerare. Typiska yrken för respektive kön om man utgår från de traditionella föreställningarna.

– Jag som genusforskare måste ändå säga att inte alla flickor är så feminina som min dotter eller att pojkar bara är intresserade av data som min son. Vi är alla olika.

Hur balanserar hon ytterligheterna på hemmaplan?

– Vi har haft jättemycket diskussioner hemma.

De sexuella uttrycken börjar ganska tidigt. Redan på barnkalas var det flickor som hade nätstrumpor och kortkort när de egentligen bara vill leka.

Anneli Andersson tycker inte att det är okej med den sexualisering som breder ut sig bland barn och ungdomar.

– De ska bli värderade för vilka de är på insidan.

Det viktiga är att man tycker om sig själv och är nöjd med sitt liv.

Hon berättar vidare att när det var modernt med vit nättröja och svart bh så var det absolut förbjudet för

Objektifieringen är tydlig.

Det har blivit en backlash här.

dottern Victoria att bära detta.

– Det fanns inte på kartan! Här får hon inget fritt område, hon måste argumentera väl för sin sak.

Det slutade med nättröja och t-shirt.

Skulle sonen få ha kjol och örhänge på sig?

– Ja, om han ville själv.

Och det verkar verkligen som om hon menar det.

– Men den maskulina gränsen är mycket snävare än den kvinnliga. För att gå utanför och spetsa till det krävs mycket mod och många vågar inte bryta det mönstret. Äldsta sonen har varit friare – han kunde både ha rosa och röda tröjor på sig.

Anneli Andersson tycker att det har blivit större utrymme för olika inriktningar sexuellt, men det har faktiskt blivit snävare för heterosexuella. Stereotyperna är fler idag än på 60-70-talet. Likaså är det betydligt värre med pornografi idag än på den tiden. Idag kan man köpa allt på nätet.

– Objektifieringen är tydlig. Det har blivit en backlash här.

När Anneli Andersson var yngre arbetade hon med några andra feminister med ”antiporrarbete”. Till exempel lyckades de få ägare till affärer att sluta sälja porrtidningar.

Nyligen var hon med sin yngsta son i en Konsum-

affär där de brukar handla. Plötsligt säger Adrian: Mamma har de porrtidningar på Konsum?

– Jag stod och tittade efter en trädgårdstidning och hade inte upptäckt några porrtidningar. Egentligen kände jag att jag var trött på hela debatten och tänkte att nu kan jag välja att strunta i det och tänka att det ”bara är en herrtidning”. Nu får några yngre feminister ta över. Men eftersom jag faktiskt har uppfostrat honom att reagera, så var jag tvungen att handla därefter.

Det var bara att ta tidningen och börja diskussionen.

Det slutade med att jag fick affären att upphöra med försäljningen av dessa tidningar.

Anneli Anderssons engagemang har gått upp och ned. Det fanns till och med en tid, ”en svart period”, som hon uttrycker det, när hon försökte vara normal och bära pärlhalsband och kjol.

– Oavsett en kvinnas tendens att gå in i en samhällsroll, ska de inte behöva gå in i en maskulin roll för att räknas.

– Vill man vara fotomodell ska det till exempel inte värderas lägre.

Men maktpositionerna är fortfarande mycket tydliga bland män och kvinnor och de manliga nätverken desto fler. Kvinnliga ledare har det svårt.

– Min dotter är väldigt tydlig, för självsäker, tycker

81

Jag som har varit feminist så länge jag kan minnas och periodvis en radikal sådan, blev plötsligt fundersam, lite betänksam.

egen forskning. Och jag som dessutom försökt in i det längsta att bara köpa neutrala leksaker.

Men efter den dagen fick tvillingarnas beteenden henne att fundera på ett annorlunda sätt inom den feministiska forskningen än vad hon hade gjort tidigare. De utmanade helt enkelt hennes fasta övertygelse i frågan.

– Jag som har varit feminist så länge jag kan minnas och periodvis en radikal sådan, blev plötsligt fundersam, lite betänksam. Om jag inte ens lyckades i mitt eget hem med att fördela intressena mellan mina barn, så var det kanske inte så enkelt, tänkte jag.

Om pojkar automatiskt söker sig till så kallat manliga attribut och tvärtom, kan vara både en fråga om biologi, hormoner eller vad det nu är, det vet hon inte.

Hon vill inte slå fast vad det är. Det är helt enkelt för komplext.

– Jag vill betona att jag inte är biologist, det vill säga, att jag tror att könsrollerna är biologiska. Jag tror mer på att vi har invanda roller från samhället. Men jag tycker vi förlorar något i den feministiska diskussionen när vi glömmer kroppen. Den har fått för lite utrymme och den åsikten är jag beredd att ta med mina motståndare.

Men oavsett vad det är så har hon det ganska tufft

80

idag på hemmaplan. Utmaningarna har inte avtagit.

Diskussionerna fortsätter hemma med tvillingarna. Och just för att hon är genusforskare reagerar hon inte som en ”vanlig mamma”. Med en dotter som är mest intresserad av smink och kläder och helst vill bli fotomodell och en son som ska bli programmerare. Typiska yrken för respektive kön om man utgår från de traditionella föreställningarna.

– Jag som genusforskare måste ändå säga att inte alla flickor är så feminina som min dotter eller att pojkar bara är intresserade av data som min son. Vi är alla olika.

Hur balanserar hon ytterligheterna på hemmaplan?

– Vi har haft jättemycket diskussioner hemma.

De sexuella uttrycken börjar ganska tidigt. Redan på barnkalas var det flickor som hade nätstrumpor och kortkort när de egentligen bara vill leka.

Anneli Andersson tycker inte att det är okej med den sexualisering som breder ut sig bland barn och ungdomar.

– De ska bli värderade för vilka de är på insidan.

Det viktiga är att man tycker om sig själv och är nöjd med sitt liv.

Hon berättar vidare att när det var modernt med vit nättröja och svart bh så var det absolut förbjudet för

Objektifieringen är tydlig.

Det har blivit en backlash här.

dottern Victoria att bära detta.

– Det fanns inte på kartan! Här får hon inget fritt område, hon måste argumentera väl för sin sak.

Det slutade med nättröja och t-shirt.

Skulle sonen få ha kjol och örhänge på sig?

– Ja, om han ville själv.

Och det verkar verkligen som om hon menar det.

– Men den maskulina gränsen är mycket snävare än den kvinnliga. För att gå utanför och spetsa till det krävs mycket mod och många vågar inte bryta det mönstret. Äldsta sonen har varit friare – han kunde både ha rosa och röda tröjor på sig.

Anneli Andersson tycker att det har blivit större utrymme för olika inriktningar sexuellt, men det har faktiskt blivit snävare för heterosexuella. Stereotyperna är fler idag än på 60-70-talet. Likaså är det betydligt värre med pornografi idag än på den tiden. Idag kan man köpa allt på nätet.

– Objektifieringen är tydlig. Det har blivit en backlash här.

När Anneli Andersson var yngre arbetade hon med några andra feminister med ”antiporrarbete”. Till exempel lyckades de få ägare till affärer att sluta sälja porrtidningar.

Nyligen var hon med sin yngsta son i en Konsum-

affär där de brukar handla. Plötsligt säger Adrian: Mamma har de porrtidningar på Konsum?

– Jag stod och tittade efter en trädgårdstidning och hade inte upptäckt några porrtidningar. Egentligen kände jag att jag var trött på hela debatten och tänkte att nu kan jag välja att strunta i det och tänka att det ”bara är en herrtidning”. Nu får några yngre feminister ta över. Men eftersom jag faktiskt har uppfostrat honom att reagera, så var jag tvungen att handla därefter.

Det var bara att ta tidningen och börja diskussionen.

Det slutade med att jag fick affären att upphöra med försäljningen av dessa tidningar.

Anneli Anderssons engagemang har gått upp och ned. Det fanns till och med en tid, ”en svart period”, som hon uttrycker det, när hon försökte vara normal och bära pärlhalsband och kjol.

– Oavsett en kvinnas tendens att gå in i en samhällsroll, ska de inte behöva gå in i en maskulin roll för att räknas.

– Vill man vara fotomodell ska det till exempel inte värderas lägre.

Men maktpositionerna är fortfarande mycket tydliga bland män och kvinnor och de manliga nätverken desto fler. Kvinnliga ledare har det svårt.

– Min dotter är väldigt tydlig, för självsäker, tycker

81

en del, eftersom flickor ska fnissa och visa underordning, hon bryter mot flicknormen.

Samhället accepterar varken den starka kvinnan eller den mjuka mannen. Dit har vi inte kommit, anser hon. – Jag blir sü trÜtt pü att diskussionen ür efter ür har samma argument om kvinnligt och manligt beteende.

Jag vill att människor ska lyfta blicken och vüga bryta upp normerna. Inte vara sü rädda fÜr att stÜra ordningen.

Vad Anneli Andersson menar är att en manlig ledare ska fü visa sina känslor, vara ledsen och accepteras. Och kvinnor ska sluta skicka signaler om att vara underordnade.

– Det är sü vanligt att kvinnor lägger huvudet pü sned och fnissar när de talar med män i ledande ställning, jag har själv kommit pü mig med att gÜra det. Vi är fast i vüra roller. Anneli Andersson blir ocksü arg när kvinnor talar barnsprük och für pipig rÜst. Sänk rÜstläget, vill hon säga till oss kvinnor. – Naturligtvis ska ocksü män ge kvinnor utrymme och respektera en kvinnlig chef. Inte använda maktsprük.

Anneli Anderssons egen position är att män och kvinnor ska kunna ge uttryck fÜr det manliga och kvinnliga även om det innebär traditionella roller. – Suddar man ut uttrycken leder det inte till jämställdhet. Kvinnor ska inte behÜva vara maskulina fÜr

Det är sü vanligt att kvinnor lägger huvudet pü sned och fnissar när de talar med män i ledande ställning, jag har själv kommit pü mig med att gÜra det. Vi är fast i vüra roller.

att fü ett värde som det alldeles fÜr ofta är idag.

Vad menar du egentligen när du säger att det ska finnas uttryck fÜr büde det kvinnliga och manliga och att det inte ska suddas ut? –Det är komplext. Vad jag menar är ungefär sü att: Jag vill inte leva i ett samhälle där kvinnor müste bli maskulina fÜr att ha ett värde, men om man vill vara maskulin ska man fü vara det. Jag vill inte heller leva i ett samhälle där jag müste bli ett objekt fÜr att fü ett existensberättigande. Vill jag däremot vara ett objekt ska det accepteras. Jag vill inte heller leva i ett samhälle där alla män müste vara machomän (alternativt maskulina), men om de väljer att vara machomän(alternativt maskulina) ska de kunna vara det. – Just nu arbetar jag med ett jämställdhetsprojekt fÜr killar och tjejer som tränar ju-jutsu. Vi ska videofilma träningspassen fÜr att se hur de beter sig.

nästa nummer av

BIZ&ART utkommer 15 november FĂśr annonsbokning kontakta: Biz&Art Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

Hon berättar att ofta vügar inte pojkarna säga att det är fÜr tufft i bÜrjan, men det är accepterat om flickorna och de vuxna gÜr det. Alla hennes egna barn har tränat ju-jutsu.

Själv har hon snart brunt bälte och när hon fyller femtio ür siktar hon pü svart. – Men jag klär mig gärna kvinnligt, säger hon och sneglar pü de hÜgklackade skorna som hon ofta bär.

LOGGA PDF

#

-

82

9

#-

-9

#9

#-9

+

83

en del, eftersom flickor ska fnissa och visa underordning, hon bryter mot flicknormen.

Samhället accepterar varken den starka kvinnan eller den mjuka mannen. Dit har vi inte kommit, anser hon. – Jag blir sü trÜtt pü att diskussionen ür efter ür har samma argument om kvinnligt och manligt beteende.

Jag vill att människor ska lyfta blicken och vüga bryta upp normerna. Inte vara sü rädda fÜr att stÜra ordningen.

Vad Anneli Andersson menar är att en manlig ledare ska fü visa sina känslor, vara ledsen och accepteras. Och kvinnor ska sluta skicka signaler om att vara underordnade.

– Det är sü vanligt att kvinnor lägger huvudet pü sned och fnissar när de talar med män i ledande ställning, jag har själv kommit pü mig med att gÜra det. Vi är fast i vüra roller. Anneli Andersson blir ocksü arg när kvinnor talar barnsprük och für pipig rÜst. Sänk rÜstläget, vill hon säga till oss kvinnor. – Naturligtvis ska ocksü män ge kvinnor utrymme och respektera en kvinnlig chef. Inte använda maktsprük.

Anneli Anderssons egen position är att män och kvinnor ska kunna ge uttryck fÜr det manliga och kvinnliga även om det innebär traditionella roller. – Suddar man ut uttrycken leder det inte till jämställdhet. Kvinnor ska inte behÜva vara maskulina fÜr

Det är sü vanligt att kvinnor lägger huvudet pü sned och fnissar när de talar med män i ledande ställning, jag har själv kommit pü mig med att gÜra det. Vi är fast i vüra roller.

att fü ett värde som det alldeles fÜr ofta är idag.

Vad menar du egentligen när du säger att det ska finnas uttryck fÜr büde det kvinnliga och manliga och att det inte ska suddas ut? –Det är komplext. Vad jag menar är ungefär sü att: Jag vill inte leva i ett samhälle där kvinnor müste bli maskulina fÜr att ha ett värde, men om man vill vara maskulin ska man fü vara det. Jag vill inte heller leva i ett samhälle där jag müste bli ett objekt fÜr att fü ett existensberättigande. Vill jag däremot vara ett objekt ska det accepteras. Jag vill inte heller leva i ett samhälle där alla män müste vara machomän (alternativt maskulina), men om de väljer att vara machomän(alternativt maskulina) ska de kunna vara det. – Just nu arbetar jag med ett jämställdhetsprojekt fÜr killar och tjejer som tränar ju-jutsu. Vi ska videofilma träningspassen fÜr att se hur de beter sig.

nästa nummer av

BIZ&ART utkommer 15 november FĂśr annonsbokning kontakta: Biz&Art Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

Hon berättar att ofta vügar inte pojkarna säga att det är fÜr tufft i bÜrjan, men det är accepterat om flickorna och de vuxna gÜr det. Alla hennes egna barn har tränat ju-jutsu.

Själv har hon snart brunt bälte och när hon fyller femtio ür siktar hon pü svart. – Men jag klär mig gärna kvinnligt, säger hon och sneglar pü de hÜgklackade skorna som hon ofta bär.

LOGGA PDF

#

-

82

9

#-

-9

#9

#-9

+

83

En grundläggande uppfattning i Slow Food är att alla människor ska njuta av kvalitetsprodukter med god smak. Maten ska helst vara närproducerad och framställd med traditionella metoder, allt för att värna om naturens resurser.

Ett besök i Ostboden i Saluhallen ger direkt napp vad gäller närproducerat av hög kvalitet – här finns ostar från ett flertal uppländska producenter. Det mesta är producerat av getmjölk, förmodligen för att nyetableringen av gårdsmejerier startade i Jämtland där det fanns starka traditioner med just getosttillverkning. För 30 år sedan slutade mejerierna i Jämtland att ta emot getmjölk, men tack vare ett starkt engagemang hos både jämtländska osttillverkare och politiker inleddes

Saras vintips: 12000 Vicar’s Choice Sauvignon Blanc, Saint Clair Estate 89 kr 2076 Fleur du Cap Unfiltered, Bergkelder 99 kr 2245 Sancerre Les Belles Dames, Gitton 139 kr

84

samarbete mellan gårdarna och med hjälp av EU-bidrag kom gårdsproduktion och marknadsföring igång.

Intresset hos konsumenterna var väckt och idag växer antalet gårdsmejerier stadigt.

I början utgjordes sortimentet nästan uteslutande av vitmögelvarianter av getmjölk, medan det idag finns betydligt mer att välja mellan. Eskesta Gårdsmejeri, söder om Tierp, har en helt underbar vitmögelost gjord på komjölk där möglet på grönmögelosts vis ”prickas” – med hjälp av långa nålar sticks osten så att luftgångar bildas genom vilka möglet kan fortplantas från ytan mot ostens inre. Focksta Gård i Vänge har verkligen ett unikt sortiment med ostar av råmjölk rullade i torkade kantareller eller örter samt en rökig variant, framtagen

till minne av Saluhalls-branden. Väddö Gårdsmejeri har en blåmögelost av mjölk från fjällkor.

Ett av de mest etablerade gårdsmejerierna i Uppland är Gullspira Gård i Valö, en liten by i norra Roslagen.

De har funnits sedan 80-talet och har fritt gående getter på stora naturbeten. Killingarna stannar med mamman hela tiden och diar tills de är stora nog att klara sig på gräs. Först då går all mjölk till ostproduktionen. Gullspira tillverkar både vitmögelostar, hyvelbar halvhård ost och mesost. Deras dessertost Gullspiras guld är en färskost, endast lagrad tre till fem veckor, som är handformade till små bollar. Den levereras till Ostboden i Uppsalas Saluhall på samma tur som till Kungliga Slottet i Stockholm var fjortonde dag. Vid alla statsbesök serveras den som ett stolt exempel på våra närproducerade delikatesser.

När det kommer till dryckerna är det svårare att hitta närproducerat och valet blir därför att helt och fullt lägga koncentrationen på njutbarheten. Ta dig tid att smaka, dofta och känna!

Klassiskt tillbehör till getost är viner av druvan Sauvignon Blanc eftersom dessa viner tack vare druvans egenskaper markant förhöjer getmjölkens speciella smak. Druvan har en mycket tydlig karaktär med krispigt frisk syra tillsammans med dofter och smaker som ofta beskrivs med ord som krusbär, svart vinbärsblad, grapefrukt och nässlor. Vinerna från Loiredalen i Frankrike är givna vid en uppräkning av de bästa exemplen av druvan.

Där har även Nya Zeeland en självklar plats. Vinproducenterna i distriktet Marlborough har lyckats skapa en egen stil som till och med fransmännen beundrar, vilket inte vill säga lite i vinets värld! Under förra året släpptes dessutom en hel del sydafrikanska viner på Sauvignon Blanc i Systembolagets tillfälliga sortiment. Det som är utmärkande för dessa är en stundtals nästan överdriven renodling av druvans tidigare nämnda karaktärsdrag, vilket gör dem till ett tacksamt inslag vid vinprovningar.

Det sydafrikanska exemplet hör till de elegantare varianterna snarare än till de överdrivna alternativen.

Sara Åkerlind, sommelier

mat & dryck

Sauvignon Blanc + getost???

SARA ÅKERLIND

85

En grundläggande uppfattning i Slow Food är att alla människor ska njuta av kvalitetsprodukter med god smak. Maten ska helst vara närproducerad och framställd med traditionella metoder, allt för att värna om naturens resurser.

Ett besök i Ostboden i Saluhallen ger direkt napp vad gäller närproducerat av hög kvalitet – här finns ostar från ett flertal uppländska producenter. Det mesta är producerat av getmjölk, förmodligen för att nyetableringen av gårdsmejerier startade i Jämtland där det fanns starka traditioner med just getosttillverkning. För 30 år sedan slutade mejerierna i Jämtland att ta emot getmjölk, men tack vare ett starkt engagemang hos både jämtländska osttillverkare och politiker inleddes

Saras vintips: 12000 Vicar’s Choice Sauvignon Blanc, Saint Clair Estate 89 kr 2076 Fleur du Cap Unfiltered, Bergkelder 99 kr 2245 Sancerre Les Belles Dames, Gitton 139 kr

84

samarbete mellan gårdarna och med hjälp av EU-bidrag kom gårdsproduktion och marknadsföring igång.

Intresset hos konsumenterna var väckt och idag växer antalet gårdsmejerier stadigt.

I början utgjordes sortimentet nästan uteslutande av vitmögelvarianter av getmjölk, medan det idag finns betydligt mer att välja mellan. Eskesta Gårdsmejeri, söder om Tierp, har en helt underbar vitmögelost gjord på komjölk där möglet på grönmögelosts vis ”prickas” – med hjälp av långa nålar sticks osten så att luftgångar bildas genom vilka möglet kan fortplantas från ytan mot ostens inre. Focksta Gård i Vänge har verkligen ett unikt sortiment med ostar av råmjölk rullade i torkade kantareller eller örter samt en rökig variant, framtagen

till minne av Saluhalls-branden. Väddö Gårdsmejeri har en blåmögelost av mjölk från fjällkor.

Ett av de mest etablerade gårdsmejerierna i Uppland är Gullspira Gård i Valö, en liten by i norra Roslagen.

De har funnits sedan 80-talet och har fritt gående getter på stora naturbeten. Killingarna stannar med mamman hela tiden och diar tills de är stora nog att klara sig på gräs. Först då går all mjölk till ostproduktionen. Gullspira tillverkar både vitmögelostar, hyvelbar halvhård ost och mesost. Deras dessertost Gullspiras guld är en färskost, endast lagrad tre till fem veckor, som är handformade till små bollar. Den levereras till Ostboden i Uppsalas Saluhall på samma tur som till Kungliga Slottet i Stockholm var fjortonde dag. Vid alla statsbesök serveras den som ett stolt exempel på våra närproducerade delikatesser.

När det kommer till dryckerna är det svårare att hitta närproducerat och valet blir därför att helt och fullt lägga koncentrationen på njutbarheten. Ta dig tid att smaka, dofta och känna!

Klassiskt tillbehör till getost är viner av druvan Sauvignon Blanc eftersom dessa viner tack vare druvans egenskaper markant förhöjer getmjölkens speciella smak. Druvan har en mycket tydlig karaktär med krispigt frisk syra tillsammans med dofter och smaker som ofta beskrivs med ord som krusbär, svart vinbärsblad, grapefrukt och nässlor. Vinerna från Loiredalen i Frankrike är givna vid en uppräkning av de bästa exemplen av druvan.

Där har även Nya Zeeland en självklar plats. Vinproducenterna i distriktet Marlborough har lyckats skapa en egen stil som till och med fransmännen beundrar, vilket inte vill säga lite i vinets värld! Under förra året släpptes dessutom en hel del sydafrikanska viner på Sauvignon Blanc i Systembolagets tillfälliga sortiment. Det som är utmärkande för dessa är en stundtals nästan överdriven renodling av druvans tidigare nämnda karaktärsdrag, vilket gör dem till ett tacksamt inslag vid vinprovningar.

Det sydafrikanska exemplet hör till de elegantare varianterna snarare än till de överdrivna alternativen.

Sara Åkerlind, sommelier

mat & dryck

Sauvignon Blanc + getost???

SARA ÅKERLIND

85

Lovisa Ringborg

På Kulturnatten den 8 september får vi chans att smygtitta in i ett nygammalt museum. Biologiska museet ritades av Justus Hellsten och Hjalmar Cederström 1910 och har en typisk jugendkaraktär. Konservatorn Gustaf Kolthoff skapade museets dioramor – uppstoppade djur i återskapde miljöer. Museet är ett av de få i Norden som har den här typen av utställning kvar och är därför unikt.

Idag har museet fått en tillbyggnad ritad av White arkitekter. Namnet är ändrat till Biotopia och inriktningen är mer modern med ett informationscentrum och möjlighet till interaktivt lärande. Här kommer även att finnas nya konstnärliga gestaltningar som tagits fram av kommunens kulturkontor. Ulla Fries som är grafiker och ritmästare vid Uppsala universitet, har gjort en glasvägg vid receptionen. Skulptören Hanna Beling med ursprung i Uppsala har gjort en liten vildsvinsunge som man kan lyfta ut och in varje dag och grafikern Gösta Gierow har gjort två kakelmålningar.

Museet öppnar på riktigt den 6 oktober.

Lovisa Ringborg, är nyutexaminerad från Högskolan för fotografi i Stockholm. Hon arbetade tidigare med måleri och gjorde då fotorealistiska bilder. Numera använder hon fotot som råmaterial och bearbetar det i Photoshop. Varje bild bygger på flera negativ där hon lägger till och drar ifrån. Lovisa Ringborgs intresse för renässansmåleri syns i hennes foton. Människorna agerar i frysta miljöer, stämningen är obehagligt stillsam och ytorna tydligt avgränsade. Hon visar sina bilder på Teatergalleriet från den 15 september.

Eriksbergskyrkan Intill Norbyvägen ligger den lilla kyrkan som invigdes 1960. Den är ritad av Sten Hummel Gumaelius som även har ritat Salabackekyrkan och Bror Hjorths Hus. Arkitekturen är strikt och har drag av funktionalism. De putsade vita väggarna står i fin kontrast mot klocktornet av obehandlad betong. Taken är höga och sluttande, klädda med svart plåt. När man kliver in i kyrkan slås man av innertaket – ett tunnvalv klätt i vitmenad granpanel. Vackert!

.

Utställningar under hösten Uppsala Konstmuseum Sten Eklund och Kullahusets hemlighet 21 april – 9 september (sal 1 och 3) Kullahusets hemlighet (sal 3) – 23 september Anna Kleberg 8 september – 7 oktober Uppländsk naturromantik (Bruno Liljefors m fl) 15 september – 24 februari 2008 Minnesutställning Ingegerd Gärtner 29 september – 24 februari 2008 Laura Fahlsten, Anna Finney och Britta Kjellgren Jäger se dig inte om 20 oktober – 25 november Martin Karlsson Filmen om Hans Odöö 20 oktober – 25 november Stipendiatutställning Anna-Lisa Thomson Till Minne 1 december – 20 januari 2008 Love Enqvist Intentional Communities and Visions of the New Age 1 december – januari 2008

86

noterat

Det nyfixade Biotopia

Än en gång får uppsalaborna förmånen att få njuta av gitarrvirtuoser i absolut världsklass. Dessutom anordnas i anslutning till festivalen workshops, föreläsningar och masterclasses ledda av de inbjudna gitarrmästarna.

Och vilka mästare! Paco de Lucia, skaparen av den moderna flamencon. Martin Taylor, Englands främsta jazzgitarrist. Victor Villadangos, argentinare som tolkar modern tango. Vår egen gitarrkonstnär Göran Söllscher samt två av världens mest eftertraktade gitarrduos, spansk-grekiska Duo Melis och italiensk-kubanska Amedo & Belinda.

I år arrangeras den internationella gitarrfestivalen i samarbete med Uppsala konsert & kongress. Samtliga programpunkter äger rum i det nya konserthuset vid Vaksalatorg. Festivalchefen och den passionerade idésprutan Klaus Pontvik ser som vanligt till att göra festivalen till en unik mötesplats med stimulans för alla sinnen.

Ta reda på allt om Uppsalas internationella gitarrfestival och artisterna på www.uppsalagitarrfestival.se

87

Lovisa Ringborg

På Kulturnatten den 8 september får vi chans att smygtitta in i ett nygammalt museum. Biologiska museet ritades av Justus Hellsten och Hjalmar Cederström 1910 och har en typisk jugendkaraktär. Konservatorn Gustaf Kolthoff skapade museets dioramor – uppstoppade djur i återskapde miljöer. Museet är ett av de få i Norden som har den här typen av utställning kvar och är därför unikt.

Idag har museet fått en tillbyggnad ritad av White arkitekter. Namnet är ändrat till Biotopia och inriktningen är mer modern med ett informationscentrum och möjlighet till interaktivt lärande. Här kommer även att finnas nya konstnärliga gestaltningar som tagits fram av kommunens kulturkontor. Ulla Fries som är grafiker och ritmästare vid Uppsala universitet, har gjort en glasvägg vid receptionen. Skulptören Hanna Beling med ursprung i Uppsala har gjort en liten vildsvinsunge som man kan lyfta ut och in varje dag och grafikern Gösta Gierow har gjort två kakelmålningar.

Museet öppnar på riktigt den 6 oktober.

Lovisa Ringborg, är nyutexaminerad från Högskolan för fotografi i Stockholm. Hon arbetade tidigare med måleri och gjorde då fotorealistiska bilder. Numera använder hon fotot som råmaterial och bearbetar det i Photoshop. Varje bild bygger på flera negativ där hon lägger till och drar ifrån. Lovisa Ringborgs intresse för renässansmåleri syns i hennes foton. Människorna agerar i frysta miljöer, stämningen är obehagligt stillsam och ytorna tydligt avgränsade. Hon visar sina bilder på Teatergalleriet från den 15 september.

Eriksbergskyrkan Intill Norbyvägen ligger den lilla kyrkan som invigdes 1960. Den är ritad av Sten Hummel Gumaelius som även har ritat Salabackekyrkan och Bror Hjorths Hus. Arkitekturen är strikt och har drag av funktionalism. De putsade vita väggarna står i fin kontrast mot klocktornet av obehandlad betong. Taken är höga och sluttande, klädda med svart plåt. När man kliver in i kyrkan slås man av innertaket – ett tunnvalv klätt i vitmenad granpanel. Vackert!

.

Utställningar under hösten Uppsala Konstmuseum Sten Eklund och Kullahusets hemlighet 21 april – 9 september (sal 1 och 3) Kullahusets hemlighet (sal 3) – 23 september Anna Kleberg 8 september – 7 oktober Uppländsk naturromantik (Bruno Liljefors m fl) 15 september – 24 februari 2008 Minnesutställning Ingegerd Gärtner 29 september – 24 februari 2008 Laura Fahlsten, Anna Finney och Britta Kjellgren Jäger se dig inte om 20 oktober – 25 november Martin Karlsson Filmen om Hans Odöö 20 oktober – 25 november Stipendiatutställning Anna-Lisa Thomson Till Minne 1 december – 20 januari 2008 Love Enqvist Intentional Communities and Visions of the New Age 1 december – januari 2008

86

noterat

Det nyfixade Biotopia

Än en gång får uppsalaborna förmånen att få njuta av gitarrvirtuoser i absolut världsklass. Dessutom anordnas i anslutning till festivalen workshops, föreläsningar och masterclasses ledda av de inbjudna gitarrmästarna.

Och vilka mästare! Paco de Lucia, skaparen av den moderna flamencon. Martin Taylor, Englands främsta jazzgitarrist. Victor Villadangos, argentinare som tolkar modern tango. Vår egen gitarrkonstnär Göran Söllscher samt två av världens mest eftertraktade gitarrduos, spansk-grekiska Duo Melis och italiensk-kubanska Amedo & Belinda.

I år arrangeras den internationella gitarrfestivalen i samarbete med Uppsala konsert & kongress. Samtliga programpunkter äger rum i det nya konserthuset vid Vaksalatorg. Festivalchefen och den passionerade idésprutan Klaus Pontvik ser som vanligt till att göra festivalen till en unik mötesplats med stimulans för alla sinnen.

Ta reda på allt om Uppsalas internationella gitarrfestival och artisterna på www.uppsalagitarrfestival.se

87

Uppsala Underground

av Lillemor Berg

En underjordisk, sedan länge övergiven offentlig toalett under Fyristorg. Hur väcktes tanken på att ett gammalt klosettkabinett kunde lämpa sig perfekt för ett galleri med fotokonst?

88

89

Uppsala Underground

av Lillemor Berg

En underjordisk, sedan länge övergiven offentlig toalett under Fyristorg. Hur väcktes tanken på att ett gammalt klosettkabinett kunde lämpa sig perfekt för ett galleri med fotokonst?

88

89

Toalettkonceptet funkar.

Fotografer är i allmänhet en yrkeskår av ensamvargar.

– Åtminstone var det så förr här i Uppsala. Klimatet oss emellan präglades mer av konkurrens än av kollegial samhörighet, menar Pelle Johansson, UNT-fotograf och ordförande i Galleri London..

Men för sådär fem, sex år sedan började ett gäng fotografer träffas regelbundet för morgonfika på café Fågelsången. Det var då idén väcktes om ett gemensamt projekt, något alla kunde samlas och umgås kring.

– Vi fick i alla fall låna lokalerna till att börja med.

Inför Kulturnatten 2003 hjälptes alla åt att städa och rensa avlopp. En heroisk insats med tanke på hur äckligt och ingrott det var. Men vi fick till det någorlunda acceptabelt och hängde upp en utställning. Den långa kön som oavbrutet ringlade fram över Fyristorg blev nästan en chock. Drygt 3 500 besökare kom under första Kulturnatten och likadant blev det året där på, berättar Pelle.

Några hundratals kilo kanelbullar och ostfrallor senare, år 2000, ordnades en vårutställning med bilder av ett antal uppsalafotografer på Vita huset. Utställningarna upprepades under ett par år. Publiktillströmningen var ganska stor.

– Detta stärkte oss i tron att det fanns ett intresse i Uppsala för ett mer permanent galleri för fotokonst.

Medlemmarna i föreningen Galleri London blev angelägna att få ett kontrakt på lokalen, en förutsättning för att satsa energi och pengar på en nödvändig renovering. Detta dröjde dock ytterligare ett år. Men, när väl kontraktet undertecknats var det inga större problem att hitta sponsorer.

– Det fantastiska var, att vissa kom till och med och erbjöd stöd.

Den första som fick spaning på möjligheten att utnyttja lokalerna under Fyristorg var fotografen Odd Uhrbom, välkänd för bland annat boken Gruva som gavs ut i samarbete med Sara Lidman i slutet av 60-talet. Odd blev föreningen Galleri Londons första ordförande.

Den offentliga toaletten, som slog igen dörrarna redan på 1970-talet, var emellertid i stort behov av sanering och renovering. Hur skulle en ideell förening utan medel lösa det problemet?

90

Tack vare all hjälp, i synnerhet av Bygg Construct som tog sig an renoveringen, kunde den gamla bekvämlighetsinrättningen återställas i gott skick relativt snabbt.

Toalettstolarna står kvar, numera plomberade. På dessa och över den före detta pissoarrännan hedras sponsorerna med ingraverade namn på mässingsbrickor. Det guldbruna Ekebykakel som klär väggarna är original från 1920-talet, då detta underjordiska kabinett bygg-

Pelle Johansson, ordförande i Galleri London.

Bilden på väggen är från utställningen In Transition, Sydafrika under förändring av fotografen Per Anders Pettersson.

91

Toalettkonceptet funkar.

Fotografer är i allmänhet en yrkeskår av ensamvargar.

– Åtminstone var det så förr här i Uppsala. Klimatet oss emellan präglades mer av konkurrens än av kollegial samhörighet, menar Pelle Johansson, UNT-fotograf och ordförande i Galleri London..

Men för sådär fem, sex år sedan började ett gäng fotografer träffas regelbundet för morgonfika på café Fågelsången. Det var då idén väcktes om ett gemensamt projekt, något alla kunde samlas och umgås kring.

– Vi fick i alla fall låna lokalerna till att börja med.

Inför Kulturnatten 2003 hjälptes alla åt att städa och rensa avlopp. En heroisk insats med tanke på hur äckligt och ingrott det var. Men vi fick till det någorlunda acceptabelt och hängde upp en utställning. Den långa kön som oavbrutet ringlade fram över Fyristorg blev nästan en chock. Drygt 3 500 besökare kom under första Kulturnatten och likadant blev det året där på, berättar Pelle.

Några hundratals kilo kanelbullar och ostfrallor senare, år 2000, ordnades en vårutställning med bilder av ett antal uppsalafotografer på Vita huset. Utställningarna upprepades under ett par år. Publiktillströmningen var ganska stor.

– Detta stärkte oss i tron att det fanns ett intresse i Uppsala för ett mer permanent galleri för fotokonst.

Medlemmarna i föreningen Galleri London blev angelägna att få ett kontrakt på lokalen, en förutsättning för att satsa energi och pengar på en nödvändig renovering. Detta dröjde dock ytterligare ett år. Men, när väl kontraktet undertecknats var det inga större problem att hitta sponsorer.

– Det fantastiska var, att vissa kom till och med och erbjöd stöd.

Den första som fick spaning på möjligheten att utnyttja lokalerna under Fyristorg var fotografen Odd Uhrbom, välkänd för bland annat boken Gruva som gavs ut i samarbete med Sara Lidman i slutet av 60-talet. Odd blev föreningen Galleri Londons första ordförande.

Den offentliga toaletten, som slog igen dörrarna redan på 1970-talet, var emellertid i stort behov av sanering och renovering. Hur skulle en ideell förening utan medel lösa det problemet?

90

Tack vare all hjälp, i synnerhet av Bygg Construct som tog sig an renoveringen, kunde den gamla bekvämlighetsinrättningen återställas i gott skick relativt snabbt.

Toalettstolarna står kvar, numera plomberade. På dessa och över den före detta pissoarrännan hedras sponsorerna med ingraverade namn på mässingsbrickor. Det guldbruna Ekebykakel som klär väggarna är original från 1920-talet, då detta underjordiska kabinett bygg-

Pelle Johansson, ordförande i Galleri London.

Bilden på väggen är från utställningen In Transition, Sydafrika under förändring av fotografen Per Anders Pettersson.

91

des. Från fönstren med djupa smygar in i murverket strilar dagsljuset in och ger god utsikt över Fyrisåns strömvirvlar. Man förstår att inrättningen, med en facilitet som vattenspolning, uppfattades som höjden av modern lyx i en tid när de flesta hade utedass hemma. I folkmun kom den offentliga toaletten med två stentrappor som leder ner under jord att kallas London, en association till den brittiska huvudstadens nedstigande tunnelbaneentréer. Namnet Galleri London är alltså en följd av traditionen. Även på Vaksala torg har det funnits ett motsvarande etablissemang. Detta kallades följaktligen Paris.

– Man märker att en och annan besökare kommer ner till galleriet av ren nyfikenhet, bara för att se hur det ser ut under Fyristorg. Toalettkonceptet funkar.

För äldre personer som kommer ihåg hur spännande det kunde vara förr att spola med ett snöre verkar själva utställningslokalen i sig vara ett återseende i nostalgiskt skimmer.

Platsen har utan tvivel en del i Galleri Londons framgång. Med sin charmigt råa underground-stämning, drar den till sig både utställare och besökare.

– Ta till exempel fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Galleri London var den enda gallerilokal hon kunde tänka sig för sin utställning Läderbögar.

Lagom till Kulturnatten 2005 var det dags för officiell premiär i de nyrenoverade utställningslokalerna. Galleri London öppnade i stor stil med giganten Lennart Nilsson som utställare. Reaktionerna lät inte vänta på sig och uppmärksamheten var över all förväntan; Galleri London blev en riksnyhet i tv och press. Alltsedan start har utställningarna hållit hög klass med flera internationellt kända namn bland utställarna. Som exempel kan nämnas Anders Pedersen, som annars bara ställer ut utomlands. Det är här på sin plats för den annars så ödmjuke Pelle att skryta en aning:

92

– Idag får vi i stort sett de utställare vi vill ha.

Galleri London uppmärksammades som något av årets kulturhändelse i Uppsala 2005, då initiativet belönades med både kulturföreningen Särimners kultingpris och Radio Upplands kulturpris. Succén verkar hålla sig. Uppsalaborna uppskattar helt klart fotoutställningarna under Fyristorg. Statistiken talar ett tydligt språk, i snitt kommer 150-200 besökare per dag de helger galleriet håller öppet under vår och höst.

Hur ser då framtiden ut? Pelle menar att det är lite osäkert hur det kommer att bli efter att kontraktet på lokalerna går ut 2008. Galleri London är en ideell förening som drivs av frivilliga krafter och helt vilar på välvilliga sponsorer. Det kan ibland vara svårt för de ganska få aktiva medlemmarna att räcka till för alla uppgifter som krävs för att driva galleriverksamhet. Bara en sådan sak som att få ihop gallerivärdar under säsongen kan vara knepigt.

– Att jobba ideellt med det här är väldigt roligt samtidigt som det så klart tar mycket tid.

Det kanske kan bli betungande i längden, tror Pelle, men vi hoppas naturligtvis att Galleri London ska ha en fortsättning och att fler krafter ska ansluta till projektet. Det bästa vore om exempelvis kommunen ville stödja verksamheten. Det lär finnas idéer för området kring Fyristorg. Förhoppningen är att Galleri London ska inkluderas i de planerna.

I den närmaste framtiden kommer verksamheten att pågå som vanligt. En nyhet under 2007 är att Galleri London instiftat ett stipendium till en ung lovande fotograf. Vem stipendiaten är eller vilka kandidater som kan komma i fråga vill Pelle inte avslöja ännu.

93

des. Från fönstren med djupa smygar in i murverket strilar dagsljuset in och ger god utsikt över Fyrisåns strömvirvlar. Man förstår att inrättningen, med en facilitet som vattenspolning, uppfattades som höjden av modern lyx i en tid när de flesta hade utedass hemma. I folkmun kom den offentliga toaletten med två stentrappor som leder ner under jord att kallas London, en association till den brittiska huvudstadens nedstigande tunnelbaneentréer. Namnet Galleri London är alltså en följd av traditionen. Även på Vaksala torg har det funnits ett motsvarande etablissemang. Detta kallades följaktligen Paris.

– Man märker att en och annan besökare kommer ner till galleriet av ren nyfikenhet, bara för att se hur det ser ut under Fyristorg. Toalettkonceptet funkar.

För äldre personer som kommer ihåg hur spännande det kunde vara förr att spola med ett snöre verkar själva utställningslokalen i sig vara ett återseende i nostalgiskt skimmer.

Platsen har utan tvivel en del i Galleri Londons framgång. Med sin charmigt råa underground-stämning, drar den till sig både utställare och besökare.

– Ta till exempel fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Galleri London var den enda gallerilokal hon kunde tänka sig för sin utställning Läderbögar.

Lagom till Kulturnatten 2005 var det dags för officiell premiär i de nyrenoverade utställningslokalerna. Galleri London öppnade i stor stil med giganten Lennart Nilsson som utställare. Reaktionerna lät inte vänta på sig och uppmärksamheten var över all förväntan; Galleri London blev en riksnyhet i tv och press. Alltsedan start har utställningarna hållit hög klass med flera internationellt kända namn bland utställarna. Som exempel kan nämnas Anders Pedersen, som annars bara ställer ut utomlands. Det är här på sin plats för den annars så ödmjuke Pelle att skryta en aning:

92

– Idag får vi i stort sett de utställare vi vill ha.

Galleri London uppmärksammades som något av årets kulturhändelse i Uppsala 2005, då initiativet belönades med både kulturföreningen Särimners kultingpris och Radio Upplands kulturpris. Succén verkar hålla sig. Uppsalaborna uppskattar helt klart fotoutställningarna under Fyristorg. Statistiken talar ett tydligt språk, i snitt kommer 150-200 besökare per dag de helger galleriet håller öppet under vår och höst.

Hur ser då framtiden ut? Pelle menar att det är lite osäkert hur det kommer att bli efter att kontraktet på lokalerna går ut 2008. Galleri London är en ideell förening som drivs av frivilliga krafter och helt vilar på välvilliga sponsorer. Det kan ibland vara svårt för de ganska få aktiva medlemmarna att räcka till för alla uppgifter som krävs för att driva galleriverksamhet. Bara en sådan sak som att få ihop gallerivärdar under säsongen kan vara knepigt.

– Att jobba ideellt med det här är väldigt roligt samtidigt som det så klart tar mycket tid.

Det kanske kan bli betungande i längden, tror Pelle, men vi hoppas naturligtvis att Galleri London ska ha en fortsättning och att fler krafter ska ansluta till projektet. Det bästa vore om exempelvis kommunen ville stödja verksamheten. Det lär finnas idéer för området kring Fyristorg. Förhoppningen är att Galleri London ska inkluderas i de planerna.

I den närmaste framtiden kommer verksamheten att pågå som vanligt. En nyhet under 2007 är att Galleri London instiftat ett stipendium till en ung lovande fotograf. Vem stipendiaten är eller vilka kandidater som kan komma i fråga vill Pelle inte avslöja ännu.

93

I Uppsala och bara här. Sedan 1966.

Koltrast Turdus merula Papier-Maché · Sam Stigsson · Längd 25 cm · 1995:-

94

95

I Uppsala och bara här. Sedan 1966.

Koltrast Turdus merula Papier-Maché · Sam Stigsson · Längd 25 cm · 1995:-

94

95

nas Uppsala är arbetsnamnet på Lars Lamberts projekt som ska skildra stadens historia från halvtannat sekel genom ett urval bilder av de bästa fotograferna.

De visar oss staden och människorna för femtio, hundra eller hundrafemtio år sen. De berättar om en annan tid, en annan stad än dagens.

De vittnar om tider som svunnit och den svindlande teknikutvecklingen från daguerrotypi till digitalbild.

bildhistoria

Uppsalas fotografer och fotografer-

I Biz&Art ska vi i några nummer följa de tidiga fotograferna. Det är på samma gång fotohistoria, stadshistoria och kulturhistoria.

Lars Lambert

96

97

nas Uppsala är arbetsnamnet på Lars Lamberts projekt som ska skildra stadens historia från halvtannat sekel genom ett urval bilder av de bästa fotograferna.

De visar oss staden och människorna för femtio, hundra eller hundrafemtio år sen. De berättar om en annan tid, en annan stad än dagens.

De vittnar om tider som svunnit och den svindlande teknikutvecklingen från daguerrotypi till digitalbild.

bildhistoria

Uppsalas fotografer och fotografer-

I Biz&Art ska vi i några nummer följa de tidiga fotograferna. Det är på samma gång fotohistoria, stadshistoria och kulturhistoria.

Lars Lambert

96

97

Emma Schenson

Emma Schenson (1827- 1913) var en av de första kvinnliga fotograferna, inte bara i Uppsala utan också i Sverige. Fadern var akademikamrer, modern förestod en flickpension. Två systrar gifte sig med professorer, Emma förblev ogift och hemstaden trogen till sin död.

Som många av tidens fotografer var hon först verksam som konstnär, målade miniatyrer och akvareller. Hur hon kom i kontakt med fotografering är okänt, men yrket låg från början väl till för kvinnor som sökte en försörjning.

Redan på 1860-talet öppnade hon egen ateljé nedanför kvarnfallet, vid Östra Ågatan 25.

Hennes motivvärld, vid sidan av porträttbilderna, är begränsad till det klassiska Uppsala med slott och domkyrka, universitetet och Carolina samt den närbelägna Fyrisån. Dåtidens utrustning var omständlig att kånka runt på, lådkamera med stativ, glasplåtar och kemikalier. Exponeringstider räknades i minuter och hela den fotografiska processen måste utföras på plats.

Ateljéporträtten vittnar om förmåga till inlevelse och karaktärisering, de topografiska bilderna om en fin känsla för perspektiv, komposition och bildbeskärning.

Emma Schensons negativsamling försvann efter hennes död. Ett antal provkort till porträttbilder och originalkopior av stadsbilder har bevarats i Carolinas kart- och bildarkiv.

Där finns också det album med 78 större och mindre fotografier av domkyrkan före, under och efter den Zettervallska restaureringen 1887-93, som Emma Schenson tog, ordnade och daterade.

98

Emma Schenson i yngre medelåldern i den egna ateljén. Ytterst lite är känt om hennes privatliv.

De första Uppsalabilderna togs av kringresande fotografer på 1840-talet. Redan ett drygt decennium senare hade staden med de goda konjunkturerna flera lokala fotografer som dragits till yrket av den initiala lönsamheten.

Domkyrkan från väster, 22 juli 1889. Domkyrkan ömsar skinn från barock till nygotik. De Zettervallska spirorna på väg upp. I förgrunden den nyanlagda universitetsparken.

Domkyrkan, kvarnen och kvarnfallet från Östra Ågatan, 1870-tal.

Akademikvarnen, nuvarande Upplandsmuseet, med ett myller av bondskjutsar framför. I fonden reser sig domkyrkan med de Hårlemanska barockhuvarna från 1700-talets mitt.

99

Emma Schenson

Emma Schenson (1827- 1913) var en av de första kvinnliga fotograferna, inte bara i Uppsala utan också i Sverige. Fadern var akademikamrer, modern förestod en flickpension. Två systrar gifte sig med professorer, Emma förblev ogift och hemstaden trogen till sin död.

Som många av tidens fotografer var hon först verksam som konstnär, målade miniatyrer och akvareller. Hur hon kom i kontakt med fotografering är okänt, men yrket låg från början väl till för kvinnor som sökte en försörjning.

Redan på 1860-talet öppnade hon egen ateljé nedanför kvarnfallet, vid Östra Ågatan 25.

Hennes motivvärld, vid sidan av porträttbilderna, är begränsad till det klassiska Uppsala med slott och domkyrka, universitetet och Carolina samt den närbelägna Fyrisån. Dåtidens utrustning var omständlig att kånka runt på, lådkamera med stativ, glasplåtar och kemikalier. Exponeringstider räknades i minuter och hela den fotografiska processen måste utföras på plats.

Ateljéporträtten vittnar om förmåga till inlevelse och karaktärisering, de topografiska bilderna om en fin känsla för perspektiv, komposition och bildbeskärning.

Emma Schensons negativsamling försvann efter hennes död. Ett antal provkort till porträttbilder och originalkopior av stadsbilder har bevarats i Carolinas kart- och bildarkiv.

Där finns också det album med 78 större och mindre fotografier av domkyrkan före, under och efter den Zettervallska restaureringen 1887-93, som Emma Schenson tog, ordnade och daterade.

98

Emma Schenson i yngre medelåldern i den egna ateljén. Ytterst lite är känt om hennes privatliv.

De första Uppsalabilderna togs av kringresande fotografer på 1840-talet. Redan ett drygt decennium senare hade staden med de goda konjunkturerna flera lokala fotografer som dragits till yrket av den initiala lönsamheten.

Domkyrkan från väster, 22 juli 1889. Domkyrkan ömsar skinn från barock till nygotik. De Zettervallska spirorna på väg upp. I förgrunden den nyanlagda universitetsparken.

Domkyrkan, kvarnen och kvarnfallet från Östra Ågatan, 1870-tal.

Akademikvarnen, nuvarande Upplandsmuseet, med ett myller av bondskjutsar framför. I fonden reser sig domkyrkan med de Hårlemanska barockhuvarna från 1700-talets mitt.

99

100