__MAIN_TEXT__

Page 1


V a k s a l a g a t a n 2 8 Uppsala tel 018-65 03 70 mĂĽndag-fredag 10 -18 lĂśrdag 10-15 e m a i l . i n f o @ v a l a m a g a s i n e t . s e w w w. v a l a m a g a s i n e t . s e 2

3


V a k s a l a g a t a n 2 8 Uppsala tel 018-65 03 70 mĂĽndag-fredag 10 -18 lĂśrdag 10-15 e m a i l . i n f o @ v a l a m a g a s i n e t . s e w w w. v a l a m a g a s i n e t . s e 2

3


Åtta stolar som är bra för dina affärer

INNEHÅLL 7 Gäst(in)ledare 8 Erna Knutsson 12 Konsten på Q-med 20 Klaus Pontvik 26 Rebecka Törnqvist 32 Kortfilmfestival 38 Fyris park 44 Natasha Dahnberg 48 Biotopia 54 Ulla & Adriaan 61 Bra Hjorth 66 Anders Ryman 78 Staffan Lindberg 82 Åsa Ericsdotter 86 Mat & dryck 88 Ola Carlsson

Vi har satt de allra nöjdaste kunderna på plats Ända sedan starten för tio år sedan har vår idé varit att erbjuda Uppsalas företag de bästa banktjänsterna och framförallt de bästa bankmedarbetarna i stan. Därför har vi alltid varit noga med att fylla våra stolar med personer som vi vet kan göra skillnad för våra kunder. Det har gett resultat. 2007 fick Danske Bank högsta betyg i kundnöjdhet på företagsmarknaden.* För sjunde året i rad. Något som ingen annan bank har lyckats med tidigare. Möt våra åtta företagsrådgivare. Alla kan ge dig nya perspektiv på hur en bank ska vara. Är du nyfiken på att veta hur? Välkommen till Östra Ågatan 31.

Åtta stolar som är bra för dina affärer

Uppsalas yngsta bank fyller tio år. Vi har en stol för dig. * Svenskt Kvalitetsindex i sin rapport om kundnöjdheten i den svenska banksektorn 2007.

4

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion nr 5: Lillemor Berg, Andrea Dahlkild, Susanne Lundström, Sophia Paulin, Stewen Quigley, Gunilla Styhr, Johanna Uddén Skribenter: Sophia Paulin, Andrea Dahlkild, Lotta Eriksson, Gunilla Styhr, Johanna Uddén, Liselotte Forslin, Lillemor Berg, Staffan Lindberg, Sara Åkerlind, Sören Densjö, Lars Lambert Projektledning: Lundström & jag Fotografer: sid 38 Norsk Filminstitutt, sid 66 Bernth Johansson, sid 67 Tord Carlsson, sid 68 Per Enar Andersson, sid 69 David Holström, sid 70-77 Anders Ryman, sid 96-98 Carl Liljefors Omslagsfoto och övriga bilder: Stewen Quigley Formgivare: Bosse Rosander Original: Bosse Rosander Annonsörer i detta nummer: Vålamagasinet, Upplandsbanken, Skandia, Uppsala Stadsteater, Musik i Uppland, Länsförsäkringar, Sallén, Kingstreet, Uppsala Nya Tidning, Janake Wine Group, Naturskyddsföreningen, Sirius, Upplands lokaltrafik Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

94 Uppslag 96 Bildhistoria

5


Åtta stolar som är bra för dina affärer

INNEHÅLL 7 Gäst(in)ledare 8 Erna Knutsson 12 Konsten på Q-med 20 Klaus Pontvik 26 Rebecka Törnqvist 32 Kortfilmfestival 38 Fyris park 44 Natasha Dahnberg 48 Biotopia 54 Ulla & Adriaan 61 Bra Hjorth 66 Anders Ryman 78 Staffan Lindberg 82 Åsa Ericsdotter 86 Mat & dryck 88 Ola Carlsson

Vi har satt de allra nöjdaste kunderna på plats Ända sedan starten för tio år sedan har vår idé varit att erbjuda Uppsalas företag de bästa banktjänsterna och framförallt de bästa bankmedarbetarna i stan. Därför har vi alltid varit noga med att fylla våra stolar med personer som vi vet kan göra skillnad för våra kunder. Det har gett resultat. 2007 fick Danske Bank högsta betyg i kundnöjdhet på företagsmarknaden.* För sjunde året i rad. Något som ingen annan bank har lyckats med tidigare. Möt våra åtta företagsrådgivare. Alla kan ge dig nya perspektiv på hur en bank ska vara. Är du nyfiken på att veta hur? Välkommen till Östra Ågatan 31.

Åtta stolar som är bra för dina affärer

Uppsalas yngsta bank fyller tio år. Vi har en stol för dig. * Svenskt Kvalitetsindex i sin rapport om kundnöjdheten i den svenska banksektorn 2007.

4

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion nr 5: Lillemor Berg, Andrea Dahlkild, Susanne Lundström, Sophia Paulin, Stewen Quigley, Gunilla Styhr, Johanna Uddén Skribenter: Sophia Paulin, Andrea Dahlkild, Lotta Eriksson, Gunilla Styhr, Johanna Uddén, Liselotte Forslin, Lillemor Berg, Staffan Lindberg, Sara Åkerlind, Sören Densjö, Lars Lambert Projektledning: Lundström & jag Fotografer: sid 38 Norsk Filminstitutt, sid 66 Bernth Johansson, sid 67 Tord Carlsson, sid 68 Per Enar Andersson, sid 69 David Holström, sid 70-77 Anders Ryman, sid 96-98 Carl Liljefors Omslagsfoto och övriga bilder: Stewen Quigley Formgivare: Bosse Rosander Original: Bosse Rosander Annonsörer i detta nummer: Vålamagasinet, Upplandsbanken, Skandia, Uppsala Stadsteater, Musik i Uppland, Länsförsäkringar, Sallén, Kingstreet, Uppsala Nya Tidning, Janake Wine Group, Naturskyddsföreningen, Sirius, Upplands lokaltrafik Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

94 Uppslag 96 Bildhistoria

5


Den brittiske författaren David Lodge utgav 1988 romanen Nice Work. Där träffas den framgångsrike direktören Vic Wilcox (lite inkrökt och tung i gumpen) och den snygga forskaren Robyn Penrose (lite kulturmupp med skygglappar). Det sker inom ett påtvingat ”prao-program”, där näringsliv och universitet skall lära känna varandra. Kulturkrocken mellan Vic (tung industri) och Robyn (feministisk litteratur) är komisk, tragisk och till sist befriande. De två har förstås en affär, och Vic lär sig ett och annat om kulturens och litteraturforskningens välsignelser och Robyn ett och annat om praktiskt företagande och samhällets ekonomi. De lär sig också ett och annat om sig själva. I vår svenska by står kulturtempel och näringslivskvarnar ofta långt isär. Jag menar att en tredje samhällsinstitution har ett stort ansvar för god bygemenskap – högskolan. Den nyfikne studenten skall få chansen att tänka nytt och skaffa överraskande intryck och erfarenheter. På så sätt blir det lättare att se samhället som helhet. Men det krävs att studenten gör studierna till en äventyrlig upptäcktsresa och botaniserar bland ”rough guides” till okända resmål. Och att upptäcktsresan görs livslång. Vidare gäller det för högskolan att inte bli en ”sweat shop”, helt inriktad på snabb leverans av produktionsenheter (= examinerade studenter/kommersialiseringsfärdiga forskningsresultat). Konsten är istället att skapa en universitetskultur där det omedelbart samhällsnyttiga blir ett självklart delresultat av något ännu större, nämligen ett nyfiket och kritiskt sökande efter kunskap, bildning – ja, till och med ”det sköna” och ”det fula”. Bara stora och starka universitet kan klara detta. Uppsala har särskilda förutsättningar för fyrverkerier på området näringsliv/kultur. Det är en tät stad, som ligger nära och samtidigt långt från Stockholm. Staden är rik på idéer och kreativa miljöer. En given bundsförvant är universitetsmiljön – någon gång seg men alltid långsiktigt produktiv. Det goda universitetet skall vårda sina traditioner och gamla prispokaler, men måste som boxaren vara i ständig rörelse. Ett bra universitet är ingen plats. Det är en väg för krav, kunskap och kreativitet. Där skall öppnas nya utsikter och ske oväntade möten.

gäst(in)ledare

Vad är ett universitet?

LARS BURMAN

Lars Burman Professor i litteraturvetenskap, Uppsala universitet. Rektorsråd inom området kultur och traditioner vid Uppsala universitet. Senaste kulturmerit: medlem av styrgruppen för Tosca i Uppsala 13-14 juni 2008.

6

7


Den brittiske författaren David Lodge utgav 1988 romanen Nice Work. Där träffas den framgångsrike direktören Vic Wilcox (lite inkrökt och tung i gumpen) och den snygga forskaren Robyn Penrose (lite kulturmupp med skygglappar). Det sker inom ett påtvingat ”prao-program”, där näringsliv och universitet skall lära känna varandra. Kulturkrocken mellan Vic (tung industri) och Robyn (feministisk litteratur) är komisk, tragisk och till sist befriande. De två har förstås en affär, och Vic lär sig ett och annat om kulturens och litteraturforskningens välsignelser och Robyn ett och annat om praktiskt företagande och samhällets ekonomi. De lär sig också ett och annat om sig själva. I vår svenska by står kulturtempel och näringslivskvarnar ofta långt isär. Jag menar att en tredje samhällsinstitution har ett stort ansvar för god bygemenskap – högskolan. Den nyfikne studenten skall få chansen att tänka nytt och skaffa överraskande intryck och erfarenheter. På så sätt blir det lättare att se samhället som helhet. Men det krävs att studenten gör studierna till en äventyrlig upptäcktsresa och botaniserar bland ”rough guides” till okända resmål. Och att upptäcktsresan görs livslång. Vidare gäller det för högskolan att inte bli en ”sweat shop”, helt inriktad på snabb leverans av produktionsenheter (= examinerade studenter/kommersialiseringsfärdiga forskningsresultat). Konsten är istället att skapa en universitetskultur där det omedelbart samhällsnyttiga blir ett självklart delresultat av något ännu större, nämligen ett nyfiket och kritiskt sökande efter kunskap, bildning – ja, till och med ”det sköna” och ”det fula”. Bara stora och starka universitet kan klara detta. Uppsala har särskilda förutsättningar för fyrverkerier på området näringsliv/kultur. Det är en tät stad, som ligger nära och samtidigt långt från Stockholm. Staden är rik på idéer och kreativa miljöer. En given bundsförvant är universitetsmiljön – någon gång seg men alltid långsiktigt produktiv. Det goda universitetet skall vårda sina traditioner och gamla prispokaler, men måste som boxaren vara i ständig rörelse. Ett bra universitet är ingen plats. Det är en väg för krav, kunskap och kreativitet. Där skall öppnas nya utsikter och ske oväntade möten.

gäst(in)ledare

Vad är ett universitet?

LARS BURMAN

Lars Burman Professor i litteraturvetenskap, Uppsala universitet. Rektorsråd inom området kultur och traditioner vid Uppsala universitet. Senaste kulturmerit: medlem av styrgruppen för Tosca i Uppsala 13-14 juni 2008.

6

7


Gösta Knutsson var inte bara Pelle Svanslös skapare. Han var även chefredaktör för studenttidningen Ergo, Uppsalas ambassadör, kurator på Stockholms nation och den person som initierade frågesporten i svensk radio på 1930-talet. I år skulle han ha fyllt 100 år. Biz&Art har träffat Erna Knutsson som under 25 år var gift med Gösta.

Erna Knutsson Sophia Paulin

Att de skulle bli man och fru var inget den 21-åriga Erna tänkte på den där kvällen då de träffades för första gången. Det var hemma hos Gallie Åkerhjelm, matte åt Feta Trisse, som det blivande parets blickar möttes. – Det var inte den där glödande kärleken vid första ögonkastet. Den tror jag ändå inte på, säger Erna Knutsson bestämt. Men visst fanns det en viss spänning. Kanske var det inte som om blixten slog ner i hjärtat på den unga flickan den där kvällen, men efter att av Gösta blivit bjuden på vårbal och andra festligheter i studentstaden Uppsala kände Erna som kom från Stockholm att hon skulle kunna få ett riktigt trevligt liv tillsammans med honom. Och det fick hon. Erna berättar ivrigt och med stor inlevelse om livet med Gösta. Skrattar till när hon låter minnet gå tillbaka i tiden. Hennes pigga ögon glittrar. – Vi gjorde mycket saker. Reste, gick på teater,

8

översatte barnböcker och umgicks med intressanta och trevliga människor. Vi var nyfikna på livet båda två. Erna beskriver Gösta som rolig, påhittig, trivsam och pålitlig. Som det skilsmässobarn hon var, var tryggheten viktig för Erna. Och på Gösta litade hon helt. – Jag umgicks mycket med konstnärer på den tiden och Gösta skiljde sig från de flesta män i de kretsarna. Han var ingen konstnärstyp på det sättet som hade behov av att uttrycka sig själv och såg världen i svart. Gösta var inte så märkvärdig av sig och var för det mesta positiv. Han skrev sina barnböcker och gjorde sina radioprogram och var nöjd med det. Själv beskrev Gösta sig som Pelle Svanslös alter ego – snäll, nyfiken och lättlurad. Att Gösta var 17 år äldre var inget som Erna såg som något problematiskt. – Ålder har aldrig betytt något för mig och han verkade inte gammal, säger Erna och skrattar.

9


Gösta Knutsson var inte bara Pelle Svanslös skapare. Han var även chefredaktör för studenttidningen Ergo, Uppsalas ambassadör, kurator på Stockholms nation och den person som initierade frågesporten i svensk radio på 1930-talet. I år skulle han ha fyllt 100 år. Biz&Art har träffat Erna Knutsson som under 25 år var gift med Gösta.

Erna Knutsson Sophia Paulin

Att de skulle bli man och fru var inget den 21-åriga Erna tänkte på den där kvällen då de träffades för första gången. Det var hemma hos Gallie Åkerhjelm, matte åt Feta Trisse, som det blivande parets blickar möttes. – Det var inte den där glödande kärleken vid första ögonkastet. Den tror jag ändå inte på, säger Erna Knutsson bestämt. Men visst fanns det en viss spänning. Kanske var det inte som om blixten slog ner i hjärtat på den unga flickan den där kvällen, men efter att av Gösta blivit bjuden på vårbal och andra festligheter i studentstaden Uppsala kände Erna som kom från Stockholm att hon skulle kunna få ett riktigt trevligt liv tillsammans med honom. Och det fick hon. Erna berättar ivrigt och med stor inlevelse om livet med Gösta. Skrattar till när hon låter minnet gå tillbaka i tiden. Hennes pigga ögon glittrar. – Vi gjorde mycket saker. Reste, gick på teater,

8

översatte barnböcker och umgicks med intressanta och trevliga människor. Vi var nyfikna på livet båda två. Erna beskriver Gösta som rolig, påhittig, trivsam och pålitlig. Som det skilsmässobarn hon var, var tryggheten viktig för Erna. Och på Gösta litade hon helt. – Jag umgicks mycket med konstnärer på den tiden och Gösta skiljde sig från de flesta män i de kretsarna. Han var ingen konstnärstyp på det sättet som hade behov av att uttrycka sig själv och såg världen i svart. Gösta var inte så märkvärdig av sig och var för det mesta positiv. Han skrev sina barnböcker och gjorde sina radioprogram och var nöjd med det. Själv beskrev Gösta sig som Pelle Svanslös alter ego – snäll, nyfiken och lättlurad. Att Gösta var 17 år äldre var inget som Erna såg som något problematiskt. – Ålder har aldrig betytt något för mig och han verkade inte gammal, säger Erna och skrattar.

9


Istället poängterar hon allt som Gösta lärde henne. – Han lärde mig allt som jag inte kunde. Han var otroligt allmänbildad, som en uppslagsbok. Jag kunde fråga honom om allt. Det var mycket praktiskt då jag alltid varit mycket nyfiken på att lära mig saker och ting. Paret gjorde allt tillsammans, både privat och yrkesmässigt. Erna tog emot samtal och hjälpte ibland till med att dela ut mynt till vinnarna av frågesporten i radio. Men när de satt hemma i villan i Kåbo och arbetade var det alltid i skilda arbetsrum. I det ena satt Erna som den mesta tiden arbetade med att översätta barnböcker och i det andra satt Gösta, ofta i sällskap med parets tax Sofie som låg på skrivbordet för att hålla honom sällskap. Varje dag klockan sex gick Gösta till brevlådan för att posta dagens alster, som kunde vara allt från frågesport till kåserier. – Vi jobbade mycket bra ihop. Det är vad jag kallar teamwork, berättar Erna. Hennes uppgift var bland annat att ta hand om barnen i kulisserna till Göstas frågesportsprogram i radio för barn. Hon var även ansvarig över att laga mat och sköta huset. Att Gösta som var en känd figur i svensk media gifte sig med advokaten och författaren Uno Engs dotter gjorde att fick paret stor uppståndelse i media. Erna kommer ihåg hur hon fick väga varje ord på guldvåg. Speciellt om det var Svensk Damtidning som var i farten. – De gör ju allting till något sött och felaktigt. Jag behandlades ofta som ’’den lilla nygifta’’ av media. Något jag inte alls gillade, berättar hon. Gösta Knutsson fick mest uppmärksamhet av sina böcker om den svanslöse katten Pelle. Men hans meritlista är mycket längre än så; aktiv i Uppsalas studentliv som han var blev han snart kurator på Stockholms nation. Han var även under en tid chefredaktör på studenttidningen Ergo där han skrev antinazistiska texter mitt under andra världskriget. Men mest var han kanske känd för sina direktsända frågesportsprogram i radio. De var de första i Sverige i sin genre och väckte stor uppmärksamhet. På frågan varför Gösta lyckades

10

med det mesta han gjorde svarar Erna. – Kanske var det sättet han uppträdde på. Han lyssnade på människor, var intresserade av dem och brydde sig om dem. Han var bra på att samarbeta, även med barn. Han hade studerat radio i Amerika och kom med många bra förslag. Han hade ett lugn som han behöll även i direktsändningar och nappade snabbt på nya idéer. Och så var han intellektuellt lekfull, och det kan man komma långt med. Centralt för nästan allt som Gösta gjorde var barnen. Han skrev inte bara barnböcker om Pelle Svanslös utan även om Nalle Lufs, Pigge Lunk, Tuff och Tuss och flera. Och de flesta av hans radioprogram var även de tillägnade barnen, som för honom var viktiga medborgare som skulle bemötas med respekt, precis som vuxna. Därför var ämnen som Franco, djurplågeri och rasförföljelse inte ovanliga samtalsämnen i Göstas radiobarnprogram. Men hur kom det sig att han ägnade sin karriär åt barn när han själv inte hade några? – Det var hans systerdöttrar som var upprinnelsen till det hela. För dem skrev han Pelle Svanslös och på den vägen är det. Fritz och Frida och deras fem barn som var våra grannar var också viktiga inspirationskällor. De flesta av våra vänners barn finns med på något sätt i böckerna om Pelle Svanslös. Vi spenderade även mycket tid i Danmark där vi hade vårat sommarhus. Där pratar man mer med barn på ett annat sätt. Jag tror att Gösta lärde sig av det. Det där med att barn inte är så dumma egentligen och ska respekteras. I 60-årsåldern drabbades Gösta av cancer och avled på Akademiska sjukhuset den 4 april 1973. Hans minne hedras bland annat genom Sagomuseet Pelle Svanslös hus i Uppsala. Där får barnen träffa utklädda katter, lyssna på sagor och själva leka fritt bland utklädningskläder och smink. – Det är viktigt att han blir ihågkommen. Böckerna har en sensmoral som ingen tar skada av att ta lärdom av. Mycket handlar om att ha självförtroende, något som många barn behöver idag. n

11


Istället poängterar hon allt som Gösta lärde henne. – Han lärde mig allt som jag inte kunde. Han var otroligt allmänbildad, som en uppslagsbok. Jag kunde fråga honom om allt. Det var mycket praktiskt då jag alltid varit mycket nyfiken på att lära mig saker och ting. Paret gjorde allt tillsammans, både privat och yrkesmässigt. Erna tog emot samtal och hjälpte ibland till med att dela ut mynt till vinnarna av frågesporten i radio. Men när de satt hemma i villan i Kåbo och arbetade var det alltid i skilda arbetsrum. I det ena satt Erna som den mesta tiden arbetade med att översätta barnböcker och i det andra satt Gösta, ofta i sällskap med parets tax Sofie som låg på skrivbordet för att hålla honom sällskap. Varje dag klockan sex gick Gösta till brevlådan för att posta dagens alster, som kunde vara allt från frågesport till kåserier. – Vi jobbade mycket bra ihop. Det är vad jag kallar teamwork, berättar Erna. Hennes uppgift var bland annat att ta hand om barnen i kulisserna till Göstas frågesportsprogram i radio för barn. Hon var även ansvarig över att laga mat och sköta huset. Att Gösta som var en känd figur i svensk media gifte sig med advokaten och författaren Uno Engs dotter gjorde att fick paret stor uppståndelse i media. Erna kommer ihåg hur hon fick väga varje ord på guldvåg. Speciellt om det var Svensk Damtidning som var i farten. – De gör ju allting till något sött och felaktigt. Jag behandlades ofta som ’’den lilla nygifta’’ av media. Något jag inte alls gillade, berättar hon. Gösta Knutsson fick mest uppmärksamhet av sina böcker om den svanslöse katten Pelle. Men hans meritlista är mycket längre än så; aktiv i Uppsalas studentliv som han var blev han snart kurator på Stockholms nation. Han var även under en tid chefredaktör på studenttidningen Ergo där han skrev antinazistiska texter mitt under andra världskriget. Men mest var han kanske känd för sina direktsända frågesportsprogram i radio. De var de första i Sverige i sin genre och väckte stor uppmärksamhet. På frågan varför Gösta lyckades

10

med det mesta han gjorde svarar Erna. – Kanske var det sättet han uppträdde på. Han lyssnade på människor, var intresserade av dem och brydde sig om dem. Han var bra på att samarbeta, även med barn. Han hade studerat radio i Amerika och kom med många bra förslag. Han hade ett lugn som han behöll även i direktsändningar och nappade snabbt på nya idéer. Och så var han intellektuellt lekfull, och det kan man komma långt med. Centralt för nästan allt som Gösta gjorde var barnen. Han skrev inte bara barnböcker om Pelle Svanslös utan även om Nalle Lufs, Pigge Lunk, Tuff och Tuss och flera. Och de flesta av hans radioprogram var även de tillägnade barnen, som för honom var viktiga medborgare som skulle bemötas med respekt, precis som vuxna. Därför var ämnen som Franco, djurplågeri och rasförföljelse inte ovanliga samtalsämnen i Göstas radiobarnprogram. Men hur kom det sig att han ägnade sin karriär åt barn när han själv inte hade några? – Det var hans systerdöttrar som var upprinnelsen till det hela. För dem skrev han Pelle Svanslös och på den vägen är det. Fritz och Frida och deras fem barn som var våra grannar var också viktiga inspirationskällor. De flesta av våra vänners barn finns med på något sätt i böckerna om Pelle Svanslös. Vi spenderade även mycket tid i Danmark där vi hade vårat sommarhus. Där pratar man mer med barn på ett annat sätt. Jag tror att Gösta lärde sig av det. Det där med att barn inte är så dumma egentligen och ska respekteras. I 60-årsåldern drabbades Gösta av cancer och avled på Akademiska sjukhuset den 4 april 1973. Hans minne hedras bland annat genom Sagomuseet Pelle Svanslös hus i Uppsala. Där får barnen träffa utklädda katter, lyssna på sagor och själva leka fritt bland utklädningskläder och smink. – Det är viktigt att han blir ihågkommen. Böckerna har en sensmoral som ingen tar skada av att ta lärdom av. Mycket handlar om att ha självförtroende, något som många barn behöver idag. n

11


konsten på Q-med Andrea Dahlkild

Vissa menar att konst på arbetsplatsen är demoraliserande. Andra, som Q-Meds vd Bengt Ågerup, ser den som en del av en fruktsam företagskultur. Han har till och med försett sig med en egen konstkonsult.

Bengt Ågerup

Lars Englund, Förvecklingar (Nasha), sintrat stål

Innanför Q-Meds nybyggda entré svävar en skulptur. Mängder av metallbitar i blått, grönt, gult och vitt har pusslats ihop till ett färgsprakande grenverk. Det är konstnären Lars Englunds avbildning av hyaluronsyran, det ämne som utgör grunden för biotechföretagets produkter och som gjort det framgångsrikt i hela världen. Q-Med utmärker sig. För sin utvecklingskraft, för sin innovativa vd Bengt Ågerup och för att de struntat i att tapetsera väggarna med kontorsaffischer till fördel för svensk nutidskonst. Faktum är att konstverken nu blivit så många att personalen senast bjöds tre olika visningar. – De bygger ju så fort att jag har fullt sjå att få fram grejerna och hänga upp dem, säger Åke Wahlström, QMeds konstkonsult.

12

Det är han som väljer och hänger all konst på företaget. Åke Wahlström är visserligen ingenjör i grunden, men ett mångårigt konstintresse har genererat flera kontakter i konstvärlden. Det är den gamle vännen Bengt Ågerup inte sen att dra nytta av – han kan ju inte gärna göra allting själv. Med ett tidskrävande arbete, intressen i svensk travsport, ett stort socialt umgänge och ständiga resor mellan Uppsala, Paris och New York behöver till och med en evighetsmaskin som Bengt Ågerup sin skönhetssömn. Fem timmar per natt enligt egen uppgift, resten av dygnets mörka halva kan ju ägnas åt annat. Måleri till exempel. – Nu målar jag i akryl. Jag tror att det är livsnödvändigt att uttrycka sig på något sätt, säger han. Åke Wahlström lyser upp. – Sist jag var hemma hos Bengt satt han och sydde

gardiner. Minns du det Bengt? Det tyckte jag var roligt. Men ännu har inte Q-Meds väggar förärats med någon av sin grundares alster. När Åke Wahlström väljer konst utgår han oftast från Sveriges Allmänna Konstförenings bok Sveriges konst 1900-talet del 3. Den innehåller svenska konstnärer verksamma från 70-talet och framåt. – På det sättet kan jag hålla en viss standard. Jag vill att man ska kunna göra sig en bild av konstnären, att det finns en kontinuitet i hans eller hennes verksamhet, säger Åke Wahlström. Bengt Ågerup fortsätter: – Det finns en massa skitkonst, fiskegubbar och gråtande barn, som är enkla att köpa men som innehåller väldigt lite näring. Bra konst behöver inte vara dyrare än dålig.

Lena Cronqvist, På Knä, 1 av 3 bronsflickor

Denna enkla ekvation tycks genomsyra allt Bengt Ågerup gör. Varför skapa något dåligt när man kan skapa något bra? Det handlar om livskvalitet. Att bygga ett hus och lägga pengarna på inredningsarkitektur, istället för på ett kostsamt och illa fungerande ventilationssystem.

13


konsten på Q-med Andrea Dahlkild

Vissa menar att konst på arbetsplatsen är demoraliserande. Andra, som Q-Meds vd Bengt Ågerup, ser den som en del av en fruktsam företagskultur. Han har till och med försett sig med en egen konstkonsult.

Bengt Ågerup

Lars Englund, Förvecklingar (Nasha), sintrat stål

Innanför Q-Meds nybyggda entré svävar en skulptur. Mängder av metallbitar i blått, grönt, gult och vitt har pusslats ihop till ett färgsprakande grenverk. Det är konstnären Lars Englunds avbildning av hyaluronsyran, det ämne som utgör grunden för biotechföretagets produkter och som gjort det framgångsrikt i hela världen. Q-Med utmärker sig. För sin utvecklingskraft, för sin innovativa vd Bengt Ågerup och för att de struntat i att tapetsera väggarna med kontorsaffischer till fördel för svensk nutidskonst. Faktum är att konstverken nu blivit så många att personalen senast bjöds tre olika visningar. – De bygger ju så fort att jag har fullt sjå att få fram grejerna och hänga upp dem, säger Åke Wahlström, QMeds konstkonsult.

12

Det är han som väljer och hänger all konst på företaget. Åke Wahlström är visserligen ingenjör i grunden, men ett mångårigt konstintresse har genererat flera kontakter i konstvärlden. Det är den gamle vännen Bengt Ågerup inte sen att dra nytta av – han kan ju inte gärna göra allting själv. Med ett tidskrävande arbete, intressen i svensk travsport, ett stort socialt umgänge och ständiga resor mellan Uppsala, Paris och New York behöver till och med en evighetsmaskin som Bengt Ågerup sin skönhetssömn. Fem timmar per natt enligt egen uppgift, resten av dygnets mörka halva kan ju ägnas åt annat. Måleri till exempel. – Nu målar jag i akryl. Jag tror att det är livsnödvändigt att uttrycka sig på något sätt, säger han. Åke Wahlström lyser upp. – Sist jag var hemma hos Bengt satt han och sydde

gardiner. Minns du det Bengt? Det tyckte jag var roligt. Men ännu har inte Q-Meds väggar förärats med någon av sin grundares alster. När Åke Wahlström väljer konst utgår han oftast från Sveriges Allmänna Konstförenings bok Sveriges konst 1900-talet del 3. Den innehåller svenska konstnärer verksamma från 70-talet och framåt. – På det sättet kan jag hålla en viss standard. Jag vill att man ska kunna göra sig en bild av konstnären, att det finns en kontinuitet i hans eller hennes verksamhet, säger Åke Wahlström. Bengt Ågerup fortsätter: – Det finns en massa skitkonst, fiskegubbar och gråtande barn, som är enkla att köpa men som innehåller väldigt lite näring. Bra konst behöver inte vara dyrare än dålig.

Lena Cronqvist, På Knä, 1 av 3 bronsflickor

Denna enkla ekvation tycks genomsyra allt Bengt Ågerup gör. Varför skapa något dåligt när man kan skapa något bra? Det handlar om livskvalitet. Att bygga ett hus och lägga pengarna på inredningsarkitektur, istället för på ett kostsamt och illa fungerande ventilationssystem.

13


Vesa-Pekka Rannikko, Dressing, färgad gips

– Miljön kan vara närande eller tärande. En bra och harmoniskt enhetlig arbetsmiljö ger bra tankar, och vi byter tankar mot smör. Här finns kanske 60 personer som jobbar med produktion, resterande 600 vrider och vänder på tankar. Arbete ska vara njutningsfyllt – det är härligt att åstadkomma något och bekräfta sig själv. Genom att göra ardennerhästar av alla får du ut ungefär 20 procent av vad du får ut av personalen i en inspirerande miljö. Åke Wahlström tar med oss på en exklusiv konstodyssé i företagsbyggnaden. Vi kommer in i ett klubbrum med stora glasfönster och en liten bar. ”Suprummet” säger Bengt Ågerup roat. Det är inrett med ljusa och lugna färger, med undantag för en gigantisk målning på ett välvt väggparti; ohämmad färgsättning signerad den åländske konstnären Johan Scott. Åke berättar entusiastiskt om det ena verket efter det andra, rättar till inbillat sneda tavlor. En unik blyertsteckning av Bror Hjorth, en serigrafi av Olle Kåks… Några tavlor tycks vara nya också för Bengt.

– Konsten fyller ju ett bildningssyfte också. Jag märker att många frågar och vill veta mer om konstnärerna. Kanske flyttar jag hit när jag pensionerar mig. Då kan jag gå runt med min käpp här i korridorerna och svamla om konst för alla som orkar lyssna, eller hur Bengt? skrattar Åke Wahlström. Personalen på Q-Med är stolta över sin konst, och reaktionerna från besökarna är väldigt positiva. Det händer att förbipasserande kommer in till receptionen och berömmer skulpturerna utanför huset. – Det hade kunnat vara parkeringsrutor där istället. Vissa tror att det är distraherande med konst på kontoret. De tror att man aktivt kan jobba åtta timmar i sträck. Jag minns när jag hårdläste, max sex timmar fick jag ihop. Genom konsten visar jag personalen respekt och en tilltro till att de har positiva avsikter, säger Bengt Ågerup. Han använder gärna begreppet kultur när han pratar om Q-Meds syn på arbete. Han ser det som ett samlingsord för ett andligt förhållningssätt till allt i

14

Brendan Cass, Iceland, akryl på duk

Leon Tarasewicz, Utan titel, olja på duk

15


Vesa-Pekka Rannikko, Dressing, färgad gips

– Miljön kan vara närande eller tärande. En bra och harmoniskt enhetlig arbetsmiljö ger bra tankar, och vi byter tankar mot smör. Här finns kanske 60 personer som jobbar med produktion, resterande 600 vrider och vänder på tankar. Arbete ska vara njutningsfyllt – det är härligt att åstadkomma något och bekräfta sig själv. Genom att göra ardennerhästar av alla får du ut ungefär 20 procent av vad du får ut av personalen i en inspirerande miljö. Åke Wahlström tar med oss på en exklusiv konstodyssé i företagsbyggnaden. Vi kommer in i ett klubbrum med stora glasfönster och en liten bar. ”Suprummet” säger Bengt Ågerup roat. Det är inrett med ljusa och lugna färger, med undantag för en gigantisk målning på ett välvt väggparti; ohämmad färgsättning signerad den åländske konstnären Johan Scott. Åke berättar entusiastiskt om det ena verket efter det andra, rättar till inbillat sneda tavlor. En unik blyertsteckning av Bror Hjorth, en serigrafi av Olle Kåks… Några tavlor tycks vara nya också för Bengt.

– Konsten fyller ju ett bildningssyfte också. Jag märker att många frågar och vill veta mer om konstnärerna. Kanske flyttar jag hit när jag pensionerar mig. Då kan jag gå runt med min käpp här i korridorerna och svamla om konst för alla som orkar lyssna, eller hur Bengt? skrattar Åke Wahlström. Personalen på Q-Med är stolta över sin konst, och reaktionerna från besökarna är väldigt positiva. Det händer att förbipasserande kommer in till receptionen och berömmer skulpturerna utanför huset. – Det hade kunnat vara parkeringsrutor där istället. Vissa tror att det är distraherande med konst på kontoret. De tror att man aktivt kan jobba åtta timmar i sträck. Jag minns när jag hårdläste, max sex timmar fick jag ihop. Genom konsten visar jag personalen respekt och en tilltro till att de har positiva avsikter, säger Bengt Ågerup. Han använder gärna begreppet kultur när han pratar om Q-Meds syn på arbete. Han ser det som ett samlingsord för ett andligt förhållningssätt till allt i

14

Brendan Cass, Iceland, akryl på duk

Leon Tarasewicz, Utan titel, olja på duk

15


livet. Till människor, jobb och pengar. – Jag är inte religiös och tycker att tron på gudar och ett liv efter detta är en komplicerande faktor i samhället. Det är ett mått på att vi inte tar hand om våra andliga värden medan vi lever. Jag tror att när jag dör blir jag mineraler och … aska. Inte en groda eller något sådant. Då är det viktigt att ta vara på sin tid. Man kan förhålla sig andligt till sitt arbetssätt, och förstå att det som håller ihop folk är gemensamheter i arbetskulturen. För att skapa en bra arbetskultur har Q-Meds anställda haft en lång rad möten, där man diskuterat vilka värderingar som ska ligga till grund för företaget. Under dessa möten har titlar och funktioner lagts åt sidan,

16

eftersom det är det gemensamma och inte skillnader som ska skapas. Resultatet blev tre ledord: affärsmässighet, nyskapande och enkelhet. – Vi har aldrig gått med förlust. Många företag fokuserar på att allt kostar, och det är en väldig skillnad på om en person blir en kostnad, eller en förutsättning för intäkt. Att se en människa som en tillgång är ett andligt förhållningssätt, och den som känner att hon är viktig för en verksamhet blir automatiskt affärsmässig. Att förbruka pengar är en destruktiv tanke. Vi slutar vår promenad där vi började den, i rummet där Jockum Nordströms teckning Hästen göken och sångaren är en påminnelse om hur saker och ting emellanåt stiger i värde. n

Sirkka Lehtonen, DNA-Spiral, glas

Brendan Cass, Iceland, akryl på duk

17


livet. Till människor, jobb och pengar. – Jag är inte religiös och tycker att tron på gudar och ett liv efter detta är en komplicerande faktor i samhället. Det är ett mått på att vi inte tar hand om våra andliga värden medan vi lever. Jag tror att när jag dör blir jag mineraler och … aska. Inte en groda eller något sådant. Då är det viktigt att ta vara på sin tid. Man kan förhålla sig andligt till sitt arbetssätt, och förstå att det som håller ihop folk är gemensamheter i arbetskulturen. För att skapa en bra arbetskultur har Q-Meds anställda haft en lång rad möten, där man diskuterat vilka värderingar som ska ligga till grund för företaget. Under dessa möten har titlar och funktioner lagts åt sidan,

16

eftersom det är det gemensamma och inte skillnader som ska skapas. Resultatet blev tre ledord: affärsmässighet, nyskapande och enkelhet. – Vi har aldrig gått med förlust. Många företag fokuserar på att allt kostar, och det är en väldig skillnad på om en person blir en kostnad, eller en förutsättning för intäkt. Att se en människa som en tillgång är ett andligt förhållningssätt, och den som känner att hon är viktig för en verksamhet blir automatiskt affärsmässig. Att förbruka pengar är en destruktiv tanke. Vi slutar vår promenad där vi började den, i rummet där Jockum Nordströms teckning Hästen göken och sångaren är en påminnelse om hur saker och ting emellanåt stiger i värde. n

Sirkka Lehtonen, DNA-Spiral, glas

Brendan Cass, Iceland, akryl på duk

17


F OTO : E LO W E N N ST RÖ M /S K A N D I A

n?

ensio p a t a t pr a¯s at

te t mö t e i e timm nde? n e a ara ter avinves er ditt sp ningar, o e t n ri öv lös Varfö ss och se dig spar . r o e du är med ia erbjud av livet d de ing Skan ilket ske givn d å r iv för sett a tid k o b 0. att men -55 55 0 m o Välk fon 020 r le 1A 1 t n på te a t a gg gar lsnin , Drottnin ä h a ig la Vänl ia Uppsa d Skan

d

.se

dia skan

18

19


F OTO : E LO W E N N ST RÖ M /S K A N D I A

n?

ensio p a t a t pr a¯s at

te t mö t e i e timm nde? n e a ara ter avinves er ditt sp ningar, o e t n ri öv lös Varfö ss och se dig spar . r o e du är med ia erbjud av livet d de ing Skan ilket ske givn d å r iv för sett a tid k o b 0. att men -55 55 0 m o Välk fon 020 r le 1A 1 t n på te a t a gg gar lsnin , Drottnin ä h a ig la Vänl ia Uppsa d Skan

d

.se

dia skan

18

19


Maten, mötet, kulturen Eller Allting går Lotta Eriksson

20

När jag öppnar dörren och kliver in på Ekocaféet på Drottninggatan i Uppsala råder lugnet efter stormen. Lunchrushen har lagt sig och några ur personalen passar på att ta för sig av salladsbuffén. Långsamma toner av Ella Fitzgerald sprider sig i den halvtomma lokalen. Nu är det bara kaffe och Klaus Pontvik som fattas. Vips så har jag båda framför mig. En skummande caffe latte och en brinnande eldsjäl vars motto ljuder intervjun igenom: – Jag blir galen när jag hör att något är omöjligt, omöjligt finns inte, utbrister Ekocaféets grundare och skakar på huvudet. En härlig inställning som berikat Uppsala med nämnda café, matbutiken Klaus goda samt Uppsala internationella gitarrfestival. Klaus Pontvik har mycket att prata om. Ämnena och åsikterna forsar fram, händerna fladdrar och fingrarna vandrar över bordet som knappt räcker till. Han har starka åsikter. – FRA-lagen till exempel, då blev jag förbannad säger han, biter sig läppen och smäller ihop händerna. Men vi tar det från början, på landsbygden i sextiotalets Uruguay. Klaus växte upp som nummer två i en syskonskara av åtta. I brist på leksaker roade sig barnen med att spela, sjunga, skriva teater och shower som de sen satte upp för föräldrar, grannar och andra hugade i närheten. – Men det var ingen idyll, det var arbete sen barnsben, förklarar han och tar kål på eventuella förskönande associationer. Han jobbade i trädgården, rensade ogräs, utrotade glupska svartmyror som åt upp grödorna, och så vidare. Så småningom började han på en lantbruksskola i närheten och jobbade praktiskt med allt som hörde till; sådd, skörd, kor och slakt. – Lantbruket var 80 procent av min uppväxt. Under

21


Maten, mötet, kulturen Eller Allting går Lotta Eriksson

20

När jag öppnar dörren och kliver in på Ekocaféet på Drottninggatan i Uppsala råder lugnet efter stormen. Lunchrushen har lagt sig och några ur personalen passar på att ta för sig av salladsbuffén. Långsamma toner av Ella Fitzgerald sprider sig i den halvtomma lokalen. Nu är det bara kaffe och Klaus Pontvik som fattas. Vips så har jag båda framför mig. En skummande caffe latte och en brinnande eldsjäl vars motto ljuder intervjun igenom: – Jag blir galen när jag hör att något är omöjligt, omöjligt finns inte, utbrister Ekocaféets grundare och skakar på huvudet. En härlig inställning som berikat Uppsala med nämnda café, matbutiken Klaus goda samt Uppsala internationella gitarrfestival. Klaus Pontvik har mycket att prata om. Ämnena och åsikterna forsar fram, händerna fladdrar och fingrarna vandrar över bordet som knappt räcker till. Han har starka åsikter. – FRA-lagen till exempel, då blev jag förbannad säger han, biter sig läppen och smäller ihop händerna. Men vi tar det från början, på landsbygden i sextiotalets Uruguay. Klaus växte upp som nummer två i en syskonskara av åtta. I brist på leksaker roade sig barnen med att spela, sjunga, skriva teater och shower som de sen satte upp för föräldrar, grannar och andra hugade i närheten. – Men det var ingen idyll, det var arbete sen barnsben, förklarar han och tar kål på eventuella förskönande associationer. Han jobbade i trädgården, rensade ogräs, utrotade glupska svartmyror som åt upp grödorna, och så vidare. Så småningom började han på en lantbruksskola i närheten och jobbade praktiskt med allt som hörde till; sådd, skörd, kor och slakt. – Lantbruket var 80 procent av min uppväxt. Under

21


Klaus arbetets gång kunde drömmar och visioner dyka upp. Han körde traktor som puttrade på timme in och timme ut medan plogen plöjde och tankarna vandrade. – Det var en meditativ situation, förklarar Klaus och blicken letar sig ut på Drottninggatan och landar någonstans långt borta. En tydlig längtan fanns där, men det var inte klart exakt vad han skulle göra. Men en sak visste han: han ville resa, han ville upptäcka världen. Sagt och gjort – vid 21 års ålder tog han gitarren han fått av mamma, lånade en ryggsäck av en kompis och satte igång att lifta. Delvis var han ensam, delvis reste han med äldsta brodern i Argentina, Brasilien och Paraguay. De bodde hos vänner, sov på lastbilar när de åkte och tog dagen som den kom. – Vi var rätt så panka, minns Klaus och berättar om hungriga dagar uppe i Anderna. Då kom gitarren till pass som dörröppnare. – Den är ett viktigt socialt redskap som skapar relationer och stärker själen, precis som konst, teater och andra kulturyttringar. Sen fortsatte resandet över till Europa. Med en svensk mamma blev det naturligt att åka till Sverige för att lära känna sina rötter. I början studerade han samhällskunskap och språk i Stockholm samtidigt som själen fick sitt lystmäte på bland annat Operan och Brunnsgatan Fyra. – Jag gick och såg Allan Edwalls uppsättning av Doktor Glas, det var en väldigt stark upplevelse. Så småningom blev det Uppsala och studier på SLU. De första tio åren upplevde han ingen integration med staden, utan levde som de flesta andra studenter i en värld för sig. – Det finns två Uppsala, ingen enhet, konstaterar Klaus.

22

Efter några år med miljöpolitik och samhällsfrågor i olika former startade han så Ekocaféet1998. Konceptet var och är den goda maten, den goda mötesplatsen och den kulturella upplevelsen. Det ekologiska tänkandet beskriver Klaus som medfött. Han har jobbat med bekämpningsmedel och sett hur lantarbetare har farit illa och fått cancer och andra sjukdomar. Det handlar om respekt för naturresurserna som vi människor inte har varit så bra på. – Vi har varit ganska råa. Den värsta djurarten är vi människor. Målet med Ekocaféet är att bryta gränser, att inspirera och få folk att konsumera kultur istället för prylar. – En vinter ordnade vi Berättelser vid midnatt, då satt Håkan Nesser på bardisken och läste, säger han och pekar. Det finns en ren nytta i kulturen, man mår helt enkelt bra av musik, konst och teater. Klaus tror på en uppgradering av kulturen i framtiden, hälsofrämjande och miljövänlig som den är. – I framtiden borde kulturen komma att ha samma status som ekonomin, spår han. Vi har alla en roll att spela på det godas sida mot det onda. Klaus ser kulturen som en oerhörd kraft i detta och ju mer utrymme den får, desto bättre. Han berättar om en magisk upplevelse på en stor jazzfestival i Italien i juli. Under den toscanska himlen lyckliggjorde brasilianaren Caetano Veloso publiken med sin gitarr. – Det var mäktigt, nästan spirituellt. Det är fantastiskt vad en enda människa kan göra med 5 000 personer, säger Klaus och ler lyckligt. Gitarren, ja. Den var med på barndomens shower, på resorna genom Sydamerika och Europa och nu har den fått sin internationella festival i Uppsala. Idén dök

upp första gången i samband med en gitarrkonsert här på Ekocaféet 1999, sen dröjde det till 2003 innan han slog slag i saken. – Det var en process, en levande organism, ungefär som en baby, säger han och skrattar. Den gången kom det 200 personer, i år håller man till på Uppsala konsert & kongress och räknar med 5 000 besökare under de fyra festivaldagarna i oktober. Tillsammans med parhästen Stefan Löfvenius dukar Klaus upp ett smörgåsbord med all världens gitarrmusik. Bland andra kommer kubanen Leo Brouwer, kroatiskan Ana Vidovic och Brasiliens svar på Paco de Lucia; Yamandú Costa. – Alla de tusen själar som får uppleva det här, det är den stora presenten. Titta vad vi hittat, var nyfiken och njut, lyder arrangörens råd till festivalbesökarna. Han är glad för bemötandet som festivalen har fått, både från sponsorer och publik. – Jag vill att folk ska komma hit på samma sätt som man åker till Hultsfred. Klaus vill lyfta fram potentialen som finns i Uppsala. Här finns åtskilligt kvar att göra för att sätta staden på kartan, enligt visionären. – En stad är inte större än dess visioner. Vi måste ge staden mera liv, det gör Gitarrfestivalen och Reggaefestivalen. Våga tänka de riktigt stora tankarna. Klaus berättar om hur man skulle kunna försköna Uppsala och göra den till en självklar blomsterstad, inte bara när det är Linnéjubileum. Idéerna sprutar, händerna viftar fortfarande oavbrutet och fingrarna travar vidare på bordet. Här finns ingen ände på vare sig kreativitet eller engagemang.

Hur ser framtiden ut? Vad blir nästa projekt? Klaus tystnar en stund. – Det kan bli vad som helst, säger han och ler. Jag tror honom. Ingenting är omöjligt. n

För mer information www.ekocafeet.se www.klausgoda.se www.uppsalagitarrfestival.se

Pontvik 23


Klaus arbetets gång kunde drömmar och visioner dyka upp. Han körde traktor som puttrade på timme in och timme ut medan plogen plöjde och tankarna vandrade. – Det var en meditativ situation, förklarar Klaus och blicken letar sig ut på Drottninggatan och landar någonstans långt borta. En tydlig längtan fanns där, men det var inte klart exakt vad han skulle göra. Men en sak visste han: han ville resa, han ville upptäcka världen. Sagt och gjort – vid 21 års ålder tog han gitarren han fått av mamma, lånade en ryggsäck av en kompis och satte igång att lifta. Delvis var han ensam, delvis reste han med äldsta brodern i Argentina, Brasilien och Paraguay. De bodde hos vänner, sov på lastbilar när de åkte och tog dagen som den kom. – Vi var rätt så panka, minns Klaus och berättar om hungriga dagar uppe i Anderna. Då kom gitarren till pass som dörröppnare. – Den är ett viktigt socialt redskap som skapar relationer och stärker själen, precis som konst, teater och andra kulturyttringar. Sen fortsatte resandet över till Europa. Med en svensk mamma blev det naturligt att åka till Sverige för att lära känna sina rötter. I början studerade han samhällskunskap och språk i Stockholm samtidigt som själen fick sitt lystmäte på bland annat Operan och Brunnsgatan Fyra. – Jag gick och såg Allan Edwalls uppsättning av Doktor Glas, det var en väldigt stark upplevelse. Så småningom blev det Uppsala och studier på SLU. De första tio åren upplevde han ingen integration med staden, utan levde som de flesta andra studenter i en värld för sig. – Det finns två Uppsala, ingen enhet, konstaterar Klaus.

22

Efter några år med miljöpolitik och samhällsfrågor i olika former startade han så Ekocaféet1998. Konceptet var och är den goda maten, den goda mötesplatsen och den kulturella upplevelsen. Det ekologiska tänkandet beskriver Klaus som medfött. Han har jobbat med bekämpningsmedel och sett hur lantarbetare har farit illa och fått cancer och andra sjukdomar. Det handlar om respekt för naturresurserna som vi människor inte har varit så bra på. – Vi har varit ganska råa. Den värsta djurarten är vi människor. Målet med Ekocaféet är att bryta gränser, att inspirera och få folk att konsumera kultur istället för prylar. – En vinter ordnade vi Berättelser vid midnatt, då satt Håkan Nesser på bardisken och läste, säger han och pekar. Det finns en ren nytta i kulturen, man mår helt enkelt bra av musik, konst och teater. Klaus tror på en uppgradering av kulturen i framtiden, hälsofrämjande och miljövänlig som den är. – I framtiden borde kulturen komma att ha samma status som ekonomin, spår han. Vi har alla en roll att spela på det godas sida mot det onda. Klaus ser kulturen som en oerhörd kraft i detta och ju mer utrymme den får, desto bättre. Han berättar om en magisk upplevelse på en stor jazzfestival i Italien i juli. Under den toscanska himlen lyckliggjorde brasilianaren Caetano Veloso publiken med sin gitarr. – Det var mäktigt, nästan spirituellt. Det är fantastiskt vad en enda människa kan göra med 5 000 personer, säger Klaus och ler lyckligt. Gitarren, ja. Den var med på barndomens shower, på resorna genom Sydamerika och Europa och nu har den fått sin internationella festival i Uppsala. Idén dök

upp första gången i samband med en gitarrkonsert här på Ekocaféet 1999, sen dröjde det till 2003 innan han slog slag i saken. – Det var en process, en levande organism, ungefär som en baby, säger han och skrattar. Den gången kom det 200 personer, i år håller man till på Uppsala konsert & kongress och räknar med 5 000 besökare under de fyra festivaldagarna i oktober. Tillsammans med parhästen Stefan Löfvenius dukar Klaus upp ett smörgåsbord med all världens gitarrmusik. Bland andra kommer kubanen Leo Brouwer, kroatiskan Ana Vidovic och Brasiliens svar på Paco de Lucia; Yamandú Costa. – Alla de tusen själar som får uppleva det här, det är den stora presenten. Titta vad vi hittat, var nyfiken och njut, lyder arrangörens råd till festivalbesökarna. Han är glad för bemötandet som festivalen har fått, både från sponsorer och publik. – Jag vill att folk ska komma hit på samma sätt som man åker till Hultsfred. Klaus vill lyfta fram potentialen som finns i Uppsala. Här finns åtskilligt kvar att göra för att sätta staden på kartan, enligt visionären. – En stad är inte större än dess visioner. Vi måste ge staden mera liv, det gör Gitarrfestivalen och Reggaefestivalen. Våga tänka de riktigt stora tankarna. Klaus berättar om hur man skulle kunna försköna Uppsala och göra den till en självklar blomsterstad, inte bara när det är Linnéjubileum. Idéerna sprutar, händerna viftar fortfarande oavbrutet och fingrarna travar vidare på bordet. Här finns ingen ände på vare sig kreativitet eller engagemang.

Hur ser framtiden ut? Vad blir nästa projekt? Klaus tystnar en stund. – Det kan bli vad som helst, säger han och ler. Jag tror honom. Ingenting är omöjligt. n

För mer information www.ekocafeet.se www.klausgoda.se www.uppsalagitarrfestival.se

Pontvik 23


Z OR R O ACTION, MOD OCH ROMANTIK PREMIÄR 19 SEPTEMBER

DESSUTOM: >>SHIMA NIAVARANI ÄR EN ÜBERMENSCH PREMIÄR 12 SEPTEMBER >>GÖSTA BERLINGS SAGA PREMIÄR 20 SEPTEMBER >>TJUVEN NYPREMIÄR 3 OKTOBER

24

25


Z OR R O ACTION, MOD OCH ROMANTIK PREMIÄR 19 SEPTEMBER

DESSUTOM: >>SHIMA NIAVARANI ÄR EN ÜBERMENSCH PREMIÄR 12 SEPTEMBER >>GÖSTA BERLINGS SAGA PREMIÄR 20 SEPTEMBER >>TJUVEN NYPREMIÄR 3 OKTOBER

24

25


Rebecka Tรถrnqvist Andrea Dahlkild

26

27


Rebecka Tรถrnqvist Andrea Dahlkild

26

27


Rebecka är född och uppvuxen i Uppsala med undantag för några år i Kenya och Lesotho, då hennes pappa jobbade för Sida. Hemma i Uppsala fick hon en inte fullt lika exotisk medelklassuppväxt i Norby, eller ”akademikerghettot”, som hon själv kallar det. Hon sjöng i Uppsala Vokalensemble, och spelade mycket ihop med Uppsalakompositören Anders Widmark. – Jag minns det som en sorts musikalisk tonårstid där jag inte riktigt hade hittat mina kläder, min infattning. Men det var väldigt roliga år, speciellt med kören. När man kommer bort från den traditionella körmusiken hittar man helt andra klangvärldar, och att stå mitt i en sådan klangvärld är … häftigt. Efter studier på Musikhögskolan i Stockholm kom

Rebecka Törnqvist är bekant för de flesta av oss. Under de femton år som gått sedan debuten, har hon kommit att få en mycket självklar, men alltmer avskild plats på den svenska musikscenen. Hon sägs ha en av Sveriges bästa röster, och man tillskriver henne både jazz-, pop- och soulepitetet. Själv känner hon sig mest hemma i Evergreenmusiken, den tidlösa och evigt gröna visan. När vi träffas på ett café i Gamla stan en tidig förmiddag har ingen av oss hunnit äta frukost. Morgontrötthet är ”ett kreativt personlighetsdrag”, enligt Rebecka, som är mitt uppe i inspelningen av sitt sjunde soloalbum. Det är ett nära samarbete med gitarristen Johan Lindström. De har spelat ihop i många år, men det är första gången han är med och producerar. – Det går bra! Vi har försökt jobba ihop förut, men inte hittat rätt. Man måste känna en tillit, och jag var nog inte riktigt där. Men nu är vi inne på samma grej vilket är jättekul.

28

debuten med skivan A night like this, som sålde i över 100 000 exemplar. Det var 1993, och musikbranschen var en stor och färgglad badboll som alla ville vara med och blåsa upp. Rebecka var dock ganska omedveten om detta, och långt ifrån beredd på det genomslag hon fick. – Jag råkade hamna i en period där det som jag ville göra funkade. Det var nyspolad is, och det hade jag ingen aning om. Jag var jätteförvånad, och skivbolaget var jätteförvånade. Med andra skivan Good Thing var det annorlunda. Rebecka bestämde sig från början för att spela spelet och testa det popstjärneliv som knackade henne uppmanande på axeln. Att skivan var försedd med en solid radiohit hjälpte förstås till. Den släpptes även utanför Sverige, med Europaturné som följd. – Jag hade jättekul, tjänade jättemycket pengar och brände jättemycket pengar, ja nästan slog i taket tyckte jag. Men så märkte jag en glidning åt ett håll som gjorde mig förvirrad. En del kom på mina spelningar bara för att de sett mig på tv, de blev tittande och inte lyssnande. Det mådde jag inte bra av, och det gick så långt att jag blev störd när någon ville ha min namnteckning. Skriv era egna jäkla namn liksom, skrattar Rebecka och fortsätter: – Jag har kollegor som skiftar mellan det privata och det officiella med en enorm elegans och värme, men jag tycker inte att jag bär det lika snyggt.

29


Rebecka är född och uppvuxen i Uppsala med undantag för några år i Kenya och Lesotho, då hennes pappa jobbade för Sida. Hemma i Uppsala fick hon en inte fullt lika exotisk medelklassuppväxt i Norby, eller ”akademikerghettot”, som hon själv kallar det. Hon sjöng i Uppsala Vokalensemble, och spelade mycket ihop med Uppsalakompositören Anders Widmark. – Jag minns det som en sorts musikalisk tonårstid där jag inte riktigt hade hittat mina kläder, min infattning. Men det var väldigt roliga år, speciellt med kören. När man kommer bort från den traditionella körmusiken hittar man helt andra klangvärldar, och att stå mitt i en sådan klangvärld är … häftigt. Efter studier på Musikhögskolan i Stockholm kom

Rebecka Törnqvist är bekant för de flesta av oss. Under de femton år som gått sedan debuten, har hon kommit att få en mycket självklar, men alltmer avskild plats på den svenska musikscenen. Hon sägs ha en av Sveriges bästa röster, och man tillskriver henne både jazz-, pop- och soulepitetet. Själv känner hon sig mest hemma i Evergreenmusiken, den tidlösa och evigt gröna visan. När vi träffas på ett café i Gamla stan en tidig förmiddag har ingen av oss hunnit äta frukost. Morgontrötthet är ”ett kreativt personlighetsdrag”, enligt Rebecka, som är mitt uppe i inspelningen av sitt sjunde soloalbum. Det är ett nära samarbete med gitarristen Johan Lindström. De har spelat ihop i många år, men det är första gången han är med och producerar. – Det går bra! Vi har försökt jobba ihop förut, men inte hittat rätt. Man måste känna en tillit, och jag var nog inte riktigt där. Men nu är vi inne på samma grej vilket är jättekul.

28

debuten med skivan A night like this, som sålde i över 100 000 exemplar. Det var 1993, och musikbranschen var en stor och färgglad badboll som alla ville vara med och blåsa upp. Rebecka var dock ganska omedveten om detta, och långt ifrån beredd på det genomslag hon fick. – Jag råkade hamna i en period där det som jag ville göra funkade. Det var nyspolad is, och det hade jag ingen aning om. Jag var jätteförvånad, och skivbolaget var jätteförvånade. Med andra skivan Good Thing var det annorlunda. Rebecka bestämde sig från början för att spela spelet och testa det popstjärneliv som knackade henne uppmanande på axeln. Att skivan var försedd med en solid radiohit hjälpte förstås till. Den släpptes även utanför Sverige, med Europaturné som följd. – Jag hade jättekul, tjänade jättemycket pengar och brände jättemycket pengar, ja nästan slog i taket tyckte jag. Men så märkte jag en glidning åt ett håll som gjorde mig förvirrad. En del kom på mina spelningar bara för att de sett mig på tv, de blev tittande och inte lyssnande. Det mådde jag inte bra av, och det gick så långt att jag blev störd när någon ville ha min namnteckning. Skriv era egna jäkla namn liksom, skrattar Rebecka och fortsätter: – Jag har kollegor som skiftar mellan det privata och det officiella med en enorm elegans och värme, men jag tycker inte att jag bär det lika snyggt.

29


I den meningen har Rebecka Törnqvist kanske bara en roll, den som sig själv. Den publicitet och tillgänglighet som ett mer folkligt artistskap innebär tycks inte passa henne. I samband med det tredje albumet Tremble My Heart tog hon ett kliv från livet i offentligheten, och därmed också skyhöga försäljningssiffror. – På sätt och vis ser jag Tremble My Heart som min första skiva. Jag klev för första gången in i produktionen med en viss kompromisslöshet, och blev mer subjektiv. Det fanns ett uttalat vemod i musiken som är jag. Om den också hade sålt jättemycket vet jag inte vad som hade hänt, men det gjorde den inte, och jag såg det som en rimlig konsekvens av att jag blev tydligare. Med nästföljande skiva, en ”udda fågel” där Rebecka Törnqvist plötsligt sjöng på svenska, visade hon ytterligare prov på sin oböjlighet. Enligt henne själv kan det bero på att hon var nästan trettio år när hon blev känd, och väldigt formad som privatperson. – Om det här är det enda liv vi har, vill jag ha glasögon som återger verkligheten så rättvist det går. Och det är svårt om man lånar sig själv till mediernas projiceringstavla. När man blir så betraktad är det svårt att själv betrakta och lära. Man blir självmedveten på ett sätt som jag inte trivs med, konstaterar hon. Rebecka Törnqvist har fortsatt att släppa skivor med ungefär två års mellanrum. De har alla blivit väl emottagna, men inte ramats in av vare sig promotionmaskin eller långa turnéer. Hon gör bara enstaka spelningar, vilket kan verka märkligt för en sångerska vars röst bär lika bra på dunkla söderhak som i folkparkerna. Men livet på vägarna lockar inte. – Det är nog den där sista droppen exhibitionism som saknas, och så vill jag inte vara bortrest under långa perioder. Jag har ett stort behov av ett rutinbaserat vardagligt liv, hur rutinbaserat det nu kan bli när man sitter och klinkar vid ett piano … Det hjälper att ha barn! Tidigare hade jag aldrig haft helg i hela mitt liv och kunde bli rasande när ingen gick att få tag på på en söndag. Ska alla vara lediga samtidigt, vad är det för jävla ordning liksom, skrattar Rebecka Törnqvist, och tillägger att hon mår bra av att ha rutiner. Musiken har alltid varit hennes huvudsakliga syssel-

30

sättning. Studierna i mänskliga rättigheter är mest för nöjes skull, ett sätt att fylla ut det vakuum som uppstår när hon av någon anledning inte kan vara i studion en dag. Att bara ta det lite lugnt är sällan ett alternativ, och studion är den plats där hon trivs bäst. – Jag känner mig trygg där. Inspelningen är ju en period av att försöka konkretisera något som har funnits där ganska länge, men inte haft någon definitiv form, och det är spännande. Att få se vad det blir. Tiden som ryms mellan studioarbete, vardagsbestyr och studier, de långa perioderna av pianoklink och idésamlande, beskriver Rebecka som ett letande. Ett letande som kräver en viss typ av finkalibrerat lyssnande. Hon menar att de mest musikaliskt begåvade personer hon vet har just ett sådant. – Som Johan, han är uppkopplad nästan hela tiden. Jag har övat upp mitt lyssnande, men det har olika kondis olika dagar. Vissa säger att det inte finns någon inspiration, bara hårt arbete. Jag håller inte med, vissa dagar är ”good hair days” i musikalisk mening. Men man kan inte lägga av bara för att det blir jobbigt, ofta sker de största förflyttningarna när man får baxa fram sitt arbete bit för bit. Rebecka Törnqvist fortsätter att leverera sin evigt gröna musik, till synes opåverkad av skivbranschens omvälvningar och personfixering. Nästa album kommer i slutet av sommaren. n

31


I den meningen har Rebecka Törnqvist kanske bara en roll, den som sig själv. Den publicitet och tillgänglighet som ett mer folkligt artistskap innebär tycks inte passa henne. I samband med det tredje albumet Tremble My Heart tog hon ett kliv från livet i offentligheten, och därmed också skyhöga försäljningssiffror. – På sätt och vis ser jag Tremble My Heart som min första skiva. Jag klev för första gången in i produktionen med en viss kompromisslöshet, och blev mer subjektiv. Det fanns ett uttalat vemod i musiken som är jag. Om den också hade sålt jättemycket vet jag inte vad som hade hänt, men det gjorde den inte, och jag såg det som en rimlig konsekvens av att jag blev tydligare. Med nästföljande skiva, en ”udda fågel” där Rebecka Törnqvist plötsligt sjöng på svenska, visade hon ytterligare prov på sin oböjlighet. Enligt henne själv kan det bero på att hon var nästan trettio år när hon blev känd, och väldigt formad som privatperson. – Om det här är det enda liv vi har, vill jag ha glasögon som återger verkligheten så rättvist det går. Och det är svårt om man lånar sig själv till mediernas projiceringstavla. När man blir så betraktad är det svårt att själv betrakta och lära. Man blir självmedveten på ett sätt som jag inte trivs med, konstaterar hon. Rebecka Törnqvist har fortsatt att släppa skivor med ungefär två års mellanrum. De har alla blivit väl emottagna, men inte ramats in av vare sig promotionmaskin eller långa turnéer. Hon gör bara enstaka spelningar, vilket kan verka märkligt för en sångerska vars röst bär lika bra på dunkla söderhak som i folkparkerna. Men livet på vägarna lockar inte. – Det är nog den där sista droppen exhibitionism som saknas, och så vill jag inte vara bortrest under långa perioder. Jag har ett stort behov av ett rutinbaserat vardagligt liv, hur rutinbaserat det nu kan bli när man sitter och klinkar vid ett piano … Det hjälper att ha barn! Tidigare hade jag aldrig haft helg i hela mitt liv och kunde bli rasande när ingen gick att få tag på på en söndag. Ska alla vara lediga samtidigt, vad är det för jävla ordning liksom, skrattar Rebecka Törnqvist, och tillägger att hon mår bra av att ha rutiner. Musiken har alltid varit hennes huvudsakliga syssel-

30

sättning. Studierna i mänskliga rättigheter är mest för nöjes skull, ett sätt att fylla ut det vakuum som uppstår när hon av någon anledning inte kan vara i studion en dag. Att bara ta det lite lugnt är sällan ett alternativ, och studion är den plats där hon trivs bäst. – Jag känner mig trygg där. Inspelningen är ju en period av att försöka konkretisera något som har funnits där ganska länge, men inte haft någon definitiv form, och det är spännande. Att få se vad det blir. Tiden som ryms mellan studioarbete, vardagsbestyr och studier, de långa perioderna av pianoklink och idésamlande, beskriver Rebecka som ett letande. Ett letande som kräver en viss typ av finkalibrerat lyssnande. Hon menar att de mest musikaliskt begåvade personer hon vet har just ett sådant. – Som Johan, han är uppkopplad nästan hela tiden. Jag har övat upp mitt lyssnande, men det har olika kondis olika dagar. Vissa säger att det inte finns någon inspiration, bara hårt arbete. Jag håller inte med, vissa dagar är ”good hair days” i musikalisk mening. Men man kan inte lägga av bara för att det blir jobbigt, ofta sker de största förflyttningarna när man får baxa fram sitt arbete bit för bit. Rebecka Törnqvist fortsätter att leverera sin evigt gröna musik, till synes opåverkad av skivbranschens omvälvningar och personfixering. Nästa album kommer i slutet av sommaren. n

31


MUSIK I UPPLAND SÄSONGEN 08/09 American tunes

TORSDAG 18 SEPT 2008 KL 19.00

TORSDAG 27 NOV 2008 KL 19.00

TORSDAG 18 SEPT 2008 KL 19.00

ONSDAG 3 DEC 2008 KL 12.00

FREDAG 19 SEPT 2008 KL 19.00

ONSDAG 10 DEC 2008 KL 12.00

LÖRDAG 20 SEPT 2008 KL 18.00

TORSDAG 15 JAN 2009 KL 19.30

5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

TORSDAG 25 SEPT 2008 KL 19.30

TORSDAG 22 JAN 2009 KL 19.00

Puccinifest Uppsala Kammarorkester Solister: Charlotta Larsson, sopran och Aleksandrs Antonenko, Tenor Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 9 OKT 2008 KL 19.00

LÖRDAG 24 JAN 2009

Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

TISDAG 28 OKT 2008 KL 12.00

SÖNDAG 25 JAN 2009

Naturlyrik Uppsala Kammarorkester Solister: Lena Jonhäll, klarinett. Sven Aarflot, fagott. Sarah Lindloff, flöjt. Dirigent: Franck Ollu 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 6 NOV 2008 KL 19.00

TORSDAG 29 JAN 2009 KL 19.30

TORSDAG 13 NOV 2008 KL 19.30

TORSDAG 5 FEB 2009 KL 19.30

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

I nordisk ton

Uppsala Kammarorkester Solist Lars Frykholm, cello. Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

American tunes

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

American tunes

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

Uppsala Kammarsolister och Björn Gäfvert, cembalo

Lunchkonsert: All You Need is Love

Evergreens Trio X 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Uppsala Kammarsolister 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN 32

TORSDAG 20 NOV 2008 KL 19.30

SÖNDAG 8 FEB 2009

Mozart Uppsala Kammarorkester 3OLISTOCHLEDARE.ILS %RIK3PARF VIOLIN Solist: Susanne Magnusson, viola 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN Jullunchkonsert Linnékvintetten Missionskyrkan

Brahms och Nielsen Uppsala Kammarorkester Solist: Terés Löf Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Trio X & Bengan Janson spelar Allan Edwall 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Jullunchkonsert Trio X Missionskyrkan

Uppsala Kammarsolister och Anders Kilström, piano 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Stjärnsopran Uppsala Kammarorkester 3OLIST%VA-EI Dirigent: Gérard Korsten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Trio X möter Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Uppsala Kammarsolister möter tonsättaren Åke Parmerud 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt Lokala uttagningar i Uppland *OAR"LÌ%NKÚPING

Musik Direkt Lokala uttagningar i Uppland *OAR"LÌ%NKÚPING

Svenska klanger

Uppsala Kammarorkester Allmänna Sången Dirigent: Cecilia Rydinger Alin 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Mnozil Brass 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Uppsala Kammarsolister och Christina Högman, sopran 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt Länsfinal 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Hopp och förtvivlan Uppsala Kammarorkester Sopran och regi: Ibba Andersson. Dirigent: Staffan Larsson. Presentatör: Ulrika Knutson. Kostym: Johan Glaumann 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 12 FEB 2009 KL 19.00

SÖNDAG 22 MARS 2009 KL 15.00

TORSDAG 19 FEB 2009 KL 19.30

TORSDAG 2 APRIL 2009 KL 19.00

LÖRDAG 28 FEB 2009

TORSDAG 16 APRIL 2009 KL 19.30

SÖNDAG 1 MARS 2009

TORSDAG 23 APRIL 2009 KL 19.30

TORSDAG 5 MARS 2009 KL 19.00

TORSDAG 7 MAJ 2009 KL 19.00

SÖNDAG 8 MARS 2009

TORSDAG 21 MAJ 2009

SÖNDAG 8 MARS 2009

FREDAG 22 MAJ 2009

TORSDAG 12 MARS 2009 KL 19.30

LÖRDAG 23 MAJ 2009

Jazzrazzia Trio X 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Giganter från öst

Uppsala Kammarorkester Solist: Klara Hellgren Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Opera och Musikal Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Romantiskt och nyskrivet med Uppsala Kammarsolister Alfvénsalen

Unga talanger

Uppsala Kammarorkester $IRIGENT%VA/LLIKAINEN 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

SÖNDAG 15 MARS 2009 TORSDAG 19 MARS 2009 KL 19.00

www.miu.se 33


MUSIK I UPPLAND SÄSONGEN 08/09 American tunes

TORSDAG 18 SEPT 2008 KL 19.00

TORSDAG 27 NOV 2008 KL 19.00

TORSDAG 18 SEPT 2008 KL 19.00

ONSDAG 3 DEC 2008 KL 12.00

FREDAG 19 SEPT 2008 KL 19.00

ONSDAG 10 DEC 2008 KL 12.00

LÖRDAG 20 SEPT 2008 KL 18.00

TORSDAG 15 JAN 2009 KL 19.30

5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

TORSDAG 25 SEPT 2008 KL 19.30

TORSDAG 22 JAN 2009 KL 19.00

Puccinifest Uppsala Kammarorkester Solister: Charlotta Larsson, sopran och Aleksandrs Antonenko, Tenor Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 9 OKT 2008 KL 19.00

LÖRDAG 24 JAN 2009

Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

TISDAG 28 OKT 2008 KL 12.00

SÖNDAG 25 JAN 2009

Naturlyrik Uppsala Kammarorkester Solister: Lena Jonhäll, klarinett. Sven Aarflot, fagott. Sarah Lindloff, flöjt. Dirigent: Franck Ollu 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 6 NOV 2008 KL 19.00

TORSDAG 29 JAN 2009 KL 19.30

TORSDAG 13 NOV 2008 KL 19.30

TORSDAG 5 FEB 2009 KL 19.30

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

I nordisk ton

Uppsala Kammarorkester Solist Lars Frykholm, cello. Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

American tunes

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

American tunes

Text och musik: Paul Simon Trio X och Gunnar Danielsson Reginateatern

Uppsala Kammarsolister och Björn Gäfvert, cembalo

Lunchkonsert: All You Need is Love

Evergreens Trio X 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Uppsala Kammarsolister 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN 32

TORSDAG 20 NOV 2008 KL 19.30

SÖNDAG 8 FEB 2009

Mozart Uppsala Kammarorkester 3OLISTOCHLEDARE.ILS %RIK3PARF VIOLIN Solist: Susanne Magnusson, viola 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN Jullunchkonsert Linnékvintetten Missionskyrkan

Brahms och Nielsen Uppsala Kammarorkester Solist: Terés Löf Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Trio X & Bengan Janson spelar Allan Edwall 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Jullunchkonsert Trio X Missionskyrkan

Uppsala Kammarsolister och Anders Kilström, piano 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Stjärnsopran Uppsala Kammarorkester 3OLIST%VA-EI Dirigent: Gérard Korsten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Trio X möter Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Uppsala Kammarsolister möter tonsättaren Åke Parmerud 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt Lokala uttagningar i Uppland *OAR"LÌ%NKÚPING

Musik Direkt Lokala uttagningar i Uppland *OAR"LÌ%NKÚPING

Svenska klanger

Uppsala Kammarorkester Allmänna Sången Dirigent: Cecilia Rydinger Alin 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt

Lokala uttagningar i Uppland 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Mnozil Brass 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Uppsala Kammarsolister och Christina Högman, sopran 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Musik Direkt Länsfinal 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Hopp och förtvivlan Uppsala Kammarorkester Sopran och regi: Ibba Andersson. Dirigent: Staffan Larsson. Presentatör: Ulrika Knutson. Kostym: Johan Glaumann 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

TORSDAG 12 FEB 2009 KL 19.00

SÖNDAG 22 MARS 2009 KL 15.00

TORSDAG 19 FEB 2009 KL 19.30

TORSDAG 2 APRIL 2009 KL 19.00

LÖRDAG 28 FEB 2009

TORSDAG 16 APRIL 2009 KL 19.30

SÖNDAG 1 MARS 2009

TORSDAG 23 APRIL 2009 KL 19.30

TORSDAG 5 MARS 2009 KL 19.00

TORSDAG 7 MAJ 2009 KL 19.00

SÖNDAG 8 MARS 2009

TORSDAG 21 MAJ 2009

SÖNDAG 8 MARS 2009

FREDAG 22 MAJ 2009

TORSDAG 12 MARS 2009 KL 19.30

LÖRDAG 23 MAJ 2009

Jazzrazzia Trio X 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Giganter från öst

Uppsala Kammarorkester Solist: Klara Hellgren Dirigent: Paul Mägi 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Opera och Musikal Linnékvintetten 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs" SALEN

Romantiskt och nyskrivet med Uppsala Kammarsolister Alfvénsalen

Unga talanger

Uppsala Kammarorkester $IRIGENT%VA/LLIKAINEN 5PPSALA+ONSERT+ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

Musik Direkt 2IKSlNALs5PPSALA+ONSERT +ONGRESSs3TORA3ALEN

SÖNDAG 15 MARS 2009 TORSDAG 19 MARS 2009 KL 19.00

www.miu.se 33


kortfilmsfestival MED INTERNATIONELL STATUS

Uppsala internationella kortfilmsfestival är landets största i sitt slag och välkänd utanför landets gränser. Under en vecka, mellan den 20-26 oktober, besöks festivalen av omkring 10 000 människor från när och fjärran.

gunilla STHYR

Christoffer Olofsson

34

Niclas Gillberg

Av de mer än 300 filmer som visas på årets festival är de flesta internationella och producerade i 40 olika länder. Resten är svenska och många barnfilmer. Flertalet är omtyckta av en bred publik, andra är smalare och experimentella. Det är styrkan i festivalen. – Kortfilm är ofta i framkant när det gäller nytänkande. Det kan vara ett nytt sätt att berätta en historia eller ett nytt filmspråk. Kortfilmsregissörerna är ofta först ute, säger festivalens chef Niclas Gillberg. – Kortfilm är inte lika hårt granskad och bedömd som en spelfilm är, innan den släpps ut på marknaden. Det gör kortfilm så spännande. Och kortfilm, i vår definition, är en film som inte överstiger 60 minuter. Niclas Gillberg är en av två heltidsanställda för kortfilmsfestivalen, den andre är programchefen Christoffer Olofsson. Det kan låta lite, med tanke på publikanstormningen, men den största arbetsinsatsen är faktiskt ideell. Allt arbete inför varje filmfestival motsvarar egentligen fem heltidstjänster. Det internationella inslaget är ofta stort. – Våra volontärer är studenter, ofta utbytesstudenter, och arbetsspråket är engelska. Vi har också en grupp frivilliga som återkommer år efter år. Det säger en del om engagemanget för filmfestivalen. Flera ideella krafter deltar i någon av alla de urvalsgrupper som finns, bland annat finns tre tävlingssektioner: internationell kortfilm, svensk film och barnfilm.

Filmare från hela världen skickar in sina bidrag och det blir närmare 3 000 filmbidrag som grupperna ska välja bland. Vad som är bra film finns inga skrivna kriterier för, utan det handlar om både originalitet och traditionell kvalitet, som Niclas Gillberg uttrycker det. I höst är ett av specialprogrammen ”norsk humor” och består av cirka 30 filmer. Vinnaren av det internationella filmpriset – Uppsala Grand Prize – får ett fint pris: Filmkajan samt 25 000 kronor. Uppsala kortfilmsfestival är dessutom en av få festivaler som står med på den så kallade ”Oscarslistan” för kortfilm. Intressanta filmer kan föreslås för Oscarsakademin, filmer som i ett längre perspektiv alltså har möjlighet att vinna en Oscar. Kortfilmsfestivalen behöver sina volontärer och förberedelserna pågår hela året. Varje festival har ett antal specialprogram som kan handla om en särskild regissör eller genre. Intressanta personer, regissörer et cetera, ska bjudas in för seminarier och diskussioner, för att inte tala om alla praktiska saker med biljettförsäljning, annonsering, programblad och liknande. Uppsalas kortfilmsfestivals historia började 1982 och till en början visades omkring 50 kortfilmer, vid denna tid på Totemteatern. Under några år förändrades sedan utbudet mot långfilm, för att 1992 återgå till ursprungsformatet kortfilm. – Det blir mycket resande i Sverige och i Europa,

35


kortfilmsfestival MED INTERNATIONELL STATUS

Uppsala internationella kortfilmsfestival är landets största i sitt slag och välkänd utanför landets gränser. Under en vecka, mellan den 20-26 oktober, besöks festivalen av omkring 10 000 människor från när och fjärran.

gunilla STHYR

Christoffer Olofsson

34

Niclas Gillberg

Av de mer än 300 filmer som visas på årets festival är de flesta internationella och producerade i 40 olika länder. Resten är svenska och många barnfilmer. Flertalet är omtyckta av en bred publik, andra är smalare och experimentella. Det är styrkan i festivalen. – Kortfilm är ofta i framkant när det gäller nytänkande. Det kan vara ett nytt sätt att berätta en historia eller ett nytt filmspråk. Kortfilmsregissörerna är ofta först ute, säger festivalens chef Niclas Gillberg. – Kortfilm är inte lika hårt granskad och bedömd som en spelfilm är, innan den släpps ut på marknaden. Det gör kortfilm så spännande. Och kortfilm, i vår definition, är en film som inte överstiger 60 minuter. Niclas Gillberg är en av två heltidsanställda för kortfilmsfestivalen, den andre är programchefen Christoffer Olofsson. Det kan låta lite, med tanke på publikanstormningen, men den största arbetsinsatsen är faktiskt ideell. Allt arbete inför varje filmfestival motsvarar egentligen fem heltidstjänster. Det internationella inslaget är ofta stort. – Våra volontärer är studenter, ofta utbytesstudenter, och arbetsspråket är engelska. Vi har också en grupp frivilliga som återkommer år efter år. Det säger en del om engagemanget för filmfestivalen. Flera ideella krafter deltar i någon av alla de urvalsgrupper som finns, bland annat finns tre tävlingssektioner: internationell kortfilm, svensk film och barnfilm.

Filmare från hela världen skickar in sina bidrag och det blir närmare 3 000 filmbidrag som grupperna ska välja bland. Vad som är bra film finns inga skrivna kriterier för, utan det handlar om både originalitet och traditionell kvalitet, som Niclas Gillberg uttrycker det. I höst är ett av specialprogrammen ”norsk humor” och består av cirka 30 filmer. Vinnaren av det internationella filmpriset – Uppsala Grand Prize – får ett fint pris: Filmkajan samt 25 000 kronor. Uppsala kortfilmsfestival är dessutom en av få festivaler som står med på den så kallade ”Oscarslistan” för kortfilm. Intressanta filmer kan föreslås för Oscarsakademin, filmer som i ett längre perspektiv alltså har möjlighet att vinna en Oscar. Kortfilmsfestivalen behöver sina volontärer och förberedelserna pågår hela året. Varje festival har ett antal specialprogram som kan handla om en särskild regissör eller genre. Intressanta personer, regissörer et cetera, ska bjudas in för seminarier och diskussioner, för att inte tala om alla praktiska saker med biljettförsäljning, annonsering, programblad och liknande. Uppsalas kortfilmsfestivals historia började 1982 och till en början visades omkring 50 kortfilmer, vid denna tid på Totemteatern. Under några år förändrades sedan utbudet mot långfilm, för att 1992 återgå till ursprungsformatet kortfilm. – Det blir mycket resande i Sverige och i Europa,

35


Andra FILMfestivaler i Uppsala Filmfestivalen Kino

FOTO JOHAN TÖPEL

där vi besöker festivaler för att se så mycket kortfilmer som möjligt. Under många år var Uppsalas festival faktiskt mer känd utomlands än inom landet. Men nu har kortfilmsfestivalen fått högre status även i Sverige, skulle jag nog säga. Filmerna visas vid tre av Uppsalas anrika biografer: Slottsbiografen, Reginabiografen och Grandbiografen och man tar även hjälp av salonger i Filmstaden för att få utrymme. – Slottsbiografen är en otrolig lokal att vara i och det skulle vara roligt om man kunde satsa ännu mer på filmvisning där – men det gäller även Reginabiografen. Mötet med filmpubliken är en viktig del i en festival, det gäller få till optimala mötesplatser. Då skulle seminarieverksamheten kunna utvecklas ännu mer, tror Niclas Gillberg. Idag finansieras festivalen med bidrag från kommun och landsting, Svenska filminstitutet och EU. Biljettintäkterna står för ungefär en femtedel av kostnaden. n

”Bli kund i en bank som du äger själv!” Eating out, Pål Sleutane

Communique, Erik Vang

Den ryska filmfestivalen Kino Rurik arrangeras av kulturföreningen Ryska huset i Uppsala. Visar ny rysk film i Uppsala och i Stockholm.

Iranska filmfestivalen Den iranska filmfestivalen arrangeras av Yari´s vänner, en del av barnhjälpsorganisationen Föreningen Yari, med säte i Uppsala. De arrangerar visningar i Uppsala, Stockholm och Linköping. Uppsala filmstudio Grundad 1929 och äldst i landet tillsammans med filmstudion i Lund. Uppsalastudion har verkat för att ta upp filmen som konstart med mer än bara filmvisningar som exempelvis studieverksamhet med teoretiska cirklar och inbjudna gäster; Ingmar Bergman, Vilhelm Moberg, Sven Stolpe med flera.

Dypets ensomhet, Thomas Lien/Joachim Solum

Ann-Christin Norrström, vd Länsförsäkringar Uppsala

Vem tjänar pengar på dina pengar? De flesta banker ägs av aktieägare som kräver utdelning. Vi ägs av våra kunder – ��� ��� upplänningar som har en försäkring hos oss. Om du är en av dem: Bli kund i din egen bank. Då sänker vi dessutom priset på dina försäkringar. Läs mer på vår hemsida eller välkommen in till oss. Gull og grönne skoger, Harald Zwart

36

www.lansforsakringar.se/uppsala Länsförsäkringar Uppsala: 018-68 55 00 Enköping: Kungsgatan 28 Tierp: Centralplan Uppsala: Dragarbrunnsgatan 37 och Svartbäcksgatan 44

37


Andra FILMfestivaler i Uppsala Filmfestivalen Kino

FOTO JOHAN TÖPEL

där vi besöker festivaler för att se så mycket kortfilmer som möjligt. Under många år var Uppsalas festival faktiskt mer känd utomlands än inom landet. Men nu har kortfilmsfestivalen fått högre status även i Sverige, skulle jag nog säga. Filmerna visas vid tre av Uppsalas anrika biografer: Slottsbiografen, Reginabiografen och Grandbiografen och man tar även hjälp av salonger i Filmstaden för att få utrymme. – Slottsbiografen är en otrolig lokal att vara i och det skulle vara roligt om man kunde satsa ännu mer på filmvisning där – men det gäller även Reginabiografen. Mötet med filmpubliken är en viktig del i en festival, det gäller få till optimala mötesplatser. Då skulle seminarieverksamheten kunna utvecklas ännu mer, tror Niclas Gillberg. Idag finansieras festivalen med bidrag från kommun och landsting, Svenska filminstitutet och EU. Biljettintäkterna står för ungefär en femtedel av kostnaden. n

”Bli kund i en bank som du äger själv!” Eating out, Pål Sleutane

Communique, Erik Vang

Den ryska filmfestivalen Kino Rurik arrangeras av kulturföreningen Ryska huset i Uppsala. Visar ny rysk film i Uppsala och i Stockholm.

Iranska filmfestivalen Den iranska filmfestivalen arrangeras av Yari´s vänner, en del av barnhjälpsorganisationen Föreningen Yari, med säte i Uppsala. De arrangerar visningar i Uppsala, Stockholm och Linköping. Uppsala filmstudio Grundad 1929 och äldst i landet tillsammans med filmstudion i Lund. Uppsalastudion har verkat för att ta upp filmen som konstart med mer än bara filmvisningar som exempelvis studieverksamhet med teoretiska cirklar och inbjudna gäster; Ingmar Bergman, Vilhelm Moberg, Sven Stolpe med flera.

Dypets ensomhet, Thomas Lien/Joachim Solum

Ann-Christin Norrström, vd Länsförsäkringar Uppsala

Vem tjänar pengar på dina pengar? De flesta banker ägs av aktieägare som kräver utdelning. Vi ägs av våra kunder – ��� ��� upplänningar som har en försäkring hos oss. Om du är en av dem: Bli kund i din egen bank. Då sänker vi dessutom priset på dina försäkringar. Läs mer på vår hemsida eller välkommen in till oss. Gull og grönne skoger, Harald Zwart

36

www.lansforsakringar.se/uppsala Länsförsäkringar Uppsala: 018-68 55 00 Enköping: Kungsgatan 28 Tierp: Centralplan Uppsala: Dragarbrunnsgatan 37 och Svartbäcksgatan 44

37


tänka rätt. Här får man får inte vara blyg av sig – man grabbar helt enkelt tag i någon, säger han och blinkar. Fyris park ägs av idrottsklubben IK Fyris. Tillsammans med Kulturella Dansföreningen i Uppsala har man drivit och utvecklat parken i över 40 år. Förr låg dansbanan utomhus och användes bara på somrarna, men tack vare medlemmarnas ideella arbete har man kunnat bygga in den. Numera får man lov under årets alla månader. Folkparkskulturen är ett borttynande fenomen. Det vi förknippar med Folkets park – dansbanden, tombolastånden, festandet på parkeringen och pussandet i buskarna – hör hemma i en alltmer avlägsen populärkultur. Hur kommer det sig då att Fyris park fortfarande är så livaktig? IK Fyris ordförande Hans G Svensson ser en förklaring i det faktum att danserna är nyktra. Det starkaste som serveras är folköl. – Folk kommer hit för att dansa. Från det att orkestern börjar spela är det fullt på golvet. Våra vakter behöver aldrig ingripa, och kvinnor kan känna sig ganska

Fyris park Andrea Dahlkild

Medan folkparkerna runt om i landet k-märks och förpassas till minnesskrifterna, verkar Fyris park mer levande än någonsin. Kanske är det IK Fyris sätt att kombinera dansverksamhet och idrott som är hemligheten. Nu ligger Uppsalas första curlingbana färdig, vägg i vägg med parkens dansbana.

38

Parkeringen nedanför Fyris park lovar få lediga rutor denna årets hittills varmaste torsdag. Lika trångt är det inne på dansbanan, där 350 seniorer dansar foxtrot till orkestern Junix ackompanjemang. Det anmärkningsvärda är att nästan ingen sitter ned. Tomma stolar och bord omger ett böljande hav av par. – När vi startade för tio år sedan kom högst 60 personer per gång. Nu brukar det vara 330 till 450 personer här varje torsdag. Fler än hälften är inte härifrån, de kommer från Västerås, Gävle och söderifrån berättar Lasse Ramström, ekonomiansvarig på Torsdagsdansarna. Arne Pettersson är ännu en av dem som varit med från starten. Han säger sig ha dansen i generna, och intygar att han under alla år bara varit borta i undantagsfall. Arne tror att evenemangets popularitet beror på att man tar så väl hand om deltagarna. – Om vi märker att någon suttit ned länge försöker vi få med den personen, hjälpa honom eller henne att

säkra när de går till oss en kväll. Du får inte de situationer som uppstår då män blir överförfriskade och anser sig vara de vackraste på jorden. En annan del av svaret tycks vara IK Fyris sätt att kombinera idrotts- och parkverksamhet. Föreningens medlemmar arbetar ideellt i parken, vid loppmarknader, underhåll och annat. – De enda vi avlönar är vakter och orkestrar. All annan personal är frivilligt arbetande. Det är medlemmar, föräldrar till barn som idrottar, och så har vi ett gäng äldre herrar som kommer hit och städar. Tack vare frivilligt arbete har föreningens senaste tillskott kunnat bli verklighet, en curlinghall som byggs vägg i vägg med dansbanan. Det var Uppsala curlingklubb som frågade IK Fyris om de ville ta sig an projektet. Föreningen såg massor av potential i den för Uppsala ganska ovanliga sporten, som nu blir ytterligare en sektion vid sidan av fotboll, triathlon, skidor och orientering.

39


tänka rätt. Här får man får inte vara blyg av sig – man grabbar helt enkelt tag i någon, säger han och blinkar. Fyris park ägs av idrottsklubben IK Fyris. Tillsammans med Kulturella Dansföreningen i Uppsala har man drivit och utvecklat parken i över 40 år. Förr låg dansbanan utomhus och användes bara på somrarna, men tack vare medlemmarnas ideella arbete har man kunnat bygga in den. Numera får man lov under årets alla månader. Folkparkskulturen är ett borttynande fenomen. Det vi förknippar med Folkets park – dansbanden, tombolastånden, festandet på parkeringen och pussandet i buskarna – hör hemma i en alltmer avlägsen populärkultur. Hur kommer det sig då att Fyris park fortfarande är så livaktig? IK Fyris ordförande Hans G Svensson ser en förklaring i det faktum att danserna är nyktra. Det starkaste som serveras är folköl. – Folk kommer hit för att dansa. Från det att orkestern börjar spela är det fullt på golvet. Våra vakter behöver aldrig ingripa, och kvinnor kan känna sig ganska

Fyris park Andrea Dahlkild

Medan folkparkerna runt om i landet k-märks och förpassas till minnesskrifterna, verkar Fyris park mer levande än någonsin. Kanske är det IK Fyris sätt att kombinera dansverksamhet och idrott som är hemligheten. Nu ligger Uppsalas första curlingbana färdig, vägg i vägg med parkens dansbana.

38

Parkeringen nedanför Fyris park lovar få lediga rutor denna årets hittills varmaste torsdag. Lika trångt är det inne på dansbanan, där 350 seniorer dansar foxtrot till orkestern Junix ackompanjemang. Det anmärkningsvärda är att nästan ingen sitter ned. Tomma stolar och bord omger ett böljande hav av par. – När vi startade för tio år sedan kom högst 60 personer per gång. Nu brukar det vara 330 till 450 personer här varje torsdag. Fler än hälften är inte härifrån, de kommer från Västerås, Gävle och söderifrån berättar Lasse Ramström, ekonomiansvarig på Torsdagsdansarna. Arne Pettersson är ännu en av dem som varit med från starten. Han säger sig ha dansen i generna, och intygar att han under alla år bara varit borta i undantagsfall. Arne tror att evenemangets popularitet beror på att man tar så väl hand om deltagarna. – Om vi märker att någon suttit ned länge försöker vi få med den personen, hjälpa honom eller henne att

säkra när de går till oss en kväll. Du får inte de situationer som uppstår då män blir överförfriskade och anser sig vara de vackraste på jorden. En annan del av svaret tycks vara IK Fyris sätt att kombinera idrotts- och parkverksamhet. Föreningens medlemmar arbetar ideellt i parken, vid loppmarknader, underhåll och annat. – De enda vi avlönar är vakter och orkestrar. All annan personal är frivilligt arbetande. Det är medlemmar, föräldrar till barn som idrottar, och så har vi ett gäng äldre herrar som kommer hit och städar. Tack vare frivilligt arbete har föreningens senaste tillskott kunnat bli verklighet, en curlinghall som byggs vägg i vägg med dansbanan. Det var Uppsala curlingklubb som frågade IK Fyris om de ville ta sig an projektet. Föreningen såg massor av potential i den för Uppsala ganska ovanliga sporten, som nu blir ytterligare en sektion vid sidan av fotboll, triathlon, skidor och orientering.

39


– Curling är framtidens sällskapssport! Perfekt på den där lekfulla nivån. Den kräver inget. Du kommer hit, får låna skor och det finns en instruktör. I början är man som Bambi på hal is, men snart förstår man tekniken och då märker man att det är spännande. Under de sju veckor vi hade is var det fullt nästan varje kväll, och då finns inte ens café eller omklädningsrum än, berättar Hans G Svensson. Han är nöjd över att ha lyckats engagera två av Sveriges och världens främsta curlingspelare, nämligen Håkan Rudström och Elisabeth Gustafson, i den nya sektionen. Och om han får som han vill blir curlinghallen mer än just en curlinghall. Tanken är att den ska byggas ihop med parken, och på så sätt bli en del av en större lokal med fler användningsområden. Visionen är att skapa en attraktiv mötesplats i Stenhagen och Uppsala där man kan ägna sig åt en mängd olika aktiviteter. – Hallen ger oss fantastiskt många nya möjligheter och kontaktytor. Vi skulle kunna få näringslivet intresserade genom att erbjuda företagen ett paket där de kan komma till oss och prova på curling, dans och annat, typ femkamp. Men det kräver tid och engagemang. Det är medlemmarnas tid och engagemang han menar. Den tid och engagemang som ligger bakom parkens framgångar, och som gett upphov till ”den berömda Fyris-andan”. – Fyrisandan är ett sätt att förhålla sig till varandra där man ställer upp för och tror på varandra, under en match eller något annat. Inom fotbollen talar man om karaktärsspelare, spelare som har sitt hjärta med. Man

40

står upp för amatörismen, för det är på den nivån klubben befinner sig. – Vi har tagit fram värdegrunder för föreningen som genomsyrar all verksamhet. Vi står enade, och det är därför vi kan ro iland stora projekt som en curlinghall, säger Hans G Svensson. Men det har funnits mörkare tider i IK Fyris historia. 1993 var orienteringssektionen den största och mest framgångsrika. En gruppering inom den bestämde sig för att starta en elitklubb, och bildade via ett kuppartat föreningsmöte orienteringsklubben Linné. Det orsakade ett djupt sår i föreningen. – Det skedde på ett sådant sätt att många kände sig lurade och illa behandlade. Personer som varit vänner under lång tid blev plötsligt bittra fiender och kunde inte prata med varandra. Händelsen var också skälet till att Hans G Svensson lämnade sin plats i fotbollssektionens styrelse och blev ordförande i huvudstyrelsen istället. – Man behövde någon som inte var belastad av allt detta. Jag ställde upp, och de två första åren handlade bara om att försöka ena klubben igen. Över tio år har gått sedan dess, och Fyris park fortsätter att föra folkparkskulturen vidare. För Hans G Svensson är det lite av en hjärtefråga. – Jag är uppvuxen i Gävle och hade stor glädje av folkparken där. När jag var tonåring fick jag hyra den och arrangera konserter. Jag var själv musiker, spelade gitarr och var lead singer i olika pop- och rockband. Mitt artistnamn var Buddy Love … n

41


– Curling är framtidens sällskapssport! Perfekt på den där lekfulla nivån. Den kräver inget. Du kommer hit, får låna skor och det finns en instruktör. I början är man som Bambi på hal is, men snart förstår man tekniken och då märker man att det är spännande. Under de sju veckor vi hade is var det fullt nästan varje kväll, och då finns inte ens café eller omklädningsrum än, berättar Hans G Svensson. Han är nöjd över att ha lyckats engagera två av Sveriges och världens främsta curlingspelare, nämligen Håkan Rudström och Elisabeth Gustafson, i den nya sektionen. Och om han får som han vill blir curlinghallen mer än just en curlinghall. Tanken är att den ska byggas ihop med parken, och på så sätt bli en del av en större lokal med fler användningsområden. Visionen är att skapa en attraktiv mötesplats i Stenhagen och Uppsala där man kan ägna sig åt en mängd olika aktiviteter. – Hallen ger oss fantastiskt många nya möjligheter och kontaktytor. Vi skulle kunna få näringslivet intresserade genom att erbjuda företagen ett paket där de kan komma till oss och prova på curling, dans och annat, typ femkamp. Men det kräver tid och engagemang. Det är medlemmarnas tid och engagemang han menar. Den tid och engagemang som ligger bakom parkens framgångar, och som gett upphov till ”den berömda Fyris-andan”. – Fyrisandan är ett sätt att förhålla sig till varandra där man ställer upp för och tror på varandra, under en match eller något annat. Inom fotbollen talar man om karaktärsspelare, spelare som har sitt hjärta med. Man

40

står upp för amatörismen, för det är på den nivån klubben befinner sig. – Vi har tagit fram värdegrunder för föreningen som genomsyrar all verksamhet. Vi står enade, och det är därför vi kan ro iland stora projekt som en curlinghall, säger Hans G Svensson. Men det har funnits mörkare tider i IK Fyris historia. 1993 var orienteringssektionen den största och mest framgångsrika. En gruppering inom den bestämde sig för att starta en elitklubb, och bildade via ett kuppartat föreningsmöte orienteringsklubben Linné. Det orsakade ett djupt sår i föreningen. – Det skedde på ett sådant sätt att många kände sig lurade och illa behandlade. Personer som varit vänner under lång tid blev plötsligt bittra fiender och kunde inte prata med varandra. Händelsen var också skälet till att Hans G Svensson lämnade sin plats i fotbollssektionens styrelse och blev ordförande i huvudstyrelsen istället. – Man behövde någon som inte var belastad av allt detta. Jag ställde upp, och de två första åren handlade bara om att försöka ena klubben igen. Över tio år har gått sedan dess, och Fyris park fortsätter att föra folkparkskulturen vidare. För Hans G Svensson är det lite av en hjärtefråga. – Jag är uppvuxen i Gävle och hade stor glädje av folkparken där. När jag var tonåring fick jag hyra den och arrangera konserter. Jag var själv musiker, spelade gitarr och var lead singer i olika pop- och rockband. Mitt artistnamn var Buddy Love … n

41


Vi levererar kultur sju dagar i veckan.

42

P책 unt.se hittar du alltid det senaste fr책n Uppland och v채rlden.

43


Vi levererar kultur sju dagar i veckan.

42

P책 unt.se hittar du alltid det senaste fr책n Uppland och v채rlden.

43


Från Gorbatjovs gågata Johanna Uddén

– Jag har tappat mobilen i toaletten.

Händer inte det bara på film? Nej, inte när det gäller Natasha Dahnberg. Hon dyker upp till vårt möte, trots att vi inte kunde nå varandra, och berättar ivrigt om alla sina tidigare projekt, sina pågående projekt och sina idéer till framtida projekt. Natasha Dahnberg sitter inte och väntar. Hon gör. Och då får man tappa mobilen i toaletten. I våras invigdes Natasha Dahnbergs verk Gatumusikanter utanför entrén till Uppsala konsert & kongress. Verket är ett resultat av den tävling som arrangerades av Musikens hus vänner under förra året. Tillsammans med kommunen bjöd man in fyra konstnärer som fick lämna var sitt förslag till gestaltning. – Till en början hade jag två olika idéer. Men när byggbaracker, sandhögar och presenningar försvann och jag såg hur platsen såg ut, så föll de första idéerna. Det var för subtilt i förhållande till den kraftfulla arkitekturen. Så jag slängde skisserna. Och då var det en vecka kvar till inlämningsdatum, berättar Natasha Dahnberg.

44

Hon plockade snabbt fram några foton av gatumusikanter som hon tagit i Moskva. Bilderna bearbetades i datorn, så att hon fick fram ett mosaikmönster av pixlarna. Ett uttryck som ligger henne närmre eftersom hon egentligen inte är skulptör. – Sedan använde jag gatsten som faktiskt finns i många nyanser. Det tilltalar mig att vilket material som helst kan bli konst, säger Natasha Dahnberg. Det modiga tilltaget att slänga skisserna strax före inlämning visade sig lyckosamt. Hon vann tävlingen och nu tillhör verket Uppsala kommun. Motivet har en personlig betydelse för Natasha Dahnberg. Under sina konststudier i Moskva hade hon och hennes kamrater svårt att få pengarna att räcka till. Hon berättar att Gorbatjov vid den här tiden hade varit i Sverige och blivit förtjust i den svenska gågatan. – Han lät göra en gågata av en av Moskvas äldsta gator. Det blev ett tre kilometer långt paradis för gatumusikanter och gatuförsäljare. Jag och mina kompisar sålde massor med konst där. Jag tror jag blev konstnär

45


Från Gorbatjovs gågata Johanna Uddén

– Jag har tappat mobilen i toaletten.

Händer inte det bara på film? Nej, inte när det gäller Natasha Dahnberg. Hon dyker upp till vårt möte, trots att vi inte kunde nå varandra, och berättar ivrigt om alla sina tidigare projekt, sina pågående projekt och sina idéer till framtida projekt. Natasha Dahnberg sitter inte och väntar. Hon gör. Och då får man tappa mobilen i toaletten. I våras invigdes Natasha Dahnbergs verk Gatumusikanter utanför entrén till Uppsala konsert & kongress. Verket är ett resultat av den tävling som arrangerades av Musikens hus vänner under förra året. Tillsammans med kommunen bjöd man in fyra konstnärer som fick lämna var sitt förslag till gestaltning. – Till en början hade jag två olika idéer. Men när byggbaracker, sandhögar och presenningar försvann och jag såg hur platsen såg ut, så föll de första idéerna. Det var för subtilt i förhållande till den kraftfulla arkitekturen. Så jag slängde skisserna. Och då var det en vecka kvar till inlämningsdatum, berättar Natasha Dahnberg.

44

Hon plockade snabbt fram några foton av gatumusikanter som hon tagit i Moskva. Bilderna bearbetades i datorn, så att hon fick fram ett mosaikmönster av pixlarna. Ett uttryck som ligger henne närmre eftersom hon egentligen inte är skulptör. – Sedan använde jag gatsten som faktiskt finns i många nyanser. Det tilltalar mig att vilket material som helst kan bli konst, säger Natasha Dahnberg. Det modiga tilltaget att slänga skisserna strax före inlämning visade sig lyckosamt. Hon vann tävlingen och nu tillhör verket Uppsala kommun. Motivet har en personlig betydelse för Natasha Dahnberg. Under sina konststudier i Moskva hade hon och hennes kamrater svårt att få pengarna att räcka till. Hon berättar att Gorbatjov vid den här tiden hade varit i Sverige och blivit förtjust i den svenska gågatan. – Han lät göra en gågata av en av Moskvas äldsta gator. Det blev ett tre kilometer långt paradis för gatumusikanter och gatuförsäljare. Jag och mina kompisar sålde massor med konst där. Jag tror jag blev konstnär

45


Jag är mycket intresserad av att hitta gemensamma linjer mellan ryska och svenska konsttraditioner, förklarar hon. Sedan sex år tillbaka arbetar Natasha Dahnberg även som bildlärare på Katarinaskolan. Som för många konstnärer räcker inkomsterna från konsten inte riktigt till. Dessutom har hon en del pedagogisk utbildning från sina fem år på konstlinjen på Pedagogiska universitetet i Moskva. – Jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja vara utan mitt arbete vid sidan om, även om jag vill jobba med konst hundra procent. Jag är en social person och vill ha inspiration utifrån. Och nu har jag fått extra utbildningsbidrag från Kulturrådet. Mina klasser ska få

på den där gågatan, säger Natasha Dahnberg. Sedan Natasha Dahnberg kom till Uppsala för åtta år sedan har hon hunnit bli en del av konstlivet här och hon är numera medlem i konstnärsgruppen Haka. – Det är fantastiskt att ingå i en grupp. Vi har en gemensam ateljé i Eklundshof där vi hjälper varandra och samtidigt är det socialt. Dessutom har vi fått många gemensamma utställningsuppdrag, säger hon. De ska till exempel ställa ut på Moskvas moderna museum nästa år. Natasha Dahnberg har sedan tidigare goda erfarenheter av utbyte med museet där hon haft en separatutställning. – Den utställning Haka ska göra där bygger på temat Svensk familj. Uttrycket svensk familj på ryska är detsamma som att leva i ett triangelförhållande. Jag tycker det är intressant med sådana uttryck. Vad står det för? Det ska vi undersöka, fortsätter hon. Haka kommer att bjuda med sig fem svenska kolleger och om det vill sig väl kommer även tio ryska konstnärer att ställa ut under samma tema. – Jag tycker att det är viktigt att introducera Hakorna och andra kolleger i ryskt konstliv och samtidigt få möjlighet att demonstrera de svenska konstnärernas moderna experiment och filosofi på museet i Moskva.

46

besöka konstnärer, fotografer, reklambyråer och arkitektkontor. Det kommer naturligtvis att vara fruktbart även för min konst, säger hon. Steget från Moskva till Uppsala var långt för Natasha Dahnberg. I Moskva ingick hon i stadens kulturella kretsar där hon också träffade sin man, Magnus Dahnberg, som jobbade på svenska ambassaden. De flyttade till Sverige när han fick en lärartjänst på tolkskolan i Uppsala. – Det var hemskt! Jag blev tvungen att gå och lära mig svenska på komvux. Att lämna konstlivet i Moskva för att sitta i skolbänken och lära sig Europas huvudstäder, det var deprimerande. Jag gick upp 10 kilo, berättar Natasha Dahnberg. Det som blev hennes räddning var mötet med Nito och Nanna Vega som höll på med en gatuperformance. – Äntligen träffade jag några konstnärer! De tipsade mig om en kurs i marknadsföring för kulturarbetare som jag sökte och kom in på. Där var det ingen anpassad undervisning. Jag lärde mig svenska ganska snabbt och fick dessutom ett bra kontaktnät, förklarar hon. Numera är Natasha Dahnberg en av Uppsalas etablerade konstnärer. Men hon tycker inte om att kallas lokal konstnär. – Jag avskyr det där! Varför måste man dela in konstnärer i manliga, kvinnliga, lokala och så vidare? Vad händer till exempel när den lokala konstnären flyttar till Ockelbo? n

47


Jag är mycket intresserad av att hitta gemensamma linjer mellan ryska och svenska konsttraditioner, förklarar hon. Sedan sex år tillbaka arbetar Natasha Dahnberg även som bildlärare på Katarinaskolan. Som för många konstnärer räcker inkomsterna från konsten inte riktigt till. Dessutom har hon en del pedagogisk utbildning från sina fem år på konstlinjen på Pedagogiska universitetet i Moskva. – Jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja vara utan mitt arbete vid sidan om, även om jag vill jobba med konst hundra procent. Jag är en social person och vill ha inspiration utifrån. Och nu har jag fått extra utbildningsbidrag från Kulturrådet. Mina klasser ska få

på den där gågatan, säger Natasha Dahnberg. Sedan Natasha Dahnberg kom till Uppsala för åtta år sedan har hon hunnit bli en del av konstlivet här och hon är numera medlem i konstnärsgruppen Haka. – Det är fantastiskt att ingå i en grupp. Vi har en gemensam ateljé i Eklundshof där vi hjälper varandra och samtidigt är det socialt. Dessutom har vi fått många gemensamma utställningsuppdrag, säger hon. De ska till exempel ställa ut på Moskvas moderna museum nästa år. Natasha Dahnberg har sedan tidigare goda erfarenheter av utbyte med museet där hon haft en separatutställning. – Den utställning Haka ska göra där bygger på temat Svensk familj. Uttrycket svensk familj på ryska är detsamma som att leva i ett triangelförhållande. Jag tycker det är intressant med sådana uttryck. Vad står det för? Det ska vi undersöka, fortsätter hon. Haka kommer att bjuda med sig fem svenska kolleger och om det vill sig väl kommer även tio ryska konstnärer att ställa ut under samma tema. – Jag tycker att det är viktigt att introducera Hakorna och andra kolleger i ryskt konstliv och samtidigt få möjlighet att demonstrera de svenska konstnärernas moderna experiment och filosofi på museet i Moskva.

46

besöka konstnärer, fotografer, reklambyråer och arkitektkontor. Det kommer naturligtvis att vara fruktbart även för min konst, säger hon. Steget från Moskva till Uppsala var långt för Natasha Dahnberg. I Moskva ingick hon i stadens kulturella kretsar där hon också träffade sin man, Magnus Dahnberg, som jobbade på svenska ambassaden. De flyttade till Sverige när han fick en lärartjänst på tolkskolan i Uppsala. – Det var hemskt! Jag blev tvungen att gå och lära mig svenska på komvux. Att lämna konstlivet i Moskva för att sitta i skolbänken och lära sig Europas huvudstäder, det var deprimerande. Jag gick upp 10 kilo, berättar Natasha Dahnberg. Det som blev hennes räddning var mötet med Nito och Nanna Vega som höll på med en gatuperformance. – Äntligen träffade jag några konstnärer! De tipsade mig om en kurs i marknadsföring för kulturarbetare som jag sökte och kom in på. Där var det ingen anpassad undervisning. Jag lärde mig svenska ganska snabbt och fick dessutom ett bra kontaktnät, förklarar hon. Numera är Natasha Dahnberg en av Uppsalas etablerade konstnärer. Men hon tycker inte om att kallas lokal konstnär. – Jag avskyr det där! Varför måste man dela in konstnärer i manliga, kvinnliga, lokala och så vidare? Vad händer till exempel när den lokala konstnären flyttar till Ockelbo? n

47


BIOTOPIA And re a D ah l k il d

Den 20 oktober förra året vaknade Biologiska museet efter en tids dvala, i ny skrud och med namnet Biotopia. Det sekelskiftesromantiska huset från 1910 har bevarats, men fått ett nytt inre och en entrébyggnad helt i glas. På den tio meter långa väggen sträcker Ulla Fries kraftfulla inristning Fågel, fisk och mittemellan ut sig, som en hyllning till djurrikets skönhet. I museets sprillans nya labb- och samlingssal huserar idag en grupp på sex barn från Enbackens förskola i Hållnäs. De har varit ute på å-expedition, håvat upp smådjur och en hel del gyttja. På Biotopia får de lägga sina byten under lupp. Hugo är synbart stolt över sitt, en vattenskorpion som han döpt till Bosse. Han visar

48

upp en teckning där han faktiskt fått med både parasiterna och vattenröret på det lilla krypet. Det blir förmodligen ett smärtsamt farväl när Bosse och hans kompisar ska hällas tillbaka ner i Fyrisån. 2003 såg det ut som om Uppsala stod inför en ekonomisk kris. Kulturnämnden beslöt sig då för att slå igen det alltmer fallfärdiga museet, bland annat för att spara pengar, men också för att utreda vad man skulle kunna göra med det i framtiden. Mycket få biologiska museer har byggts i Norden, vilket gör huset i Vasaparkens västra ände unikt. En stor del av jugendinteriören är fortfarande original. Detta var en av de förutsättningar som Kulturnämnden

49


BIOTOPIA And re a D ah l k il d

Den 20 oktober förra året vaknade Biologiska museet efter en tids dvala, i ny skrud och med namnet Biotopia. Det sekelskiftesromantiska huset från 1910 har bevarats, men fått ett nytt inre och en entrébyggnad helt i glas. På den tio meter långa väggen sträcker Ulla Fries kraftfulla inristning Fågel, fisk och mittemellan ut sig, som en hyllning till djurrikets skönhet. I museets sprillans nya labb- och samlingssal huserar idag en grupp på sex barn från Enbackens förskola i Hållnäs. De har varit ute på å-expedition, håvat upp smådjur och en hel del gyttja. På Biotopia får de lägga sina byten under lupp. Hugo är synbart stolt över sitt, en vattenskorpion som han döpt till Bosse. Han visar

48

upp en teckning där han faktiskt fått med både parasiterna och vattenröret på det lilla krypet. Det blir förmodligen ett smärtsamt farväl när Bosse och hans kompisar ska hällas tillbaka ner i Fyrisån. 2003 såg det ut som om Uppsala stod inför en ekonomisk kris. Kulturnämnden beslöt sig då för att slå igen det alltmer fallfärdiga museet, bland annat för att spara pengar, men också för att utreda vad man skulle kunna göra med det i framtiden. Mycket få biologiska museer har byggts i Norden, vilket gör huset i Vasaparkens västra ände unikt. En stor del av jugendinteriören är fortfarande original. Detta var en av de förutsättningar som Kulturnämnden

49


hade att ta ställning till när man beslutade sig för att bevara den romantiska sekelskiftesprägeln och samtidigt kombinera den med dagens teknik och formspråk. – Vi ville också presentera vår och inte sekelskiftets syn på naturen, säger Lisen Hessner, kulturstrateg vid kulturkontoret och ansvarig för projektet. Företaget Svensk Idé har skapat konceptet för utställningarna, och det arkitektoniska uppdraget gick till White arkitekter efter en tävling. – Linda Matsson från White har ritat en helt modern tillbyggnad, men med samma lätta och smäckra uttryck som själva huset har. Nu ligger det och svävar

50

som ett sagoslott i parken, säger Lisen Hessner belåtet. De största förändringarna finns antagligen inne i huset. Dioramorna har renoverats och djuren har genomgått en omfattande konservering. – Våra konsulter ville först riva ut dioramorna helt. Men där sa vi tvärnej. Istället skruvade vi upp romantiken ännu ett snäpp, med hjälp av projiceringar och ljud- och ljuseffekter, säger Lisen Hessner. Idag har Biotopia en besöksprognos för 2008 om 60 000 – 80 000 besökare. Inte dåligt för ett museum i Uppsala. n

51


hade att ta ställning till när man beslutade sig för att bevara den romantiska sekelskiftesprägeln och samtidigt kombinera den med dagens teknik och formspråk. – Vi ville också presentera vår och inte sekelskiftets syn på naturen, säger Lisen Hessner, kulturstrateg vid kulturkontoret och ansvarig för projektet. Företaget Svensk Idé har skapat konceptet för utställningarna, och det arkitektoniska uppdraget gick till White arkitekter efter en tävling. – Linda Matsson från White har ritat en helt modern tillbyggnad, men med samma lätta och smäckra uttryck som själva huset har. Nu ligger det och svävar

50

som ett sagoslott i parken, säger Lisen Hessner belåtet. De största förändringarna finns antagligen inne i huset. Dioramorna har renoverats och djuren har genomgått en omfattande konservering. – Våra konsulter ville först riva ut dioramorna helt. Men där sa vi tvärnej. Istället skruvade vi upp romantiken ännu ett snäpp, med hjälp av projiceringar och ljud- och ljuseffekter, säger Lisen Hessner. Idag har Biotopia en besöksprognos för 2008 om 60 000 – 80 000 besökare. Inte dåligt för ett museum i Uppsala. n

51


Perfekt kaffe när som helst. För ren njutning, gång efter gång.

Livets goda. Nespresso LeCube C180. Espressomaskiner från Nespresso förenar verkligen perfektion och njutning, enkelhet och skönhet. Nespresso-systemet är ett komplett system, med

Beware of the självutnämnde grillmästaren

individuella kapslar fyllda med finaste kaffe och innovativa maskiner med exklusiv bryggningsteknologi speciellt utvecklad för Nespresso. Det

När vintern och våren har lämnat oss och värmen sköljer in över landet kommer han fram (det är oftast en han) – den självutnämnde grillmästaren. Han har inte varit i närheten av köket på tio månader, men nu ska han med tändvätska i ena handen och en burk öl i den andra leverera en middag ”ni sent ska glömma”. Ring oss på Kingstreet. Förutom att vi räddar

innefattar även Nespresso Club som erbjuder omfattande personliga tjänster. LeCube C180. Ord.pris 2.799:Se mer på www.sallen.se.

Kvarnengallerian, Vaksalagatan 30, Uppsala, 018-843 79 00, Vard 10-18, Lörd 10-15

Ett smakprov från vår grillbuffé. Läs mer på www.kingstreet.se eller ring oss på 018-13 82 00

52

grillkonstpa visit.indd 1

dig från the självutnämnde grillmästaren, så levererar vi vår egen Jonas. Han ersätter flintastek med hängmörad entrecôte, koriander- och chiliglaserad svärdfisk puttar bort laxfiléer och sotiga majskolvar får namn som pinchos med citronkrämig krabba eller tunnbrödswrap med serranoskinka och grön sparris. Behöver vi säga mer?

GRILL

53

08-04-28 09.05.33


Perfekt kaffe när som helst. För ren njutning, gång efter gång.

Livets goda. Nespresso LeCube C180. Espressomaskiner från Nespresso förenar verkligen perfektion och njutning, enkelhet och skönhet. Nespresso-systemet är ett komplett system, med

Beware of the självutnämnde grillmästaren

individuella kapslar fyllda med finaste kaffe och innovativa maskiner med exklusiv bryggningsteknologi speciellt utvecklad för Nespresso. Det

När vintern och våren har lämnat oss och värmen sköljer in över landet kommer han fram (det är oftast en han) – den självutnämnde grillmästaren. Han har inte varit i närheten av köket på tio månader, men nu ska han med tändvätska i ena handen och en burk öl i den andra leverera en middag ”ni sent ska glömma”. Ring oss på Kingstreet. Förutom att vi räddar

innefattar även Nespresso Club som erbjuder omfattande personliga tjänster. LeCube C180. Ord.pris 2.799:Se mer på www.sallen.se.

Kvarnengallerian, Vaksalagatan 30, Uppsala, 018-843 79 00, Vard 10-18, Lörd 10-15

Ett smakprov från vår grillbuffé. Läs mer på www.kingstreet.se eller ring oss på 018-13 82 00

52

grillkonstpa visit.indd 1

dig från the självutnämnde grillmästaren, så levererar vi vår egen Jonas. Han ersätter flintastek med hängmörad entrecôte, koriander- och chiliglaserad svärdfisk puttar bort laxfiléer och sotiga majskolvar får namn som pinchos med citronkrämig krabba eller tunnbrödswrap med serranoskinka och grön sparris. Behöver vi säga mer?

GRILL

53

08-04-28 09.05.33


Hon – en välkänd röst i Sveriges radio. Han – grafiker och en av våra främsta affischkonstnärer. BIZ&ART träffar Ulla de Verdier och Adriaan Honcoop bland bondbönor och trädgårdsmolla.

Ulla&Adriaan

Lady

Andrea Dahlkild

54

När man följt gångvägen som delar åkrarna i norra Stabby så långt att blåsten helt överröstar stadstrafiken, är det inte långt kvar till Ulla de Verdier och Adriaan Honcoops odlingslott. Efter en liten tunnel breder Hällbyvalls koloniolottsområde ut sig som ett lummigt undantag från junitorkan. Ulla kommer fram med border terriern Lady i släptåg, visar leende sin jordiga högerkarda och räcker fram handleden för att hälsa. Adriaan står böjd över jorden en bit bort. – Han bygger en ställning åt purpurstörbönorna att klättra på, berättar Ulla. Han är bättre än jag på sådant. När Ulla de Verdier inte avhandlar samhällsfrågor i Studio Uppland, recenserar teater eller vårdar äppelträd i Odla med P1, är chansen stor att hon befinner sig just här. – Jag kan gå hit och vara jättesur, men när jag kommer tillbaka är jag snäll. Det är ett mysterium … som man kanske inte behöver lösa, men jag har funderat rätt mycket på vad det är som gör att folk mår så bra av odling. Och jag tror att det är det här med liv, död och närvaro. Att man är i nuet och kan njuta med alla sina sinnen. Jag tror jättemycket på odlingens läkande kraft, men det kan vara jobbigt också. Det är liksom inget universalpiller. Adriaan åker inte hit lika ofta. Konstnären har sin fristad i ateljén på Dragarbrunnsgatan, där han hållit till sedan 1975. På den tiden fungerade den som bostad. Han och Ulla bodde där tillsammans tills de fick sin

första dotter, då köpte de en liten etta på samma gård. Adriaan Honcoop kom som konststudent från Holland till Uppsala i mitten av 60-talet. Han startade en grafikverkstad tillsammans med vännen Norbert Faber, och började försörja sig på att göra affischer. Det var en tid som präglades av ungt politiskt engagemang. Viljan att förändra världen var stark, och affischerna var ett estetiskt och slagkraftigt sätt att nå ut med olika budskap. Konst, musik och aktivism förekom ofta i allians. – Det var pop music och pop art, berättar Adriaan. Jag och Norbert hade en av våra studios i en gammal fabrik dit det ofta kom band och spelade. Affischkonsten är också orsaken till att Ulla de Verdier och Adriaan Honcoop träffade varandra. De var båda nyckelpersoner i affischgruppen på anrika Uppsala Musikforum, en ideell förening som organiserade konserter med progressiv musik. Ulla var huvudansvarig och Adriaan ledde tillverkningen. Den tryckmetod som användes heter silk screen, och går till så att färgen med hjälp av en gummiskrapa pressades på pappret genom en tunn väv. – Screen var underground. Jag gjorde det så billigt och snabbt som möjligt. Någon kunde ringa och vilja ha en affisch samma dag, och då var det bara att säga ja, det fixar vi. Tryckerierna var dyrare och behövde flera veckor på sig, minns Adriaan Honcoop. Här bland mynta och svartvinbär blir tiden till luft, och 70-talet känns plötsligt märkligt nära. För tre år sedan fanns ingenting där vi står, nu bildar de 113

55


Hon – en välkänd röst i Sveriges radio. Han – grafiker och en av våra främsta affischkonstnärer. BIZ&ART träffar Ulla de Verdier och Adriaan Honcoop bland bondbönor och trädgårdsmolla.

Ulla&Adriaan

Lady

Andrea Dahlkild

54

När man följt gångvägen som delar åkrarna i norra Stabby så långt att blåsten helt överröstar stadstrafiken, är det inte långt kvar till Ulla de Verdier och Adriaan Honcoops odlingslott. Efter en liten tunnel breder Hällbyvalls koloniolottsområde ut sig som ett lummigt undantag från junitorkan. Ulla kommer fram med border terriern Lady i släptåg, visar leende sin jordiga högerkarda och räcker fram handleden för att hälsa. Adriaan står böjd över jorden en bit bort. – Han bygger en ställning åt purpurstörbönorna att klättra på, berättar Ulla. Han är bättre än jag på sådant. När Ulla de Verdier inte avhandlar samhällsfrågor i Studio Uppland, recenserar teater eller vårdar äppelträd i Odla med P1, är chansen stor att hon befinner sig just här. – Jag kan gå hit och vara jättesur, men när jag kommer tillbaka är jag snäll. Det är ett mysterium … som man kanske inte behöver lösa, men jag har funderat rätt mycket på vad det är som gör att folk mår så bra av odling. Och jag tror att det är det här med liv, död och närvaro. Att man är i nuet och kan njuta med alla sina sinnen. Jag tror jättemycket på odlingens läkande kraft, men det kan vara jobbigt också. Det är liksom inget universalpiller. Adriaan åker inte hit lika ofta. Konstnären har sin fristad i ateljén på Dragarbrunnsgatan, där han hållit till sedan 1975. På den tiden fungerade den som bostad. Han och Ulla bodde där tillsammans tills de fick sin

första dotter, då köpte de en liten etta på samma gård. Adriaan Honcoop kom som konststudent från Holland till Uppsala i mitten av 60-talet. Han startade en grafikverkstad tillsammans med vännen Norbert Faber, och började försörja sig på att göra affischer. Det var en tid som präglades av ungt politiskt engagemang. Viljan att förändra världen var stark, och affischerna var ett estetiskt och slagkraftigt sätt att nå ut med olika budskap. Konst, musik och aktivism förekom ofta i allians. – Det var pop music och pop art, berättar Adriaan. Jag och Norbert hade en av våra studios i en gammal fabrik dit det ofta kom band och spelade. Affischkonsten är också orsaken till att Ulla de Verdier och Adriaan Honcoop träffade varandra. De var båda nyckelpersoner i affischgruppen på anrika Uppsala Musikforum, en ideell förening som organiserade konserter med progressiv musik. Ulla var huvudansvarig och Adriaan ledde tillverkningen. Den tryckmetod som användes heter silk screen, och går till så att färgen med hjälp av en gummiskrapa pressades på pappret genom en tunn väv. – Screen var underground. Jag gjorde det så billigt och snabbt som möjligt. Någon kunde ringa och vilja ha en affisch samma dag, och då var det bara att säga ja, det fixar vi. Tryckerierna var dyrare och behövde flera veckor på sig, minns Adriaan Honcoop. Här bland mynta och svartvinbär blir tiden till luft, och 70-talet känns plötsligt märkligt nära. För tre år sedan fanns ingenting där vi står, nu bildar de 113

55


56

57


56

57


odlingslotterna ett frodigt lapptäcke. Jordgubbar i sina glansdagar, skygga bondbönor och så ålandsroten med de gula blommorna som är som festtallrikar för fjärilarna. Ulla och Adriaans kolonilott är väl tilltagen, 200 kvadratmeter kanske. – Ser du de grågröna bladen där borta? Det är kronärtskocka, jag bytte den mot ett par majsplantor, berättar Ulla. Vi får se vad det blir av den. Jag tycker om det här med att man inte kan vara säker på att det blir något. Odling handlar om att skapa och styra, men också om att underkasta sig naturen. I programmet Odla med P1 kan Ulla de Verdier kombinera odlingsintresse och radiojournalistik. – Jag är helt uppslukad av ljud och otroligt fascinerad av hur man genom att ha bakgrundsljud kan öppna dörrar till en hel värld. Man kan tycka att odling passar dåligt i radio eftersom mediet saknar bilder, men lyssnarna kan själva skapa dem. Ulla återkommer till ordet närvaro. Närvaro i mötet med naturen, och med de människor hon träffar i sitt jobb. – Jag älskar mötet när det funkar, när man verkligen är där. Och jag tycker att hela grejen med journalistik är att låta enskilda människor och deras berättelser visa på större sammanhang och politiska beslutseffekter. Vinden tar med sig en röst över fältet, genom snåren och fram till oss. Det är Lasse, koloniområdets tillsynsman, som ropar. Han vill bjuda på fika. Vi går åtskilliga lotter bort och slår oss ned vid hans bord, äter vetebröd med blåbärssylt och dricker gott kaffe ur udda koppar. Lady leker med Lasses betydligt större hund, som lustigt nog också heter Lady. Radioskvalet från någon reklamkanal är en påminnelse om att vi fortfarande befinner oss på 2000-talet – Det händer att jag går som lärare på GUC och visar hur vi gjorde affischer på 60-talet. Då blir eleverna imponerade. ”Va, skar du ut varje bokstav? Varför använde du inte dator?” Utvecklingen har gått fort, säger Adriaan Honcoop. Han konstaterar att affischernas guldålder är förbi. – Informationen finns på internet. Det fungerar inte längre så att folk går fram och tittar på en affisch för

58

att se vad som händer. Men jag klagar inte. Adriaan Honcoops verk hyllas, senast i utställningen Affischkonst på Konstmuseet i Uppsala som ska repriseras i höst. Nu för tiden har han mycket tid över till egen grafik, något han eftersträvat under hela sin yrkesverksamma tid. Det innebär bland annat samarbeten med konstnärskollegan Carl Johan de Geer. Men om det är Adriaan Honcoop kryptisk. Istället pratar vi pupurstörbönor, äter av Ullas jordgubbar och tittar på Lady och Lady som syns och försvinner mellan odlingslotterna. n

59


odlingslotterna ett frodigt lapptäcke. Jordgubbar i sina glansdagar, skygga bondbönor och så ålandsroten med de gula blommorna som är som festtallrikar för fjärilarna. Ulla och Adriaans kolonilott är väl tilltagen, 200 kvadratmeter kanske. – Ser du de grågröna bladen där borta? Det är kronärtskocka, jag bytte den mot ett par majsplantor, berättar Ulla. Vi får se vad det blir av den. Jag tycker om det här med att man inte kan vara säker på att det blir något. Odling handlar om att skapa och styra, men också om att underkasta sig naturen. I programmet Odla med P1 kan Ulla de Verdier kombinera odlingsintresse och radiojournalistik. – Jag är helt uppslukad av ljud och otroligt fascinerad av hur man genom att ha bakgrundsljud kan öppna dörrar till en hel värld. Man kan tycka att odling passar dåligt i radio eftersom mediet saknar bilder, men lyssnarna kan själva skapa dem. Ulla återkommer till ordet närvaro. Närvaro i mötet med naturen, och med de människor hon träffar i sitt jobb. – Jag älskar mötet när det funkar, när man verkligen är där. Och jag tycker att hela grejen med journalistik är att låta enskilda människor och deras berättelser visa på större sammanhang och politiska beslutseffekter. Vinden tar med sig en röst över fältet, genom snåren och fram till oss. Det är Lasse, koloniområdets tillsynsman, som ropar. Han vill bjuda på fika. Vi går åtskilliga lotter bort och slår oss ned vid hans bord, äter vetebröd med blåbärssylt och dricker gott kaffe ur udda koppar. Lady leker med Lasses betydligt större hund, som lustigt nog också heter Lady. Radioskvalet från någon reklamkanal är en påminnelse om att vi fortfarande befinner oss på 2000-talet – Det händer att jag går som lärare på GUC och visar hur vi gjorde affischer på 60-talet. Då blir eleverna imponerade. ”Va, skar du ut varje bokstav? Varför använde du inte dator?” Utvecklingen har gått fort, säger Adriaan Honcoop. Han konstaterar att affischernas guldålder är förbi. – Informationen finns på internet. Det fungerar inte längre så att folk går fram och tittar på en affisch för

58

att se vad som händer. Men jag klagar inte. Adriaan Honcoops verk hyllas, senast i utställningen Affischkonst på Konstmuseet i Uppsala som ska repriseras i höst. Nu för tiden har han mycket tid över till egen grafik, något han eftersträvat under hela sin yrkesverksamma tid. Det innebär bland annat samarbeten med konstnärskollegan Carl Johan de Geer. Men om det är Adriaan Honcoop kryptisk. Istället pratar vi pupurstörbönor, äter av Ullas jordgubbar och tittar på Lady och Lady som syns och försvinner mellan odlingslotterna. n

59


Syndigt gott

Sällskapsvin

Bra Hjort Liselotte Forslin

”Gillar du zinfandeldruvans mest publika, bombastiskt saftiga, framtoning kan du ha en ny favorit i 7 Deadly Zins där yppigt solmogna röda bär och fat trängs i buteljen.” Sune Liljevall/TT Spektra

7 Deadly Zins 2005 Kalifornien, USA Artikelnr: 6690 Pris: 99 kr 15%vol.

janake wine group AB | Lindetorpsvägen 17 | 121 63 Johanneshov | www.janake.se

60

Alkoholkonsumtion under Alkoholkonsumtion graviditeten kan skada under barnet

graviditeten kan skada barnet

61


Syndigt gott

Sällskapsvin

Bra Hjort Liselotte Forslin

”Gillar du zinfandeldruvans mest publika, bombastiskt saftiga, framtoning kan du ha en ny favorit i 7 Deadly Zins där yppigt solmogna röda bär och fat trängs i buteljen.” Sune Liljevall/TT Spektra

7 Deadly Zins 2005 Kalifornien, USA Artikelnr: 6690 Pris: 99 kr 15%vol.

janake wine group AB | Lindetorpsvägen 17 | 121 63 Johanneshov | www.janake.se

60

Alkoholkonsumtion under Alkoholkonsumtion graviditeten kan skada under barnet

graviditeten kan skada barnet

61


Andreas Hjort är kocken som stannar i hemstaden och lagar prima mat istället för att tävla och flytta runt. Det är vi Uppsalabor mycket tacksamma för. Var än Hjort rör i grytorna blir det fantasiskt resultat. Det började på vägkrogen Röde Orm i Björklinge. Redan som femtonåring hanterade han busslaster som ville ha mat snabbt. Sedan varvade han livsmedelsteknisk linje med extrajobb på välrenommerade Nils Emils bakficka och L’Escargot i Stockholm. Andreas gick på Grythyttans restauranghögskola första året den fanns och beskriver utbildningen som lite för mycket teori och flummig. – Det är säkert mer kreativt nu, säger Andreas Hjort. Där gick också Andreas Hedlund som blev hans kompanjon på den för den tiden nyskapande krogen Grisen på Östra Ågatan. – Vi var två unga nyutexaminerade grabbar som fick chansen att driva en gourmetkrog med höga ambitioner. Efter en miss med en totalentreprenör som gick i konkurs var vi tvungna att stänga. Det var tre slitiga år men roligt och lärorikt, säger Andreas Hjort och ler. För er som inte var med hade Grisen en avancerad meny där de dedikerade kyparna ägnade god tid åt att förklara hur exempelvis den tryfferade hummerkorven var tillagad och varför den låg i just den skummade soppan och så vidare. På nittiotalet kändes det nytt och modernt. Många är vi som saknat Grisen. Att hans namne Andreas Hedlund blev Årets Kock några år senare är inget som inspirerat Hjort till att själv tävla. Han är cool som tjuren Ferdinand. – Nej, jag har aldrig velat vara frontperson. Föredrar att koncentrera mig på det jag är bra på – god mat. Men någon gång vill jag starta eget. Laga god mat har han fortsatt med i hemstaden. Bland annat på Josef och på Katalin för Katalin Varga. – Att jobba för Kattis är bland det bästa jag gjort, hon är fantastisk.

62

På frågan varför ingen lyxkrog funkar i Uppsala har han bara en gissning att man måste kunna ta betalt för bra råvaror. Kan man inte det eller om inte gästerna vill betala måste man hitta en rätt som är mer ekonomisk. Det är så tajta marginaler. Numera jobbar Andreas på Hotell Gillet som ingår i Choice-kedjan som har ett utarbetat eko-tänk. – Bara att vi använder 250 ekologiska ägg till frukost får hönorna att värpa mer ägg, miljön skonas och gästerna medvetnare. Dessutom får vi ett internt eko-tänk som vi tar med oss hem. Vad är trendigt i restaurangvärlden och vad satsar Gillet på? – Fransk bistro förstås, som är hett nu. Inget ”cuisine nouveau” à la åttiotal med två korslagda haricot vertes. Nej, då. Enkel fransk bistromat som steak frites, moule mariniere och crème caramel. Det passar Andreas som erkänner att han är ”frankofil”. – Där har man respekt för historia, tradition och råvaror. Han ser fram emot hösten med fina och prisvärda ingredienser. Och när Andreas Hjort pratar svamp, rotfrukter och vilt så det vattnas i munnen finns det ingen anledning att frukta mörkare tider.

FAKTA ANDreaS HJORT Namn: Andreas Hjort, kökschef Gillet Brasserie & Lounge Ålder: 35 Familj: Sambo Lotta, Leo 2,5 år, Lova 1 år Senaste bästa restaurangbesöket: Zink i Stockholm för helhetsupplevelsen, glädjen och maten. Om kockyrket: En livsstil. För mig också ett skapande. Alla sinnen spelar in. Viktigast i restaurangköket: Medarbetarna. Viktigast i hemmaköket: Ett rätt planerat kök. En bra lördagkväll: Som bäst skaldjur från Feskarn. De är superduktiga. Umgås hellre med familjen än lagar mat vilket ibland betyder fiskpinnar och pulvermos. Hur räddar man ”Hem-från-semestern-tomt-kylskåpsituationen”: Pizza eller burgare på vägen hem. (Tack för det, Hjort.) n

63


Andreas Hjort är kocken som stannar i hemstaden och lagar prima mat istället för att tävla och flytta runt. Det är vi Uppsalabor mycket tacksamma för. Var än Hjort rör i grytorna blir det fantasiskt resultat. Det började på vägkrogen Röde Orm i Björklinge. Redan som femtonåring hanterade han busslaster som ville ha mat snabbt. Sedan varvade han livsmedelsteknisk linje med extrajobb på välrenommerade Nils Emils bakficka och L’Escargot i Stockholm. Andreas gick på Grythyttans restauranghögskola första året den fanns och beskriver utbildningen som lite för mycket teori och flummig. – Det är säkert mer kreativt nu, säger Andreas Hjort. Där gick också Andreas Hedlund som blev hans kompanjon på den för den tiden nyskapande krogen Grisen på Östra Ågatan. – Vi var två unga nyutexaminerade grabbar som fick chansen att driva en gourmetkrog med höga ambitioner. Efter en miss med en totalentreprenör som gick i konkurs var vi tvungna att stänga. Det var tre slitiga år men roligt och lärorikt, säger Andreas Hjort och ler. För er som inte var med hade Grisen en avancerad meny där de dedikerade kyparna ägnade god tid åt att förklara hur exempelvis den tryfferade hummerkorven var tillagad och varför den låg i just den skummade soppan och så vidare. På nittiotalet kändes det nytt och modernt. Många är vi som saknat Grisen. Att hans namne Andreas Hedlund blev Årets Kock några år senare är inget som inspirerat Hjort till att själv tävla. Han är cool som tjuren Ferdinand. – Nej, jag har aldrig velat vara frontperson. Föredrar att koncentrera mig på det jag är bra på – god mat. Men någon gång vill jag starta eget. Laga god mat har han fortsatt med i hemstaden. Bland annat på Josef och på Katalin för Katalin Varga. – Att jobba för Kattis är bland det bästa jag gjort, hon är fantastisk.

62

På frågan varför ingen lyxkrog funkar i Uppsala har han bara en gissning att man måste kunna ta betalt för bra råvaror. Kan man inte det eller om inte gästerna vill betala måste man hitta en rätt som är mer ekonomisk. Det är så tajta marginaler. Numera jobbar Andreas på Hotell Gillet som ingår i Choice-kedjan som har ett utarbetat eko-tänk. – Bara att vi använder 250 ekologiska ägg till frukost får hönorna att värpa mer ägg, miljön skonas och gästerna medvetnare. Dessutom får vi ett internt eko-tänk som vi tar med oss hem. Vad är trendigt i restaurangvärlden och vad satsar Gillet på? – Fransk bistro förstås, som är hett nu. Inget ”cuisine nouveau” à la åttiotal med två korslagda haricot vertes. Nej, då. Enkel fransk bistromat som steak frites, moule mariniere och crème caramel. Det passar Andreas som erkänner att han är ”frankofil”. – Där har man respekt för historia, tradition och råvaror. Han ser fram emot hösten med fina och prisvärda ingredienser. Och när Andreas Hjort pratar svamp, rotfrukter och vilt så det vattnas i munnen finns det ingen anledning att frukta mörkare tider.

FAKTA ANDreaS HJORT Namn: Andreas Hjort, kökschef Gillet Brasserie & Lounge Ålder: 35 Familj: Sambo Lotta, Leo 2,5 år, Lova 1 år Senaste bästa restaurangbesöket: Zink i Stockholm för helhetsupplevelsen, glädjen och maten. Om kockyrket: En livsstil. För mig också ett skapande. Alla sinnen spelar in. Viktigast i restaurangköket: Medarbetarna. Viktigast i hemmaköket: Ett rätt planerat kök. En bra lördagkväll: Som bäst skaldjur från Feskarn. De är superduktiga. Umgås hellre med familjen än lagar mat vilket ibland betyder fiskpinnar och pulvermos. Hur räddar man ”Hem-från-semestern-tomt-kylskåpsituationen”: Pizza eller burgare på vägen hem. (Tack för det, Hjort.) n

63


Simma lugnt?

Roll Up Canvas Akvarell XL Posters Fotografiska kopior Digital bildbehandling

Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 26 26 00 www.bildformatet.se 64

65


Simma lugnt?

Roll Up Canvas Akvarell XL Posters Fotografiska kopior Digital bildbehandling

Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 26 26 00 www.bildformatet.se 64

65


anders ryman Lillemor Berg

Vem har inte närt en dröm om ett fritt liv fyllt av resor och möten? Tänk, att på egen hand bygga sig en karriär med hela världen som verksamhetsfält. Några få äger tillräckligt mycket envishet, målmedveten och talang för att förverkliga den drömmen. Anders Ryman har gjort det!

Anders Ryman är en internationellt verksam fotograf och skribent med etniska kulturer som specialitet. Han har ett imponerade cv i fotojournalistik med arbeten publicerade i en rad olika tidningar och tidskrifter världen över, bland annat i GEO, Airone, Conde Nast Traveler och National Geographic. Till meriterna hör, förutom ett antal fotografiska utställningar, numera också två omfattande bokverk, Söderhav: Människor och kulturer i Stilla havets övärld (1998), en dokumentation av Söderhavsregionen, och den helt nyligen utkomna Livets steg. Den sistnämnda är resultatet av sju års arbete med att dokumentera riter och ceremonier i olika kulturer världen över. Om man tar det från början, är Anders Ryman en ganska vanlig grabb, uppvuxen i Orsa. – Under gymnasietiden tänkte jag mig nog en framtid som ingenjör eller något annat vanligt yrke med teknisk inriktning. Jag var bra på naturkunskap och matte, konstaterar Anders Ryman med en mjukt sjungande stämma (dalmålet är i gott behåll). Men ödet bjöd på ett lappkast. Som sjuttonåring kom Anders att tillbringa ett år i USA som utbytesstudent. Mötet med den amerikanska indiankulturen blev

66

man ser i Rymans bilder är skönhet och upplysande spegling i samma andetag. Det är en ömsint och estetisk blick på världen, en dokumentation som förmedlar känslomässiga och humanistiska värden. Bilderna är varmt medkännande, ibland nästan smärtsamt intima utan att på något sätt göra avkall på respekten för de avbildade människornas integritet. Och visst är det en slags mission som driver Anders Ryman, en vilja att visa mänsklighetens mångfald men också att olikheterna är ytliga. – Om jag ska nämna ett bestående intryck från alla mina resor, säger Anders eftertänksamt, så är det hur lika vi människor egentligen är i grund och botten. Idén till projektet Livets steg bygger på det. Likheten är särskilt tydlig just i behovet av att fira eller manifestera övergångar i livet. Det har varit viktigt för mig att inte enbart skildra exotiska miljöer utan att också visa till exempel studentfirandet i Uppsala som prov på en rituell övergångsakt.

Även om boken Livets steg tagit sju år att sammanställa, har Anders Ryman förvånansvärt nog tillbringat relativt kort tid på varje plats, i snitt cirka tre–fyra veckor. Hur prickar man in rätt tillfälle? – Konsten att vara på rätt plats vid rätt tillfälle handlar förstås delvis om research och planering. Vissa ceremonier är tidsbestämda och återkommer årligen. Annars söker man upp platser där man vet att det förekommer uttryck som man vill dokumentera och inväntar sedan rätt ögonblick. Människors livscykler pågår ju hela tiden överallt. Ibland kan det hända att man spontant hamnar i intressanta situationer som man inte räknat med. Under de första fyra åren av projektet Livets steg reste Anders ofta med sin dåvarande sambo och senare med en fotoassistent. Men många gånger har han arbetat helt ensam. När det gäller otillgängliga platser, som vid möten med ursprungsbefolkningar, är det nödvändigt att hitta en guide som kan tolka. Men hur kan en

avgörande för den framtida inriktningen. Intresset för etniska kulturer höll i sig efter hemkomsten till Sverige och ledde till studier i kulturantropologi vid Uppsala universitet. Som doktorand gjorde Anders Ryman ett antropologiskt fältarbete på Samoaöarna. Året i fält gav mersmak, på den vägen är det. – Vad som intresserade mig mest under studietiden var fältarbete. Syftet med att fortsätta inom universitetet är ju att undervisa. Det innebär oftast att man blir fast där, så de framtidsutsikterna lockade inte. Som fotograf och skribent har jag så mycket större frihet att syssla med det jag vill. Steget från kulturantropologi till fotojournalistik är kanske inte så långt. Anders jobbar med antropologiska teman men har framför allt som fotograf utvecklat ett uttryck av konstnärliga dimensioner som går långt utöver rent dokumentära kvaliteter. Livets steg eller Rites of Life som den nya boken heter på engelska, är mer än ett praktfullt bokverk på nästan sexhundra sidor med totalt tvåhundraåttio fotografier. Anders Ryman har skapat en gripande vacker exposé över mänskligheten, som handlar om det universella behovet att fira övergångar från ett skede i livet till ett annat. Vad

67


anders ryman Lillemor Berg

Vem har inte närt en dröm om ett fritt liv fyllt av resor och möten? Tänk, att på egen hand bygga sig en karriär med hela världen som verksamhetsfält. Några få äger tillräckligt mycket envishet, målmedveten och talang för att förverkliga den drömmen. Anders Ryman har gjort det!

Anders Ryman är en internationellt verksam fotograf och skribent med etniska kulturer som specialitet. Han har ett imponerade cv i fotojournalistik med arbeten publicerade i en rad olika tidningar och tidskrifter världen över, bland annat i GEO, Airone, Conde Nast Traveler och National Geographic. Till meriterna hör, förutom ett antal fotografiska utställningar, numera också två omfattande bokverk, Söderhav: Människor och kulturer i Stilla havets övärld (1998), en dokumentation av Söderhavsregionen, och den helt nyligen utkomna Livets steg. Den sistnämnda är resultatet av sju års arbete med att dokumentera riter och ceremonier i olika kulturer världen över. Om man tar det från början, är Anders Ryman en ganska vanlig grabb, uppvuxen i Orsa. – Under gymnasietiden tänkte jag mig nog en framtid som ingenjör eller något annat vanligt yrke med teknisk inriktning. Jag var bra på naturkunskap och matte, konstaterar Anders Ryman med en mjukt sjungande stämma (dalmålet är i gott behåll). Men ödet bjöd på ett lappkast. Som sjuttonåring kom Anders att tillbringa ett år i USA som utbytesstudent. Mötet med den amerikanska indiankulturen blev

66

man ser i Rymans bilder är skönhet och upplysande spegling i samma andetag. Det är en ömsint och estetisk blick på världen, en dokumentation som förmedlar känslomässiga och humanistiska värden. Bilderna är varmt medkännande, ibland nästan smärtsamt intima utan att på något sätt göra avkall på respekten för de avbildade människornas integritet. Och visst är det en slags mission som driver Anders Ryman, en vilja att visa mänsklighetens mångfald men också att olikheterna är ytliga. – Om jag ska nämna ett bestående intryck från alla mina resor, säger Anders eftertänksamt, så är det hur lika vi människor egentligen är i grund och botten. Idén till projektet Livets steg bygger på det. Likheten är särskilt tydlig just i behovet av att fira eller manifestera övergångar i livet. Det har varit viktigt för mig att inte enbart skildra exotiska miljöer utan att också visa till exempel studentfirandet i Uppsala som prov på en rituell övergångsakt.

Även om boken Livets steg tagit sju år att sammanställa, har Anders Ryman förvånansvärt nog tillbringat relativt kort tid på varje plats, i snitt cirka tre–fyra veckor. Hur prickar man in rätt tillfälle? – Konsten att vara på rätt plats vid rätt tillfälle handlar förstås delvis om research och planering. Vissa ceremonier är tidsbestämda och återkommer årligen. Annars söker man upp platser där man vet att det förekommer uttryck som man vill dokumentera och inväntar sedan rätt ögonblick. Människors livscykler pågår ju hela tiden överallt. Ibland kan det hända att man spontant hamnar i intressanta situationer som man inte räknat med. Under de första fyra åren av projektet Livets steg reste Anders ofta med sin dåvarande sambo och senare med en fotoassistent. Men många gånger har han arbetat helt ensam. När det gäller otillgängliga platser, som vid möten med ursprungsbefolkningar, är det nödvändigt att hitta en guide som kan tolka. Men hur kan en

avgörande för den framtida inriktningen. Intresset för etniska kulturer höll i sig efter hemkomsten till Sverige och ledde till studier i kulturantropologi vid Uppsala universitet. Som doktorand gjorde Anders Ryman ett antropologiskt fältarbete på Samoaöarna. Året i fält gav mersmak, på den vägen är det. – Vad som intresserade mig mest under studietiden var fältarbete. Syftet med att fortsätta inom universitetet är ju att undervisa. Det innebär oftast att man blir fast där, så de framtidsutsikterna lockade inte. Som fotograf och skribent har jag så mycket större frihet att syssla med det jag vill. Steget från kulturantropologi till fotojournalistik är kanske inte så långt. Anders jobbar med antropologiska teman men har framför allt som fotograf utvecklat ett uttryck av konstnärliga dimensioner som går långt utöver rent dokumentära kvaliteter. Livets steg eller Rites of Life som den nya boken heter på engelska, är mer än ett praktfullt bokverk på nästan sexhundra sidor med totalt tvåhundraåttio fotografier. Anders Ryman har skapat en gripande vacker exposé över mänskligheten, som handlar om det universella behovet att fira övergångar från ett skede i livet till ett annat. Vad

67


nog svårt att helt anpassa sig till en sådan tillvaro. Att det skulle existera en sorts ursprunglig, lyckligare livsform, tror jag mest är en romantisk föreställning. Livet som frilansare är nog inte heller ett helt igenom glamoröst äventyr, någon man förstår i mötet med en ganska jäktad Anders. Minst tid går åt till det roliga; resor och upplevelser. Mest tid ägnas åt själva produktionsfasen, att ta hand om material som samlats och att skriva artiklar, hålla föreläsningar, ordna med utställningar och finanser. Det är ett slit att få ihop de medel som krävs, inte bara för att gå runt utan också för att kunna genomföra större projekt och förverkliga idéer. Utställningar är kostsamma att producera och svåra att genomföra utan någon form av sponsring. – Att få till finansieringen är som att lägga pussel enligt principen ”många bäckar små”, berättar Anders. Den största delen kommer från inkomster på eget arbete genom publicering av artiklar. Bokförlaget Max Ström har förstås varit ett stöd under arbetet med senaste boken och stipendier har varit ett välkommet tillskott. Under arbetet med projektet Livets steg har Anders Ryman erhållit ett flertal stipendier, bland annat Landstinget i Uppsala läns kulturstipendium 2006.

främling på några veckor komma tillräckligt nära människorna för att få delta i de många gånger väldigt privata sammanhang där riter och ceremonier utövas? – Det är faktiskt inte så svårt, menar Anders, bara man uppträder respektfullt, går försiktigt fram och är lyhörd för de kulturella koderna blir man som regel väl mottagen. Som sagt, människor är väldigt lika världen över, sociala, gästfria och öppna för kommunikation även över språk- och kulturbarriärer. Man delar gärna glädje och sorg, även med en främling. Ryktet säger att vi har att göra med en outtröttlig perfektionist. Ryman vet hur han vill ha det och ger sig inte förrän det blir rätt. – Jo, men det där med fotograferandet och att hitta ett bilduttryck har tagit tid och jag har jobbat mycket på det. Just fotografi var ju inte mitt primära intresse.

68

Någon avkoppling efter sju års väl utfört dokumentationsarbete blir det inte. I anslutning till releasen av boken Livets steg lanseras en utomhusutställning med ett sextiotal bilder i megaformat som bygger på bokens tema. Den har premiär under Stockholms kulturfestival på Raoul Wallenbergs torg, Nybroplan, med början den 5 augusti. Planer finns på att utställningen ska turnera runt världen, likt Arthus-Bertrands Jorden sedd från ovan. Närmast efter Stockholm står Helsingfors på tur nästa höst. Men redan nu i december får Uppsalaborna se ett urval av Anders Rymans bilder på Upplandsmuseet. Denna utställning öppnar den 6 december och kommer att visas ända fram till april 2009. När jag frågar vad nästa steg i livet blir, svarar han med en drömsk blick i fjärran. – Jag är sugen på att läsa, har inte hunnit det så mycket de sista åren. Och kanske resa lite för nöjes skull, ha mer tid för socialt umgänge och friluftsliv – Det får nog vara bra med stora projekt på ett tag. Hoppas Anders Ryman åtminstone hinner njuta av en god bok mellan utställningar, föreläsningar och promotionarbete för den egna boken. n

Det var inför fältarbetet på Samoaöarna jag införskaffade min första professionella kamera, det var på 80talet, sedan har jag fått lära mig hantverket efter hand. Anders har återvänt till Polynesien och Samoaöarna många gånger, lärt sig tala samoanska och har till och med blivit adopterad. Men han är skeptisk till min fråga om han funnit något paradis på jorden. – Jag ser nog Samoa som mitt andra hem på jorden, men paradis – nej, alla former av samhällsliv har nog sitt pris. I vissa kulturer, som på Samoa, lever man väldigt intimt med varandra i storfamiljer. Fördelarna där är att man aldrig behöver bli ensam. Man tar god hand om varandra, hjälps åt att sköta om barn, gamla och sjuka. Men det livet blir ju å andra sidan väldigt styrt av kollektivets krav. Om man är uppvuxen i ett individualistiskt samhälle i västerländsk bemärkelse, är det

69


nog svårt att helt anpassa sig till en sådan tillvaro. Att det skulle existera en sorts ursprunglig, lyckligare livsform, tror jag mest är en romantisk föreställning. Livet som frilansare är nog inte heller ett helt igenom glamoröst äventyr, någon man förstår i mötet med en ganska jäktad Anders. Minst tid går åt till det roliga; resor och upplevelser. Mest tid ägnas åt själva produktionsfasen, att ta hand om material som samlats och att skriva artiklar, hålla föreläsningar, ordna med utställningar och finanser. Det är ett slit att få ihop de medel som krävs, inte bara för att gå runt utan också för att kunna genomföra större projekt och förverkliga idéer. Utställningar är kostsamma att producera och svåra att genomföra utan någon form av sponsring. – Att få till finansieringen är som att lägga pussel enligt principen ”många bäckar små”, berättar Anders. Den största delen kommer från inkomster på eget arbete genom publicering av artiklar. Bokförlaget Max Ström har förstås varit ett stöd under arbetet med senaste boken och stipendier har varit ett välkommet tillskott. Under arbetet med projektet Livets steg har Anders Ryman erhållit ett flertal stipendier, bland annat Landstinget i Uppsala läns kulturstipendium 2006.

främling på några veckor komma tillräckligt nära människorna för att få delta i de många gånger väldigt privata sammanhang där riter och ceremonier utövas? – Det är faktiskt inte så svårt, menar Anders, bara man uppträder respektfullt, går försiktigt fram och är lyhörd för de kulturella koderna blir man som regel väl mottagen. Som sagt, människor är väldigt lika världen över, sociala, gästfria och öppna för kommunikation även över språk- och kulturbarriärer. Man delar gärna glädje och sorg, även med en främling. Ryktet säger att vi har att göra med en outtröttlig perfektionist. Ryman vet hur han vill ha det och ger sig inte förrän det blir rätt. – Jo, men det där med fotograferandet och att hitta ett bilduttryck har tagit tid och jag har jobbat mycket på det. Just fotografi var ju inte mitt primära intresse.

68

Någon avkoppling efter sju års väl utfört dokumentationsarbete blir det inte. I anslutning till releasen av boken Livets steg lanseras en utomhusutställning med ett sextiotal bilder i megaformat som bygger på bokens tema. Den har premiär under Stockholms kulturfestival på Raoul Wallenbergs torg, Nybroplan, med början den 5 augusti. Planer finns på att utställningen ska turnera runt världen, likt Arthus-Bertrands Jorden sedd från ovan. Närmast efter Stockholm står Helsingfors på tur nästa höst. Men redan nu i december får Uppsalaborna se ett urval av Anders Rymans bilder på Upplandsmuseet. Denna utställning öppnar den 6 december och kommer att visas ända fram till april 2009. När jag frågar vad nästa steg i livet blir, svarar han med en drömsk blick i fjärran. – Jag är sugen på att läsa, har inte hunnit det så mycket de sista åren. Och kanske resa lite för nöjes skull, ha mer tid för socialt umgänge och friluftsliv – Det får nog vara bra med stora projekt på ett tag. Hoppas Anders Ryman åtminstone hinner njuta av en god bok mellan utställningar, föreläsningar och promotionarbete för den egna boken. n

Det var inför fältarbetet på Samoaöarna jag införskaffade min första professionella kamera, det var på 80talet, sedan har jag fått lära mig hantverket efter hand. Anders har återvänt till Polynesien och Samoaöarna många gånger, lärt sig tala samoanska och har till och med blivit adopterad. Men han är skeptisk till min fråga om han funnit något paradis på jorden. – Jag ser nog Samoa som mitt andra hem på jorden, men paradis – nej, alla former av samhällsliv har nog sitt pris. I vissa kulturer, som på Samoa, lever man väldigt intimt med varandra i storfamiljer. Fördelarna där är att man aldrig behöver bli ensam. Man tar god hand om varandra, hjälps åt att sköta om barn, gamla och sjuka. Men det livet blir ju å andra sidan väldigt styrt av kollektivets krav. Om man är uppvuxen i ett individualistiskt samhälle i västerländsk bemärkelse, är det

69


70

71


70

71


anders ryman

72

73


anders ryman

72

73


anders ryman

74

75


anders ryman

74

75


anders ryman

76

77


anders ryman

76

77


koldioxidbantning? Staffan Lindberg

Jaha, ska du sluta andas nu också? Var den första kommentaren. Jag hade blivit koldioxidbantare, en person som minskar sina personliga utsläpp av växthusgaser till atmosfären. Allt för att dämpa klimatförändringarna. När jag var liten var koldioxiden en god gas. Man utsöndrade den när man talade med pelargoner. I gengäld fick man syre att andas och livet gillade sin gång. Men när vi nu eldar upp de fossila bränslen som varit lagrade i jordskorpan i eoner snackar vi ihjäl en hel planet! Så sedan hösten 2006 när media skrek ut att vi behöver fyra jordklot men bara har ett och persiljan ännu på nyårsaftonen spirade på balkongen, koldioxidbantar jag. Ambitionen var att under 2007 få ner på mina utsläpp till en hållbar nivå. Detta dock utan att tova skägget, bli backstugusittare och odla morötter i Dala-Järna. Dvs bo kvar i Uppsala och leva bland vanliga människor och inte minst i min helt vanliga familj. Detta skildrades bl a i SVT:s Vädrets makter häromåret där jag fick min egen bantningshörna. Så under överinseende och med goda råd av forskare från SLU, KTH, FOI och Miljöförvaltningen i Stockholm började jag leva så klimatsmart jag kunde. Alla inköpskvitton samlade jag i en pärm som senare blev staplar i ett diagram. Så här såg januari ut: Koldioxidutsläpp i kilo under januari. Totalt 289 kg. Uträkning utförd av Martin Saar, Miljöförvaltningen, Stockholm.

Olika kategorier av konsumtion utgör staplarna och höjden på staplarna anger klimatpåverkan. Ännu var jag långt ifrån de 2,5 ton koldioxidekvivalenter* per år jag hade som mål. Men en sak blev tydlig. Det är tre staplar de flesta av oss har att kämpa med: Bilen, biffen och bostaden, (i bilen får man också räkna in flyget eller semesterresan). Vad gjorde jag då? Och vad kan man göra i Uppsala? Jo bland annat detta:

Bilen (transporter alltså) Korta sträckor. Tog cykeln förstås, med kärror och påhäng. Elmoppen, www.elmoppo.se som drar 1000W (mindre än vår brödrost hemma) och kostar 1,50 att tanka. Går då cirka 5 mil. Utmärkt att köra barn till basketen med eller för två vuxna personer. Finns i Hemmabutiken på Draget i Uppsala. Längre sträckor. Tåg är överlägset klimatbäst. Alla mina turnéer går nu med tåg, även gig i Kiruna. När jag spelar klimatshow ingår eventuellt krångel i konceptet.

Semester I somras blev det en treveckors tågluff genom halva Europa. Flyg kommer inte längre på fråga. Kolla vad resan ställer till med på www.atmosfair.de Till sommarstugan kommer vi snart köra hyrd biogasbil istället för egen etanolbil. Köra på bajs och matrester är okej. En resa med biogas till landet (18 mil) ger faktiskt samma utsläpp som om hela familjen delade på en Big Mac (2,5 kg CO2-ekv).

Biffen (maten alltså) Den högsta stapeln blev förvånande nog maten. Men med råd från SLU (KliMatguiden www.cul.slu.se gick det bättre: Ät mindre kött. Köttproduktionen är jordens största klimatbov enligt FN. Blev med tiden bättre på att laga vegetariskt och från grunden. Mina vegokroppkakor blev en hit. Blötlade baljväxter, groddade och serverade så mycket morötter att barnen antog en gulaktig hudfärg, vilket inte gjorde något eftersom de gillar familjen Simpson. Hittade Glad gris från Fjärdhundra, en kravkyckling från Hagby, lite älg och hjort i den mån det blev

78

kött. Skaldjur (förutom musslor) gick bort samt mycket av fisken (som rest långt eller är utrotningshotad). Fiskguide finns på www.wwf.se Följ den svenska odlingssäsongen. Hittade ekologiska grönsaker att prenumerera på (Ramsjö gård utanför Björklinge). Köp så närproducerat som möjligt. Det mest lokala blev sockerärter, tomater, grönkål och kryddor från balkongen (armlängd). Köp ekologiskt. Bra butiker i Uppsala: Tant Gröns skafferi, Klaus goda, Svenska delikatesser samt i viss mån COOP och Torgkassen. Spara energi i matlagningen. Använde vattenkokare och utnyttjade eftervärme på spisen. Ät upp det du köpt hem. Var tredje matkasse slängs läser jag i DN. Har blivit något av en restvirtuos i köket. Annars: Öl från lokala bryggeriet Slottskällan (som jag nästan ser från balkongen). När det blev vin blev det europeiskt kravmärkt. Undvek ris som vuxit under vatten vilket ger metanutsläpp. I den mån det blev ris blev det italienskt som växt på marken. Försökte hålla mig inom Europa i den mån det inte fanns svenska varor.

Restauranger

Ekocaféet, Uppsala Konsert & kongress (som alltid har en klimatsmart rätt på menyn), Fröjas sal (vegetariskt) och Lingon (svensk husman).

Bostaden/El Bytte till vindkraftsel www.o2.se Nästa steg blir att köpa vindkraftsandelar. Tog bort standbyfunktioner och transformatorer. Det minskade elförbrukningen med en femtedel. Stängde av handdukstorkarna. De drar 80W styck och glöms ofta på. Torktumlaren stängdes av eftersom vi kunde hängtorka allt effektivt över natten. Med en effektiv centrifug på 1600 varv i minuten har vi inte saknat den. Lågenergilampor överallt (helst LED-teknik).

79


koldioxidbantning? Staffan Lindberg

Jaha, ska du sluta andas nu också? Var den första kommentaren. Jag hade blivit koldioxidbantare, en person som minskar sina personliga utsläpp av växthusgaser till atmosfären. Allt för att dämpa klimatförändringarna. När jag var liten var koldioxiden en god gas. Man utsöndrade den när man talade med pelargoner. I gengäld fick man syre att andas och livet gillade sin gång. Men när vi nu eldar upp de fossila bränslen som varit lagrade i jordskorpan i eoner snackar vi ihjäl en hel planet! Så sedan hösten 2006 när media skrek ut att vi behöver fyra jordklot men bara har ett och persiljan ännu på nyårsaftonen spirade på balkongen, koldioxidbantar jag. Ambitionen var att under 2007 få ner på mina utsläpp till en hållbar nivå. Detta dock utan att tova skägget, bli backstugusittare och odla morötter i Dala-Järna. Dvs bo kvar i Uppsala och leva bland vanliga människor och inte minst i min helt vanliga familj. Detta skildrades bl a i SVT:s Vädrets makter häromåret där jag fick min egen bantningshörna. Så under överinseende och med goda råd av forskare från SLU, KTH, FOI och Miljöförvaltningen i Stockholm började jag leva så klimatsmart jag kunde. Alla inköpskvitton samlade jag i en pärm som senare blev staplar i ett diagram. Så här såg januari ut: Koldioxidutsläpp i kilo under januari. Totalt 289 kg. Uträkning utförd av Martin Saar, Miljöförvaltningen, Stockholm.

Olika kategorier av konsumtion utgör staplarna och höjden på staplarna anger klimatpåverkan. Ännu var jag långt ifrån de 2,5 ton koldioxidekvivalenter* per år jag hade som mål. Men en sak blev tydlig. Det är tre staplar de flesta av oss har att kämpa med: Bilen, biffen och bostaden, (i bilen får man också räkna in flyget eller semesterresan). Vad gjorde jag då? Och vad kan man göra i Uppsala? Jo bland annat detta:

Bilen (transporter alltså) Korta sträckor. Tog cykeln förstås, med kärror och påhäng. Elmoppen, www.elmoppo.se som drar 1000W (mindre än vår brödrost hemma) och kostar 1,50 att tanka. Går då cirka 5 mil. Utmärkt att köra barn till basketen med eller för två vuxna personer. Finns i Hemmabutiken på Draget i Uppsala. Längre sträckor. Tåg är överlägset klimatbäst. Alla mina turnéer går nu med tåg, även gig i Kiruna. När jag spelar klimatshow ingår eventuellt krångel i konceptet.

Semester I somras blev det en treveckors tågluff genom halva Europa. Flyg kommer inte längre på fråga. Kolla vad resan ställer till med på www.atmosfair.de Till sommarstugan kommer vi snart köra hyrd biogasbil istället för egen etanolbil. Köra på bajs och matrester är okej. En resa med biogas till landet (18 mil) ger faktiskt samma utsläpp som om hela familjen delade på en Big Mac (2,5 kg CO2-ekv).

Biffen (maten alltså) Den högsta stapeln blev förvånande nog maten. Men med råd från SLU (KliMatguiden www.cul.slu.se gick det bättre: Ät mindre kött. Köttproduktionen är jordens största klimatbov enligt FN. Blev med tiden bättre på att laga vegetariskt och från grunden. Mina vegokroppkakor blev en hit. Blötlade baljväxter, groddade och serverade så mycket morötter att barnen antog en gulaktig hudfärg, vilket inte gjorde något eftersom de gillar familjen Simpson. Hittade Glad gris från Fjärdhundra, en kravkyckling från Hagby, lite älg och hjort i den mån det blev

78

kött. Skaldjur (förutom musslor) gick bort samt mycket av fisken (som rest långt eller är utrotningshotad). Fiskguide finns på www.wwf.se Följ den svenska odlingssäsongen. Hittade ekologiska grönsaker att prenumerera på (Ramsjö gård utanför Björklinge). Köp så närproducerat som möjligt. Det mest lokala blev sockerärter, tomater, grönkål och kryddor från balkongen (armlängd). Köp ekologiskt. Bra butiker i Uppsala: Tant Gröns skafferi, Klaus goda, Svenska delikatesser samt i viss mån COOP och Torgkassen. Spara energi i matlagningen. Använde vattenkokare och utnyttjade eftervärme på spisen. Ät upp det du köpt hem. Var tredje matkasse slängs läser jag i DN. Har blivit något av en restvirtuos i köket. Annars: Öl från lokala bryggeriet Slottskällan (som jag nästan ser från balkongen). När det blev vin blev det europeiskt kravmärkt. Undvek ris som vuxit under vatten vilket ger metanutsläpp. I den mån det blev ris blev det italienskt som växt på marken. Försökte hålla mig inom Europa i den mån det inte fanns svenska varor.

Restauranger

Ekocaféet, Uppsala Konsert & kongress (som alltid har en klimatsmart rätt på menyn), Fröjas sal (vegetariskt) och Lingon (svensk husman).

Bostaden/El Bytte till vindkraftsel www.o2.se Nästa steg blir att köpa vindkraftsandelar. Tog bort standbyfunktioner och transformatorer. Det minskade elförbrukningen med en femtedel. Stängde av handdukstorkarna. De drar 80W styck och glöms ofta på. Torktumlaren stängdes av eftersom vi kunde hängtorka allt effektivt över natten. Med en effektiv centrifug på 1600 varv i minuten har vi inte saknat den. Lågenergilampor överallt (helst LED-teknik).

79


Bostaden/Värme Vi bor i en bostadsrätt, så värmen gör man inte så mycket åt mer än att hålla den på en något sånär låg nivå. Jag försöker få Vattenfall att ta bort torven (som ju är ett fossilt bränsle) ur vår fjärrvärme. Värmeverket är Uppsalas i särklass största punktutsläpp av växthusgaser. Går inte det bygger vi ett eget passivhus (som ju knappt behöver någon värmekälla).

Övrigt Kläder: Begagnat och ekologiskt. Numer finns det mycket att välja på.

Presenter

Vi försöker att ge bort upplevelser eller tjänster så mycket vi kan. Snittblommor är miljöbovar, men vi gav bort en och annan kryddväxt.

Sopor

Sorterar vi förstås med en väl utbyggd källsortering i huset. Överblivna kläder och grejer går till myrorna och fattiga kusiner. Containerdykning är och förblir en favoritsport.

Nöjen Eftersom vi redan förut hellre gick på teater, bio, konserter och skogsvandring än ägnade oss åt dragracing och sportflyg fortsatte vi den inslagna vägen. Sammanfattningsvis är åtgärder av engångskaraktär enklast: som att byta glödlampor eller elleverantör. Svårast är sådant som kräver ständiga val, som att handla mat till ex. I början kunde jag stå som i koma framför grönsaksdisken och ibland komma hem tomhänt. Är detta ”need to have” eller ”nice to have”? Ställer man sig frågan vid varje inköp ändrar saker sig själv. Lämpligt är också att utveckla flygfobi eller fossilbränsleallergi.

Då gjorde jag felet: jag började umgås med meteorologer. Gör aldrig det. Då får man nämligen forskningsrapporter i mejlboxen. Senast från Nasas klimatforskare James Hansen som säger att vi inte bara måste upphöra med våra utsläpp illa kvickt, utan även minska koncentrationen av koldioxid i atmosfären genom att lagra kol eller koldioxid i jordskorpan. Det räcker alltså inte att koldioxidbanta eller ens koldioxidvägra. Vi måste dessutom, enkelt uttryckt, var och en gräva ner varsin påse grillkol (alltså koldioxid som fångats upp av fotosyntesen och bundits som träkol) i trädgården varje dag resten av våra liv för att till slut få en atmosfär som funkar för våra barn och barnbarn. Ni kommer höra mer om detta. Tro mig. Staffan Lindberg är musiker, artist och koldioxidbantare. n *Koldioxidekvivalenter är klimatpåverkan (GWP, global warming potential) från alla växthusgaser omräknat till x kilo koldioxid. Mera: www.ekokatalogen.se, www.klimatsmart.se, www.stockholm.se/vaxthuseffekten, www.klimatpiloterna.se

BLI KLIMATSMART Det du gör spelar roll! Naturskyddsföreningen erbjuder kunskap och en möjlighet att engagera sig i klimatfrågan och i andra aktuella miljöfrågor. Vi arbetar på såväl internationell, nationell, regional och lokal nivå. I Uppsala län finns vårt länsförbund och sex lokala kretsar. Stöd vårt arbete genom att bli medlem, ge ett bidrag eller bli företagssponsor.

Umgås aldrig med meteorologer Nu skulle det här bli en käck artikel om hur man med några enkla handgrepp kan få ned sina utsläpp till hållbar nivå. Den trodde jag låg på ett par ton om året.

80

www.uppsala.naturskyddsforeningen.se uppsala@naturskyddsforeningen.se tel 018-10 27 18 postgiro 481 50 53-6 81


Bostaden/Värme Vi bor i en bostadsrätt, så värmen gör man inte så mycket åt mer än att hålla den på en något sånär låg nivå. Jag försöker få Vattenfall att ta bort torven (som ju är ett fossilt bränsle) ur vår fjärrvärme. Värmeverket är Uppsalas i särklass största punktutsläpp av växthusgaser. Går inte det bygger vi ett eget passivhus (som ju knappt behöver någon värmekälla).

Övrigt Kläder: Begagnat och ekologiskt. Numer finns det mycket att välja på.

Presenter

Vi försöker att ge bort upplevelser eller tjänster så mycket vi kan. Snittblommor är miljöbovar, men vi gav bort en och annan kryddväxt.

Sopor

Sorterar vi förstås med en väl utbyggd källsortering i huset. Överblivna kläder och grejer går till myrorna och fattiga kusiner. Containerdykning är och förblir en favoritsport.

Nöjen Eftersom vi redan förut hellre gick på teater, bio, konserter och skogsvandring än ägnade oss åt dragracing och sportflyg fortsatte vi den inslagna vägen. Sammanfattningsvis är åtgärder av engångskaraktär enklast: som att byta glödlampor eller elleverantör. Svårast är sådant som kräver ständiga val, som att handla mat till ex. I början kunde jag stå som i koma framför grönsaksdisken och ibland komma hem tomhänt. Är detta ”need to have” eller ”nice to have”? Ställer man sig frågan vid varje inköp ändrar saker sig själv. Lämpligt är också att utveckla flygfobi eller fossilbränsleallergi.

Då gjorde jag felet: jag började umgås med meteorologer. Gör aldrig det. Då får man nämligen forskningsrapporter i mejlboxen. Senast från Nasas klimatforskare James Hansen som säger att vi inte bara måste upphöra med våra utsläpp illa kvickt, utan även minska koncentrationen av koldioxid i atmosfären genom att lagra kol eller koldioxid i jordskorpan. Det räcker alltså inte att koldioxidbanta eller ens koldioxidvägra. Vi måste dessutom, enkelt uttryckt, var och en gräva ner varsin påse grillkol (alltså koldioxid som fångats upp av fotosyntesen och bundits som träkol) i trädgården varje dag resten av våra liv för att till slut få en atmosfär som funkar för våra barn och barnbarn. Ni kommer höra mer om detta. Tro mig. Staffan Lindberg är musiker, artist och koldioxidbantare. n *Koldioxidekvivalenter är klimatpåverkan (GWP, global warming potential) från alla växthusgaser omräknat till x kilo koldioxid. Mera: www.ekokatalogen.se, www.klimatsmart.se, www.stockholm.se/vaxthuseffekten, www.klimatpiloterna.se

BLI KLIMATSMART Det du gör spelar roll! Naturskyddsföreningen erbjuder kunskap och en möjlighet att engagera sig i klimatfrågan och i andra aktuella miljöfrågor. Vi arbetar på såväl internationell, nationell, regional och lokal nivå. I Uppsala län finns vårt länsförbund och sex lokala kretsar. Stöd vårt arbete genom att bli medlem, ge ett bidrag eller bli företagssponsor.

Umgås aldrig med meteorologer Nu skulle det här bli en käck artikel om hur man med några enkla handgrepp kan få ned sina utsläpp till hållbar nivå. Den trodde jag låg på ett par ton om året.

80

www.uppsala.naturskyddsforeningen.se uppsala@naturskyddsforeningen.se tel 018-10 27 18 postgiro 481 50 53-6 81


Sophia Paulin

Åsa Ericsdotter om kärleken och Frankrike

82

Redan som 18-åring debuterade Åsa Ericsdotter som författare. Året var 1999 och det var länge sedan någon så ung fick en bok publicerad i Sverige. Kritiker och recensenter lade stort fokus på hennes ålder och mediauppståndelsen fick Åsa att vilja dra sig undan. Frankrike blev hennes tillflykt.

Sedan sex år tillbaka är det där hon tillbringar den mesta tiden och det är även i en liten parisisk lägenhet på åtta kvadrat med toalett i korridoren som de flesta böcker blivit till. Några gånger om året skriver hon även artiklar och krönikor om kära ämnen som poesi, språk och Frankrike för tidningar som UNT, Expressen och Lyrikvännen. Men det är svårt att livnära sig på att skriva. För att dryga ut kassan och känna doften av Sverige har hon arbetat extra med att servera kanelbullar och blåbärspaj på Svenska kulturhusets kafé i Paris. De senaste åren har bestått av ett evigt pendlande mellan de båda länderna. Åsa beskriver Uppsala som sin bas, sin trygghet och sitt hem medan det är i Frankrike hon har trivts bäst, mått bäst och byggt upp sitt vuxenliv och sin identitet. – Frankrike är mitt skyddsrum. När kärleken tar slut eller jag mår dåligt åker jag dit. Där känner jag mig anonym. Ingen har koll på mig och det mesta brukar lösa sig när jag kommer dit, förklarar Åsa medan hon sippar på sitt bubbelvatten med citronskiva på kafé Joels uteservering en solig eftermiddag i början av juli.

83


Sophia Paulin

Åsa Ericsdotter om kärleken och Frankrike

82

Redan som 18-åring debuterade Åsa Ericsdotter som författare. Året var 1999 och det var länge sedan någon så ung fick en bok publicerad i Sverige. Kritiker och recensenter lade stort fokus på hennes ålder och mediauppståndelsen fick Åsa att vilja dra sig undan. Frankrike blev hennes tillflykt.

Sedan sex år tillbaka är det där hon tillbringar den mesta tiden och det är även i en liten parisisk lägenhet på åtta kvadrat med toalett i korridoren som de flesta böcker blivit till. Några gånger om året skriver hon även artiklar och krönikor om kära ämnen som poesi, språk och Frankrike för tidningar som UNT, Expressen och Lyrikvännen. Men det är svårt att livnära sig på att skriva. För att dryga ut kassan och känna doften av Sverige har hon arbetat extra med att servera kanelbullar och blåbärspaj på Svenska kulturhusets kafé i Paris. De senaste åren har bestått av ett evigt pendlande mellan de båda länderna. Åsa beskriver Uppsala som sin bas, sin trygghet och sitt hem medan det är i Frankrike hon har trivts bäst, mått bäst och byggt upp sitt vuxenliv och sin identitet. – Frankrike är mitt skyddsrum. När kärleken tar slut eller jag mår dåligt åker jag dit. Där känner jag mig anonym. Ingen har koll på mig och det mesta brukar lösa sig när jag kommer dit, förklarar Åsa medan hon sippar på sitt bubbelvatten med citronskiva på kafé Joels uteservering en solig eftermiddag i början av juli.

83


Hon är hemma i Uppsala och har precis tagit sin examen i religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Men om några dagar bär det av till Paris igen där hon varje sommar är kattvakt åt en svensk dam i utbyte mot att få bo i hennes lägenhet. Idag är Åsa Ericsdotter 27 år och har redan hunnit publicera fem kritikerrosade böcker; Oskyld (1999), Kräklek (2002), Tillbaks (2003), Smälter (2005) och Förbindelse (2007). Alla är skrivna i prosalyrisk stil och handlar på ett eller annat vis om kärlekens hopplöshet och problematik och om hur sårbara vi människor är när kärleken tar tag i oss. – Jag fattar inte hur det funkar med kärlek och jag försöker förstå den. Min bild av kärleken har förändrats genom böckerna. Jag hade en rosa syn på kärleken förut. Nu har jag en mera krass syn. Gemensamt för alla mina böcker är att kärleken tar slut. Ändå kan jag inte låta bli att skriva om kärlek. Det är för kärleken man lever och genom den man känner sig levande. Genom sina böcker vill Åsa sätta ord på känslor som många delar, få läsarna att känna sig mindre ensamma i deras upplevelser. Hennes böcker är avskalade, personliga och intima. Speciellt den första boken Oskyld som utan hämningar blottar en tonårsflickas kärleks- och sexliv. Jag kan inte låta bli att fråga hur pass självbiografiska de är. – En bok börjar alltid i en känsla eller upplevelse, det vill säga självbiografiskt. Och känslorna jag skriver om är alltid sanna även om själva detaljerna och scenerna är påhittade. Trots Åsas passionerade intresse för kärlek förklarar hon att hon är trött på att alltid skriva om sig själv och kärlek även om hon erkänner att hon är bra på att skriva om känslor. I framtiden vill hon skriva om mer allmängiltiga teman i en mer filosofisk anda, inte bara beröra emotionellt utan även intellektuellt. Kanske skulle hon till och med kunna tänka sig att forska inom filosofi. Så småningom vill Åsa även försöka att helt lämna lyriken för prosan. Ofta får hon höra att människor som läst hennes böcker inte förstår dem på grund av sättet de är skrivna på, något hon tycker är sorgligt. – När jag börjar skriva en bok försöker jag alltid att

84

skriva prosa. Men så tar jag bort allt fult och onödigt för att bara ha det viktigaste och då blir det mer poetiskt trots att det inte var meningen från början. Men jag tar små myrsteg från lyrik till prosa i varje bok. I den fjärde började jag med punkt, i den femte med stora bokstäver så om 20 år har jag kanske lärt mig att skriva prosa. Åsa Ericsdotter beskriver sig själv som klichéförfattaren som tycker om att vara ensam i sin egen vrå. – Jag är inte så social utan trivs bäst när jag är själv. Det är svårt med tvåsamhet. Ofta är det när jag är med någon eller andra människor som jag känner mig mest ensam. I mina böcker är jag öppen och ärlig. Det är man sällan i en konversation på gatan. Genom mina böcker vill jag åt det inre. Just nu skriver Åsa på en ny bok men när den kommer ut är ännu oklart. Jag frågar nyfiket vad den kommer att handla om. – Om kärlek såklart, säger hon spontant, rycker på axlarna och fnittrar till som för att visa hur hopplös hon är när det gäller kärleken. – Men den här handlar om kärlek när den inte finns, tvåsamhet som inte fungerar, ömsesidighet – att det inte existerar någon sådan. I höst bär det av till Normandie för att studera filosofi och kanske får vi läsa någonting av Åsa Ericsdotter i framtiden som handlar om något annat än kärlek. Vem vet. n

85


Hon är hemma i Uppsala och har precis tagit sin examen i religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Men om några dagar bär det av till Paris igen där hon varje sommar är kattvakt åt en svensk dam i utbyte mot att få bo i hennes lägenhet. Idag är Åsa Ericsdotter 27 år och har redan hunnit publicera fem kritikerrosade böcker; Oskyld (1999), Kräklek (2002), Tillbaks (2003), Smälter (2005) och Förbindelse (2007). Alla är skrivna i prosalyrisk stil och handlar på ett eller annat vis om kärlekens hopplöshet och problematik och om hur sårbara vi människor är när kärleken tar tag i oss. – Jag fattar inte hur det funkar med kärlek och jag försöker förstå den. Min bild av kärleken har förändrats genom böckerna. Jag hade en rosa syn på kärleken förut. Nu har jag en mera krass syn. Gemensamt för alla mina böcker är att kärleken tar slut. Ändå kan jag inte låta bli att skriva om kärlek. Det är för kärleken man lever och genom den man känner sig levande. Genom sina böcker vill Åsa sätta ord på känslor som många delar, få läsarna att känna sig mindre ensamma i deras upplevelser. Hennes böcker är avskalade, personliga och intima. Speciellt den första boken Oskyld som utan hämningar blottar en tonårsflickas kärleks- och sexliv. Jag kan inte låta bli att fråga hur pass självbiografiska de är. – En bok börjar alltid i en känsla eller upplevelse, det vill säga självbiografiskt. Och känslorna jag skriver om är alltid sanna även om själva detaljerna och scenerna är påhittade. Trots Åsas passionerade intresse för kärlek förklarar hon att hon är trött på att alltid skriva om sig själv och kärlek även om hon erkänner att hon är bra på att skriva om känslor. I framtiden vill hon skriva om mer allmängiltiga teman i en mer filosofisk anda, inte bara beröra emotionellt utan även intellektuellt. Kanske skulle hon till och med kunna tänka sig att forska inom filosofi. Så småningom vill Åsa även försöka att helt lämna lyriken för prosan. Ofta får hon höra att människor som läst hennes böcker inte förstår dem på grund av sättet de är skrivna på, något hon tycker är sorgligt. – När jag börjar skriva en bok försöker jag alltid att

84

skriva prosa. Men så tar jag bort allt fult och onödigt för att bara ha det viktigaste och då blir det mer poetiskt trots att det inte var meningen från början. Men jag tar små myrsteg från lyrik till prosa i varje bok. I den fjärde började jag med punkt, i den femte med stora bokstäver så om 20 år har jag kanske lärt mig att skriva prosa. Åsa Ericsdotter beskriver sig själv som klichéförfattaren som tycker om att vara ensam i sin egen vrå. – Jag är inte så social utan trivs bäst när jag är själv. Det är svårt med tvåsamhet. Ofta är det när jag är med någon eller andra människor som jag känner mig mest ensam. I mina böcker är jag öppen och ärlig. Det är man sällan i en konversation på gatan. Genom mina böcker vill jag åt det inre. Just nu skriver Åsa på en ny bok men när den kommer ut är ännu oklart. Jag frågar nyfiket vad den kommer att handla om. – Om kärlek såklart, säger hon spontant, rycker på axlarna och fnittrar till som för att visa hur hopplös hon är när det gäller kärleken. – Men den här handlar om kärlek när den inte finns, tvåsamhet som inte fungerar, ömsesidighet – att det inte existerar någon sådan. I höst bär det av till Normandie för att studera filosofi och kanske får vi läsa någonting av Åsa Ericsdotter i framtiden som handlar om något annat än kärlek. Vem vet. n

85


86

EN LÄTTSAM VINPROVNING

mat&dryck SARA ÅKERLIND

Det finns olika syften med att prova vin och såklart olika ambitionsnivåer. För en lättsam vinprovning kanske det inte ens behövs något uttalat vinintresse? En nyfikenhet och önskan att byta ut det invanda favoritvinet kan räcka för att träffa goda vänner med vin som samlingspunkt. Diskussionen runt bordet kan lika gärna handla om ett utvalt vinlands kultur och mattraditioner som tanniner, terroir och maceration. Hoppa gärna över perfekta ljussättningar, dyra designade glas och uttryck som svettig häst! Att välja ett tema för provningen är definitivt att rekommendera. Genom att jämföra vinerna mot varandra blir det mycket lättare att urskilja specifika smaker, dofter och karaktärer liksom att hitta gemensamma nämnare hos viner av samma druvsort eller från samma vinområde. Målet behöver inte vara att kunna gissa rätt vid en blindprovning utan kan helt enkelt vara att hitta sina egna smakpreferenser. Den kunskapen kan sedan användas för att leta vidare efter nya kandidater till inköpslistan. En bra grundregel i val av tema är att ha så tydliga och enkla gemensamma nämnare som möjligt eftersom vitsen med att jämföra förloras om vinerna är för olika varandra. Fyra till fem viner är lagom att prova per gång eftersom det med fler viner är lätt att trötta ut doft- och smaksinnena. Vinprovning kräver en viss koncentration och engagemang om det ska ge något mer än en glad kväll (vilket i och för sig inte behöver vara fel det heller)! Om temat är en druvsort så gör det ingenting om de ingående vinerna är i olika prisklass. Om provningen i stället går ut på att exempelvis jämföra olika druvsorter eller viner från olika länder mot varandra så bör alla vinerna vara likvärdiga i pris och kvalitet. Oavsett ambitionsnivå – ta er tid att dofta på vinerna! Stoppa näsan i glaset och känn efter om det är någon speciell doft som är lätt att känna igen, som skiljer vinerna åt eller binder dem samman. När ni sedan smakar på vinerna kan ni tänka efter om smaken är densamma som doften eller om den

kanske till och med ger en helt annan upplevelse av vinet. Det behöver inte vara svårare än så till att börja med! Eftersom vinets doft har så stor betydelse kan det vara värt att tänka på, även för det lättsamma vinsällskapet, att undvika starkt doftande parfymer och rakvatten. Det kan också vara värt att välja glas med lite omtanke. Det fina med en vinprovning är som sagt möjligheten att jämföra vinerna mot varandra och sanningen är att glasets form påverkar upplevelsen av vinet! Helst ska alla ha likadana glas men om det inte går så är det bra om varje provare kan ha likadana glas till alla sina viner. Ett bra glas har en rundad kupa med en smalare öppning som hjälper till att koncentrera dofterna. Glas som är vidare upptill än nedtill bör undvikas i provningssammanhang. Ikea är ett perfekt ställe att börja leta på för priset på glasen har ingen avgörande betydelse för smak och doft. Det kan dessutom vara mycket värt att kunna stoppa alla glasen i diskmaskinen när kvällens provning är till ända! Cabernet Sauvignon är en bra blå druva att börja prova. Eftersom den är relativt lätt att odla och vinifiera ger den viner av god kvalitet i de flesta prisklasser. Det är den blå kvalitetsvindruva som är mest spridd över världen och den går att hitta överallt där vin odlas. De kraftiga, smakrika och fruktiga vinerna har en tydlig karaktär, ofta med doft och smak av svarta vinbär. Följande utvalda viner finns i Systembolagets ordinarie sortiment och är tillverkade av 100 procent Cabernet Sauvignon. På Systembolagets hemsida är det enkelt att söka efter viner med gemensamma parametrar som land, druvsort eller prisklass. n

Vårt bidrag till kulturen i Uppsala: Konstsparkar och en och annan tavla. Idrott är kultur och fotboll är en kul idrott. Vårt lag slåss för en plats i eliten. Vi tycker nämligen att Uppsala behöver fler konststycken i den högsta divisionen.

2000 Trapiche Cabernet Sauvignon från Argentina, 67 kr 6226 Lindemans Bin 45 Cabernet Sauvignon från Australien, 82 kr 6546 Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva från från Chile , 89 kr 2070 Alto Cabernet Sauvignon från Sydafrika, 129 kr

Sirius Fotboll är stora fans av Uppsalas ansökan till Kulturhuvudstadsåret 2014 87


86

EN LÄTTSAM VINPROVNING

mat&dryck SARA ÅKERLIND

Det finns olika syften med att prova vin och såklart olika ambitionsnivåer. För en lättsam vinprovning kanske det inte ens behövs något uttalat vinintresse? En nyfikenhet och önskan att byta ut det invanda favoritvinet kan räcka för att träffa goda vänner med vin som samlingspunkt. Diskussionen runt bordet kan lika gärna handla om ett utvalt vinlands kultur och mattraditioner som tanniner, terroir och maceration. Hoppa gärna över perfekta ljussättningar, dyra designade glas och uttryck som svettig häst! Att välja ett tema för provningen är definitivt att rekommendera. Genom att jämföra vinerna mot varandra blir det mycket lättare att urskilja specifika smaker, dofter och karaktärer liksom att hitta gemensamma nämnare hos viner av samma druvsort eller från samma vinområde. Målet behöver inte vara att kunna gissa rätt vid en blindprovning utan kan helt enkelt vara att hitta sina egna smakpreferenser. Den kunskapen kan sedan användas för att leta vidare efter nya kandidater till inköpslistan. En bra grundregel i val av tema är att ha så tydliga och enkla gemensamma nämnare som möjligt eftersom vitsen med att jämföra förloras om vinerna är för olika varandra. Fyra till fem viner är lagom att prova per gång eftersom det med fler viner är lätt att trötta ut doft- och smaksinnena. Vinprovning kräver en viss koncentration och engagemang om det ska ge något mer än en glad kväll (vilket i och för sig inte behöver vara fel det heller)! Om temat är en druvsort så gör det ingenting om de ingående vinerna är i olika prisklass. Om provningen i stället går ut på att exempelvis jämföra olika druvsorter eller viner från olika länder mot varandra så bör alla vinerna vara likvärdiga i pris och kvalitet. Oavsett ambitionsnivå – ta er tid att dofta på vinerna! Stoppa näsan i glaset och känn efter om det är någon speciell doft som är lätt att känna igen, som skiljer vinerna åt eller binder dem samman. När ni sedan smakar på vinerna kan ni tänka efter om smaken är densamma som doften eller om den

kanske till och med ger en helt annan upplevelse av vinet. Det behöver inte vara svårare än så till att börja med! Eftersom vinets doft har så stor betydelse kan det vara värt att tänka på, även för det lättsamma vinsällskapet, att undvika starkt doftande parfymer och rakvatten. Det kan också vara värt att välja glas med lite omtanke. Det fina med en vinprovning är som sagt möjligheten att jämföra vinerna mot varandra och sanningen är att glasets form påverkar upplevelsen av vinet! Helst ska alla ha likadana glas men om det inte går så är det bra om varje provare kan ha likadana glas till alla sina viner. Ett bra glas har en rundad kupa med en smalare öppning som hjälper till att koncentrera dofterna. Glas som är vidare upptill än nedtill bör undvikas i provningssammanhang. Ikea är ett perfekt ställe att börja leta på för priset på glasen har ingen avgörande betydelse för smak och doft. Det kan dessutom vara mycket värt att kunna stoppa alla glasen i diskmaskinen när kvällens provning är till ända! Cabernet Sauvignon är en bra blå druva att börja prova. Eftersom den är relativt lätt att odla och vinifiera ger den viner av god kvalitet i de flesta prisklasser. Det är den blå kvalitetsvindruva som är mest spridd över världen och den går att hitta överallt där vin odlas. De kraftiga, smakrika och fruktiga vinerna har en tydlig karaktär, ofta med doft och smak av svarta vinbär. Följande utvalda viner finns i Systembolagets ordinarie sortiment och är tillverkade av 100 procent Cabernet Sauvignon. På Systembolagets hemsida är det enkelt att söka efter viner med gemensamma parametrar som land, druvsort eller prisklass. n

Vårt bidrag till kulturen i Uppsala: Konstsparkar och en och annan tavla. Idrott är kultur och fotboll är en kul idrott. Vårt lag slåss för en plats i eliten. Vi tycker nämligen att Uppsala behöver fler konststycken i den högsta divisionen.

2000 Trapiche Cabernet Sauvignon från Argentina, 67 kr 6226 Lindemans Bin 45 Cabernet Sauvignon från Australien, 82 kr 6546 Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva från från Chile , 89 kr 2070 Alto Cabernet Sauvignon från Sydafrika, 129 kr

Sirius Fotboll är stora fans av Uppsalas ansökan till Kulturhuvudstadsåret 2014 87


OLA CARLSSON sรถren densjรถ

88

89


OLA CARLSSON sรถren densjรถ

88

89


Äntligen har musiken i Uppsala fått ett hem!

Så säger Ola Carlsson med stark inlevelse när vi träffas i villan i Norby. Ola är sedan många år ordförande i Musikens Hus vänner. Han har nyligen fyllt 80 år och är fortfarande mycket aktiv i samhällslivet. – Min 80-årsdag firades i det nya konserthuset, var annars? Det var mycket glädjande att möta gamla vänner och bekanta som jag har haft kontakt med under åren. Dagen avslutades med en konsert av Aroskvartetten, unga begåvade musiker som jag följt i flera år, säger Ola, som är påtagligt nöjd med att kunna blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Läkemedelsindustrin, samhällsfrågor, kultur och familjen har varit hörnstenar i livet. De som känner Ola vet att han visar oerhört stort engagemang i allt som han företar sig. En del kanske tycker att han har ett väl högt tempo, men hans envishet och energi har varit till stort gagn för många, inte minst för kulturlivet i Uppsala.

90

Ola föddes i Skärstad i Jönköpings län och fadern var byggmästare. Uppväxttiden har präglat Ola starkt när det gäller entreprenörsandan. Föräldrarna var alltid ett starkt stöd. – Jag brukar säga att jag är uppfödd på spik och brädor. Far var ju egenföretagare så jag förstod och har upplevt vad entreprenörskap innebär. Men, mina föräldrar ville att jag skulle bli något annat än entreprenör, ha ett fast jobb och bli lärare. Jag kom till Uppsala och började läsa matematik, kemi och sedan ekonomisk geografi, säger Ola. I Uppsala blev Ola bland annat ordförande i den konservativa studentföreningen Heimdal och många gånger fick föreningslivet gå före studierna. Tillsammans med en kamrat ordnade Ola studieresor ut i Europa för unga forskare. En resa till USA kom att få en avgörande betydelse. – Vi gjorde en lång studieresa till USA 1957 för 26

91


Äntligen har musiken i Uppsala fått ett hem!

Så säger Ola Carlsson med stark inlevelse när vi träffas i villan i Norby. Ola är sedan många år ordförande i Musikens Hus vänner. Han har nyligen fyllt 80 år och är fortfarande mycket aktiv i samhällslivet. – Min 80-årsdag firades i det nya konserthuset, var annars? Det var mycket glädjande att möta gamla vänner och bekanta som jag har haft kontakt med under åren. Dagen avslutades med en konsert av Aroskvartetten, unga begåvade musiker som jag följt i flera år, säger Ola, som är påtagligt nöjd med att kunna blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Läkemedelsindustrin, samhällsfrågor, kultur och familjen har varit hörnstenar i livet. De som känner Ola vet att han visar oerhört stort engagemang i allt som han företar sig. En del kanske tycker att han har ett väl högt tempo, men hans envishet och energi har varit till stort gagn för många, inte minst för kulturlivet i Uppsala.

90

Ola föddes i Skärstad i Jönköpings län och fadern var byggmästare. Uppväxttiden har präglat Ola starkt när det gäller entreprenörsandan. Föräldrarna var alltid ett starkt stöd. – Jag brukar säga att jag är uppfödd på spik och brädor. Far var ju egenföretagare så jag förstod och har upplevt vad entreprenörskap innebär. Men, mina föräldrar ville att jag skulle bli något annat än entreprenör, ha ett fast jobb och bli lärare. Jag kom till Uppsala och började läsa matematik, kemi och sedan ekonomisk geografi, säger Ola. I Uppsala blev Ola bland annat ordförande i den konservativa studentföreningen Heimdal och många gånger fick föreningslivet gå före studierna. Tillsammans med en kamrat ordnade Ola studieresor ut i Europa för unga forskare. En resa till USA kom att få en avgörande betydelse. – Vi gjorde en lång studieresa till USA 1957 för 26

91


forskare från Uppsala som besökte läkemedels- och kemiföretag. Det var viktigt att komma ut i världen och möta människor, men även att se framstående företag. Resorna skulle bli så billiga som möjliga. Vi tiggde ihop pengar, fick reseutrustning och kläder från välkända företag. Efter resan tyckte Ola att lärarbanan inte var så lockande. Han började i stället jobba som läkemedelskonsulent på Pharmacia. Efter att ha tagit fram ett utbildningsprogram för konsulenterna, blev han snart chef för dem. – När Pharmacia började planera för 800 000 kvadratmeter i Fyrislund, sade dåvarande vd:n Gösta Virding till den kände arkitekten Carl Nyrén: ”Du skall rita huset och du skall rita ett hus som imponerar på amerikanarna.” Virding var verkligen intresserad av kultur, vilket satt sina tydliga spår i Fyrislundsområdet, berättar Ola. Fyrislund utsmyckades i medverkan av Uppsalakonstnärer. Företaget satsade en procent av byggkostnaden på konstnärlig utsmyckning, lika mycket som statliga institutioner gjorde. Som ansvarig för sponsringsfrågor inom Pharmacia fick Ola naturligtvis en massa förfrågningar och bolaget gjorde många omfattande satsningar. – Vi gav tidigt stöd till Musik på Salsta. Ett av det viktigaste engagemangen var nog ändå stödet till OD. Robert Sund undrade om vi kunde hjälpa OD ekonomiskt främst för de internationella framträdandena. Vi blev fyra företag, Pharmacia, Stora Kopparberg, Sparbanken i Uppsala och Skandia som bildade en grupp för att stötta ODs verksamhet. Det är uppenbart att Ola Carlsson drivs av övertygelsen, att kulturen har en viktig inspirerande funktion i samhället. – Arbetsgivarna har ett stort ansvar, ibland alltför eftersatt, att stötta olika kulturaktiviteter, tycker Ola Carlsson. Sedan en tid tillbaka finns den musikaliska högborgen Uppsala Konsert & kongress på plats vid Vaksalatorg. Frågan om att bygga ett musikens hus i Uppsala har stötts och blötts i årtionden. Musikens Hus vänner

92

bildades 1988 och Ola Carlsson har varit föreningens ordförande sedan dess. Det började med att föreningen listade upp en rad önskemål och resulterade till slut i att Uppsala nu har ett av de tre största konsertlokalerna i Sverige. – Jag anser att musiken i Uppsala inte har haft något hem. Det finns mer än 300 körer och 500 musikensembler här i Uppsala. När man måste vara inhyst med sin egen kammarorkester och spela under omständigheter som andra bestämt, då är det oerhört viktigt att medverka till att musiken får ett eget hem, säger Ola med emfas och fortsätter. – Ska man driva opinion, måste man alltid göra det med sakliga argument. De cirka 500 medlemmarna i Musikens Hus vänner har genom insamlingar och gåvor fått ihop betydande ekonomiska resurser. I dagsläget uppgår fondens medel till 17-18 miljoner kronor. Fonden skänkte en flygel för 1,3 miljoner kronor till invigningen och har även bekostat instrument som trummor och slagverk för en halv miljon kronor. – Vi vill hjälpa till att bringa ner kostnaderna för unga musiker som nyttjar det nya konserthuset. Under en treårsperiod ger vi varje år två miljoner i stöd för att reducera hyreskostnaderna för mindre körer och ensembler och vi riktar oss främst till ungdomen, betonar han. Fonden delar även delar ut stipendier. I år delas 250 000 kronor ut och förra året var det 74 sökande till stipendierna. Det är ungdomar som får stipendierna och områdena spänner över hela skalan från modernt som hiphop till klassisk musik. Även musikskolorna får stöd till sina årliga engagemang i konserthuset. Med så enormt intresse för musik- och kulturfrågor inställer sig frågan om Ola också är en aktiv utövare. – Förr var jag med i Allmänna Sången och tyckte att det var väldigt roligt. Fram till sjuttonårsåldern spelade jag fiol, men nu lyssnar jag mest. Min fru Birgitta och jag går ofta på konserter och åker på musikresor. När Ola uppmanas nämna några personliga favoriter i på det kulturella området i Uppsala så säger han med eftertryck:

Robert Sund och Cecilia Rydinger Alin som dirigenter för OD. Robert Sund är en gigant som reser internationellt och håller seminarier för blivande dirigenter. Robert betyder mycket för att föra ut svensk musikalisk kompetens utomlands. Bror Hjorth, målaren Ragnar Johansson och skulptören Staffan Österlund är konstnärer vars verk jag gillar väldigt mycket. Ola sätter också finansmannen Anders Wall väldigt högt. – Han har insett att företagandet har ett ansvar för kulturen. Ola Carlsson har alltid värnat om familjen och även varit genuint intresserad i sina medarbetares familjer. Han tycker att det är viktigt att familjens intressen inte kommer i bakgrunden även om yrkeslivet gärna vill ta överhanden. Som pensionär får dottern Gabriella med familj ett stort utrymme och framförallt barnbarnet Axel som testar morfars förmåga att köra runt med leksaksbilar. Birgitta och Ola har hållit ihop mer än femtio år och han berättar. – Jag var ordförande i Heimdal och med på mötena var en rasande trevlig och stilig tjej från Kramfors. Hur skulle jag kunna få träffa henne lite oftare? Jo, jag frågade om hon inte vill bli arkivarie i föreningen. Det ville hon och vi fick en närmare kontakt. På den vägen är det, säger Ola och myser belåtet. Ola Carlssons liv kan sammanfattas i ett ledord, engagemang. – Genom ett engagemang kan människor medverka till att göra något konstruktivt och positivt. När man sedan ser resultatet blir man än mer stimulerad. Jag har ofta insett, att när man möter en människa så finns det en potential att ta tillvara på. Det är också viktigt att komma ihåg, att människor alltid ger något tillbaka om jag själv ger något, uttrycker Ola lika inlevelsefullt och intensivt som alltid när har får lätta sitt hjärta. n

93


forskare från Uppsala som besökte läkemedels- och kemiföretag. Det var viktigt att komma ut i världen och möta människor, men även att se framstående företag. Resorna skulle bli så billiga som möjliga. Vi tiggde ihop pengar, fick reseutrustning och kläder från välkända företag. Efter resan tyckte Ola att lärarbanan inte var så lockande. Han började i stället jobba som läkemedelskonsulent på Pharmacia. Efter att ha tagit fram ett utbildningsprogram för konsulenterna, blev han snart chef för dem. – När Pharmacia började planera för 800 000 kvadratmeter i Fyrislund, sade dåvarande vd:n Gösta Virding till den kände arkitekten Carl Nyrén: ”Du skall rita huset och du skall rita ett hus som imponerar på amerikanarna.” Virding var verkligen intresserad av kultur, vilket satt sina tydliga spår i Fyrislundsområdet, berättar Ola. Fyrislund utsmyckades i medverkan av Uppsalakonstnärer. Företaget satsade en procent av byggkostnaden på konstnärlig utsmyckning, lika mycket som statliga institutioner gjorde. Som ansvarig för sponsringsfrågor inom Pharmacia fick Ola naturligtvis en massa förfrågningar och bolaget gjorde många omfattande satsningar. – Vi gav tidigt stöd till Musik på Salsta. Ett av det viktigaste engagemangen var nog ändå stödet till OD. Robert Sund undrade om vi kunde hjälpa OD ekonomiskt främst för de internationella framträdandena. Vi blev fyra företag, Pharmacia, Stora Kopparberg, Sparbanken i Uppsala och Skandia som bildade en grupp för att stötta ODs verksamhet. Det är uppenbart att Ola Carlsson drivs av övertygelsen, att kulturen har en viktig inspirerande funktion i samhället. – Arbetsgivarna har ett stort ansvar, ibland alltför eftersatt, att stötta olika kulturaktiviteter, tycker Ola Carlsson. Sedan en tid tillbaka finns den musikaliska högborgen Uppsala Konsert & kongress på plats vid Vaksalatorg. Frågan om att bygga ett musikens hus i Uppsala har stötts och blötts i årtionden. Musikens Hus vänner

92

bildades 1988 och Ola Carlsson har varit föreningens ordförande sedan dess. Det började med att föreningen listade upp en rad önskemål och resulterade till slut i att Uppsala nu har ett av de tre största konsertlokalerna i Sverige. – Jag anser att musiken i Uppsala inte har haft något hem. Det finns mer än 300 körer och 500 musikensembler här i Uppsala. När man måste vara inhyst med sin egen kammarorkester och spela under omständigheter som andra bestämt, då är det oerhört viktigt att medverka till att musiken får ett eget hem, säger Ola med emfas och fortsätter. – Ska man driva opinion, måste man alltid göra det med sakliga argument. De cirka 500 medlemmarna i Musikens Hus vänner har genom insamlingar och gåvor fått ihop betydande ekonomiska resurser. I dagsläget uppgår fondens medel till 17-18 miljoner kronor. Fonden skänkte en flygel för 1,3 miljoner kronor till invigningen och har även bekostat instrument som trummor och slagverk för en halv miljon kronor. – Vi vill hjälpa till att bringa ner kostnaderna för unga musiker som nyttjar det nya konserthuset. Under en treårsperiod ger vi varje år två miljoner i stöd för att reducera hyreskostnaderna för mindre körer och ensembler och vi riktar oss främst till ungdomen, betonar han. Fonden delar även delar ut stipendier. I år delas 250 000 kronor ut och förra året var det 74 sökande till stipendierna. Det är ungdomar som får stipendierna och områdena spänner över hela skalan från modernt som hiphop till klassisk musik. Även musikskolorna får stöd till sina årliga engagemang i konserthuset. Med så enormt intresse för musik- och kulturfrågor inställer sig frågan om Ola också är en aktiv utövare. – Förr var jag med i Allmänna Sången och tyckte att det var väldigt roligt. Fram till sjuttonårsåldern spelade jag fiol, men nu lyssnar jag mest. Min fru Birgitta och jag går ofta på konserter och åker på musikresor. När Ola uppmanas nämna några personliga favoriter i på det kulturella området i Uppsala så säger han med eftertryck:

Robert Sund och Cecilia Rydinger Alin som dirigenter för OD. Robert Sund är en gigant som reser internationellt och håller seminarier för blivande dirigenter. Robert betyder mycket för att föra ut svensk musikalisk kompetens utomlands. Bror Hjorth, målaren Ragnar Johansson och skulptören Staffan Österlund är konstnärer vars verk jag gillar väldigt mycket. Ola sätter också finansmannen Anders Wall väldigt högt. – Han har insett att företagandet har ett ansvar för kulturen. Ola Carlsson har alltid värnat om familjen och även varit genuint intresserad i sina medarbetares familjer. Han tycker att det är viktigt att familjens intressen inte kommer i bakgrunden även om yrkeslivet gärna vill ta överhanden. Som pensionär får dottern Gabriella med familj ett stort utrymme och framförallt barnbarnet Axel som testar morfars förmåga att köra runt med leksaksbilar. Birgitta och Ola har hållit ihop mer än femtio år och han berättar. – Jag var ordförande i Heimdal och med på mötena var en rasande trevlig och stilig tjej från Kramfors. Hur skulle jag kunna få träffa henne lite oftare? Jo, jag frågade om hon inte vill bli arkivarie i föreningen. Det ville hon och vi fick en närmare kontakt. På den vägen är det, säger Ola och myser belåtet. Ola Carlssons liv kan sammanfattas i ett ledord, engagemang. – Genom ett engagemang kan människor medverka till att göra något konstruktivt och positivt. När man sedan ser resultatet blir man än mer stimulerad. Jag har ofta insett, att när man möter en människa så finns det en potential att ta tillvara på. Det är också viktigt att komma ihåg, att människor alltid ger något tillbaka om jag själv ger något, uttrycker Ola lika inlevelsefullt och intensivt som alltid när har får lätta sitt hjärta. n

93


Bireli Lagrene och Sylvain Luc

uppslag Världsstjärnor i Uppsala

De beste går først av Hans Petter Moland

För 27:e året i rad arrangeras Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Den 20–26 oktober kan du se massor av film, du får möta filmskaparna och sedan hänga med dem på festivalpuben. Årets fokus ligger på norsk humor och det går att se ett trettiotal av de roligaste och bästa norska kortfilmerna från de senaste årtiondena. Förutom dessa visas över 300 kortfilmer från över 40 länder. Dessutom kan det vara kul att följa tävlingarna – den internationella, den svenska och Kortfilmfestivalen UNG. Kortfilmfestivalen är Uppsalas största internationella kulturevenemang och den är också Sveriges främsta arena för internationell kortfilm.

Från Gustaf III till Helena Laukkanen Vissa av de gamla barnteckningarna minns man tydligt. När de gjordes, var man satt och hur man tänkte. Det är schysst att känna igen det barn man en gång var och kanske se en koppling till sådant man gör idag. Och det är själva idén bakom utställningen Konstnären som valp på Bror Hjorths Hus. Här visas konstnärernas barnteckningar parallellt med senare verk. Du kan se bland andra Ivar Arosenius, Bruno Liljefors, Bror Hjorth, Jan Håfström, Ulla Fries och Dan Wolgers. Det är tunga namn väl värda att se. Och Bror Hjorth är alltid Bror Hjorth. Visas till och med 7 september.

JOhaNNA UDDÉN

Bror Hjorth, foto: Mattias Enström

94

Vägvisaren, foto: Björn Ullhagen

Film är kul

Vägvisaren

Efter förra årets succé med över 3 000 besökare arrangeras nu för femte gången Uppsala Internationella Gitarrfestival. Festivalen kommer att gästas av ett urval av världens mest spännande gitarrister i flera genrer från inte mindre än nio länder. Ett av affischnamnen är Manuel Barrueco, internationellt erkänd som en av vår tids främsta klassiska gitarrister. Två andra är Yamandú Costa från Brasilien och Ana Vidovic från Kroatien. Yamandú Costa har jämförts med Paco de Lucía och är ett av Brasiliens stora musikgenier. Ana Vidovic är en ung gitarrist som med sina 25 år redan tillhör världseliten. Festivalen som är Sveriges största gitarrevenemang äger rum på Uppsala konsert & kongress 16–19 oktober. n

Som moderna milstenar står Monika Goras skulpturer intill E4-infarten vid Tierp. Monika Gora är landskapsarkitekt och en av tre som tävlade om att få göra en konstnärlig gestaltning i samband med den nya vägdragningen. Hennes vinnande förslag, Vägvisaren, består av 3,5 meter höga koner tillverkade av blank metall och verket är väl anpassat till miljön. Under dagtid samspelar konerna med intilliggande kraftledningsstolpar och vägskyltar. Metalltrådarna skapar en moaréeffekt som skiftar när man passerar med bil. Under kvällar och nätter är konerna upplysta inifrån och skiftar sakta i färg. Värt en resa till Tierp.

Ana Vidovic

Hell og lykke, herr Gorsky! av Astrid Alma Aakra

95


Bireli Lagrene och Sylvain Luc

uppslag Världsstjärnor i Uppsala

De beste går først av Hans Petter Moland

För 27:e året i rad arrangeras Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Den 20–26 oktober kan du se massor av film, du får möta filmskaparna och sedan hänga med dem på festivalpuben. Årets fokus ligger på norsk humor och det går att se ett trettiotal av de roligaste och bästa norska kortfilmerna från de senaste årtiondena. Förutom dessa visas över 300 kortfilmer från över 40 länder. Dessutom kan det vara kul att följa tävlingarna – den internationella, den svenska och Kortfilmfestivalen UNG. Kortfilmfestivalen är Uppsalas största internationella kulturevenemang och den är också Sveriges främsta arena för internationell kortfilm.

Från Gustaf III till Helena Laukkanen Vissa av de gamla barnteckningarna minns man tydligt. När de gjordes, var man satt och hur man tänkte. Det är schysst att känna igen det barn man en gång var och kanske se en koppling till sådant man gör idag. Och det är själva idén bakom utställningen Konstnären som valp på Bror Hjorths Hus. Här visas konstnärernas barnteckningar parallellt med senare verk. Du kan se bland andra Ivar Arosenius, Bruno Liljefors, Bror Hjorth, Jan Håfström, Ulla Fries och Dan Wolgers. Det är tunga namn väl värda att se. Och Bror Hjorth är alltid Bror Hjorth. Visas till och med 7 september.

JOhaNNA UDDÉN

Bror Hjorth, foto: Mattias Enström

94

Vägvisaren, foto: Björn Ullhagen

Film är kul

Vägvisaren

Efter förra årets succé med över 3 000 besökare arrangeras nu för femte gången Uppsala Internationella Gitarrfestival. Festivalen kommer att gästas av ett urval av världens mest spännande gitarrister i flera genrer från inte mindre än nio länder. Ett av affischnamnen är Manuel Barrueco, internationellt erkänd som en av vår tids främsta klassiska gitarrister. Två andra är Yamandú Costa från Brasilien och Ana Vidovic från Kroatien. Yamandú Costa har jämförts med Paco de Lucía och är ett av Brasiliens stora musikgenier. Ana Vidovic är en ung gitarrist som med sina 25 år redan tillhör världseliten. Festivalen som är Sveriges största gitarrevenemang äger rum på Uppsala konsert & kongress 16–19 oktober. n

Som moderna milstenar står Monika Goras skulpturer intill E4-infarten vid Tierp. Monika Gora är landskapsarkitekt och en av tre som tävlade om att få göra en konstnärlig gestaltning i samband med den nya vägdragningen. Hennes vinnande förslag, Vägvisaren, består av 3,5 meter höga koner tillverkade av blank metall och verket är väl anpassat till miljön. Under dagtid samspelar konerna med intilliggande kraftledningsstolpar och vägskyltar. Metalltrådarna skapar en moaréeffekt som skiftar när man passerar med bil. Under kvällar och nätter är konerna upplysta inifrån och skiftar sakta i färg. Värt en resa till Tierp.

Ana Vidovic

Hell og lykke, herr Gorsky! av Astrid Alma Aakra

95


Carl Liljefors

bildhistoria lars lambert

96

Carl Liljefors i trädgården på Svartbäcksgatan med domkyrkans spiror i fonden.

Vid sidan av de yrkesverksamma fotograferna fanns redan vid 1800-talets slut de entusiastiska amatörerna. Verkligheten angreps med nya hanterliga handkameror och torrplåtar med en förhöjd filmkänslighet. Ofta handlade det om att dokumentera det mest näraliggande, den egna familjens liv och leverne som sedan förevigades i fotoalbum. En sådan begeistrad amatörfotograf var August Strindberg som avbildade sig själv, hustru och barn i en rad porträtt och miljöbilder. En annan var Carl Liljefors i Uppsala, som åren 1900-1901 avbildade familj och vänner i stadsdelen Svartbäcken. Redan 1890 fanns en förening för fotointresserade, Uppsala Fotografiförening, som 1907 ordnade en stor utställning med syfte att spegla ”staden med omnejd, lif och arbete därstädes”.

Carl Liljefors (1862-1940) var son till en kruthandlare. Med sin äldre bror Bruno, sedermera den välkände konstnären, växte han upp i Svartbäcken, lekte på det ännu obebyggda Luthagen, på Galgbacken och Tunåsen. Ett kärt tillhåll var det gamla kallbadhuset vid Fyrisån, som arrenderades av fadern från 1870, däremot inte Katedralskolan som båda bröderna lämnade redan i realskolan. Mindre framgångsrika i läsämnena var de desto duktigare i teckning, musik och gymnastik. Bruno, Carl och den yngre brodern Pontus utgjorde på 1880-talet en akrobattrupp med artistnamnet Bröderna Manzoni. Bruno började vid Konstakademin. Carl blev bokhållare vid Ångqvarn, en befattning som han uppehöll till sin pensionering. Han gifte sig med Elin, syster till konstnären Gusten Widerbäck. I början av 1890-talet övertog han efter faderns död kruthandeln, vidgade verksamheten, importerade pjäxor och skidor från Norrland och introducerade skidåkandet i Uppsala. Mångsysslaren Carl tecknade och spelade luta, var en uppskattad vissångare, vars vismaterial småningom samlades i Calle Lutas visbok. Han var också en baddare på att härma fåglar och ekorrar. Under åren efter sekelskiftet 1900 tog Carl Liljefors ett antal bilder av Uppsala, det stora flertalet av familj och vänner kring hemmet på Svartbäcksgatan. De ordnades i ett album med sammanlagt 250 bilder, av vilka ett urval 1987 publicerades i den lilla skriften Kring Svarta bäcken och Eddaspången vid sekelskiftet. Negativsamlingen överlämnades som gåva till Upplandsmuseet.

Några hästekipage färdas i den tidiga morgonen över den kullerstenslagda Svartbäcksgatan. I hörnet vid Skolgatan sjunger Svartbäckstull med tillhörande ekonomibyggnader på sista versen. Gångbron, som strax skulle ersättas med Skolbron, flyttades norrut och blev Eddaspången. På andra sidan ån skymtar Magdeburg.

Järnbron från 1846 fanns kvar till 1964 när den ersattes av den nuvarande S:t Olofsbron. (Den återuppstod 1987 som gång- och cykelbro lite längre bort.) Det stiliga trevåningshuset som speglar sig i Fyrisåns blanka vatten hade uppförts på 1840-talet och var sedan 1873 i Fjellstedtska skolans ägo. Framför skolan ett av de klapphus som fanns längs ån och där man sommar som vinter sköljde tvätt. n

Kruthandelsgården, Svartbäcksgatan 37, en sommardag 1901. Flaggan fladdrar i vinden. Brandgaveln t.v. tillhör den just byggda cigarrfabriken på granntomten.

97


Carl Liljefors

bildhistoria lars lambert

96

Carl Liljefors i trädgården på Svartbäcksgatan med domkyrkans spiror i fonden.

Vid sidan av de yrkesverksamma fotograferna fanns redan vid 1800-talets slut de entusiastiska amatörerna. Verkligheten angreps med nya hanterliga handkameror och torrplåtar med en förhöjd filmkänslighet. Ofta handlade det om att dokumentera det mest näraliggande, den egna familjens liv och leverne som sedan förevigades i fotoalbum. En sådan begeistrad amatörfotograf var August Strindberg som avbildade sig själv, hustru och barn i en rad porträtt och miljöbilder. En annan var Carl Liljefors i Uppsala, som åren 1900-1901 avbildade familj och vänner i stadsdelen Svartbäcken. Redan 1890 fanns en förening för fotointresserade, Uppsala Fotografiförening, som 1907 ordnade en stor utställning med syfte att spegla ”staden med omnejd, lif och arbete därstädes”.

Carl Liljefors (1862-1940) var son till en kruthandlare. Med sin äldre bror Bruno, sedermera den välkände konstnären, växte han upp i Svartbäcken, lekte på det ännu obebyggda Luthagen, på Galgbacken och Tunåsen. Ett kärt tillhåll var det gamla kallbadhuset vid Fyrisån, som arrenderades av fadern från 1870, däremot inte Katedralskolan som båda bröderna lämnade redan i realskolan. Mindre framgångsrika i läsämnena var de desto duktigare i teckning, musik och gymnastik. Bruno, Carl och den yngre brodern Pontus utgjorde på 1880-talet en akrobattrupp med artistnamnet Bröderna Manzoni. Bruno började vid Konstakademin. Carl blev bokhållare vid Ångqvarn, en befattning som han uppehöll till sin pensionering. Han gifte sig med Elin, syster till konstnären Gusten Widerbäck. I början av 1890-talet övertog han efter faderns död kruthandeln, vidgade verksamheten, importerade pjäxor och skidor från Norrland och introducerade skidåkandet i Uppsala. Mångsysslaren Carl tecknade och spelade luta, var en uppskattad vissångare, vars vismaterial småningom samlades i Calle Lutas visbok. Han var också en baddare på att härma fåglar och ekorrar. Under åren efter sekelskiftet 1900 tog Carl Liljefors ett antal bilder av Uppsala, det stora flertalet av familj och vänner kring hemmet på Svartbäcksgatan. De ordnades i ett album med sammanlagt 250 bilder, av vilka ett urval 1987 publicerades i den lilla skriften Kring Svarta bäcken och Eddaspången vid sekelskiftet. Negativsamlingen överlämnades som gåva till Upplandsmuseet.

Några hästekipage färdas i den tidiga morgonen över den kullerstenslagda Svartbäcksgatan. I hörnet vid Skolgatan sjunger Svartbäckstull med tillhörande ekonomibyggnader på sista versen. Gångbron, som strax skulle ersättas med Skolbron, flyttades norrut och blev Eddaspången. På andra sidan ån skymtar Magdeburg.

Järnbron från 1846 fanns kvar till 1964 när den ersattes av den nuvarande S:t Olofsbron. (Den återuppstod 1987 som gång- och cykelbro lite längre bort.) Det stiliga trevåningshuset som speglar sig i Fyrisåns blanka vatten hade uppförts på 1840-talet och var sedan 1873 i Fjellstedtska skolans ägo. Framför skolan ett av de klapphus som fanns längs ån och där man sommar som vinter sköljde tvätt. n

Kruthandelsgården, Svartbäcksgatan 37, en sommardag 1901. Flaggan fladdrar i vinden. Brandgaveln t.v. tillhör den just byggda cigarrfabriken på granntomten.

97


Det inhägnade kallbadhuset från 1850-talet med hoppoch simstadion låg ungefär i höjd med nuvarande Luthagsleden. Tävlingar och promotioner drog stora åskådarmassor. Det alltmer förorenade vattnet tvingade badet uppströms och 1925 skulle det nya Fyrisbadet stå färdigt ovanför Seminariebron. I bakgrunden Åbergska bageriet och gamla Invaliden.

Bruno Liljefors med barnen Britta, Signe och Anders i äktenskapet med första hustrun Anna. Efter skilsmässan 1895 gifte han om sig med Annas yngre syster Signe. Ännu några år återstår till genombrott och stora inkomster.

98

I tio år från 1918 låg Liljefors Sport i Rådhuset vid Svartbäcksgatan. Reklamskyltarna på vardera sidan om entrén är med största sannolikhet målade av Carl Liljefors svåger Gusten Widerbäck. Bilderna tillhör Upplandsmuseet. Tidigare fotografer i denna serie: Biz&Art 1: Emma Schenson, Biz&Art 2: Pehr Hanselli, Biz&Art 3: Henri Osti, Biz&Art 4: Alfred Dahlgren.

99


Det inhägnade kallbadhuset från 1850-talet med hoppoch simstadion låg ungefär i höjd med nuvarande Luthagsleden. Tävlingar och promotioner drog stora åskådarmassor. Det alltmer förorenade vattnet tvingade badet uppströms och 1925 skulle det nya Fyrisbadet stå färdigt ovanför Seminariebron. I bakgrunden Åbergska bageriet och gamla Invaliden.

Bruno Liljefors med barnen Britta, Signe och Anders i äktenskapet med första hustrun Anna. Efter skilsmässan 1895 gifte han om sig med Annas yngre syster Signe. Ännu några år återstår till genombrott och stora inkomster.

98

I tio år från 1918 låg Liljefors Sport i Rådhuset vid Svartbäcksgatan. Reklamskyltarna på vardera sidan om entrén är med största sannolikhet målade av Carl Liljefors svåger Gusten Widerbäck. Bilderna tillhör Upplandsmuseet. Tidigare fotografer i denna serie: Biz&Art 1: Emma Schenson, Biz&Art 2: Pehr Hanselli, Biz&Art 3: Henri Osti, Biz&Art 4: Alfred Dahlgren.

99


Profile for Stewen Quigley

BIZ&ART nr 5  

Ett magasin om kultur och affärsliv i Uppala. Nr 5 september 2008

BIZ&ART nr 5  

Ett magasin om kultur och affärsliv i Uppala. Nr 5 september 2008

Profile for bizart
Advertisement