Page 1


1


2

3


2

3


INNEHÅLL 8 Fairtrade 14 Ane Brun 24 Tjuven & Tunström 40 Owe Thörnqvist 46 En bok 52 ODjuret 58 Oscar Magnusson 62 Kultursponsor 72 Cecilia Rydinger Alin 78 Uppsala Samtidskonst 84 Uppslag 86 Vitt och kött 88 Ulla Fries 95 Bildhistoria Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Lena Sohl Skribenter: Susanne Lundström, Lena Sohl, Stewen Quigley, Anders Bäccman, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Lotta Eriksson, Lars Lambert Projektledning: Lundström & jag Fotografer: Sid 58 foto Oscar Magnuson: Calle Lindgren, Sid 85 foto: mc kindsmüller / © Anna Berndtson, Sid 95-97 foto: Henri Osti, Stewen Quigley omslagsfoto och övriga bilder. Formgivare/formgivningsansvarig: Bo Rosander Original: Bo Rosander Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic Nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras.

4

5


INNEHÅLL 8 Fairtrade 14 Ane Brun 24 Tjuven & Tunström 40 Owe Thörnqvist 46 En bok 52 ODjuret 58 Oscar Magnusson 62 Kultursponsor 72 Cecilia Rydinger Alin 78 Uppsala Samtidskonst 84 Uppslag 86 Vitt och kött 88 Ulla Fries 95 Bildhistoria Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Susanne Lundström, Stewen Quigley, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Lena Sohl Skribenter: Susanne Lundström, Lena Sohl, Stewen Quigley, Anders Bäccman, Johanna Uddén, Jörgen Runeby, Lotta Eriksson, Lars Lambert Projektledning: Lundström & jag Fotografer: Sid 58 foto Oscar Magnuson: Calle Lindgren, Sid 85 foto: mc kindsmüller / © Anna Berndtson, Sid 95-97 foto: Henri Osti, Stewen Quigley omslagsfoto och övriga bilder. Formgivare/formgivningsansvarig: Bo Rosander Original: Bo Rosander Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic Nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras.

4

5


När Slottsbiografen skulle invigas för tio år sedan ringde jag frankt upp Woody Allen med frågan om han ville inviga Ingmar Bergmans barndomsbiograf i Uppsala. Om det var någon som Woody såg upp till så var det regissör Bergman. Medan jag slog numret till New York såg jag framför mig hur limousinen gled upp framför biografen på nedre Slottsgatan, bredvid mig stod Ingmar och bakom oss alla Uppsalas celebriteter. Och till vänster bakom ett bastant rep 78 hungriga journalister och fotografer. – Jävlar tänkte jag, äntligen ska Uppsala skakas om. Jag förnimmer Woodys blick på slottsbiografens skylt och hur han klurigt frågar mig om föreningens namn Laterna Magica – det magiska ljuset som Ingmar Bergman mötte från projektorn, hos mormor på Trädgårdsgatan. Det slår mig att namnet också berättar om Uppsalas alla genier från förr Strindberg, Boye, Celsius, Vivecka Lindfors och alla unga talanger idag som bara väntar på att få lyftas fram. Uppsala ska nu ansöka om att bli kulturhuvudstad 2014 – ett klokt beslut efter att musikens hus äntligen kommit på plats och vår mäktiga domkyrka snart blir belyst. Ljusets magi har nått fram till näringslivets och politikernas kassakista. Nu är det inte bara trafikrondeller och cykelvägar som ska byggas, nu ska kulturen vattnas. Stavanger, årets kulturhuvudstad, har investerat 300 miljoner i skapande verksamhet. Jag personligen tror att 250 miljoner räcker för Uppsala! Hälften från det entusiastiska näringslivet och resten från kommun och landsting. Välkommen kultur och business. Efter tre dagar hör jag Woody Allens artiga agent på min telefonsvarare: – Mr Allen var mycket hedrad, men en obetydlig filminspelning i Dallas är tyvärr i vägen… Michel Östlund

Antony James, Milk Gallery New York

6

ledare

Samtalet till Woody Allen

MICHEL ÖSTLUND

Michel Östlund är konstnär och vd för Hera

7


När Slottsbiografen skulle invigas för tio år sedan ringde jag frankt upp Woody Allen med frågan om han ville inviga Ingmar Bergmans barndomsbiograf i Uppsala. Om det var någon som Woody såg upp till så var det regissör Bergman. Medan jag slog numret till New York såg jag framför mig hur limousinen gled upp framför biografen på nedre Slottsgatan, bredvid mig stod Ingmar och bakom oss alla Uppsalas celebriteter. Och till vänster bakom ett bastant rep 78 hungriga journalister och fotografer. – Jävlar tänkte jag, äntligen ska Uppsala skakas om. Jag förnimmer Woodys blick på slottsbiografens skylt och hur han klurigt frågar mig om föreningens namn Laterna Magica – det magiska ljuset som Ingmar Bergman mötte från projektorn, hos mormor på Trädgårdsgatan. Det slår mig att namnet också berättar om Uppsalas alla genier från förr Strindberg, Boye, Celsius, Vivecka Lindfors och alla unga talanger idag som bara väntar på att få lyftas fram. Uppsala ska nu ansöka om att bli kulturhuvudstad 2014 – ett klokt beslut efter att musikens hus äntligen kommit på plats och vår mäktiga domkyrka snart blir belyst. Ljusets magi har nått fram till näringslivets och politikernas kassakista. Nu är det inte bara trafikrondeller och cykelvägar som ska byggas, nu ska kulturen vattnas. Stavanger, årets kulturhuvudstad, har investerat 300 miljoner i skapande verksamhet. Jag personligen tror att 250 miljoner räcker för Uppsala! Hälften från det entusiastiska näringslivet och resten från kommun och landsting. Välkommen kultur och business. Efter tre dagar hör jag Woody Allens artiga agent på min telefonsvarare: – Mr Allen var mycket hedrad, men en obetydlig filminspelning i Dallas är tyvärr i vägen… Michel Östlund

Antony James, Milk Gallery New York

6

ledare

Samtalet till Woody Allen

MICHEL ÖSTLUND

Michel Östlund är konstnär och vd för Hera

7


fairtrade av susanne lundstrรถm

8

9


fairtrade av susanne lundstrรถm

8

9


Vem har sagt att rättvisa produkter måste se tråkiga och fula ut? Och får man verkligen ställa krav på kvaliteten? Det har hänt mycket de senaste åren inom rättvis handel. Numera kan du hitta både snygga kvalitetsprodukter och samtidigt bidra till en förändring i någons liv. När vi köper en vara har vi som konsumenter oftast ingen vetskap om var och hur sakerna har producerats. Mycket av det vi köper tillverkas utanför Europas gränser, däribland utvecklingsländerna där produkterna bygger på hantverkskunnande och oftast är tillverkade för hand. Tyvärr har de inte samma, rättvisa förutsättningar till rimliga löner och arbetsförhållanden, eller komma in på världshandelsmarknaden, som demokratiska i-länder. Västvärlden har därför sett bistånd som en viktig faktor, men flera anser att det finns alternativ till bistånd. Inredningsföretaget Emosa i Uppsala startades 2006 och baserar sin verksamhet på rättvis handel eller fairtrade, begreppet som blivit ett kännetecken världen över. Åsa Johansson Hakim, som driver företaget har sett den konkreta skillnaden mellan hjälp och självhjälp, efter flera års erfarenhet i internationella biståndsprojekt. Företaget är främst ett inredningsföretag med inriktning på hållbar livsstil. Inklusive Åsa är de tre personer på Emosa idag: Karin Svensson som ansvarar för design- och produktutveckling och Alexandra Karlsdotter-Stenström som arbetar med marknadsföring och försäljning. Som Åsa beskriver i sin programförklaring startade hon Emosa utifrån en insikt om att människor i de fattigare delarna av världen inte behöver hjälp utan arbete. Har man arbete kan man handla mat, kläder och

10

andra livsnödvändiga saker. Och man kan skicka barnen till skolan. Genom ett arbete blir man en del i ett sammanhang. Man får ett värde som människa. – Även om bra bistånd fyller vissa viktiga funktioner, är handel ett mer hållbart sätt att förändra världen på lång sikt, säger Åsa. Handel är mer konkret och jämlikt. Som köpare kan – och ska – man ställa krav på produkten för att betala ett juste pris till producenten. Istället för att se människor i utvecklingsländer som offer och handla produkter för den goda gärningens skull, anser Åsa att man kan ställa krav på att produkterna håller hög kvalitet. Fairtrade bidrar till mångfald av olika produkter samtidigt som varje produkt har sin unika touch av producentens hand. Tillverkarens egen hantverkstradition syns i produkten. Mervärdet är att man som kund får något utöver själva funktionen och designen, eftersom människorna som skapat produkten får en skälig ersättning för sitt arbete. Det gynnar såväl konsument som producent. – Det handlar om ett scenario där alla är vinnare. Grundtanken är att stödja marginaliserande producenter att komma in på världshandelsmarknaden. Jag undrar varifrån Emosa tar in sina produkter och hur de hittar designerna. – Idag är det från södra Afrika, Uganda samt Asien, Indien, Nepal och Filippinerna, säger Åsa. Företaget söker hela tiden nya produkter som passar Emosas profil och hittar dem via rekommendationer och tips. Mycket informationsspridning kommer via IFAT, ett internationellt mötesforum för producenter och importörer inom fairtrade. Innan Emosa har fått in produkterna krävs en hel del arbete. Först att hitta en producent och design som håller god kvalitet. Därefter produceras varuproverna. Ofta har producenterna inget lager så det kan ta tvåtre månader innan varuproverna kommer till Sverige. Sedan sker ett urval. Det gäller verkligen att leta för att hitta guldkornen. En önskan som Åsa Johansson Hakim har är att arrangera studieresor till producentplatserna. – Förr i tiden fanns en personlig koppling mellan

11


Vem har sagt att rättvisa produkter måste se tråkiga och fula ut? Och får man verkligen ställa krav på kvaliteten? Det har hänt mycket de senaste åren inom rättvis handel. Numera kan du hitta både snygga kvalitetsprodukter och samtidigt bidra till en förändring i någons liv. När vi köper en vara har vi som konsumenter oftast ingen vetskap om var och hur sakerna har producerats. Mycket av det vi köper tillverkas utanför Europas gränser, däribland utvecklingsländerna där produkterna bygger på hantverkskunnande och oftast är tillverkade för hand. Tyvärr har de inte samma, rättvisa förutsättningar till rimliga löner och arbetsförhållanden, eller komma in på världshandelsmarknaden, som demokratiska i-länder. Västvärlden har därför sett bistånd som en viktig faktor, men flera anser att det finns alternativ till bistånd. Inredningsföretaget Emosa i Uppsala startades 2006 och baserar sin verksamhet på rättvis handel eller fairtrade, begreppet som blivit ett kännetecken världen över. Åsa Johansson Hakim, som driver företaget har sett den konkreta skillnaden mellan hjälp och självhjälp, efter flera års erfarenhet i internationella biståndsprojekt. Företaget är främst ett inredningsföretag med inriktning på hållbar livsstil. Inklusive Åsa är de tre personer på Emosa idag: Karin Svensson som ansvarar för design- och produktutveckling och Alexandra Karlsdotter-Stenström som arbetar med marknadsföring och försäljning. Som Åsa beskriver i sin programförklaring startade hon Emosa utifrån en insikt om att människor i de fattigare delarna av världen inte behöver hjälp utan arbete. Har man arbete kan man handla mat, kläder och

10

andra livsnödvändiga saker. Och man kan skicka barnen till skolan. Genom ett arbete blir man en del i ett sammanhang. Man får ett värde som människa. – Även om bra bistånd fyller vissa viktiga funktioner, är handel ett mer hållbart sätt att förändra världen på lång sikt, säger Åsa. Handel är mer konkret och jämlikt. Som köpare kan – och ska – man ställa krav på produkten för att betala ett juste pris till producenten. Istället för att se människor i utvecklingsländer som offer och handla produkter för den goda gärningens skull, anser Åsa att man kan ställa krav på att produkterna håller hög kvalitet. Fairtrade bidrar till mångfald av olika produkter samtidigt som varje produkt har sin unika touch av producentens hand. Tillverkarens egen hantverkstradition syns i produkten. Mervärdet är att man som kund får något utöver själva funktionen och designen, eftersom människorna som skapat produkten får en skälig ersättning för sitt arbete. Det gynnar såväl konsument som producent. – Det handlar om ett scenario där alla är vinnare. Grundtanken är att stödja marginaliserande producenter att komma in på världshandelsmarknaden. Jag undrar varifrån Emosa tar in sina produkter och hur de hittar designerna. – Idag är det från södra Afrika, Uganda samt Asien, Indien, Nepal och Filippinerna, säger Åsa. Företaget söker hela tiden nya produkter som passar Emosas profil och hittar dem via rekommendationer och tips. Mycket informationsspridning kommer via IFAT, ett internationellt mötesforum för producenter och importörer inom fairtrade. Innan Emosa har fått in produkterna krävs en hel del arbete. Först att hitta en producent och design som håller god kvalitet. Därefter produceras varuproverna. Ofta har producenterna inget lager så det kan ta tvåtre månader innan varuproverna kommer till Sverige. Sedan sker ett urval. Det gäller verkligen att leta för att hitta guldkornen. En önskan som Åsa Johansson Hakim har är att arrangera studieresor till producentplatserna. – Förr i tiden fanns en personlig koppling mellan

11


producent och köpare. Emosa vill att människan ska känna sig delaktig. Det finns intressanta och många gånger rörande berättelser bakom produkterna. Ett exempel är de handsydda tygdockorna Shwe-shwe Poppis som är baserade på fantasifulla barnteckningar. Barnen som gjort teckningarna har mist en eller båda föräldrarna i aids och barnens mor- eller farmödrarna syr och säljer dockorna till förmån för barnen. Att fairtrade har blivit så känt handlar om många faktorer, den främsta är dock informationsspridning. En stor och viktig del är att informera om hur saker är producerade. Importörerna ansvarar för att sprida berättelserna bakom. Alla produkterna är ju handgjorda där någon har lagt ner sin själ och kunnande. Emosa informerar om sina produkter via hemsidan och produktblad samt etiketter. Åsa ser en förändring i Uppsala, det finns en ökad kännedom och medvetenhet om fairtrade. Folk vill veta mer, det skrivs mer och försäljningen har ökat. Det tror hon bland annat beror på alla medvetna ungdomar i Uppsala. – Det som är roligt är att alla man pratar med är intresserade! Svenskar har i allmänhet ett världssamvete och vill vara medvetna konsumenter anser Åsa. Det finns även en trend i samhället med helhetstänk, orsak och konsekvens. – Individualism och egna val har också blivit viktigare vilket gör att det finns en ökad efterfrågan av originella produkter med en personlig historia bakom, fortsätter Åsa. Man vill ha ett hem med en personlig stil, inte kopiera blint efter grannen. Det är viktigt att det finns en konkurrens till utslätad design och massproduktion för att vi inte ska tappa vår världs fantastiska kulturarv. Emosas kunder finns över hela Sverige: det är inrednings- och presentbutiker, barnbutiker, världsbutiker, men även SPA-anläggningar, caféer och företag som vill ge mer meningsfulla presenter till anställda och kunder. Åsa säger att de strävar efter att bli störst i sin nisch i Skandinavien.

12

– Målet för Emosa är att komma in i alla typer av inredningsbutiker så att vi når ut till en bredare målgrupp. I slutändan önskar vi att fairtrade blir en sådan självklarhet, att det genomsyrar all produktion och därmed blir en standard. l

OM rättvis handel Inom Rättvis handel finns ett märkningssystem; Rättvisemärkt. Det är mest livsmedel som har den märkningen. För övriga produkter som till exempel kläder och konsthantverk finns idag inte någon gemensam symbol. Emosa har tagit fram en egen symbol (etik & estetik) som visar att de följer de internationellt överenskomna fairtrade kriterierna. Denna symbol hittar man på alla deras produkter. Återförsäljare i Uppsala är t.ex. Hanazacka, Klaus Goda, DesignTorget och Världsbutiken Globalen. Nätverket Rättvis Handel Mötesplats för organisationer, företag och individer som stödjer etisk och rättvis handel. Huvudman är Röda Korsets folkhögskola, kontaktperson Benton Wolgers, benton.wolgers.rk@folkbildning.net. Arrangerar årligt Rättvis Handelsforum, i år i Göteborg 17-18 oktober. Webbplats startar under 2008. Länkar www.emosa.se www.ifat.org www.fairtrade.net www.rattvisemarkt.net

13


producent och köpare. Emosa vill att människan ska känna sig delaktig. Det finns intressanta och många gånger rörande berättelser bakom produkterna. Ett exempel är de handsydda tygdockorna Shwe-shwe Poppis som är baserade på fantasifulla barnteckningar. Barnen som gjort teckningarna har mist en eller båda föräldrarna i aids och barnens mor- eller farmödrarna syr och säljer dockorna till förmån för barnen. Att fairtrade har blivit så känt handlar om många faktorer, den främsta är dock informationsspridning. En stor och viktig del är att informera om hur saker är producerade. Importörerna ansvarar för att sprida berättelserna bakom. Alla produkterna är ju handgjorda där någon har lagt ner sin själ och kunnande. Emosa informerar om sina produkter via hemsidan och produktblad samt etiketter. Åsa ser en förändring i Uppsala, det finns en ökad kännedom och medvetenhet om fairtrade. Folk vill veta mer, det skrivs mer och försäljningen har ökat. Det tror hon bland annat beror på alla medvetna ungdomar i Uppsala. – Det som är roligt är att alla man pratar med är intresserade! Svenskar har i allmänhet ett världssamvete och vill vara medvetna konsumenter anser Åsa. Det finns även en trend i samhället med helhetstänk, orsak och konsekvens. – Individualism och egna val har också blivit viktigare vilket gör att det finns en ökad efterfrågan av originella produkter med en personlig historia bakom, fortsätter Åsa. Man vill ha ett hem med en personlig stil, inte kopiera blint efter grannen. Det är viktigt att det finns en konkurrens till utslätad design och massproduktion för att vi inte ska tappa vår världs fantastiska kulturarv. Emosas kunder finns över hela Sverige: det är inrednings- och presentbutiker, barnbutiker, världsbutiker, men även SPA-anläggningar, caféer och företag som vill ge mer meningsfulla presenter till anställda och kunder. Åsa säger att de strävar efter att bli störst i sin nisch i Skandinavien.

12

– Målet för Emosa är att komma in i alla typer av inredningsbutiker så att vi når ut till en bredare målgrupp. I slutändan önskar vi att fairtrade blir en sådan självklarhet, att det genomsyrar all produktion och därmed blir en standard. l

OM rättvis handel Inom Rättvis handel finns ett märkningssystem; Rättvisemärkt. Det är mest livsmedel som har den märkningen. För övriga produkter som till exempel kläder och konsthantverk finns idag inte någon gemensam symbol. Emosa har tagit fram en egen symbol (etik & estetik) som visar att de följer de internationellt överenskomna fairtrade kriterierna. Denna symbol hittar man på alla deras produkter. Återförsäljare i Uppsala är t.ex. Hanazacka, Klaus Goda, DesignTorget och Världsbutiken Globalen. Nätverket Rättvis Handel Mötesplats för organisationer, företag och individer som stödjer etisk och rättvis handel. Huvudman är Röda Korsets folkhögskola, kontaktperson Benton Wolgers, benton.wolgers.rk@folkbildning.net. Arrangerar årligt Rättvis Handelsforum, i år i Göteborg 17-18 oktober. Webbplats startar under 2008. Länkar www.emosa.se www.ifat.org www.fairtrade.net www.rattvisemarkt.net

13


k

ane brun g AV LENA SOHL

Ane Bruns första skiva blev hyllad. Den andra också. Hon har turnerat flitigt och byggt upp en trogen publik. Nu är hon aktuell med sitt tredje studioalbum på egen hand.

14

15


k

ane brun g AV LENA SOHL

Ane Bruns första skiva blev hyllad. Den andra också. Hon har turnerat flitigt och byggt upp en trogen publik. Nu är hon aktuell med sitt tredje studioalbum på egen hand.

14

15


I Uppsala blev det seriöst med musiken. När jag flyttade dit hade jag bara skrivit tre låtar. Men där träffade jag för första gången människor som gjorde samma sak som jag.

Första gången jag såg Ane Brun var vi kanske tjugo personer i publiken. Det var tidigt 2000-tal och musikfestival i utkanten av Fålhagen. Hon sålde demoskivor för femtio kronor och över hälften av låtarna skulle snart finnas med på hennes hyllade debutskiva Spending Time with Morgan (2003). Sedan dess har hon hunnit med tre skivor till. Hon har satsat internationellt och gjort turnéer i Europa och USA och driver skivbolag. På Brännkyrkagata på Söder i Stockholm har hon sin lokal, i ett vackert konstnärshus. I arbetsrummet mot innergården står ett fint piano i 50-talsretrostil och en gitarr av gitarrbyggaren David Sundberg. När vi ses är det ungefär en månad kvar tills den nya skivan ska släppas i 30 000 exemplar. Hon har jobbat med producenten Valgeir Sigurdsson, som tidigare arbetat med bland andra Björk. Resultatet är en tretton låtar lång skiva med ett varmt ljud. Ane Brun berättar hur hennes mamma reagerade när hon hörde de nya låtarna. ”Får man göra så här? Får man ha med så här vackra körer idag?” – Skivan är en gåva till människorna, tyckte mamma. Jag svarade att man får göra det man vill. Det är mycket spännande små detaljer överallt på

16

skivan men fortfarande med låtarna och rösten i fokus. Den här gången har Ane Brun experimenterat mer med rösten och sjunger i olika lägen, både starkare och svagare. Inte för att hon var trött på sitt sätt att sjunga, utan för att hon ville att det skulle hända något nytt. Även texterna har hon utvecklat. Förut har hon utgått från sig själv när hon skrivit men den här gången handlar texterna också om andra. – Jag har tagit in mina egna erfarenheter, men lagt till en aktuell situation som någon annan befinner sig i, som Lullaby for Grown-ups. Det är en vuxen nattalåt till folk som ligger och stirrar i taket och inte kan sova. En annan låt, Ten seconds, handlar om de här lyckosekunderna man kan få ibland. Plötsligt kan man bara känna att allt är lätt och fint, i tio sekunder faller allt på plats. Ane Brun började spela först när hon var tjugo år. Då bodde hon i Bergen, men det var först när hon flyttade till Uppsala sommaren 2000 tillsammans med dåvarande pojkvännen som det tog fart med musiken. – I Uppsala blev det seriöst med musiken. När jag flyttade dit hade jag bara skrivit tre låtar. Men där träffade jag för första gången människor som gjorde samma sak som jag. Jag läste musikvetenskap och

17


I Uppsala blev det seriöst med musiken. När jag flyttade dit hade jag bara skrivit tre låtar. Men där träffade jag för första gången människor som gjorde samma sak som jag.

Första gången jag såg Ane Brun var vi kanske tjugo personer i publiken. Det var tidigt 2000-tal och musikfestival i utkanten av Fålhagen. Hon sålde demoskivor för femtio kronor och över hälften av låtarna skulle snart finnas med på hennes hyllade debutskiva Spending Time with Morgan (2003). Sedan dess har hon hunnit med tre skivor till. Hon har satsat internationellt och gjort turnéer i Europa och USA och driver skivbolag. På Brännkyrkagata på Söder i Stockholm har hon sin lokal, i ett vackert konstnärshus. I arbetsrummet mot innergården står ett fint piano i 50-talsretrostil och en gitarr av gitarrbyggaren David Sundberg. När vi ses är det ungefär en månad kvar tills den nya skivan ska släppas i 30 000 exemplar. Hon har jobbat med producenten Valgeir Sigurdsson, som tidigare arbetat med bland andra Björk. Resultatet är en tretton låtar lång skiva med ett varmt ljud. Ane Brun berättar hur hennes mamma reagerade när hon hörde de nya låtarna. ”Får man göra så här? Får man ha med så här vackra körer idag?” – Skivan är en gåva till människorna, tyckte mamma. Jag svarade att man får göra det man vill. Det är mycket spännande små detaljer överallt på

16

skivan men fortfarande med låtarna och rösten i fokus. Den här gången har Ane Brun experimenterat mer med rösten och sjunger i olika lägen, både starkare och svagare. Inte för att hon var trött på sitt sätt att sjunga, utan för att hon ville att det skulle hända något nytt. Även texterna har hon utvecklat. Förut har hon utgått från sig själv när hon skrivit men den här gången handlar texterna också om andra. – Jag har tagit in mina egna erfarenheter, men lagt till en aktuell situation som någon annan befinner sig i, som Lullaby for Grown-ups. Det är en vuxen nattalåt till folk som ligger och stirrar i taket och inte kan sova. En annan låt, Ten seconds, handlar om de här lyckosekunderna man kan få ibland. Plötsligt kan man bara känna att allt är lätt och fint, i tio sekunder faller allt på plats. Ane Brun började spela först när hon var tjugo år. Då bodde hon i Bergen, men det var först när hon flyttade till Uppsala sommaren 2000 tillsammans med dåvarande pojkvännen som det tog fart med musiken. – I Uppsala blev det seriöst med musiken. När jag flyttade dit hade jag bara skrivit tre låtar. Men där träffade jag för första gången människor som gjorde samma sak som jag. Jag läste musikvetenskap och

17


Jag skriver inte texterna för att berätta om mig själv, utan mer för att bearbeta något. Så det är inte viktigt för mig att folk förstår exakt vad det handlar om.

musikimprovisation på universitet och det var nog det viktigaste jag har gjort musikaliskt. Vi improviserade tillsammans hälften av tiden i ett år och det var allt från jazz till afrikanskt. Man vågade låta hur som helst och jag utvecklades mycket av det. Under Uppsalatiden spelade Ane Brun ute så ofta det fanns möjlighet. Gick man genom staden satt det nästan alltid någon affisch uppe med hennes namn på. Men hon hade inga ambitioner att slå igenom med sin musik. Hon tyckte bara så mycket om att spela. På musiksidan My space listar Ane Brun ungefär sextio artister som hon själv influerats av. Där finns bland andra Johnny Cash, PJ Harvey, Joni Mitchell, Nina Simone och Chet Baker. I hennes musik kan man spåra många olika referenser, som hon kombinerar till något alldeles eget särskilt. Något specifikt Ane Brunskt. Hon säger att hon vill skriva poesi, och för att kunna det måste hon känna någonting själv. När hon skriver utgår hon ofta från en känsla. – Jag vill stå för varje jävla ord och för att kunna skriva en bra text måste det vara någonting som engagerar mig känslomässigt. I somras när jag skulle skriva klart alla låtar till nya skivan hade jag en massa

18

idéer och låtrader som jag hade samlat på mig i två år. Jag brukar köra brainstorming och försöker gå in i en situation. Sedan skriver jag ner allt jag kommer på, som känslor och bilder. Det är som ett pussel. Musikjournalisten Håkan Steen har beskrivit Ane Bruns musik så här: ”Med ett fåtal plockande toner på gitarren – ofta bara uppbackade av några stråkar eller ett återhållet piano – och omsorgsfullt valda ord bygger hon upp stämningar där lika mycket av attraktionen och spänningen ligger i det som sägs som det som bara anas mellan raderna.” Just så vill hon att det ska vara. – Jag skriver inte texterna för att berätta om mig själv, utan mer för att bearbeta något. Så det är inte viktigt för mig att folk förstår exakt vad det handlar om. Bara det ger dem någonting, precis som andras musik ger mig saker. Helgen innan vi ses har hon varit på norska motsvarigheten till Grammisgalan, Spellemannspriset. Hon var nominerad i kategorin ”årets kvinnlig artist” för skivan Live In Scandinavia. När hon i en intervju veckan innan ifrågasatte könsuppdelningen i kvinnlig och manlig artist, blev det stora rubriker och radiodebatter i Norge. – Först sade Grammisjuryn att det var för tjejernas

19


Jag skriver inte texterna för att berätta om mig själv, utan mer för att bearbeta något. Så det är inte viktigt för mig att folk förstår exakt vad det handlar om.

musikimprovisation på universitet och det var nog det viktigaste jag har gjort musikaliskt. Vi improviserade tillsammans hälften av tiden i ett år och det var allt från jazz till afrikanskt. Man vågade låta hur som helst och jag utvecklades mycket av det. Under Uppsalatiden spelade Ane Brun ute så ofta det fanns möjlighet. Gick man genom staden satt det nästan alltid någon affisch uppe med hennes namn på. Men hon hade inga ambitioner att slå igenom med sin musik. Hon tyckte bara så mycket om att spela. På musiksidan My space listar Ane Brun ungefär sextio artister som hon själv influerats av. Där finns bland andra Johnny Cash, PJ Harvey, Joni Mitchell, Nina Simone och Chet Baker. I hennes musik kan man spåra många olika referenser, som hon kombinerar till något alldeles eget särskilt. Något specifikt Ane Brunskt. Hon säger att hon vill skriva poesi, och för att kunna det måste hon känna någonting själv. När hon skriver utgår hon ofta från en känsla. – Jag vill stå för varje jävla ord och för att kunna skriva en bra text måste det vara någonting som engagerar mig känslomässigt. I somras när jag skulle skriva klart alla låtar till nya skivan hade jag en massa

18

idéer och låtrader som jag hade samlat på mig i två år. Jag brukar köra brainstorming och försöker gå in i en situation. Sedan skriver jag ner allt jag kommer på, som känslor och bilder. Det är som ett pussel. Musikjournalisten Håkan Steen har beskrivit Ane Bruns musik så här: ”Med ett fåtal plockande toner på gitarren – ofta bara uppbackade av några stråkar eller ett återhållet piano – och omsorgsfullt valda ord bygger hon upp stämningar där lika mycket av attraktionen och spänningen ligger i det som sägs som det som bara anas mellan raderna.” Just så vill hon att det ska vara. – Jag skriver inte texterna för att berätta om mig själv, utan mer för att bearbeta något. Så det är inte viktigt för mig att folk förstår exakt vad det handlar om. Bara det ger dem någonting, precis som andras musik ger mig saker. Helgen innan vi ses har hon varit på norska motsvarigheten till Grammisgalan, Spellemannspriset. Hon var nominerad i kategorin ”årets kvinnlig artist” för skivan Live In Scandinavia. När hon i en intervju veckan innan ifrågasatte könsuppdelningen i kvinnlig och manlig artist, blev det stora rubriker och radiodebatter i Norge. – Först sade Grammisjuryn att det var för tjejernas

19


20

21


20

21


OM ANE BRUN bästa, så att de inte skulle bli bortglömda. Men efter en vecka verkade de ha tänkt till och sade, att de ska fundera över kategorierna till nästa år. I min värld var det inte alls kontroversiellt att föreslå, att man bara ska ha kategorin ”artist” istället. Det är ju 2008. Det säger en del om jämställdheten i Skandinavien, att det blev så mycket uppståndelse. Men jag blev peppad. Jag kommer att fortsätta ta chansen att ta upp det jag tycker är viktigt. l

22

Ane Brun är född i Molde i Norge 10 mars, 1976. Hon flyttade till Uppsala sommaren 2000. Året därpå flyttade hon till Stockholm, där hon nu bor. Hon är låtskrivare, gitarrist och sångerska. Nu är hon aktuell med skivan Changing of the Seasons. Tidigare har hon gjort skivorna Spending Time With Morgan (2003), som fick mycket fina recensioner. Andra skivan A Temporary Dive (2005) släpptes i Europa, USA och Japan. Även den fick bra recensioner. Hon har även släppt skivorna Duets (2005) och Live in Scandinavia (2007). Ane Brun har blivit nominerad till bästa kvinnliga artist på Grammisgalan. Hon har fått Norges motsvarig till Grammis, Spellemannspriset, två gånger. Senast var hon nominerad i kategorin bästa kvinnliga artist 2007 för albumet Live in Scandinavia. Hon har också medverkat på samlingsskivan Poem, ballader och lite blues – återbesöket där olika artister tolkar Cornelis Vreeswijks låtar. Ane Brun driver skivbolaget DetErMine, tillsammans med Ellekari Larsson och Wendy McNeill. Hon har nyss startat ett helt eget bolag Ballon Ranger Recordings.

23


OM ANE BRUN bästa, så att de inte skulle bli bortglömda. Men efter en vecka verkade de ha tänkt till och sade, att de ska fundera över kategorierna till nästa år. I min värld var det inte alls kontroversiellt att föreslå, att man bara ska ha kategorin ”artist” istället. Det är ju 2008. Det säger en del om jämställdheten i Skandinavien, att det blev så mycket uppståndelse. Men jag blev peppad. Jag kommer att fortsätta ta chansen att ta upp det jag tycker är viktigt. l

22

Ane Brun är född i Molde i Norge 10 mars, 1976. Hon flyttade till Uppsala sommaren 2000. Året därpå flyttade hon till Stockholm, där hon nu bor. Hon är låtskrivare, gitarrist och sångerska. Nu är hon aktuell med skivan Changing of the Seasons. Tidigare har hon gjort skivorna Spending Time With Morgan (2003), som fick mycket fina recensioner. Andra skivan A Temporary Dive (2005) släpptes i Europa, USA och Japan. Även den fick bra recensioner. Hon har även släppt skivorna Duets (2005) och Live in Scandinavia (2007). Ane Brun har blivit nominerad till bästa kvinnliga artist på Grammisgalan. Hon har fått Norges motsvarig till Grammis, Spellemannspriset, två gånger. Senast var hon nominerad i kategorin bästa kvinnliga artist 2007 för albumet Live in Scandinavia. Hon har också medverkat på samlingsskivan Poem, ballader och lite blues – återbesöket där olika artister tolkar Cornelis Vreeswijks låtar. Ane Brun driver skivbolaget DetErMine, tillsammans med Ellekari Larsson och Wendy McNeill. Hon har nyss startat ett helt eget bolag Ballon Ranger Recordings.

23


tjuven&tunstrรถm

av Lena Sohl

24

25


tjuven&tunstrรถm

av Lena Sohl

24

25


tjuven&tunström

Det förvånar mig lite att Linus Tunström börjar med att reservera sig. Vi går i trappan upp till hans chefsrum på Uppsala stadsteater och det är fyra dagar kvar till första repetitionen av uppsättningen Tjuven. Reservationen handlar om att han kanske inte har alla svar om föreställningen. Han är fortfarande mest chef och har inte klivit in i regissörsrollen helt ännu. Men svar har han, fast han är eftertänksam och avvaktar ofta långa sekunder innan han svarar. Andra gången vi ses har repetitionerna börjat. Då ringer han tio minuter innan vi ska träffas. Klockan är sju på kvällen och han har just kommit på att han inte ätit lunch. Så han skulle nog behöva middag, säger han och föreslår Hijazz. Väl där blir det problem med maten, för han hinner knappt få i sig något mellan svaren. Han talar fort, meningarna hakar direkt i varandra. – Som roman är Tjuven en högst personlig upplevelse. Jag har ofta läst högt ur den för folk som jag tycker om. När jag läste för en flickvän jag hade tidigare märkte jag att jag började gråta på varannan sida. Jag blev förbryllad och förstod inte vad som hände. Visst är situationerna i boken sorgliga och tragiska, men det är inte bara det. Det är något i själva språkets vändningar som letar sig in i en. Linus Tunström menar att personerna i Tjuven inte når fram till varandra, på grund av rädsla, dålig tajming eller oförmåga. Men det finns ändå en medkänsla och en förmåga till förlåtelse.

26

– I boken talar huvudpersonen Johan om att han måste tro på ett hemligt kanalsystem mellan människorna, eftersom han inte har råd att leva efter någon annan sanning. Det tar tag i något hos mig. Det kanske inte går att nå fram till en annan människa, men ändå måste vi fortsätta att försöka. Därför kärlek, men också därför konst. Tjuven är kanske pappans bästa bok, säger han. Romanen skiljer sig från den av många älskade Juloratoriet, där musiken kommer som en god kraft. I Tjuven kommer aldrig någon förlösning i slutet. – Tjuven är modigare än hans andra böcker, eftersom den inte erbjuder några utvägar. Den är komplex och det gör att man tvingas ifrågasätta mer. Vid ett möte med skådespelarna beskrev någon en känsla i boken – det är som att personerna trillar ner i smuts utan att de torkar av sig efteråt. Man blir frustrerad över att de inte löser sin situation och man blir kvar i en fråga. Det gör boken mer uppfordrande. I Tjuven börjar katastrofen i värmländska Sunne, där fina Ida Pripp möter arbetsskygge Fredrik Jonson Lök. I misären i kråkslottet Torvnäs får de tolv barn plus Johan, som får bo i farbrodern Fredriks hem när ingen av föräldrarna tar ansvar för honom. Tjuven är Johans berättelse. Från när kusinerna Johan och Hedvig drömmer om en framtid ihop långt därifrån, till när han kommer till kunskapsstaden Uppsala utan Hedvig. Hans planer på att stjäla Silverbibeln, som

27


tjuven&tunström

Det förvånar mig lite att Linus Tunström börjar med att reservera sig. Vi går i trappan upp till hans chefsrum på Uppsala stadsteater och det är fyra dagar kvar till första repetitionen av uppsättningen Tjuven. Reservationen handlar om att han kanske inte har alla svar om föreställningen. Han är fortfarande mest chef och har inte klivit in i regissörsrollen helt ännu. Men svar har han, fast han är eftertänksam och avvaktar ofta långa sekunder innan han svarar. Andra gången vi ses har repetitionerna börjat. Då ringer han tio minuter innan vi ska träffas. Klockan är sju på kvällen och han har just kommit på att han inte ätit lunch. Så han skulle nog behöva middag, säger han och föreslår Hijazz. Väl där blir det problem med maten, för han hinner knappt få i sig något mellan svaren. Han talar fort, meningarna hakar direkt i varandra. – Som roman är Tjuven en högst personlig upplevelse. Jag har ofta läst högt ur den för folk som jag tycker om. När jag läste för en flickvän jag hade tidigare märkte jag att jag började gråta på varannan sida. Jag blev förbryllad och förstod inte vad som hände. Visst är situationerna i boken sorgliga och tragiska, men det är inte bara det. Det är något i själva språkets vändningar som letar sig in i en. Linus Tunström menar att personerna i Tjuven inte når fram till varandra, på grund av rädsla, dålig tajming eller oförmåga. Men det finns ändå en medkänsla och en förmåga till förlåtelse.

26

– I boken talar huvudpersonen Johan om att han måste tro på ett hemligt kanalsystem mellan människorna, eftersom han inte har råd att leva efter någon annan sanning. Det tar tag i något hos mig. Det kanske inte går att nå fram till en annan människa, men ändå måste vi fortsätta att försöka. Därför kärlek, men också därför konst. Tjuven är kanske pappans bästa bok, säger han. Romanen skiljer sig från den av många älskade Juloratoriet, där musiken kommer som en god kraft. I Tjuven kommer aldrig någon förlösning i slutet. – Tjuven är modigare än hans andra böcker, eftersom den inte erbjuder några utvägar. Den är komplex och det gör att man tvingas ifrågasätta mer. Vid ett möte med skådespelarna beskrev någon en känsla i boken – det är som att personerna trillar ner i smuts utan att de torkar av sig efteråt. Man blir frustrerad över att de inte löser sin situation och man blir kvar i en fråga. Det gör boken mer uppfordrande. I Tjuven börjar katastrofen i värmländska Sunne, där fina Ida Pripp möter arbetsskygge Fredrik Jonson Lök. I misären i kråkslottet Torvnäs får de tolv barn plus Johan, som får bo i farbrodern Fredriks hem när ingen av föräldrarna tar ansvar för honom. Tjuven är Johans berättelse. Från när kusinerna Johan och Hedvig drömmer om en framtid ihop långt därifrån, till när han kommer till kunskapsstaden Uppsala utan Hedvig. Hans planer på att stjäla Silverbibeln, som

27


tjuven&tunström

hans anfader en gång räddade, för att få pengar till att komma tillbaka och hämta Hedvig blir alltmer avlägsna. När Hedvig dras ner, i ständigt arbete och sexuellt våld, bygger Johan sin karriär som den främste experten på det gotiska språket. Språket är ett av bokens stora teman och tas upp på flera sätt. Det finns en slags sorg och en nostalgi över att språket och humanismen förlorar värde i den moderna tiden. På ett mer konkret plan växer huvudpersonen Johan upp i en språkfattig miljö. För honom verkar språket vara en väg ut. I alla fall är det vad han hoppas att det ska bli. Dessutom är även bokens eget språk för att berätta om detta en viktig del. – Men i bokens andra del blir språket istället ett fängelse. Många som läst boken kommer ihåg den första delen bäst, den del som utspelar sig i Sunne under Johans barndom. Mittenpartiet i Ravenna och Uppsala upplevs som svagare. I slutet blir det starkare igen. Upplevde du det så? frågar Linus Tunström. Nej, det var snarare Uppsaladelen jag fastnade för. – Det är bra, det är bra. När jag tänkte tillbaka på min första läsning av boken var det första delen som stod ut. Där talar Johan om att det måste finnas ett annat rum, något mer i tillvaron som är högre än den skit han lever i. När han sedan kommer till Uppsala, till kunskapens högborg, och tillägnar sig det där bildade språket han strävat efter, ändras berättelsen till jagform, till skillnad från första delen. Han håller Hedvig borta

28

ifrån sig, eller håller det förflutna borta från sig, genom språket. Då blir bokens språk torrare. Först tyckte jag att det gjorde att boken blev sämre, men när jag läste om den tänkte jag att det faktiskt är en del av berättelsen, att språket blir plattare och inte lika svindlande. Men det är inte diskussionen om språket som står i centrum i Uppsala Stadsteaters uppsättning. – Om man skulle sammanfatta storyn i en slagkraftig mening, består den av kärlekshistorien mellan en missbildad kille och hans psykotiska kusin och att de får ett barn tillsammans. Johan flyr hela vägen igenom texten. Han tror att han är på väg, men i själva verket flyr han från någonting. Därför kommer han aldrig heller någon vart. I pjäsens början är tanken att vi ska vara i ett myller, i en polyfon känsla med många röster. Vi vet inte att Johan är huvudperson, han är bara en i mängden på scen. Men långsamt glider så att säga kameran närmare honom och i slutet av första akten kliver han fram med en direkt publikkontakt. I andra akten står Johan i fokus och talar till publiken. Då ger Johan sig också iväg. Lämnar Hedvig, lägger många mil mellan sig själv och sitt förflutna, hoppas att det ska hjälpa. Kanske är luften lättare att andas i Ravenna? Det är den inte. Johan kommer åter till Uppsala. En dag hittar han Hedvig irrandes i leråkrarna vid hans hus. Hon är smutsig, knappt längre mänsklig. Men ilskan över Johans svek går inte att missa. Då försvinner känslan av monolog. Istället blir det en kamp

29


tjuven&tunström

hans anfader en gång räddade, för att få pengar till att komma tillbaka och hämta Hedvig blir alltmer avlägsna. När Hedvig dras ner, i ständigt arbete och sexuellt våld, bygger Johan sin karriär som den främste experten på det gotiska språket. Språket är ett av bokens stora teman och tas upp på flera sätt. Det finns en slags sorg och en nostalgi över att språket och humanismen förlorar värde i den moderna tiden. På ett mer konkret plan växer huvudpersonen Johan upp i en språkfattig miljö. För honom verkar språket vara en väg ut. I alla fall är det vad han hoppas att det ska bli. Dessutom är även bokens eget språk för att berätta om detta en viktig del. – Men i bokens andra del blir språket istället ett fängelse. Många som läst boken kommer ihåg den första delen bäst, den del som utspelar sig i Sunne under Johans barndom. Mittenpartiet i Ravenna och Uppsala upplevs som svagare. I slutet blir det starkare igen. Upplevde du det så? frågar Linus Tunström. Nej, det var snarare Uppsaladelen jag fastnade för. – Det är bra, det är bra. När jag tänkte tillbaka på min första läsning av boken var det första delen som stod ut. Där talar Johan om att det måste finnas ett annat rum, något mer i tillvaron som är högre än den skit han lever i. När han sedan kommer till Uppsala, till kunskapens högborg, och tillägnar sig det där bildade språket han strävat efter, ändras berättelsen till jagform, till skillnad från första delen. Han håller Hedvig borta

28

ifrån sig, eller håller det förflutna borta från sig, genom språket. Då blir bokens språk torrare. Först tyckte jag att det gjorde att boken blev sämre, men när jag läste om den tänkte jag att det faktiskt är en del av berättelsen, att språket blir plattare och inte lika svindlande. Men det är inte diskussionen om språket som står i centrum i Uppsala Stadsteaters uppsättning. – Om man skulle sammanfatta storyn i en slagkraftig mening, består den av kärlekshistorien mellan en missbildad kille och hans psykotiska kusin och att de får ett barn tillsammans. Johan flyr hela vägen igenom texten. Han tror att han är på väg, men i själva verket flyr han från någonting. Därför kommer han aldrig heller någon vart. I pjäsens början är tanken att vi ska vara i ett myller, i en polyfon känsla med många röster. Vi vet inte att Johan är huvudperson, han är bara en i mängden på scen. Men långsamt glider så att säga kameran närmare honom och i slutet av första akten kliver han fram med en direkt publikkontakt. I andra akten står Johan i fokus och talar till publiken. Då ger Johan sig också iväg. Lämnar Hedvig, lägger många mil mellan sig själv och sitt förflutna, hoppas att det ska hjälpa. Kanske är luften lättare att andas i Ravenna? Det är den inte. Johan kommer åter till Uppsala. En dag hittar han Hedvig irrandes i leråkrarna vid hans hus. Hon är smutsig, knappt längre mänsklig. Men ilskan över Johans svek går inte att missa. Då försvinner känslan av monolog. Istället blir det en kamp

29


30

31


30

31


mellan Johan och Hedvig; de brottas, möts och får ett barn tillsammans. Tjuven är Johans berättelse till sitt barn. Kanske kan han nå fram, genom att stå där med sina fel och brister och sin ofärdighet. Boken handlar om uppgång och fall. På ett konkret plan handlar det om Idas klassresa nedåt i början, sedan Johan som stiger i klasshierarkierna genom utbildning, för att sedan falla igen. När jag frågar Linus Tunström vad han säger om bokens klassresetema blir han först tyst. – Jag vet att pappa var fascinerad av det här med uppgång och fall. I Tjuven finns det med som en väldigt stark dynamik i historien. Johan har skurit av sig från sin bakgrund, men kan samtidigt inte släppa in sig själv i den värld han kommer till i Uppsala, eftersom han är rädd att han ska avslöjas. Han upplever att han går med en förklädnad. Det finns en klassresa i bokens struktur, men det handlar mycket om själva resan och om att jaga något som man i själva verket hela tiden missar. Historien är både förankrad i svensk klassverklighet men också i mytens struktur av uppgång och fall. I bokens finns berättelsen om Orfeus och Eurydike med, han som försöker ta sin älskade med upp från underjorden, men sviker. För Johans del är det som att han hamnar i ett ingenmansland. Han är inte hemma i sin gamla klass och inte i sin nya. Förstår du hur jag menar? – Absolut. Fast jag märker att jag drar mer åt existentiella funderingar. Pappa pratade om det här med att inte ha ett centrum i flera olika sammanhang och i den här berättelsen hänger Johans upplevelse på att han inte har något centrum ihop med hans klassproblematik. Johan upplever att han står utanför alla sammanhang hela tiden. Trots att Göran Tunström själv kom från en prästfamilj brukade han säga ”jag är bara en enkel bondgrabb”. – Pappas egna omständigheter förändrades radikalt när han var 13 år, i och med att hans pappa dog. De blev utkastade från prästgården och de var fem personer som fick flytta in i en liten tvåa. Jag tror att det fanns en rädsla hos honom för fallet nedåt. Han hade

32

problem med att han aldrig hade gått klart universitetet. Han hade komplex för det, för i hans värld var det någonting att sträva efter. Samtidigt hade han inhämtat mycket bildning genom åren, genom sitt eget researcharbete och sin egen nyfikenhet. Men det var en känsla han gick och bar på. Göran Tunström kom till Uppsala och Fjellstedtska skolan när han var 16 år, för att studera teologi. Han trivdes inte. – När han hade skrivit en dikt en gång, och spekulerat över Guds existens var det någon som sade att ”Nog är det högt i tak i Svenska kyrkan men riktigt så högt som Tunström vill ha det är det inte.” Pappa tyckte det var en förkvävande miljö. Han sade att han hatade Uppsala. Han bar på sitt bildningskomplex, men samtidigt som han kände sig underlägsen ville han inte heller in i den världen. Det är lätt att tänka sig att det skulle vara något speciellt med att just arbeta med sin pappas text. Så är det inte för Linus Tunström. När han väl börjar omsätta ett material till scen och handling tänker han inte på vem som har skrivit. – Det är samma jobbiga process varje gång: hur fan gör man teater? Och jag skulle önska att jag hade fler svar på den frågan. Linus Tunström tänkte enbart ha ett skelett till uppsättningen klart innan repetitionernas början, och improvisera utifrån det tillsammans med ensemblen. Men bördan av att vara chef och en rätt begränsad repetitionstid gjorde det för riskabelt. Så kom dramaturgen Armin Kerber med förslag på dialog som Linus Tunström gillade. Han föll för texternas ordning och skärpan i urvalet. Texterna är tagna rakt av från boken. Bara några tempusformer är ändrade. Det har blivit en koncentrerad text, som samtidigt lämnar mycket utrymme åt att skapa rörelser och bilder av situationer. Arbetet tillsammans med dramaturgen Kerber och scenografen Ulla Kassius beskriver Linus Tunström som att försöka knäcka en kod. – Jag detaljplanerar inte, jag vet inte hur varje rörelse ska se ut när jag börjar arbeta med ensemblen. Jag har varken tålamod eller intresse för det. Men

33


mellan Johan och Hedvig; de brottas, möts och får ett barn tillsammans. Tjuven är Johans berättelse till sitt barn. Kanske kan han nå fram, genom att stå där med sina fel och brister och sin ofärdighet. Boken handlar om uppgång och fall. På ett konkret plan handlar det om Idas klassresa nedåt i början, sedan Johan som stiger i klasshierarkierna genom utbildning, för att sedan falla igen. När jag frågar Linus Tunström vad han säger om bokens klassresetema blir han först tyst. – Jag vet att pappa var fascinerad av det här med uppgång och fall. I Tjuven finns det med som en väldigt stark dynamik i historien. Johan har skurit av sig från sin bakgrund, men kan samtidigt inte släppa in sig själv i den värld han kommer till i Uppsala, eftersom han är rädd att han ska avslöjas. Han upplever att han går med en förklädnad. Det finns en klassresa i bokens struktur, men det handlar mycket om själva resan och om att jaga något som man i själva verket hela tiden missar. Historien är både förankrad i svensk klassverklighet men också i mytens struktur av uppgång och fall. I bokens finns berättelsen om Orfeus och Eurydike med, han som försöker ta sin älskade med upp från underjorden, men sviker. För Johans del är det som att han hamnar i ett ingenmansland. Han är inte hemma i sin gamla klass och inte i sin nya. Förstår du hur jag menar? – Absolut. Fast jag märker att jag drar mer åt existentiella funderingar. Pappa pratade om det här med att inte ha ett centrum i flera olika sammanhang och i den här berättelsen hänger Johans upplevelse på att han inte har något centrum ihop med hans klassproblematik. Johan upplever att han står utanför alla sammanhang hela tiden. Trots att Göran Tunström själv kom från en prästfamilj brukade han säga ”jag är bara en enkel bondgrabb”. – Pappas egna omständigheter förändrades radikalt när han var 13 år, i och med att hans pappa dog. De blev utkastade från prästgården och de var fem personer som fick flytta in i en liten tvåa. Jag tror att det fanns en rädsla hos honom för fallet nedåt. Han hade

32

problem med att han aldrig hade gått klart universitetet. Han hade komplex för det, för i hans värld var det någonting att sträva efter. Samtidigt hade han inhämtat mycket bildning genom åren, genom sitt eget researcharbete och sin egen nyfikenhet. Men det var en känsla han gick och bar på. Göran Tunström kom till Uppsala och Fjellstedtska skolan när han var 16 år, för att studera teologi. Han trivdes inte. – När han hade skrivit en dikt en gång, och spekulerat över Guds existens var det någon som sade att ”Nog är det högt i tak i Svenska kyrkan men riktigt så högt som Tunström vill ha det är det inte.” Pappa tyckte det var en förkvävande miljö. Han sade att han hatade Uppsala. Han bar på sitt bildningskomplex, men samtidigt som han kände sig underlägsen ville han inte heller in i den världen. Det är lätt att tänka sig att det skulle vara något speciellt med att just arbeta med sin pappas text. Så är det inte för Linus Tunström. När han väl börjar omsätta ett material till scen och handling tänker han inte på vem som har skrivit. – Det är samma jobbiga process varje gång: hur fan gör man teater? Och jag skulle önska att jag hade fler svar på den frågan. Linus Tunström tänkte enbart ha ett skelett till uppsättningen klart innan repetitionernas början, och improvisera utifrån det tillsammans med ensemblen. Men bördan av att vara chef och en rätt begränsad repetitionstid gjorde det för riskabelt. Så kom dramaturgen Armin Kerber med förslag på dialog som Linus Tunström gillade. Han föll för texternas ordning och skärpan i urvalet. Texterna är tagna rakt av från boken. Bara några tempusformer är ändrade. Det har blivit en koncentrerad text, som samtidigt lämnar mycket utrymme åt att skapa rörelser och bilder av situationer. Arbetet tillsammans med dramaturgen Kerber och scenografen Ulla Kassius beskriver Linus Tunström som att försöka knäcka en kod. – Jag detaljplanerar inte, jag vet inte hur varje rörelse ska se ut när jag börjar arbeta med ensemblen. Jag har varken tålamod eller intresse för det. Men

33


tjuven&tunström

tillsammans med scenografen måste jag komma överens om någon slags spelplats där vissa regler styr och dit man sedan tillsammans med ensemblen går ut och undersöker historien. Han vill komma fram till ett handfast, fysiskt berättande som ligger bredvid slapsticken, fast i ett mörkt landskap. En blandning av raffinemang och brutal vårdslöshet. – Jag tycker att teater fungerar som bäst när man lämnar utrymme för publikens egna projektioner. Teatern kan nå a sense of wonder, när det hisnar på grund av att ens egna föreställningar om hur saker hänger ihop förändras. Det händer när man inte målar bilden färdigt. Teater arbetar med olika medel, som till exempel skådespelarnas handlingar, vad det är för ljus och ljud. Om allt berättar samma sak blir det tråkigt. Men när det finns flera lager kan man lägga ihop det i sitt eget huvud. Då blir det intressant. Det är ett sätt att göra teater som han upptäckte hos Theatre de Complicite, kända för sina nyskapande föreställningar under 90-talet. Linus Tunström inspirerades av dem när han gjorde Juloratoriet på Orion teatern 1996. I föreställningen kastade de sig från en inre bild till en yttre situation, till slapstick, till en association. Han knäpper med fingrarna, snabbt: – Allt gick fort. Folk satt och läste böcker och så blev böckerna fåglar. De gjorde det med en så detaljrikedom och en sådan skicklighet att det blev magiskt.

34

Man måste omvandla språket till en fysisk handling, man kan inte bara säga det. Det är över tio år sedan och att göra precis så skulle inte kännas som det mest verkningsfulla nu, men det finns ändå med som en erfarenhet. Han tror att Tjuven vare sig han vill eller inte kommer tolkas som ett tecken på var han, och därmed Uppsala stadsteater, står teatralt och vad det betyder. Linus Tunström själv hoppas att föreställningen ska fungera på flera nivåer. Att publiken ska förstå den konkreta handlingen och situationer, men att man också genom skådespelarnas rörelser och placering på scenen ska kunna ta del av boken mer metaforiska värld. – Jag vill att den kraft som finns i romanen av alla de här människornas strävan ska bli fysisk för publiken. Historien ska skölja över en med samma kraft som i boken. Jag hoppas vi kan åstadkomma det genom att tänka igenom varje val två gånger. För den första bilden man får upp är ofta en kliché. Man måste rycka undan mattan på sig själv när man jobbar. Vad händer om man vänder på det, krånglar till det eller kastar lite grus i maskineriet? l

35


tjuven&tunström

tillsammans med scenografen måste jag komma överens om någon slags spelplats där vissa regler styr och dit man sedan tillsammans med ensemblen går ut och undersöker historien. Han vill komma fram till ett handfast, fysiskt berättande som ligger bredvid slapsticken, fast i ett mörkt landskap. En blandning av raffinemang och brutal vårdslöshet. – Jag tycker att teater fungerar som bäst när man lämnar utrymme för publikens egna projektioner. Teatern kan nå a sense of wonder, när det hisnar på grund av att ens egna föreställningar om hur saker hänger ihop förändras. Det händer när man inte målar bilden färdigt. Teater arbetar med olika medel, som till exempel skådespelarnas handlingar, vad det är för ljus och ljud. Om allt berättar samma sak blir det tråkigt. Men när det finns flera lager kan man lägga ihop det i sitt eget huvud. Då blir det intressant. Det är ett sätt att göra teater som han upptäckte hos Theatre de Complicite, kända för sina nyskapande föreställningar under 90-talet. Linus Tunström inspirerades av dem när han gjorde Juloratoriet på Orion teatern 1996. I föreställningen kastade de sig från en inre bild till en yttre situation, till slapstick, till en association. Han knäpper med fingrarna, snabbt: – Allt gick fort. Folk satt och läste böcker och så blev böckerna fåglar. De gjorde det med en så detaljrikedom och en sådan skicklighet att det blev magiskt.

34

Man måste omvandla språket till en fysisk handling, man kan inte bara säga det. Det är över tio år sedan och att göra precis så skulle inte kännas som det mest verkningsfulla nu, men det finns ändå med som en erfarenhet. Han tror att Tjuven vare sig han vill eller inte kommer tolkas som ett tecken på var han, och därmed Uppsala stadsteater, står teatralt och vad det betyder. Linus Tunström själv hoppas att föreställningen ska fungera på flera nivåer. Att publiken ska förstå den konkreta handlingen och situationer, men att man också genom skådespelarnas rörelser och placering på scenen ska kunna ta del av boken mer metaforiska värld. – Jag vill att den kraft som finns i romanen av alla de här människornas strävan ska bli fysisk för publiken. Historien ska skölja över en med samma kraft som i boken. Jag hoppas vi kan åstadkomma det genom att tänka igenom varje val två gånger. För den första bilden man får upp är ofta en kliché. Man måste rycka undan mattan på sig själv när man jobbar. Vad händer om man vänder på det, krånglar till det eller kastar lite grus i maskineriet? l

35


fakta linus tunström Linus Tunström är född den 20 augusti 1969. Han är son till författaren Göran Tunström, som avled år 2000, och konstnären Lena Cronqvist. Han är bosatt i Stockholm, men har nyligen köpt övernattningslägenhet i Uppsala. Sedan 1 juli 2007 är han chef för Uppsala stadsteater, där han är aktuell med uppsättningen Tjuven som har premiär den 29 mars. Tjuven baseras på en roman av Göran Tunström och är den tredje uppsättningen Linus Tunström gör av ett av pappans verk. De två tidigare är regidebuten Hinden (1989) och Juloratoriet på Orionteatern i Stockholm (1996). Tidigare har Linus Tunström frilansat som regissör, och bland annat arbetat på Teater Galeasen, Orionteatern och Stockholms stadsteater. Han har regisserat föreställningar utomlands, senast Ett drömspel på stadsteatern i Bern i Schweiz. Han har även arbetat med Cullbergbaletten och SVT Drama.

36

Hans genombrott som regissör kom med Jean Genets Jungfruleken på Teater Galeasen 1990. Han fick Svenska Dagbladets Thaliapris 1995. Han har också blivit prisbelönad vid filmfestivalen i Cannes för kortfilmen To be continued. Han är utbildad i Paris vid teaterskolan L’École internationale de Théâtre Jacques Lecoq (1990-1992).

Skådespelare i Tjuven: Emil Almén, Anna Carlsson, Maurits Elvingsson, Göran Engman, Tytte Johansson, Shima Niavarani, Bengt Nilsson, Crister Olsson och Antti Reini.

37


fakta linus tunström Linus Tunström är född den 20 augusti 1969. Han är son till författaren Göran Tunström, som avled år 2000, och konstnären Lena Cronqvist. Han är bosatt i Stockholm, men har nyligen köpt övernattningslägenhet i Uppsala. Sedan 1 juli 2007 är han chef för Uppsala stadsteater, där han är aktuell med uppsättningen Tjuven som har premiär den 29 mars. Tjuven baseras på en roman av Göran Tunström och är den tredje uppsättningen Linus Tunström gör av ett av pappans verk. De två tidigare är regidebuten Hinden (1989) och Juloratoriet på Orionteatern i Stockholm (1996). Tidigare har Linus Tunström frilansat som regissör, och bland annat arbetat på Teater Galeasen, Orionteatern och Stockholms stadsteater. Han har regisserat föreställningar utomlands, senast Ett drömspel på stadsteatern i Bern i Schweiz. Han har även arbetat med Cullbergbaletten och SVT Drama.

36

Hans genombrott som regissör kom med Jean Genets Jungfruleken på Teater Galeasen 1990. Han fick Svenska Dagbladets Thaliapris 1995. Han har också blivit prisbelönad vid filmfestivalen i Cannes för kortfilmen To be continued. Han är utbildad i Paris vid teaterskolan L’École internationale de Théâtre Jacques Lecoq (1990-1992).

Skådespelare i Tjuven: Emil Almén, Anna Carlsson, Maurits Elvingsson, Göran Engman, Tytte Johansson, Shima Niavarani, Bengt Nilsson, Crister Olsson och Antti Reini.

37


38

39


38

39


o

40

e w

Much ado about nothing

41


o

40

e w

Much ado about nothing

41


9 december 2007 – Hallå. – Hej, är det Owe? – Yes det är Owe. – Jo du, jag ringer från magasinet Biz&Art och vi skulle vilja göra ett reportage med dig. – Va fan är bissoart? Efter att jag berättat för Owe Thörnqvist om magasinet och idén om hans medverkan i en artikel, bestämmer vi möte för att ta lite bilder i studion på Övre Slottsgatan. Owe kan tänka sig att skriva texten så snart han kommit iväg till Florida i början på januari. Tiden är knapp, så nu gäller det att vi får bilder innan han åker iväg. Vi bestämmer möte den 31 december, nyårsafton, han råkar vara i stan samma dag i ett annat ärende. Under 2007 har Owe dragit runt i Sverige på turné som avslutades i november med fullt hus på Uppsala konsert och kongress, då han höll hov tillsammans med Jenny Silver och Staffan Alléns kvartett, Wanwördigt Wänliga Wisor 2. Han studsade runt på scenen som vilken trettioåring som helst, man blev förbluffad. Antagligen är lederna fulla av omega 3, äppelcidervinäger och ingefära som han enligt skvallerpressen intar varje dag. UNT:s recensent Andreas Jakobsson gillar Owe och musiken men knappast skämten, fast man kan undra vad vore Owe utan skämten? Det är en grå vinterdag som en förkyld Owe stiger in i studion på Övre Slottsgatan, strax bakom Engelska parken. Det kanske är där hans staty skall stå, men det lär väl bli en “Hammarskjöldhistoria” av det med, så småningom, på klassiskt Uppsalamanér. Mitt intryck av Owe är att han har tusen järn i elden, fort skall det gå. Han skall iväg på ett möte efter fotograferingen, som egentligen utförs på lånad tid. Jag tänker: Vilar aldrig karln? Han fyller ju åttio om ett år och det är ju nyårsafton! Han talar om det ena projektet efter det andra. Jag har lite svårt att hänga med, han hoppar lite hit och dit, är snabb i talet och kastar fram namn på personer som jag kanske borde känna till. Väl i studion är det han som ger regi, han ordvitsar, drar skämt om Erland, en

42

sjutusan till kvinnokarl som fick bära namnet sädesärlan för sina eskapader med Uppsalas damer. Så där går det på. Vi skiljs och byter mailadresser. Owe åker till Florida och deadline för texten är i mitten på februari.

Elisabeth Fagerstedt / Uppsala konstmuseum

Mail 5 januari Hej Owe. Tack för senast, antar att du nu är på plats i Florida och njuter av värmen? Och att snuvan är på bättringsvägen. Tack för att du kunde ta dig tid för fotograferingen. Jag börjar nu att jobba med bilderna som du sedan kan få över till dig för egen användning. När tror du att jag kan få texten från dig?  Om jag förstod det hela rätt så skulle det kunna vara ett utdrag ur din kommande memoarbok  kanske med fokus på Uppsala. Finns det något klart redan nu? / Stewen Mail 5 januari Hej Stewen, kolla läget & svar på dina frågor. Soliga hälsn. från ett nästan hostfritt Florida. / Owe Mail 23 januari Hej Owe, fick post med CD och folder, stort tack. Hur går det med texten? / Stewen Mail 30 januari Hej Stewen, Texten? Vad sorts text vill du ha? Rimmad eller orimmad? Lång eller kort?  När-var-hur? Bilder? Med eller utan palmer? Förresten, skulle inte du kom-ma hit och plåta själv? Och hur blev bilderna du skulle maila? Soliga hälsenor. / Owe

Nu känner jag att projektet är på väg åt något annat håll än vad som var tänkt från början. Jag såg framför mig en text, kanske om den lille killen som den 12 mars 1929 ser dagens ljus på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som gick på Sverkerskolan, som blev uppländsk juniormästare i boxning, spelade i dansorkestrar och sedan bildade orkestern Red Alan’s Quartet där han själv spelade dragspel. Och vidare om när han tog studenten 1949 och gjorde lumpen på Kungliga Upplands regemente och sedan läste sociologi och gick till sjöss med M/S Stegeholm som salongsuppassare, for till Kuba, Mexico, Texas, New Orleans och turnerade

43


9 december 2007 – Hallå. – Hej, är det Owe? – Yes det är Owe. – Jo du, jag ringer från magasinet Biz&Art och vi skulle vilja göra ett reportage med dig. – Va fan är bissoart? Efter att jag berättat för Owe Thörnqvist om magasinet och idén om hans medverkan i en artikel, bestämmer vi möte för att ta lite bilder i studion på Övre Slottsgatan. Owe kan tänka sig att skriva texten så snart han kommit iväg till Florida i början på januari. Tiden är knapp, så nu gäller det att vi får bilder innan han åker iväg. Vi bestämmer möte den 31 december, nyårsafton, han råkar vara i stan samma dag i ett annat ärende. Under 2007 har Owe dragit runt i Sverige på turné som avslutades i november med fullt hus på Uppsala konsert och kongress, då han höll hov tillsammans med Jenny Silver och Staffan Alléns kvartett, Wanwördigt Wänliga Wisor 2. Han studsade runt på scenen som vilken trettioåring som helst, man blev förbluffad. Antagligen är lederna fulla av omega 3, äppelcidervinäger och ingefära som han enligt skvallerpressen intar varje dag. UNT:s recensent Andreas Jakobsson gillar Owe och musiken men knappast skämten, fast man kan undra vad vore Owe utan skämten? Det är en grå vinterdag som en förkyld Owe stiger in i studion på Övre Slottsgatan, strax bakom Engelska parken. Det kanske är där hans staty skall stå, men det lär väl bli en “Hammarskjöldhistoria” av det med, så småningom, på klassiskt Uppsalamanér. Mitt intryck av Owe är att han har tusen järn i elden, fort skall det gå. Han skall iväg på ett möte efter fotograferingen, som egentligen utförs på lånad tid. Jag tänker: Vilar aldrig karln? Han fyller ju åttio om ett år och det är ju nyårsafton! Han talar om det ena projektet efter det andra. Jag har lite svårt att hänga med, han hoppar lite hit och dit, är snabb i talet och kastar fram namn på personer som jag kanske borde känna till. Väl i studion är det han som ger regi, han ordvitsar, drar skämt om Erland, en

42

sjutusan till kvinnokarl som fick bära namnet sädesärlan för sina eskapader med Uppsalas damer. Så där går det på. Vi skiljs och byter mailadresser. Owe åker till Florida och deadline för texten är i mitten på februari.

Elisabeth Fagerstedt / Uppsala konstmuseum

Mail 5 januari Hej Owe. Tack för senast, antar att du nu är på plats i Florida och njuter av värmen? Och att snuvan är på bättringsvägen. Tack för att du kunde ta dig tid för fotograferingen. Jag börjar nu att jobba med bilderna som du sedan kan få över till dig för egen användning. När tror du att jag kan få texten från dig?  Om jag förstod det hela rätt så skulle det kunna vara ett utdrag ur din kommande memoarbok  kanske med fokus på Uppsala. Finns det något klart redan nu? / Stewen Mail 5 januari Hej Stewen, kolla läget & svar på dina frågor. Soliga hälsn. från ett nästan hostfritt Florida. / Owe Mail 23 januari Hej Owe, fick post med CD och folder, stort tack. Hur går det med texten? / Stewen Mail 30 januari Hej Stewen, Texten? Vad sorts text vill du ha? Rimmad eller orimmad? Lång eller kort?  När-var-hur? Bilder? Med eller utan palmer? Förresten, skulle inte du kom-ma hit och plåta själv? Och hur blev bilderna du skulle maila? Soliga hälsenor. / Owe

Nu känner jag att projektet är på väg åt något annat håll än vad som var tänkt från början. Jag såg framför mig en text, kanske om den lille killen som den 12 mars 1929 ser dagens ljus på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som gick på Sverkerskolan, som blev uppländsk juniormästare i boxning, spelade i dansorkestrar och sedan bildade orkestern Red Alan’s Quartet där han själv spelade dragspel. Och vidare om när han tog studenten 1949 och gjorde lumpen på Kungliga Upplands regemente och sedan läste sociologi och gick till sjöss med M/S Stegeholm som salongsuppassare, for till Kuba, Mexico, Texas, New Orleans och turnerade

43


i Tyskland , underhöll amerikanska soldater. Jag såg framför mig en berättelse om de där viktiga 20-25 första åren i Owes liv. Det måste finnas massor att berätta! Det är litet av den historien vi var ute efter, men av Owes mail så är vi på väg åt ett annat håll. Mail 17 februari Hej Owe . Hur går det med texten? / Stewen Mail 18 februari Hej Stewen. DET HAR varit lite mycke här på sistone med det ena & det fjärde.... Datorkrasch fille-bom-bom-bej, så min kladd försvann. Ingen sparad diskett. Det tar en vecka innan jag hinner sätta mig ner och skriva igen. PS: Jag tog några kul fiske- resp golfbilder, som också försvann. En bild från poolen fanns dock kvar i syrrans kamera. (fwd mail) Mvh Owe

Oron ökar, vi ligger nu redan fem dagar efter utsatt deadline. “Datorkrasch fille-bom-bom-bej” gör mig mer än orolig, kanske mer än löfte om bonusbilder på fiske och golf.

Nu hettar det till och Owes svar låter inte vänta på sig, mailen studsar över Atlanten.

Mail natten den 20 februari Hej Owe. Vila på hanen. Får se hur jag nu skall lösa detta. Allt skall lämnas i morgon till tryck. Jag återkommer.

Mail 19 feb

Godnatt (svensk tid) PS Berit har fått mail kontaktkartor.

Hej Stewen. TOLFTE TIMMEN?? DUGER INTE???

DS Stewen

Du har haft snart 2 månader att skicka bilder som jag skulle A. Få godkänna för publicering. B. Få plocka ut ett antal av

Mail 21 februari

för egen användning. Så snacka inte om tolfte timmen. Men

Hej Stewen Halloy Halloween, trick or treat again?

OK. Skicka bilder på stubinen. När jag sett dem, gör jag ett

DU VAR MIG EN QUICK & ROLIG EN! Much ado about

nytt försök vid tangenterna. Vill du ha nya fiske & golf-bilder,

nothing, hälsar Owe & Sir W. Skakespjut

så hojta till. / Owe

Bästa att ta ner det hela på jorden, jag anar nu fem dagar efter deadline att jag inte kommer att få någon text, och om det skulle bli så är det inte det vi talat om från början. Men jag kanske har fel och gör ett sista försök. Mail 19 februari Hej Owe. Okej okej, inte sura nu....det gör ingen glad. Här kommer kontaktkartor oredigerade. Skriv ner dom bildnummer som du vill använda för eget bruk så skall jag redigera. Blänk i glasögon mm tar jag bort, och trycker till

Uppsala kan vara stolt över marknadsföraren Owe Törnqvist, varenda kotte i Svedala vet var Fyristorg ligger, Dragarbrunn, Svartbäcken, Ofvandahls mm. Försök att hitta någon som lyft fram Norrköping, Borås eller Växjö på samma sätt. Sveriges förste rockare är en etikett som många vill sätta på Owe, jag skulle nog säga Sveriges förste rappare. Han är mitt i sin karriär, snart 80 år och har gjort det omöjliga, som att kunna flyta omkring i en pool i Florida på textramsor som “Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej” / Tack Owe.

lite här och där. Textsättaren och jag sitter och väntar. Det Mail 18 februari

brinner!!! / Stewen

Hej Owe. Oj nu blev jag verkligen bekymrad. Tråkigt med datorkrash för dig, kanske värre för mig....

Mail 20 feb

Ingen text betyder att jag inte kan använda dig som omslag.

Hej Stewen. Kontaktkartorna är så små så man behöver

Då måste det ju finnas ett stort reportage inne i magasinet.

kontaktlinser. Vilket jag inte har. Varför jag fbfar till Berit för

Jo nu sitter jag verkligen i klisterburken, upp till axlarna.

ev urval. Oj...nu blev bilderna ngt större. Då tar jag t.ex:

Redaktionsrådet kommer att hänga upp mig i vitala delar

DSC 5837. JPG, 5854, 5818, 5835, 5827, 5789, 5778,

på offentlig plats, kanske framför stationen tillsammans

5754, 5762 om du tar bort glasögonblänk & lite tufsigt

med Näcken. Annonsörerna som fått se skissen till omslag

nackhår, som sticker fram på en del kort. mvh Owe

kommer att kalla mig för en bluffmakare. Owe, ärligt talat,

mycket står på spel, att så här i tolfte timman komma med

vecka i Florida eller “FloridaBlogg med Owe T.”...med några

detta besked duger inte. Kasta dig genast över tangenterna

självtagna kort härifrån eller “skälvtagna”, om fotografen är

och få ihop ett par A4 det kan ju inte var så fasligt märk-

bakis eller darrhänt av annan anledning... Eller? / DS

Mail 25 februari JAHA? Fait-ac-com-pli, I suppose? Saken-é-biff? Armen-éavsågad? OK...låt gå, för denna gång. Men nog borde ni kunna stava mitt namn... rätt... snart? Mvh Owe Thörnqvist l

PS: Själva SKRIVET: Kunde kanske få ihop ngt om En

värdigt. Reklamen som du får ger dig kanske plats bland bäst-säljarna på skivmarknaden, man vet ju aldrig. Hälsa Berit att vi är ett fattigt magasin men väl en middag med tillbehör på någon fashionabel krog i Uppsala ska vi väl kunna prestera nästa gång ni är en stan. Det vore trevligt, mat behöver vi alla. Jag behöver en text......nu! Du skickar text, jag skickar massor av bilder.....deal? / Stewen

44

Jag lutar mig tillbaka, Owe har helt tagit över regin. Vad skall jag göra? Kanske var jag naiv som inbillade mig att jag skulle få något unikt, något opublicerat, ett scoop, en helt annan sida av Owe, jag vet inte. Owe lever verkligen i nuet det beundrar jag honom för, medan publiken till stor del fortfarande är kvar på Dagnys Kafé, eller köper olaglig korv på Fyris torg.

45


i Tyskland , underhöll amerikanska soldater. Jag såg framför mig en berättelse om de där viktiga 20-25 första åren i Owes liv. Det måste finnas massor att berätta! Det är litet av den historien vi var ute efter, men av Owes mail så är vi på väg åt ett annat håll. Mail 17 februari Hej Owe . Hur går det med texten? / Stewen Mail 18 februari Hej Stewen. DET HAR varit lite mycke här på sistone med det ena & det fjärde.... Datorkrasch fille-bom-bom-bej, så min kladd försvann. Ingen sparad diskett. Det tar en vecka innan jag hinner sätta mig ner och skriva igen. PS: Jag tog några kul fiske- resp golfbilder, som också försvann. En bild från poolen fanns dock kvar i syrrans kamera. (fwd mail) Mvh Owe

Oron ökar, vi ligger nu redan fem dagar efter utsatt deadline. “Datorkrasch fille-bom-bom-bej” gör mig mer än orolig, kanske mer än löfte om bonusbilder på fiske och golf.

Nu hettar det till och Owes svar låter inte vänta på sig, mailen studsar över Atlanten.

Mail natten den 20 februari Hej Owe. Vila på hanen. Får se hur jag nu skall lösa detta. Allt skall lämnas i morgon till tryck. Jag återkommer.

Mail 19 feb

Godnatt (svensk tid) PS Berit har fått mail kontaktkartor.

Hej Stewen. TOLFTE TIMMEN?? DUGER INTE???

DS Stewen

Du har haft snart 2 månader att skicka bilder som jag skulle A. Få godkänna för publicering. B. Få plocka ut ett antal av

Mail 21 februari

för egen användning. Så snacka inte om tolfte timmen. Men

Hej Stewen Halloy Halloween, trick or treat again?

OK. Skicka bilder på stubinen. När jag sett dem, gör jag ett

DU VAR MIG EN QUICK & ROLIG EN! Much ado about

nytt försök vid tangenterna. Vill du ha nya fiske & golf-bilder,

nothing, hälsar Owe & Sir W. Skakespjut

så hojta till. / Owe

Bästa att ta ner det hela på jorden, jag anar nu fem dagar efter deadline att jag inte kommer att få någon text, och om det skulle bli så är det inte det vi talat om från början. Men jag kanske har fel och gör ett sista försök. Mail 19 februari Hej Owe. Okej okej, inte sura nu....det gör ingen glad. Här kommer kontaktkartor oredigerade. Skriv ner dom bildnummer som du vill använda för eget bruk så skall jag redigera. Blänk i glasögon mm tar jag bort, och trycker till

Uppsala kan vara stolt över marknadsföraren Owe Törnqvist, varenda kotte i Svedala vet var Fyristorg ligger, Dragarbrunn, Svartbäcken, Ofvandahls mm. Försök att hitta någon som lyft fram Norrköping, Borås eller Växjö på samma sätt. Sveriges förste rockare är en etikett som många vill sätta på Owe, jag skulle nog säga Sveriges förste rappare. Han är mitt i sin karriär, snart 80 år och har gjort det omöjliga, som att kunna flyta omkring i en pool i Florida på textramsor som “Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej” / Tack Owe.

lite här och där. Textsättaren och jag sitter och väntar. Det Mail 18 februari

brinner!!! / Stewen

Hej Owe. Oj nu blev jag verkligen bekymrad. Tråkigt med datorkrash för dig, kanske värre för mig....

Mail 20 feb

Ingen text betyder att jag inte kan använda dig som omslag.

Hej Stewen. Kontaktkartorna är så små så man behöver

Då måste det ju finnas ett stort reportage inne i magasinet.

kontaktlinser. Vilket jag inte har. Varför jag fbfar till Berit för

Jo nu sitter jag verkligen i klisterburken, upp till axlarna.

ev urval. Oj...nu blev bilderna ngt större. Då tar jag t.ex:

Redaktionsrådet kommer att hänga upp mig i vitala delar

DSC 5837. JPG, 5854, 5818, 5835, 5827, 5789, 5778,

på offentlig plats, kanske framför stationen tillsammans

5754, 5762 om du tar bort glasögonblänk & lite tufsigt

med Näcken. Annonsörerna som fått se skissen till omslag

nackhår, som sticker fram på en del kort. mvh Owe

kommer att kalla mig för en bluffmakare. Owe, ärligt talat,

mycket står på spel, att så här i tolfte timman komma med

vecka i Florida eller “FloridaBlogg med Owe T.”...med några

detta besked duger inte. Kasta dig genast över tangenterna

självtagna kort härifrån eller “skälvtagna”, om fotografen är

och få ihop ett par A4 det kan ju inte var så fasligt märk-

bakis eller darrhänt av annan anledning... Eller? / DS

Mail 25 februari JAHA? Fait-ac-com-pli, I suppose? Saken-é-biff? Armen-éavsågad? OK...låt gå, för denna gång. Men nog borde ni kunna stava mitt namn... rätt... snart? Mvh Owe Thörnqvist l

PS: Själva SKRIVET: Kunde kanske få ihop ngt om En

värdigt. Reklamen som du får ger dig kanske plats bland bäst-säljarna på skivmarknaden, man vet ju aldrig. Hälsa Berit att vi är ett fattigt magasin men väl en middag med tillbehör på någon fashionabel krog i Uppsala ska vi väl kunna prestera nästa gång ni är en stan. Det vore trevligt, mat behöver vi alla. Jag behöver en text......nu! Du skickar text, jag skickar massor av bilder.....deal? / Stewen

44

Jag lutar mig tillbaka, Owe har helt tagit över regin. Vad skall jag göra? Kanske var jag naiv som inbillade mig att jag skulle få något unikt, något opublicerat, ett scoop, en helt annan sida av Owe, jag vet inte. Owe lever verkligen i nuet det beundrar jag honom för, medan publiken till stor del fortfarande är kvar på Dagnys Kafé, eller köper olaglig korv på Fyris torg.

45


en bok

DACAPO

Hemma har jag åtskilliga hyllmetrar gamla böcker som jag inte har hjärta att rensa ut. All denna samlade tankemöda! Man fäster sig vid böcker. Ibland tycker jag synd om dem. De står tålmodigt stängda i dammiga rader och längtar efter att än en gång få utföra sin mission.

lillemor berg

46

När jag helt nyligen stod vid bokhyllan i dessa tankar, spanande efter något som kunde bli ett kärt återseende, föll blicken på Pukehornet (1967) av Kerstin Ekman. Detta en gång häftade exemplar, vars omslag har ett vackert grafiskt mönster av Rolf Lagerson föreställande duvhuvuden, är i svårt sönderfallet skick. Ivrig att återuppleva denna roman i Uppsalamiljö, pusslar jag snabbt ihop sidorna i läsbar ordning. Presentationen på bokens baksida säger att Pukehornet handlar om Uppsalas undre värld. Detta är en stor överdrift. Romanen utspelar sig i ett rivningshotat kvarter, en miljö på gränsen till slum som hyser en del näst intill utslagna människor. Författaren har förlagt berättelsen till kvarteren kring Petterslund, innanför Vaksalagatan. Det verkliga kvarteret Pukehornet ligger betydligt längre från stadskärnan, vid korsningen av Gamla Upsalagatan och Svarbäcksgatan om jag är korrekt underrättad. Kerstin Ekman skrev en rad kriminalhistorier i början av sitt författarskap men det är tveksamt om

Pukehornet har en intrig som passar in på genren. Romanen är snarare ett psykologiskt drama. Om ett brott har begåtts eller inte och vem som i så fall är den drabbade, blir en filosofisk fråga utan entydigt svar. Huvudpersonen är Pär Lindblad, allmänt kallad Päron, en man med en misslyckad karriär som redaktör bakom sig. Hur mycket till redaktör han har varit är oklart. Det framgår att mannen har ett starkt behov av att försöka göra sig märkvärdig. Ingen hyser den minsta respekt för Päron, allra minst han själv. När han inte kan betala hyran, blir han på hyresvärdinnan Agda Wallins inrådan hennes allt i allo mot mat och husrum och ett vagt löfte om att kanske få ärva. Det framgår tydligt att Päron lider svårt av sitt totala beroende av tanten. Romanen inleds med att den oformligt feta Agda Wallin segnar ihop i skogen på väg hem från ett besök hos systern i Rotbol. Hon dör framför ögonen på Päron, som är hennes följeslagare på resan. Det förblir oklart varför han lämnar tant Wallins döda kropp i skogen utan att vidta några åtgärder. Flyr han i ren panik eller för att han med beräkning ser en chans att bli fri från tantens förhatliga inflytande?

47


en bok

DACAPO

Hemma har jag åtskilliga hyllmetrar gamla böcker som jag inte har hjärta att rensa ut. All denna samlade tankemöda! Man fäster sig vid böcker. Ibland tycker jag synd om dem. De står tålmodigt stängda i dammiga rader och längtar efter att än en gång få utföra sin mission.

lillemor berg

46

När jag helt nyligen stod vid bokhyllan i dessa tankar, spanande efter något som kunde bli ett kärt återseende, föll blicken på Pukehornet (1967) av Kerstin Ekman. Detta en gång häftade exemplar, vars omslag har ett vackert grafiskt mönster av Rolf Lagerson föreställande duvhuvuden, är i svårt sönderfallet skick. Ivrig att återuppleva denna roman i Uppsalamiljö, pusslar jag snabbt ihop sidorna i läsbar ordning. Presentationen på bokens baksida säger att Pukehornet handlar om Uppsalas undre värld. Detta är en stor överdrift. Romanen utspelar sig i ett rivningshotat kvarter, en miljö på gränsen till slum som hyser en del näst intill utslagna människor. Författaren har förlagt berättelsen till kvarteren kring Petterslund, innanför Vaksalagatan. Det verkliga kvarteret Pukehornet ligger betydligt längre från stadskärnan, vid korsningen av Gamla Upsalagatan och Svarbäcksgatan om jag är korrekt underrättad. Kerstin Ekman skrev en rad kriminalhistorier i början av sitt författarskap men det är tveksamt om

Pukehornet har en intrig som passar in på genren. Romanen är snarare ett psykologiskt drama. Om ett brott har begåtts eller inte och vem som i så fall är den drabbade, blir en filosofisk fråga utan entydigt svar. Huvudpersonen är Pär Lindblad, allmänt kallad Päron, en man med en misslyckad karriär som redaktör bakom sig. Hur mycket till redaktör han har varit är oklart. Det framgår att mannen har ett starkt behov av att försöka göra sig märkvärdig. Ingen hyser den minsta respekt för Päron, allra minst han själv. När han inte kan betala hyran, blir han på hyresvärdinnan Agda Wallins inrådan hennes allt i allo mot mat och husrum och ett vagt löfte om att kanske få ärva. Det framgår tydligt att Päron lider svårt av sitt totala beroende av tanten. Romanen inleds med att den oformligt feta Agda Wallin segnar ihop i skogen på väg hem från ett besök hos systern i Rotbol. Hon dör framför ögonen på Päron, som är hennes följeslagare på resan. Det förblir oklart varför han lämnar tant Wallins döda kropp i skogen utan att vidta några åtgärder. Flyr han i ren panik eller för att han med beräkning ser en chans att bli fri från tantens förhatliga inflytande?

47


Päron känner i början ett behov att anförtro sig åt någon men han vågar inte. Hemma i Pukehornet följer han slaviskt alla vanliga rutiner för att ingen av de andra hyresgästerna ska märka att tanten är försvunnen. Ingen får veta att Agda är död. Kerstin Ekman skildrar insiktsfullt hur rädslans grepp kan förvanska en människa till en obehaglig typ, som helt förlorar greppet över sina egna avsikter och handlingar. Päron är inte ond, bara en osympatisk kuf som stympats av en svettig, förlamande och nära nog patologisk rädsla. Romanen vibrerar av en dov thrillerstämning. Denna hör inte ihop med den yttre intrigen utan sipprar fram ur Pärons inre brottning med de hämndfantasier som kläcks ur självhat och brist på självtillit. Vad kan en individ som ansätts av så stor rädsla vara i stånd till? Päron övertalas av en elvaårig flicka att ordna plats i fastigheten för hennes duvor. Flickan kommer ofta för att titta till duvorna. Man anar hur hennes förtroliga sätt att umgås med fåglarna väcker avund hos Päron. Han har ingen. Varje desperat ansats till kontakt med en levande själ misslyckas. Flickan ignorerar hans inviter till småprat och när inte ens duvorna svarar på hans krampaktiga försök till vänlighet, hämnas han med att i vrede släppa ut dem. Antydningarna är subtila men det hindrar inte att håren reser sig av Kerstin Ekmans sätt att gestalta rädslans smutsiga

48

underströmmar. Vilka faror är det Päron varnar flickan för när han irriterat bannar henne för att springa omkring i Pukehornet sent om kvällarna? Är denna ofärdiga man som ängslas över sin brist på kontroll själv en risk? Jag är glad att ha återstiftat bekantskapen med Pukehornet. Det är en bra roman, skriven av en fullfjädrad mästare på att bygga stämningar och mejsla fram karaktärer med bråda djup. Det är också en bok som minner om en Uppsalamiljö som försvunnit, på ont och gott. Den gamla goda tiden må vila i frid men man önskar att gamla goda berättelser slipper stämplas med ett bäst-före-datum. De förtjänar alltid att gå i repris eller hitta vägen hem till nya läsare. Och vilken tur, att det finns bibliotek och antikvariat som borgar för den möjligheten. Som uppsalabo har man det väl förspänt om man får lust att befria en god berättelse ur glömskans mörker. Antikvariaten är många, minst ett tiotal ligger tätt samlade i stadens centrala delar. Vill man inte ta sig tid att jaga runt, finns antikvariatens utbud i regel tillgängligt för köp via Internet. Fast vid närmare eftertanke, är Internethandel i detta sammanhang en bekväm men ganska trist trend. Varför missa den rofyllda, inspirerande och doftande upplevelsen att botanisera på egen hand i bibliotekens och antikvariatens samlingar? l

49


Päron känner i början ett behov att anförtro sig åt någon men han vågar inte. Hemma i Pukehornet följer han slaviskt alla vanliga rutiner för att ingen av de andra hyresgästerna ska märka att tanten är försvunnen. Ingen får veta att Agda är död. Kerstin Ekman skildrar insiktsfullt hur rädslans grepp kan förvanska en människa till en obehaglig typ, som helt förlorar greppet över sina egna avsikter och handlingar. Päron är inte ond, bara en osympatisk kuf som stympats av en svettig, förlamande och nära nog patologisk rädsla. Romanen vibrerar av en dov thrillerstämning. Denna hör inte ihop med den yttre intrigen utan sipprar fram ur Pärons inre brottning med de hämndfantasier som kläcks ur självhat och brist på självtillit. Vad kan en individ som ansätts av så stor rädsla vara i stånd till? Päron övertalas av en elvaårig flicka att ordna plats i fastigheten för hennes duvor. Flickan kommer ofta för att titta till duvorna. Man anar hur hennes förtroliga sätt att umgås med fåglarna väcker avund hos Päron. Han har ingen. Varje desperat ansats till kontakt med en levande själ misslyckas. Flickan ignorerar hans inviter till småprat och när inte ens duvorna svarar på hans krampaktiga försök till vänlighet, hämnas han med att i vrede släppa ut dem. Antydningarna är subtila men det hindrar inte att håren reser sig av Kerstin Ekmans sätt att gestalta rädslans smutsiga

48

underströmmar. Vilka faror är det Päron varnar flickan för när han irriterat bannar henne för att springa omkring i Pukehornet sent om kvällarna? Är denna ofärdiga man som ängslas över sin brist på kontroll själv en risk? Jag är glad att ha återstiftat bekantskapen med Pukehornet. Det är en bra roman, skriven av en fullfjädrad mästare på att bygga stämningar och mejsla fram karaktärer med bråda djup. Det är också en bok som minner om en Uppsalamiljö som försvunnit, på ont och gott. Den gamla goda tiden må vila i frid men man önskar att gamla goda berättelser slipper stämplas med ett bäst-före-datum. De förtjänar alltid att gå i repris eller hitta vägen hem till nya läsare. Och vilken tur, att det finns bibliotek och antikvariat som borgar för den möjligheten. Som uppsalabo har man det väl förspänt om man får lust att befria en god berättelse ur glömskans mörker. Antikvariaten är många, minst ett tiotal ligger tätt samlade i stadens centrala delar. Vill man inte ta sig tid att jaga runt, finns antikvariatens utbud i regel tillgängligt för köp via Internet. Fast vid närmare eftertanke, är Internethandel i detta sammanhang en bekväm men ganska trist trend. Varför missa den rofyllda, inspirerande och doftande upplevelsen att botanisera på egen hand i bibliotekens och antikvariatens samlingar? l

49


50

51


50

51


På rygg för musiken av Johanna Uddén

Orfeus musik sades så underbar att de vilda djuren blev tama när de nåddes av hans ljuva toner.

När Katarina Sundkvist Zohari skulle skissa på en konstnärlig gestaltning av OD:s plats blev det beskrivningen av konstens makt över naturen som fick bli grunden. Skissen som hon lämnade in till kulturnämnden i september visar ett djur av obestämd art som lagt sig underdånigt och njutningsfullt på ryggen. – Jag valde ett handjur, dels för att OD är en manskör, dels för att ett hondjur i samma position kan ge helt andra associationer, berättar Katarina Sundkvist Zohari. Katarina Sundkvist Zohari fick uppdraget direkt från kommunens kulturkontor. I uppdraget ingick en fast plats, OD:s plats utanför Alfvénsalen, och en fast budget som skulle inkludera även produktionskostnaden. Hon bestämde sig tidigt för att göra en bronsskulptur. – Mitt vanliga material är lera och det jag gör är inte större än min brännugn. Jag ville göra något riktigt stort och jag ville göra det i brons. Brons är mäktigt och det är ett beständigt material, säger hon. ODjuret som Katarina Sundkvist Zohari kallar sitt verk, kommer att invigas i maj och många månaders arbete ligger då bakom den färdiga skulpturen. När skissen blivit godkänd av kulturnämnden började

52

arbetet med att omvandla den lilla modellen till den slutgiltiga storleken. – Jag förstorade den på fri hand genom att bygga ett skelett av frigolit och hönsnät och sedan modellera fram formen med lera. Jag jobbade mycket med djurets päls. Behåringen ger en skön rytm. Jag vill att den ska tillföra något till rörelsen i skulpturen, kanske kan den också ses som rytmen i musiken, förklarar Katarina Sundkvist Zohari. Rörelsen är viktig i alla hennes skulpturer. I det här fallet är djurets rörelse ett uttryck för avslappning, njutning och sinnesrörelse samtidigt som han är blottad och försvarslös inför musiken. Rörelsen förstärks också genom skulpturens placering på en grön kulle. Katarina Sundkvist Zohari testade i början att göra en grupp djur, men valde bort det. – Om man gör flera individer så tar samspelet mellan dem överhanden. Uttrycket blir tydligare om djuret är ensamt. Och jag är mer intresserad av den enskilda individens upplevelse, något som jag själv kan identifiera mig med, säger hon. Efter två månaders modellerande var lerskulpturen i naturlig storlek klar och arbetet med att göra en avgjutning i gips tog vid. Katarina Sundkvist Zohari

53


På rygg för musiken av Johanna Uddén

Orfeus musik sades så underbar att de vilda djuren blev tama när de nåddes av hans ljuva toner.

När Katarina Sundkvist Zohari skulle skissa på en konstnärlig gestaltning av OD:s plats blev det beskrivningen av konstens makt över naturen som fick bli grunden. Skissen som hon lämnade in till kulturnämnden i september visar ett djur av obestämd art som lagt sig underdånigt och njutningsfullt på ryggen. – Jag valde ett handjur, dels för att OD är en manskör, dels för att ett hondjur i samma position kan ge helt andra associationer, berättar Katarina Sundkvist Zohari. Katarina Sundkvist Zohari fick uppdraget direkt från kommunens kulturkontor. I uppdraget ingick en fast plats, OD:s plats utanför Alfvénsalen, och en fast budget som skulle inkludera även produktionskostnaden. Hon bestämde sig tidigt för att göra en bronsskulptur. – Mitt vanliga material är lera och det jag gör är inte större än min brännugn. Jag ville göra något riktigt stort och jag ville göra det i brons. Brons är mäktigt och det är ett beständigt material, säger hon. ODjuret som Katarina Sundkvist Zohari kallar sitt verk, kommer att invigas i maj och många månaders arbete ligger då bakom den färdiga skulpturen. När skissen blivit godkänd av kulturnämnden började

52

arbetet med att omvandla den lilla modellen till den slutgiltiga storleken. – Jag förstorade den på fri hand genom att bygga ett skelett av frigolit och hönsnät och sedan modellera fram formen med lera. Jag jobbade mycket med djurets päls. Behåringen ger en skön rytm. Jag vill att den ska tillföra något till rörelsen i skulpturen, kanske kan den också ses som rytmen i musiken, förklarar Katarina Sundkvist Zohari. Rörelsen är viktig i alla hennes skulpturer. I det här fallet är djurets rörelse ett uttryck för avslappning, njutning och sinnesrörelse samtidigt som han är blottad och försvarslös inför musiken. Rörelsen förstärks också genom skulpturens placering på en grön kulle. Katarina Sundkvist Zohari testade i början att göra en grupp djur, men valde bort det. – Om man gör flera individer så tar samspelet mellan dem överhanden. Uttrycket blir tydligare om djuret är ensamt. Och jag är mer intresserad av den enskilda individens upplevelse, något som jag själv kan identifiera mig med, säger hon. Efter två månaders modellerande var lerskulpturen i naturlig storlek klar och arbetet med att göra en avgjutning i gips tog vid. Katarina Sundkvist Zohari

53


klädde in den stora lerskulpturen i silikon, för att vara säker på att de fina håren skulle komma med. Därefter lade hon ett lager med gips, en gipskappa, omkring det hela. – Det är ganska komplicerat och klurigt. När gipset torkat tog jag loss kappan och silikonet i bitar. Sedan placerade jag bitarna i en låda med sand, så att hålrummet bildade en gjutform. Det här var det svåra. Att få ihop skulpturen i en negativ form, säger Katarina Sundkvist Zohari. I gips- och silikonformen göt hon så ett gipsoriginal som sedan bearbetades med fil och sandpapper för att få rätt finish. Gipsen skickades iväg till bronsgjuteriet som levererar den färdiga brunpatinerade bronsen lagom till invigningen. ODjuret är Katarina Sundkvist Zoharis första offentliga uppdrag. Hon bosatte sig i Uppsala 1993 efter bland annat tre års utbildning på Ålsta folkhögskola i Medelpad. Fem års utbildning på Konstfacks glas- och keramiklinje har gett henne en gedigen yrkeskunskap och hon verkar trygg i konstnärsrollen. Katarina Sundkvist Zohari ingår i konstnärsgruppen Haka som bildades 2003 och har sin ateljé

54

i Eklundshof. Tillsammans med Anna-Karin Brus, Natasha Dahnberg, Agneta Forslund och Helena Laukkanen har hon skapat en skön och kreativ miljö i militärens gamla persedelutlämning. – Jag är jätteglad för samarbetet. När vi inte längre fick vara kvar i Balderskolans lokaler passade vi på att välja vem vi skulle dela ateljé med och jobba med. Nu gör vi gemensamma utställningsprojekt och vi tar emot grupper i ateljén där de får arbeta med skulptur eller måleri. Vår gemenskap ger mig energi också, säger Katarina Sundkvist Zohari. Kollegan Helena Laukkanen tilldelades nyligen landstingets konstnärliga utvecklingsstöd för 20082010, ett stipendium som även Katarina Sundkvist Zohari fått. Sedan 2006 och fram till slutet av det här året får hon 100 000 kr per år för utveckling och förnyelse. – De pengarna betyder jättemycket för en konstnär. Jag har en trygg grund och behöver inte jobba extra för att ha råd med vardagen. I stället kan jag ägna tiden åt att göra konst utan press på att det ska vara lönsamt, konstaterar hon nöjt. l

55


klädde in den stora lerskulpturen i silikon, för att vara säker på att de fina håren skulle komma med. Därefter lade hon ett lager med gips, en gipskappa, omkring det hela. – Det är ganska komplicerat och klurigt. När gipset torkat tog jag loss kappan och silikonet i bitar. Sedan placerade jag bitarna i en låda med sand, så att hålrummet bildade en gjutform. Det här var det svåra. Att få ihop skulpturen i en negativ form, säger Katarina Sundkvist Zohari. I gips- och silikonformen göt hon så ett gipsoriginal som sedan bearbetades med fil och sandpapper för att få rätt finish. Gipsen skickades iväg till bronsgjuteriet som levererar den färdiga brunpatinerade bronsen lagom till invigningen. ODjuret är Katarina Sundkvist Zoharis första offentliga uppdrag. Hon bosatte sig i Uppsala 1993 efter bland annat tre års utbildning på Ålsta folkhögskola i Medelpad. Fem års utbildning på Konstfacks glas- och keramiklinje har gett henne en gedigen yrkeskunskap och hon verkar trygg i konstnärsrollen. Katarina Sundkvist Zohari ingår i konstnärsgruppen Haka som bildades 2003 och har sin ateljé

54

i Eklundshof. Tillsammans med Anna-Karin Brus, Natasha Dahnberg, Agneta Forslund och Helena Laukkanen har hon skapat en skön och kreativ miljö i militärens gamla persedelutlämning. – Jag är jätteglad för samarbetet. När vi inte längre fick vara kvar i Balderskolans lokaler passade vi på att välja vem vi skulle dela ateljé med och jobba med. Nu gör vi gemensamma utställningsprojekt och vi tar emot grupper i ateljén där de får arbeta med skulptur eller måleri. Vår gemenskap ger mig energi också, säger Katarina Sundkvist Zohari. Kollegan Helena Laukkanen tilldelades nyligen landstingets konstnärliga utvecklingsstöd för 20082010, ett stipendium som även Katarina Sundkvist Zohari fått. Sedan 2006 och fram till slutet av det här året får hon 100 000 kr per år för utveckling och förnyelse. – De pengarna betyder jättemycket för en konstnär. Jag har en trygg grund och behöver inte jobba extra för att ha råd med vardagen. I stället kan jag ägna tiden åt att göra konst utan press på att det ska vara lönsamt, konstaterar hon nöjt. l

55


56

57


56

57


Ung designer använder konsten för att profilera nytt varumärke av Jörgen Runeby Nyligen var designern Oscar Magnuson i Uppsala för att presentera Personal effects, en installation av konstnären Patrik Qvist. Egentligen inget uppseendeväckande i det. Det ovanliga var att utställningslokalen var en optiker i staden och att konsten var en del i att profilera ett nytt varumärke. – Vi vill kommunicera vårt varumärke på ett nytt spännande sätt. Att använda oss av konsten tycker vi ligger nära oss själva och ger varumärket den personlighet vi vill uttrycka, säger designern Oscar Magnuson. Tillsammans med affärspartnern och Art Directorn Patrik Segerström äger och driver han varumärket Oscar Magnuson Spectacles som har specialiserat sig på att designa glasögonbågar. – Glasögon är en stark identitetsbärare. De glasögon du bär berättar något om vem du är eller vem du skulle vilja vara, menar Oscar Magnuson Tanken med Personal effects var att låta en konstnär med utgångspunkt från kollektionen utforska de olika personligheter som kan tänkas bära bågarna. Uppdraget gick till Patrik Qvist, målare och skulptör. Han föreställde sig ett antal väskor som passerar säkerhetskontrollen på en flygplats. Röntgenstrålarna öppnar upp väskorna och visualiserar innehållet i dem. Föremålen berättar en historia om väskornas ägare, vilka de är och var de varit någonstans. Traditionellt finns en problematik mellan det kom-

58

mersiella och konsten. Konst ska inte låta sig köpas. I alla fall inte i tillblivelseögonblicket, eller? – Nej det är sant. Jag har alltid tyckt att det har funnits en elektricitet mellan konsten och det kommersiella och det är intressant att utforska. Vi ser inget fel i att supporta konstnärer. Och Patrik hade inget problem med det heller. Han hade ju fullständig frihet när han skapade. Och att visa upp konst i ett så ovanligt rum som en butik, är ju ett sätt att föra ut konsten bredare, att avdramatisera den. Att konsten är en del av ett företags marknadsföring är ovanligt, men inte unikt. Absolut Vodka har under många år framgångsrikt arbetat med kända konstnärer, bland andra Andy Warhol och Keith Haring. – Det är riktigt, men skillnaden där, är att flaskan alltid är med. Konstnären blir naturligt begränsad genom det. För oss var det självklart att låta konstnären få helt fria händer när han tolkade projektet. Det är ju en del av poängen. Våra bågar vänder sig till självständiga människor med stark integritet. Att glasögon skulle vara med i skulpturerna är ingenting vi har haft som krav, hävdar Oscar Magnuson. Oscar Magnuson är son till Prinsessan Christina och kommer från en släkt rik på konstnärer och formgivare. Han är utbildad både i Milano och i Stockholm och har bland annat designat åt Dolce & Gabbana. – Jag är uppvuxen i ett hem där vi hade mycket modern konst och där vi diskuterade konst. Jag har alltid fascinerats över konstens gränsöverskridande förmåga. En av konstens uppgifter är ju att utmana det kända och bjuda in oss att se verkligheten på ett annat sätt. Den kreativiteten tycker jag man kan använda sig av även i kommersiella sammanhang. Att fortsätta arbeta med konstnärer för att bygga upp sitt varumärke, det kommer Oscar Magnuson att göra. – Ja, just nu arbetar vi ihop med ett gäng unga 3-D konstnärer för att lansera vårens kollektion. De har gjort animerade organismer av mina bågar, bland annat något som liknar en havsanimon, skrattar Oscar. Vernissage på den nya utställningen blir i början av april. l

59


Ung designer använder konsten för att profilera nytt varumärke av Jörgen Runeby Nyligen var designern Oscar Magnuson i Uppsala för att presentera Personal effects, en installation av konstnären Patrik Qvist. Egentligen inget uppseendeväckande i det. Det ovanliga var att utställningslokalen var en optiker i staden och att konsten var en del i att profilera ett nytt varumärke. – Vi vill kommunicera vårt varumärke på ett nytt spännande sätt. Att använda oss av konsten tycker vi ligger nära oss själva och ger varumärket den personlighet vi vill uttrycka, säger designern Oscar Magnuson. Tillsammans med affärspartnern och Art Directorn Patrik Segerström äger och driver han varumärket Oscar Magnuson Spectacles som har specialiserat sig på att designa glasögonbågar. – Glasögon är en stark identitetsbärare. De glasögon du bär berättar något om vem du är eller vem du skulle vilja vara, menar Oscar Magnuson Tanken med Personal effects var att låta en konstnär med utgångspunkt från kollektionen utforska de olika personligheter som kan tänkas bära bågarna. Uppdraget gick till Patrik Qvist, målare och skulptör. Han föreställde sig ett antal väskor som passerar säkerhetskontrollen på en flygplats. Röntgenstrålarna öppnar upp väskorna och visualiserar innehållet i dem. Föremålen berättar en historia om väskornas ägare, vilka de är och var de varit någonstans. Traditionellt finns en problematik mellan det kom-

58

mersiella och konsten. Konst ska inte låta sig köpas. I alla fall inte i tillblivelseögonblicket, eller? – Nej det är sant. Jag har alltid tyckt att det har funnits en elektricitet mellan konsten och det kommersiella och det är intressant att utforska. Vi ser inget fel i att supporta konstnärer. Och Patrik hade inget problem med det heller. Han hade ju fullständig frihet när han skapade. Och att visa upp konst i ett så ovanligt rum som en butik, är ju ett sätt att föra ut konsten bredare, att avdramatisera den. Att konsten är en del av ett företags marknadsföring är ovanligt, men inte unikt. Absolut Vodka har under många år framgångsrikt arbetat med kända konstnärer, bland andra Andy Warhol och Keith Haring. – Det är riktigt, men skillnaden där, är att flaskan alltid är med. Konstnären blir naturligt begränsad genom det. För oss var det självklart att låta konstnären få helt fria händer när han tolkade projektet. Det är ju en del av poängen. Våra bågar vänder sig till självständiga människor med stark integritet. Att glasögon skulle vara med i skulpturerna är ingenting vi har haft som krav, hävdar Oscar Magnuson. Oscar Magnuson är son till Prinsessan Christina och kommer från en släkt rik på konstnärer och formgivare. Han är utbildad både i Milano och i Stockholm och har bland annat designat åt Dolce & Gabbana. – Jag är uppvuxen i ett hem där vi hade mycket modern konst och där vi diskuterade konst. Jag har alltid fascinerats över konstens gränsöverskridande förmåga. En av konstens uppgifter är ju att utmana det kända och bjuda in oss att se verkligheten på ett annat sätt. Den kreativiteten tycker jag man kan använda sig av även i kommersiella sammanhang. Att fortsätta arbeta med konstnärer för att bygga upp sitt varumärke, det kommer Oscar Magnuson att göra. – Ja, just nu arbetar vi ihop med ett gäng unga 3-D konstnärer för att lansera vårens kollektion. De har gjort animerade organismer av mina bågar, bland annat något som liknar en havsanimon, skrattar Oscar. Vernissage på den nya utställningen blir i början av april. l

59


60

61


60

61


Vad ska företagen ha kulturen till?

av Jörgen Runeby

De flesta är ganska överens om att kulturen i framtiden inte kan förlita sig enbart på offentliga medel. Anslagen skärs ner alltmer och det kommer att bli kärvare rent ekonomiskt. Ett sätt är att kulturutövarna vänder sig till dem som har pengar – företagen. Men varför ska företagen samarbeta med kulturen? Biz&Art gör en snabbscanning av kulturekonomin utifrån företagens perspektiv.

I ett rikt kulturliv är alla vinnare: kulturutövarna, företagen och inte minst konsumenterna. Men kultur och företag betraktas oftast som en ohelig allians, trots att den ene har vad den andre vill ha och behöver. – Kulturarbetarna måste bli bättre på att marknadsföra sig mot företagen. De måste bli bättre på att paketera sitt erbjudande, hävdar Magnus Åkerman på Uppsvenska Handelskammaren. Men det är två olika system som måste mötas och det skapar problem. Företagen måste tjäna pengar och de måste se en tydlig vinning i sitt engagemang. Kulturen vill hävda sitt oberoende och sin frihet. Samtidigt måste företagen i större grad få upp ögonen för att kulturen är en stark drivkraft för tillväxt – inte bara själsligen – utan även för en stad eller en hel region. Enligt EU-rapporten The economy of culture in Europe är kulturindustrin i Europa större än både bilindustrin och livsmedelsindustrin. Beräkningarna visade att kultursektorn sysselsatte 2004 nästan sex miljoner människor. Och det är en industri som stadigt växer. Hur ofta är det man hör från företagarhåll att kulturen är viktig som tillväxtfaktor? Det är kanske dags att på allvar betrakta kulturen som en

62

stark ekonomisk drivkraft för samhället – och för näringslivet? Ett företag som insett att kulturen kan öka attraktions-kraften, är SH-Bygg, ett byggföretag i Uppsala med 270 anställda. Företaget var en av huvudsponsorerna av Linnéjubileet 2007 och byggde bland annat besöks-huset vid Linnés Hammarby. – Det som är bra för Uppsala, är också bra för oss, menar Lars Svensson vd för SH-bygg. Linné var stort för Uppsala, inte minst internationellt. Det var en av anledningarna för vårt engagemang. Vi har en sponsringsstrategi som stöder vår affärsplan och vårt varumärke. Vår omsättning ligger ju till största del på offentliga aktörer, därför sponsrar vi ofta offentliga aktörer. Det är alltså ett sätt att attrahera kunder. – Visst, men det handlar ju inte bara om att skicka pengar, utan vi vill ju att det ska vara en win-win relation, att vi kan lära något av varandra. Just lärandet tycker Lars Svensson kanske är den viktigaste aspekten av samarbetet kring Linnéjubileet. – Ja, det har varit ett sätt för oss att arbeta med värderingar inom organisationen, med bland annat föreläsningar. Vi har fått en helt annan förankring

63


Vad ska företagen ha kulturen till?

av Jörgen Runeby

De flesta är ganska överens om att kulturen i framtiden inte kan förlita sig enbart på offentliga medel. Anslagen skärs ner alltmer och det kommer att bli kärvare rent ekonomiskt. Ett sätt är att kulturutövarna vänder sig till dem som har pengar – företagen. Men varför ska företagen samarbeta med kulturen? Biz&Art gör en snabbscanning av kulturekonomin utifrån företagens perspektiv.

I ett rikt kulturliv är alla vinnare: kulturutövarna, företagen och inte minst konsumenterna. Men kultur och företag betraktas oftast som en ohelig allians, trots att den ene har vad den andre vill ha och behöver. – Kulturarbetarna måste bli bättre på att marknadsföra sig mot företagen. De måste bli bättre på att paketera sitt erbjudande, hävdar Magnus Åkerman på Uppsvenska Handelskammaren. Men det är två olika system som måste mötas och det skapar problem. Företagen måste tjäna pengar och de måste se en tydlig vinning i sitt engagemang. Kulturen vill hävda sitt oberoende och sin frihet. Samtidigt måste företagen i större grad få upp ögonen för att kulturen är en stark drivkraft för tillväxt – inte bara själsligen – utan även för en stad eller en hel region. Enligt EU-rapporten The economy of culture in Europe är kulturindustrin i Europa större än både bilindustrin och livsmedelsindustrin. Beräkningarna visade att kultursektorn sysselsatte 2004 nästan sex miljoner människor. Och det är en industri som stadigt växer. Hur ofta är det man hör från företagarhåll att kulturen är viktig som tillväxtfaktor? Det är kanske dags att på allvar betrakta kulturen som en

62

stark ekonomisk drivkraft för samhället – och för näringslivet? Ett företag som insett att kulturen kan öka attraktions-kraften, är SH-Bygg, ett byggföretag i Uppsala med 270 anställda. Företaget var en av huvudsponsorerna av Linnéjubileet 2007 och byggde bland annat besöks-huset vid Linnés Hammarby. – Det som är bra för Uppsala, är också bra för oss, menar Lars Svensson vd för SH-bygg. Linné var stort för Uppsala, inte minst internationellt. Det var en av anledningarna för vårt engagemang. Vi har en sponsringsstrategi som stöder vår affärsplan och vårt varumärke. Vår omsättning ligger ju till största del på offentliga aktörer, därför sponsrar vi ofta offentliga aktörer. Det är alltså ett sätt att attrahera kunder. – Visst, men det handlar ju inte bara om att skicka pengar, utan vi vill ju att det ska vara en win-win relation, att vi kan lära något av varandra. Just lärandet tycker Lars Svensson kanske är den viktigaste aspekten av samarbetet kring Linnéjubileet. – Ja, det har varit ett sätt för oss att arbeta med värderingar inom organisationen, med bland annat föreläsningar. Vi har fått en helt annan förankring

63


bland våra medarbetare i vad vi vill vårt varumärke ska stå för. Kultursponsring, det vill säga då näringslivet går in och ekonomiskt stödjer kulturevenemang eller institutioner, debatteras från och till. Det brukar ofta bli en het debatt, trots att sponsring fortfarande är en marginell företeelse i Sverige, jämfört med många andra länder i Europa. Och inte ens där är den särskilt stor. Den väcker känslor. Debatten här hemma har bland annat handlat om att sponsring till kulturen inte är avdragsgill, medan idrottssponsring är det. Anledningen till det, är att skattelagstiftningen kräver att det ska finnas en tydlig motprestation kopplad till verksamheten, till exempel att sponsorföretaget får reklamplats på idrottsarenor eller på kläderna. Det är ju en prestation som kan vara svårt att tillmötesgå vid ett kulturevenemang. Därför har sponsring betraktats som en gåva och därmed beskattats. Orättvist? Det tycker i alla fall den borgerliga regeringen. Alliansen lovade snabbt beslut om avdragsrätt vid kultursponsring. Vad man hoppas på är naturligtvis att öka intresset bland företagen att sponsra kultur. Frågan om avdragsrätten har dock skjutits fram och ligger nu på Finansdepartementet och kommer att

64

behandlas i den stora kulturutredningen som beräknas bli klar först i slutet av 2008. Men att kulturen skulle tjäna på ökad sponsoraktivitet bygger naturligtvis på att de offentliga anslagen inte minskas i motsvarande mängd. Näringslivets engagemang måste vara ett tillskott. I England har det visat sig att företag i allmänhet stöder de stora etablerade institutionerna i första hand, med starka varumärken, och mer sällan de smala konstarterna. De skulle antagligen bli förlorarna om sponsring blev en större del av finansieringen av kulturutbudet. Men kommer lagförslaget att öka företagens sponsorvilja? – Nej, jag tror inte vi skulle sponsra mer om beskattningen blev mindre. Det är inte främst av ekonomiska skäl vi ingår samarbeten, men det skulle säkert allmänt sett ha en främjande effekt, säger Lars Svensson SH-Bygg. Försiktigt positiv är också Kristin Ermanbriks på Uppsalaföretaget Q-Med. – Om skatten skulle lyftas är det mycket möjligt att vi skulle sponsra mer, tror hon. Ur en företagsvinkel vill man ju synas, men vår inriktning skulle inte förändras. Idag har vi ett längre åtagande tillsammans med Upp-

65


bland våra medarbetare i vad vi vill vårt varumärke ska stå för. Kultursponsring, det vill säga då näringslivet går in och ekonomiskt stödjer kulturevenemang eller institutioner, debatteras från och till. Det brukar ofta bli en het debatt, trots att sponsring fortfarande är en marginell företeelse i Sverige, jämfört med många andra länder i Europa. Och inte ens där är den särskilt stor. Den väcker känslor. Debatten här hemma har bland annat handlat om att sponsring till kulturen inte är avdragsgill, medan idrottssponsring är det. Anledningen till det, är att skattelagstiftningen kräver att det ska finnas en tydlig motprestation kopplad till verksamheten, till exempel att sponsorföretaget får reklamplats på idrottsarenor eller på kläderna. Det är ju en prestation som kan vara svårt att tillmötesgå vid ett kulturevenemang. Därför har sponsring betraktats som en gåva och därmed beskattats. Orättvist? Det tycker i alla fall den borgerliga regeringen. Alliansen lovade snabbt beslut om avdragsrätt vid kultursponsring. Vad man hoppas på är naturligtvis att öka intresset bland företagen att sponsra kultur. Frågan om avdragsrätten har dock skjutits fram och ligger nu på Finansdepartementet och kommer att

64

behandlas i den stora kulturutredningen som beräknas bli klar först i slutet av 2008. Men att kulturen skulle tjäna på ökad sponsoraktivitet bygger naturligtvis på att de offentliga anslagen inte minskas i motsvarande mängd. Näringslivets engagemang måste vara ett tillskott. I England har det visat sig att företag i allmänhet stöder de stora etablerade institutionerna i första hand, med starka varumärken, och mer sällan de smala konstarterna. De skulle antagligen bli förlorarna om sponsring blev en större del av finansieringen av kulturutbudet. Men kommer lagförslaget att öka företagens sponsorvilja? – Nej, jag tror inte vi skulle sponsra mer om beskattningen blev mindre. Det är inte främst av ekonomiska skäl vi ingår samarbeten, men det skulle säkert allmänt sett ha en främjande effekt, säger Lars Svensson SH-Bygg. Försiktigt positiv är också Kristin Ermanbriks på Uppsalaföretaget Q-Med. – Om skatten skulle lyftas är det mycket möjligt att vi skulle sponsra mer, tror hon. Ur en företagsvinkel vill man ju synas, men vår inriktning skulle inte förändras. Idag har vi ett längre åtagande tillsammans med Upp-

65


sala Akademiska Kammarkör. Vi vill uppfattas som ett seriöst företag och kammarkören bidrar till den bilden, säger Kristin Ermanbriks. Från kulturhåll hävdar man att lagförslaget om skattelättnader för kultursponsring inte kommer att förändra något i sak, därför den allmänna uppfattningen är att kulturen ska man stödja därför den inte har några pengar – och inte för att den är livsnödvändig. Det behövs en attitydförändring. – Men där börjar det röra på sig så smått, menar Susanne Bolgar, strategisk rådgivare på Föreningen Kultur och Näringsliv, en intresseförening som vill öka samarbetet mellan kulturen och näringslivet. – Det börjar växa fram en medvetenhet kring att kultur inte bara är för nöjes skull. En höjning av kompetensen kring vad kulturen kan göra, skulle vara till stor nytta för företagen – det skulle hjälpa dem att positionera sig, säger Susanne Bolgar. – När det gäller sponsring är besluten ofta emotionellt betingade och man har endast i undantagsfall en analys eller strategi bakom det, säger hon. Ett bra exempel på ett företag som haft en strategi är Volvo som medvetet har haft ambitionen att vara med och bygga det västsvenska kulturlivet.

66

Begrepp som starkt kommit fram under de senaste åren är CSR – Corporate Social Responsibility, att företagen har ett samhällsansvar – att de ska vara goda samhällsmedborgare, etiskt, miljömässigt och socialt. Det är något fler och fler företag inser att de kan profilera sig med – och tjäna pengar på. Som konsumenter ser vi alltmer till vad avsändaren, det vill säga vad företaget står för när vi gör våra val. Det handlar inte bara om produkten eller tjänsten rent konkret är bra eller prisvärd, eller om den känslomässigt slår an en ton. Det handlar också om företaget som levererar den är etiskt schyssta. Det syns inte minst i reklamspråket, som också blir mer och mer etiskt inriktat. Co-branding med ideella organisationer blir alltmer vanligt. Till exempel valde nyligen Amnesty att samarbeta med det trendiga jeansmärket Nudie. Eller var det tvärtom? Men i CSR-begreppet läggs inte kultur. Företag som medvetet arbetat med konstnärer för att skapa ett mervärde till sitt varumärke är dock inte så många. – Företagen satsar mycket på utbildning och inte minst miljöarbete. Jag kan tycka att kulturen kan innefattas i CSR. Vi kan ju inte ha ett samhälle utan kultur. Man kan ju se det som ett bidrag till vår demokrati, menar Susanne Bolgar. Livsviktigt. När får vi se K-märkta företag? l

67


sala Akademiska Kammarkör. Vi vill uppfattas som ett seriöst företag och kammarkören bidrar till den bilden, säger Kristin Ermanbriks. Från kulturhåll hävdar man att lagförslaget om skattelättnader för kultursponsring inte kommer att förändra något i sak, därför den allmänna uppfattningen är att kulturen ska man stödja därför den inte har några pengar – och inte för att den är livsnödvändig. Det behövs en attitydförändring. – Men där börjar det röra på sig så smått, menar Susanne Bolgar, strategisk rådgivare på Föreningen Kultur och Näringsliv, en intresseförening som vill öka samarbetet mellan kulturen och näringslivet. – Det börjar växa fram en medvetenhet kring att kultur inte bara är för nöjes skull. En höjning av kompetensen kring vad kulturen kan göra, skulle vara till stor nytta för företagen – det skulle hjälpa dem att positionera sig, säger Susanne Bolgar. – När det gäller sponsring är besluten ofta emotionellt betingade och man har endast i undantagsfall en analys eller strategi bakom det, säger hon. Ett bra exempel på ett företag som haft en strategi är Volvo som medvetet har haft ambitionen att vara med och bygga det västsvenska kulturlivet.

66

Begrepp som starkt kommit fram under de senaste åren är CSR – Corporate Social Responsibility, att företagen har ett samhällsansvar – att de ska vara goda samhällsmedborgare, etiskt, miljömässigt och socialt. Det är något fler och fler företag inser att de kan profilera sig med – och tjäna pengar på. Som konsumenter ser vi alltmer till vad avsändaren, det vill säga vad företaget står för när vi gör våra val. Det handlar inte bara om produkten eller tjänsten rent konkret är bra eller prisvärd, eller om den känslomässigt slår an en ton. Det handlar också om företaget som levererar den är etiskt schyssta. Det syns inte minst i reklamspråket, som också blir mer och mer etiskt inriktat. Co-branding med ideella organisationer blir alltmer vanligt. Till exempel valde nyligen Amnesty att samarbeta med det trendiga jeansmärket Nudie. Eller var det tvärtom? Men i CSR-begreppet läggs inte kultur. Företag som medvetet arbetat med konstnärer för att skapa ett mervärde till sitt varumärke är dock inte så många. – Företagen satsar mycket på utbildning och inte minst miljöarbete. Jag kan tycka att kulturen kan innefattas i CSR. Vi kan ju inte ha ett samhälle utan kultur. Man kan ju se det som ett bidrag till vår demokrati, menar Susanne Bolgar. Livsviktigt. När får vi se K-märkta företag? l

67


68

69


68

69


Konsten att på ett storslaget sätt lansera sin ödmjukhet av LASSE ERIKSSON

70

71


Konsten att på ett storslaget sätt lansera sin ödmjukhet av LASSE ERIKSSON

70

71


k

cecilia rydinger alin g

72

73


k

cecilia rydinger alin g

72

73


Hjärta&hjärna Det var aldrig någon tvekan om vad hon skulle ägna sig åt. Musik är och har alltid varit hennes liv, från Kommunala Musikskolan i Ludvika till Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Möt Cecilia Rydinger Alin, Sveriges okrönta dirigentdrottning.

Hon kommer långsamt skridande in på caféet vi ska träffas på. Hon får syn på mig, nickar på avstånd och pekar på mobilen som hon pratar i. Strikt klädd i svart och grått, direkt från en föreläsning hon har hållit på Uppsala Konsert & Kongress. Så stänger hon av telefonen och kommer fram och hälsar. – Hej. Cecilia. Jag skulle aldrig ha satt på mobilen, konstaterar hon och ger mig ett brett leende. Nej, det kan nog straffa sig om man heter Cecilia Rydinger Alin. På sin lyra har hon följande strängar: • frilansande orkester-, opera- och kördirigent, • ämnesansvarig för orkesterdirigentutbildningen inom Institutionen för komposition och dirigering vid Kungliga Musikhögskolan • professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musik- högskolan • sånganförare och konstnärlig ledare för Allmänna Sången sedan 1988 • ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien • föreläsare • jurymedlem vid körtävlingar i Sverige och utomlands. I december 2007 ledde hon dessutom OD:s Caprice. Robert Sund har tackat för sig efter mer än 20 år som körens konstnärliga ledare och Cecilia Rydinger Alin är en av tre kandidater till posten som hans efterträdare. Ja, hur mycket jobbar hon egentligen? Hon tappar räkningen någonstans vid 125 procent. Professuren och tjänsten som ämnesansvarig på Musikhögskolan är en heltidstjänst. Uppdraget som sånganförare för

74

Allmänna Sången beräknar hon till en kvartstjänst med repetitioner, konserter, skivinspelningar och turnéer. Orkester- och operadirigent är hon på frilansbasis och det varierar hur mycket tid varje projekt tar. Att sitta i jury och bedöma körer i olika tävlingar är något hon gör högst en gång om året. Ibland blir hon även tillfrågad att agera sakkunnig i olika ärenden som rör tjänstetillsättning inom musikområdet. – Nu när jag är professor räknas min åsikt på ett annat sätt en tidigare, säger Cecilia Rydinger Alin. Det är en tung titel, helt enkelt. Den musikaliska grunden fick hon i den kommunala musikskolan i Ludvika. På den tiden spelade hon piano, klarinett, fagott, cello och orgel. – Nu för tiden spelar jag knappt piano, säger hon och skrattar. Att spela orgel var hennes väg till kyrkomusiken. Efter en sommarkurs då hon tog Lilla Kantorsexamen jobbade hon som kyrkomusiker och hade då sin första kör, vilket blev hennes första kontakt med dirigering. Efter det gick hon en femårig kyrkomusikerutbildning på Kungliga Musikhögskolan med bland annat körnestorn Eric Ericson som lärare och stor inspirationskälla. – Det kändes naturligt med kyrkomusiken, jag var till och med inne på att bli präst ett tag. Men dirigentyrket lockade mer och efter kyrkomusikerutbildningen valde hon ytterligare fem års utbildning med tyngdpunkt på orkesterdirigering. Hon tror på musiken som en god kraft i samhället och beskriver det som med ett slitet uttryck kallas för

75


Hjärta&hjärna Det var aldrig någon tvekan om vad hon skulle ägna sig åt. Musik är och har alltid varit hennes liv, från Kommunala Musikskolan i Ludvika till Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Möt Cecilia Rydinger Alin, Sveriges okrönta dirigentdrottning.

Hon kommer långsamt skridande in på caféet vi ska träffas på. Hon får syn på mig, nickar på avstånd och pekar på mobilen som hon pratar i. Strikt klädd i svart och grått, direkt från en föreläsning hon har hållit på Uppsala Konsert & Kongress. Så stänger hon av telefonen och kommer fram och hälsar. – Hej. Cecilia. Jag skulle aldrig ha satt på mobilen, konstaterar hon och ger mig ett brett leende. Nej, det kan nog straffa sig om man heter Cecilia Rydinger Alin. På sin lyra har hon följande strängar: • frilansande orkester-, opera- och kördirigent, • ämnesansvarig för orkesterdirigentutbildningen inom Institutionen för komposition och dirigering vid Kungliga Musikhögskolan • professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musik- högskolan • sånganförare och konstnärlig ledare för Allmänna Sången sedan 1988 • ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien • föreläsare • jurymedlem vid körtävlingar i Sverige och utomlands. I december 2007 ledde hon dessutom OD:s Caprice. Robert Sund har tackat för sig efter mer än 20 år som körens konstnärliga ledare och Cecilia Rydinger Alin är en av tre kandidater till posten som hans efterträdare. Ja, hur mycket jobbar hon egentligen? Hon tappar räkningen någonstans vid 125 procent. Professuren och tjänsten som ämnesansvarig på Musikhögskolan är en heltidstjänst. Uppdraget som sånganförare för

74

Allmänna Sången beräknar hon till en kvartstjänst med repetitioner, konserter, skivinspelningar och turnéer. Orkester- och operadirigent är hon på frilansbasis och det varierar hur mycket tid varje projekt tar. Att sitta i jury och bedöma körer i olika tävlingar är något hon gör högst en gång om året. Ibland blir hon även tillfrågad att agera sakkunnig i olika ärenden som rör tjänstetillsättning inom musikområdet. – Nu när jag är professor räknas min åsikt på ett annat sätt en tidigare, säger Cecilia Rydinger Alin. Det är en tung titel, helt enkelt. Den musikaliska grunden fick hon i den kommunala musikskolan i Ludvika. På den tiden spelade hon piano, klarinett, fagott, cello och orgel. – Nu för tiden spelar jag knappt piano, säger hon och skrattar. Att spela orgel var hennes väg till kyrkomusiken. Efter en sommarkurs då hon tog Lilla Kantorsexamen jobbade hon som kyrkomusiker och hade då sin första kör, vilket blev hennes första kontakt med dirigering. Efter det gick hon en femårig kyrkomusikerutbildning på Kungliga Musikhögskolan med bland annat körnestorn Eric Ericson som lärare och stor inspirationskälla. – Det kändes naturligt med kyrkomusiken, jag var till och med inne på att bli präst ett tag. Men dirigentyrket lockade mer och efter kyrkomusikerutbildningen valde hon ytterligare fem års utbildning med tyngdpunkt på orkesterdirigering. Hon tror på musiken som en god kraft i samhället och beskriver det som med ett slitet uttryck kallas för

75


’’flow’’. Om flödet av impulser som finns där mellan dirigenten och kören/orkestern, utan att någon säger något. – Det är fantastiskt att få vara mitt i det, säger Cecilia Rydinger Alin. Projekt på gång just nu är Allmänna Sångens skivinspelning med Anders Widmark som också är gäst på vårkonserten i maj då dirigent och kör firar tjugoårsjubileum tillsammans. I höst gör kören tillsammans med Värmlands Sinfonietta Bachs h-moll-mässa i Uppsala Konsert & Kongress med bland annat världsbarytonen Peter Mattei som solist. Västkusten står på tur lite senare i vår då hon håller i en orkesterproduktion med orkestern på Musikhögskolan i Göteborg. I april blir det konsert i Stockholm med sångare från Operahögskolan och elever från dirigentutbildningen, det vill säga Cecilia Rydinger Alins studenter på pulten. Som dirigent gör man merparten av jobbet hemma, ensam. Cecilia Rydinger Alin drar paralleller med exempelvis en violinist som alltid har sitt instrument med sig och i princip kan öva tio timmar om dagen. Själv träffar hon sitt instrument en gång i veckan. En dirigents uppgift är att lägga ribban för hur bra det ska och kan bli, sen är resten ett samspel mellan dirigenten och kören/orkestern. – Man måste vara väldigt simultan, kunna lyssna och justera, få sångarna/musikerna att spegla sig i dirigenten och hela tiden med stor respekt för tonsättarens intentioner, berättar Cecilia Rydinger Alin. Alla dirigenter har sin egen stil, men det är inget man övar in. Visst tar man intryck av sina lärare och andra dirigenter, men sen är det den egna kroppen som man ska uttrycka sig med. – Det är hjärta och hjärna, intellekt och känsla som ska ut i armarna förklarar hon och visar skillnaden mellan att dirigera glad respektive sorglig musik. Som professionell musiker har Cecilia Rydinger Alin svårt att bara lyssna på musik helt okritiskt. Ett inlärt sätt att lyssna gör att hon hela tiden bedömer. – Ibland lyssnar jag på musik när jag är ledig, men ofta är det tyst.

76

Favoritmusik är bland annat kammarmusik, gärna stråkkvartetter och annars exempelvis Monica Zetterlund. Jag kommer osökt in på hur det är att vara kvinna och dirigera exempelvis OD som består av 80 män. – Manskör är ju ett annat instrument rent klangligt jämfört med blandad kör, förklarar Cecilia Rydinger Alin. I övrigt ser hon ingen skillnad om dirigenten är man eller kvinna, varken intellektuellt, emotionellt eller tekniskt. Den första kvinnliga dirigenten i Sverige, Ortrud Mann, utbildades på 40-talet. Den andra var Cecilia Rydinger Alin. Men hon ser ändå med tillförsikt på framtiden. Efter yrkets två hundra år av manlig dominans har det skett en lavinartad ökning av kvinnor som dirigerar de senaste 20-30 åren. Inför en konsert är det mental uppladdning som gäller. Det är mycket koncentrerad energi som ska ut och Cecilia Rydinger Alin refererar till en idrottsman som går igenom loppet. Efter konserten är hon först väldigt pigg på grund av adrenalinet som fortfarande pumpar, sen blir hon trött. Den längsta konserten hon har dirigerat är operaföreställningen Tristan och Isolde av Rikard Wagner som gick på drygt fyra timmar med pauser. Träningsvärk? – Nej, man bygger upp musklerna i rygg och armar, så man får ingen träningsvärk. Över huvud taget är det få yrkesskador i dirigering, endast några enstaka fall av tinnitus och tennisarm vad hon känner till. När jag frågor om eventuella drömprojekt får Cecilia Rydinger Alin något lyriskt i sina blå ögon och börjar prata om en sextontimmarsopera som tar fyra kvällar att komma igenom. – Får jag dirigera Wagners Ringen innan jag dör blir jag lycklig! Efter det maratonpasset kanske till och med en dirigent får en släng av träningsvärk. l

77


’’flow’’. Om flödet av impulser som finns där mellan dirigenten och kören/orkestern, utan att någon säger något. – Det är fantastiskt att få vara mitt i det, säger Cecilia Rydinger Alin. Projekt på gång just nu är Allmänna Sångens skivinspelning med Anders Widmark som också är gäst på vårkonserten i maj då dirigent och kör firar tjugoårsjubileum tillsammans. I höst gör kören tillsammans med Värmlands Sinfonietta Bachs h-moll-mässa i Uppsala Konsert & Kongress med bland annat världsbarytonen Peter Mattei som solist. Västkusten står på tur lite senare i vår då hon håller i en orkesterproduktion med orkestern på Musikhögskolan i Göteborg. I april blir det konsert i Stockholm med sångare från Operahögskolan och elever från dirigentutbildningen, det vill säga Cecilia Rydinger Alins studenter på pulten. Som dirigent gör man merparten av jobbet hemma, ensam. Cecilia Rydinger Alin drar paralleller med exempelvis en violinist som alltid har sitt instrument med sig och i princip kan öva tio timmar om dagen. Själv träffar hon sitt instrument en gång i veckan. En dirigents uppgift är att lägga ribban för hur bra det ska och kan bli, sen är resten ett samspel mellan dirigenten och kören/orkestern. – Man måste vara väldigt simultan, kunna lyssna och justera, få sångarna/musikerna att spegla sig i dirigenten och hela tiden med stor respekt för tonsättarens intentioner, berättar Cecilia Rydinger Alin. Alla dirigenter har sin egen stil, men det är inget man övar in. Visst tar man intryck av sina lärare och andra dirigenter, men sen är det den egna kroppen som man ska uttrycka sig med. – Det är hjärta och hjärna, intellekt och känsla som ska ut i armarna förklarar hon och visar skillnaden mellan att dirigera glad respektive sorglig musik. Som professionell musiker har Cecilia Rydinger Alin svårt att bara lyssna på musik helt okritiskt. Ett inlärt sätt att lyssna gör att hon hela tiden bedömer. – Ibland lyssnar jag på musik när jag är ledig, men ofta är det tyst.

76

Favoritmusik är bland annat kammarmusik, gärna stråkkvartetter och annars exempelvis Monica Zetterlund. Jag kommer osökt in på hur det är att vara kvinna och dirigera exempelvis OD som består av 80 män. – Manskör är ju ett annat instrument rent klangligt jämfört med blandad kör, förklarar Cecilia Rydinger Alin. I övrigt ser hon ingen skillnad om dirigenten är man eller kvinna, varken intellektuellt, emotionellt eller tekniskt. Den första kvinnliga dirigenten i Sverige, Ortrud Mann, utbildades på 40-talet. Den andra var Cecilia Rydinger Alin. Men hon ser ändå med tillförsikt på framtiden. Efter yrkets två hundra år av manlig dominans har det skett en lavinartad ökning av kvinnor som dirigerar de senaste 20-30 åren. Inför en konsert är det mental uppladdning som gäller. Det är mycket koncentrerad energi som ska ut och Cecilia Rydinger Alin refererar till en idrottsman som går igenom loppet. Efter konserten är hon först väldigt pigg på grund av adrenalinet som fortfarande pumpar, sen blir hon trött. Den längsta konserten hon har dirigerat är operaföreställningen Tristan och Isolde av Rikard Wagner som gick på drygt fyra timmar med pauser. Träningsvärk? – Nej, man bygger upp musklerna i rygg och armar, så man får ingen träningsvärk. Över huvud taget är det få yrkesskador i dirigering, endast några enstaka fall av tinnitus och tennisarm vad hon känner till. När jag frågor om eventuella drömprojekt får Cecilia Rydinger Alin något lyriskt i sina blå ögon och börjar prata om en sextontimmarsopera som tar fyra kvällar att komma igenom. – Får jag dirigera Wagners Ringen innan jag dör blir jag lycklig! Efter det maratonpasset kanske till och med en dirigent får en släng av träningsvärk. l

77


Uppsala SamtiDS konst

Bäva månde konstetablissemanget

av Anders Bäccman

Äckligt? var ämnet på en temadag på Uppsala konstmuseum en vårdag förra året. Den var resultatet av föreningen Uppsala samtidskonsts första stora projekt. Ett resultat av det mycket lyckade samarbetet med konstmuseet var bland annat att man avsevärt sänkte besökarnas medelålder. – Vi slog något av ett publikrekord för en temadag och sänkte medelåldern på ett tillfredställande sätt, säger Maria Dahlström, föreningens projektkoordinator och konstnärliga ledare. För Uppsala samtidskonst var framgången med temadagen – som bjöd på bland annat workshops, föreläsningar och en omskriven paneldiskussion – ett startskott för något stort som fortfarande växer. Föreningen fick mycket uppmärksamhet och den sociala och åldersmässiga segregation som ofta råder på olika kulturinstitutioner bröts åtminstone för en stund. Andra projekt har följt och flera andra planeras. Under våren 2008 arrangerade föreningen bland annat ännu ett event i samarbete med konstmuseet – LIVING ROOM – en temadag i början av mars om gatukonsten och det offentliga rummet.

78

– Ända sedan början har Helen Karlsson, som är ansvarig för program och pedagogik på konstmuseet, stöttat och trott på oss; kanske mycket för att hon tror på ett museum för alla, där även ung kreativitet har en given plats, säger Emma Fahlström som fungerar som event- och sponsorkoordinator i föreningen. Även om föreningen i mångt och mycket är självgående, så tycker de att det är skönt med ett sådant stöd i ryggen. Ett mer aktuellt projekt som inte gått någon obemärkt förbi är Uppsala Samtidskonsts samarbete med Uppsala stadsteater och teaterproducenten Katja Sliwinski. Projektet heter KROCK!, och fokuserar på performancekonst. Projektet söker utmana gränsen mellan det traditionella scenkonstrummet, ”den svarta lådan”, och det traditionella utställningsrummet, ”den vita kuben”. Biljetterna till premiären såldes ut på rekordtid, faktiskt innan någon av trycksakerna för att marknadsföra det hela hunnit börja distribueras. Premiären var i februari, men samarbetet fortlöper hela våren med final i juni.

79


Uppsala SamtiDS konst

Bäva månde konstetablissemanget

av Anders Bäccman

Äckligt? var ämnet på en temadag på Uppsala konstmuseum en vårdag förra året. Den var resultatet av föreningen Uppsala samtidskonsts första stora projekt. Ett resultat av det mycket lyckade samarbetet med konstmuseet var bland annat att man avsevärt sänkte besökarnas medelålder. – Vi slog något av ett publikrekord för en temadag och sänkte medelåldern på ett tillfredställande sätt, säger Maria Dahlström, föreningens projektkoordinator och konstnärliga ledare. För Uppsala samtidskonst var framgången med temadagen – som bjöd på bland annat workshops, föreläsningar och en omskriven paneldiskussion – ett startskott för något stort som fortfarande växer. Föreningen fick mycket uppmärksamhet och den sociala och åldersmässiga segregation som ofta råder på olika kulturinstitutioner bröts åtminstone för en stund. Andra projekt har följt och flera andra planeras. Under våren 2008 arrangerade föreningen bland annat ännu ett event i samarbete med konstmuseet – LIVING ROOM – en temadag i början av mars om gatukonsten och det offentliga rummet.

78

– Ända sedan början har Helen Karlsson, som är ansvarig för program och pedagogik på konstmuseet, stöttat och trott på oss; kanske mycket för att hon tror på ett museum för alla, där även ung kreativitet har en given plats, säger Emma Fahlström som fungerar som event- och sponsorkoordinator i föreningen. Även om föreningen i mångt och mycket är självgående, så tycker de att det är skönt med ett sådant stöd i ryggen. Ett mer aktuellt projekt som inte gått någon obemärkt förbi är Uppsala Samtidskonsts samarbete med Uppsala stadsteater och teaterproducenten Katja Sliwinski. Projektet heter KROCK!, och fokuserar på performancekonst. Projektet söker utmana gränsen mellan det traditionella scenkonstrummet, ”den svarta lådan”, och det traditionella utställningsrummet, ”den vita kuben”. Biljetterna till premiären såldes ut på rekordtid, faktiskt innan någon av trycksakerna för att marknadsföra det hela hunnit börja distribueras. Premiären var i februari, men samarbetet fortlöper hela våren med final i juni.

79


Uppsala samtidskonst vill baka in en brasklapp innan de ordnar sig under beteckningen konstförening. Enbart ett allmänt intresse för konst – eller ett konstnärligt utövande – står inte i fokus, inte om man skrapar lite på ytan. Där kan man ana en rörelse mot något, en ny blick på såväl konsten som på utövarna och på institutionerna. Det är en ung förening som drivs av och riktar sig till unga – styrelsens medlemmar är mellan 18 och 35 år gamla. Maria Dahlström och Emma Fahlström lärde känna varandra på curator- och projektledarutbildningen på Stockholms universitet och förklarar vad föreningens verksamhet går ut på. Orden tycks aldrig ta slut, mycket har hänt under kort tid. – Jag tycker nästan att det känns jobbigt att använda ordet konstförening, säger Emma Fahlström. Hon säger att de vill uppdatera begreppet. Uppsala samtidskonst är också något annat än en konstförening i traditionell mening. Den är mycket mer. Arbetet sker i projektform. Till varje projekt sätts en unik ledning ihop – en grupp som kan bestå av mig som av dig eller av någon i styrelsen, det är idén. Det här fyller i sig en funktion som mer indirekt berör konsten själv.

80

Målet är att kunna skapa erfarenhet och delaktighet. Trots att vikten av utbildning hela tiden betonas för alla yrkesgrupper kan det upplevas som att den ändå i praktiken värdesätts förvånansvärt lågt. Ofta är utställningar, stipendier och annat de meriter som beaktas vilket skapar ett Moment 22 – utan arbete ingen erfarenhet och utan erfarenhet inget arbete. – Vi vill att det här ska vara ”på riktigt”. Att man ska kunna använda medverkan i våra projekt för att få jobb, säger Emma Fahlström. Kraven för att få delta i föreningens arbete är en kreativ läggning och en vilja att plöja ned sin tid i föreningsarbetet. Det man får i utbyte är den ovärderliga erfarenheten. – Vi vill vara ett forum där man får chansen att ta ansvar och synas, säger hon. Kan då en förening som denna påverka konstvärlden? – Absolut, det har den redan gjort, svarar Maria Dahlström. Att den skulle vara hotad är väl fel ord, men den kanske känner av en hälsosam konkurrens. Emma Fahlström betonar tanken om Uppsala samtidskonst som en plantskola vid sidan av den traditionella konstvärlden, en konstvärld där Konstfack, svarta kläder och Södermalm ofta verkar

81


Uppsala samtidskonst vill baka in en brasklapp innan de ordnar sig under beteckningen konstförening. Enbart ett allmänt intresse för konst – eller ett konstnärligt utövande – står inte i fokus, inte om man skrapar lite på ytan. Där kan man ana en rörelse mot något, en ny blick på såväl konsten som på utövarna och på institutionerna. Det är en ung förening som drivs av och riktar sig till unga – styrelsens medlemmar är mellan 18 och 35 år gamla. Maria Dahlström och Emma Fahlström lärde känna varandra på curator- och projektledarutbildningen på Stockholms universitet och förklarar vad föreningens verksamhet går ut på. Orden tycks aldrig ta slut, mycket har hänt under kort tid. – Jag tycker nästan att det känns jobbigt att använda ordet konstförening, säger Emma Fahlström. Hon säger att de vill uppdatera begreppet. Uppsala samtidskonst är också något annat än en konstförening i traditionell mening. Den är mycket mer. Arbetet sker i projektform. Till varje projekt sätts en unik ledning ihop – en grupp som kan bestå av mig som av dig eller av någon i styrelsen, det är idén. Det här fyller i sig en funktion som mer indirekt berör konsten själv.

80

Målet är att kunna skapa erfarenhet och delaktighet. Trots att vikten av utbildning hela tiden betonas för alla yrkesgrupper kan det upplevas som att den ändå i praktiken värdesätts förvånansvärt lågt. Ofta är utställningar, stipendier och annat de meriter som beaktas vilket skapar ett Moment 22 – utan arbete ingen erfarenhet och utan erfarenhet inget arbete. – Vi vill att det här ska vara ”på riktigt”. Att man ska kunna använda medverkan i våra projekt för att få jobb, säger Emma Fahlström. Kraven för att få delta i föreningens arbete är en kreativ läggning och en vilja att plöja ned sin tid i föreningsarbetet. Det man får i utbyte är den ovärderliga erfarenheten. – Vi vill vara ett forum där man får chansen att ta ansvar och synas, säger hon. Kan då en förening som denna påverka konstvärlden? – Absolut, det har den redan gjort, svarar Maria Dahlström. Att den skulle vara hotad är väl fel ord, men den kanske känner av en hälsosam konkurrens. Emma Fahlström betonar tanken om Uppsala samtidskonst som en plantskola vid sidan av den traditionella konstvärlden, en konstvärld där Konstfack, svarta kläder och Södermalm ofta verkar

81


spela en central och normerande roll. En viktig förhoppning är att de ska kunna skapa nya vägar in i konstetablissemanget. Man ska kunna ta sig in i konstvärlden och samtidigt ifrågasätta den, inte bara långsamt socialiseras in den tills man tillåts vara med. I tiden ligger även att näringslivet drar sitt strå till stacken, menar Emma Fahlström och Maria Dahlström. – Mycket näringslivssponsring handlar om idrott, men många företag vill in i konstvärlden utan att riktigt veta hur, säger Maria Dahlström. Jag tror att det är ett faktum att samarbetet med näringslivet kommer att öka. Traditionellt har det varit tabubelagt för konstnärer att slå sig i slang med kommersiella intressen, men medlemmarna i Uppsala samtidskonst menar att det ligger i tiden för konstnärer och kulturproducenter att vara öppna för samarbeten med både de traditionella institutionerna och med näringslivet. De första av föreningens projekt genomfördes helt utan egna medel. De första bidragen kom in i våras från bland andra kommunalt och landstingshåll, och innan dess skedde allt arbete helt ideellt. Trots det har de fått otroligt mycket uppmärksamhet, vilket visar hur långt man kan nå med otraditionella metoder och kreativ marknadsföring. – Det är väl också något vi har fått mycket uppmärksamhet för, att vi har uppnått mycket med små medel, säger Emma Fahlström. Under hösten 2007 började föreningen att lansera ett nytt projekt, gatuslöjd, en sorts korsbefruktning mellan gatukonst och slöjd. Projektet är delvis inspirerat av de amerikanska gerillastickarna Knitta Please som klär in parkeringsautomater, bilantenner och gatuskyltar i hemstickade fodral. Under våren kommer projektet att fortsätta med gatuslöjdskvällar på Grand i Uppsala, där utgångspunkten blir temadagen LIVING ROOM på konstmuseet i mars. Ett annat kommande projekt går under namnet depARTure. Det fokuserar på den konstexport som vuxit fram i Sverige på senare år. Den svenska musikexporten har varit ett känt fenomen rätt länge, men mindre känt är att svenska konstnärer rest utomlands

82

och gjort sig ett namn. Unga och mycket driftiga svenska konstnärer skapar sig egna karriärer på andra sidan Atlanten, men utan att få någon större uppmärksamhet i hemlandet. Det vill Uppsala samtidskonst ändra på. – Vi hoppas naturligtvis på pengar från Stiftelsen Framtidens Kultur, i och med att det här projektet genererar omätbara kulturella mervärden. Det är ett textboksexempel på hur ett kultur- och näringslivssamarbete kan se ut, säger Maria Dahlström. Genom depARTure, som ska fokusera på svenska konstnärer verksamma främst i New York, hoppas föreningen att kunna ge konstnärerna en möjlighet att skapa en plattform även i hemlandet. Arbetet med att hitta samarbetspartners och sponsorer till projektet har börjat, och kontakter med intressenter på andra sidan Atlanten har etablerats. Kanske är det en ny era vi går till mötes, en tid då konstnärer kan gå andra vägar för att kunna leva på sitt arbete än via de traditionella institutionerna. l

om uppsala samtidskonst Uppsala Samtidskonst bildades hösten 2006 och är en ideell och politiskt obunden förening. Den drivs som projektorganisation och samarbetar med etablerade kulturaktörer. Föreningen tror på mötet mellan kreativiteten och den unga människan, och mellan kulturen och näringslivet. För mer info se www.uppsalasamtidskonst.com

83


spela en central och normerande roll. En viktig förhoppning är att de ska kunna skapa nya vägar in i konstetablissemanget. Man ska kunna ta sig in i konstvärlden och samtidigt ifrågasätta den, inte bara långsamt socialiseras in den tills man tillåts vara med. I tiden ligger även att näringslivet drar sitt strå till stacken, menar Emma Fahlström och Maria Dahlström. – Mycket näringslivssponsring handlar om idrott, men många företag vill in i konstvärlden utan att riktigt veta hur, säger Maria Dahlström. Jag tror att det är ett faktum att samarbetet med näringslivet kommer att öka. Traditionellt har det varit tabubelagt för konstnärer att slå sig i slang med kommersiella intressen, men medlemmarna i Uppsala samtidskonst menar att det ligger i tiden för konstnärer och kulturproducenter att vara öppna för samarbeten med både de traditionella institutionerna och med näringslivet. De första av föreningens projekt genomfördes helt utan egna medel. De första bidragen kom in i våras från bland andra kommunalt och landstingshåll, och innan dess skedde allt arbete helt ideellt. Trots det har de fått otroligt mycket uppmärksamhet, vilket visar hur långt man kan nå med otraditionella metoder och kreativ marknadsföring. – Det är väl också något vi har fått mycket uppmärksamhet för, att vi har uppnått mycket med små medel, säger Emma Fahlström. Under hösten 2007 började föreningen att lansera ett nytt projekt, gatuslöjd, en sorts korsbefruktning mellan gatukonst och slöjd. Projektet är delvis inspirerat av de amerikanska gerillastickarna Knitta Please som klär in parkeringsautomater, bilantenner och gatuskyltar i hemstickade fodral. Under våren kommer projektet att fortsätta med gatuslöjdskvällar på Grand i Uppsala, där utgångspunkten blir temadagen LIVING ROOM på konstmuseet i mars. Ett annat kommande projekt går under namnet depARTure. Det fokuserar på den konstexport som vuxit fram i Sverige på senare år. Den svenska musikexporten har varit ett känt fenomen rätt länge, men mindre känt är att svenska konstnärer rest utomlands

82

och gjort sig ett namn. Unga och mycket driftiga svenska konstnärer skapar sig egna karriärer på andra sidan Atlanten, men utan att få någon större uppmärksamhet i hemlandet. Det vill Uppsala samtidskonst ändra på. – Vi hoppas naturligtvis på pengar från Stiftelsen Framtidens Kultur, i och med att det här projektet genererar omätbara kulturella mervärden. Det är ett textboksexempel på hur ett kultur- och näringslivssamarbete kan se ut, säger Maria Dahlström. Genom depARTure, som ska fokusera på svenska konstnärer verksamma främst i New York, hoppas föreningen att kunna ge konstnärerna en möjlighet att skapa en plattform även i hemlandet. Arbetet med att hitta samarbetspartners och sponsorer till projektet har börjat, och kontakter med intressenter på andra sidan Atlanten har etablerats. Kanske är det en ny era vi går till mötes, en tid då konstnärer kan gå andra vägar för att kunna leva på sitt arbete än via de traditionella institutionerna. l

om uppsala samtidskonst Uppsala Samtidskonst bildades hösten 2006 och är en ideell och politiskt obunden förening. Den drivs som projektorganisation och samarbetar med etablerade kulturaktörer. Föreningen tror på mötet mellan kreativiteten och den unga människan, och mellan kulturen och näringslivet. För mer info se www.uppsalasamtidskonst.com

83


uppslag

Västertorgs stolthet Många saknar säkert Arne Jones vattenskulptur Rosa Fontana på Västertorg i Eriksberg. Rosa Fontana som invigdes 1967 har varit nedmonterad sedan 2003 och en ny skulptur har utlovats sedan dess. Nu är det i alla fall dags! Plåtslagare Torsten Albinsson har gjort en identisk kopia i koppar och den kommer att installeras under våren.

Katarina Löfstöm Passa på att få en fördjupning i konstnären Katarina Löfströms konst. Hennes ljusinstallation Coloratura i Uppsala konsert & kongress bygger på lampor som kopplats till ljudet i en av salarna och ljusspelet kan enbart upplevas utifrån. I utställningen som visas på Uppsala konstmuseum till och med 20 april visas en dokumentation av verket där ljud och ljus upplevs samtidigt. Förutom Coloratura visas filmer och skulpturer av konstnären.

Hemliga djur Inför Linnéåret 2007 fick flera konstnärer i uppdrag att göra skulpturer till Linnéstigen. Anna-Karin Brus har gjort en mus i naturlig storlek (1) som placerats vid en rastplats intill Danmarksstigen. Förlagan finns i universitetets samling från Linnés tid och konstnären har fräschat upp musen för att ge den uppprättelse för alla år den stått och dammat. Hanna Beling har gjort en liten hund (2) från det fina 1700-talet som står och tittar på flanörerna intill Linnéstigen i Stadsskogen. Idén med projektet, som initierats av kommunens kulturkontor, är att verken inte finns utmärkta på kartor och de har inte heller information på plats. Det blir helt enkelt en överraskning för den som råkar se dem. Ut och leta!

JOhaNNA UDDÉN

1

Konstnärligt utvecklingsstöd Varje år delar landstingets kulturnämnd ut ett konstnärligt utvecklingsstöd med 100 000 kr per år i tre år. Syftet är att ge professionella kulturutövare med anknytning till länet möjlighet till utveckling och förnyelse under en längre period. För perioden 2008-2010 har stödet tilldelats Helena Laukkanen som i höstas också fick Konstnärsfondens arbetsstipendium på 90 000 kr. Helena Laukkanen ingår i konstnärsgruppen Haka som har ateljé i Eklundshof. (3)

Uppsala Pride

2

Boka redan nu in 22-25 maj då Uppsalas första Pridefestival går av stapeln. Uppsala kan se fram emot en mängd evenemang under festivalen, bland annat konserter, utställningar, föreställningar och debatter. l

3

84

85


uppslag

Västertorgs stolthet Många saknar säkert Arne Jones vattenskulptur Rosa Fontana på Västertorg i Eriksberg. Rosa Fontana som invigdes 1967 har varit nedmonterad sedan 2003 och en ny skulptur har utlovats sedan dess. Nu är det i alla fall dags! Plåtslagare Torsten Albinsson har gjort en identisk kopia i koppar och den kommer att installeras under våren.

Katarina Löfstöm Passa på att få en fördjupning i konstnären Katarina Löfströms konst. Hennes ljusinstallation Coloratura i Uppsala konsert & kongress bygger på lampor som kopplats till ljudet i en av salarna och ljusspelet kan enbart upplevas utifrån. I utställningen som visas på Uppsala konstmuseum till och med 20 april visas en dokumentation av verket där ljud och ljus upplevs samtidigt. Förutom Coloratura visas filmer och skulpturer av konstnären.

Hemliga djur Inför Linnéåret 2007 fick flera konstnärer i uppdrag att göra skulpturer till Linnéstigen. Anna-Karin Brus har gjort en mus i naturlig storlek (1) som placerats vid en rastplats intill Danmarksstigen. Förlagan finns i universitetets samling från Linnés tid och konstnären har fräschat upp musen för att ge den uppprättelse för alla år den stått och dammat. Hanna Beling har gjort en liten hund (2) från det fina 1700-talet som står och tittar på flanörerna intill Linnéstigen i Stadsskogen. Idén med projektet, som initierats av kommunens kulturkontor, är att verken inte finns utmärkta på kartor och de har inte heller information på plats. Det blir helt enkelt en överraskning för den som råkar se dem. Ut och leta!

JOhaNNA UDDÉN

1

Konstnärligt utvecklingsstöd Varje år delar landstingets kulturnämnd ut ett konstnärligt utvecklingsstöd med 100 000 kr per år i tre år. Syftet är att ge professionella kulturutövare med anknytning till länet möjlighet till utveckling och förnyelse under en längre period. För perioden 2008-2010 har stödet tilldelats Helena Laukkanen som i höstas också fick Konstnärsfondens arbetsstipendium på 90 000 kr. Helena Laukkanen ingår i konstnärsgruppen Haka som har ateljé i Eklundshof. (3)

Uppsala Pride

2

Boka redan nu in 22-25 maj då Uppsalas första Pridefestival går av stapeln. Uppsala kan se fram emot en mängd evenemang under festivalen, bland annat konserter, utställningar, föreställningar och debatter. l

3

84

85


Hur är det med den gamla sanningen – är det alltid rätt att servera rött vin till kött? Inte nödvändigtvis! Exempelvis till fläsk, kalv eller kyckling kan det passa lika bra med ett vitt vin som med ett rött eftersom köttet är så milt och dessutom, vad gäller grisen och kalven, med så pass olika smak beroende på styckningsdetalj. Även tillbehör som kolhydrater och såser liksom tillagningssätt har avgörande betydelse för val av vin. Tänk dig någon av följande maträtter en lördagskväll efter en dag i vårsolen; Ciderbrässerad fläskkarré med persiljerotspuré och bakad lök, Citronstekt kalvkotlett med sparrisrisotto och ruccola eller varför inte Grillad kyckling med bulgursallad på rostade provencalska grönsaker och en krämig chèvredressing. Alla dessa tre måltider ackompanjeras med fördel av ett smakrikt och fylligt vitt vin snarare än ett lättare rött, vilket skulle vara alternativet. Det känns också rätt med lite lättare följeslagare till maten när vårsolen värmer alltmer och dagarna blir längre. En ekfatslagrad Chardonnay är aldrig fel och ett enkelt val. De allra flesta är bekanta med druvan och det finns en uppsjö Chardonnayviner i Systembolagets sortiment, i alla prisklasser. Jag har valt att krångla till det lite

86

och istället ge exempel på den mindre vanliga druvan Semillon. Semillon är en druva som ger smakrika och kraftiga viner, ibland med viss fetma som i bästa fall resulterar i attraktivt runda viner och i värsta fall klumpiga dito. I sitt ursprungliga distrikt Bordeaux kamperar Semillon ihop med den mer internationellt spridda Sauvignon Blanc och den blommiga Muscadelle. Från Bordeaux kommer både torra och söta varianter och bra exempel är den torra Chateau Bonnet med 85 procent Semillon, 10 procent Sauvignon blanc och 5 procent Muscadelle

mat&dryck

vittochkött

liksom den söta Chateau du Levant med samma druvsammansättning. De söta vinerna kommer från den välkända appellationen Sauternes där den mest berömda egendomen heter Chateau d’Yquem, vars planteringar domineras av Semillon. Dessa rariteter finns då och då att få tag på för blygsamma 1 300 kr och uppåt… Utbudet av druvrena viner av Semillon, det vill säga viner där druvan ingår till 100 procent, är minst sagt magert. Penfolds Rawsons Retreat Semillon Chardonnay innehåller hela 85 procent Semillon och kan därför ge en hint om druvans karaktär. Med lite tur går det dock fortfarande att få tag i sydafrikanska Constantia Uitsig Semillon och australiensiska Tim Adams Semillon, som är två mycket bra exempel. Dessa har tillhört det månatliga tillfälliga sortimentet och går just nu att beställa från Systembolagets depå. I ordinarie sortiment finns inget bra exempel och i beställningssortiment finns endast Vat 1 Semillon från Hunter Valley i Australien. Att vinet kommer just därifrån gör det emellertid till ett strålande prov på druvans karaktär. Hunter Valley, en dal bara två timmars bilresa norr om Sydney, har rykte om sig att producera Semillon vars kvalitet, lagringsbarhet och stil inte har sin motsvarighet någon annanstans i världen! Detta trots att distriktet i teorin har minst sagt ogynnsamma förutsättningar för kvalitetsvinodling – mitt i skördeperioden är det mer regel än undantag med ihållande regnoväder, klimatet är för varmt och jordmånen är bara fel. l

SARA ÅKERLIND

4151 Chateau Bonnet, 89 kr 4153 Chateau du Levant, 97 kr 6941 Penfolds Rawsons Retreat Semillon Chardonnay, 69 kr 97507 Constantia Uitsig, 139 kr 97106 Tim Adams Semillon, 139 kr 88424 Vat 1 Semillon, 281 kr

87


Hur är det med den gamla sanningen – är det alltid rätt att servera rött vin till kött? Inte nödvändigtvis! Exempelvis till fläsk, kalv eller kyckling kan det passa lika bra med ett vitt vin som med ett rött eftersom köttet är så milt och dessutom, vad gäller grisen och kalven, med så pass olika smak beroende på styckningsdetalj. Även tillbehör som kolhydrater och såser liksom tillagningssätt har avgörande betydelse för val av vin. Tänk dig någon av följande maträtter en lördagskväll efter en dag i vårsolen; Ciderbrässerad fläskkarré med persiljerotspuré och bakad lök, Citronstekt kalvkotlett med sparrisrisotto och ruccola eller varför inte Grillad kyckling med bulgursallad på rostade provencalska grönsaker och en krämig chèvredressing. Alla dessa tre måltider ackompanjeras med fördel av ett smakrikt och fylligt vitt vin snarare än ett lättare rött, vilket skulle vara alternativet. Det känns också rätt med lite lättare följeslagare till maten när vårsolen värmer alltmer och dagarna blir längre. En ekfatslagrad Chardonnay är aldrig fel och ett enkelt val. De allra flesta är bekanta med druvan och det finns en uppsjö Chardonnayviner i Systembolagets sortiment, i alla prisklasser. Jag har valt att krångla till det lite

86

och istället ge exempel på den mindre vanliga druvan Semillon. Semillon är en druva som ger smakrika och kraftiga viner, ibland med viss fetma som i bästa fall resulterar i attraktivt runda viner och i värsta fall klumpiga dito. I sitt ursprungliga distrikt Bordeaux kamperar Semillon ihop med den mer internationellt spridda Sauvignon Blanc och den blommiga Muscadelle. Från Bordeaux kommer både torra och söta varianter och bra exempel är den torra Chateau Bonnet med 85 procent Semillon, 10 procent Sauvignon blanc och 5 procent Muscadelle

mat&dryck

vittochkött

liksom den söta Chateau du Levant med samma druvsammansättning. De söta vinerna kommer från den välkända appellationen Sauternes där den mest berömda egendomen heter Chateau d’Yquem, vars planteringar domineras av Semillon. Dessa rariteter finns då och då att få tag på för blygsamma 1 300 kr och uppåt… Utbudet av druvrena viner av Semillon, det vill säga viner där druvan ingår till 100 procent, är minst sagt magert. Penfolds Rawsons Retreat Semillon Chardonnay innehåller hela 85 procent Semillon och kan därför ge en hint om druvans karaktär. Med lite tur går det dock fortfarande att få tag i sydafrikanska Constantia Uitsig Semillon och australiensiska Tim Adams Semillon, som är två mycket bra exempel. Dessa har tillhört det månatliga tillfälliga sortimentet och går just nu att beställa från Systembolagets depå. I ordinarie sortiment finns inget bra exempel och i beställningssortiment finns endast Vat 1 Semillon från Hunter Valley i Australien. Att vinet kommer just därifrån gör det emellertid till ett strålande prov på druvans karaktär. Hunter Valley, en dal bara två timmars bilresa norr om Sydney, har rykte om sig att producera Semillon vars kvalitet, lagringsbarhet och stil inte har sin motsvarighet någon annanstans i världen! Detta trots att distriktet i teorin har minst sagt ogynnsamma förutsättningar för kvalitetsvinodling – mitt i skördeperioden är det mer regel än undantag med ihållande regnoväder, klimatet är för varmt och jordmånen är bara fel. l

SARA ÅKERLIND

4151 Chateau Bonnet, 89 kr 4153 Chateau du Levant, 97 kr 6941 Penfolds Rawsons Retreat Semillon Chardonnay, 69 kr 97507 Constantia Uitsig, 139 kr 97106 Tim Adams Semillon, 139 kr 88424 Vat 1 Semillon, 281 kr

87


k

ULLA FRIES g

Pelle Johansson, ordförande i Galleri London. Bilden på väggen är från utställningen In Transition, Sydafrika under förändring av fotografen Per Anders Pettersson.

88

89


k

ULLA FRIES g

Pelle Johansson, ordförande i Galleri London. Bilden på väggen är från utställningen In Transition, Sydafrika under förändring av fotografen Per Anders Pettersson.

88

89


Scener för livet

Johanna Uddén

Huset – en vacker 20-talsvilla med harmoniska proportioner. Trädgården – lagom vildvuxen och trivsam. Inredningen – konst, auktionsfynd och arvegods arrangerade i spännande kompositioner. Atmosfären – kreativ, varm och behaglig. Välkommen hem till konstnären Ulla Fries!

Vid den pampiga huvudentrén meddelas att dörren inte funkar, så det blir till att ta köksingången. Det är en bra början till ett informellt möte med den avslappnade och chosefria konstnären Ulla Fries. Hon är gift med Tor Göran ’’Totto’’ Henriksson, som är konstnär vid sidan om sitt vanliga jobb, och de bor i traditionella akademikerkvarter i Kåbo. Här har de under sitt liv tillsammans skapat en atmosfär som för tankarna till regissören Peter Greenaways scenografier och installationer. – Totto var scenograf under studenttiden. Det är han som är mest intresserad av inredning. Han går runt och fixar med belysningen och arrangerar föremål som om han skapade en scen för sitt livsspel, säger Ulla Fries leende medan hon visar runt. Hon gör mig uppmärksam på hans senaste fynd – ett arkitektbord från början av 1800-talet som tronar mitt i rummet med en vacker bok uppslagen på den lutande skivan. – Vi blev glada när vi hittade det på auktion. Totto har letat länge efter precis ett sådant här ritbord, berättar Ulla Fries och tillägger att han nu ska försöka ta reda på mer om bordets historia. Ulla Fries känns bekväm och enkel att prata med. Hon kommer från en genuin botanistfamilj och berättar hur hon hittade den konstnärliga banan. – När jag var ung tänkte jag aldrig på att man kunde ha konstnärskapet som yrke, förklarar hon. Det fanns inte i föreställningsvärlden i vår akademikerfamilj. Men när jag motvilligt började läsa på

90

universitetet träffade jag Totto som visade mig ritsalen på vinden i universitetshuset. Där öppnade sig en värld som var mycket mer spännande än de akademiska studierna. Ritmästare Erik Ståhl som undervisade i ritsalen, såg till att Ulla Fries kom iväg till konstskola i Stockholm. Och under åren på Konstakademins grafiklinje blev kopparstick den teknik hon fastnade för. För att göra ett kopparstick graverar man motivet i en kopparplåt med hjälp av en stickel. Efter gravyren valsas färg över plåten som därefter snabbt torkas av. I de graverade linjerna finns färgen kvar och plåten trycks mot ett poröst papper. Tekniken är tidsödande och kräver noggrannhet och tålamod, något som Ulla Fries verkar ha. Hennes kopparstick är scener där det pågår saker. Aktörerna kan vara såväl några kottar som en kokosnöt med undrande uppsyn. I ett av hennes mest kända blad presenterar en flygande hund den filosofiska historien. Som en illegal gatuförsäljare svänger han ut med armen och erbjuder namn från filosofins historia på insidan av sin vinge. – Jag gillar kopparstick för den rena linjen och precisionen. Det ser så riktigt ut att man kan hitta på allt möjligt och ändå bli trodd, säger Ulla Fries. De motiv hon väljer är ofta hämtade från naturen. Jag frågar varför det har blivit så och vi pratar om vilka bilder hon bär med sig. – Jag har ett barns bilder av naturen inom mig. Det

91


Scener för livet

Johanna Uddén

Huset – en vacker 20-talsvilla med harmoniska proportioner. Trädgården – lagom vildvuxen och trivsam. Inredningen – konst, auktionsfynd och arvegods arrangerade i spännande kompositioner. Atmosfären – kreativ, varm och behaglig. Välkommen hem till konstnären Ulla Fries!

Vid den pampiga huvudentrén meddelas att dörren inte funkar, så det blir till att ta köksingången. Det är en bra början till ett informellt möte med den avslappnade och chosefria konstnären Ulla Fries. Hon är gift med Tor Göran ’’Totto’’ Henriksson, som är konstnär vid sidan om sitt vanliga jobb, och de bor i traditionella akademikerkvarter i Kåbo. Här har de under sitt liv tillsammans skapat en atmosfär som för tankarna till regissören Peter Greenaways scenografier och installationer. – Totto var scenograf under studenttiden. Det är han som är mest intresserad av inredning. Han går runt och fixar med belysningen och arrangerar föremål som om han skapade en scen för sitt livsspel, säger Ulla Fries leende medan hon visar runt. Hon gör mig uppmärksam på hans senaste fynd – ett arkitektbord från början av 1800-talet som tronar mitt i rummet med en vacker bok uppslagen på den lutande skivan. – Vi blev glada när vi hittade det på auktion. Totto har letat länge efter precis ett sådant här ritbord, berättar Ulla Fries och tillägger att han nu ska försöka ta reda på mer om bordets historia. Ulla Fries känns bekväm och enkel att prata med. Hon kommer från en genuin botanistfamilj och berättar hur hon hittade den konstnärliga banan. – När jag var ung tänkte jag aldrig på att man kunde ha konstnärskapet som yrke, förklarar hon. Det fanns inte i föreställningsvärlden i vår akademikerfamilj. Men när jag motvilligt började läsa på

90

universitetet träffade jag Totto som visade mig ritsalen på vinden i universitetshuset. Där öppnade sig en värld som var mycket mer spännande än de akademiska studierna. Ritmästare Erik Ståhl som undervisade i ritsalen, såg till att Ulla Fries kom iväg till konstskola i Stockholm. Och under åren på Konstakademins grafiklinje blev kopparstick den teknik hon fastnade för. För att göra ett kopparstick graverar man motivet i en kopparplåt med hjälp av en stickel. Efter gravyren valsas färg över plåten som därefter snabbt torkas av. I de graverade linjerna finns färgen kvar och plåten trycks mot ett poröst papper. Tekniken är tidsödande och kräver noggrannhet och tålamod, något som Ulla Fries verkar ha. Hennes kopparstick är scener där det pågår saker. Aktörerna kan vara såväl några kottar som en kokosnöt med undrande uppsyn. I ett av hennes mest kända blad presenterar en flygande hund den filosofiska historien. Som en illegal gatuförsäljare svänger han ut med armen och erbjuder namn från filosofins historia på insidan av sin vinge. – Jag gillar kopparstick för den rena linjen och precisionen. Det ser så riktigt ut att man kan hitta på allt möjligt och ändå bli trodd, säger Ulla Fries. De motiv hon väljer är ofta hämtade från naturen. Jag frågar varför det har blivit så och vi pratar om vilka bilder hon bär med sig. – Jag har ett barns bilder av naturen inom mig. Det

91


är upplevt. Det är det perspektiv man får på naturen när man är kort, som jag bär med mig, förklarar Ulla Fries. Hon berättar om familjens söndagsutflykter i naturen under barndomen. Pappan hade med sig den obligatoriska luppen. Allt lyftes upp och granskades – ytor, färger, mönster, strukturer. – Det är det jag kommer tillbaka till hela tiden. Barnets nyfikenhet och det närgångna granskandet, berättar hon. För att hitta ytor och strukturer beger sig Ulla Fries gärna till Botaniska trädgården där hon spenderade mycket tid som barn. Och i hennes hem samlas fynd såväl från naturen som från auktioner, placerade i naturaralieskåp eller på fönsterbrädor. Allt lika ömsint och respektfullt arrangerat som när det avbildas. I boken Graverat beskriver Ulla Fries hur hon hanterar sina motiv: Bilderna kommer ofta i drömmar, färdiga, bara att fästa i plåten, om de är tillräckligt pockande, obegripliga eller av annat skäl inte går att undvika. Men ibland har det som når fram till plåten ingen form och jag måste finna något som erbjuder sig att vara kropp åt min tanke. Detta att låna någon annans gestalt, vare sig det nu råkar vara en sten, en ödla eller ett skrumpet blad, för att visa sitt eget, kräver stor respekt för denne någon. Jag måste vara uppmärksam och visa trohet och omsorg som tack för lånet. Hösten 2007 invigdes det ombyggda Biologiska museet som då fick namnet Biotopia. På uppdrag av kommunens kulturkontor fick Ulla Fries göra en konstnärlig gestaltning på en glasvägg intill entrén. Arkitekten på White arkitektkontor hade sett hennes kopparstick och ville gärna se något av henne på just den väggen. Ulla Fries beslutade sig för att utgå från strukturer. Till sitt verk Fågel, fisk och mittemellan valde hon uppländska djur som hon komponerade ihop till en egen rytmisk skvader: havsörn, lo, huggorm, padda, skogssnigel, strandloppa, asp och lake. Ryggen kröns av igelkottstaggar.

92

– Jag har alltid tyckt att människor ser så konstiga ut. Vi är helt kala med lite hårtofsar här och där. Djuren, däremot, är ståtligt klädda med päls, fjädrar och fjäll. Verket är en hyllning till de vackra djuren, förklarar hon. Efter mycket förstudier och skisser följde nästan fyra månaders gravyrarbete. Därefter kunde bilden överföras till dator och screenas på glaset. En teknik som gör att linjerna ser etsade ut. – Jag gick in i uppdraget med stor entusiasm eftersom jag lockades av att arbeta med glas och jag fascinerades av tekniken. Jag tyckte också att det var intressant att jobba med något där slutresultatet blir så stort. Glasväggen är tio meter, vilket är en väsentlig skillnad mot mina små pytteblad, säger Ulla Fries och måttar med händerna. Vårt samtal avslutas i ateljén som Ulla Fries låtit bygga på gården. På golvet står massor av emaljerad konst som nyligen kommit tillbaks från en utställning på Härnösands konstmuseum. När Ulla Fries ställer ut komponerar hon ihop en utställning av verk hon redan har färdiga. Det behövs sådan ro för att gravera och därför räknar hon aldrig med att kunna få färdigt något nytt till nästa utställning. Det är alltid så mycket som stör att hon kanske hinner med två till tre blad per år. Ulla Fries är en av Sveriges främsta grafiker. Hon har haft ett trettiotal separatutställningar och hon är bland annat representerad på Moderna museet. Ateneum i Helsingfors och Nasjonalgalleriet i Oslo. 2001 kom Ulla Fries ut med sin egen bok Graverat med efterord av Torsten Ekbom. Vid sidan om kopparsticken målar Ulla Fries då och då porträtt på beställning. Något som hon gillar eftersom hon får så bra kontakt med modellerna och ofta får hon intressanta inblickar i de mest skiftande yrkesområden. – Jag lär mig mycket om världen utanför ateljén och det är skönt att då och då göra något som inte handlar om mig själv. Det är också min livförsäkring. På så sätt kan jag dra in lite egna pengar. Man blir inte rik på kopparstick, skrattar hon.

93


är upplevt. Det är det perspektiv man får på naturen när man är kort, som jag bär med mig, förklarar Ulla Fries. Hon berättar om familjens söndagsutflykter i naturen under barndomen. Pappan hade med sig den obligatoriska luppen. Allt lyftes upp och granskades – ytor, färger, mönster, strukturer. – Det är det jag kommer tillbaka till hela tiden. Barnets nyfikenhet och det närgångna granskandet, berättar hon. För att hitta ytor och strukturer beger sig Ulla Fries gärna till Botaniska trädgården där hon spenderade mycket tid som barn. Och i hennes hem samlas fynd såväl från naturen som från auktioner, placerade i naturaralieskåp eller på fönsterbrädor. Allt lika ömsint och respektfullt arrangerat som när det avbildas. I boken Graverat beskriver Ulla Fries hur hon hanterar sina motiv: Bilderna kommer ofta i drömmar, färdiga, bara att fästa i plåten, om de är tillräckligt pockande, obegripliga eller av annat skäl inte går att undvika. Men ibland har det som når fram till plåten ingen form och jag måste finna något som erbjuder sig att vara kropp åt min tanke. Detta att låna någon annans gestalt, vare sig det nu råkar vara en sten, en ödla eller ett skrumpet blad, för att visa sitt eget, kräver stor respekt för denne någon. Jag måste vara uppmärksam och visa trohet och omsorg som tack för lånet. Hösten 2007 invigdes det ombyggda Biologiska museet som då fick namnet Biotopia. På uppdrag av kommunens kulturkontor fick Ulla Fries göra en konstnärlig gestaltning på en glasvägg intill entrén. Arkitekten på White arkitektkontor hade sett hennes kopparstick och ville gärna se något av henne på just den väggen. Ulla Fries beslutade sig för att utgå från strukturer. Till sitt verk Fågel, fisk och mittemellan valde hon uppländska djur som hon komponerade ihop till en egen rytmisk skvader: havsörn, lo, huggorm, padda, skogssnigel, strandloppa, asp och lake. Ryggen kröns av igelkottstaggar.

92

– Jag har alltid tyckt att människor ser så konstiga ut. Vi är helt kala med lite hårtofsar här och där. Djuren, däremot, är ståtligt klädda med päls, fjädrar och fjäll. Verket är en hyllning till de vackra djuren, förklarar hon. Efter mycket förstudier och skisser följde nästan fyra månaders gravyrarbete. Därefter kunde bilden överföras till dator och screenas på glaset. En teknik som gör att linjerna ser etsade ut. – Jag gick in i uppdraget med stor entusiasm eftersom jag lockades av att arbeta med glas och jag fascinerades av tekniken. Jag tyckte också att det var intressant att jobba med något där slutresultatet blir så stort. Glasväggen är tio meter, vilket är en väsentlig skillnad mot mina små pytteblad, säger Ulla Fries och måttar med händerna. Vårt samtal avslutas i ateljén som Ulla Fries låtit bygga på gården. På golvet står massor av emaljerad konst som nyligen kommit tillbaks från en utställning på Härnösands konstmuseum. När Ulla Fries ställer ut komponerar hon ihop en utställning av verk hon redan har färdiga. Det behövs sådan ro för att gravera och därför räknar hon aldrig med att kunna få färdigt något nytt till nästa utställning. Det är alltid så mycket som stör att hon kanske hinner med två till tre blad per år. Ulla Fries är en av Sveriges främsta grafiker. Hon har haft ett trettiotal separatutställningar och hon är bland annat representerad på Moderna museet. Ateneum i Helsingfors och Nasjonalgalleriet i Oslo. 2001 kom Ulla Fries ut med sin egen bok Graverat med efterord av Torsten Ekbom. Vid sidan om kopparsticken målar Ulla Fries då och då porträtt på beställning. Något som hon gillar eftersom hon får så bra kontakt med modellerna och ofta får hon intressanta inblickar i de mest skiftande yrkesområden. – Jag lär mig mycket om världen utanför ateljén och det är skönt att då och då göra något som inte handlar om mig själv. Det är också min livförsäkring. På så sätt kan jag dra in lite egna pengar. Man blir inte rik på kopparstick, skrattar hon.

93


bildhistoria

Henri Osti, omkring 1860-tal.

Ulla Fries är numera också ritmästare vid Uppsala universitet. Hon ansvarar för den frivilliga undervisningen i universitetets ritsal som ligger i slottet. Hon som var motsträvig till den akademiska världen är nu en del av den. – En fördel med min bakgrund är att jag inte har någon överdriven respekt för professorer. Som konstnär står man utanför alla hierarkier. Över huvud taget har jag ganska lite respekt för titlar. De kan tala om att någon är speciellt insatt i något och det kan vara intressant att del av, men annars har de ingen betydelse, menar Ulla Fries. Och det är inte svårt att tro henne. Hennes motvilja mot maktsymboler syns också i installationen Vem bor här? som sedan 1999 finns i Botaniska trädgården. Här står hennes parkbänkar som förstorats 1 1/2 gång och som hon placerat framför Linneanums pelarfasad. – Jag lyckades krympa byggnaden, berättar hon. Varför är den så överdimensionerad? Man känner sig bara förminskad.

94

Ulla Fries egen beskrivning av installationen är talande för hela hennes attityd. Hon hyser stor respekt för naturen och för det levande. Hon gillar inte den som tror sig vara förmer än andra och inte heller arkitektur som får människor att känna sig mindre. Huset väcker frågan. Den vackra byggnaden Linneanum lät Gustaf III uppföra till minne av Linné. Maktens och ärans språk stor, större störst. Behöver Linné verkligen 4 meter höga portar? Varför skall jag bli så liten? l

När Henri Osti anlände till Uppsala 1859 hade bara tjugo år gått sedan franska staten skänkte Daguerres fotografiska uppfinning till mänskligheten. Under fotografiets första halvsekel fylldes världen med bilder. Fotografer etablerade sig över hela landet, många av dem var som Osti invandrare. I Uppsalas adresskalendrar finns för perioden 1880-1900 ett tjugotal kolleger till Osti förtecknade. Människor lät avbilda sig på visitkort eller kabinettsporträtt. Man samlade på bilder av släkt och vänner, kungligheter och dåtida kändisar. Populära blev också landskaps- och stadsvyer, mot slutet av 1800-talet slog vykortet igenom. Under Ostis tid genomgick fotografin en snabb teknisk utveckling, vilken underlättade för såväl yrkesmän som de allt frekventare fotoamatörerna.

lars lambert

95


henri osti

Heinrich eller Henri Osti (1826-1914), en invandrad tysk före detta litograf, var Uppsalas förste stjärnfotograf. Han kom drygt trettioårig till Uppsala 1859, gifte sig med regementskommissarie Jerwings dotter och kunde så småningom överta fastigheten Kungsgatan 53 (nuvarande Folkets hus med Stadsteatern), där han 1880 lät bygga ett tvåvånings ateljéhus med en fontän i trädgården framför. Under ett par decennier var han fotografen på modet. Omkostnaderna för bildframställning var låga och inkomsterna goda. Osti kunde hålla sig med ekipage och lantställe. Han hann under femtio verksamma år porträttera avsevärda delar av stadens befolkning. Akademiska, kyrkliga och borgerliga potentater med familjer, husdjur och möblemang. Hantverkare och arbetare, fröknar, soldater och studenter. Han dokumenterade också stadsbilden i en serie med tiden ovärderliga topografiska bilder av miljöer som är sedan länge försvunna. Ostis stora och unika samling bilder utgör en rundmålning av stadens historia, utveckling och liv under ett avgörande skede, från 1860-talets begynnande demokratisering, industrialisering och järnvägens ankomst

96

Ostis ateljé, 1880-tal. Den framgångsrike Ostis ateljéhus på Kungsgatan 53. På nedre botten låg väntrum och diverse arbetsrum, i övre våningen den stora dagljusateljén. I trädgården framför fanns en liten vattenkonst i tidens stil. I fonden slottet. Tidvis var kundtrycket så stort att man fick vänta 14 dagar på en fotografering.

Akademiska sjukhuset, slottet och domkyrkan, 1890-tal. 1867 invigdes Akademiska sjukhuset, vars tillblivelse var en försvarsaktion mot de krafter i Stockholm som ville flytta universitetet till huvudstaden. Den trädplantering som startats på den kala åsen upp mot slottet är ännu i sitt initiala skede. Domkyrkan framstår i sin nyrestaurerade gotiska prakt.

fram till 1914, när Osti dog, samma år som kriget bröt ut. Här finns också en historia om uppgång och fall. Ostis sena år går i moll. Han drabbades av en allt hårdare konkurrens från yngre kolleger och fick på 1890-talet, i vad som i dag är pensionsålder, gå ifrån sitt stora hus och inrätta sig i blygsammare lokaler på Bredgränd. Även om de sista åren präglas av nedgång var han verksam in i det sista. l

Henri Osti och Hilma Lindroth, 1878. Denna typ av bildarrangemang åtnjöt på sin tid en viss popularitet. Med detta blev Osti prisbelönt vid fotografiutställningen i Paris 1878.

Ostis bilder tillhör Uppsala universitetsbibliotek

Universitetshuset och Kamphavs torg, 1890-tal. Baksidan av det nya universitetshuset, som stod färdigt 1887, med den rikt dekorerade aulaabsiden mot Övre Slottsgatan. Det som idag är Martin Luther Kings plan var då det kullerstenbelagda Kamphavstorg med den sexkantiga pumpen, där tillresande bönder vattnade sina hästar.

Ostis bilder tillhör Uppsala universitetsbibliotek

Henri Osti och Hilma Lindroth, 1878. Denna typ av bildarrangemang åtnjöt på sin tid en viss popularitet. Med detta blev Osti prisbelönt vid fotografiutställningen i Paris 1878.

Henri Osti, 1860-tal. Osti hade italienskt ursprung på fädernet. Det fördelaktiga sydländska utseendet kan knappast ha varit en nackdel.

97


bildhistoria

Henri Osti, omkring 1860-tal.

Ulla Fries är numera också ritmästare vid Uppsala universitet. Hon ansvarar för den frivilliga undervisningen i universitetets ritsal som ligger i slottet. Hon som var motsträvig till den akademiska världen är nu en del av den. – En fördel med min bakgrund är att jag inte har någon överdriven respekt för professorer. Som konstnär står man utanför alla hierarkier. Över huvud taget har jag ganska lite respekt för titlar. De kan tala om att någon är speciellt insatt i något och det kan vara intressant att del av, men annars har de ingen betydelse, menar Ulla Fries. Och det är inte svårt att tro henne. Hennes motvilja mot maktsymboler syns också i installationen Vem bor här? som sedan 1999 finns i Botaniska trädgården. Här står hennes parkbänkar som förstorats 1 1/2 gång och som hon placerat framför Linneanums pelarfasad. – Jag lyckades krympa byggnaden, berättar hon. Varför är den så överdimensionerad? Man känner sig bara förminskad.

94

Ulla Fries egen beskrivning av installationen är talande för hela hennes attityd. Hon hyser stor respekt för naturen och för det levande. Hon gillar inte den som tror sig vara förmer än andra och inte heller arkitektur som får människor att känna sig mindre. Huset väcker frågan. Den vackra byggnaden Linneanum lät Gustaf III uppföra till minne av Linné. Maktens och ärans språk stor, större störst. Behöver Linné verkligen 4 meter höga portar? Varför skall jag bli så liten? l

När Henri Osti anlände till Uppsala 1859 hade bara tjugo år gått sedan franska staten skänkte Daguerres fotografiska uppfinning till mänskligheten. Under fotografiets första halvsekel fylldes världen med bilder. Fotografer etablerade sig över hela landet, många av dem var som Osti invandrare. I Uppsalas adresskalendrar finns för perioden 1880-1900 ett tjugotal kolleger till Osti förtecknade. Människor lät avbilda sig på visitkort eller kabinettsporträtt. Man samlade på bilder av släkt och vänner, kungligheter och dåtida kändisar. Populära blev också landskaps- och stadsvyer, mot slutet av 1800-talet slog vykortet igenom. Under Ostis tid genomgick fotografin en snabb teknisk utveckling, vilken underlättade för såväl yrkesmän som de allt frekventare fotoamatörerna.

lars lambert

95


nästa nummer av

98

BIZ&ART

utkommer 20 maj

För annonsbokning kontakta: Biz&Art Övre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

99


nästa nummer av

98

BIZ&ART

utkommer 20 maj

För annonsbokning kontakta: Biz&Art Övre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 -26 26 00 www.bizart.se susanne@bizart.se

99


100


BIZ&ART nr 3  

Ett magasin om affärs och kulturliv i Uppsala. Nr 3, mars 2008

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you