Page 28

dekadent nog, det behövs något mer exotiskt och onaturligt: ”De människo­ t yper, slutligen, som är klena och nervösa, vilkas sinnen hungrar efter rätter som fått en pikantare smak genom att rökas eller läggas i saltlake, människor som är överspända och skinntorra, föredrar nästan alla att låta blicken vila på en irriterande och sjuklig färg med artificiell glans och frätande feberglöd: orange.” Även om des Esseintes inte sjunger den gula färgens lov spelar Mot strömmen ändå en helt avgörande roll för sekelskiftets tematisering av gula böcker och deras intima koppling till dekadensen. His eye fell on the yellow book that Lord Henry had sent him. […] After a few minutes he became absorbed. It was the strangest book that he had ever read. It seemed to him that in exquisite raiment, and to the delicate sound of flutes, the sins of the world were passing in dumb show before him.

I denna korta passus i Wildes Dorian Grays porträtt (1890) nämns inte den gula boken vid namn. Den som är bekant med Huysmans verk identifierar dock utan problem Mot strömmen i den följande beskrivningen, och Wilde skulle även själv bekräfta det senare. Det är i och med dessa rader som dekadensen blir gul, med dem föds det engelska gula nittiotalet. Wilde drar nytta av den redan befintliga laddningen i ”en fransk roman med gula pärmar” men genom att så tydligt knyta det till dekadensens viktigaste text har han också knutit dekadensen till det gula. Året innan Dorian Grays porträtt börjar publiceras som följetong i Lippincott’s Monthly Magazine skriver Wilde dikten ”A Symphony in Yellow”: An omnibus across the bridge Crawls like a yellow butterfly, And, here and there, a passer-by Shows like a little restless midge. Big barges full of yellow hay Are moored against the shadowy wharf, And, like a yellow silken scarf, The thick fog hangs along the quay. The yellow leaves begin to fade And flutter from the Temple elms, And at my feet the pale green Thames Lies like a rod of rippled jade.

26

Biblis 74  
Biblis 74