Page 1

Hej. Det här är Anders som skriver. Ni kanske undrar varför Lena har slutat gilla på sånt hon brukar gilla. Det beror på att Lena har tyvärr lämnat oss efter en kort tids sjukdom. Vi har varit tillsammans i 48 år. Träffades på en fredag och måndagen därpå flyttade hon och katten, in hos mig. Därför vet jag att hon vill att jag berättar för er vad som har hänt. Sedan några år tillbaka har vi bytt ut husvagnen mot en husbil. Eftersom vi pensionärer har 52 veckors semester, kan vi tillbringa vår tid där vi tycker passar oss. Sommaren i Norden och vintern vid Medelhavet. Så när hösten är i annalkande så styr vi bilen mot Medelhavet för att fram på vårkanten köra tillbaka till Sverige och sommaren. Under 2018 tillbringade vi 300 dagar i bilen. Den 9/10 lämnade vi Arnö för i lugn takt ta oss till Portugal. Via Moseldalen (alltid lika vacker oavsett årstid) vidare genom Frankrike på mindre vägar för att en månad senare, åka in i norra Portugal. Här fick vi bland annat lära oss att korkekar inte ser ut så som hos tjuren Ferdinand.

Väl nere i Algarvekusten i slutet på november, så var det dags att styra mot Spanien för att där fira jul med andra som flytt vintermörkret. En fredagskväll sa Lena att hon hade ont i vad vi trodde ljumsken på vänster sida. Det gjorde ont när hon gick. Jag undrade om hon hade sträckt


sig, men det hade hon inte. På lördagen tilltog smärtan och hon fick feber. Efter att ha tagit smärtstillande tabletter så gick febern och smärtan ner. Vi bestämde att avvakta och om det inte gav med sig, söka hjälp nästa dag. På söndag morgon hade febern lagt sig och smärtan avtagit. Jag frågade om hon tagit någon tablett men det hade hon inte. Sakta klingade det onda av och på onsdagen var allt OK. Vi lämnade då Algarve för färd mot Malaga. Väl där tog vi för första gången sen vi åkte hemifrån, in på en camping. Träffade gamla såväl som nya vänner.

Till och med jultomten kom och hälsade på.


Den 4/2 fyllde Lena 68 år. Här hittade jag en bougainvilleas som hon älskade.


Här är det den 6/2. Solen skiner som vanligt men det var en kall nordanvind. Så vi gick ner på stranden och fick lä bakom en av de många strandrestaurangerna. Färska jordgubbar med grädde på sprayburk. Till det ett glas vitvins drink. Inte helt fel. Då visste jag inte att det här var den sista bild jag har där Lena är frisk

I slutet på februari så återkom den smärtan som hon fick i Algarve. Vi kom fram till att det måste vara någon inflammation i ljumsken. Så vi uppsökte en vårdcentral i Torremolinos. Eftersom


Lena hade svårt att gå och det är inte det lättaste att komma nära med en H-bil till entrén lyckades jag ändå släppa av Lena ca 15 meter från porten. Orsakade en trafikpropp när jag skulle ta mej därifrån. Väl hittat en plats att ställa bilen och tillbaka, gick vi in och väntade på våran tur. Då kom det en läkare och undersökte Lena. Mycket knagglig engelska men skrev ut en medicin mot smärtan. Ingen förklaring och inte några blodprov togs. När jag sedan kollade upp medicinen "kolla namnet" så var den förbjuden att användas i stort sett hela Europa utom i Spanien. Det här var en fredag och Lena sa att om hon tog våra värktabletter så kommer det nog att ge med sig. Hade inte heller någon feber vid detta tillfälle. I Fuengirola hittade jag en privat klinik med en svensktalande läkare. Bra. Jag bokade en tid på nätet på måndag. Då visade sig att kliniken öppnade först 1/4. Vi åkte iallafall till Fuengirola där det bor många skandinaver. Den vårdcentralen verkade mer seriös och läkaren talade bra engelska. Men samma undersökning som i Torre. Då frågade jag varför man inte tog något så enkelt som ett blodprov. Det gör vi inte här. Sen skrev han ut ett smärtstillande medicin (som var OK) och sa, att om inte det ger sig tills imorgon så var det bara att söka upp sjukhuset i Marbella. Nu var Lena riktigt dålig men vägrade att åka till sjukhuset. Hon sa att jag skulle försöka köpa penicillin på apoteket. Vi hade läst att här nere kan man göra så. Nu visade det sig att det var förr. Nu är det samma restriktioner som i Sverige. I det här läget tog jag och ringde vår vän Mr Z. Han har varit här i 5 vintersäsonger och vet hur man gör. Dessutom har Lena förtroende för honom. Jag ber att han ska ringa upp Lena och förklara att nu är det läge för ett riktigt sjukhus. Och det insåg då Lena. Och det är i Torre del Mar han finns och sjukhuset ligger. Han skulle vara borta på tisdag men på onsdag den 27/2 stod han på morgonen och väntade på oss. Jag släppte av mr Z och Lena framför akutintaget på hospital del La Axarquia. Väl hittat en plats att ställa bilen, så skiftade vi i entrén eftersom det bara fick vara en anhörig till resp. patient. Det här är ett modernt sjukhus och här togs alla prov som finns. Hon åkte runt i en rullstol mellan röntgen skiktröntgen, ultraljud och ett antal blodprov. Efter ca 4 timmar kom diagnosen. Det var inte ljumsken som var inflammerad utan tjocktarmen. Lena hade fått diverticulitis complicada dvs inflammation i det fickor som finns i tjocktarmen. Bingo. Nu vet vi vad som är felet och det går att åtgärda. Eftersom Lena var i så dåligt skick, så la dom in henne på observation. Jag skulle få komma tillbaka kl 18.00 då man fick ta emot besök. Jag var orolig för att Lenas mobilbatteri skulle ta slut så jag bad hon vid disken för registrering, att ge Lena hennes 220 laddare. Visst de skulle hon fixa. Jag var i stort behov att fixa H-bilen dvs tömma grå/svartvatten och fylla på färskvatten. Fann en bra ställplats nere i Torre del Mar gästhamn. Knappt 10 euro /dygn och alla faciliteter. Med cykeln tog det ca 15 minuter till sjukhuset. Väl där så ringer jag till Lena. Nu låter hon betydligt


piggare. Kan bero på allt hon får - intravenöst av både smärtstillande och vätskeersättning och kanske något mer. Vad vet jag. Bra var det i alla fall. Jag frågade om hon fått laddaren. Nej det hade hon inte men batteriet var halvladdat. När jag sen kommer upp till sjukhuset kl 18:00 så samlas vi ihop i en grupp. Anförda av den receptionist som jag skickat med laddare med, tog oss in till observationsrummet. Till det hela hör också, vilket skapat en hel del förvirring, att Lena på det blåa kortet man har från sjukkassa, står det Karin Lena Bure. Så hon heter Karin Bure här. Väl inner i obsrummet så letar hon efter Karin. Jag följer efter henne och hon verkar lite osäker. Men så går hon fram till en säng och visar med handen. Men det är inte Karin Lena Bure som ligger där. Det är en asiatisk kvinna och betydligt yngre. Jag säger att det där är inte min fru. Hon tittar på mej och går sedan fram till kvinnans bord och tar laddaren!! Tillbaka till receptionen. Efter diverse knappande på datorn, slående i pärmar så hittar hon Karin. Lena hade piggnat till så pass att dom hade flyttat henne till den kirurgiska avdelningen. Och här fick man komma och gå. Och hur många som helst. Nu borde väl allt fixa sig. Penicillin rätt i armen så borde det väl ge sig. Nu har jag flyttat H-bilen till parkeringen i närheten till sjukhuset. Då kan jag med kort varsel vara uppe hos Lena på bara några minuter. Dagarna går och det händer inte det vi vill. Man byter flaskor med penicillin och smärtstillande ungefär var tredje timme. Men det verkar inte ge det resultat man förväntat Den 9/3 blir Lena alltmer "dissig" och svarar bara ja eller nej på mina frågor. Jag kontaktar min svägerska (som är sjuksköterska) och hon säger att med denna tuffa medicinering, så blir det så. På natten så blir jag alltmer desperat och får in en läkare att titta på Lena. Han bekräftar att den mängd var som kom ut i dräneringen inte var vad dom förväntat sig. Han sa att dom på måndag (nu är det lördag natt) ska flytta dräneringen. Den trösten var inget värt då jag såg hur dålig Lena var. Söndagen kom och jag förstod att man måste göra någonting. Lena var inte längre kontaktbar och jag kallade på en läkare igen. Jag sa att ni måste göra någonting. Så här kan det inte fortsätta. Då tog man henne till en skiktröntgen och insåg förmodligen att läget var akut. Läkaren förklarade att Lenas tillstånd var så dåligt, att en operation var "inte var att föredra" (min tolkning av läkarens engelska besked). Men på något sätt så opererades Lena kl 16 samma dag och kl 19 fick jag beskedet att själva operationen hade gått bra. Man kommer nu att hålla Lena nedsövd för att kroppen ska få en chans att återhämta sig. Mycket lättat av det beskedet kunde jag nu ta min H-bil och flytta ner till hamnen, där jag kunde fixa den normala servicen dvs tömma svart/gråvatten och fylla nytt färskvatten. Med cykeln tog det ca 15 minuter så var jag på plats, om något skulle inträffa. På intensiven så var besökstiderna kl 13:00 till 14:00 och 18:00 till 19:00, Här blir det lite rörigt i mitt huvud, men jag tror att på kvällen när jag var där och såg att Lena med en perfekt 120/68 och puls konstant på 58 var under kontroll. Jag blev inkallad till läkaren när jag var på väg ut. Då


fick jag beskedet om att Lena hade fått en sepsis. Jag förstod inte vad det var men insåg att det var något som slog ut allting i kroppen. Slog upp det sen och insåg att Lena hade fått blodförgiftning, När jag kom nästa dag på besökstiden så möts jag av den läkare jag träffat kvällen innan. Hon berättar lugnt och sakligt att min fru håller på att dö, Jag frågar om det är frågan om dagar eller timmar, Snarare om minuter sa hon och när jag kom till Lenas bädd och såg värdena 47/och puls 17 förstod jag att Lena var på väg att dö. Och kl 13:19 så stannade hjärtat. Så vad som sedan hände är en bisarr historia i spansk byråkrati Vi låter denna sida vara kvar tills Lena har funnit en bra plats att vara på för evigt. Jag fattar fortfarande ingenting...?

Profile for Bernt Bruno Henricson

Lena Bure  

Lena Bure  

Advertisement