Page 1

Den sanna historien om den trebenta katten

Sten Sture och hans vän Niklas Text: Leif B Magnusson Bild: Gabriella Kern

Ordkonst FĂśrlag 2013


Niklas var en helt vanlig pojke som gick i första klass. Han var ganska vanligt lång, bodde i ett vanligt hus och det var sällan något ovanligt som hände. Tills en dag i april då något alldeles speciellt skulle inträffa i Niklas liv. En dag efter skolan kom han nämligen hem med en kattunge! Det var en sån av de strimmiga sorten - en sådan man brukar kalla för bondkatt. - Varifrån har Du fått katten? frågade Mormor som var hemma och såg till huset medan Mamma och Pappa arbetade. - Fröken frågade, om det var någon som ville ha en katt, för hon kunde inte behålla den själv, han hade blivit allergisk. Jag fick ta den på prov! Mormor såg lite trött ut. Inte nog med att hon skulle se till fyra barn i familjen, nu skulle det bli en katt till på köpet! Och dessutom en unge, som kanske inte var rumsren än! Hur skulle det gå? Mormor tänkte efter och sade slutligen: - Du får välja mellan Mormor och katten! Niklas tittade lite förundrad på Mormor. Menade hon att han inte skulle få behålla kattungen? Han tittade ner på sin lurviga kamrat och sade bestämt: - Jag tar katten. - Jaha? sa Mormor lite förvånad. Det hade hon inte räknat med. - Nåja, sa hon. Men du får sköta om den själv! - Självklart, sa Niklas. Det vill jag ju göra.


Katten döptes till Sten Sture och kom snabbt att bli Niklas bästa vän. Niklas rusade hem från skolan varje dag, förbi en förvirrad mormor. Han ville bara leka med sin nya kamrat. När Niklas lockade på katten kom han fram meddetsamma, ja, han följde honom vart han än gick. Nästan som en hund, skulle vissa säga om katten som inte alls var som en katt brukar vara. Sommaren kom och lurvbollen Niklas tagit med sig hem en dag i april, växte för varje dag och blev en vuxen katt. Han gick in och ut ur huset som han ville och sprang alltid fram med nästan skuttiga steg till sin husse när han såg honom. Han ville visa upp sig och göra honom stolt, och ibland hände det att han visade upp någon åkersork han fångat. När Sten-Sture var med Niklas kunde man nästan inbilla sig att han skrattade och log. Men inte kan väl katter le?

Som ni förstår blev dem snabbt oskiljaktiga. Det var omöjligt att föreställa sig den ene utan


den andre, trots att de kanske var omaka. Den ena var lurvig, den andre slät. Den ena jamade och den andre pratade människospråk. Men så en dag hände något hemskt. Sten Sture kom inte hem en eftermiddag, inte på kvällen och inte vid midnatt heller fastän att Pappa tog pauser från sitt skrivbord, öppnade ytterdörren ut mot natten och lockade på katten.

Nästa morgon hade Niklas en stor klump i magen. Hur skulle han få hem Sten Sture? Han ville gå ut och leta efter honom. Men han måste ju gå till skolan. Tänk om han skulle kunna få ledigt? Nej, det skulle mormor inte alls tycka om och inte magistern heller för den delen. Han fick smida egna planer om han vill få tillbaka sin vän… Niklas gick nästa morgon som vanligt till skolan, men inte ända fram, utan istället gick han in i den stora skogen, tog av sig ryggsäcken och började leta. Han hade lite dåligt samvete, men han kunde bara tänka n på Sten Sture. Efter några timmar blev han hungrig. Nu får de nog mat i skolan, tänkte han. Men han måste hitta katten! Han gick vidare, ropade och lockade. Han började bli trött och vände hem


- Var har du varit? frågade Mormor oroligt. De har ringt från skolan; har du inte varit där alls? Niklas började gråta, när han berättade hur han hela dagen hade letat efter katten, att han inte hade vågat fråga om lov, utan bara gått ändå. Mormor såg bekymrad ut och ringde till fröken. - Magistern har också varit orolig, sa hon. - Och jag med, inflikade Niklas, för Sten Sture. - Han föreslog att om inte katten kommit tillbaka i morgon eftermiddag så skulle hela klassen kunna gå ut och leta.

Dagen efter hade de fortfarande inte sett skymten av Sten Sture. Hela klassen tog på sig sina varma utekläder och gick ut i skogen för att leta, tillsammans. De letade bland buskarna, bakom stenar, de letade till och med i träden. Men de fann ingen katt.


Dagarna gick och Niklas blev allt ledsnare. Hans ögon tårades bara han tänkte på sin bortsprungne vän. Men så plötsligt en dag hittade han en eländig krake liggandes på terrassen. Det var Sten Sture! Niklas tog ett glädjeskutt mot katten och landade intill den nästan orörliga kroppen. Han strök honom över den våta pälsen och upptäckte något hemskt. Höger framtass hängde blodig och livlös. Niklas var rädd för att göra illa katten men undersökte försiktigt tassen, precis som han sett doktorn undersöka honom förra sommaren, när han själv var skadad. Han hade trillat från ett litet berg och slagit ett stort hål i pannan. Det hade gjort fruktansvärt jätteont och stora krokodiltårar hade runnit ner för hans kinder. Men nu kämpade han för sin lilla väns skull. Tassen skulle gå och laga, trots att den såg dålig ut, det lovade Niklas, viskandes i den lilla kattens öra.


Veterinär Nilsson skakade på huvudet. - Det ser inte bra ut, det här. Niklas blev alldeles blek. Pappa hade ju lovat att allt skulle blir bra med katten! - Och det finns inga trebenta katter i Sveige, sa veterinären. Bara i Amerika, egentligen. - Då får Sten Sture bli den första i Sverige! Sa Niklas glatt. Veterinär Nilsson skakade på huvudet igen, men hon verkade inte så säker.. En katt är ju bara en katt, och en katt på tre ben, är det en katt? Men hon såg på Niklas framför sig som var så ivrig och glad över att veterinären nu skulle rädda katten. Och veterinär Nilsson kunde inte säga, att det nog var slut med katten Sten Sture. - Det blir i så fall operation, sa hon. På djursjukhuset inne i stan. Niklas nickade ivrigt, de skulle kunna rädda hans vän! Pappa och Mamma instämde, det var ett bra förslag med operation. Visserligen skulle det skulle kosta ganska mycket, men det gällde ju en familjemedlem, och man måste ställa upp för varandra i en familj. Och så kom det sig att Sten Sture blev den första trebenta katten, åtminstone där i Snapptuna, ja kanske i hela Sverige.


När katten kommit hem blev han så ompysslad som aldrig tidigare. Hela Niklas klass kom på besök. Sten Sture hade ont i den tass som inte längre fanns. Han hade ingen lust att röra sig. Han var riktigt dålig. Niklas kelade med katten, kramade om honom och pratade med snälla ord. Han försökte få honom att gå på bakbenen samtidigt som han försiktigt höll honom om framkroppen. Dagarna gick och allt Niklas kunde tänka på var hans kattkompis. Magistern förstod hans oro och lät honom berätta varje dag inför klassen om hur Sten-Sture mådde och om han blivit bättre. Barnen skrev små uppsatser om denna märkvärdiga, trebenta katt och hur de ändå trodde att han skulle klara sig.


En eftermiddag när Niklas kom hem, såg han på långt håll något som skuttade omkring; det var Sten Sture, som nu hade börjat försöka gå! Det gick inte fort, men snart blev det enda frambenet lika starkt som två.

I området där de bodde fanns säkert tio katter till. De hade under tiden som Sten Sture varit sjuk brukat ta vägen över den tomt, där Sten Sture bodde och som han naturligtvis hade som sitt revir – det betyder jaktområde. En dag låg Sten Sture utanför huset och vilade sin inlindade högertass, som nu egentligen inte var så mycket till tass. Han såg hur den ena främmande katten efter den andra gick över hans tomt. Sten Sture morrade och visade tänderna, men de andra katterna bara stannade, lyfte lite på morrhåren och gick vidare. Katten brukar vanligtvis vilja försvara sitt revir men Sten-Sture mådde inte tillräckligt bra för att visa sig stark inför de andra katterna. Och så hade han inte heller någon lust.


Den här dagen var det mitt i sommaren och många av grannarna var bortresta. Flera av katterna var dock hemma, för en katt reser inte gärna bort om han kan slippa. Och nu började det bli ont om mat för katterna. De små vattensorkarna nere vid ån hade blivit så försiktiga, att det nästan var omöjligt för katterna att få tag i en enda av dem. En av de hungriga katterna gick in på Sten Stures tomt och tänkte börja slåss för att kunna ta mat ur Sten Stures matskål.


Nu var det ju inte vilken katt som helst, minsann, utan en trefärgad kisse vid namn Felicia som rörde sin svans så fint. Svansen talade om för Sten Sture något som bara en katt kan förstå: - Jag vill vara med dig! Sten Sture gjorde ingenting; han låg bara och tittade. Och det betyder på kattspråket: Okej, du kan få äta ur min matskål kompis! Sten Sture gick också fram till matskålen, tog en bit ur den medan Felicia drog sig tillbaka och tuggade i sig sin bit. De båda katterna fattade direkt tycke för varandra. Men från den stunden kom inga främmande katter in på Sten Stures revir. Felicia, däremot, stannade eftersom hon blivit övergiven av hennes ägare. Niklas blev glad över att Sten Sture hade fått en vän. Mormor suckade lite, men förstod att det inte var mycket att göra, men det skulle hon inte ha gjort...


Efter en tid försvann Felicia. Niklas undrade vart hon tog vägen och tänkte på vad som kunde hända. Men så försvann Sten Sture också, men kom snart tillbaka. Niklas undrade vart de båda katterna tog vägen och följde en dag efter Sten Sture. Han gick vägen ner mot ån. Där vid stranden låg en brädhög; där slank Sten Sture in. Längst inne i mörkret kunde Niklas skymta en trefärgad katt - och vad mer? Han trodde inte sina ögon! Han rusade hem till Mormor: - Felicia har fått ungar! Mormor tog handen för pannan. Det här blev bara värre och värre, katter rycktes växa upp ur marken!

Efter några dagar kom Niklas hem med kattungarna i en korg. Fyra stycken små varelser som knappt hade öppnat sina små ögon. Mormor smälte när hon såg dem, de var ju ändå hemskt söta, de små liven. Kattungarna döptes till Tarzan, eftersom han var så bra på att klättra, till Smulan, eftersom hon var minst, till Simba, eftersom han var lejonfärgad och till sist Sotis, ja det kan var och en förstå. Och alla hade fyra ben och svans och allt. Sten Sture må vara en trebent katt, men med en osedvanlig tur när det kom till vänner och familj som älskade honom.


De små stensturarna fick nya hem i trakten så småningom. Mormor behövde inte längre bekymra sig för katterna, för dem skötte Niklas. Han var glad och stolt över att han hade stått på sig och räddat Sten Stures liv, fast han nu gick på tre ben. Precis ett år efter Sten Stures olyckshändelse fick veterinär Nilsson ett postkort sänt hem till sig med en bild på Sten Sture och Felicia med ungar. "Tack för att Ni räddade katten! Hälsningar Niklas och Sten Sture och Felicia" hade Niklas skrivit på kortets baksida. - Jaha, nu går det alltså trebenta katter omkring i Sverige också! muttrade veterinär Nilsson för sig själv. Men hon såg glad ut. *

*

*

Sten sture vers 3  

version 1 med ny text och 6 bilder