Page 1

Dagbok Dag1 3 maj 2013

Idag så började kriget mellan Sverige, Danmark och Norge. Jag är en soldat som heter Alexander och är 25 år gammal, min pappa var en soldat och han ville att jag skulle bli också så han skickade mig till ett militärläger när jag var 10. Idag så fick vi en ny soldat, han är ung och de säger att hans pappa är emot diktatorn. Jag har varit i ett krig förut och har dödat människor, jag dödade en människa när jag var 22 år, nu är livet inte samma sak som förut, det är svårt att sova på nätterna och jag tänker på dem jag dödade hela tiden. Jag gillar inte krig, men man måste försvara sitt land. Nu är det krig igen, hela Sverige brinner, det finns döda människor överallt, det är hemskt. Idag så samlades vi alla soldater och Kaptenen gav oss order och vapen. Vi kom ut och försökte hitta folk som behövde hjälp och försökte hitta norska och danska soldater, vi hittade några, dödade de och tog en med oss. De torterade honom för att få veta vad dem skulle göra sen, jag torterar inte det finns andra personer som gör det. Vi fick ett svar och lät honom gå, vi ska attackera imorgon kl. 07:00. Dag 2 Idag så började vi att attackera, många dog, den nya soldaten dog också, dem var för många, vi kunde inte döda alla, nästan alla soldaterna dog förutom jag och 9 andra soldater överlevde men jag blev skadad, jag förlorade båda mina ben, min höger arm och mina fingrar på min vänster hand på grund av en granat. jag vet inte om jag vill fortsätta leva så här, jag kan inte göra nånting och Danmark vann.


Jag har inga vänner eller familj kvar. När jag får min rullstol och jag kommer ut från sjukhuset så ska jag gå ut med ett vapen och döda så många soldater möjligt tills jag dör, för att jag kan inte leva så här.


Stockholm, 2 september 2011 Kära Dagbok, Vi visste redan att det skulle hända snart, den första bomben föll i utkanten av Stockholm. Den skapade så mycket panik, man försökte fly till de mindre städerna men soldaterna hade börjat marschera och man spärrade av alla vägar. Vi bodde på andra sidan men visste att det inte var så lång tid kvar tills bomberna föll här också så mamma, pappa, storebrorsan, lillsyrran och jag packade ihop våra tillhörigheter och gjorde som de andra gömde oss i skyddsrummen. Allt hände två timmar därefter, alla var spända, skrämda och rädda. Bomberna föll och soldaternas fotsteg och skott hördes där utanför. Grannarnas småungar grät av skräck så att de nästan överröstade folkets skrik där ute, skriken från familjer som blev avrättade. Maten räckte bara i två veckor och ingen hade råd med att köpa nått så storebrorsan och ett par grannkillar bestämde sig för att gå med i milisen. Min mamma och pappa sa emot och bad honom att inte göra det, men de kan inget göra, han har redan bestämt sig. Vi klarade oss mycket bra i två dagar men sedan hände det, vi hörde skott och röster, det var de danska soldaterna och de var mycket nära nu. ”Vi måste fly” var den enda tanken alla hade. Alla familjer packade det lilla de hade och smög ut, men när min lilla familj var på väg ut stoppade pappa oss och sa att vi skulle stanna tills det blivit lite lugnare. Mamma vägrade men stannade kvar. Efter en stund hörde vi skott precis där utanför. Det var alla våra grannar och vänner, de blev upptäcka. Jag var skräckslagen, tänk att alla mina vänner och bekanta dör där ute utan att jag kan göra något åt det. Jag ryste vid tanken på att se hur det gick till och jag vet att jag aldrig mer kommer att kunna sova som förut. Men vi har bestämt oss ,Vi stannar nog här ett tag till…

//Andy Svensson


Stockholm, 15 oktober Kära Dagbok, Det har redan gått en månad. Det är ganska lugnt här i området, inga missiler, minor eller bomber. Men det är slut på mat och vårt källarutrymme håller på att rasa. Jag är orolig över om vi kommer klara oss. Vi bestämmer oss för att flytta över till andra sidan stan där bor ett par bekanta och mormor och morfar. Vi tar med oss våra ägodelar och tar vår gamla bil. Vi åker bil halva vägen men resten av vägen måste vi gå. Vi reser sammanlagt i lite mer än två dagar och vi är snart framme då vi hör missilerna falla ner. Nu börjar allt kaos, vi springer som bara den men hinner inte då en missil faller ner ett par hundra meter bredvid min syster. Vi hör att hon faller och springer till henne med detsamma. Pappa bär henne resten av vägen. Läkarna kommer efter två timmar när vi redan är hos mormor och morfar och tar med sig syrran. De säger att hon fick små delar av missilen i huvudet men att hon överlever. Jag kan bara tänka på henne om dagarna, jag är så ledsen över att hon drabbats av något sådant. Vi hälsar på syrran då och då men hon sover mestadels av tiden, när hon är vaken säger hon knappt nått förutom att hon mumlar våra namn då och då. Det ser ut som att hon lider väldigt mycket. Jag hoppas att hon snart blir frisk igen. Det är mycket bättre nu, med människor som hjälper oss och all mat som finns. Vi får hoppas att det fortsätter så. Lycka till och hoppas detta aldrig händer dig! Mvh: Andy Svensson


23 November 3103 Hej Dagboken… Idag förändrades mitt liv totalt. Jag trodde aldrig att mitt liv kunde sluta såhär, aldrig. Jag, mamma, pappa, lillasyster och storebror var hemma som en vanlig dag. Jag satt på mitt rum och alla andra var i vardagsrummet eller på sina rum. Klockan var runt 10:32 när jag hörde några riktigt höga smällar, jag sprang ner till mamma och undrade vad det var som hände. Hon visste inte, alla samlade sig i vardagsrummet och vi alla var skräckslagna. När vi inte visste vad vi skulle göra hörde vi en ännu högre smäll och i nästa sekund var allt, verkligen allt borta. Hela huset var sönder inget fanns kvar. Alla låg överallt på marken. Jag minns att jag hörde min lillasyster gråta och att mamma skrek på pappa. När jag öppnade ögonen såg jag bara himmelen och rök. Huset var sprängt, det var krig. Jag och min familj låg på marken medan det var krig, vad skulle vi göra? När jag reste mig upp såg jag Emma, alltså min lillasyster ligga med huvudet helt blodigt. Det såg ut som hon hade glasbitar i huvudet. När jag vred huvudet låg mamma på golvet och andades tungt. Pappa reste sig i nästa sekund och snubblade till på lite brädor som låg på golvet. Jag såg hur Håkan låg längre bort och bara stirrade upp i himmelen. Jag gick fram till pappa och kramade honom hårt och sa. ”Pappa, jag älskar dig, kom alltid ihåg det!” Han svarade tyst ”Ta det lugnt Emil, det här kommer gå bra..” Vi hjälpte alla upp och sedan gick vi ner i källaren där inget var förstört. Förutom att det inte fanns någon el eller vatten. Vi var helt tysta, alla var så rädda. Vi hörde smällar och skott efter varandra. Jag ville bara bort härifrån och inte vara med om något sånt här. Jag var bara 14 år och skulle inte behöva vara med om sånt här. Jag var sjukt rädd och jag grät några tårar. Emma hade fått granatsplitter i huvudet och var helt annorlunda. Hon visste inte vad hon hette hon var förlamad men hon visste att vi var hennes familj och att vi förslkte skydda henne. Ingen var dock sig själv, men speciellt Emma. Jag är rädd. Riktigt rädd. Mamma och Pappa, jag älskar er!

3 Juni 3110 Jag saknar Sverige. Jag har inte varit i Sverige på 9 och ett halv år, skulle vilja komma tillbaka för att leva ett normalt liv, men det kommer aldrig hända . Tänkte på hur mitt liv skulle vara om jag var kvar i Sverige. Vi skulle nog inte leva, ingen av oss. Diktatorn hade fört oss till något ställe och torterat oss, precis som min kompis lillebror. Jag är glad att vi klarade av det här. Mitt liv hade nog vart helt förstört. Det är inte direkt bra nu men det hade vart värre. Men för att jag skulle klara mig här så gifte jag mig med Karin, en klasskompis. Vi har fått barn men allt är inte bra. Jag känner mig tvingad och fast här. Jag fick aldrig vara tonåring. Vid 14 års ålder var det krig hela mitt hem var borta och sen dess har jag inte träffat mina kompisar. Emma fick operera sig och hon blev precis som vanligt, dock så blev hon utslängd från skolan och gifte sig med en 35 åring. De skaffade barn men det var inte mina föräldrar glada över så de skickade tillbaka henne till Sverige. Vad jag vet så tror jag att hennes man åkte till Sverige och hämtade barnet för han ville att barnet skulle få en bra uppväxt här i Egypten. Hon har också förändrats helt i stil och attityd. Hon har blivit någon som kallas punkare. Mörka kläder och nålar i läpp och näsa. Jag vet inte hur hon kommer klara sig… men jag älskar henne fortfarande. Hoppas vi ses någon gång igen.


Mamma fick lunginflammation men hon klarade sig med den vård hon fick här i Egypten. Vi har hela tiden försökt passa in här, det har varit danskar här som verkligen inte gillat oss. Men nu efter runt 10 år börjar folk se oss som en av alla. Oavsett vår hudfärg och ögonfärg så går det bra. Men önskar att allt var som förut. Saknar det.


Idas dagbok Sverige, 7 maj 2009 Kära dagbok. Jag kommer att dö! Jag ska förklara vad som har hänt. För tre dagar sedan när vi satt i skolan och hade en helt vanlig engelsklektion och gick igenom amerikansk geografi, förändrades allt. Jag kommer inte längre vara missnöjd för att jag inte har den senast mobilen eller de nyaste kläderna, nej nu är jag bara glad om jag är vid liv. Ett krig har brutit ut. Sverige, Norge och Danmark är inte längre fredliga grannar i norden. Nej, nu är vi fiender allihop. Vår nuvarande diktator har försökt att ta över Norge och Danmark, men misslyckats, och nu slår Danmark och Norge tillbaka mot oss. Det finns inte många ställen som fortfarande inte påverkats. På tre dagar har de förstört nästan hela Sverige. På bara tre dagar har de förändrat hela mitt och min familjs liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ett krig har brutit ut och på bara tre dagar så har jag redan förlorat två av mina bästa vänner i bombattentat, förlorat hus och värme och får nu bo i en källare och Hannes, min äldre bror är livrädd för att vi ska förlora någon mer i vår familj eller släkt. Vår farmor och farfar är döda. De dog när deras ålderdomshem blev bombat. Jag är (förstås) ledsen, men jag är ändå glad att vi hann hälsa på en gång till innan det hände. Dagen innan kriget startade var vi där och hälsade på och lämnade några blommor, för det var tänkt att vi, alltså jag, mina farföräldrar och vår familj skulle åkt utomlands om en vecka men nu lär det inte bli lika enkelt att fara någonstans. Jag har hört att varje flygplats är hårt bevakad med beväpnade män och poliser som jobbar för diktatorn. Själv är jag mest orolig för vår mor, hon har hostat kraftigt de senaste dagarna, redan innan detta helvete bröt ut så var hon hemma för att hon var sjukskriven och nu när vi varken har värme eller rent vatten så minskar hennes chanser att överleva för varje dag som går. Jag är rädd för tanken att hon kommer att dö, att hon inte kommer att överleva sjukdom nu när det är krig. Jag är rädd, för om hon dör så tror jag inte att vi kommer att klara oss. Vår mor är allt som jag och Hannes har kvar nu. Jag måste avsluta nu. Jag och Hannes måste hämta vatten vid den gemensamma pumpen vid Sergels torg. Det finns krypskyttar i fönstren som kan skjuta på oss hur enkelt som helst när vi springer över plattan. Allt jag kan säga är att jag hoppas att jag skriver igen snart. Om jag överlever, det som för bara en vecka sedan var en vardagssak. Ses snart/ Ida.


Idas dagbok Egypten 23 augusti 2015 Kära dagbok. Jag har gått över till islam, jag har blivit muslim. Mamma, pappa och Hannes förstår inte. Dem tycker att jag gör fel och att jag ska gå över till kristendomen igen. Jag har gått över till Islam och så är det bara, det är gjort och nu tänker jag inte gå tillbaka. Kriget fortsätter hemma i Sverige. Jag har försökt att i hemlighet hålla kontakten med dem kompisar som jag har kvar i Sverige som fortfarande lever. Dem lever i skräck, varje morgon så är det någon ny som har försvunnit spårlöst. Varje kväll är det kvinnor som går runt på gatorna och i gränderna och säljer sex för att få ihop pengar till antingen sig själva eller till sin familj. Inget är som det var förut. Vår lilla stad brukade vara en av dem mest säkra och vänligaste som jag någonsin vart i. Brottsligheten var låg, man låste inte dörren när man gick och lade sig och man behövde aldrig oroa sig för att gå ensam i en gränd. Allt var så fridfullt, men sen förändrades allt. Jag har vart slarvig med dagboken sen vi kom till Egypten, men jag ska försöka att berätta lite av det som har hänt. Jo, det är så att vi inte har levt särskilt gott den senaste tiden. Jämfört med hur vi levde hemma skulle man kunna säga att vi levt förfärligt, men vi har överlevt utan att behöva svälta och det är jag glad över. Hannes har blivit lite magrare än oss andra men det beror på att han inte äter som oss andra, han äter mindre än oss. Jag tror att det är för att han är deprimerad. Jag tror att han fortfarande sörjer alla hans kompisars bortgång. Hannes håller dock fortfarande kontakten med en av hans kompisar. Hon heter Karin och hon och hennes familj fick aldrig pengar nog eller tillåtelse att komma till Egypten eller något annat land. Jag tror att Hannes funderar på en plan för att få Karin och hennes familj att få komma till Egypten, jag vet inte vad han tänker ut men jag hoppas att det kommer att funka. Vidare till mig, jag är kär i någon men jag är osäker på om han känner detsamma för mig. Jag har inte sagt något till mamma och pappa om att jag är osäker på om han känner likadant, för jag vet att dem inte tycker om honom så mycket. Om jag skulle berätta det så skulle dem direkt tvinga mig att sluta träffa honom och det får inte hända. Önska mig lycka till/ Ida.


Storebrorsans dagbok Stockholm, 18 juni 2222 Idag har jag bestämt mig, jag ska gå med i milisen. Jag kan inte bara sitta hemma och kolla på medans alla andra män krigar. Jag vet att det kan bli farligt och att jag kan dö men jag kan ta den risken för mitt land. Men man får också kunskap, man lär sig att skjuta och man får gå i ett träningsläger. Min mamma och pappa vill inte att jag ska gå med i milisen men jag gör det ändå.

Stockholm, 29 juni 2224 Jag ligger nu på sjukhuset och känner enorm smärta i bröstet, jag har blivit skjuten med tre skott i magen. Jag var ute på fältet och kände ruset i kroppen, men plötsligt blev allt svart och jag kände en obeskrivlig smärta i magen. Nästa sekund ligger jag på sjukhuset med enorma smärtor, jag inser redan nu att jag inte kommer klara detta…


Dagboken Hej dagboken! Del 1 Idag har jag bestämt mig för att fatta ett tufft beslut, eftersom jag ett 18 och får göra vad jag vill, så har jag bestämt mig för att gå med i milisen, jag har velat det sen jag var liten och nu får jag chansen, men jag vet inte vad min familj skulle tycka om det. Dom behöver mig och jag behöver dem lika mycket. Nu ska jag uppfylla min dröm. Det kommer att bli jobbigt att vara utan dom länge. Jag har hört från olika håll att det kommer att vara krig i norden inom ett år. Jag och min familj är rädda för att en bomb ska spränga vårt andra boende, källaren. Vi bor 5 personer i en källare, det finns inte så mycket utrymme till att göra saker, t.ex att laga mat. Ni kanske undrar varför vi bor i en källare, För ett tag sen sprängdes vårt hus av en bomb. Efter det hade vi ingen annanstans att ta vägen förutom att bo i vår källare, där har vi fått bott ett tag, Vi har inte mycket pengar så att vi kan köpa ett nytt hus. Första dagen på milisen var helt otroligt roligt, vi fick göra massor av skojiga saker, t.ex skjuta med gevär, springa hinder, klättra osv. Dom är hårda med att man ska göra rätt. Nästa vecka ska vi åka på läger ute i skogen, där ute ska skjuta fåglar osv..

3 Månader senare Kära dagboken. Del 2 Under dem här 3 månaderna har det varit krig i Norden. Jag trodde att det skulle vara en rolig grej att vara med i milisen, det är inte så roligt som man tror att det är. Jag har fått sett människor lida av svåra skador. Jag har också sätt mina vänner blivit skjutna och jag har skjutit människor. Den känslan vill jag inte uppleva igen. Efter allt det här, ville jag hem till min familj och se hur dem mår. Jag har inte träffat dem på en lång tid, saknaden är stor. När jag kom hem låg mamma i en säng och mådde inte alls bra, jag frågade vad som hade hänt och pappa sa att hon hade fått en allvarlig sjukdom i lungorna. På bara några månader har mamma blivit dålig. jag tänker hela tiden ”varför gick jag med i milisen? Jag skulle kunna hjälpa min familj mer” men nu är det försent. Plötsligt sa mamma att hon ville åka ifrån Sverige alla höll med henne. Vi packade en liten sak var som betydde mycket för oss och som vi inte ville glömma bort. Jag tog med mig ett äkta guldhalsband som jag fick av min morfar när han gick bort, Mamma tog med sig ett fotoalbum på vår släkt/familjen och vänner. Pappa tog med sig sin vigselring han ville inte glömma bort sin fru och ett foto på oss när pappa och mamma gifte sig. Lillebrorsan och lillsyrran tog med sig en leksak sen dom var små. Näst äldsta brorsan tog med sig en glänsande sten som låg utanför vårt hus som sprängdes. Efter vi hade packat våra saker, gick vi sakta till bilen och körde direkt till flygplatsen, vi tittade vart vi ville åka, och det gick ett plan om 15 minuter till Egypten, vi bestämde för att åka dit. När vi äntligen gick på flygplanet fick jag en sådan konstig känsla av att jag inte ville lämna Sverige, jag har många minnen här. Kommer kanske aldrig få se min släkt nå mer. Usch vill inte få den tanken. Kommer att sakna alla mina kompisar. Kommer nånting att förändras när vi flyttar till Egypten? Ett tag efter vi hade åkt började lillebror att spy, tror att han är åksjuk, äckligt men kan inte göra nånting åt det. Jag sa till honom att han skulle dricka vatten. I alla fall jag gick och kollade hur mamma mådde, hon blir sämre och sämre, jag sa till henne att när vi kommer till Egypten ska vi åka in på sjukhuset så att


du få den hjälp du behöver. Jag gick och satte mig bredvid pappa som sov. En stund efter vaknade jag av att alla fick panik och planet skakade jätte mycket, jag sprang till lillsyrran och lillebrorsan för att se om dem satt stilla, dem började gråta av rädsla. Dem här minuterna kunde jag varken tänka eller prata, jag trodde att det här var min sista stund med familjen. Efter ett tag lugnade allt ner sig och planet skulle stanna. När vi klav av planet tog en gammal man oss till ett Egyptisk turist ställe, vi fick bo i ett tält där men vi fick skaffa våran egna mat. Det svåraste är med språket och att kvinnorna måste bär slöja.Dom kunde prata lite Engelska, vi fatta ingeting det språket dom pratade. Vi besökte en skola så att lillebror och lillsyrran kunde gå i skolan, här finns det en pojkskola och en flickskola. Det är mycket annorlundare här än i Sverige, om man inte är tyst när läraren pratar blir eleverna slagna av lärarna. Tycker synd om dm som blir det, så ska det inte gå till. Vi pratade med rektorn om syskonen fick börja här, han sa att det fanns plats i de klasserna. Dom började redan imorgon. Sedan åkte vi till stället där vi skulle sova, det var mitt ute i ingestans. Konstigt nog började jag gråta av oro. Jag ville inte att mitt liv skulle bli så här, jag ville inte att mamma skulle få en sjukdom som kan leda till döden. Lite senare på dagen bestämde vi oss för att tjäna Egyptiska pengar, pappa och näst äldsta brorsan skulle stå vid vägen och sälja kakor. Vi får hoppas på att någon köper. Medans dom säljer kakor hjälpte jag och lillasyster mamma, Dagen efter skulle dom till en Egyptisk skola, dom tyckte att det var pirrigt.


Dagbok – rädd #1 Hej dagboken. Idag har det varit en ganska tragisk dag. Dagen började med att jag vakna ganska tidigt och det var jätte kallt. Jag skulle kolla hur alla i familjen mådde, och dem sa att allt var lite annorlunda än vad det hade varit alla andra dagar. Min syster hade blivit sämre. Hon hade en hemsk huvudvärk och var svimfärdig. Jag kollade till en väldigt ofta, för att se till så att hon inte hade blivit sämre än vad det redan var. Jag var rädd och orolig för att det skulle hända henne något. Familjen var det ända jag hade kvar, det värdefullaste. Jag gick och kollade lite om det fanns vatten och lite bröd som hon kunde äta för att få mer energi. Det ända jag kunde hitta var en liten brödskiva och ett litet glas vatten. Jag skakade lite för att det var kallt. Jag gick fram till henne och lindade in henne i den lila mjuka filten, och gav henne den lilla brödskivan och vattnet jag hade att ge. Hon åt upp det, och blev lite piggare, inte så värst, men det blev lite bättre. Efter en stund så hörde jag en smäll utanför källaren som vi gömde oss i. Jag blev i chocktillstånd och blev orolig för att något hemskt skulle hända. Jag kollade ut genom en liten lucka som fanns på höger sida av källaren. Det var ett par män som var som soldater som sköt på träd. Jag var jätterädd och skakade. Det värsta som kunde hända nu var att någon i min familj blev skadad. Imorgon ska vi försöka smita ut leta efter någon som är bra på vård. Jag hoppas att vi hittar någon som kan hjälpa oss. Jag är rädd. Jag vill inte leva i detta kaos längre. Vad är det för liv vi lever nu? Vad är det här? Jag hoppas min Scooby (min nalle) kan hjälpa mig och få oss här ifrån. Min nalle är den ända som kan skydda mig just nu, känns det som. Jag önskar bara att min familj skulle kunna må bra och att vi skulle kunna få ett bra liv. Nu vaknar pappa, så jag ska försöka hjälpa han med att leta efter lite mat som vi


kan äta, men jag skriver mer sen om vad vi ska göra.

Dagbok – rädd #2 Idag var jag och pappa ute, utanför källaren och försökte leta efter mat. Vi var rädda och men vi försökte att sansa oss och ta de lugnt och inte stressa och få panik. Vi gick ut några 100meter från källaren för att hålla oss så nära som möjligt. Innan vi gick så kollade vi till så att dem andra mådde hyffsat bra och klarade sig så länge vi letade efter mat. När vi hade gått ut så gick vi längst väggarna och försökte att inte klampa så hårt när vi gick. Vi var väldigt vaksamma och koncentrerade på att det inte kom någon. På det området vi var, så var det som ett litet centrum. Husen var gamla, marken var ner smutsad med skräp, blommor hade dött. Luften var kvav och det var oroligt kring oss. Vi såg en liten affär med bröd och mjölk. Vi smög in dit, med bara några enstaka ören. Dom gav oss bröd så att det räckte, sen gick vi hem. Vi bestämde oss för att försöka ta oss här ifrån också. Jag måste ta med mig Scooby, och dig dagboken. Nu ska jag gå och lägga mig, för klockan är mycket. Imorgon ska vi försöka fly här ifrån, jag skriver när jag vaknar. God natt dagboken.

Publicera  
Advertisement