Issuu on Google+

valerie


fragment 1945– 1958


1


Valerie Jean Solanas havsf책gel


ventor, georgia

1945


Amerika har just släppt en atombomb över Nagasaki och det är den tiden igen, en alldeles bortglömd tid av utflykter i öppen bil med kycklingsben­smörgåsar i baksätet och Louis utslagen på en filt i öppen skjorta och kortbyxor. En tid när nätterna är djupblåa och kristallklara och Ventor och andra små ökenhål blir utan elektri­citet i månader och det fortfarande går att dricka ur floden Louis kör fram och tillbaka till textilfabrikerna för att laga ledningar och det är en evighet sedan du slutade kalla honom daddy.


Det här förtrollande ljuset, du ska minnas det alltid, och vattendjuren gyttjiga, fåglarna som ropar långt borta, tunga molnstrimmor ovanför. Och det är trädens dunkel, som en grönskimrande längtan och att inte veta alls vad det är du längtar efter. Och när du vaknar är Louis under trädkronorna och värmen är borta och solen är inbäddad i ​blixtljus som störtar in i dina ögon när du öppnar dem och baksidan på dina lår är fastklistrade vid det glatta baksätet och märkta av sjögräs och lera och det overkligt starka ljuset fungerar som ett mörker när du berättar det långt senare för Cosmogirl


Det var ett mörker, det kom när jag skulle fylla sju. Vi var på picknick vid floden. Dorothy var där. Ljuset var så starkt, jag visste inte vad jag skulle göra av mig.

När jag vaknade låg Louis intill mig, Dorothy såg jag inte. Trädkronorna kastade ljus på hans händer. Jag låg på rygg och Louis var där. Min klänning var snövit, jag hade aldrig vit klänning sedan. Han hade händerna innanför min vita klänning. Jag lät honom och jag lät honom. Sedan ett mörker. Ljuset som kommer ur träden på hans händer.


2


alligator reef

1951


Den där silkespojken passerar nere vid strandkanten med en flamingounge innanför tröjan, den har rymt från flamingoparken, han sitter en lång och sval eftermiddag i sanden bredvid din strandfilt och lyssnar när du läser ur dina anteckningar. Efteråt är dina kläder täckta av flamingofjädrar. Rutten tång och grönskimrande snäckskal flyter iland på stränderna, vissa dagar gör utsläppen från textilfabrikerna det omöjligt att bada. Badkläderna luktar kemikalier och ruttnande sjögräs.

Igen blir hon utkastad ur bilar med blåmärken på överarmarna och trasiga underkläder. Och sedan några veckor tillbaka pendlar Dorothy mellan telefonkiosken och strandbaren. Hon står i timmar och diskuterar med Moran, slänger på luren och ringer upp igen, telefonkiosken är immig av desperation, och hon gråter högt in i badrocksärmen. Igen börjar hon bränna sig på ljusen. Klänningsärmarna har alltid svarta kanter.

Klänningsärmarna har alltid svarta kanter. Din hud är rosa och svidande efter alla timmar i solen


Dorothy fortsätter glömma saker, först glömmer hon sina löften, sedan glömmer hon sitt barn, det solbrända arga barnet som bara tänker på böcker, och till slut glömmer hon sig själv.


Moran har kostym och klara ögon, han är dränkt i billigt rakvatten och hans hand skakar när han hälsar på dig. Dorothy får en ny benvit klänning och i baksätet står ett paket i glansigt papper och sidensnören. En japansk Royal 100 och den stulna Mercedesen går genom tomma vägar, genom skogar och öknar, himlen är blek och stilla mellan träd‑ kronorna. Sätena är heta och spruckna av solen och Dorothy kastar med håret och skrattar sitt desperadoskratt i cigarettröken som om inga faror fanns. Du skriver på skrivmaskinen. Ljudet är ett lyckoljud och sidorna är vackra och mystiska där de ligger som solfjädrar ovanför baksätet och du älskar den där skrivmaskinen alldeles för mycket för att lämna tillbaka den. Det är den 9 april 1951. Det är din femtonårsdag.

Happy Birthday, lilla Valerie


3


tillbaka vid alligator reef

1953-54


Stränderna är övergivna nu, strandbadarna har gett sig av, parasollerna är bortplockade. Vågorna går fram för hårt över stranden för att någon ska vilja semestra här och det är alltid svartflaggat utanför badtornet. Silkespojken går med sina tomflaskor över stranden och du ligger hela dagar och tittar efter ufon medan han fortsätter sin verksamhet, han är en liten samlare och arbetare. Campingen är tom och ni flyttar runt mellan husvagnarna som har lämnats kvar.

Han står i dörren med en bläckfisk över ena axeln och läppstift på tänderna. Den där hopplösa silkeslena pojken, femtiotalspojken och sommarregn som faller och faller över stranden och den lilla husvagnen. Tillsammans sorterar ni alla viktiga saker inför resan. Gula bläckiga anteckningssidor, böcker och fotografier med pojkens ansikte bortklippt. Du har skrivit en berättelse om två campinghoror i en husvagn på en strand i ingenstans och Silkespojken skrattar i cigarettröken och det är havets våldsamhet därutanför, campinghororna som slår tillbaka mot hajarna i texten.


Solfläckarna rör sig försiktigt över hans små händer när han bläddrar genom sidorna, hans mun smakar knark och snö.


SILKESPOJKEN: (med blicken fäst i ett saltvattensfotografi) Åk ensam, Valerie. VALERIE: Varför då? SILKESPOJKEN: Det är bättre om du åker och hämtar papprena och allt. Jag kommer bara bli nervös och börja stamma och fylla i någonting fel och upp och ner och göra bort oss. Och vi behöver mera pengar. VALERIE: Ibland tror jag du är kär i Arslet. SILKESPOJKEN: Jag är bara rädd för att jag ska förstöra någonting. VALERIE: Inget att vara rädd för. SILKESPOJKEN: Biondi körde på en flamingo igår med bilen. Det var blod på bilen när vi kom tillbaka till huset. Jag vill inte heller vara kvar här längre. VALERIE: Älsklingsstupid.


När du kommer tillbaka till Alligator Reef är husvagnen övergiven. Du har varit borta alldeles för länge och fixat med studentrum och studentpapper och inskrivningarna och allting och ingenting. Kurserna har redan börjat, tiden har gått i studentkorridoren, du har hela tiden tänkt åka tillbaka och hämta honom.

Pojken var alldeles full med vatten och knark när han hittades.


University of Maryland, College Park, Washington

1958


Första dagen på Maryland är döden ännu ett obestämt an‑ tal sjömil och landmil bort från dig. Universitetsparken är invaderad av nya studenter. Du sitter en bit bort och väntar på att det ska bli dags att gå in, röker cigaretter och förutsätter att du under alla omständigheter är felklädd och felutrustad och felkonstruerad. Det luktar krig om dig, undantagstillstånd, belägring och något annat, något våtare och farligare; pros‑ titution, döda havsfåglar och svindelensamhet. Det spelar ingen roll hur många gånger du tvättar dig, det spelar ingen roll hur många gånger du såpar ditt underliv, lukten av stålhandskar och solspruckna bilsäten sitter för alltid kvar i huden.” Men himlen lyser genom träden och du har redan läst allting du hittat av Sigmund Freud och Brücke och Mahler och Adler och Horney och Stekel. Strängaste, stjärnögdaste Sister Hyacinth från Jacksonville skulle vara nöjd om hon såg dig nu, i en unviersitetspark nystruken och välkammad. Hon skulle brinna av högfärd om hon kunde se parken.


“Tänk på att det bara är byggnader, Valerie, bara byggnader och böcker och människor tillverkade av blod och tårar. Det finns ingen anledning att vara rädd. Läs alla böcker de säger åt dig att läsa minst två gånger. Ifrågasätt inte professorerna. Visa aldrig att du är rädd. Uppför dig aldrig som en främling. Låt ingen veta mer än de behöver om dig. Skaffa en förtrogen, en väninna.”


Valerie: Får man röka här inne? Cosmogirl: En mer adekvat fråga är: Kan man tänka härinne? Vill du ha en cigarett eller inte? Valerie: Ja, tack. cosmogirl: Cosmogirl. Eller Ann Duncan. Valerie: Ja. Cosmogirl: Solanas? Valerie: Ja. Cosmogirl: Vad gör du här? Valerie: Schhhhh. Cosmogirl: Vad gör du här? Valerie: Jag ska bli professor i psykologi.


(Valerie solanas ska bli president i amerika)



valerie