Issuu on Google+

Utbildningsprogrammet Antagen DĂ…K 2011


Utbildning Skolreformen och framtiden Den nya skolreformen, GY-11, är nu en verklighet för eleverna på gymnasiet. Den innebär bland annat att mer strukturerade ämnesplaner tar kursplanernas plats, ett nytt betygssystem och två olika sorters examen men framförallt en mer enhetlig skola i hela landet. Den nya gymnasieskolan innebär många stora förändringar för alla, men elevernas behov ska aldrig förbises och behoven av enskilda kurser och en aktiv och engagerad lärarkår kan aldrig bli för små. Många gymnasieskolor har tidigare haft specialutformade program med nationell intagning. Dessa skolor har drivit kurser som inte har funnits på andra platser och de har haft särskilda inriktningar. De är nu hotade eftersom skolreformen inte tillåter specialutformade program. De gymnasieskolor som idag driver enskilda kurser som är etablerade och fyller specialbehov, med det menat kurser som på annat sätt inte kan ges, ska med godkännande från Skolverket även efter gymnasiereformen få göra det. Förändringar i skolan måste genomföras för att den senaste reformen ska bli så bra som möjligt. Vi kan inte tolerera en skola som verkar för att öka klyftorna i samhället och utbilda unga till antingen en högskoleförberedande- eller en yrkesexamen. Det borde vara en självklarhet att alla unga ska få ändra inriktning även efter gymnasiet. På sikt bör därför alla program på gymnasiet göras jämlika inför högskolan. Med allt fler aktörer och fler fristående skolor än någonsin förr förlorar många kommunala nämnder sin insyn i utbildningen och det blir allt svårare att följa upp elevernas utveckling. Även om alla friskolor har rätt att ge kommunen insyn i verksamheten är det få som gör det. Ansvaret faller oftast på Skolinspektionen men kommunernas nämnder bör ha insyn i alla kommunens skolor, kommunala som fristående. Särbehandlingen av fristående skolor märks också i finansieringen av skolorna. När skolpengen ökar till skolor i en viss kommun kommer lika andel gå till kommunala och fristående skolor. Men när skolpengen minskas kommer de fristående skolorna gynnas vilket skapar djup orättvisa för eleverna på andra skolor. Skolpengen ska givetvis inte fördelas så att skolor med andra utbildningsanordnare än kommuner drar nytta av det. Inte bara Skolinspektionens utan även kommunens ansvar för eleverna på skolorna är stort. Det är inte enbart upp till rektor och lärare att se till att eleverna är trygga och utvecklas. Även politikernas ansvar är betydande. Varje nämnd som beslutar om till exempel handlingsplaner för elevhälsa tar aktivt ställning för de berörda eleverna. Dock slutar inte deras skyldigheter gentemot eleverna med en handlingsplan. Därför bör varje formellt beslut som rör elevernas välmående i skolan kompletteras med konkreta handlingar som vidareutbildning av skolans pedagoger och lärare. De nya ämnesplanerna är uppbyggda med mål och syfte för hela undervisningen. De innebär också en mer centralt styrd utbildning som ska vara likvärdig i hela landet och den nya betygsskalan är mer snarlik den på högskolan. Likt beslut som fattas av statliga myndigheter är även betygen en myndighetsutövning och därför bör elever som får avgångsbetyg i högstadiet och gymnasiet ha rätt att överklaga beslutet.


Gymnasieskolan kontakt med arbetsmarknaden ska självklart inte låta arbetsmarknaden styra elevernas studier. Förbindelsen ska enbart ge eleverna nödvändiga kontakter inför framtiden och underlätta för eleverna att skaffa till exempel sommarjobb. Stockholms Läns SSU distrikt anser därför Att

etablerade specialutformade program med riksintag ska fortsätta att erbjudas inom den nya gymnasieskolan

Att

alla program på gymnasiet ska vara likvärdigt högskoleförberedande

Att

kommunala gymnasienämnder ska ges rätt till insyn i alla kommunens skolor

Att

en ökning/minskning av skolpengen ska gälla både kommunala samt fristående skolor

Att

varje handlingsplan för att främja elevhälsan ska kombineras med konkreta åtgärder

Att

elever ska ges rätt att överklaga betyg till högre instans

Att

gymnasieskolan blir mer sammankopplad med den forskning som bedrivs på universitet

Att

gymnasieskolan etablerar en bättre kontakt med arbetsmarknaden

Att

sökande till gymnasieskolan ska ges bättre information om studievalen

Att

införa en obligatorisk gymnasieutbildning

En skola för det nya seklet Länge har skolan sett ut på samma sätt, i grunden är dagens skola en vidareutveckling av Folkskolan från 1842. Man har bara lagt på fler ämnen, fler år, och mer centralstyrning. Dessutom har skolan blivit mer som en fabrik, en fabrik som leverar färdiga årskullar efter nio års på fabriksgolven, där de förflyttats mellan olika avdelningar för att lära sig olika saker och till slut alla ska ha nått samma minikrav på kunskap, eller kvalité för en arbetsmarknad som kräver mer kvalificerad arbetskraft för vart år som går. Men denna fabrik som skolan kan ses som är inte så bra som vi gärna vill tro, vi slår oss för bröstet och säger att vi är bättre än resten av världen på att undervisa våra barn. Trots det klarar vi inte av att förmedla mer än vart tionde barn de kunskaper och färdigheter de har rätt till. Trots det presterar vi sämre för varje år som går i internationella mätningar som genomförs inom OECD, organisationen för världens industrialiserade länder. Vi har kommit till en gräns för hur väl anpassad vårt utbildningssystem är för att kunna utbilda våra unga. Det krävs nya drastiska förändringar för att möjliggöra alla elevers rätt till kunskap och utveckling, en skola som ser individernas behov utan att det för den delen innebär att man ska dela upp elever i grupper eller skolor efter hur de presterar.


Forskningen visar att bland de bästa sätten för duktiga elever att utvecklas är att lära ut till andra. Hela grunden i utbildningssystemet bygger på många absurda antagningar om att alla barn utvecklas lika snabbt, att alla barn är lika intresserade av alla ämnen, att alla barn lär sig på samma sätt. Antaganden som har avfärdats av forskningen men som lever kvar hos politiker och tjänstemän eftersom det kortsiktigt innebär lägre kostnader i ett samhälle där man tror att skolan kan utformas på samma sätt som ett företag som ska pressa kostnader på en produkt som marknaden börjar mättna på och är hårt konkurrensutsatt. Det finns idag stora skillnader i vad politiker har beslutat att elever ska kunna och vad elever faktiskt får för hjälp i skolan för att kunna tillgodogöra sig dessa kunskaper. När man tittar mellan olika geografiska områden blir det mycket mer tydligt att den boendesegregation vi upplever idag påverkar elevers studieresultat väldigt mycket. Elever i skolor i resursfattiga områden klarar sig sämre i den konkurrens som ändå råder i det skolsystem vi har idag, där individualisering handlar mer om att man får välja bort dåliga skolor och sämre presterande elever ifall man är högpresterande, snarare än att det behov elever har i den skola man går i ska man ha rätt till. Det är hög tid att debatten om hur pedagogiken i skolan bör individualiseras lyfts upp. Nya pedagogiker baserad på forskning visar istället att skolan borde utformas på ett sätt som uppmuntrar elevers individuella utveckling, att man blandar olika inlärningsmetoder och sätt arbeta snarare än endast ta till sig en sanning från en lärare i klassrummet tillsammans med trettio andra elever. De visar också att man bör arbeta mer ämnesintegrerat i projektform snarare än att försöka dela upp språk, samhällsvetenskap, matematik osv. Detta ställer stora krav på svenska utbildningsväsendet. Inte bara hur våra lärare utbildas och hur man arbetar i skolan, utan även hur skolan är utformad arkitektoniskt, från korridorer med salar byggda för trettio elever och en lärare som ska stå längst fram till större föreläsningssalar, fler små arbetsrum för grupparbeten och individuella arbetsstationer där lärarens roll blir till att istället för att endast föreläsa till att guida elever och hjälpa dem i deras inlärningsprocess och nya sätt att lära sig.

Stockholms Läns SSU distrikt anser därför Att

det svenska skolsystemet ska anpassas mer efter individens behov och förutsättningar

Att

skolan ska jobba mer ämnesintegrerat

Att förmåga

skolan ska jobba mer i projektform i grupp och åldersintegrerat efter elevernas

Att

utbildningen ska präglas av enskild undervisning och grupparbeten

Att

skolan ska bli bättre på att jobba med olika verktyg för att lära sig eftersom alla lär sig på olika sätt

Att

det ska tillsättas mer pengar för att utforma skolornas lokaler för att möta de krav som nya pedagogiker ställer på verktyg och mötesrum


Att

antagningen till lärarprogrammet ska innehålla en personlighetsbedömning

Ett ersättningssystem baserat på vad eleverna får Med motivationen att friskolorna skulle konkurrera med de kommunala skolorna och därmed sporra en kvalitetsutveckling uppstod en situation där man på nittiotalet var tvungna att komma på ett ersättningssystem till skolorna som var likartad för alla aktörer och som enligt en falsk teori skulle leda till effektiviseringar. Hur en skolpeng som var lika för alla elever oavsett vilken undervisning man fick och vad skolan gjorde av pengarna skulle kunna leda till effektiviseringar för skattebetalarna och eleverna har ingen ett bra svar på. Sanningen är att det inte finns ett bra svar på det eftersom skolpengen som den ser ut idag inte leder till effektiviseringar varken i hur bra kvalitén på undervisningen är eller hur kostnadseffektiv den är. Detta eftersom varje kostnadsminskning som skolorna gör går tillbaka till skolorna, inte skattebetalarna eller eleverna. Man kan diskutera pedagogik och kunskapsmål i skolan hur mycket man än vill. Men om man inte kritiskt granskar hur det ersättningssystem som idag finansierar vårt utbildningsväsende påverkar utbildningen så kommer det alltid att fortsätta underminera alla försök till att ändra pedagogik eller satsa på skolan. Med ständiga krav på effektiviseringar, minskade materialkostnader, minskade matkostnader, minskade anslag till renoveringar eller nya inventarier, minskade personalkostnader för att göra större vinster eller nå budgetmål så kommer det ha en negativ effekt på undervisningen. Dessutom har vi en situation där elever idag drabbas negativt ifall deras årskull är mindre än tidigare eftersom de fyller upp skolornas klassrum sämre och inte är lika "lönsamma", detta är helt absurt. Ska människors framtid bestämmas utav hur stor skolornas huvudmän vilja till att våga investera i människor är? Ska vi hoppas på att man ser på utbildning som en investering i människor snarare än en möjlighet att göra kortsiktig profit? Vi är i grunden inte kritiska mot just friskolor eller kommunala skolor. Utan ser att skolpengen har en negativ effekt på båda driftformerna. Det finns bra och dåliga friskolor på samma sätt som det finns bra och dåliga kommunala skolor. Det vi vill förändra är att göra skolpengen till ett riktigt ekonomiskt incitament för att öka kvalitén på det man erbjuder eleverna. Skolor som har endast behöriga lärare, som har moderna och välutrustade lokaler, som erbjuder näringsrik och god mat ska få mer i skolpeng än skolor som sparar in pengar genom obehöriga lärare, dåligt utrustade lokaler och näringsfattig mat som är billigare att servera. Detta vill vi nå genom att stycka upp skolpengen i olika delar, en basdel som är lika stor för alla som läser samma utbildning, en del baserad på behov enligt socioekonomisk index, och sedan en indexerad del. Den indexerade delen ska bygga på olika indexskalor för vad man anser vara viktigt i det skolan erbjuder eleverna. Index för personal, där man räknar på lärartäthet, utbildningsnivå och behörighet, tid med eleverna osv. Index för lokaler, hur väl utrustade lokalerna är, luftkvalitet, tillgänglighet osv. Index för maten, hur näringsrik maten skolan erbjuder är, hur stor del som är ekologisk. Index för det sociala, ifall skolan jobbar aktivt med elevhälsa, har elevdemokrati och studievägledning. Lägstanivåerna på indexskalorna ska verkligen vara lägstanivåer, klarar man inte av nå lägstanivåerna i något av indexskalorna ska skolan inte ha rätt att bedriva utbildning, men allt ovanför det ska premieras. Det finns en viktig poäng i att indexskalorna ska innebära rätt till större skolpeng inom just sitt område, skolorna ska se att det finns en poäng i att bli bättre inom alla områden för att få


större skolpoäng, och inte att ett högt generellt betyg är tillräckligt för att få mer pengar. Når man högra resultat på index för personal och mat ska man fortfarande ha ett incitament till att bli bättre på just skolmaten eller lokaler och inventarier. Innan det nya ersättningssystemet börjar gälla ska det ske en övergångsfas där skolorna ska ha chans att anpassa och förbereda sig. Stockholms Läns SSU distrikt anser därför Att

skolpengen ska delas upp i tre delar, en basdel baserad på utbildning, en socioekonomiskt behovsfördelad del, och en del baserad på olika index för vad eleverna får av skolan

Att Att

det ska finnas indexskalor med olika kriterier inom dessa områden, personal ,lokaler, inventarier, mat och skolhälsovård skolor som inte når upp till lägstanivåerna på indexskalorna ska förlora deras licens

Att

att basdelen av skolpengen ska vara minst och den indexerade delen störst

Att

skolpengen ska finansieras av staten men ha kommunala eller fristående huvudmän

Vuxenutbildning När allt fler utbildningsanordnare via upphandlingar får ansvaret att driva vuxenutbildning måste regleringarna kring bland annat finansieringen för eleverna bli tydligare. Idag är det upp till den enskilda kommunen att avgöra under vilka omständigheter pengarna ska ges till utbildningsanordnaren. Förutsättningarna för eleverna kan därför variera kraftigt. En utbildningsanordnare som tilldelas hela skolpengen för sina elever vid kursstart eller efter halva kursen kan ha ett annat ekonomiskt intresse än den anordnare som tilldelas skolpengen efter fullföljd kurs. Den nya gymnasieskolan tvingar ungdomar att välja mellan en akademisk eller yrkesinriktad utbildning i väldigt tidig ålder. Skolreformen kan även i det långa loppet innebära att de ungdomar som väljer en yrkesinriktad utbildning får det mycket svårare att omskola sig till ett akademiskt yrke än vice versa. Reformen förändrar även den kommunala vuxenutbildningen på ett sätt som gör det avsevärt svårare för ungdomarna att använda sig av den för att studera nya kurser eller läsa upp betyg för att kunna utbilda sig till ett nytt yrke. Genom att göra vuxenutbildningen mer tillgänglig för alla kan en del av de negativa aspekterna av gymnasiereformen dämpas. Erbjuds det vuxenutbildningar i exempelvis ämnen som enbart läses på de högskoleförberedande linjerna kan dessa utbildningar nyttjas av de som läst en yrkesförberedande linje men ändå vill vara behörig på alla högskolor. Stockholms Läns SSU distrikt anser därför Att

skolpengen för kommunal vuxenutbildning ska tilldelas efter modellen 25% vid kursstart, 25% efter halva kursen och 50% vid avslutad kurs


Att

den kommunala vuxenutbildningens kursutbud ska vara proportionerligt till gymnasieskolans

Att

ge större resurser till komvux

En rättvis, modern högskola Sverige har nu ställt sig i led tillsammans med andra europeiska länder och beslutat att sätta en avgift för utlandsstuderande på högskola eller universitet. Denna avgift gäller inte studenter från EU/ESS området utan påverkar studenter som majoriteten kommer från Afrika, Latinamerika och Asien. Denna avgift, som kommer av laga kraft introduceras höst terminen 2011, kommer att utgöra ett hinder samt radikalt minska antalet studenter utanför Europa att läsa i svensk högskola. När Danmark införde ett liknande system för tre år sedan tappade man cirka hälften av sina utomeuropeiska studenter. På mastersnivån förlorade man 80 procent av studenterna. Göteborgs universitet räknar med att tappa cirka 60 procent av de utomeuropeiska studenterna och kommer att behöva bygga upp en omfattande byråkrati för att hantera den nya situationen. Utbytesprogrammet Erasmus är tillgängligt för elever inom EU och gör det möjligt för studenter att delvis studera kostnadsfritt utomlands. Tyvärr är platserna på programmet begränsade och tilldelas endast de mest högpresterande eleverna. Vi vill öppna upp Erasmusprogrammet för fler elever och ge de möjligheten att studera olika kurser på fler orter. Lunds universitet var det första universitetet som beräknat fram kostnaden på sina olika program. 80 000 kronor gäller utbildningar på grundnivå inom humaniora och samhällsvetenskap, medan läkarprogrammet är dyrast: 180 000 kronor per läsår. Dessa kostnader är absurda, speciellt när man riktar dem till tredje världen studenter. Även universitetens konkurrenskraft påverkas av dessa höga avgifter, vilka studenter kommer att välja svenska universitet när andra västeuropeiska universitet erbjuder lägre avgifter Vad som är mer bekymmersamt är att det utvecklingsarbete som en rättvist, avgiftsfri studietid innebär försvinner helt. Att de svenska universiteten varit öppna även till utlandsstudenter har varit en relevant del av vår humanistiska politik, med en utbildning i hand kan dessa studenter åka tillbaka till sina hemländer och bidra till samhällsutvecklingen, på ett starkare och effektivare sätt än enskilda bidrag. Men detta påverkar även Sveriges ekonomiska möjligheter, många av dessa studenter fungerar och ser sig själva som framtida ”ambassadörer” för Sverige när de återvänt hem. Många svenska företag har stor nytta av dessa studenter när de etablerar sig i utlandet. Alla studenter som studerar i svenska högskolor borde få samma finansiella möjligheter att klara av sina studier. Därför måste CSN anslaget öka och spegla konsumentprisindexet, helst ska anslaget ligga över detta index för att säkerställa studenternas levnadssituation. Det är viktigt att vi inte förlorar den mångfald av erfarenheter som finns idag i det svenska högskolesystemet, den är ett gagn och en komparativ fördel för vårt hela vårt samhälle. Vi måste låta alla Sveriges elever välja var de vill plugga och att högskolorna har ett brett kursutbud, oavsett var i landet högskolan ligger. Det är inte hållbart att ha tre eller fyra stora högskolor och inga mindre.


Stockholms Läns SSU distrikt anser därför Att Öppna upp högskolan genom utlandsstudenter

att

återinföra en avgiftsfri skolgång för

Att

fler utbytesprogram i EU utvecklas för studenter i länder utanför EU/ESS området

Att

utvidga Erasmusprogrammet

Att

Öka antalet högskoleplatser

Att

stärka de mindre högskolorna och lärosätena

Att

Bygga fler studentbostäder

Att

Öka CSN anslaget så att den speglar konsumentprisindexet


Program Utbildning