nisering av Kina. Men deras arbeten ligger närmare konst och journalistik än arkitekturfoto. Bland samtida fotografer är visserligen även det abstrakta arkitekturfotot livskraftigt. Helène Binets bilder av Judiska museet i Berlin är de som påminner mest om föregångaren Hervés. Luisa Lambris ligger ännu närmare bildkonsten i sin skildring av en villa genom en enda strimma ljus. Hiroshi
→ Jag saknar den rika världen här, både dess lyxprojekt och dess fattigdom. Sugimotos oskarpa bilder av berömda byggnader är en frustrerande lek med idealet om exakthet och precision. Jag frågar mig varför samtida arkitekturfoto nästan bara representeras av slumområden på distans och abstrakt geometri? Varför curatorerna helt bortser från den rika världens arkitektur där intressanta kopplingar till den moderna historien också står att finna. 1960 var man stolt över västvärldens tekniska framsteg. Men i dag? Skulle den samtida varianten av Shulmans
Case Study Houses vara omöjlig att visa? Jag saknar den rika världen här, både dess lyxprojekt och dess fattigdom. Hade man visat bilder även från platser som London och Stockholm skulle u-landstemat te sig mindre exotiserande. En stor del av det arkitektfotografi som inte representeras här, förutom de klassiska Case-Study bilderna, handlar om att marknadsföra och lyfta fram arkitekternas visioner. En slags glorifiering av arkitekturens betydelse.
Överst. Iwan Baan, Torre David #10, 2011. Mitten. Julius Schulman, Case Study House #22, 1960. Arkitekt: Pierre Koenig. Vänster nederst. Berenice Abbott, Night View, New York City, 1932. Höger nederst. Hélène Binet, Judiska museet i Berlin, Untitled 9, 1997.
Allt fotografi estetiserar i någon mån verkligheten. Även det kommersiella arkitekturfotot. Att man blundar för denna diskussion, kanske för att bilderna i vår tid inte ses som tillräckligt fina för att visa på museum, är utställningens dilemma. o J U LI A S VE N S S O N
109 1/15 · ARKITEKTUR