__MAIN_TEXT__

Page 1

brinna bli bränd glöda igen Om energiläckage och vägen vidare

kerstin hesslefors persson argument


kerstin hesslefors persson

brinna bli bränd glöda igen Om energiläckage och vägen vidare

argument


© 2018 Kerstin Hesslefors Persson och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet isbn: 978-91-7315-538-0 tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland grafisk form & författarfoto: Pierre Eriksson illustration: Shutterstock.com

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00  info@argument.se www.argument.se


innehåll 7 förord 10 inledning del i 21 31 44 59

tillvaron snurrar slut på ork när maran kommer energiläckage

del ii 73 gummibandsprincipen 84 koltrastens morgonsång del iii 97 Börja på nytt 110 livets rytm 121 kraft att vara


18


del i brinna Det finns så mycket att brinna för, men jag räcker inte till. När tillvaron snurrar, min ork är slut, hjälper inte att jag vill. Åh Gud, låt mig glöda, Gud, låt mig glöda igen.

19


20


1

tillvaron snurrar Adrenalinet rinner till

Jag blir uppringd på min lediga dag och får en fråga som inte alls är riktad till mig, som vem som helst på arbetsplatsen skulle kunna svara på. Som den som ringer själv skulle kunna ta reda på. Då rinner adrenalinet till. Inte för att jag är den arga sorten, men för att jag i det läget känner att gränsen är nådd. Telefonsignalen och frågan drar igång stressklockan som börjar ticka. Det tar tid att komma tillbaka till »lediga-dagen-lunken«. Det är droppen som får bägaren att rinna över. Det är trycket som får vattnet att koka. När livet är som mest pressat, när vi känner oss jagade och stressade, är det oftast små enkla situationer som gör att det brister. När trycket är stort, behövs det så lite för att det ska börja koka. Ju mindre motivation, desto mindre droppe krävs för att det ska rinna över. Om jag har fullt upp på arbetet och tycker att det är tråkigt, går det snabbare att bli sliten. Men om jag har mycket på mitt arbete och

21


tycker att det är roligt är det svårare att lyssna till varningssignalerna som talar om att gränsen är nådd för vad jag orkar med. Det är tisdagseftermiddag och det ringer på ytterdörren. – Hej, jag undrar bara hur många från er familj som är med och hjälper till på städdagen på lördag? Grannen står redo med block och penna för att kunna anteckna hur många hjälpande händer som kommer från vårt hus och hur mycket fika som ska beställas. Jag känner mig jättepressad. Oj, var det nu på lördag! Det hade jag glömt. – Jaha, nu får jag tänka efter, säger jag och försöker vinna tid. Om jag svarar att vi har glömt bort städdagen verkar jag helt oengagerad i vårt gemensamma ansvar. Om jag svarar att vi inte kan komma måste jag ha en bra anledning. Det går inte att säga som det är just nu: jag är så trött, känner mig helt färdig och vill lägga mig ner och gråta när ytterligare en människa vill ha mig till något. Och jag undrar hur jag ska orka hela veckan om jag inte kan se fram emot att åtminstone få sova ut på lördag morgon. – Vi kommer hela familjen, hör jag mig själv svara, nästan automatiskt, med förvånansvärt avspänd röst. – Då skriver jag upp kaffe till er vuxna och saft till barnen. Välkomna! säger grannen trevligt och går vidare. Jag stänger dörren och lägger mig på sängen. Ska livet vara så här? Jag känner mig alltid tre steg efter. Tårarna börjar att rinna.

Snabbmat

Jag är på väg hem från McDonald’s. I passagerarsätet har jag ett par papperspåsar med mat och en pappbricka med plastmuggar. Ham-

22


burgare med pommes frites och Coca-Cola får bli dagens middag. Jag hinner inte laga något annat. Själv äter jag i bilen. Det går ganska bra att styra med en hand. Plastmuggen trycker jag fast mellan knäna. Jag ringer hem: – Hej! Kan du komma ut på parkeringen och hämta maten? – Javisst, svarar den hungrige sonen tjänstvilligt. Jag kör in på parkeringen och vevar ner rutan. Syskonen står där tillsammans och väntar, jag levererar papperspåsar och plastmuggar. – Hej på er. Här kommer middagen. Hoppas att det smakar bra. Klarar ni er nu? – Javisst mamma. Det är inga problem, svarar dottern och tar de två påsarna. – Jag är jättehungrig! Det ska bli gott, säger sonen och balanserar mot huset med muggarna på pappbrickan. – Jag är hemma vid sjutiden, då hjälper jag er med läxorna, men jobba med dem själva så länge. Hej då, ring om det är något! ropar jag efter dem. Jag rullar upp rutan och kör iväg. Det är skönt att de är så stora att de klarar sig själva hemma. De tycker bara att det är trevligt att äta hamburgare och de gillar servicen vid dörren. Skulle de behöva mig, om det skulle vara något, så vet de var jag finns. Ändå får jag lite dåligt samvete. Är jag en usel mamma som inte ens hinner laga middag till mina barn? Jag försöker svara mig själv att det här hör till undantagen. Jag skrynklar ihop papperet från min hamburgare och trycker ner det i den tomma plastmuggen, samtidigt som jag kör vidare. Jag funderar på hur en veckas meny ser ut hemma. Nej, jag tänker på något annat istället.

23


Hinner alla andra göra kåldolmar, koka kalops och grilla revben? undrar jag uppgivet. Under veckorna är det svårt att hinna laga mat och äta i lugn och ro. Jag kommer lätt in i en lunk av kaffe och smörgås, eller ännu värre, kaffe och kexchoklad. Det kan aldrig någonsin förr ha sålts så mycket kexchoklad som idag! Mitt matsystem går på högvarv och jag riktigt känner hur hög förbränning jag har, kroppen bara slukar det jag stoppar i mig. Men i kampen för att hinna med blir jag oftare småsugen på något sött än riktigt hungrig på näringsriktig och god mat. Jag borde träna och ta hand om min kropp bättre. Hjärnan får motion dygnet runt, den går ständigt på högvarv, men kroppen får inte vad den behöver. Tiden räcker helt enkelt inte till för att promenera. Jag tar ofta bilen även vid korta avstånd. Det skulle säkert vara bra om jag började springa, men jag ser ingen möjlighet att hinna med det också. Äta i bilen skapar dåligt samvete. Under helgen lagar jag gärna god mat, men under veckorna räcker tiden bara inte till. Tur att det finns take away och färdiga rätter att värma på några minuter. Jag tycker inte riktigt om att använda snabbmat, den smakar inte heller fenomenalt, men det är väldigt praktiskt för mig på lunchen och för barnen när de är hemma ensamma. Idag har jag i alla fall ätit middag. Hamburgaren kan jag stå mig på tills jag kommer hem. Jag får se till att lägga grönsaker på mackan när jag äter kvällsmat.

Simultankapacitet

Det är eftermiddag. Jag är hemma efter dagens arbete för att snart gå iväg och jobba några timmar till. Jag vill så gärna hinna vila lite. Men först måste jag laga mat till hungriga barn.

24


– Mamma, kan du hjälpa mig med läxan? – Javisst, sätt dig vid köksbordet, så förhör jag dig när jag steker köttbullar, svarar jag. Men mest är mina tankar upptagna med det jag behöver förbereda till i kväll. Jag hann inte klart tidigare idag på jobbet. Annat kom emellan. Jag hade hoppats att jag skulle kunna vara färdig med kvällens förberedelser så att jag kunde gå hem och bara få driva företaget hemmet ett par timmar utan att ha något annat i huvudet. Men nu blev det inte så. Inte idag heller. Det ringer på min mobil som ligger i hallen. – Kan du läsa på lite till, så förhör jag dig när jag har pratat färdigt, säger jag och river av en bit hushållspapper. Jag torkar hjälpligt av köttbullssmet från mina händer, tar en ny bit papper och lägger mellan min högerhand och mobilen. – Hallå ja, säger jag sedan och lyssnar. – Det är okej att du inte kommer idag. Vi ses nästa vecka istället. Jag avslutar samtalet, tvättar mina händer, torkar av mobilen och fortsätter att rulla färdigt de sista köttbullarna. Vad var det jag tänkte på innan det ringde? Javisst ja, det där jag måste förbereda. – Mamma, nu har jag läst på mer. Nu kan jag allt. Kan du förhöra mig nu? Jag förhör. Jag steker köttbullar. Och på något sätt försöker jag tänka. Snart är det dags för mig att ge mig av igen. Vila får jag göra i kväll. Jag får försöka planera färdigt under tiden jag sitter i bilen, tänker jag och ger mig iväg till arbetet. Simultankapacitet, att hålla många bollar i luften och kunna göra mycket på en gång, kan vara en jättetillgång. Simultankapacitet har jag haft en rejäl portion av i mitt bagage. Men den tillgången kan

25


också bli en belastning. Med hög förmåga att göra mycket på en gång går det rätt lätt att pressa in ännu mer. Och det blir allt svårare att säga nej. Säger jag inte nej aktivt och medvetet så säger kropp och själ ifrån förr eller senare. Ju mindre jag lyssnar, desto starkare blir signalerna. Det finns så mycket som är roligt, så mycket som engagerar mig, så mycket som jag brinner för, i alla fall har jag känt så tidigare. Nu tycker jag mest att livet är ansvar och arbete, och aldrig blir jag färdig.

mer att göra

Hela tiden nya uppgifter och nya krav. Idag ska jag få gjort sådant som väntar! Men jag går hem med mer att göra än när jag kom. Det är enklare att säga ja än att säga nej. I stunden går det snabbast och kostar minst kraft.

26


Gränserna suddas ut mellan mina och andras uppgifter, rimligt och orealistiskt, arbete och fritid. Jag är trött av allt slit men mest stressad av det som ännu är ogjort.

Inte en gympapåse till

– Mamma, var är min gympapåse? Frågan kommer alltid tre minuter efter det att barnen redan skulle ha varit på väg till skolan. Om den kommer alls. Oftast är det jag som kommer ihåg vilken dag det är gympa, mitt i alla mina egna morgonbestyr. Mitt i all barnaservice i form av att leta efter favoritbyxorna, plocka fram frukt att lägga ner i skolväskan eller fylla i lappen som läraren måste ha idag. Ilskan och stressen vaknar. Jag har redan alldeles för mycket att hålla redan på. Jag orkar inte en grej till! Då säger jag det jag inte ville ha sagt och låter stressen gå ut över det barn som glömt sin gympapåse. Det känns inte bra och tyngden av otillräcklighet är om möjligt ännu större när jag ger mig av till arbetet. Där fortsätter det i samma stil. Fler gympapåsar söks. Innan jag har kommit in i mitt arbetsrum och hunnit hänga av mig ytterkläderna är det någon som får syn på mig och passar på att fråga något. Innan jag har slagit på datorn och öppnat almanackan är det tider som ska diskuteras. Klockan elva ska jag vara på ett besök

27


som kommer att kräva en hel del av mig. Jag behöver vara ensam och förbereda mig. – Nu dricker vi kaffe! säger en entusiastisk medarbetare. Klart jag måste dricka kaffe. Jag kan inte stänga dörren nu. Om jag hade besök vore det en annan sak, men nu sitter jag bara för mig själv. – Tack, jag kommer, svarar jag käckt. Jag tittar lite diskret på klockan och tänker att jag hinner vara med en liten stund. Vi sitter tillsammans runt fikabordet och småpratar om än det ena, än det andra. Jag har svårt att vara riktigt närvarande. Det jag nyss koncentrerade mig på och som jag snart ska genomföra ligger över mig. När vi har ont om tid och känner oss pressade krävs det otroligt mycket för att ett samtal ska bli riktigt intressant. Jag bryter upp så fort jag bara kan utan att verka oartig. Nu måste jag förbereda mig inför det som väntar. Jag går på en kvart, men om jag tar bilen räcker det att jag ger mig av fem minuter i elva. Jag har en timme på mig innan jag ska vara på plats. Då ringer telefonen. – Hej! Så bra att jag fick tag på dig. Ett par tre sådana samtal till och klockan är redan fem i elva. Jag rafsar ihop mina grejer och ger mig av. På väg ut svarar jag snabbt min medarbetare som går efter mig mot dörren: – Du, jag hinner inte nu. Lägg en lapp. Eller kan vi prata med varandra vid tvåtiden? Då är jag tillbaka. Jag blir avbruten ideligen. Antingen ringer telefonen eller kommer någon in. Jag önskar att jag någon enda dag skulle kunna gå hem och lämna ett rent skrivbord, känna att jag är helt färdig. Jag jobbar

28


jämt, men tiden räcker ändå inte till. Det finns inte utrymme för något annat. Inte ork heller, för den delen. Jag lyfter blicken. På väggen hänger nytagna skolfoton och mina härliga barn ler mot mig. Det känns som om jag nästan bara träffar dem på fotografi nuförtiden. Jag har jättedåligt samvete för att jag inte är tillsammans med dem så mycket som jag skulle vilja. Jag vill verkligen, men tiden och orken räcker inte till. Hela mitt liv går åt till att arbeta. Jag sliter konstant och springer mellan en massa påbörjade projekt som jag aldrig får tid att avsluta. När andra går hem fortsätter jag att jobba. Mitt arbete är det enda jag tänker på. Ändå blir jag aldrig färdig. Jag kommer numera alltid för sent och går alltid för tidigt. Det är enda sättet att hinna med det jag måste. Jag tycker att jag försöker säga nej, men det finns sådant som jag inte kan säga nej till. Hur skulle det bli då? Vem skulle göra det? Någon måste ju göra det. Jag trycker in möten med människor med skohorn i min almanacka, för att få till det jag ska göra. Och genom att nagga på tiden i kanterna får jag fortfarande in det mesta. Jag tror faktiskt att jag är närvarande i det jag gör, men tiden för att bearbeta efteråt och tänka igenom det som hände är för länge sedan bortrationaliserad. Jag har också plockat bort så mycket det går av förberedelsetiden för att hinna med det jag säger ja till. Var ska jag nu plocka tiden ifrån? Jag tycker ju om mitt arbete. Jag tycker ju om min familj. Men överallt ropar alla: – Mamma! Jag vill räcka till, men när alla ropar efter mig hela tiden orkar jag inte. Ibland vaknar till och med känslor av olust och obehag inför människor i min omgivning, trots att jag tycker om dem. Det händer

29


när jag känner mig pressad av dem – inte av dem egentligen, men av att behövas mer än jag orkar med. Åh, vad jag längtar efter att var och en håller reda på sin egen gympapåse eller tar konsekvenserna av vad som händer om påsen glöms. Det slår mig plötsligt att jag inte har försökt lämna ifrån mig någon av alla de uppgifter som jag är inblandad i. Jag är så upptagen av det som pågår.

Gud, låt inte alla detaljer ta kraften ifrån mig. Hjälp mig hålla perspektiv till mina dagliga sysslor och inte fastna i det lilla. Hjälp mig ta uppgifterna på allvar utan att gå för djupt in i dem. Hjälp mig våga släppa det jag har för handen och se nya sätt att greppa uppgiften. Hjälp mig se helheten i mitt dagliga mångsyssleri.

30


Berättarjaget i Brinna, bli bränd, glöda igen är under hård press. Människor drar i henne på jobbet innan hon ens hunnit få av sig ytterkläderna. Hon kastar i sig dagens lunch i bilen på väg till ett ställe hon hade kunnat gå till – om hon hade haft tid. På kvällen lagar hon mat och förhör läxor samtidigt som hon pratar i telefon. Och när huvudet nästan sprängs av alla yttre och inre krav känns allting till slut outhärdligt … Brinna, bli bränd, glöda igen är en berättelse med dikter och böner där Kerstin Hesslefors Persson vävt samman egna och andras erfarenheter av att inte orka längre. Bokens grundton är tillit och hopp och sedan den först gavs ut 2001 har den fått vara till hjälp för tusentals läsare. Detta är en bok både för dig som är farligt nära gränsen för vad du orkar med och för dig som gått över den gränsen. Även du som anhörig och vän kan få ny insikt och hitta nycklar för att vara ett gott stöd. Det finns en väg igenom energiläckaget. Det går att hitta glöden igen. Regnbågen kan få tillbaka sina färger. Detta är en reviderad utgåva med nytt förord och ny inledning.

ISBN 978-91-7315-538-0

Kerstin Hesslefors Persson är präst, författare och poet.

9 789173 155380

www.argument.se

Profile for Argument Förlag

Brinna, bli bränd, glöda igen  

Kerstin Hesslefors Persson

Brinna, bli bränd, glöda igen  

Kerstin Hesslefors Persson