Page 1

Essän Viktigere enn håp av Arne Johan Vetlesen var publicerad i Harvest, ett norskt nätmagasin om människan och naturen, 18.10.2013 (harvest.as ). Arne Johan Vetlesen är professor i filosofi vid Universitetet i Oslo. (a.j.vetlesen@ifikk.uio.no) Översättningen är gjord av Lena Jarlöv (lena.jarlov@gmail.com) med bistånd av Siw Lurås . Jag vill tacka Harvest och Arne Johan Vetlesen för tillåtelsen att översätta och sprida denna artikel som jag finner mycket viktig och välbehövlig. Många svenska läsare längtar efter en översättning! Några formuleringar har varit svåra att översätta, förslag till förbättringar tas tacksamt emot. De norska exempel på förhållningssätt till klimathotet som förs fram i essän gäller i lika hög grad för Sverige! Skärkäll den 12 november 2013 Lena Jarlöv

VIKTIGARE ÄN HOPP Hopp kan komma att betyda att man blir sittande i båten efter att man borde ha lämnat den. I mötet med klimatkrisen måste vi förlita oss på två andra mänskliga kraftkällor. Av Arne Johan Vetlesen I Cormac Mc Carthys roman The Road skildras en far och en son som försöker överleva efter en omfattande katastrof. Något av det som träffade mig starkast när jag läste boken var faderns ensamhet. Han var alldeles ensam om att bestämma vilken syn på världen och på andra människor sonen skulle ha. Finns det något gott? Eller är alla bara upptagna av egen överlevnad, och därmed villiga att dräpa? Fadern måste efter bästa förmåga sila kunskap och information gentemot sonen. Det svåraste av allt är när sonen frågar: Vad tror du pappa, tror du det går bra? Fadern kan inte svara spontant, han måste först fråga sig: Hur mycket tål sonen höra? Vad tål han att veta? Därmed reses överordnade frågor av typen: Finns det ett samband mellan realism och hopp, eller går realismen nu ut på att berätta ting för sonen som är så hemska att de hotar livsviljan som behövs för att inte duka under? Är det att säga sakerna som de är överhuvudtaget förenligt med att inge hopp? Att det är ensamt att vara fadern har flera orsaker än att han är den ende vuxne i sonens aktuella tillvaro. Sonen har minst en vuxen att stödja sig på och få råd från; fadern har ingen. Han förvaltar hela det universum av erfarenheter och kunskaper som sonen behöver dra växlar på, och en dag ensam bära vidare. Fadern är ensam gentemot sonen inte bara som


2 resursperson i snäv bemärkelse; han är ensam i metafysisk mening, den som förvaltar insikten i vad som är rätt och fel, och förhoppningsvis också: i meningen med det hela. Finns det en ensamhet som motsvarar denna, just det att den utspelar sig medan katastrofen är på gång snarare än efteråt? För att kunna svara måste vi veta: Tiden mellan begynnande tecken på katastrof och full utveckling av den - när är den? Den är nu. Det är vår tid. Vi rycker närmare ett sammanbrott, eller sammanbrottet rycker närmare oss. Hur fort den kommer att inträffa är en funktion, en samlad påverkan, av våra handlingar. Det låter som en förklaring om makt, om kontroll. Men det artar sig på motsatt sätt: som en påminnelse om brist på kontroll, på avgörande möjlighet att stoppa det som är på gång. Det igångsatta är så stort och var och en av oss känner sig så liten.

Väldigt ensamt. Genom att vår tid är tiden för varning, verkar den moraliska uppgiften uppenbar: att göra vad man kan, som ansvarig vuxen, innan det är för sent att göra något som helst bortsett från att säkra pur fysisk överlevnad för sitt barn. Vi är enormt många i samma situation. Vi har kunskap om det som ska komma, med allt större vetenskaplig visshet och inom allt kortare tid: en temperaturökning på två grader (allt fler forskare säger tre, eller fyra), med åtföljande förstörelse av ekosystem och därmed av livsbetingelserna också för den enda arten på toppen av näringskedjan som har satt sitt eget värde och sina egna kortsiktiga intressen framför hänsynen till alla andra. Så många av oss – vuxna, kunniga, ängsliga – i samma situation, ställda inför samma uppgift, och likväl, så väldigt ensamt. Varför så ensamt? Ja, har du någon gång sett ett TV-program som tar upp hur vi som föräldrar idag skall tala med våra barn om detta tema? Har någon av våra politiska ledare fått sådana frågor? Har någon av dem luftat sitt bekymmer, i bemärkelsen ett personligt och existentiellt sådant? Svaret är nej. Det är hög tid att tala öppet om detta givet allvaret i situationen och att vi i flera år har vetat om det. Likafullt har vi som samhälle ännu inte börjat på detta samtal. Vi står utan övning och utan förebilder. Våra föräldrar kan lite eller inget lära oss om hur detta ska göras, helt enkelt för att bekymret det handlar om inte existerade för en generation sedan. Man kan invända att varje epok har haft sina bekymmer, så att frågan om hur vuxna skall kommunicera dem till sina barn alls inte är ny. Efter kriget följde en period då många var ängsliga för atomkrig mellan supermakterna USA och Sovjet. På 1950-talet kan fäder och mödrar ha legat vakna om natten på grund av rädslan för vad en sådan katastrof skulle innebära. Skillnaderna mellan det som utgjorde faran då och det som gör det nu, är emellertid enorma. För det första fanns det alltid en möjlighet att förhandlingar skulle kunna leda till ett genombrott i form av nedrustning, och därmed avblåsning av faran för atomkrig. Det fanns en politisk och diplomatisk väg fram till att reducera faran, baserad på enighet om att avlägsna hotet. Så snart sådan enighet var uppnådd kunde den implementeras ( förstörelse av existerande vapen, upphörande av produktion, förbud mot försäljning och spridning).


3 Situationen kunde alltså, genom mobilisering av erforderlig vilja och kunskap raskt och effektivt vändas: vändas från överhängande fara för katastrof till att sörja för att faran var över. Klimatförändringar och artutrotning konfronterar oss med en fara av grundläggande annan karaktär. Politiska åtgärder och påföljande förändringar i beteende kommer att kunna göra skillnad, det är sant. Men eftersom det har gått så många år utan att vi, på politisk och rättslig nivå, har vidtagit och verkställt de åtgärder som behövs, har vi förlorat värdefull tid: Vi har väntat, varit passiva, skjutit problemet – eller bördorna med att göra något – framför oss så länge att vi därmed har förvärrat problemet till den grad att det blivit okontrollerbart. Som politiskt kollektiv och som enskilda individer har vi inte velat göra förändringar i vår livsstil medan problemet var relativt litet. Genom att låta problemet växa, har vi försatt oss i en situation där vi straffas för vår underlåtelse, vår bagatellisering, vårt förnekande: arterna som är utrotade, isarna som har smält, regnskogen som är nerhuggen är förlorade för all framtid. Det klot vi ger vidare till de kommande generationerna, är inte bara långt farligare än det vi själva övertog när vi var unga; det är också mycket fattigare. Eftersom vi delar en ödesgemenskap med avseende på den beskrivna faran, är det märkligt att det upplevs så ensamt att ängslas för framtiden. I klimatfrågan är det som om ju större problemet blir och faran växer eftersom vi inte handlar, desto mer växer många människors behov av förnekande. På engelska finns uttrycket: ”to rise to the occasion”. Som kollektiv bedriver vi det rakt motsatta.

Orsaken är vi. Jag har inga personliga minnen från tiden då atomkrigsfaran var på topp i samband med Cubakrisen tidigt på 1960-talet. Men jag antar att folk lätt kunde dela sina bekymmer med varandra. När vi i så liten omfattning gör detta när det gäller faran för kollaps av världens ekosystem, beror det troligen på mycket olika orsaker. För det första är vi, som vanliga människor som lever nu, invävda i den ekologiska krisen på ett sätt som de som levde under den förra krisen inte var. Det är ju summan av våra dagliga handlingar som privatpersoner och som förbrukare som skapar humankapitalets överbelastning av naturkapitalet i vår tid: vad och hur mycket vi handlar i butiken, vår mobilitet, vår förorening; allt det som är den enskilde vuxnes bidrag till sitt lands ekologiska fotavtryck, vars verkningar sprids över hela världen (mobiltelefoner som innehåller coltan hämtat från urskogen i Kongo, etc.) Orsaken som var dag bidrar till problemet, som förstärker och intensifierar det över hela klotet, är inte en avgränsad grupp personer i ett visst land: det är vi. I kraft av vår enorma materiella förbrukning, våra inköps- och resvanor, är vi som är vuxna i dagens Norge internationellt att räkna som miljövärstingar; ett exempel inte lämpligt som förebild och efterhärmning av andra utan som skräck och varning; ju fler som adopterar vår livsstil, desto värre för miljön. De handlingar som förstärker den sneda utvecklingen är ju faktiskt inte spektakulära, inte heller klassificerade som kriminella eller stämplade som omoraliska. Att köpa den nya bilmodellen, att unna sig flera semestrar långt borta, att skämma bort ungarna med de nyaste Disneyprodukterna tillverkade i Kina – den självklarhet med vilken vi gör detta, och inte höjer på ögonbrynen över vänner och grannar som gör det, står i enorm kontrast till det spektakulära hos miljökonsekvenserna. Vårt materiella välstånd är som förringandet av naturen och arternas massdöd; orsaken rutinmässig, verkningarna oåterkalleliga. Det vanemässiga bidraget från var och en av oss ter sig så trivialt att ett ytterst litet fåtal stannar upp och reflekterar över det. Det handlar ju inte om att avvika, att göra något som tilldrar sig


4 uppmärksamhet, utan om att uppföra sig precis som alla andra. En livsstil som delas av snart sagt hela ens närmiljö och umgängeskrets, och som godkänns av myndigheter och är i linje med lagen, utlöser inga obehagliga moraliska frågor. Synen på konsumtion som källa till lycka och tillfredsställelse, och som manifestation av social status, bekräftas dessutom genom allestädes närvarande reklam och genom kulturella föreställningar om att vara vällyckad. Jag köper lite extra ”för att jag förtjänar det”. Alla de handlingar som gör sitt till att en redan historiskt svindlande hög materiell förbrukning ökar år för år är i samstämmighet med vår kulturs gällande ideal om vad som ska till för att lyckas. Därför kräver det sitt att stå emot och gå i en annan riktning. Gör du det har du hela bevisbördan. Socialt set är du en avvikare. Moralen är så pass privatiserad i vårt samhälle att om du visar kritik mot grannens påskresa till Thailand eller inköp av en urdyr Hummer, så var beredd på svar på tal. Moraliskt grundad kritik av andras handlande har nästan blivit tabu i vårt land. Känner du dig bättre, kanske? Är inte vuxna autonoma, herrar i sitt eget hus? Olas och Karis små och stora bidrag till högre global temperatur betraktas och behandlas som en privatsak: deras sak, inte ägnad för andras kritik och ingripanden. Resultatet är att vi som samhälle håller en beskyddande hand över det som bidrar till klotets ödeläggelse. Som om ekosystems intakthet kontra ödeläggelse skulle vara en privat preferens bland andra; en preferens som inte ens en gång betraktas i linje med dem med motsatt förtecken, utan som till råga på allt ges hela bevisbördan när någon vågar sätta ord på den med avseende på vissa personers handlingar. Vi praktiserar en moral som i sina samlade verkningar ödelägger våra livsbetingelse. Det är bra gjort av en kultur att demontera moralens livsbeskyddande funktion; att sörja för att inte bara det psykologiskt förväntade utan också det moraliskt godtagbara och ekonomiskt anbefallda, formas av den enskildes okränkbara rätt till att överförbruka och utarma begränsade resurser – den individuella förbrukarens rätt till stöld från framtiden, från våra efterkommande och från alla andra arter. Om någon tycker att detta blev mycket kulturkritik och lite dokumentation, så ta två exempel, det ena från Canada, det andra från USA. I Canada reste en miljöorganisation sak mot företaget som högg ner skogen i det sista habitatet i landet där en särskild art av ugglor höll till: northern spotted owls. Genom flera rättsinstanser bekräftades följande dom: ödeläggelsen av habitatet är fullt legal och kan fortsätta eftersom ”ekonomiska intressen väger tyngre än intressena av den hotade arten”. Och i USA blev aktivisten Jeffrey Leuers dömd till 22 år i fängelse för att han, som en förklarat symbolisk protesthandling hade tänt på tre SUVar (bilar med fyrhjulsdrift).

Makt till att ändra. När detta är sagt finns det anledning att understryka att några har större ansvar för den ödeläggelse vi talar om än andra. Några har enormt mycket mer makt över de krafter som styr utvecklingen i fel riktning än andra; särskilda aktörer är de krafterna. Som medborgare kan jag försöka att göra mitt för att få Statoil att dra sig ur tjärsandsprojektet i Canada, för att låta oljan ligga kvar i Barents hav, för att förbjuda reklam för särskilt miljöskadliga produkter och tjänster. Jag kan skriva, uppmana, ändra mina inköpsvanor. Men jag kan inte fatta beslut av ett slag som avgör vad som ska ske. Toppledarna inom politik och näringsliv, som Jens Stoltenberg och Helge Lund, har ett mycket större ansvar för att ändra sådana galna bruk eftersom de har mycket större makt. Det är därför bara till en viss del som det är rätt att rikta fokus mot egna preferenser, egna val, egen konsumtion, så som jag gjort ovan. Makten att


5 ändra skadliga bruk eller till att motsätta sig försök att ändra, är enormt ojämnt fördelad, också i en demokrati som Norge. Att ta på sig en personlig ägarroll till de globala miljöproblemen, till om två-graders-gränsen hålls eller överskrids, vare sig det är på moralisk grund eller i rollen som förälder för dem som ska ärva konsekvenserna det handlar om, innebär en missuppfattad tro på eget ansvar och egen makt som i realiteten skymmer ett fokus på dem vars maktbaserade beslut är enormt mycket viktigare. Att vi i bildlik bemärkelse ”alla sitter i samma båt” betyder alltså inte att alla har lika stor anledning att göra något som kan påverka i det stora. Den obehagliga sanning Al Gore pratade om, är både mer direkt politisk och mer brutal än han lät påskina: nämligen att de som har mest politisk och ekonomisk makt har bestämt sig för att göra allt för att fortsätta på en kurs som innebär ekosystemens ödeläggelse, trots politiskt motstånd och trots varningar från klimatforskare. Att bekämpa den rådande kursen betyder att bli mött med alla de maktmedel som den politiska och ekonomiska eliten råder över, vare sig det är i Norge, i USA eller i Kina. Gore tog fel då han sa: ”Problemet vi står inför är inte ett politiskt utan ett moraliskt problem”. Nej, problemet är själva det ekonomiska systemet som var och en av oss är en del av och måste agera inom; ett system med tillväxt som mål och med ökad produktion som medel, där produktionen i hög grad är liktydig med oåterkallelig skada på naturen, ”crimes agains nature”, som går fri från straff för att ingen art utom människan tillskrivs moraliskt värde (av människan). Barnets fråga gör sig åter påmint: ”Kommer det att gå bra, pappa?” ”Kommer vi att klara det?” ”Hurdan tror du världen är när jag är så gammal som du är nu?”

Raseri och kärlek. Inte bara har moral i bemärkelsen det samhälleligt förväntade och godtagna skilt lag från ekologi, från själva livsbetingelserna, från det som krävs för att säkra också vår egen arts framtid. Som individer har vi också skilt lag från kollektivet, eller mer precis: det individuellt praktiserade har kommit på kollisionskurs med det kollektivt hållbara. Kulturen ger oss absolut ansvar för oss själva och för egna val genom att förklara vår autonomi, vår rätt till självbestämmande, som okränkbar – alltsammans på individnivå. För det kollektiv vi ingår i och som våra små och stora handlingar påverkar ges vi däremot inget ansvar – inte utöver det metaforiska eller om man så vill, festtalspräglade. Jorden och alla de arter, alla de livsformer den består av, är med suveränt undantag för en art – vår egen – utan sådana rättigheter, utan sådan okränkbarhet, sådant inneboende värde. Det är det grundläggande felet: splittringen vi som kultur har skapat, och därefter agerat utifrån, mellan oss själva och allt annat liv, mellan kultur och natur, människa och natur. Ju större splittring och upplevelsemässigt avstånd, desto större främlingskap; och ju större främlingskap, desto mindre bryr vi oss om att stoppa rovdriften på en ständigt allt mer skadad natur. På så vis har förstörelsen blivit en ond och självförstärkande cirkel: ju mer vi har ödelagt, desto mer ödeläggs vår känslighet med tanke på att rädda det ännu inte ödelagda. Det handlar om vår kulturellt betingade okänslighet, vårt högmod – hybris – gentemot allt icke-mänskligt. Vi handlar som om vi står över och är oberoende av allt annat än oss själva. I stället är vi helt beroende av det. Sanningen måste förtigas och tigandet har många kostnader: vi härdar oss i stället för att känna och uppleva , förnekar i stället för att vilja förstå, lär oss distrahera oss på tusen sätt i stället för att stanna upp i det väsentliga.


6 Svaret till barnet som frågar måste börja med detta: att peka på det mest elementära av alltlivets avhängighet av betingelserna för fortsatt liv. Det är inte barnet, eller barnets förståelse – och möjlighet att känna, som är problemet. Det är vi vuxna. Det vi behöver ge våra barn är inte först och främst hopp. Hopp är vackert, idealistiskt, moraliskt oklanderligt. Men det är knappast den bästa analysen, att hävda att detta att sprida hopp, i form av positivt svar på frågan om det kommer att gå bra, är det viktigaste vi vuxna kan göra idag. Att behålla hoppet kan tvärtom visa sig skjuta upp nödvändigt handlande. Hopp kan betyda att sätta sin lit till förmåga och vilja till förändring hos de mäktiga, vilket visar sig sorgligt grundlöst. Hopp kan betyda att bli sittande stilla i båten efter att man borde ha lämnat den, eventuellt försökt avlägsna dem som styr dess riktning och bestämmer dess hastighet. Hopp kan inge en tro på egen makt och möjlighet att skapa förändring som inte motsvarar realiteterna, och låter dem som besitter makten behålla den utan kamp. Hopp kan visa sig som ett sidospår, som maktlöshet. Som tålamod gentemot det som man absolut inte borde tåla, det som läggs öde medan man hoppas på dess räddning. Om inte hopp, vaddå? Jo, två kraftkällor som hänger samman med varandra: kärlek och raseri. Kärlek till allt levande på jorden som vi delar med oändligt många arter och former av liv. Därnäst det raseri som växer i oss, antingen vi är barn eller vuxna, när vi upplever att så mycket av detta liv ödeläggs, med vett och vilja. Ett raseri närt av kärleken till det som behöver beskyddas. Ett raseri på deras vägnar som saknar röst och värn, mot de mäktigaste. Ett raseri drivet av kärlek till livet och allt levande.


Vetlesen viktigare än hopp  
Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you