Issuu on Google+

samhällsmagasinet under täcket / nr 1 2014 / 89 kr

På gaybar i Uganda | Alexandra föddes som man | Tillfredställelse genom otrohet | Från juridik till erotikbutik | Fördomar och aids | ”Det här blir vår hemlighet” | Jakten på kåtpillret | Kärlek och tillgänglighet | Hotade till livet – av den som ska älska mest | Sexskildringar i filmhistorien


Redaktion

Amanda Redin

chefredaktör/skribent

chefredaktör/videoreporter

Maria Nordlander Fanny Edstam radioreporter

skribent

Sara Lundin Agnes Källén skribent

videoreporter/skribent

Martin Mederyd Hårdh Moa Blomgren

bildredaktör/skribent skribent

Elsa Sjögren Jon Lindhe

videoreporter/krönikör videoreporter/recensent

Anders Hagström Karl Henrik Olsson skribent

layoutredaktör/skribent

Henrik Boström Marcus Alakangas videoreporter

skribent

Frida Nygren Sebastian Lööv

videoreporter

klimax.jmg.gu.se 076 / 810 07 55 Seminariegatan 1B Göteborg Klimax ges ut av Västfronten Ansvarig utgivare Per Alm

webbredaktör/videoreporter

Marcus Grönskog Kit Forsman

videoreporter/krönikör illustratör/skribent

Fanny Astner


ledare nr 1 2014

3.

.

KLIMAX

Välkomna till första numret av Klimax!

F

ör några månader sedan satt redaktionen och tvångsbrainstormade fram olika idéer till magasin: vem ska vi vända oss till? Vad vill vi skriva? Hur ska vi skriva? Vilka historier vill vi berätta? Inte den lättaste av uppgifter, då vi alla hade olika syn på vad magasinet skulle vara, och floran av historier är ändlös. ”Som en blixt från klar himmel”, slog det oss! SEX! Plötsligt kom en kvinna in i rummet. Iklädd en färgsprakande Gudrun Sjödénsjal lyste hon upp rummet då hon bjöd upp en gnällig redaktionsmedlem i hörnet till dans. Plötsligt stannade hon till, klev upp på bordet och utbrast ”Ett samhällsmagasin med sex som vinkel skulle berika mitt liv!” Faktum är att kvinnan, som sedan skulle visa sig heta Mona, hade rätt.

ämnets ständiga aktualitet. För att citera den gode Oscar Wilde: ”Everything is about sex, except sex itself. Sex is about power”. Detta tog vi fasta vid när vi skrev långa reportage och kortare neddykningar i sexets roll i samhället. Normbrytande, jämställt och underhållande. I första numret av Klimax kan du läsa om Dona och Nora som tvingades fly sitt hemland på grund av sin sexuella läggning. Du kan också läsa om sex genom filmhistorien och debatten om tidelag, bland MYCKET annat.

Vi tycker att marknaden saknar ett magasin som Klimax. I den gigantiska tidningsvärlden finns ingen som tar sig an samhällsfrågor med sex som utgångspunkt – trots

Fotnot: Den dansande kvinnan i rummet var enbart en metafor för vår kreativa process som lett fram till tidningen som du nu håller i din hand.

Det har varit roligt att göra klimax. Vi hoppas att du som läsare finner lika mycket nöje i att läsa vårt magasin som vi gjorde i att producera det.


innehåll nr 1 2014

.

KLIMAX

20

Kill the Gays bill. Nu hårdnar klimatet i Uganda, ett av världens tuffaste länder för hbtqpersoner. Klimax har besökt huvudstaden Kampala där en ny antihomolag nyligen klubbats igenom i parlamentet – och gått på gayklubb för att träffa människorna som trots hot vågar vara sig själva.

6 14

8 15

18

20

”Som man förväntas jag tänka på sex ...” Möt Robert, som tillhör en av Sveriges lågmälda minoriteter: de asexuella.

Spelmediet präglas fortfarande av en mansdominerande kultur. Varför?

homosexualitet i världen. Hur kan gamla koloniallagar fortfarande ha så stort inflytande?

Stolt homosexuell muslim. Ardeshir Bibakabadi berättar hur han lärde känna sig själv i ett förtryckets Iran.

Har vi inte kommit längre? Jon Lindhe om bakåtsträvan inom spelbranchen.

Klimax går på gaybar i Uganda.

11 16

Det våras för portabel erotik. Hur fungerar Femtio nyanser som ljudbok?

Lagar och censur har länge dikterat hur kärlek visas på film. Se sexets utveckling i filmhistorien.

28

Dona och Nora tvingades fly. Från Albanien till Sverige för att undslippa sina fäders våld.

13

Sjung om kärlek. Hur har sexuella teman präglat populärmusik?


5.

54

40

Otillgänglighet i det sociala livet. Ett stort problem för många människor. Det finns mycket att göra för att underlätta kärlekslivet för den som har en funktionsnedsättning.

Alexandra föddes som man. I puberteten kände hon att hon utvecklades i fel riktning. Efter många år bärandes på den stora hemligheten tog hon mod till sig och ansökte om en könskorrigering.

28

Vad händer när den som ska älska mest och ovillkorligt är den som hatar och slår? Klimax har träffat Dona och Nora som båda flytt till Sverige undan våld och terror från sina fäder. Brottet? Att vilja älska vem de vill.

35 50

36 54

65

70

Att delatga är att acceptera. Kit Forsman om vad OS i Sotji medför moraliskt.

I sex år bar Ramona på en hemlighet. En hemlighet som bara hon och hennes styvpappa visste om.

Kan man vara kär i flera personer samtidigt? Karin har haft en utomäktenskaplig affär i fem år.

Weronica Orrekvist sade upp sig från jobbet som familjerättsjurist på bank för att ta över en erotikbutik. Det otillgängliga. Hur kan kärleken underlättas för den som har en funktionsnedsättning?

Sex-Books. Anders Hagström recenserar det senaste inom liderlig litteratur.

40

Alexandra föddes som man. Vid 20 års ålder genomgick hon äntligen sin könskorrigering.

45 60

Kan man bota olust? Många kvinnor lider av minskad sexlust, men få söker hjälp. Läs om sökandet efter det perfekta läkemedlet. Att bryta tystnaden. Positiva Gruppen Väst jobbar med att bekämpa fördomar kring hiv och aids.

72 könsordbok.

Sexikon. Som ett lexikon, fast om sex. Ett sexikon. Eller en


porträtt nr 1 2014

.

KLIMAX

”Som man förväntas Robert är 39 år gammal och bor i Malmö. Det är bara hans närmaste vänner som vet vad som skiljer Robert från många andra – han har ingen sexdrift. Hans föräldrar vet också hur det ligger till. – Jag tror inte riktigt att de förstår vad det innebär. Att man kan vara asexuell liksom. Ord: AGNES KÄLLÉN Illustration: FANNY ASTNER

R

obert har varit asexuell så länge han kan minnas, därför kan han inte riktigt säga att ett sexliv är någonting han saknar. – För att kunna sakna något måste man ju vid något tillfälle ha haft det. Så är det ju inte för mig, förklarar han. Under tonåren blev det uppenbart att Robert inte fungerade som de andra i hans ålder. – Jag provade att onanera när jag kom in i puberteten eftersom att kompisarna pratade om det. Och det funkade ju och så, rent fysiskt. Men jag kände liksom inte att jag fick ut något av det. Och så fortsatte det. Att bli kär är inga problem, men att ha ett förhållande är däremot svårt. – Ja, alltså den står ju och så. I början när jag träffar någon tjej kan jag liksom fejka det ett tag, men det håller ju inte i längden, förklarar Robert. – De flesta fattar inte riktigt vad det är och tar det personligt istället, blir ledsna och så. Robert tror att det kanske hade varit lättare att bli accepterad som asexuell om han var kvinna. Kring män finns fortfarande någon slags myt att man ska vara kåt hela tiden. – En tjej verkar ju liksom bara lite pryd, som en så kallad ”fin flicka” om hon inte är intresserad av sex, medan jag som man förväntas anse att sex är det viktigaste i livet. Så är det inte för mig, men det är som sagt ingenting jag saknar. Att så få vet om att asexualitet ens existerar tycker Robert är ett problem. Själv kom han inte i kontakt med termen förrän för tio år sedan, på internet.

– Det var då jag insåg att ”jaha, det är nog det jag är”, säger han. Just därför borde man prata om det mer, till exempel på sexualundervisningen i skolan, tycker Robert och liknar asexualitet vid homosexualitet. – Det förklarar de väl i skolan? Asexualitet är likadant, en sexuell läggning som avviker från normen. Det hade varit skönt om folk visste att det finns och vad det är för något. Att slippa förklara mig, säger Robert. – Och självklart så att andra som är asexuella ska känna att det är okej, det är inget konstigt egentligen. Robert berättar att han läste någonstans att runt en procent av Sveriges befolkning är asexuell. Det är många, framför allt i förhållande till hur många som faktiskt vet vad det är, tycker han. En dröm han har är att en dag kunna gifta sig och kanske skaffa barn. Men han tror att utsikterna är dystra: – I så fall måste det ju vara någon annan som också är asexuell, annars kommer det inte att funka. Och sedan måste ju allt annat klaffa också, personlighetsmässigt och så. Jag träffade en tjej ett tag som bodde i Danmark. Hon var också asexuell, men det var ungefär det enda vi hade gemensamt. Så ska det ju inte vara liksom. Robert menar att det kommer att bli svårt för honom att hitta en kvinna att bli kär i, som dessutom delar hans ointresse för sex. Därför har han förlikat sig med tanken att han kanske aldrig hittar henne. – Det är ju som att leta efter en nål i en höstack, säger han med en suck.


7.

jag tänka på sex”

Om asexualitet Att vara asexuell innebär för vissa att man inte känner någon sexuell lust överhuvudtaget, medan det för andra betyder att man blir upphetsad men inte känner ett behov av att dela det med någon annan person. Det är alltså inte som celibat, då man lever i avhållsamhet av till exempel religiösa skäl. En del är asexuella av medicinska anledningar, men det vanligaste är att man ”bara är det”, precis som andra typer

av sexuella läggningar. Övergrepp eller psykiska sjukdomar förekommar i lika stor utsträckning hos asexuella som hos sexuella. Vill man veta mer eller få kontakt med personer som är asexuella kan man besöka Nätverket Asexuells hemsida på www.asexuellt.blogspot.se eller den amerikanska sidan The Asexual Visibility and Education Network (AVEN) på www.asexuality.org.


porträtt nr 1 2014

.

KLIMAX

”Mamma sa att jag skulle hamna i helvetet” Ardeshir Bibakabadi gick i mer än halva sitt liv med en känsla av att vara annorlunda. Först när han flyttade till Sverige vågade han acceptera vem han var – en homosexuell muslim. - Jag trodde inte det fanns kärlek mellan män över huvud taget, för det fanns ingen kunskap. Ord: Martin Mederyd hårdh Bild: Henrik Boström

U

nder uppväxten i ett Iran före revolutionen visste Ardeshir Bibakabadi att det var något som särskilde honom från hans kamrater. Det var i tonårsåldern som jag började känna en längtan efter att vara ihop med någon. Jag försökte med tjejer och umgicks med många. Det var den iranska medelklassen, rikare iranier, med massor av fester som jag var bjuden på. Vi dansade innan revolutionen och umgicks även efter, men jag kände aldrig någon dragning till någon av dem. När revolutionen bröt ut gällde andra normer. Ardeshir tog till drastiska mått för att känna sig som en av alla andra, men förgäves. – Jag försökte verkligen. Jag gick på horhus i Teheran, efter att en kompis övertalat mig. Det var det första året som Khomeini tagit över, så de fanns fortfarande. Då kände jag mig tvungen att visa vad


9.

jag går för, men jag klarade inte av det. Då visste jag till 100 procent. I början av 90-talet flyttade Ardeshir till Sverige, där han träffade Anna. De gifte sig och fick en son tillsammans. Känslorna för henne var genuina, men likväl växte känslan i hans inre fram. Det var män han var intresserad av. Konstigt nog kände jag att attraktionen fanns där när jag kom till Sverige. Vi hade bra sex under alla åtta år vi var tillsammans. Jag tror att det var pressen i Iran som inte fungerade för mig. Det var liksom inte det bästa sättet att visa att man är en man, att gå till horhus. Relationen till Anna var så pass god att hon accepterade och stöttade Ardeshir när han till slut insåg att det var en man han ville dela sitt liv med. 1994 förälskade han sig i en svensk man. – Anna anpassade sig efter mina villkor och vi gick på gayklubbar tillsammans. Jag kände mig fri med henne, men sedan blev jag kär. 1996 gifte han om sig med den svenske mannen, som också lämnade ett äktenskap med en kvinna och två barn bakom sig. – Som tur var var min sociala trygghet stor. Men det var hårda angrepp mot mig när jag ville gå ur mitt äktenskap och leva ut mina inre tankar och förälskelsen. Vi bröt mot alla normer, vilket också gjorde mig väldigt isolerad. Familj och vänner, alla vände mig ryggen. Min mamma sa att jag skulle hamna i helvetet och mina syskon trodde att jag bytt kön och blivit kvinna. I samband med vändningen i livet kom han i kontakt med den lilla, men rikstäckande, organisationen Homan. Snart kom han att leda Göteborgsfilialen, vilket i dag är hans heltidsjobb. Från ett litet kontor i Haga räcker han ut en hjälpande hand till HBT-personer som invandrar till Sverige. – Jag var tvungen att hitta en sysselsättning som kunde ge mig näring att fortsätta. Nu kan man jämföra sig med andra homosexuella muslimer i andra länder, till och med imamer som är homosexuella, så det har blivit bättre. Jag har massor med erfarenhet som jag tror att landsmän kan uppskatta. Situationen i Sverige är helt klart bättre, men Ardeshir upplever fortfarande att påtryckningarna från andra muslimska invandrare tynger honom. Folk frågar hur det kan fungera, att vara homosexuell och muslim. ”Det finns väl inte”, säger de. Men jag finns. Det funkar utmärkt. Din religion är en privatsak, som precis som ditt privatliv bara angår dig. Jag tar diskussionen och tänker inte visa någon rädsla. Men kvar ligger tyngden hemifrån. Kontakten med familjen är i det närmaste obefintlig. – Min mamma är gammal och det går inte att prata med henne över huvud taget. Hon är väldigt religiös och tyckte att jag var hemsk som

Iranska revolutionen och situationen för HBT-personer i dag Missnöje med Shahens (kungens) politik och Shahens försök på att göra det iranska samhället mer västerländskt ledde år 1979 till den iranska revolutionen. Det monarkiska styrsättet förkastades och ersattes med en islamisk republik. Irans styrelseform är en blandning av präststyre och demokrati. Den andliga ledaren är landets översta chef och kan bland annat upphäva beslut fattade av presidenten och parlamentet. Dessutom kontrollerar den andlige ledaren rättsapparaten, radio, TV, polisen och de militära styrkorna. Den iranska grundlagen från år 1979 slår fast att islamisk lag, sharia, står över alla andra lagar i samhället. Källa: globalis.se Sexuella kontakter mellan män är kriminaliserade och kan leda till dödsstraff. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också kriminaliserade och bestraffas med 100 piskrapp. Om handlingen upprepas kan kvinnor vid den fjärde domen straffas med döden. Lagen förbjuder alla parrelationer utanför äktenskapet. Att sammanföra två homosexuella personer är också förbjudet och bestraffas med prygling.Hbt-personer skyddas inte heller från diskriminering eller hatbrott. Källa: RFSL

lämnade allt för en man. Jag har kontakt med ett par av mina syskon, men flera av mina bröder pratade jag inte med på 20 år. Men det förgångna och förtrycket ligger bakom honom. I dag är Ardeshir till freds med sitt liv: – Jag är väldigt lycklig. Det kan vara en eller två personer jag hjälper i veckan, som är beroende av mig. Min existens kan vara viktig för dem och då känner jag mig lycklig.

SE TV-REPORTAGET OM SITUATIONEN FÖR HOMOSEXUELLA INOM SVENSK ISLAM OCH ALDESHIRS AMBITIONER OM ATT ÖPPNA EN MÖTESPLATS FÖR HOMOSEXUELLA MUSLIMER PÅ KLIMAX.JMG.GU.SE


GÖTEBORG INTERNATIONAL FILM FESTIVALS

INVIGNINGSFEST

2003

Bild av Danilo Stankovic

24/ 01

LUCY LOVE (DK) KÖNSFÖRRÄDARE XENIA KRIISIN INVSN FRITJOF ERSGÅRD GE- OLOGY (NYC/I LOVE VINYL) Live

DJmarathon

LYDIA KELLAM KORALLREVEN

MAGNUS CARLSON (WEEPING WILLOWS) DJ SCOUT KLAS

Naïvité presenterar ZONEN - En natt inspirerad av ANDREJ TARKOVSKIJ

med konst, dans & mode av

Alina Chaiderov, Rickard Ljungdahl Eklund, Petr Davydtchenko, Yngvild Sæter, Majli af Ekenstam, Demenz, Anders Olofsson, Sanna Lindholm, Anna Bergström, Xenia Kriisin & Anna Hansen m fl PUSTERVIK 24 januari kl 20-03 Biljetter: 295 kr, giff.se.

Naïvité


kultur nr 1 2014

11. 11.

.

KLIMAX

Ännu fler nyanser...

B

öckerna som blivit en global succé finns alltså nu på ljudband för den som vill ha med sig lite spänning i bussen, på joggingrundan eller... vad vet jag?

”Först så tyckte jag att det var skitjobbigt när första sexscenen kom. Sen hade jag en fantastisk producent, Tove, som tyckte att det var lika jobbigt som jag. Sen började vi asgarva och sen blev det slentrian” säger hon i sin podcast som hon gör tillsammans med skådespelarkollegan Anja Lundqvist.

Julia Dufvenius som har läst in E.L. James boktrilogi Femtio nyanser kallar böckerna för 1800 sidor porr på sin podcast. Ord: Karl Henrik Olsson Illustration: Fanny Astner

Boken handlar om litteraturstudenten Anastasia Steele och hennes erotiska äventyr Julia Dufvenius. med den framgångsrike VD:n  Bild: Sören Vilks Christian Grey. Så ta för dig om du vill höra stycken i dina hörlurar som: ”Han rör sig hårt mot mig, snabbt och intensivt mot min svidande bak. Känslan är ljuvlig, rå, förödmjukande och helt otrolig” eller ”Hela hans kropp spänns under mig när jag drar munnen fram och tillbaka, trycker in honom långt in i svalget och ut igen med spända läppar… om och om igen”. ”Men nyckeln till att det gick så bra att läsa in om den sexualiteten, det är för att det är ur en kvinnas perspektiv. Hon är inte objektet, hon är inte objektifierad utan det handlar om hennes lust som hon ger uttryck för, och det var därför det var så coolt” säger Julia Dufvenius. Och för den som inte får nog är nu sällskapsspelet här, Femtio nyanser av honom – Partyspelet, som rekommenderas för personer över 18 år.


EN KLIMAX PRODUKTION OM LAG OCH MORAL

Se filmen på klimax.jmg.gu.se

En lag i tiden? Att ha SEX MED DJUR har länge varit FÖRBJUDET I SVERIGE, men inte under de senaste 70 åren. Det är något som många POLITIKER nu vill ändra på. Och den 1 april ska TIDELAG återigen KRIMINALISERAS. Men VEM är den nya LAGEN till för att SKYDDA? ett reportage av MARCUS ALAKANGAS och ANDERS HAGSTRÖM


kultur nr 1 2014

13.

.

KLIMAX

Sjung om kärlek När gruppen Malta sjöng ”Dina bröst är som svalor som häckar” i Melodifestivalen 1973 skapade de en utbredd debatt. Idag är det få som hade höjt på ögonbrynen åt låten, men betyder detta att det sjung mindre om sex idag?

D

Ord: Sebastian Lööv

et sexuella innehållet i låttexter har varierat över tid, men används lika flitigt idag som på 1960-talet, om än i olika former. Sexuella referenser fyller funktioner i nästan alla typer av musik, men gestaltas på olika sätt i olika genrer. Att säga att det sexuella innehållet har ökat i modern musik låter sig inte göras. Det saknas forskning på området, men vissa genreskillnader när det gäller det sexuella innehållet i låttexter går att urskilja. – Graden av sexuellt uttalade texter varierar från genre till genre. Det beror på att alla genrer har sina egna konventioner för vad man sjunger om. Proggare till exempel sjöng nästan aldrig om kärlek över huvud taget, än mindre om sex, säger Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs Universitet. Svårigheten med att analysera det sexuella innehållet i låttexter är att en låttext på papperet är någonting helt annat än en text som sjungs, hävdar Lars Lilliestam. Vid en analys av en sångtext måste man alltid ha låtens sammanhang med i tankarna. Det har ofta hänt att innehållet i låttexter har missuppfattats och tolkats som sexuella, trots att de inte nödvändigtvis är det. Somliga genrer arbetar mycket med bildspråk. I Bluesmusiken är det enligt Lars Lilliestam vanligt med texter som för den invigde är sexuella, men som vid en första anblick kanske inte uppfattas så på grund av bildspråket. – Vad är det normala i en kultur, och vad är det onormala? Det handlar om tolkningar, och i slutändan är det du som tolkar, säger Lars Lilliestam. En sångtexts innehåll kan ändras efter den tredje versen. Inom hiphopen finns en tradition av att rappa om sex som går tillbaka till den afroamerikanska kulturen under slaveriets tid i Nordamerika. Det är dessutom en genre där själva texterna intar en central roll. Johan Söderman, som är biträdande professor i musikpedagogik

på Malmö högskola, menar att det finns ett större beaktande av sex i den amerikanska hiphopen än vad det gör i till exempel den svenska. – Hiphopen är idag den musikgenre som är mest politisk. Det politiska innehållet i den svenska hiphopen överskuggar det sexuella innehållet, säger han. Enligt Johan Söderman har det historiskt funnits ett bejakande av sex inom den afroamerikanska kyrkotraditionen, och detta bejakande lever kvar i modern hiphop. I den amerikanska hiphopen har det funnits en tradition av att använda grova sexuella referenser för att provocera. Även i den nutida hiphopen har det funnits, och finns, rivaliteter mellan olika områden i USA. Ett exempel är den fejd som fanns på nittiotalet mellan rappare från USA:s öst- och västkust. – Västkust-hiphopen provocerade Östkusthiphopen med ett grövre sexuellt innehåll, säger Johan Söderman. Han tror inte att det sexuella innehållet i hiphopen ökar. Däremot menar han att ordens innebörd förändras över tid. Ett ord som knulla har idag mindre laddning än vad det har haft tidigare. Hiphopen har alltid varit en metaforrik musikgenre, men Johan Söderman tror det finns en möjlighet att man är mer direkt med de sexuella referenserna i modern hiphop än tidigare.

Bild: Malmö högskola Johan Söderman, biträdande professor i musikpe­ dagogik, Malmö högskola.


kultur nr 1 2014

.

KLIMAX

Spela lika i klassrummet Med sin blogg Spelläraren vill Felix Serrao förmedla hur datorspel kan användas i skolan och hur det kan komma till nytta i undervisningen. Ord: Marcus Grönskog

F

elix Serrao menar att bristen på kunskap kan vara betydande för barnens skolgång. – För att förstå barnen krävs också en förståelse av deras fritidsintressen – och datorspel är en stor del av ungdomars liv, säger han. Som legitimerad lärare arbetar Felix med specialundervisning för elever med speciella behov. Eleverna kan ha sociala problem eller andra anledningar till att de inte har samma möjlighet att hänga med i den vanliga skolundervisningen. – En del av eleverna väljer spelen framför skolan eftersom de får betydligt starkare ramar gällande vad de kan utföra. Spelen som barnen spenderar en stor del av sin vakna tid med kan däremot användas till något bra, menar Felix. – En elev i klassen fick skriva en historia om det Batman-spel han precis hade spelat. Eftersom jag känner till vad det är för slags spel kunde vi skapa en dialog som var intressant för båda parter, säger han. Men det är inte alltid man som barn känner sig välkomnad till ett spel. Ett betydande bekymmer är att unga tjejer kan ha svårt att identifiera sig i rollen som spelfigur. – Spelmediet präglas fortfarande av en mansdominerande kultur där hjältarna är våldsamma, tuffa och sällan visar känslor. Varför är det bara tjejerna som gråter eller som kan visa sin konflikträdda sida? Felix menar att unga som spelar ofta gör det utan ett filter vilket gör att uppenbar satir lätt kan feltolkas och istället ger en bild av hur man ska bete sig. Ett exempel på detta är Prinsessan Peach från Mario-spelen som trots att hon

är spelbar i flera titlar, fortfarande är klädd i rosa klänning och tiara. – Hade det inte gett en spännande bild om hon helt plötsligt hade samma rörmokarkläder på sig som Mario har? Felix Serrano driver Flera nätspel som är bloggen Spelläraren. direkt riktade till tjejer handlar i stor utsträckning om vikten av att se bra ut och vad som förväntas av en i samhäll­et. – Det är ett i raden av ålderdomliga sätt att tänka som fortfarande influerar media av olika slag. Vi ser det fortfarande i filmer, ett medium som funnits mycket längre än spelen. Antalet kvinnliga spelare uppfattas i Sverige vara ungefär 50 %. En siffra som gör genusdebatten än mer intressant. – Ett exempel är The Last of Us som är ett stort spel som nyligen lyckats mycket bra med sin kvinnoporträttering. Spelet målar upp en värld som förstörts efter att en sjukdom smittat större delen av jordens befolkning. – Här var det överraskande att se att en av spelets starkaste karaktärer faktiskt råkar vara en kvinna och på många sätt mer intressant än den faktiska manliga huvudrollen. I framtiden hoppas Felix att mer fokus läggs på berättande och karaktärsutveckling i spel. Då kan inte porträtteringen av kvinnor gömma sig bakom samma fasad som det gjort hittills. – När kvinnor inte längre fungerar som motivation för spelaren att döda en massa fiender så måste utvecklarna tänka i nya banor, säger han.


Har vi inte

15.

kommit längre? Jon Lindhe undrar hur spelbranschen fortfarande kan präglas av ålderdomliga könsnormer.

S

ent ska syndaren vakna. Det var tanken som slog mig när jag här om dagen såg på Anita Sarkeesians tankeväckande Youtube-filmer om sexism inom dator- och tv-spel. I tre informativa tjugominutersfilmer går hon igenom hur kvinnliga karaktärer skildras i spelens värld. Hon visar på hur ”en dam i nöd”-tanken genomgående har använts för att motivera den manliga huvudkaraktären i en väldig massa spel sedan tidigt 80-tal och hur denna berättartekniska idé har reducerat kvinnor i spel till objekt. Hon visar även på att denna tanke långt ifrån har försvunnit utan snarare lever och frodas inom dagens spel. Det är en timme av irritation, ilska, och förvåning som lämnar mig med tanken: har vi inte kommit längre än såhär? Att sexismen lever och frodas inom spelens förlovade värld känner nog de flesta till. Kvinnliga karaktärer har som regel mindre kläder på sig än manliga i de flesta spel och spel med en kvinnlig huvudperson är i klar minoritet. Det har historiskt förklarats med att spelutvecklarnas huvudsakliga målgrupp har varit unga killar, och det var kanske sant för 20 år sedan, men sen dess har det hänt en del. Idag är dator- och tv-spel inte längre ett fritidsintresse reserverat endast för tonårskillar, allt fler äldre spelar också och andelen kvinnliga spelare i Sverige är nästan 50 procent. Så ser alltså verkligheten ut, men spelföretagen och spelutvecklarna verkar inte ha hängt med. Det är också förvånande att samhället inte vekar bry sig. Trots att spelandet har blivit mainstream så tillåts spelen att existera i någon form av skyd-

dad bubbla, en bubbla som inte utsätts för kritik på samma sätt som andra kulturyttringar. Visst görs det filmer med kvinnosyn som andas 50-tal, men dessa utsätts (oftast) för kritik, något som spelen verkar slippa. När exempelvis de senaste GTA spelet i de stora tidningarna hyllades av en enad presskår ställde ingen sig frågan; varför kan man fortfarande inte spela som kvinna? En spelbar kvinnlig karaktär kunde väl utvecklarna Rockstar ha bjussat på. Om det mot förmodan skulle höjas lite kritiska röster så möts dessa ofta av en våg av kritik. Något som Anita Sarkeesians fick uppleva när hon började granska spelvärlden och fick utstå både hot och förtal på internet. Så vad kan vi då göra? Vi som själva tycker om att spela eller har barn som spelar. Jag har på det senaste börjat fundera på mina egna spelvanor och insåg att jag var en del av problemet. Det senaste spelet jag införskaffade, Max Payne 3, går i princip ut på att en sur man med mörk röst försöker rädda en flicka i nöd med hjälp av diverse skjutvapen och en stor dos övervåld. Allt i slowmotion. Jag är medveten om spelets brister, men trots det så köpte jag det utan närmare eftertanke. Vad sänder det för signaler till spelutvecklare? Jag har bestämt mig för att tänka ett varv till nästa gång jag köper ett nytt spel och skaffa något som speglar verkligheten lite bättre. Kanske är det i den änden vi får börja, med lite gammal hederlig konsumentmakt.

Jon Lindhe


kultur nr 1 2014

.

KLIMAX

Cinematiskt sex 1896 – Första kyssen I den 47 sekunder långa filmen The Kiss återskapar skådespelarna May Irwin och John C. Rice en scen ur musikalen The Widow Jones. Bakom kameran stod ingen mindre än Thomas Edison, och filmen orsakade skandal vid visningen. Publiken var chockad, och kritiker kallade filmen ”grotesk” och uppmanade till polisingripanden vid visningarna.

Bild: Paramount Pictures

1924 – Homosexualitet

En filmkyss fick enligt Hays-koden inte vara i mer än tre sekunder, men Alfred Hitchcock var en regissör som utmanade censuren. I Notorious från 1946 talar Ingrid Bergman och Cary Grant i låga, förföriska röster och håller sig, tekniskt sett, till tresekundersgränsen för kyssar genom att ta små pauser.

Den tyska stumfilmen Mikaël var en av de första att skildra en homosexuell relation mellan två män; en konstnär och hans modell. Den första filmen med en öppet positiv inställning till lesbisk kärlek var även den tysk; Mädchen in Uniform från 1931.

Filmskaparen Cecil B. DeMille utmanade reglerna för vad som gick att visa på film, och efter DeMilles Manslaughter blev censuren i USA hårdare. Filmen innehåller scener som antyder orgier och lesbiska scener. Politikerna i Washington var inte glada, och några år efter filmsläppet tvingades filmstudior att censurera sina filmer. Högsta domstolen beslutade att yttrandefriheten inte omfattade filmer, och Motion Picture Association of America skapades och upprättade en guide för självcensur; Hays-koden.

Bild: Elektrafilm

1922 – Orgier

Bild: ABC/Disney/Buena Vista

Ord: Elsa Sjögren

1946 – Längre kyssar

Bild: Deutsche Film-Gemeinschaft

Från den första kyssen till osimulerat oralsex — här är tio filmer vars kontroversiella sexuella teman och scener har brutit ny mark.

1933 – Första samlaget Europa var långt före Hollywood med sexscener. Det tjeckiska dramat Ecstasy har tilldelats äran att vara den första icke-pornografiska filmen att skildra ett samlag och en kvinnlig orgasm, men kameran lämnar aldrig skådespelarnas ansikten.


17.

1995 – Tonårssex I Kids skildrar Larry Clark en grupp tonåringar som driver runt i New York och festar, har sex och tar droger. Filmen gav upphov till diskussion på grund av karaktärernas ringa ålder (skådespelarna var myndiga, men många av karaktärerna var minderåriga) och den raka skildringen av den sexuella kulturen bland tonåringar.

2013 – Sexberoende

Bild: Zentropa

Bild: Buena Vista Pictures

Lars von Trier bidrar till ämnet kontroversiellt sex även i år. Tidigare har Antichrist orsakat upprörda reaktioner på grund av de grafiska och våldsamma sexscenerna. Nu är den danske regissören tillbaka med Nymphomaniac, en fyra timmar lång berättelse om en sexberoende kvinnas sexuella erfarenheter från födseln till 50-årsåldern. För att kunna göra verkliga, grafiska sexscener bytte von Trier ut de ordinarie skådespelarna mot porrskådisar vid de mest explicita scenerna.

2013 – Lesbiskt sex 1965 – Bisexualitet

Bild: Wellspring Media

2003 – Riktigt sex Vincent Gallos film The Brown Bunny visades för första gången på Cannesfestivalen och klassades av en kritiker som den sämsta filmen i festivalens historia. Filmen väckte stor uppmärksamhet för en icke-simulerad scen där Chloë Sevigny utför oralsex på Gallo. Som resultat valde Sevignys agentur att avsluta kontraktet med skådespelarerskan, och kallade scenen för näst intill pornografi.

Bild: Wild Bunch

Hays-koden förbjöd homosexuellt innehåll i amerikanska filmer fram till 1968, och filmatiseringen av romanen Inside Daisy Clover utmanade reglerna med en positiv porträttering av en homosexuell karaktär. Rädslan för en potentiell skandal ledde dock till att det homosexuella temat tonades ned i filmen. Filmbolaget insisterade på att Robert Redfords homosexuella karaktär fortfarande hade ett visst intresse av kvinnor, och i själva verket var bisexuell.

En sju minuter lång lesbisk sexscen har bidragit till uppmärksamheten kring den franska filmen Blue is the Warmest Color. När filmen visades på Cannesfestivalen var reaktionerna från publiken blandade, en del lämnade salongen medan andra applåderade när kvinnorna nådde klimax.


omvärld nr 1 2014

.

KLIMAX

gamla koloniallagar Ord: SARA LUNDIN Grafik: WIKIMEDIA COMMONS/SARA LUNDIN

Under 2013 har hbtqfrågorna debatterats så mycket att nagelprotest blivit ett nytt ord. Emma Green Tregaros målade naglar var ett ställningstagande mot Rysslands nya lag mot homosexuell propaganda och blev en världsnyhet under friidrotts-VM. En liten färgklick i ett år som annars varit väldigt grått för jämställdheten.

Någon enstaka setvinst har det blivit men för hbtq-rörelsen får man nog se 2013 som en förlorad match. Vad många kommer minnas från året som gått är antigaylagen i Uganda som i slutet av december röstades genom i det ugandiska parlamentet och nu bara inväntar en underskrift av presidenten för att börja gälla. Fyra länder har under 2013 gjort det lagligt med samkönade äktenskap; Frankrike, Nya Zeeland, Storbritannien och Uruguay. Tillsammans med tolv andra länder och några delstater i USA bildar de inte ens en fjärdedel av de åttio länder där homosexuella handlingar är förbjudet enligt lag. I Indien avkriminaliserades homosexualitet 2009 men fyra år senare ändrade

man sig och landets högsta domstol beslöt att återinföra den över 150 år gamla koloniallagen mot homosexualitet. Koloniallagen härleder tillbaka till 1800-talet när Storbritannien var en stormakt och härjade runt i världen på jakt efter kolonier. Lagen mot homosexualitet, eller sodomi, som den kallades då, föddes 1860 i Indien. Den färdades sedan med britterna till stora delar av Asien och Afrika. I dag har Storbritannien lämnat många kolonier och på sin egen ö tillåter man numera samkönade äktenskap. Men deras gamla kolonilagar lever fortfarande kvar i stora delar av det brittiska samväldet. Enligt en rapport från Human Rights Watch har fler än hälften av de länder som förbjuder homosexualitet sina lagar kvar från ett brittiskt

Samkönade äktenskap Samkönade partnerskap eller dylikt Utländska samkönade äktenskap erkänns Begränsat erkännande av samkönade äktenskap Inga juridiskt accepterade samkönade samlevnadsformer Förbud mot ”homosexuell propaganda”


19.

lever kvar i världen KL GR IM AN AX SK AR

Milda straff Hårda straff Livstids fängelse Dödsstraff

kolonialvälde. Däribland finns länder som Burma, Pakistan, Sri Lanka, Singapore. Endast fyra länder har avsagt sig sina kolonaillagar; Australien, Fiji, Hong Kong och Nya Zeeland. I Afrika finns det 17 länder som fortfarande har kvar lagarna. Av de länder runtom i världen som kriminaliserar homosexualitet gör hälften det på grund av koloniallagarna, enligt Human Rights Watch. Även i Europa arbetar hbtq-rörelsen i motvind. Enligt Sida har attityden mot homosexuella och deras rättigheter hårdnat på många håll i världen de senaste åren. Förutom Ryssland finns det flera andra länder vars lagar kränker hbtq-personers rättigheter. Litauen har på senare år infört flera lagar som kränker homo- och bisexuellas rättigheter. I Ungern är utvecklingen också på väg mot restriktioner och kränkningar. Där finns ett lagförslag som liknar det som gick igenom i St Petersburg. Skulle förslaget gå igenom skulle det bli förbjudet att propagera för ”avvikande sexuellt beteende”. Vad som menas är sexuella

relationer mellan personer av samma kön. Men vilka är människorna som drabbas? Klimax har gjort två djupdykningar i olika hbtq-samhällen för att låta människorna som påverkas komma till tals.


20.

K채rleken


som vågar

21.

”Hang them.” Så löd rubriken i den ugandiska tidning som år 2010 bild- och namngav över hundra personer som utpekades som homosexuella. Tre år senare är situationen för Ugandas hbtq-samhälle mycket oförändrad. Men mitt i bland allt finns människorna som vågar och bara vill vara sig själva.

D

Ord & Bild: Sara Lundin Illustration: Fanny Astner

omdomdom domdom. Tjejerna skriker av glädje. Med tajta kläder rör de sig hoppande till musiken. De kollar varandra i ögonen och dansrörelserna blir allt yvigare där de står på den lilla scenen, uppbyggd av träpallar. När låten kommer igång sjunger de med och under dem gungar plankorna i takt med musiken. There was a time, I met a girl of a different kind. We ruled the world. Lite längre bort på dansgolvet rör sig två killar tätt ihop. Hettan från dagen hänger fortfarande kvar i luften och blandas med värmen från de dansande kropparna. Don’t you worry child, See heaven’s got a plan for you. Det här är Ram, en av mycket få gayklubbar i Ugandas huvudstad, Kampala. Av säkerhetsskäl finns det ingen officiell adress. Det har hänt att både polis och civila kommit hit och varit våldsamma. Säkerheten är prioriterad. Vid porten står en vältränad ung man i vit t-shirt och söker igenom besökarnas väskor. Musiken dunkar. Bredvid en liten bar skymtar dansgolvet. Där är de dammiga träväggarna dekorerade med bambustänger och blad. Ljusslingor blandas med discoljus och skapar en mjuk kontrast till det nattliga Kampalas beckmörker. Tillsammans med en tv som visar musikvideor på kortsidans vägg lyser lamporna upp

besökarnas leenden. Klubben är bara öppen en kväll i veckan och folk vill njuta så mycket som möjligt. – Jag missar inte en söndag, säger en av besökarna innan han avbryts av en kille som vill ha tillbaka honom till det fullpackade dansgolvet. Ram ligger på en lugn bakgata i en del av Kampala där finare villor blandas med blanka företagsbyggnader. På håll syns ljuset från några av stadens lyxigare hotell. En liten beige skylt som säger ”Ram Bar and Restaurant” behövs för att man ska förstå att det inte är ett bostadshus som vilket annat. På vardagarna huserar här kinesiska massörer och prostituerade. Men för hbtq-samhället har alternativen varit få. Ägaren är en av få som kan tänka sig att hyra ut till homosexuella. Hösten 2010 publicerade den ugandiska tidningen Rolling Stone en artikel där flera män och kvinnor utpekades som homosexuella. Flera av dessa utsattes för hatbrott. En av de uthängda, David Kato, lyfte händelsen till domstol där tidningen fälldes för förtal. Hoten ökade då mot David Kato och i januari 2011 mördades han i sitt hem i staden Mukono. Kato var en framträdande person i hbtq-röreslen i Uganda och hade innan sin död jobbat mot det nya lagförslag som presenterades fem dagar efter Rolling Stones publicering. En lag som skulle bestraffa så kal�lad ”grov homosexualitet” med döden. Förslaget debatterats i parlamentet i flera år och man har strukit dödsstraffet. Den 20 december förra året röstades lagen igenom i parlamentet. Nu krävs bara presidentens underskrift för att den ska börja gälla.

”Jag skulle vilja gifta mig, men det går inte”, säger Racheal Ne­ wembe.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

En av de personer vars liv skulle begränsas av lagen är Racheal Newumbe. Hon är en av de många kvinnor som tagit sig till Ram denna söndagsnatt. I orangea jeans och vit t-shirt dansar hon tätt ihop med ett gäng andra tjejer som hon brukar träffa på Ram. Att Racheal var gay visste hon redan som tolvåring. Då bodde hon i en liten by i östra Uganda och möjligheten att komma ut där var, som hon säger, obefintlig. Idag bor hon i Kampala och hennes systrar vet om hennes sexuella läggning. Men att någonsin kunna berätta för föräldrarna tror hon är omöjligt. – Det skulle inte gå. De tror att homosexualitet är något som inte finns. Jag är rädd att de skulle dö om jag berättade, säger hon. I stadsdelen Ntinda, på motsatt del av Kampala möter vi upp Racheal några dagar senare. Trots att det är tidig förmiddag är trafiken tät och avgaslukterna blandas med stekflott från chapatistånden. På uteserveringarna är stolarna fortfarande tomma i väntan på lunchrushen. Vi

slår oss ned på ett litet café längst med vägen. Racheal berättar att hon gärna hade setts hemma hos henne men eftersom hon delar lägenhet med ett gäng andra kan det bli känsligt. En man sätter sig ned och äter ris och bönor vid bordet bredvid. Då och då tar han upp en vit näsduk och torkar bort svetten från ansiktet. Trots att han hör samtalet från grannbordet pratar Racheal öppet om sin homosexualitet. – I den här delen av staden känner jag mig trygg, men det hade inte gått att göra det överallt, säger hon och dricker lite av sin Crest, en spritesmakande soda. Racheal är tjugosju år gammal och har bott i Kampala sedan hon var fjorton. Hon har ganska nyligen blivit ihop med sin tjej. Hon ler och sänker rösten när hon pratar om sin nuvarande flickvän. De kommer från samma lilla by och har varit vänner sedan de var små. – Jag tror att jag insåg att jag var kär i henne när jag var femton, säger hon. För att försörja sig jobbar Racheal med säkerheten på en svenskägd klubb i Kampala. Hon


23.

Leliah Babirye bor också i Kampala. Hon är öppet queer men säger att hon ofta känner sig rädd.

känner sig trygg på jobbet och vet precis när hon insåg att de accepterade henne som hon är. – Jag frågade min chef vad jag skulle göra om jag såg två tjejer kyssas. Då sa han bara ”Vad skulle du gjort om du såg en tjej och en kille kyssas?” och så var det inte mer med det. Hon tycker att attityden och hoten mot sexu-

Solen står mitt på himlen och det lilla parasollet lyckas precis skugga våra plaststolar. Det går mot torrperiod i Uganda och temperaturen närmar sig trettio grader på dagarna. När vi kommer in på hoten mot homosexuella sänker Racheal rösten och följer den ström

”Jag vill bara kunna vara mig själv, en lesbisk kvinna i Uganda ...” ella minoriteter har blivit värre den senaste tiden. Även om Uganda moderniseras, och gamla traditioner och kulturer luckras upp är just frågan om sexuella minoriteter väldigt laddad. Hon berättar att när hon vill gå ut och festa gör hon det mest på ställen där hon vet att många universitetsutbildade eller vita hänger. Racheal tror att bristen på utbildning gör att man inte förstår. Jag frågar om inte det blir väldigt dyrt. – Jo, man kan bara gå ut någon gång i månaden, men det är det värt, svarar hon.

av bilar och minibussar som åker förbi med blicken. Hon berättar att hon försöker vara stark men att det ibland är svårt. – Det får mig att må dåligt och att känna mig dålig. Jag vill bara kunna vara mig själv, en lesbisk kvinna i Uganda, säger hon. Redan innan lagförslaget om dödsstraff skrevs, förekom gripanden av personer på grund av deras sexuella läggning, enligt Amnesty International. Men det finns också en och annan ljusglimt. I augusti 2013 anordnades Uganda


24.


25.

Pride. Till skillnad från året innan då polisen dök upp och skingrade firandet, fick årets fest regeringens beskydd. De firade på en strand utanför Kampala. Uganda Pride fortsatte sedan till Ram för en lång efterfest. På samma ställe fast några månader senare börjar klockan närma sig två och dansen fortsätter outtröttat. När svetten börjat rinna i pannan går folk ut till den lilla gården utanför. Några bilar står parkerade bredvid varandra och i hörnet hänger en ensam regnbågsflagga. I par eller små grupper står människor, man kysser varandra och pratar. – Ram är väldigt viktigt för mig. Det är här jag möter min familj, säger en kvinna som kommer fram. Hon heter Leilah Babirye och för henne är söndagsnätterna på Ram veckans höjdpunkt. Här känner hon de flesta och Ram är ett av de få ställen där hon känner sig accepterad som hon är. – Jag går inte ens till straighta klubbar längre, jag känner mig helt malplacerad. Varför ska jag vara där liksom? säger hon. Leihla berättar att hon är konstnär och bjuder hem oss till sin ateljé i södra Kampala. Vi möter upp henne en eftermiddag och när vi går längst den halvasfalterade vägen presenterar hon oss för en ung man. – Ser ni hur han ser ut kring ögonen, han blev slagen när han var ute i en by på grund av att han är transa, säger hon och förklarar att han nu bor hemma hos en vän och får jobba extra i ett matstånd för att tjäna lite pengar. – De flesta av mina vänner är transor. De får stå ut med så många hot. Jag vill ge dem hopp, säger Leihla. Samtidigt som hon tycker det är viktigt att man ska stå för den man är, uppmanar hon sina vänner att inte stressa för mycket med att komma ut. – Jag säger till folk att om de går i skolan, bor hos föräldrarna så kom inte ut. Men har du jobb, hem och klarar dig själv, då kan du komma ut. Leihlas ateljé ligger på ovanvåningen till ett snickeri. – Så länge ni inte hoppar är det lugnt, säger hon när vi kliver ut på träplankorna för att närmare studera de olika skulpturerna som står mot väggen. Leilah har en kandidatexamen i konst från Kampalas största universitet. Hon visar upp sitt examensverk, en kvinna som liknar en fisk av trä hänger på väggen. Här skulle det också kunna finnas ett verk från hennes masterexamen. – När jag berättade att jag ville ha queer som ämne för min masterexamen sa institutionen att


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

de inte tillät det. De sa att jag förorenade skolan och att jag lika gärna kunde sticka därifrån, säger hon. Vad hon ville göra? En skulptur av två kvinnor som kysstes. Hon bestämde sig där och då för att hoppa av skolan och har sedan dess försörjt sig som konstnär. Golvet sviktar lite under oss när vi går runt och kollar på Leihlas tavlor och skulpturer. På en vägg hänger fem masker bredvid varandra, föreställande olika kvinnor. – Det här var jag innan jag kom ut. Jag var fast bakom en mask. Men nu, nu är jag mig själv, säger hon med stadig röst. Leihla kom ut som queer 2010 och har sedan dess engagerat sig mycket i olika hbtq-organisationer, bland annat i en organisation som heter Icebreakers. För även om det nya lagförslaget inte vunnit laga kraft är det fortfarande olagligt att vara homosexuell i Uganda, enligt en gammal brittisk koloniallag. ”Homosexuella handlingar” kan ge fängelse i upp till 14 år. Vi går de femtio metrarna mellan Babirye Leilahs ateljé och organisationen Icebreakers. På vägen passerar vi två hus. Det första är lokal för Jehovas Vittnen och den andra är ett skjul som huserar en ugandisk kyrka. Leilah förklarar att det titt som tätt åker ut en ugandisk pastor hit och predikar långt och länge om farorna med homosexuella. – Det gör han säkert när han inte fått ligga på länge, säger hon och skrattar. Vi stannar framför en mörkgrön plåtdörr utan vare sig skylt eller adress. Leilah öppnar en liten dörr och vi kliver in på gården. Där ligger ett större hus och två mindre. Hon förklarar ett det mindre huset är en vårdcentral dit hbtqpersoner kan komma utan att oroa sig för hur de

ska tas emot. Inne i det stora huset står en tv på i hörnet av vardagsrummet. Genom en flimmrig svartvit bild visas en musikvideo och ljudet från artisten flyger iväg genom det svala huset. 2014 firar Icebreakers tio år. Det är en av flera organisationer som arbetar för lika rättigheter för alla. Det är en plats för alla och speciellt de som känner sig ensamma eller vilsna i sin sexualitet. Det blir en mötesplats för folk i samma situation. Icebreakers arbetar också med sexualupplysning och sexuell hälsa. – Det är så viktigt att det här stället finns, säger Leihla. Tillbaka på Ram börjar klockan närma sig tre på morgonen. Här stannar folk till dess att solen går upp. På dansgolvet är det fortfarande trångt.

kill the gays bill Lyftes i parlamentet som ett förslag av en parlamentariker från regeringspartiet. Man ville i den skärpa straffen mot homosexuella och även göra det straffbart att ”plädera för en homosexuell livsstil”. För vissa delar skulle den skyldige kunna dömas till döden. Man ska även kunna dömas om brottet begåtts utomlands. Privatpersoner, företag, mediaföretag och organisationer ska kunna dömas om de känner till gay-personer eller hjälper

hbtq-rörelsen. Förslaget har fram tills idag reviderats och innehåller inte längre dödsstraff. Det röstades igenom i parlamentet i slutet av december 2013. Den väntar nu på presidentens underskrift för att börja gälla som lag. Om så inte skett innan den 20 januari 2014 går förslaget tillbaka till parlamentet som kan rösta igenom den igen. Skulle detta ske tre gånger blir den automatiskt en lag.


EN KLIMAX PRODUKTION Se filmen på klimax.jmg.gu.se

Tabubelagd Kärlek I Kina ÄR HOMOSEXUALITET TABUBELAGT. Landet står INFÖR ENORMA FÖRÄNDRINGAR

och konsten har en roll att spela NÄR DET GÄLLER ATT UTMANA normer i både det kinesiska såväl som DET SVENSKA SAMHÄLLET ett reportage av MARCUS GRÖNSKOG och Sebastian Lööv


Hotade till

– av den som ska


29.

Av en tillfällighet hamnar Dona och Nora på samma svenska flykting­förläggning. Snart inser de att de har mer gemensamt än sin födelseort. De vet båda hur det känns när livet blir omöjligt att uthärda, och när den som ska stötta och älska är den som hatar. Ord & Bild: Moa Blomgren

D

ona. ”Det är bättre att jag skjuter ihjäl dig än att du skämmer ut mig”. Dona tystnar och tittar ner på sina händer. Plötsligt verkar hon matt. Minnet av faderns ord har suddat ut leendet som nyss skymtade. När hon var liten sprang hon. Dona vann alla tävlingar. Till och med när hon fick möta de allra bästa från grannskolorna. Kanske var det därför hon älskade skolan. Eller så var det för att pappa inte var där.

livet

älska mest

Hon växte upp i en liten stad i Albanie­n med 16 000 invånare omgiven av karga bergstoppar med grön­a sluttningar som störtar rätt ner i blågrönt sötvatten. Som 14-åring tvingades hon in i en förlovning med en dubbelt så gammal man. Katastrof, säger hon om hur det kändes. Som att vara med i en terrorfilm. Med blossande kinder beskriver hon mannen. Ett djur. Han tvingade sig på henn­ es kropp och motade bort allt som var barndom. Efter två år stod hon inte ut längre. Hon bröt förlovningen och gjorde klart att hon inte ville gifta sig. Avgrunden öppnades. Faderns vrede yttrade sig, precis som under hela uppväxten, såväl verbalt som fysiskt. Men det var värre den här gången. Snart blev livet outhärdligt. Dona var tvungen att fly för att orka fortsätta leva. – Jag drömde om en plats där jag kunde berätta om min situation, känna mig säker och avslöja hemligheten jag bar på, säger hon. I våras flydde hon till Sverige med sin mamma och lillasyster. De kände sig snart trygga och började sakta våga hoppas på framtiden.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

”Det är helvetet där för sådana som mig. Det är inte ett liv.” Efter ett par månader av lugn dök plötsligt Donas bror och pappa upp i Sverige. Pappan tog med sig Donas mamma och bosatte sig några timmars bilresa bort. Dona fick klart för sig att hennes far inte ville veta av henne så hon valde att stanna i Göteborg. Äntligen vågade hon säga till sin far som det var, berätta hemligheten. Hon behövde inte springa. ”Jag är bisexuell.” Det var de tre orden som föregick dödshotet. Hon tittar ut mot decembersolen. Röda strålar reflekteras i hennes blonda hår. Ibland känns det hopplöst. Men som Dona ser det finns det en lösning. Något som skulle kunna

göra liv­et lättare. Hon fick avslag på sin första uppehållstillståndsansökan men har överklagat. Nu går hon och väntar på besked. Hon är rädd. Hon säger att hon inte har någon aning om vad hennes pappa kan ta sig för. Men hon känner sig tryggare här i Sverige än vad hon har gjort på många, många år. Hon har träffat en partner som hon bor ihop med. Här vill hon stanna. Nu när hemligheten är känd och hon har berättat för världen vem hon är går det inte längre att åka tillbaka till Albanien. Det skulle vara för farligt menar hon. – Hellre dör jag. Hellre tar jag livet av mig, det är helvetet där för sådana som mig. Du har inga rättigheter och inget skydd som homo- eller bisexuell. Det är inte ett liv.

Dona och Nora träffades för första gången i Sverige. Trots att de inte ens känt varandra i ett år känner de sig som syskon.


31.

N

ora. Även Nora blev tvingad in i en förlovning med en man som föräldrarna valt. Men vad föräldrarna än idag inte vet är att hon vid den tidpunkten red­ an hade en kärleks­relation. Med sin bästa vän. – Första gången jag förstod att hon tyckte om mig, och att jag tyckte om henne, var hemma hos mig. Vi satt och pluggade när vi plötsligt började strula med varandra, berättar Nora och ler försiktigt under sin bruna lugg. – Vi inledde en relation i smyg. Jag var med henne nästan hela tiden, ingen misstänkte något. Nora hade lärt sig att bi- och homosexualitet var en sjukdom. Men flickvännen visste mer, hon vis­ade sajter på internet. – I vissa länder hade de till och med fester och parader för sådana som vi, haha, kan du förstå? Nora skrattar åt minnet. Att hålla färgglada fester och fira samma människor som man i hemlandet fråntar rättigheter, misshandlar och förföljer, en absurd kontrast. Noras liv som nyförälskad tog en dramatisk vändning när hon mot sin vilja blev bort­ lovad till en man. – Jag träffade honom också för att mina föräldrar inte skulle misstänka något, jag var ju tvungen. Men hennes fästman förstod att allt inte stod rätt till när hon inte besvarade hans fysiska invit­ er. Han hade nära kontakt med hennes föräldrar och snart visste alla att något var fel. – De trodde att jag var otrogen, men de hade aldrig kunnat föreställa sig att det var med en tjej, berättar Nora. På kvällarna frågades hon ut. ”Har du någon annan man?” ”Du är dig inte lik, vi märker att det är något”. – Jag sa att jag inte älskade honom. Jag hade ju inte valt. Bråken hemma blev råa. Flickvännen, som kunde vistas hos Nora under täckmanteln vän­ inna var där nästan jämt och hörde allt. Medan bråken eskalerade planerade Nora och flickvännen att fly. Flickvännens familj hade redan bestämt sig för att åka till USA och hon tyckte att Nora skulle följa med. – Vi var ju illa ute båda två, vi hade sett på tv vad man gör med bi- och homosexuella om det kommer ut. Vi planerade att fly tillsammans. Men det skulle aldrig bli verklighet… 23 år gamla med en förbjuden kärlek och ingen att vända sig till tvingades de tillslut inse att loppet var kört. Nora hade inga pengar att fly med och de hade ingen att vända sig till för att be om hjälp. De skulle behöva skiljas åt och

möttes på ett hotell för en sista stund tillsamm­ ans. Stunden blev sex timmar lång och under hela den tiden letade Noras familj efter henne. – Vi skildes vid hotellet. Min flickvän åkte till sin familj och flydde sedan till friheten. Jag stann­ade kvar i helvetet, säger Nora. Hemkomsten från hotellet blev brutal. Noras pappa och bröder var ursinniga. ”Vart var du? Med vem?”. Pappan och ena brodern miss­ handlade henne svårt. Nora stöter ut orden med avsmak medan hon drar upp ärmarna på sin grågröna tunika. Men tårar bränner i hennes ögon när hon viskande upprepar: – De misshandlade mig så hårt att jag inte kunde äta själv. Det var inte första gången Nora blivit svårt misshandlad av sin far. Hon är 15 år när hennes pappa binder ett tygstycke över hennes mun. Med mammas skrik ekande i öronen ser hon sin far riva ut livremmen ur sina byxor. Han rese­r sig över henne och ryter innan de första rappen utdelas. ”Var har du varit din hora?” Att Nora inte kan prata för tygstycket i munne­n gör ingen skillnad, hon har ju redan berättat var hon har varit. Ute i två timmar och druckit kaffe med en kompis. Smärtan när bältets spänne träffar hennes kropp är nästintill outhärdlig. Hon försöker kura ihop sig och skydda sitt ansikte. Det hjälper inte. Hennes pappa drar upp henne i håret. Hon blir yr av alla slag. När hon tänker att det inte kan bli värre ansluter hennes storebror. Med knutna nävar träffar också han Noras kropp. Hennes mamma skriker förtvivlat men blir bortknuffad. Istället får hon se sin man binda fast dotterns händer bakom hennes rygg. Därefter binder de fast hennes fötter. Nora skriker när de bär ut henne till bilen och lägger henne i bagaget. Innan luckan stängs hinner Nora se hur henn­ es bror lägger en spade i bilen. Han säger inget, men hon förstår. De åker upp i bergen. Slagen i ansiktet från bältesspännet har fått ögonen att svullna igen. Hon hulkar i mörkret. Efter en stund stannar bilen. Luckan öppnas. De är på en bro. ”Vi slänger henne här”, hör hon sin far säga. Brodern är tveksam. ”Nej, inte här väl? Det går ju en motorväg där, folk kan se.” De åker vidare. När luckan öppnas igen befinn­er de sig i en liten by. Ingen människa syns till, istället ser Nora rader av kors. Gravar. Hon skriker för sitt liv medan blodet rusar. Spaden.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

Albanien, landet i forna Jugo­ slavien där både Dona och Nora kommer från.

Pappan håller upp luckan med ena handen och tittar på henne, han rör inte en min. Noras bror tar ut spaden ur bilen, men börjar plötsligt gråta. ”Vi kan väl strunta i det, bara denna gång? Skona henne nu?” Nora minns att pappan är knäpptyst där han står över henne. Han tittar inte åt sin son utan står alldeles stel. Sakta, sakta, utan ett ord, stänger han luckan. Bilen rosslar till när motorn går igång. Nora torkar tårarna med baksidan av handen. Minnet av misshandeln är mer än tio år gammalt. Men när hon återberättar det är det som att hon är där igen. 15 år och helt säker på att hon ska dö. Tårarna slutar rinna. Innan hon tar sats igen för att berätta om hur hon hamnade i Sverige hinn­er hon precis lyfta bort sin 10 månader gamla dott­er som är på väg att välta godisskålen framför oss. Nora berättar att hon till slut rymde från sin fästman och familj. Hon träffade en ny man som hon tyckte mycket om. Till skillnad från fästmanne­n hon tvingats till brydde han sig om henne på riktigt. Hon älskade inte. Men hon kände sig älskad. De gifte sig mot hennes familjs vilja och en tid senare föddes dottern. – Jag hade tur när jag träffade min dotters pappa, säger Nora och bänder loss fyra klibbiga fruktkolor från de små fingrarna. – Det jag gjorde mot honom var hemskt och oförlåtligt. Jag lurade honom på ett sätt. Eller, jag berättade i alla fall inte sanningen. Tio dagar efter att dottern fötts, medan hennes man är på jobbet, knackar det på dörren. Nora öppnar och blir för ett ögonblick glad. Har brodern äntligen kommit för att be om ursäkt och bli sams igen? Vill han gratulera och träffa sin systerdotter? En skur av slag träffar en kropp som ännu inte har återhämtat sig efter en förlossning. Benen viker sig när broderns dödshot inte bara riktas mot Nora utan även mot den lilla i spjälsängen. Bilden är suddig. Hon minns hur hon plötsligt ser en okänd figur stå över henne. Grannen som vanligtvis inte är hemma dagtid har hört hennes skrik och räddar sannolikt både Noras och dotterns liv. Nu har Nora och hennes man inget val längre. Med hjälp av lånade pengar flyr den lilla familjen till Sverige. Här i säkerhet, i landet med skyddande lagar orkar hon inte längre. När Noras man åter frågar varför hon drar sig undan när han vill vara nära berättar hon som det är. Hans reaktion blir stark. ”Hur kunde du förstöra allt? Nu när vi kommit så långt?”

Några dagar senare har chocken lagt sig. ”Jag förstår att vi inte kan leva som man och hustru, men jag vill vara nära er, jag vill skydda er”, säger Noras man. Nora vet att orden är ärliga. I samma stund som han blev hennes make gifte han sig också till ett livslångt dödshot från hennes familj. Det visste han om. Men han stannar inte hos dem därför att han måste eller för att han inte kan återvända till Albanien sedan det kommit ut att hans fru inte är straight. Han stannar därför att han älskar dem. De lämnade in sin ansökan i augusti. – Nu? Ja, nu väntar vi. Kanske kan vi snart få börja leva på riktigt…

D

e sitter bredvid varandra på en fotpall. Dona och Nora. Som två systrar. Att de inte ens känt varandra i ett år märks inte. – Vi är verkligen som syskon. Det är lustigt att vi träffades på förläggningen här i Sverige när vi är födda i samma stad, säger Dona. – Ja, fast jag flyttade ju ifrån vår födelsestad till Tirana när jag bara var fyra år, påminner Nora. Då var du inte ens född. De umgås ofta här allihopa i Donas sambos lägenhet i Göteborg. De berättar att glädjen över att vara i Sverige, där de tror att de är trygga, blandas med oro över framtiden. Oro över vad som skulle kunna hända om de skickades tillbaka. Jag minns Noras ord om hur hon och hennes flickvän inte kunde berätta om sin relation för någon eftersom de visste vad man gör med bioch homosexuella i Albanien. Som svensk är det svårt att föreställa sig vad orden ”vad man gör med homosexuella” innebär. När jag säger det tar Dona snabbt fram nyhetsbilder av en lynchmobb på sin telefon. Ett trettiotal personer i olika åldrar rusar efter en ung man på en gata som ser ut att springa för sitt liv. – Han var med i Big Brother och efter att tjej­ erna tvingat sig på honom flera gånger kunde han inte hålla det hemligt längre. Man ser det ju till och med på honom, han är gay. Donas kinder hettar, hon talar snabbt nu och gestikulerar. – Bilderna är från när han släpptes ur huset. Förstår du, det är helvetet. Han blev av med jobb­et och familjen vill inte veta av honom. Det här är varför så många tar livet av sig. Nora nickar. De ser på varandra i samförstånd. Hellre bestämma själv än att bli torterad och död­ad av andra. Fotnot: Dona och Nora heter egentligen något annat.


33.

Tvingas bevisa sin sexualitet Hoppfullhet som övergår i förtvivlan efter ett avslag. Känslan av att inte bli trodd och en boendesituation som präglas av rädsla för påhopp eller utfrysning. Utsattheten följer de asylsökande HBT-person­erna ända in i det nya landet. Ord: Moa Blomgren

D

et är en stark drivkraft inom oss att få älska de vi blir förälsk­ ade i och visa upp det för omvärlden. Ylva Gellerstedt som är kurator hos RFSL i Göteborg vet. Hon har mött många med berättelser som Donas och Noras. – De flesta HBT-personerna har väldigt goda förhoppningar när de kommer till Sverige. Men 80 procent får avslag, trots att de varit med om hemska saker, säger Ylva Gellerstedt och fortsätter: – Det handlar ofta om grova fall av instängning, isolering och så svårt våld att man varit nära att dö. I flera fall har också ens partner hotats. I snitt dyker en ny asylsökande upp hos RFSL i Göteborg varje vecka. Nästan alla tillhör de där 80 procenten som redan fått ett avslag. Varför får så många avslag? – Antingen för att det finns lagar, eller skenlag­ ar, i hemlandet som utåt sett verkar vara ett skydd för HBT-personer och minoriteter, men som i praktiken är verkningslösa. Eller, som i de flesta fallen, att asylberättelsen inte anses trovärdig.

Ylva berättar hur ett beslut i princip kan vara formulerat: – ”Vi vet att det kan bestraffas med död i ditt hemland och att situationen är väldigt svår där, men vi anser inte att du har bevisat att du är homo­sexuell”. Migrationsverket skriver ofta utförligt, något som kan vara tungt att ta emot. – Man har befunnit sig längst ner på samhällsstegen i sitt hemland och sen kommer man till ett nytt land där man inte upplever att man blir trodd eller får det stöd man behöver, det är tufft, säger Ylva Gellserstedt. Hennes uppgift blir att försöka förklara för den asylsökande att hen förmodligen inte har återgett sin historia detaljrikt nog. I mötet med Migrationsverket blir många få­ordiga och nervösa. Plötsligt förv��ntas man berätta öppet för myndighets­personer om sådant som man aldrig ens våga­ t anförtro sina närmsta vänner för att det är så tabu. Men hur bevisar man att Ylva Gellerstedt. man är homosexuell? – Ja, hur gör man det? Det går ju inte. Jag blir ofta tillfrågad om jag kan skriva ett intyg, men det kan jag ju inte. Ylva Gellerstedt har tänkt mycket på hur en nedbruten självkänsla kan påverka en människa i förlängningen. – Det grova som man har varit med om måste självklart också upp, men risken är att de bitar som inte låter så hemska glöms bort. Att leva hemligt under lång tid leder ofta till depression och låg självkänsla. Det kan förfölja en resten av liv­et. Boendesituationen är också en svår sak. Att Sverige är ett land där det är okej att vara

Från sjukdom till vigsel • 1978 blev åldersgränserna vid homo- och heterosexuella kontakter desamma (15 år).

sexuella och 1988 kom en lag för homosexuella sambor.

• 1979 strök Socialstyrelsen homosexualitet ur förteckningen över sjukdomar.

• 1995 fick homosexuella par rätt att ingå registrerat partnerskap. Motsvarande lag om registrerat partnerskap finns i Danmark sedan 1989 och i Norge sedan 1993.

• 1987 infördes förbud mot diskriminering av homo­

• 2009 avskaffades lagen om registrerat partnerskap och Sveriges äktenskapslag blev könsneutral. Därmed blev det möjligt för samkönade par att i ingå äktenskap. Samma år blev det också möjligt att få sin vigsel förrättad inom Svenska kyrkan. KÄLLA: RFSL 42. 35.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

”Risken är att de bitar som inte låter så hemska glöms bort.” homo­sexuell spelar mindre roll när man hän­­­vis­ as till att bo tillsammans med andra asylsökande med stark homofobi menar Ylva Gellerstedt. – Min erfarenhet är att migrationsverket inte hjälper till att hitta ett alternativt boende förr­ än man blivit utsatt för riktigt grova trakasserier. Det räcker inte att vara livrädd, säger Ylva Gellerstedt. Hur klarar man att leva så? – Oftast flyttar de här personerna runt på olika typer av andrahandskontrakt. De får en otrygg tillvaro och är, ja, återigen, väldigt utsatta.

I

andra änden av luren bryter Migrationsverkets pressansvarige, Annie Hörnblad, tystnaden e­ fter en flera sekunder lång betänketid. – Hmmm… Bevisa sa du? Att man är gay? Ja… Kan jag ta din mejladress och återkomma senare när jag hittat svar? Eller någon annan som kan svara? Det går ett dygn. Nästa dag ombeds jag mejla min fråga. Några timmar senare ringer Helene Sjövall, expert inom verksamhetsområdet asylprövning på Migrationsverket, upp. Hon korrigerar mig.

– Nej, inte bevisa. Man ska göra sannolikt. Hur gör man det sannolikt? – Det är svårt att säga exakt hur, men genom att berätta om sina upplevelser. Berättelserna är det viktigaste vi har när vi gör vår bedömning. Därefter tittar vi på landinformationen. Om man får ett negativt beslut med hänvisning till att det inte anses sannolikt? – Då får man överklaga. Du har rätt att överklaga en gång. De flesta som söker asyl kommer från länder där det är väldigt tabu att vara HBTQ, förekommer det ändå fall där man ljuger om sin sexuella läggning för att få stanna? – Nej, det känner jag inte till, det kan jag inte svara på, säger Helene Sjövall. Via mail skickar Annie Hörnblad svar på min fråga om boendesituationen: ”Vi lever i en verklighet där tillgången till lediga platser styr var vi kan anvisa boende så det är inte givet att vi kan tillgodose behovet av anpassat boende för målgruppen. Men blir det problem ska vi göra vad vi kan för att lösa det på individnivå.”

Att söka asyl i Sverige • 2012 sökte totalt 43 887 personer asyl i Sverige. Tio år tidigare var motsvarande siffra 33 016. • 2012 fick 12 276 asylsökande uppehållstillstånd i Sverige, 1 853 av dem var så kallade kvotflyktingar. • 240 personer från Albanien sökte asyl i Sverige 2002. 2012 hade siffran stigit till 1 490, det året fick 34 personer från Albanien uppehållstillstånd.

• Migrationsverket får inte registrera uppgifter om sexuell läggning. Därför går det inte att ta reda på hur många HBTQ-personer som söker eller får asyl i Sverige. • De mest representerade hemländerna bland de HBTQ-personer som söker stöd hos RFSL, vid sidan om länderna i Balkanområdet, är: Iran, Irak, Ghana, Nigeria och Uganda. Många kommer också från Georgien och Vitryssland.

• Om man får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd kan man överklaga en gång till migrationsdomstolen. Får man ett negativt besked även där finns möjlighet att vända sig till migrationsöverdomstolen om det har tillkommit ytterligare uppgifter i ärendet. KÄLLA: RFSL, SCB, Migrationsverket

Läs mer: www.rfsl.se www.migrationsverket.se/hbtq www.ilga.org


Att deltaga är att acceptera

O

m vi ska bojkotta OS i Sotji för deras antihomolagar borde vi väl också ha bojkottat OS i Beijing på grund av deras avsaknade människorättslagar och odemokratiska styre?” är ett återkommande argument i en allt för sällan debatterad fråga. De olympiska spelen är den tveklöst största sportkraftmätningen som mänskligheten skådat. De främsta atleterna från världens alla länder pressar sig tills blodsmaken sprider sig upp i bihålorna. Fast det finns mer djup i OS än vem som landar längst ner i backhoppningsbacken. Dess magnitud har transformerat det från en sportslig till en politisk arena. 1993 blev homosexualitet lagligt i Ryssland. Sex år senare slutade det vara en sinnessjukdom. Våra kära grannar i öst bytte bana och gick åt det medmänskliga hållet. Världskrigens köttsköldar blev ett minne blott. Penismätningen som hette ”Vem kan med kärnvapen utplåna allt liv på jorden flest gånger?” lugnade ner sig. Bögar var inte sjuka i huvudet. Rationaliteten vann. Trodde vi. Vi naiva människor i den moraliskt förfallna västvärlden. Tisdagen den 11 juni röstade 436 ryska parlamentariker igenom en lag som gjorde det olagligt att sprida propaganda om ”icketraditionella sexuella relationer” till mindreåriga. Noll ryska parlamentariker röstade mot. Och propaganda riktad till barn låter faktiskt rätt oaccepterbart. Klart vi inte kan ha hjärntvättade barn, manipulerade till att begå sodomitiska handlingar och förruttna den ryska familjekärnan från insidan. I praktiken ser det annorlunda ut. I praktiken så blir det inga prideparader. Inga pamfletter eller informa-

tionsbyråer till ungdomar som känner sig annorlunda. Ingen hjälp med att komma ut, ingen hjälp med att förstå vad som gör dem annorlunda. De föds in i en minoritet där självmordsstatistiken är hög och ökande. Där hatbrotten är utpräglade och tortyrliknande. 16, 22, 5 – det ser ut som starten till en lottorad men handlar om andelen procent av den ryska befolkningen som vill att homosexuella ska: isoleras från samhället, tvångsbehandlas, avrättas. De föds till att vara hatade av sitt samhälle. De olympiska spelen är chansen för ett land att visa upp sig för omvärlden. De visar upp sina anläggningar, sina människor och sist men inte minst – sin kultur, och allt vad den innebär. I det här fallet är det bland annat en ickeacceptans av homosexualitet. Någonting som västvärlden i många årtionden jobbat för att få bort. En väg som varit lång, men en utveckling som är värd att förespråka och kämpa för. Att under ryska flaggor vandra in på arenan i gulblåa träningskläder är att dementera. Att leende vinka till publiken och kamerorna är att ignorera. Att deltaga är att acceptera. Ja. Vi borde ha bojkottat OS i Beijing på precis samma grunder som vi borde bojkotta OS i Sotji. Jag vill inte ha någonting att göra med länder vars syn på moral skiljer sig diametralt från min. Jag vill stå upp för demokratiska rättigheter och alla människors lika värde. Om alla som delar de åsikterna hade vägrat denna tillställning hade det blivit en sparsmakad sådan.

Kit Forsman

35.


Fr책n juridik till erotik 35.


37.

Weronica Orrekvist bytte juridik mot erotik när hon köpte butiken Kondomeriet i Göteborg. Hit kommer kunder av alla slag och efter snart fyra år går affärerna bra. Nu har hon öppnat ytterligare en butik och med det har erotiken fått flytta in på fina gatan. Men det finns en grupp människor som fortfarande inte vågar sig in.

D

Ord & bild: Agnes Källén

et är kvinnorna i min ålder, de jag kallar ”fyrtioplussarna”, säger Weronica Orrekvist. De törs helt enkelt inte, tror hon. Weronica står mitt på golvet i en av sina två butiker och gör en svepande gest med armen. Egentligen har hon bara har ett råd till de som inte har mod till att komma in. – Se här, vi har allt möjligt! Bara att man kommer in hit betyder att man har gått över en första tröskel. När man väl är här hjälper vi våra kunder att hitta något som passar. Man behöver inte vara rädd. Butiken ligger på en bakgata i centrala Göteborg. Det är den äldsta av de två Kondomerietbutiker Weronica äger och har funnits där sedan 90-talet. Den var en av de första i sitt slag i Sverige. Sedan dess har ägare kommit och gått men sedan snart fyra år tillbaka är det Weronica som styr skutan. Att det var just hon som tog över verksamheten var lite oväntat – förut jobbade hon som familjerättsjurist på bank och var nöjd med det. Men så, under en resa till London hände något. Weronica gick tillsammans med sin man in i en affär vars specialitet var underkläder och sexleksaker. – Vi tänkte ”va fasen, sådant här finns ju inte i Sverige, varför gör det inte det?”, i London ligger butikerna helt öppet mitt i centrum. Ingen tycker att det är något konstigt med det alls, berättar hon. Fem år senare kunde hon titulera sig erotikbutiksägare. Eila Onsjö är sexolog och har jobbat som sexologisk rådgivare sedan 1990-talet. Hon tycker att folk i allmänhet blir allt öppnare och öppnare när det gäller att prata om sin sexualitet. De som verkar ha svårast att omfamna sin egen sexualitet är som sagt medelålders kvinnor. – Förr fanns det ju mest porrbutiker, för gubbar och sådär. De gick dit och tittade på snuskiga filmer och tog på sig själva. Kvinnor som har vuxit upp med det, att man som tjej inte har samma rätt att uttrycka sitt sexuella begär är ofta mer nervösa inför sådana här ämnen, berättar hon.

Därför tycker hon att butiker som Kondomeriet är bra; de öppnar upp för att vanligt folk ska kunna undersöka och prova det de är nyfikna på. – Sex ska ju vara lekfullt, menar hon. Någonting som har öppnat en dörr för de som inte riktigt törs är boken ”50 Shades of Grey”, som kom för två år sedan. Weronica lyfter upp en låda i dova färger med ett par tillsynes mitt i sexakten på framsidan. ”Fifty Days of Play” står det på lådan som innehåller ett brädspel. Den tydliga referensen till boksuccén är ingen slump enligt Weronica; intresset för piffa upp sexlivet har ökat sedan boken släpptes, tycker hon: – Den där boken gjorde att det plötsligt blev accepterat för en helt vanlig person att läsa en erotisk roman. Folk har också insett att det är helt okej att prova saker man är lite nyfiken på. Sedan kanske man inser att ”nähä, det där var ingenting för mig”, men då har man ju i alla fall provat. Bara ett stenkast från den ursprungliga butiken ligger butik nummer två. Den ligger mittemellan en tjusig frisörsalong och en välkänd porslinsbutik. Gatan är bred och skyltfönstren går från golv till tak. Ute på gatan verkar de förbipasserande inte nämnvärt påverkade av butikens närvaro, de flesta går förbi utan att titta en extra gång. Alla förutom just en medelålderskvinna som stannar och pekar, rynkar på näsan och säger något till sin väninna som nickar instämmande. Det geografiska avståndet mellan hennes två butikerna må vara litet, men rent symboliskt är det gigantiskt. – Att vi fick öppna den nya butiken var inte helt självklart. Det blev en del diskussioner, minns Weronica. Men så förra sommaren fick de äntligen slå upp portarna helt synligt bland vanliga butiker. Det ser Weronica som en seger. – Det är egentligen inga konstigheter. Det här med sexleksaker och annat behöver inte vara så tabu som det är för vissa idag. Den nya butiken visar att vi är på väg år rätt håll! Sex är ju det mest naturliga i världen.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

En ung tjej traskar in i butiken och går med bestämda steg mot kassan där Weronica står. På vägen till dit passerar hon till synes helt oberörd väggen fylld av färgglada penisattrapper och vibratorer. – Jag letar efter en speciell sorts intimkräm, säger hon som om hon vore i vilken butik som helst. – Min kompis rekommenderade en särskild som fungerade jättebra för henne. Weronica hjälper kunden, de diskuterar olika egenskaper hos olika krämer en stund tills den unga tjejen bestämmer sig för en sort som verkar bra. Weronica berättar senare att det som precis hände inte alls är ovanligt. Tjejer, framför allt unga, verkar ha en mycket mer avslappnad inställning till sin egen sexualitet. – Det är inte alls ovanligt att ett helt tjejgäng kommer in och resonerar kring vilken vibrator de gillar bäst och så vidare. Det hade ju aldrig hänt med ett gäng killar. Det är lite konstigt att tjejer tar för sig mer på den här fronten, det speglar inte direkt verkligheten så som den ser ut i samhället idag. Annars är det ju framför allt killar som tar plats. – De killar som kommer till butiken handlar oftast till sina respektive, vilka oftast är kvinnor, säger hon. Eila Onsjö berättar att det inte var så längesedan man som regel helt förnekade att kvinnor hade en sexlust. Då var det männen som satte dagordningen och kvinnorna kom helt i skymundan. – Nu när kvinnor är lika välutbildade som män tjänar de pengar. Och pengar är ju som bekant makt, till exempel makt över sin egen sexualitet.

Kvinnan fick stå tillbaka sexuellt under så lång tid att det nu är många som vill återerövra det territoriet. Att mannens idé om sex traditionellt sett ofta bara innebär penetrerande samlag har också med saken att göra, tror Eila Onsjö. – Den typen av akter är ju generellt inte det som är mest tillfredsställande för kvinnan. Då tar man tag i det själv istället helt enkelt. Det blir på något sätt vinst när kvinnor kan prata så avslappnat om någonting som inte män kan prata om på samma sätt. Att många av de kvinnor som idag är i medelåldern precis missade den där revolutionen märks. Även om de kvinnliga fyrtioplussarna är underrepresenterade träffar Weronica dagligen kunder av alla slag. Allt från ungdomar till pensionärer, par och kompisgäng. – Alla har ju någon form av relation till sex, menar Weronica. Den breda kundkretsen gör det svårt att generalisera vilka typer av människor som köper vilka typer av produkter. – Utan kläder är vi ju anatomiskt sett rätt lika. Man kan inte säga att vissa produkter är för medelålders heterosexuella par och andra är för unga lesbiska singeltjejer, säger Weronica och drar slutsatsen att människor helt enkelt gillar olika saker i sängkammaren. Och det går inte att på förhand säga vem som gillar vad. Hon tycker nästan lite synd om ungdomar idag, som blir matade med så mycket sex på internet och tv. – Man ska liksom veta allt och gilla allt så tidigt. De får ingen chans att upptäcka saker och ting på egen hand, och välja själva vad de tycker bäst om.


39.

Eila Onsjö håller med om att det är lite problematiskt att ungdomar får merparten av informationen om sex via internet och liknande. – Sexualundervisningen i skolan är verkligen kass på vissa sätt, säger hon. Men att sex är mer tillgängligt via ny teknik är inte bara dåligt, tycker Eila Onsjö. Det leder också till att fler vågar vara med öppna med sin sexualitet. Hon tror att industrin för sexuella leksaker och hjälpmedel bara kommer att växa i framtiden. Hon märker själv i sitt arbete hur fler och fler vågar söka hj��lp när de tycker att sexlivet inte fungerar, och fler vågar prova nya saker. – Vi går en ljus framtid till mötes tror jag, när det gäller sexuell öppenhet. Jag upplever att det blir mindre och mindre stigmatiserat hela tiden. Hon påpekar att visst finns det baksidor av alla mynt, att det alltid finns de som bara vill tjäna pengar. – Men generellt tycker jag verkligen att man ser förändrade attityder. – Weronica! Dörren till det lilla lagret öppnas och Alexandra, en av butikens två anställda sticker in huvudet. – Det ringer här, säger hon och sträcker fram en mobiltelefon. – Jag vill inte störa, men det kanske är något viktigt. Weronica ursäktar sig. – Hej gubben! Har du glömt dina nycklar? Det är Weronicas son som ringer. – Jag har inte heller mina nycklar, fortsätter hon. De bestämmer att han ska komma till butiken och dricka kaffe så länge, tills någon som kan låsa upp den gemensamma lägenheten kommer hem. Att ha en mamma som säljer erotikprodukter skulle nog av en tonåring beskrivas som aningen genant. Weronica bekräftar aningarna och berättar hur sonen först tyckte att mammas nya jobb kändes lite jobbigt. – Men nu är det ingen fara, det var faktiskt ingen i min omgivning som tyckte att det var sådär jättekonstigt när vi köpte butiken. Hon tycker inte att hon har någon anledning att hymla med sitt yrkesval. Hon får alla möjliga kommentarer när hon berättar om sin butik, men det vanligaste är att folk har förutfattade meningar om vad hon ”är för en typ”, innan de har träffat henne. Och visst är hon kanske inte den typ man föreställer sig. – När folk hör om mig så har de en bild om hur jag ska se ut och hur jag ska vara. Därför tror jag att ganska många blir förvånade när de sedan träffar mig, säger hon. Men det är bra, jag vill att fler ska förstå att sådant här är för vanliga människor också. – Jag vill ju att alla ska känna sig bekväma med att handla i vår butik. Skriv att de som inte vågar verkligen går miste om något! säger Weronica Orrekvist och ler.

”När man väl är här hjälper vi våra kunder att hitta något som passar. Man behöver inte vara rädd.”


�Jag var ta mig


41.

rädd att de skulle för ett skämt” Från inåtvänd tonårskille med en stor hemlighet till en glad och självsäker kvinna. Alexandra levde länge som man tills hon tog mod till sig och ansökte om en könskorrigering. Ord & Bild: Fanny Astner

A

lexandra Bryngelsson promenerar längs Folkungagatan på Söder i Stockholm. Hennes blonda hår fladdrar i den kyliga decemberluften. Hon talar med en mjuk stämma med skånsk dialekt. – De flesta blir väldigt chockerade när jag berättar att jag har gjort ett könsbyte. Jag ser ju inte ut som en kille, inte så farligt i alla fall så de tänker inte på det i början. Många ser mig nog som en vanlig tjej, säger hon. Alexandra svänger av på en tvärgata från Folkungagatan där det inte är så mycket trafik. Marken är frusen och knastrar under bruna boots. Hon slår sig ner på en bänk i en liten park och kisar mot den kalla vintersolen. Hon sitter rakryggad med korsade ben. Några killar i 10-årsåldern spelar fotboll en bit bort. – Känslan av att något var fel kom ganska tidigt, när jag var barn. Det blev tydligare i skolan när jag identifierade mig med tjejerna mycket mer än med killarna. Uppväxten i Åsljunga i norra Skåne var lugn, men samtidigt svår eftersom hon kände sig annorlunda. När hon fyllde 13 år och puberteten började blev skillnaden mellan kvinnor och män extra tydlig. – Jag kände att jag började förändras i en riktning som inte alls stämde. Jag ville hellre utveck-

las till kvinna både mentalt, fysiskt, socialt och på alla sätt och vis. Varken i media eller i skolan pratades det speciellt mycket om transexualism. Att vara transexuell innebär att en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. – När jag var ung fanns det ingen som var öppet transexuell i Sverige, ingen som syntes i media i alla fall. Det enda man såg var folk som var det på skämt i filmer. Det är tråkigt men så var det. Ylwa Gellerstedt arbetar som kurator på Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL). Hon ser det som ett stort problem hur transexualism framställs i media. – När det väl tas upp så är det tyvärr i skämtsamma sitcoms. Det är oftast en heterosexuell man råkat ragga upp en kvinna som visat sig vara en man. Det är dags att börja berätta om transexuella i media och populärkultur på ett respektfullt sätt. Fler berättelser om hur det faktiskt är att vara transexuell kan ha stor effekt mot deras utanförskap. Ylva tror att en annan metod för att underlätta för transexuella är att väva in normkritik tidigt i skolan. Idag uppstår ofta ett utpekande


”När jag började med hormonerna så var det en stor förändring både fysiskt och mentalt. Jag blev som en tonåring igen, lite obalanserad.” av vissa grupper och läggningar som får dem att framstå som någonting väldigt avvikande och främmande. – Det är viktigt att prata om makt och normer på ett sätt som alla kan känna igen sig på. Alla avviker vi ifrån normer på ett eller annat sätt. Könsnormerna är väldigt starka och när man är ung och blir de lätt destruktiva eftersom det är så könsindelat och könsstereotypt i skolundervisningen. Det var på Internet som Alexandra hittade ordet som stämde in på henne. – När jag äntligen hittade ordet transexuell så var det nästan som en uppenbarelse. Vad ska jag säga… ett, ja ett ljus. Hon ler och rycker på axlarna. – Fast på ett sätt kändes det samtidigt jobbigare. Jag insåg vad jag var tvungen att gå igenom för att kunna leva ut de känslor jag hade. Att byta kön är en lång process som ofta tar flera år och kan vara väldigt påfrestande. Både på psyket, kroppen och på ens relationer, och på folk runt omkring. Så är det. Alexandra höll upptäckten hemlig under många år och fortsatte leva som man. Hon velade fram och tillbaka om hon skulle genomgå en könskorrigering eller inte. – Ibland var det som att verkligheten slog en i ansiktet och man tänkte att ”Shit, det här går ju inte. Hur ska jag träffa läkare och få medicin? Hur kommer min familj reagera? Hur ska… alla ta det? De kommer ju att ta det… som ett skämt liksom. Det kommer bli ett skämt.” Hon pratade aldrig med någon professionell om sin läggning. – Det enda jag gjorde var… Någon gång ibland när ångesten började tränga sig på så gick jag in på en chatt de hade på RFSL. Men inte så ofta för jag var alltid rädd att någon skulle komma på mig. Eftersom hon kände sig så annorlunda i den lilla byn hade hon inte så många vänner och höll sig mycket för sig själv. Den första personen hon berättade det för var för sin mamma när hon var 19 år. – Det var väldigt spänt och jag vågade inte säga något djupare om mina känslor. Jag fick

bara fram några ord. Jag sa att jag är… jag känner mig som en tjej. Hon blev chockad. Det var väl inte det hon hade tänkt... Sen sa vi inte så mycket mer om det. När hon väl hade bestämt sig för att hon ville ansöka om att byta kön till Socialstyrelsen satte hon upp ett tydligt mål. Efter gymnasiet skulle det ske. Då var hon oberoende och kunde göra det själv. Alexandra tror det var det bästa hon kunde göra i den situationen. Om hon hade börjat med det när hon bodde hemma tror hon att det hade blivit för komplicerat. Hon började förbereda sig mentalt för processen. Transexuella personer som vill korrigera sitt kön måste först ansöka om en utredning hos Socialstyrelsen. Där börjar en utredning för att ta reda på om man har diagnosen ”transexuell”. När diagnosen är satt får man påbörja en hormonbehandling. Hormonerna behöver fyllas på under hela livet. Man får även möjligheten att gå till en talpedagog för att förändra sitt tonläge. Därefter följer ett år där man måste utföra ett ”Real life test” som innebär att man ska leva som det könet man vill byta till. Om man klarar det ”testet” får man lov att ansöka till Socialstyrelsen om att byta kön och namn i id-handlingarna. Det sista steget är att operera själva könet, vilket alla inte väljer att göra. Socialstyrelsen måste ge sitt godkännande även för operationen. Det utförs i genomsnitt 60 könskorrigeringar per år i Sverige. Könskorrigeringen finansieras av staten. Ylva Gellerstedt som möter många transexuella i sitt arbete på RFSL anser att utredningen kan förbättras på flera sätt. – Många som jag pratar med säger att det känns som att de måste leva upp till många saker för att få sin diagnos, vilket leder till otrygghet. ”Vad ska jag säga för att få min diagnos?” Utredningen behöver ha en mer individuell utgångspunkt. ”The real life test” känns också onödigt för många eftersom de flesta redan är så säkra på vad de vill göra. Att andra ska bedöma hur man klarat av ett ”test” för att få byta kön känns väldigt konstigt. Hon tycker också att det är onödigt lång vän-


43.

tetid mellan mötena och att transexuella bör erbjudas stöd under utredningen. – De ställs inför komplexa frågeställningar och behöver bolla fritt med någon som har kunskap på ämnet. Det behövs ett komplement till utredningssamtalen eftersom de enbart handlar om utredning och inte om stöd och där det kan gå flera månader mellan träffarna. Många mår dåligt av det. Många söker sig till oss på RFSL men vi bedriver bara korttidsstödsamtal och många efterfrågar en längre stödkontakt. En sak som hjälper många transpersoner är olika typer av samtalsgrupper. I sitt arbete som kurator leder hon flera samtalsgrupper för HBTQ-personer. – Det ger ofta en enorm kraft att träffa andra som är i en liknande situation. Det händer någonting när man ses i grupp. Man blir stoltare, starkare och vågar ta mer plats. Efter att hon tagit studenten flyttade Alexandra hemifrån och tog kontakt med en läkare i Lund. – När jag började med hormonerna så var det en stor förändring både fysiskt och mentalt. Jag blev som en tonåring igen, lite obalanserad. Jag var väldigt känslosam i början man mest kändes det jätteskönt att börja förändras. Hon reser sig från den frostiga bänken och börjar gå in mot shoppingstråket igen. Stressade stockholmare trängs på gatorna. – När jag så småningom flyttade till Malmö gick jag med i en stödgrupp för unga transpersoner. Där fick jag mycket stöd när jag verkligen behövde det. Det är jag tacksam för. En av mina bästa kompisar träffade jag i gruppen. Hon hade redan gått igenom processen några år tidigare och blev som en förebild just då. Alexandra gestikulerar med armarna och förklarar vilken positiv förändring det var för henne. – Jag började känna mig mer självsäker och bekväm med mig själv och fick fler och fler vänner. Det kändes inte som att jag behövde… förvränga mig själv när jag umgicks. Jag bara var.

Alexandra fick sin diagnos och började förbereda sig för operationen. – Jag tvivlade aldrig på att det här var rätt val för mig att göra. Men jag tvivlade om jag skulle bli en lyckad kvinna eller hur man ska säga. Eller om folk alltid skulle se mig som ett skämt. Det är stor risk ändå… Hon kliar lite på sin fräkniga näsa och jämför farhågorna hon hade då med hur det blev. – Det hade inte kunnat gå bättre. Efter operationen där nere så kändes det jättebra. Som att man var klar med ganska mycket. Man glömmer hur jobbigt man har haft det eftersom jag mår så bra nu, det är tur. Bara ett år efter operationen vann hon skönhetstävlingen ”Miss Transexual Sweden 2010”, den första gången som tävlingen hölls i Sverige. – Jag kände mig väldigt bekräftad och sedd. Och normaliserad. Det var väldigt roligt. Men det var mest en kul grej. Nu är Alexandra 27 år och studerar datalogi i Stockholm. Det har gått några år sedan könskorrigeringen. När framtiden kommer på tal rycker hon på axlarna. – Jag känner att jag har fått gjort väldigt mycket med mitt liv redan. Dels har jag förändrats och dels har jag gjort väldigt många roliga grejer. Just nu vill jag bara plugga klart och leva mitt liv som det är. Leva mitt liv som kvinna. För det var ju min dröm liksom.

Ylva Gellerstedt berättar att det har hänt väldigt mycket under de senaste åren när det gäller situationen för transpersoner i Sverige. – Det har blivit lättare att vara öppen. Det bildas allt fler transföreningar och det förs en politisk kamp som kanske inte syns i media så mycket, men som ger ringar på vattnet och förändrar mycket. Det har blivit mer tillåtet att vara friare i sin sexualitet och könsidentitet. Det uppdelade könstänkandet i samhället börjar sakta luckras upp, vilket är väldigt befriande. 35.


Jakten på kåtpillret Den kvinnliga lusten har försvunnit. Kosttillskott, sexleksaker och intimgeler räcker inte till. Läkemedelsföretagen hungrar efter marknaden, men femton år och biljoner dollar efter lanseringen av Viagra står de fortfarande utan ett motsvarande piller för kvinnor.

Ord: Elsa Sjögren Illustration: Elsa Sjögren & Fanny Astner


45.

J

ag blir inte kåt, och har inte blivit det de senaste 2 åren. Nu börjar detta ta på vårt förhållande och jag undrar om det finns nått jag kan äta för att öka kåtheten? Det finns ju viagra för män, finns det nått liknande för kvinnor och vart? ” – Anonym Citatet är hämtat från forumet på familjeliv.se. Där finns idag 2157 trådar i kategorin ”Minskad lust”, och de allra flesta som skriver är anonyma. Minskad sexlust bland kvinnor är inget litet problem, ändå uppfattas det som något känsligt och pinsamt att prata om. Det är en i raden av tidigare vanliga problem som nu har blivit en sjukdom. Precis som blyghet har blivit social fobi och nervositet har blivit panikångest kan kvinnor med nedsatt sexlust diagnostiseras med Female Sexual Dysfunction (FSD). Sexuell dysfunktion dök upp som sjukdom i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders på 1980-talet. Sedan dess har definitionen av FSD förändrats i takt med tiden och nya utgåvor, men den är kontinuerligt vag. Eva Moreaus är gynekolog och enhetschef på Sexualmedicinskt centrum (SMC), och hon menar att det viktigaste i arbetet med minskad lust är att ställa rätt diagnos. – När folk söker kontakt här för att de har problem med lust börjar man dra i trådarna; hur lever du, lever du i fel relation? Om man inte har en attraktion till sin partner upplever man ingen lust, men det är många som inte har upptäckt det än. De lever i en vänskapsrelation istället för en sexuell relation, säger hon. Minskad sexlust kan bero på en mängd olika saker; depression, hormonella rubbningar, problem med binjurarna, klimakteriebesvär och dålig kommunikation i relationen är några av flera orsaker. För att kunna ställa rätt diagnos arbetar man på SMC tvärprofessionellt med gynekologer, psykoterapeuter och sexualrådgivare. De tar upprepade blod- och hormonprover och patienterna får fylla i formulär om lust. Om det är ett kommunikationsproblem i relationen eller om man har upplevt ett sexuellt trauma är det vanligt att patienten skickas till familjerådgiv-

ning, samtalsbehandling eller psykoterapi. Kvinnor som lider av FSD har även möjlighet att få behandling med läkemedel. Östrogenbehandling, testosteronbehandling och Viagra-liknande preparat är några alternativ. Eva Moraeus är noga med att poängtera att olika läkemedel fungerar olika för alla kvinnor. Det finns inget universalpiller som återställer lusten hos alla. zzz”Jag känner också av att lusten lyser med sin frånvaro. Jag älskar min make, och VILL verkligen älska med honom och vara sprängkåt, men det vill sig bara inte. Och när jag är ensam kan jag försöka onanera och försöker tänka på allt sexuellt som brukade göra mig kåt förr, men ofta slutar jag mitt i, för jag ids inte. Dötrist är vad det är. Och jag käkar inte heller några mediciner. Inte heller känner jag mig tröttare än vanligt. Livet är bra och jag trivs med jobbet, och jag får uppmärksamhet och uppmuntran hemma. Det är bara det sexuella som saknas.” – Anonym (Vill vilja) Journalisten Ray Moynihan skriver i boken Sex, Lies and Pharmaceuticals att den gigantiska läkemedelsindustrin – som omsätter nästan en triljon dollar per år – är hungrigare än någonsin. För att maximera försäljningen måste industrin skapa ett behov för sina nyaste och dyraste produkter. Ibland innebär det att sälja sjukdomar till friska människor, och omvandla vanliga besvär till utbredda sjukdomar som kräver behandling med det senaste pillret. Efter succén med Viagra är det många läkemedelsföretag som har försökt utveckla en motsvarighet för kvinnor. Pfizer, Procter & Gamble, Boehringer och nu senast Emotional Brain är före-


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

tag som har kämpat för att utveckla det ”rosa Viagra” och komma åt den ekonomiska potentialen som marknaden erbjuder. Men inget läkemedel för att specifikt behandla FSD har blivit godkänt av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, och endast ett testosteronplåster har fått grönt ljus av den europeiska läkemedelsmyndigheten men har sedan tagits bort från den svenska marknaden. Däremot har läkare möjlighet att förskriva läkemedel ”off-label”. Det innebär att patienten får ett recept på ett läkemedel som egentligen inte är godkänt för att behandla just den sjukdomen, men som läkaren anser är effektivt ändå. Det senaste lustpillret under utveckling heter Lybrido och kommer från det holländska läkemedelsföretaget Emotional Brain. Prepa-

ratet innehåller en kombination av Viagraliknande ämnen som påverkar blodflödet i vaginan samt testosteron som ökar sexlusten. Företaget har testat läkemedlet på 200 kvinnor i USA och hoppas bli godkända av FDA och finnas på marknaden inom tre år. Men Eva Moraeus tror inte på någon stor framgång för läkemedlet. – Jag tror absolut inte att Lybrido blir en stor grej. Det är inte något känt läkemedelsföretag som har utvecklat det och jag har inte läst något om det. Det finns redan liknande preparat på marknaden, säger Eva. Hon är tveksamt inställd till kombinationspreparat som Lybrido eftersom det är svårt att dosera i enskilda fall. Eva menar istället att det är bättre att plocka ihop det var och en för sig. – Det är alldeles för mycket finlir i doseringen och för individuellt med vilka doser och nivåer som passar. Nya preparat behövs inte. Men det behövs kanske fler variationer och studier, vad det har för effekt och vilka kvinnor som har nytta av det, säger hon. ”Stackars min fina, omtänksamma sambo. Det är säkert 1-2 månader sen sist, igen. Jag har fan ingen lust i kroppen. Tänker knappt på sex

mer än i form av dåligt samvete. Ingen onani, ingenting. Jag vill ha sex men min kropp säger liksom bara ”neej....”. Har det slagit slint eller?” – Anonym (kom tillbaka) Eva Moraeus visar mig toaletten på mottagningen. På väggen sitter ett tjugotal broschyrer om allt från analsex till preventivmedel. – Det kan vara lite jobbigt och känsligt att kolla på broschyrerna i väntrummet. Här kan man plocka på sig och kolla i lugn och ro, säger Eva. Hon tror, till skillnad från Moynihan, att faran snarare ligger i att inte behandla med läkemedel. – Risken är nog större att man inte medikaliserar utan att man börjar prata direkt. Vi har haft fall där man har suttit och snackat hur länge som helst när patienten har en hormonell obalans. Därför är det väldigt viktigt att ha både det medicinska och det psykologiska perspektivet när man ställer diagnos, säger hon. En avgörande faktor för läkemedlets framgång är hur utbredd kvinnlig sexuell dysfunktion är. På sin hemsida svarar Emotional Brain på frågan om FSD är ett vanligt problem och hur många som lider av det. Svaret refererar till en artikel publicerad i Journal of the American Medical Association år 1999, då resultatet av en studie visade att 43 procent av kvinnorna hade upplevt sexuell dysfunktion. Resultatet från studien har i stor omfattning använts av läkemedelsföretag för att visa behovet av en lustmedicin för kvinnor. Om så många som 43 procent av kvinnorna lider av sexuell dysfunktion, då finns där en marknad att fylla och piller att sälja. Senare skrev New York Times att två av medförfattarna till studien vid publiceringen hade finansiella kopplingar till Pfizer, något som inte delgavs vid publiceringen. Även utförandet av studien har ifrågasatts, främst av Ray Moynihan i Sex, Lies and Pharmaceuticals. Deltagarna i studien fick svara ja eller nej på sex frågor, t.ex. om man saknade ett intresse för sex eller hade svårigheter att bli våt. Genom att svara ja på endast en av frågorna klassades man lida av FSD, oavsett om kvinnorna själva ansåg sig ha sexuella problem. De svenska siffrorna når inte samma höjder. Den senaste omfattande undersökningen om svenskars sexualliv gjordes 1996 av Folkhälsoinstitutet. Då uppgav var tredje kvinna att de kände en sänkt sexuell lust.


47.

”För några veckor sen försvann min sexlust. Puts väck. Jag är annars en kvinna med HÖG sexlust, så hög att det nästan blivit ett problem då min man känner att han inte räcker till alltid (jag har inte klagat). Men nu är den borta.” – Anonym (olustig) En kvinna ligger i ett badkar med ett lila täcke över sig. Hon trycker ut lite gel ur en tub och lutar huvudet tillbaka i njutning. Vattendroppar rinner först långsamt, sedan med mer kraft. En annan kvinna ligger på en säng i endast underkläder och använder samma gel. Hon får sällskap av en man och lustfyllda ansiktsuttryck varvas med bilder på klubbor som slickas och popcorn som poppas. Till sist smäller fyrverkerier av och lyser upp himlen. Det är en tv-reklam för intimgelen Sensual Balans, som ska ge en värmande känsla och ökad sexuell njutning hos kvinnor. På hemsidan skriver även det här företaget om hur 43 procent av alla kvinnor upplever sexuell otillfredsställelse. Bland testosteron-

plåster, Viagra-preparat och kosttillskott är gelen ännu en produkt som ska bota den otillfredsställda kvinnan. Vi ska ha mycket sex och vi ska njuta av det. Vi ska experimentera, rollspela och har multipla orgasmer. Kraven och förväntningarna på kvinnors sexuella liv och lust ställs allt högre. Krav som kvinnor själva ställer, som deras partners ställer och som samhället ställer. – Folk har väldigt stora förväntningar idag på att allt bara ska funka, säger Eva Moraeus. Många har ett stort behov av kontroll och sexualitet har inget med kontroll att göra. Det gäller att kasta sig ut i det okända och det har folk svårare och svårare för idag. ”Det här med lust och känslor – går det alltid att förklara? Kan folk alltid förklara varför de har lust att äta viss mat och inte annan? Varför man har lust att göra en viss aktivitet men inte en annan? För mig är det en känsla som finns där eller saknas. Men varför? Jag vet inte.” – Anonym (helt utan lust)


48.

EN KLIMAX PRODUKTION

Burlesque vs. Striptease Hör historien på klimax.jmg.gu.se

Göteborgs STRIPTEASEDANSÖSER har på senaste tiden UPPMÄRKSAMMATS genom strippklubben Chat Noirs samarebete med Posthotellet. Åsikterna är många om DANSENS vara eller icke vara. Men burlesquedansen KRITISERAS inte alls på samma sätt. Snarare hyllas DANSEN som feministisk, QUEER och NORMBRYTANDE. Men vad är EGENTLIGEN skillnaden mellan burlesque och striptease? Ett reportage av FANNY EDSTAM


49.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

”Det här blir


51.

vår hemlighet” Många barn bär på hemligheter. Vissa är värre än andras. Ramona är ett av de barn som växte upp med en hemlighet som bara hon och hennes styvpappa visste om. Ord: Frida Nygren Illustration: Fanny Astner

Å

ret är 1989. Ramona är sex år. Det är kväll. Hennes mamma är som vanligt på jobbet. Hon jobbar natt och brukar lämna huset runt sju. Ramona öppnar dörren till badrummet och ser att någon står i duschen. Det är hennes styvpappa. Han ber henne komma in. Hon går mot honom och efter det är allt svart. Hon kommer inte ihåg mer av första gången. Första gången hon kom i kontakt med den sexuella nakenheten. Men hon vet vad som hände. Flera år senare vet hon att hennes styvpappa hade bett henne att ta på honom. Att han också tog på henne. Hon minns hur hon inte riktigt förstod vad som hände. Det var en situation som hon som sexåring aldrig kunnat föreställa sig. Ska man verkligen göra såhär? Ingen hade någonsin pratat med henne om sex. Det enda hon riktigt minns är att hon tyckte att det var äckligt och jobbigt. Ramona Byrö föddes 1983, i en liten ort utanför Uddevalla. Hennes biologiska föräldrar separerade ett år senare och efter ett tag hittade Ramonas mamma tillbaka till en gammal kärlek. En man som också var pappa till Ramonas storebror. Efter ett år skulle Ramona även få en lillasyster. Kontakten med den biologiska pappan blev sporadisk och styvpappan blev istället den fadersfigur som Ramona kunde lita på. Ramonas mamma jobbade natt. Varje kväll tittade Ramona ut genom fönstret och såg sin mamma sätta sig i bilen för att köra iväg. Ibland kunde hon be sin mamma att sluta jobba natt, något som hennes mamma såg som normalt för

ett barn att vilja vara med sin mamma. Som hon säger ”Jag kunde ju aldrig ha anat hur mycket han planerade och höll på när jag inte var hemma.”
Som för alla andra barn var kvällarna för syskonen fyllda av lek och tv-tittande. De fyra syskonen lekte alltid tillsammans tills det var läggdags.
När mörkret lagt sig sov alla barnen. Alla utom Ramona. Hon låg i sin säng och lyssnade. Hon hörde hur han satt och rökte vid spisfläkten. Runt ettiden stängde han av spisfläkten och gick och spottade flera gånger i handfatet på grund av sin rethosta. Efter det gick han alltid på toaletten. Från toaletten kunde han välja två vägar. Han kunde gå in till sitt och mammans sovrum. Eller välja trappan upp till Ramonas rum. Hon låg alltid spänd. De var de sekunderna när hon skulle få reda på om det skulle ske ikväll eller inte. Han kom inte upp varje kväll men känslan av att han skulle kunna komma upp lade sig inte förrän han hade gått och lagt sig. Först då kunde hon somna.
Vissa kvällar kom han upp och lade sig i Ramonas säng. Han kunde också ta med henne in i deras sovrum eller vara med när hon duschade. Ramona försökte koppla bort de stunderna. De stunderna när han tog hennes hand i hans och la den runt hans snopp. När han höll om handen varsamt och drog den fram och tillbaka.
Ramona var ett barn. Ett barn precis som alla andra som fick mardrömmar och ville lägga sig mellan sina föräldrar under det trygga täcket. Men tryggheten som det varma täcket gav var aldrig långvarig. Så fort hennes mamma hade somnat så började han ta på henne. Och ville att hon skulle ta på honom.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

familj. Den var inte särskilt lycklig eller idyllisk. Men det var en familj. Och en familj ska inte splittras. Hennes mamma berättar att hon inte var helt nöjd med relationen men att hon inte förmådde att bli ensam. Det var så mycket annat som skulle ordnas upp innan hon skulle orka ta det steget. Hon hade fyra barn att ta hand om. Två barn som även var gemensamma. Idag är Ramona 30 år och driver flera företag. Hon vill även sprida kunskap och information om sexuella övergrepp genom föreläsningar och genom andra projekt. Hon vill att sexuella övergrepp ska gå från att vara ett tabubelagt ämne till något som vi kan prata om. Hon ber alla som kommer på hennes föreläsningar att gå hem och prata med sina barn. Att de barnen ska få veta att det är ”din kropp och du får bestämma vad som känns rätt och fel”. – På den tiden då pratade man bara om fula gubbar som åkte runt i bilar, inte om de som flyttade innanför väggarna, säger Ramonas mamma.
 Hon tvivlade aldrig på Ramona. Det var det viktigaste för de båda när de ser tillbaka. Och det är det viktigaste för att få barn att våga berätta.

Hon kände sig förvirrad. Den personen som ofta kunde slå näven i bordet och slänga ur sig ”jäkla ungjävlar” till hennes bröder, förvandlades de stunderna till en mjukare person. Han var aldrig våldsam under den tiden de var ensamma. ­– Han hade liksom två sidor. Den hårdhänta och den när han ville att jag skulle ta på honom, då var han väldigt försiktigt. Det var vackert på något sätt. Även ifall det inte får förknippas med att det. Men det var väldigt försiktigt, inte hårdhänt. Han körde aldrig in fingrarna hårt utan det var mjuka rörelser som kanske också gav känslan av att det på något sätt var rätt. Ramona berättar att det var han som fick henne att förstå att det som hände var fel.
 – Han sa ofta att ”det här är vår hemlighet, som du inte kan berätta för någon annan. För gör du det så kommer polisen bli inblandad och familjen kommer att splittras. Jag kan hamna i fängelse och det vill du väl ändå inte?” så egentligen var det han som fick mig att förstå att det var fel, det som hände. Fast jag fick läsa mellan raderna. Ramonas mamma tror att han var arg och lättirriterad, främst mot pojkarna, för att dölja att något han gjorde var fel.
Det var ingen perfekt

För Ramonas historia är inte unik. Under 2012 anmäldes 2880 våldtäkter mot barn under 17 år.
På BUP Barnhuset i Göteborg jobbar Martin Löfgren som psykolog. Martin och de andra psykologerna sitter ofta med under polisförhör med barnen där förundersökning i olika fall av våldsbrott mot barn har påbörjats. De gör även bedömningar som påverkar vilken vård barnet kan behöva i framtiden. Han menar att det kan finnas flera anledningar till varför barn inte vågar berätta om sexuella övergrepp. – Dels saknar de språket för sexuella handlingar, de kan alltså inte sätta ord på vad som händer. Gärningsmannen har ofta en mycket nära relation till barnet och barnet kan ha känt ett visst inslag av lust och därför känner sig medskyldig eller helt skyldig till det som har hänt. Under de psykologsamtal som förs med barnet är inte det viktiga att barnet ska berätta allt utan snarare hitta ett sätt att hjälpa barnet. Det som kan komma fram under dessa samtal, som är av värde för polisen dokumenteras.
 Under 2011 klarades endast hälften av alla sexualbrott upp. Martin ser problem i att det som barnet säger under deras samtal inte har samma värde i rätten. Det som väger tyngst i en rättegång är den tekniska bevisningen. – Även om vi kan kallas som vittnen så räcker det oftast inte. Men jag ser heller inte hur det skulle kunna fungera på något annat sätt.


53.

Han menar att det vanligaste tecknet på att ett barn har blivit utsatt är att barnet själv visar något udda beteende med sexuell innebörd ”till exempel att man gör att två dockor har samlag ”. Året är 1995. Ramona är tolv år. Hon är rädd och trött på att behöva bära på sin hemlighet. Hon bestämmer sig för att hon måste berätta för någon. Hon berättar för sin pojkvän, en några år äldre kille som också är en vän till familjen. Hon ber honom säga till styvpappa att sluta. Hon vill att han ska göra det när de åker upp och ska hugga ved i skogen. De är borta några timmar. Han kommer tillbaka. Han har inte sagt någonting. När Ramona äntligen har vågat berätta sin hemlighet en gång bestämmer hon sig för att hon måste berätta för fler. Dagen efter är det syslöjd i skolan. Ramona tar sin bästa kompis och de hoppar upp och sätter sig på en av bänkarna. De bestämmer sig för att de måste berätta för fler. Två till vänner får ta del av hemligheten. De bokar möte med läraren och berättar. Det är torsdag, dagen före skolavslutningen. Ramona ber läraren vänta med att ringa till mamma till efter helgen så att allt kan vara bra på skolavslutningen. Samma dag kommer hon hem från skolan och frågar mamma om fr��ken har ringt. Hon har inte ringt. Hennes styvpappa tar henne med till bilen. Säger till mamman att ”vi ska bara prata lite, jag och hon”.
 I bilen sitter Ramona tyst. Hon klamrar sig fast vid dörren. Livrädd för att han ska slänga ut henne när hon berättar. Hon säger försiktigt ”fröken vet, jag har berättat... fröken vet”.
 De möter upp mamman i ett av de andra husen på gården. Där pratar han med stora ord. För stora ord för att Ramona ska förstå. Mamman ber honom berätta vad som har hänt. ”Vad har du gjort med Ramona?!” Ramona var bestämd, de skulle inte splittras. Mamman lyssnar på hennes vädjan och bestämmer att ”nu får Ramona hålla i pekpinnen, det är Ramona som bestämmer från och med nu”. Hon stannar uppe halva den natten och stryker. Hon bestämmer sig för att göra slut för ”det ska inte Ramona bestämma om vi ska vara tillsammans eller inte”.
 Ramonas mamma glömmer aldrig den torsdagen, den 8 juni 1995. Det var då hon fick reda på att hennes man hade förgripit sig på hennes dotter. Men hon förstod inte, hon kunde inte ta det till sig. Inte just då.
Hennes farbror dog på fredagen och under helgen blev hon tvungen ordna med en massa saker. Det var först när måndagen kom och hon kallas till skolan som hon förstår vad som egentligen hade pågått i huset de där nätterna när hon jobbade. – Det var inte förrän veckan efter den tors-

Så ser det ut

98 procent av de misstänka för våldtäkt mot barn är män 70 procent av de misstänkta är inom släkten 90 procent av förövarna är betydligt äldre än offret 26 procent av alla sexualbrott sker i offrets hem Källa: BRÅ dagen som jag förstod att han hade fingerpullat henne i sju år. De följande dagarna sitter Ramona i polisförhör. Hon vill egentligen inte berätta, inte bekymra mamma med vad som hade hänt. Hennes mamma fick istället läsa i förhörsprotokollen för att få ta del av sin dotters fruktansvärda hemlighet.
 Den måndagen kastade hon ut honom. Hon spottade honom i ansiktet. Skrek ”vad har du gjort med min tös?! Nu ger du dig av.” Under rättegången sitter Ramona rak i ryggen och med blicken fäst på sin styvpappa. ”Jag ville att om han skulle ljuga, så skulle han iallafall se mig i ögonen och veta att det var fel” Han döms till ett års fängelse men sitter inne i åtta månader. Hon säger att hennes styvpappa bor ”någonstans på Västkusten”, något hon har hört från sin lillasyster. Ramona har stött på honom några gånger efter rättegången för 17 år sedan. Hon minns speciellt en gång. Hon var 23 och spelade minigolf med sin pojkvän och ett till par. Då stod han där. Han blickade ut mot minigolfbanan men hon vet inte om han såg henne. Men hon såg honom. Hon minns det som att ”jag blev så arg, att han fortfarande kunde göra såhär mot mig, att få mig att känna mig som åtta år igen.” Det värsta säger hon är til�liten. Att hon har svårt att lita på människor och släppa in dem igen. Även hennes mamma har haft väldigt svårt att lita på människor. Hon har inte träffat någon ny man. Hon känner ofta att hon ”blir lurad på småsaker och att ingen talar sanning”. Hon lägger ingen skuld på varken sig själv eller de andra i familjen. ”Det var aldrig vårt fel att han var en sjuk pedofil”.


54.

Det otillg채ngliga


55.

Rätten till en sexualitet och ett kärleksliv kan vara lätt att ta för given. Men många människor upplever att deras sexualitet är tabu, bara för att de har en funktionsnedsättning. Andra är trötta på att bli exkluderade från de sociala mötesplatserna. Ord och bild: Karl Henrik Olsson

E

melie har just bett sin träningscoach att lägga på tyngre vikter. Hon tränar högra armens biceps genom att dra ett snöre som är fäst vid vikterna, emot sig. Hennes inklippta röst hörs: – Det finns en massa föreställningar, till exempel att ”hon kan väl inte ha sex”. Men man kan mycket väl ha ett one night stand med mig. Jag skulle gärna vilja ha ett ragg, helt enkelt, säger hon. I nästa klipp, som påbörjas mitt i citatet ovan, sitter Emelie hemma i sin lägenhet och pratar och ler finurligt mot kameran. Scenen är tagen ur Kanal 5:s nyimporterade programidé, dokusåpan ”De Dejtbara”, som efter påtryckningar bytte namn från det första förslaget, ”De Odejtbara” (efter den brittiska programtiteln). I programmet får åskådarna följa personer med olika rörelsehinder på deras dejtingäventyr. Speakerrösten som inleder programmet presenterar: – I den här serien kommer vi att följa åtta vanliga fast samtidigt ovanliga singlar i jakten på att finna kärleken. I funktionshinderrörelsen har åsikterna om programmet varit blandade – en del tycker att det var bra att rörelsehindrade personer fick synas i TV – andra tycker att formen för programmet var förnedrande. I jakt på nya deltagare inför den kommande säsongen har producenterna varit flitiga med att

sprida ut sina inbjudningar på olika forum på nätet. I inbjudningarna står det bland annat att de söker personer med ”hjärtat på det rätta stället” och personer som värdesätter ”det inre”. Lisbet Karlsdotter är en av dem som har kritiserat Kanal 5:s syn på hur rörelsehindrade personer förväntas vara. – Jag kanske inte kräver att någon ska ha hjärtat på rätta stället och det här med det inre, betyder det att bara för att man har ett rörelsehinder så är det yttre inte viktigt? Och vad är det som säger att rörelsehindrade bara ska träffa andra rörelsehindrade? säger hon. Efter att ha varit aktiv i Förbundet Unga Rörelsehindrade i många år började hon, för tjugo år sedan, att jobba på förbundets kansli, i Dalheimers Hus, i stadsdelen Majorna, i Göteborg. Vardagarna tillbringar hon tillsammans med Kristina Kindberg, som jobbar på förbundet som kanslist. Nu sitter de vid varsin sida om ett bord och väntar på att de sista kaffedropparna ska puttra ned i kannan, medan stormen ”Sven” förvandlar gatorna, utanför fönstren, till en närmast fientlig plats. Förbundet Unga Rörelsehindrade har en lokal styrelse i Göteborg som drivs av unga engagerade personer, ordföranden är 19 år gammal. Förutom att driva lobbyverksamhet mot kommunpolitikerna, ordnar de föreläsningar, filmkvällar och undersöker tillgängligheten på olika ställen.


Göteborg fick nyligen pris av EU för sitt ”enastående arbete med att göra staden tillgänglig för personer med funktionsnedsättning”. Men utnämningen är knap­ past okontroversiell och har bland annat liknats med att ge en Oscarstatyett till en Åsa Nisse-film.

Lisbet Karlsdotter och Kristina Kindberg berättar att deras roller är något av mammor i förbundet idag. I samband med De (O)Dejtbara blev frågor om kärlek och sexualitet aktuella för de aktiva. På bloggar skrevs inlägg med rubriker som ”Vi behöver inga särskilda dejtingprogram”, ”Invalider är också kåta ibland, deal with it” och ”Vi vill vara med i Pluras kök!”. Lisbet Karlsdotter tror att den yngre generationen av rörelsehindrade aktivister, de som växt upp med personlig assistans som en självklar del av vardagen, vågar ta sig an frågor som hon själv inte skulle ha gjort i den åldern. Reformen om personlig assistans kom 1994 och innebar stora förbättringar för många rörelsehindrade personer. Men Lisbet Karlsdotter varnar för att ta reformen för given. Idag är det många som är oroliga över att förlora sin assistans. Det är svårt att göra prioriteringar i förändringsarbetet, tycker hon, det finns så mycket som hon skulle vilja hinna med. Trots alla fördelar som kom med de personliga assistenterna finns det en nackdel: – Men det är som att svära i kyrkan att säga det här, och fördelarna väger klart över. När hon var ung var hon tvungen att be andra människor om hjälp, om hon skulle ner för en trappa eller behövde öppna en dörr. Detta gjorde att hon tvingades ta kontakt med personer

som hon inte kände, och det var så hon träffade sin man. När hon studerade på socialhögskolan, gick han i samma klass och det var just vid en stängd dörr som de träffades första gången. De bor fortfarande tillsammans och har en sjuttonårig son. Även om assistenterna vill väl, är det svårt att läsa av sociala situationer ibland. Vissa situationer blir enormt utmanande. – Hur lätt är det till exempel att gå på en dejt med någon när assistenten måste sitta bredvid och kanske hjälpa till att hålla i kniven och gaffeln? säger Kristina Kindberg. Många assistenter vet inte vilken roll de ska ha i sådana situationer. Får de prata med dejten? Det bygger på kommunikation. Det kan till exempel vara svårt att be en assistent att ha hörlurar på sig för att kunna hålla samtalen under en dejt på en intim nivå. I stort sett hela ansvaret för kommunikationen ligger idag på personen själv och dennes assistent. Under de förutsättningarna kan det krävas en stor portion mod och förtroende för att ta upp frågor som rör kärlek och ännu värre: sex. Tystnaden kring rörelsehindrade personers sexualitet och relationen till assistenterna upplevs som kompakt, enligt Julia Bahner, som är doktorand vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet. I sina studier har hon intervjuat personer med rörelsehinder, person-


57.

”Invalider är också kåta ibland, deal with it.” liga assistenter och arbetsledare eller chefer för olika privata och kommunala assistansverksamheter. Hon har bland annat undersökt hur personer med rörelsehinder upplever sina möjligheter till ett sexuellt liv. – Jag märkte att det fanns ett intresse bland assistansanvändare om att prata om de här frågorna. Många som jag pratade med upplevde att det är tabu att prata om deras sexualitet, säger hon Bland assistenterna fanns det en tydlig oro. Vad förväntas jag göra? Vad får jag göra? Vad känner jag mig trygg att göra? – Rädslan för att assistansen ska förknippas med prostitution är stark. Mycket handlar om fördomar, man tror att det handlar om att utföra den sexuella akten. Men så är det ju inte. En del blir panikslagna och det kan man ju förstå om man aldrig har diskuterat det på jobbet, inte haft någon introduktion eller nånting. Det som för assistenterna är en arbetsplats är för andra individer ett hem. Det privata och det offentliga i någon slags mix, med sekretessen som ryggstöd. Bland cheferna som Julia Bahner kontaktade svarade flera att de inte var intresserade av att prata om de här frågorna och att de inte var aktuella för deras arbetsgrupper. I de få fall där en handlingsplan gjordes gällde den förberedande uppgifter, exempelvis innan en sexuell praktik, där assistenten sedan går ut, och sen hjälper till efteråt. Diskussion och tydlighet efterfrågas, menar hon. Assistansanvändare och assistenter vill ju båda att cheferna ska ta tag i det. Cheferna vill att de högre upp ska ta tag i det, försäkringskassan eller LSS- handläggare eller socialstyrelsen. Alla vill ju att någon annan ska ta tag i det. – Hur man tänker på sexualitet, hur man tänker personligen, påverkar hur man bemöter andra individer, säger hon. På Förbundet Unga Rörelsehindrades kansli i Dalheimers Hus finns så många frågor att diskutera, så mycket att kämpa för - och emot. I rummet bredvid har ”Sven” ryckt upp ett fönster, som nu står och slår på vid gavel. Lisbet Karlsdotter håller med om att det är viktigt att ta upp frågor om sexualitet. Men hon

är också orolig över hur det skulle kunna bli, i de fall där det inte skulle komma att fungera. – Det fanns ett projekt, som är nedlagt sedan några år tillbaka, som hette ”Dubbelt utsatt”. Det visade att risken att bli utsatt för övergrepp är större hos individer med rörelsehinder än hos andra personer. Jag kanske är överbeskyddande men jag ser riskerna också, säger hon. Anna har jobbat natt och ligger i en soffa i sitt vardagsrum med händerna bakom huvudet och det ena benet över det andra. Hon skämtar om att intervjusituationen känns lite som ett terapisamtal. Hon är 27 år och har jobbat som personlig assistent i snart tre år. Egentligen heter hon inte Anna, men hon vill inte använda sitt riktiga namn för att inte riskera att något som hon säger skulle kunna uppfattas som integritetskränkande för personen som hon jobbar hos. I sitt nuvarande uppdrag gör hon ingenting som hon tycker är känsligt. Men hon har tänkt på var gränsen skulle gå för vad hon skulle känna sig trygg med och tror att hon skulle kunna tänka sig att utföra vissa uppgifter om de skulle kunna bidra till att någon skulle ha ett sexuellt liv. – Men det är ett stort ansvar och lite svårt att sätta mig in i hur det skulle vara. Risken finns ju att ens brukare skulle behöva hjälp mitt under pågående samlag, hur gör man då? Hon ser problem med hur yrkesrollen skulle kunna förändras om det blev mer hetsigt kring frågeställningar som ”hur långt är du villig att gå?” och kanske skulle konkurrensen om arbetstillfällen pressa personer att göra saker som de upplever som obehagliga. Men samtidigt tycker hon att det är dåligt som det är nu, när det är svårt att prata och när många individers sexualitet trycks ned eller ignoreras. – Jag tänker att de flesta som jobbar som assistenter är väldigt toleranta och vill att det ska bli så bra som möjligt. Men ärligt talat så tror jag att det beror lite på kemin. Jag tror till exempel att det skulle vara svårare om det var en äldre man jag jobbade hos, säger hon. Några dagar senare är Kristina Kindberg hos frisören. Lisbet Ericson, som har en salong i entréplan


”Många som jag pra­ tade med upplevde att det är tabu att prata om sin sexualitet”, säger Julia Bahner som är doktorand i socialt arbete. Hon har under­ sökt hur personer med rörelsehinder upplever sina möjligheter till ett sexuellt liv.

”De unga aktivisternas drivkraft inger hopp om framtiden.” på Dalheimers hus, bjuder på glögg och pepparkakor och ställer frågan som frisörer har ställt sedan urminnes tider: – Hur vill du ha det? De båda börjar diskutera volym och längd samtidigt som blickarna är fästa på Kristinas frisyr, via spegeln. Samtalet glider över till att handla om Kristinas två söner. Den yngsta är redan sex år, säger hon. Den äldsta är sjutton och funderar på att utbilda sig inom det militära. – Jag vet inte vad jag tycker om det, klart att jag blir lite orolig. Men det är ju inte upp till mig att bestämma, säger hon. Det är lätt att fastna vid frågor kring kärlek och sexualitet och missa det kanske mest väsentliga: möjligheten att kunna träffas över huvud taget. Att få tillträde till kvällskursen på fjärde våningen som inte har någon hiss eller att komma in på krogen med för hög tröskel. Ett av de stora problemen idag för personer med

rörelsehinder är fortfarande tillgängligheten. – Redan i skolåldern blir du utanför, när de andra går hem efter skolan måste du skynda dig till taxin. Tillgängligheten gör det svårt på många olika sätt. Inte minst om du ska träffa en partner. Hur ska du kunna träffa någon om du inte kommer in på ställena? Göteborg vann nyligen EU:s pris för tillgängliga städer, Access city award, för sitt ”enastående arbete med att göra staden tillgänglig för personer med funktionsnedsättning”. Anders Westgerd som är ordförande i GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living), liknade utnämningen vid att ge en Åsa-Nissefilm en Oscar. Kristina Kindberg ställer sig också frågande till utnämningen. – Ja, det är löjligt. Jag upplever inte att de lyssnar särskilt mycket på oss, säger hon. Men de unga aktivisternas drivkraft inger hopp om framtiden, det är både Lisbet Karlsdotter och Kristina Kindberg överens om.


59.


Tystnad uppstår Sex och död. Få ämnen är lika svåra att närma sig, även i det tjugoförsta århundradet. Och när de två dessutom korsbefruktas, i ett av samtidens mest tabubelagda samtalsämnen, uppstår oftast en obekväm tystnad. Låt oss tala om aids. Ord & Bild: Henrik Bostr��m


61.

D

et var som att en dörr slog igen i ansiktet på mig. Alltså jag försvann från rummet.”

Joakim Berlin minns tydligt den stund då han fick sitt besked. Han hade fått ett brev från blodcentralen, där han precis varit och anmält sig som blodgivare. ”Var god kontakta oss snarast”, stod det. Tydligen var det något fel på de prover han lämnat. – Jag förstod att det var något allvarligt så fort jag kom dit, för jag märkte av att personalen var så hispig. Men jag hade inte en tanke på att det kunde handla om hiv. Ett litet tag senare satt han på läkarens kontor. Till en början kallpratade de bara, men plötsligt tystnade hon. Och sedan kom det. Beskedet. Dörren i ansiktet. Sekunder därefter rycktes Joakim tillbaka till verkligheten av att någon snyftade. Någon grät, och det var inte han, utan läkaren. – Min första reaktion var att trösta henne då, säga att det här kommer ordna sig. Sedan gick jag ut från hennes rum, och utanför satt min dåvarande kille. Vi hade bara varit ihop i tre veckor. Och när jag såg honom, då fattade jag att det var mig hon pratade om. Då gick det in att jag hade hiv. Den första december firas Internationella Aidsdagen. Dels för att hylla sjukdomens offer; men också för att påminna om smittans fortsatta framfart; och för att uppmärksamma hiv-smittade och aidssjukas sociala situation i samtiden. 2013 markerar Världsaidsdagens tjugofemte jubileum. Joakim Berlin har varit aktivist inom området nästan lika länge. Som utbildningsansvarig på organisationen Positiva Gruppen Väst arbetar han året runt med att föreläsa, lära ut och upplysa om den aktuella situationen kring hiv och aids. En vecka innan Världsaidsdagen befinner han sig i föreningen Homan Göteborgs lokaler vid Järntorget. Inför en liten grupp inbjudna berättar han om sitt livsöde som hiv-positiv – och om kampen mot det stigma som ännu präglar smittan och dess bärare. – Aids berör de två stora synderna i västvärlden. Död och sex. Vi skäms för att sätta ord på tankar och idéer kring dem. Det är inget vi gör runt lunchbordet, eller bland kolleger. Och om någon bryter den normen så uppstår en tystnad. Det är det hiv handlar om. Det uppstår skam och skuld. Joakim Berlin har levt med sin hiv-status sedan den där morgonen på blod­centralen 1991. Då hade han precis inlett ett nytt förhållande, ett halvår efter att det tagit slut med hans enda tidigare partner.


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

– Jag hade bara varit ihop med en kille, det räckte. Han var min första. Men jag är inte arg på honom för att han smittade mig, utan jag är arg för att han mot slutet av vårt förhållande var otrogen. Och då använde vi inte kondom, för vi hade ju redan gått och testat oss. När Joakim några månader senare ringde upp sin förste pojkvän, för att ställa den oundvikliga frågan, visste han redan innan hur svaret skulle lyda. Han visste också att det svaret skulle vara en lögn. – Det är ju skitjobbigt att säga till någon du varit ihop med att du har hiv, när du är som mest sårbar med en annan människa. Det är ju så intimt. Jag har alltid förstått varför han sa nej. Två år efter det ödesdigra beskedet start­ ade Joakim Berlin organisationen Positiva Gruppen Väst, och inledde sitt korståg mot smittan. Han började söka upp andra som levde med hiv, för att knyta kontakter och finna stöd i gemenskap. Joakim satt i väntrum och listade ut vilka som var positiva, baserat på vilka läkare de träffade. Där fick han möta den allra naknaste formen av sjukdomen – och det medföljande tabu som han ännu inte själv kommit ansikte mot ansikte med. – Jag lärde känna en kille som var 24 år. Hans familj hade slutat höra av sig, de svar­ ade inte när han ringde. Joakim berättar hur följdsjukdomar lämnat hans vän med så mycket svampinfektion­ er i svalget att han inte kunde dricka heta drycker. Doften av nybryggt kaffe blev – i brist på smaken – höjdpunkten i hans vardag, och några gånger i veckan kom Joakim på besök. Där bryggde han kaffe, satt på sängkanten, och höll om den sjuke. Kanske pratade han lite om något han läst i tidningen eller hört på radio. – Och en dag när jag kom dit och gjorde

samma ritual igen, så vände han sig om i sängen, medan jag höll om honom, och sade: ”Jag är inte ensam nu när jag dör, för jag älskar dig, Jocke”. Sedan dog han. Den smärtsamma historien hade Joakim Berlin länge förträngt, men minnena väcktes till liv för ett drygt år sedan. Dels tack vare Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar – dels för att samma sak hände igen. Joakim fick kontakt med en ung man, vars vänner och familj tagit avstånd från honom, och blev dennes enda tröst under sjukdomens sista dagar. När de ringde från kliniken för att meddela att han gått bort var det med hälsningen att han ”inte dött ensam”, eftersom Joakim varit där. – Men det allra värsta är att människor faktiskt gör det – dör ensamma – på grund av en sjukdom. Det händer fortfarande. Och det är våra vänner som ska ge oss vårt stöd då. Finns inte det så finns inte mycket kvar av oss. ”Rädslan driver oss att göra dem vi inte känner igen oss i till ett ”det”. Och det är nog det allra värsta vi kan göra mot en annan människa. Att beröva en annan deras mänsklighet, rätt till mänsklig värdighet och behov av mänsklig gemenskap...” I koret brinner åtta blockljus. ”Ett för varje hiv-bärare i Västragötalandsregionen som gått bort, sedan vi senast träffades här för ett år sedan”, berättar prästen Sara Blom. Det är söndag – Världsaidsdagen – och Domkyrkan är näst intill fullsatt. Klockorna ringer till mässa, och Biskop Per Eckerdal talar till församlingen: ”… Världsaidsdagen sätter ljuset på denna rädslans mekanism – och då just i relation till hiv-positiva. För det är precis samma mekanism. Man har skambelagt, isolerat från

Joakim Berlin (t.v.) och Peter Lindholm är båda hiv-positiva och engagerade i Positiva Gruppen Väst.


63.

mänsklig gemenskap, och berövat mänsklig solidaritet. Det är inget annat än mänsklig rädsla och kärlekslöshet. Och det är en synd – att möta en annan människa på det viset.” Altaret pryds av ett korslagt rött band – den internationella symbolen för kampen mot hiv och aids. En regnbågsflagga draperar den talarstol som står i altarrummet, och vid dess fot brinner en myriad av minnesljus. De åtta första får ständig tillökning av mindre värmeljus, tända av mässans besökare. I sitt tal relaterar biskopen ett besök vid en före detta leprakoloni på Kreta, där spetälskesjuka en gång i tiden sattes i karantän och isolerades från den verkliga världen: ”… så där stod jag, på Spinalonga, och tänkte på vad rädslan för det främmande – det annorlunda – kan förmå oss till. Nu råkade detta vara på Kreta, men det hade nog lika gärna kunnat vara här hemma i

stort behov av upplysning kring hiv och aids. Även om myntet är tvåsidigt – den okunskap som kan ha negativa konsekvenser har förmodligen positiva orsaker: – Det har väl att göra med att det inte är lika mycket av ett hot, helt enkelt. Fram tills 1996 så fanns det inga mediciner, då var det en dödlig sjukdom. Kunskapen var större för att rädslan var större. Och jag minns de där åren, från och med att jag fick mitt besked fram till att bromsmedicinen kom. Det var gräsliga år – inget jag skulle vilja dela med min värsta fiende, så att säga. Men de yngre idag rycker på axlarna, de ser inte hiv som ett hot. Och det är ju inte så konstigt, för de yngre generationerna har ju inte upplevt de åren – då hiv var en dödsdom. Att leva ”ett helt liv” med hiv har först och främst möjliggjorts – för att inte säga underlättats i och med bromsmedicinerna. Men att prata om det? Peter Lindholm känner,

”Men jag är inte arg på honom för att han smittade mig ...” Sverige. Vi har gott om liknande exempel. I modern tid så har just rädslan för det annorlunda fått oss att driva bort till exempel romer från våra städer och samhällen. Den har fått oss att långt in på 1900-talet förbjuda samer att bo på fast grund, och det får oss idag att odla skrönor om att fattiga och tiggare från Rumänien ingår i kriminella ligor… ” Några timmar tidigare, i en annan del av Göteborg, uppmärksammar en liten grupp människor Världsaidsdagen på ett mindre högtidligt vis. Rödbetssoppa och stilla samtal serveras i den källarlokal vid Linnégatan som huserar Positiva Gruppen Väst. Stödgruppen, som Joakim Berlin startades för 20 år sedan, har idag utvecklats till en patient- och självhjälpsförening – ”av hiv-positiva, för hiv-positiva”. På lokalens väggar hänger diplom, porträtt och tidningsurklipp. Gamla artiklar om organisationens arbete, med rubriker som ”Positiva pojkar” och ”Att leva med döden”. En av de personer som driver Positiva Gruppen Västs verksamhet är sekreterare Peter Lindholm, som fick sitt besked 1993 och gick med i föreningen året därpå. Han berättar att det ännu, trots att Världsaidsdagen nått sin tjugofemte inkarnation, finns ett

trots sin roll som aktivist, en viss tveksamhet inför att diskutera sitt tillstånd. Efter ett nyligt besök i Sydafrika konstaterar han att det var betydligt lättare att prata om det där än hemma Sverige. – Där är det mycket vanligare, så det fanns mer beredskap och medvetenhet. Här tänker jag fortfarande: ”Är jag förberedd på de frågor som följer? Har jag tid att möta den här personens reaktioner? Eller orkar jag det?” Det kan fortfarande ses som ”fel”. Men saker och ting går nog, i små små steg, åt rätt håll – och när folk förstår att väl medicinerade hiv-smittade inte utgör någon särskild smittorisk, då kommer det nog att bli bättre för oss. Men det är på längre sikt. Biskopen tar på sig sin mitra och gör sig redo för nattvarden. Den tjugofemte Världsaidsdagen lider mot sitt slut. ”… så med detta i ryggen vill jag säga till dig som är hivpositiv eller närstående eller god vän – att den här sjukdomen, som alla andra, är ingen skam. Det är en börda. Och stoltheten som människa ska du bevara, bevaka och vara rädd om. Och rädslan och avståndstagandet från andra, det ska du inte behöva ta i. Och jag tänker: den som skambelägger, fördriver och exkluderar har ett eget uppenbart problem. Men det behöver du inte ta på dig.”-


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

Trygghet, tycke och tillfredsst채llelse

en ber채ttelse om otrohet


65.

Det är en sen kväll i januari år 2009. Utanför en restaurang står ett par och kysser varandra hej då. De är gifta – men inte med varandra. Ord: Amanda Redin Illustration: Fanny Astner

D

et här är början på en affär som Karin beskriver som att pendla mellan himmel och helvete. Det är början på en vardag så full av lögner att man till slut börjar tro sig själv. Fem år senare åker Karin fortfarande på ”konferens” eller ”besöker en väninna” ungefär varannan månad. – Det är ju det optimala sveket, säger hon. Jag tar kontakt med Karin för att jag vill prata lite om det här med otrohet. Kan man älska två personer samtidigt? Varför finns det vissa som aldrig blir nöjda? Och hur känns det egentligen att använda andra människor i jakten på sin egen tillfredsställelse? – Jag önskar så mycket att jag var vanlig och som alla andra. Nöjd med vad jag har och inte ute efter mer. Men det kanske finns vissa av oss som aldrig blir nöjda, säger hon. Karin har redan berättat lite. Om ungdomskärleken som gick i kras vid en landsväg utanför Stockholm, och om nätter på hotellrum, konferensanläggningar och i gamla pojkrum. Men innan vi pratar vidare besöker jag Carl Martin Allwood, professor i psykologi vid Göteborgs universitet. – Fråga henne om hon har brutit igenom vallen totalt och kan vara otrogen med vem som helst som hon tycker om. Jag tror inte det, säger han när jag har berättat om Karin. Han berättar att vi människor har ett väldigt behov av att få saker att gå ihop. Därför rationaliserar vi. Om våra handlingar inte riktigt stämmer överens med vårt förnuft hittar vi på ursäkter. Vi konstruerar alltså en verklighet

som stämmer överens med vårt beteende. – Det kan hända att man ser den här typen av relationer som en stabil grej, säger han. Orsaken till att det är så lätt för oss att rationalisera, oavsett om vi ska köpa en tröja vi inte behöver eller om vi ska bedra vår partner är vårt minne. Allt i minnet är inte aktivt samtidigt. Vi tenderar att överbetona det som är här och nu till skillnad från det som är på psykologiskt avstånd. Carl Martin Allwood tror att det är det Karin gör med Anders. – Det är ju inte så att jag skulle kasta mig i armarna på vem som helst, säger Karin när vi pratar om hennes livs största hemlighet. Nej, det handlar bara om Anders. Han är hennes ungdomskärlek, personen hon bara inte kan glömma. – Jag har gjort slut flera gånger, men jag börjar tycka att det är pinsamt att ändra mig hela tiden, säger hon. Historien om Karin och Anders börjar långt innan hejdå-kyssen för fem år sedan. Karin är 23 år gammal. Sommaren håller precis på att gå till ända, precis som Karins ett år långa sjukskriving. Ett år tidigare har hennes pappa dött. Barens interiör är i mörkt trä och belysningen är dunkel. Utanför däremot skiner kvällssolen starkt. Det är därför hon har svårt att se honom när han dyker upp i dörröppningen. Han är en vän till en vän. – Jag minns att jag tänkte ”Hoppas det är han! Hoppas det är han!”. Kanske tänkte Anders likadant om Karin


reportage nr 1 2014

.

KLIMAX

den kvällen. För ett par veckor senare har de Så blir det 2009. Tio år har gått sedan de sågs inlett ett distansförhållande med varandra. och Karin kommer att tänka på honom. Ännu Deras relation blir dock inte särskilt varaktig, en gång plockar hon upp mobiltelefonen och och inte särskilt fördelaktig för Karins del. ringer honom på väg till jobbet. Den här gångHon tycker att avståndet är alldeles för jobbigt. en står hon och väntar på tunnelbanan. – Det var som det fortfarande är, att pendla – Jag hade verkligen ingen speciell avsikt. mellan himmel och helvete. Jag fick ont i ma- Jag bara tänkte ”undra hur Anders mår”. Segen, kunde inte äta, dan kände jag att gick ner i vikt. ”Jag kan inte sitta mitt emot han fortfarande Karin bestämmer sig hade en så otroligt för att dra av plåstret honom på ålderns höst och säga stark inverkan på fort. I februari, bara mig efter alla dessa att jag har rent mjöl i påsen.” år. sex månader efter att de setts för första gångNär tunnelbaen, gör hon slut med Anders på en tågstation. nan åker iväg från stationen författar Karin ett Hon har varit och hälsat på över helgen. Det är sms till Anders där hon talar om hur hon känlänge sedan hon bestämde sig men inte förrän ner. Hon får något liknande tillbaka. Det är ett hon står där iklädd en grön duffel med lager på par veckor senare de står och kysser varandra lager under för att trotsa kylan har hon modet farväl utanför den där restaurangen. Och det att säga det. Snöflingor dalar ner omkring dem var nog aldrig tal om att det bara skulle stanna i sakta mak. Uppbrottet blir precis lika stillsamt. där. Det skulle inte förbli ett simpelt snedsteg. Hon hinner inte ens se hans reaktion innan hon – Nu har jag på något sätt bestämt mig för kliver på tåget. Hon trodde att om hon gjorde att jag bara lever ett liv. Om det här gör mig det tidigare den helgen hade han försökt över- lycklig så tänker jag inte gå och fundera över tala henne. Eller så hade det slutat i tårar. det. Det är rent egoistiskt tänk, förklarar Ka– Nu när jag är lite mer vuxen kan jag fun- rin. dera på varför jag gjorde så, säger hon. Men gör det henne så lycklig då? Tre månader senare ringer hon upp Anders igen. Hon har precis gått av bussen till jobbet. När Karin tar kontakt med mig är det först Hon vill ha tillbaka honom. smärtan hon berättar om. De ses ungefär var– Han jobbar i Stockholm på somrarna. Och annan månad. Efter ett möte vet hon aldrig när jag tänkte att om vi bara fick lite mer tid till- nästa kommer bli av. Det är det svåraste, att sammans skulle vi kunna fixa det. längta så mycket efter honom. Det blir inte riktigt som Karin hade tänkt sig. – Tanken på att inte ha honom i mitt liv gör Det går inte, säger han. Han har träffat någon mig ledsen, säger hon när vi pratar om Anders. annan. Och det är här någonstans allt vänder. När vi pratar har de nyligen setts. Av en När Karin sitter med huvudet mellan knäna händelse har de varit på konferens i Uppsala vid sidan av en landsväg och försöker hålla samma vecka. Nu, ett par dagar efteråt säger andningen i schack. Hon kommer kanske ald- Karin att det känns som att hon kommit ner rig kunna få tillbaka Anders. Kvinnan Anders på jorden igen. Det är också precis efter möhar träffat är han gift med idag. De har två barn ten som rädslan för att bli påkommen är som tillsammans, precis som Karin och hennes man störst. Efter några veckor är det som att alla Olle. Karin blev gravid nästan samtidigt som spår är borta. Anders fru. Men varken Anders eller Karin har någon– Våra barn fyller nio snart. Det är bara två sin blivit påkommen. De har tur, berättar Kamånader mellan dem. rin, för hon har en väninna som bor i samma Anders och Karin håller kontakten. De har stad som Anders. Väninnan fungerar som en enats om att försöka vara vänner, vilket de för- perfekt ursäkt för att åka och hälsa på. Dessblir under lång tid. Ett sms här och där, ett te- utom brukar hon alltid försöka träffa sin välefonsamtal ibland, en lunch någon gång, men ninna i samband med att hon träffar Anders. det blir allt mer sällan. Det är också under de Då har hon saker att berätta för Olle och barhär åren som Karin gifter sig med Olle. nen när hon kommer hem. En annan vanlig – Min man är mer naturorienterad. Han är lögn är jobbet. Det är många konferenser och lite kantigare, säger hon. planeringshelger i Karins arbetsliv.


67.

– Hans mamma reser väldigt mycket också. Det är helt bisarrt, ibland ses vi i hans gamla pojkrum när hon är borta. Det jag mest av allt vill fråga Karin är hur man klarar av att leva med lögnerna. Sätter samvetet aldrig stopp? Men det blir inte som att man ljuger förklarar hon. Tillslut tror man på sig själv. – Jag skriver ju ”konferens” i kalendern. Och när jag kommer hem ser jag alltid till att prata som när jag har varit på konferens. Det blir sanningen. Det var just det här Carl Martin Allwood menade när han sa att vi har ett behov av att få det att gå ihop. Inom psykologin talar man om något som kallas för accountability. Det är en term som förklarar hur det går till när vi fattar beslut. – Vi kan förutse att det kommer finnas ett krav från omgivningen på att vi ska förklara vårt beteende. Om vi upptäcker att vi inte kan det kan det hända att vi handlar annorlunda, förklarar han. Karin har för länge sedan lärt sig att förklara, både för sin man och för sig själv, även om historierna inte stämmer överens. Olle har aldrig misstänkt något. Det är skönt att aldrig ha blivit konfronterad, men i det långa loppet spelar Olles ovisshet liten roll för Karin. Hon undrar hur det kommer se ut om de lever tillsammans livet ut. – Jag kan ju inte sitta mitt emot honom på ålderns höst och säga att jag har rent mjöl i påsen. Det är jag ledsen för ibland. Så varför gör hon det då? Karins svar är att vinsten är större än förlusten. – Känslan när vi ses är så stark att den överträffar allt annat. Carl Martin Allwoods svar är annorlunda. Han berättar om något som inom psykologin kallas för skyddade värden. Skyddade värden är värderingar vi brukar hålla så hårt på att vi aldrig bryter mot dem. Att inte döda är exempelvis ett skyddat värde för de flesta människor. Men även dessa skyddade värden går att kompromissa bort. Det är det han tror har hänt i Karins liv. – Det är de små stegens väg, säger han. Stegvis har Karin och Anders skapat ett tydligt mönster för sin relation. Det som först var ett risktagande sker nu på rutin. Och rationalisering är en del av processen, det är Karin väl medveten om. – Det är som att vi tänker att vi träffades först, så det är okej, säger hon.

Det är som att Karin lever för stunderna med Anders. Den tid de får tillsammans en gång varannan månad gör det värt att ljuga och våndas den tiden de är isär. Ett rent helvete är det dock inte, förklarar hon. Hon älskar sin man. De är politiskt överens och fungerar som förebild i bekantskapskretsen på grund av att de fortfarande håller ihop. – Han är far till det bästa jag har i livet, mina två barn. Dessutom har vi ett väldigt bra äktenskap trots allt, säger hon. Hon känner bara inte den där passionen med Olle som hon känner med Anders. När det gäller vad Anders känner för sin fru hoppas hon att han känner samma sak. – Om han och jag ska leva tillsammans någon gång vill jag ju att han ska ångra så lite som möjligt av sitt liv fram till dess. Det är nog tråkigt att leva med någon man inte älskar. Karin förklarar att hon får olika saker av Anders och Olle. Av Olle känner hon sig älskad och behövd, men hos Anders känner hon sig trygg. Det känns som att inget kan hända henne. – Han är en sån som får det att kännas som att allt kommer bli bra. Han är väldigt bra på att se människor. Allt går tillbaka till det Carl Martin Allwood sa från början. Karin har skapat sig en tillvaro som är ganska stabil. Hon vet precis vad hon får, och vem hon får det av. Hon har själv konstruerat sin verklighet med hjälp av två olika världar. Enligt Carl Martin Allwood hänger detta ihop med vårt behov av att få vår självbild att stämma överens med verkligheten. – Att se sig själv som otrogen i allmänhet fodrar en helt annan självbild, förklarar han. Det finns inte plats för en tredje person i Karins kärleksliv. Det är bara Olle som hon älskar och Anders som hon vet att hon har älskat en gång. Älskar du fortfarande Anders? – Det är ju den stora frågan som avgör allt. Jag vet inte. Jag får återkomma. Karin, Anders och Olle heter något annat i verkligheten.


Watch the full story at klimax.jmg.gu.se

69.

A KLIMAX production

Starring Karolina Bรฅng and

Fredrik Strรถmberg

SAVE A COW RIDE A COWGIRL


Svenska sexvanor Mer än hälften av svenskar i åldern 36-49 tycker att sex är en viktig del av livet. Men lika många är inte nöjda med sitt sexliv. Stress och avsaknad av lust är de främsta orsakerna. Ord: Maria Nordlander I RFSU:s undersökning Kådiskollen 2013 framkom bland annat att: • • •

60 procent tycker att sex är viktigt 59 procent tycker att det är lätt att prata med sin partner om hur hen vill ha sex 49 procent är nöjda med sitt sexliv

Sexiga boktips

Ord: Anders Hagström

Systrar och bröder MARIA SVELAND I Systrar och bröder fortsätter Maria Sveland arbetet – som hon började med dunder och brak 2007 med Bitterfittan - med att undersöka kärnfamiljen genom skönlitteraturen. De tre huvudpersonerna är som titeln avslöjar syskon. Den äldsta systern Nora vill hitta lyckan i traditionellt familjeliv och kärlek. Mellansystern Hedda vill helst bara sova mellan timmarna på konstfack och lillebror Henrik är en slacker. De har alla sina olika sätt att hantera sin barndom och Maria Sveland frågar sig om blod verkligen är tjockare än vatten genom deras föreställning om förväntningar av livet. Deras mamma är redan död och deras pappa Göran försvinner under mystiska omständigheter på en resa till Transsylvanien. Åttio dagar bärnsten VINA JACKSON Den fjärde boken i Åttio dagar-serien skriven under pseudonymen Vina Jackson passar perfekt för den som väntar på filmatiseringen av 50 Shades of Grey som har premiär nästa år. I Åttio dagar bärnsten får man följa den unga ryska dansösen Luba som flyr sitt hemland. Bort från den vackre bärnstenshandlaren. Bort från den farliga romansen de haft. På barer i New Orleans och bland Londons rockstjärnor utforskar hon sin sexualitet. Men hon har svårt att glömma romansen med mannen hemifrån. Klyschigt? Kanske, men vill man hitta samma känsla som i 50 Shades of Grey är det här boken att öppna det nya året med.


”Anser du dig ha sexuella önskningar som du inte lever ut/förverkligar?” 50 procent svarade ja. Men ... • • • • • • •

40 procent vill att de ska få stanna som önskningar/fantasier 33 procent tror inte att nuvarande partner skulle ställa upp/förverkliga dem 24 procent är rädda för att få negativa reaktioner 22 procent har ingen partner eller person att leva ut dem med 13 procent känner att önskningarna är lite tabu/inte socialt accepterade 4 procent skäms över sina sexuella önskningar 3 procent känner till att önskningarna är olagliga

”Varför är du inte nöjd med ditt sexliv?” • • • • • • •

56 procent tycker att de inte har sex tillräckligt ofta 34 procent saknar någon att ha sex med 30 procent saknar lust 29 procent har en partner som inte vill ha sex lika ofta som jag 16 procent saknar spänning 9 procent har en partner som vill ha sex oftare än jag 5 procent får sällan eller aldrig orgasm

Hur man botar en feminist NANNA JOHANSSON Med kuk! Det är så man botar en feminist enligt formeln som beskrivs i Nanna Johanssons fjärde album. Överstemobbare Nanna, som hon kallades i Tankesmedjan, är elakare än någonsin och det är kvinnohatare och sverigedemokrater som får ta emot smällarna. Det är samma ämnen som i tidigare böcker, men i nya boken vågar hon ta ut svängarna mer än tidigare. Utöver de klassiska satirstripparna med de grova teckningarna - som vi är vana vid - innehåller Hur man botar en feminist även längre texter, kollage och material insamlat från hennes liv. Bland annat delar hon med sig av hur hon försöker bidra med idéer till Moderaterna och hur hon ska nätdejta. Givetvis går det sådär med både de sakerna. Elak mot sin samtid är Nanna Johansson absolut, men hon är också förbannat rolig under tiden. Juliettesällskapet SASHA GREY Det är många som vill tjäna en hacka efter att tantsnusket blev världsomfattande succé med 50 Shades of Grey. Juliettesällskapet är en av dem. Boken handlar om Catherine som läser filmvetenskap på universitetet, har ett stabilt förhållande med sin sambo och givetvis har hon också hemliga sexfantasier. Genom sin nya vän Anna invigs hon i en värld av sexfester och fetischer. Boken är mångsysslaren Sasha Greys första roman. Hennes egna upplevelser som porraktris och inom filmvärlden har påverkat hennes sätt att skriva. Referenserna till filmens värld återkommer. Boken kanske också kan ses som ett statement. De som tjänar pengar på andra utsatthet fördöms i Sashas debut.


[SEXIKON] A

G

B

H

ndrogyn Från början var det ett annat ord för hermafrodit, en person som anatomiskt har båda könen. Idag kan det även beskriva en person som har både kvinnliga och manliga beteendemönster och egenskaper.

uttplug – En sexleksak avsedd för analsex. Den är vanligtvis romboidformad med en smal hals och en utsvängd bas som förhindrar att den glider in i ändtarmen.

litterfitta – (slang) En glad och positiv kvinna. Motsatsen till bitterfitta, ett nedsättande ord mot en person som anses gnällig, sur eller klagande. Ofta en person av kvinnligt kön som har svårt att glömma eller förlåta tidigare oförrätter.

btq – En vedertagen akronym för Homosexuella, Bisexuella, Trans- och Queerpersoner. Används som ett paraplybegrepp för personer som identifierar sig med (eller frågor som rör) ovanstående.

M

S

N

T

TF – Male To Female (man till kvinna). Ett vanligt sätt att klargöra både vilket kön personen har/hade biologiskt och vilket kön personen känner sig som eller anser sig ha. I detta fall någon som fötts som biologisk man men som numera är kvinna. En transaktion åt andra hållet förkortas således FTM (Female To Male)

exus – Typ av sexleksak. En sele med en dubbeldildo där ena dildon går in i personen som bär selen och den andra änden kan penetrera en annan person.

C

I

O

D

J

P

is-person – En person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop. De personer som enligt normen är födda med ett kön, som de registerade med i folkbokföringen och som de även identifierar sig med.

ragkings & Dragqueens – personer som klär ut sig, ofta på ett överdrivet sätt till män eller kvinnor för att underhålla eller ge uttryck åt en politisk åsikt.

E

rektil dysfunktion – Även kallat impotens. Oförmåga för en man att uppnå eller behålla erektion.

F

etisch – Betyder egentligen heligt föremål men kan även beskriva en sexuell åtrå till något som vanligen inte uppfattas som sexuellt upphetsande

ntergender – En person som inte vill inordna sig i den traditionella uppdelningen i enbart kvinnor och män. Någon som identifierar sig som mellan eller bortom könen. azza – (slang) Att utforska och prova sina egna och sin partners sexuella preferenser.

K

önsidentitet – Även kal�lat mentalt kön. En persons självupplevda kön, det vill säga det kön en person identifierar sig med. Ingen utom personen själv kan bestämma detta och var och en har rätt att själva avgöra vilken könsidentitet en har.

L

ibido – Även kallat könsdrift. Freuds benämning på den energi som utgår från sexualdriften. Betyder även livsenergi.

mslutande sex – Penetrativt sex sett ur kvinnligt perspektiv, det vill säga när det kvinnliga könsorganet omsluter mannens. orrped – (slang) En person som är präglad av porr och behöver få leva ut det i sexet.

Q

ueer – Ett brett begrepp som kan betyda flera olika saker men i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera/definiera sig.

R

imming – (slang) En form av oralt analsex som innebär att en person slickar i och/eller området kring analöppningen.

lut shaming – När en person, vanligtvis en kvinna, anses behöva skämmas för att på ett sexuellt sätt ha betett sig oacceptabelt. Det är kulturberoende men ses ofta som ett begrepp som lyfter att en man som haft flera sexuella partners beskrivs som en ”player” när en kvinna i samma situation ses som en slampa.

ransperson – Paraplybegrepp som innefattar transvestiter, transgenderister, dragkings/dragqueens, transsexuella, intergender och intersexuella. Med transpersoner menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från könsnormen. Transpersoner kan också välja att inte definiera sitt kön alls. Att vara transperson har inte något med personens sexuella läggning att göra.

U

nisex – Är ett begrepp som innefattar saker eller handlingar som båda könen kan använda eller göra. Vanligt bland till exempel klädesplagg.

V

oyeurism – Voyeurism innebär att bli sexuellt upphetsad av att iakttaga främlingars sexuella umgänge eller nakenhet utan deras samtycke.

W mans.

onka – (slang) När två personer onanerar tillsam-

Språkrådets nya ord för 2013: Hämndporr – Naken- eller sexbilder som publiceras på internet som en hämnd mot en tidigare partner. Kjolprotest – Protest mot att kortbyxor inte är tillåtna arbetskläder, där man istället klär sig i kjol i sommarhettan.

Otrohetskontroll – Övergrepp där en kvinnas underliv kontrolleras under förevändning att avslöja sexuell aktivitet. Sextremism – Metod för feministisk direkt aktion, där den kvinnliga sexualiteten används för att göra uppror mot det patriarkala systemet.


Klimax nr 1