__MAIN_TEXT__

Page 1

Den

som väntar på något gott

väntar aldrig för länge Av Margareta Rodin ägare till Chonix Fumiki Första gången jag såg en shiba var för över tio år sedan. Det var på den årliga hundutställningen i Ronneby Brunnspark. Vi ställde ut vår akita, som då var unghund, och i samma ring ställdes också shiborna ut. Jag blev genast fascinerad av dessa små charmtroll som förbipasserande trodde var valpar till akitorna. Vi hamnade intill Annika Mårtensson och vi började så smått prata och förstod snart att hon var uppfödare av shibor. Vi blev intresserade av shiban och Annika informerade oss om dess mentalitet, som vi kände igen i mångt och mycket, eftersom vi hade en akita. När vi lämnade Brunnsparken efter en givande dag, var jag helt övertygad om att snart skulle vår familj utökas med en shiba. Men det blir som bekant inte alltid som man har tänkt sig. Tiden gick och vi förstod att den oundvikliga dagen för vår akita började närma sig, så förra året, när det åter var dags för Ronnebyutställningen letade vi upp Annika för att ställa oss i kö för valp. Så på nyåret var det då dags för parning mellan Alina´s Sato Kaito och Honto-No Umiko från kennel Chonix. Shiban får ju i regel inte många valpar och vi ville ju gärna ha en hane och som sagt blir det inte många valpar så kanske det bara blir tikar, som Annika sa. Men det hade säkert gått bra med en tjej, om vi hade ställts inför det valet. Men någonstans kände jag att lilla Miki var på väg, så jag tvivlade aldrig på att vi skulle få hem en valp till sommaren. Förresten, vilken underbar årstid att få hem en valp på. Bara öppna dörren och så kan valpen gå ut själv och kissa på tomten. Men vi fick snart erfara att en 100 procentig passning var befogad. Miki var nämligen en stor sakletare, detta har som väl är minskat, i alla fall har han förstånd att inte stoppa allt i sin väg i munnen numera. Men som alla valpar skulle han undersöka allt. Det var bara det att stenar var hans förtjusning och vår förskräckelse. Vi vågade inte tänka tanken vad som kunde hända om han svalde en sten. Så det var bara att ha en ”stenhård” bevakning. Med en sådan koncentration på sakletaren, gnagaren och grävaren, så sov vi alla tre mycket gott om natten. Det kan poängteras att Miki inte väckt oss en enda gång, det vara bara första natten som han gnydde lite innan han somnade. I skrivandets stund fyller Miki fem månader och stoppar inte längre stenar i munnen, gnager på stolsben eller vad som kommer i hans väg, men det händer ibland att han gnager på altangolvet. Men husse säger ”gnaga du jag byter brädan”. Det är ju nya tänder på gång. Det roligaste Miki vet är att leka med sina valpkompisar som bor i samma villakvarter. Den ena är en dansk svensk gårdshund som heter Silver och

är 14 dagar yngre än Miki och den andra är en king charles spaniel som heter Stina och är en månad äldre än Miki. Silver är den som Miki gillar bäst och han brukar komma och leka på vår tomt som har en säker inhägnad del och när leken är slut och Silver med matte gått hem saknar Miki Silver och började gråta och gå till grinden. Men med husses och mattes hjälp går det dock kvickt över. Shiban är ju en urhund och kräver mer av sin matte och husse när det gäller socialisering. Naturligtvis är shiban en individ och kan ha olika behov och beteende och vi upplever att Miki hitintills tillhör de som är mycket sociala vad gäller både människor och djur och har lätt att anpassa sig i olika situationer. Men hur ser Mikis flock ut? Jo, den består av husse och matte som är två pensionärer som njuter i fulla drag av att ha en liten valp att bekymra och glädja sig åt. Husses och mattes barn är förstås vuxna med egna familjer som till Mikis stora förtjusning ofta kommer på besök. Tills nu anser Miki att matte är nummer ett i flocken och husse, ja var kommer han. Enligt husse själv kommer han som nummer tre och Miki som nummer två. Men det tror jag inte på, det är bara så att husse inte vant sig vid en annan roll, då han tidigare var


en självklar alfavarg för akitan. Nog märker jag att Miki mer och mer förstår att det är ju jätteroligt att vara med husse som lär honom en massa saker och också ger honom god mat och tar ut honom på promenader. Vi har märkt att shiban är oförutsägbar. Vi upplever Miki som en mycket aktiv valp som ständigt behöver bevakas för att han inte ska hitta på hyss som kan vara farligt för honom. Det är inget som undgår hans ögon och han vill kolla allt. Därför såg vi med viss bävan fram emot när ett par av våra vänner skulle komma på besök. Dessa vänner har vi umgåtts med under flera årtionden och vi har till sed att männen lagar en trerättersmeny och att vi klär oss lite fint. Några dagar i förväg testade vi hur Miki skulle bete sig i rummet, som vi brukar vara i, när det kommer gäster. Vi befarade att Miki skulle ha uppvisning för gästerna för han har sitt shibaryck vid 20.00-tiden varje kväll. Jag varnade gästerna att vår lilla valp på nästan fyra månader kunde hoppa upp på ömtåliga kläder, ta väska eller sko och börja gnaga, så ta något oömt på er och ställ inte era väskor på golvet. Gästerna kom, och hade fina stassen på, men jag tänkte att de får skylla sig själva, de är varnade, har vi hundhem, så har vi. Vi har alltid låtit våra tidigare hundar vara tillsammans med oss och inte lämnat dem själva instängda i någon annan del av huset. Men naturligtvis visste Miki hur man ska uppföra sig när det dukas till fest, det är skillnad när det bara är fika i köket. Miki skötte sig perfekt, det var ju som att ha en fullvuxen hund. Han hälsade fint utan att hoppa upp, han gnagade inte på någon matta eller stolsben, han hoppade inte upp i någon soffa, han fick inte sitt kvällsryck utan följde kvällens händelser lugnt och var precis lagom intresserad av gästerna. Det var till och med så att en av gästerna sa ”Vad Miki ser lycklig ut”. Så vi konstaterade att även han var nöjd med kvällen. Nu väntas nya utmaningar inför hundutställningen i höst. Det ska bli intressant att höra domarens utlåtande om Miki, som VI tycker är den vackraste shiban som finns. Men vi tar med oss det goda råd vi tidigare fått i utställningssammanhang, ”det är samma hund vi åker hem med som vi åkte till utställningen med”.

Till sist några ord om kloklippning som ju är gränsen för en shibas integritet och känslighet. I början blev vi förskräckta och det slog lock för örat när Miki protesterade. Men nöden har ingen lag, vi litar på Annika och fortsatte klippa en gång i veckan som Annika rekommenderat och nu är det inga större protester längre, han har vant sig. Jag har läst i en tidning att det finns en kloklippare med lyse, så man ser var pulpan befinner sig. Kloklipparen finns som ny produkt att köpa på apoteken och kostar 599 kronor. Det är kanske något att satsa på?!

Profile for Annika Mårtensson

Den som väntar på något gott-nr3-2009  

Det roligaste Miki vet är att leka med sina valpkompisar som bor i samma villakvarter. Den ena är en dansk svensk gårdshund som heter Silver...

Den som väntar på något gott-nr3-2009  

Det roligaste Miki vet är att leka med sina valpkompisar som bor i samma villakvarter. Den ena är en dansk svensk gårdshund som heter Silver...

Profile for annikam
Advertisement