Page 1

Jämförelse av årsmodell Av Robert & Carina Kiejstut ägare till Chonix Daigoro Vi har blivit ombedda av Annika ”att skriva något om shiban”. Jahaja. Ämnet är vidsträckt och mycket har skrivits om ”hur jag blev med shiba, hur är det att ha en shiba ” etc etc. Eftersom vi nu har förmånen att leva med shiba nummer två i vårt liv, kan vi ibland inte låta bli att jämföra den första shiban med den nuvarande. Därför tänkte vi helt sonika göra ett konsumenttest på de olika årsmodellerna.

Kaross, mått och vikt Årsmodell -90 var en standardshiba med tjänstevikt på 10 kilo. Normal höjd och längd. Normalbyggd kaross som av domarna på tävlingsbanorna ansågs vara av god och proportionerlig storlek. Årsmodell -07 har en något större kaross och därmed ökar också tjänstevikten till 12 kilo. Medverkan vid några tävlingar har hittills visat hyggliga resultat, så vi kommer definitivt att medverka vid flera race framöver. Fjädringen är behaglig på de båda årsmodellerna, även om en del tvära kast kan förekomma. Ett exempel är att bakpartiet tenderar att sladda i skarpa svängar eller på halt underlag, t.ex. vid jakt efter boll. Formgivningen är klassisk och har stått sig genom årens lopp utan några som helst designändringar. Momentet vinns av årsmodell -07 genom den något rymligare karossen.

Tiisai Bakgrund första ekipaget Vårt första ekipage hette Tiisai och var producerad i Manlöten år 1990. Tillverkare var Jyohhou of Dairy Farm och Manlötens Bibitaru Shimai. Fadern Jyohhou var ju på sin tid en legendar på racingbanorna.

Fartresurser När det gäller fart ligger båda årsmodellerna tämligen lika i prestanda vilket ju i första hand baseras på fyrtassdriften. En väsentlig skillnad ligger dock i växellådan. Modell -90 hade en konventionell låda med 4–5 växlar beroende på behov och humör. Accelerationen skedde oftast gradvis men sällan till maximalt varvtal. Ingången till kurvor och nya bekantskaper skedde på typiskt shibavis, lugnt och försiktigt. Den senare årsmodellen har en klart enklare växellåda, av och på. Modell -07 är mer varvvillig och tenderar att ligga ganska nära maximalt varvtal vid de flesta situationer. Här måste föraren gå in och hålla emot och försöka styra ekipaget ut ur belägenheten. Det verkar som att tillverkningsledarna styrt om produktionen under åren beträffande ekipagens temperament. Tissai, årsmodell -90, var betydligt lugnare i gången även under besvärliga förhållanden. Den nyare årsmodellen har en elektronik som mera tar sikte på krama så mycket prestanda det går ur den tillhandahållna energin. Momentet går dock till årsmodell -07 för det lite kraftfullare temperamentet.

Daigo Bakgrund befintligt ekipage Den här gången valde vi en malmöproduktion, närmare bestämt från kennel Chonix. Daigoro (i garaget kallad Daigo) är levererad i juni 2007 och inregistrerad på oss som första ägare i augusti 2007. Producenter är Honto-No Unsei och Chonix PekoToya. Han har nu varit under vår styrning i cirka 1 ½ år och vissa egenskaper kan klart urskiljas årsmodellerna emellan.

Bränsleförbrukning Årsmodell -90 hade en tämligen jämn bränsleförbrukning under alla sina år. Depån var alltid fylld så att ekipaget kunde fritt välja när tanken behövde fyllas på. Årsmodell -07 skrämde oss till en början med en hög bränsleförbrukning som om det vore ett läckage någonstans. Efter intrimning fick vi ner energiintaget till en nivå som motsvarade energiförbrukningen. Idag ligger bränsleförbrukningen på en typisk shibanivå, vilket innebär ett spann från självsvält till viss överdrift. Som förare får man inte låta sig förvånas över att ekipaget en dag överhuvudtaget


inte vill låta sig tankas när man själv tycker att det borde vara dags. Detta tas igen någon dag senare, speciellt när oktantalet i standardenergin höjs med några millimol pastej eller köttbullar. Driftskostnader Här kan vi konstatera att årsmodell -90 var mycket driftssäker. Några standardbesök på verkstad för rundsmörjning mot valpsjuka och parvo var det enda som förekom. I övrigt skötte vi den dagliga servicen själva. Däckbyte, även kallat kloklippning, var en tuff pärs för depåpersonalen. Likaså var karosstvätten ett arbetsamt moment som krävde såväl ett fast handlag som personlig skyddsutrustning för personalen i form av ett par hörselskydd. Vi brukar ibland kalla ekipage -90 för Duracellkaninen eftersom den bara gick och gick tills en dag batteriet helt sonika tog slut. Eftersom ekipaget höll ihop i ganska exakt 16 år så är vi naturligtvis mycket glada över alla minnesrika år, fria från sjukdomar och driftsstörningar. Årsmodell -07 verkar lida av samma barnsjukdomar som -90:an. Däckbyte och tvättmoment hör till den besvärligare delen av servicen, även om 07:an på senare tid börjat låta servicepersonalen sköta sitt uppdrag med allt mindre protester. Vi har naturligtvis lika höga förhoppningar på den nya årsmodellen. Förutom sedvanlig service kommer vi inom kort att förbereda den för rundturer i Europa så vi får möjlighet att testa modellen internationellt. Momentet vinns av -07:an pga. allt lättare rengöringsprocedurer. Värdeminskning Som på de flesta ekipage märker man en prestandaförändring med åren, vilket i sin tur kräver att föraren är uppmärksam och ändrar sitt handlag efter förutsättningarna. Efter den första tidens inkörning är ekipaget mycket varvvilligt och alert. Det går att använda den kraftiga energin till häftiga lekar och långa dagsetapper. Det finns i stort sett inga begränsningar, ekipaget stormtrivs om det får arbeta på högvarv tillsammans med sina förare. Efter hand inträder ett lugn som bygger på igenkänning av situationer. Stoltheten finns där och man låter inte vem som helst trampa en på tassarna. Problem bemästras medelst erfarenhet och visst tillhandahållande av pastej. Den tredje fasen inträffar efter ca 8-10 års bruk. Här har ekipaget funnit sig väl tillrätta i tillvaron och varit med om det mesta. Det känns tryggt att veta att man inte behöver rusa ut från garaget förrän ägarna själva stigit upp ur sängen. Även här verkar tillvaron

som bäst bara man får vara med på förarnas olika aktiviteter, vare sig det är båtturer eller rallykörning i skogen. Momentet blir oavgjort. Sammanfattning Det enkla testet kan sammanfattas på följande vis: Det gemensamma för de båda modellerna är att de är helt befriade från irriterande finesser. Man får helt enkelt lita till de ursprungliga instinkterna framför allt under inkörningstiden. Ekipaget vill gärna ta överhanden, men föraren måste visa att han bemästrar alla situationer på ett för ekipaget lättförståligt sätt. Vidare är säkerhetstänkandet i princip obefintligt. Inkörningen har gått snabbare för årsmodell -07 än vad den gjorde för årsmodell -90. Detta kan förklaras med att den tidigare modellen inte hämtades ut förrän den var ca tre månader, medan -07:an kunde brukas redan vid 8 veckor. Malmöversionen är också betydligt mer villig att låta sig bli ompysslad. Karossvård given av förarna hör till livets höjdpunkter. En likhet modellerna emellan är den sena starten på morgnar. Energin vill inte riktigt infinna sig förrän vid ca 8:30-tiden. När det slutligen gäller val av modell, ser vi inte någon anledning att frångå Shiban. Den är excellent designad och har alla de egenskaper man kan önska av ett färdigbyggt ekipage. Om vi sammanfattar de olika momenten så ser vi en seger för årsmodell -07, Daigo. Vi hyser stora förhoppningar för ekipaget och måste konstatera att även om man innehaft en modell i många år som man stormtrivts med, så är det något speciellt med ett nytt fräsch ekipage att gå fram i livet tillsammans med. Robban & Carina Kiejstut, Ösmo

Jämförelse av årsmodell-4-2008  

Av Robert & Carina Kiejstut ägare till Chonix Daigoro Bakgrund första ekipaget Vårt första ekipage hette Tiisai och var producerad i Manlöte...

Advertisement