Shiba – en hund men också en livsstil Av Annika Larsson ägare till Chonix Shiba och Chonix Cho-Nixa
Ja, vad ska jag skriva i Stafettpennan? Jag har redan skrivit en del om mitt och min familjs liv med shiban; ”Jakten på Shiba” (Shibainfo/Läsvärt/Leva med shiba), ”Julen 2004” (Webshiban 2-2006), ”Shibas valpar” (Webshiban 1-2007), och ”Lure Coursing för shibor” (Webshiban 2-2007). Men för att komma till vad rubriken säger måste jag först backa tillbaka låååångt bak i tiden – man är ju till åren kommen... påstår en del :O)) Som så många andra barn längtade jag efter en hund när jag var liten. Vi hade så många bekanta med hundar att hund var ett rätt vanligt, och rätt ofta förekommande, inslag i mina barndomsår. Den mest fascinerande hunden av dem alla var en chowchow, som hade sin blålila tunga och sitt reserverade sinnelag. De spralligaste var grannarnas cockerspaniels som alltid var glada, men som hade en tendens att lukta lite illa. De lydigaste var kusinernas schäfer och grannarnas collie – dem gick jag omkring med utan koppel och de lydde min minsta vink. När jag så var 8 år så hände det! Vi körde iväg för att hämta vår hund, en brun labradorvalp. Det var inte så vanligt på den tiden med bruna labbar. Brown Boy, som han hette, levde ett bra liv i 14 år – dessutom var han inte matgalen som de flesta labbar, utan var måttlig i sitt matintag och därmed slank hela sitt liv. Då, när vi var och hämtade Boy, så ”bestämde” jag mig för att jag skulle ha en kennel när jag blev stor :O)). Nu har det ju inte riktigt blivit så, men nästan; Shiba fick ju sina 2 tikvalpar så jag har i varje fall prövat på. Lite senare kom taxen Max (egentligen Pågarnas Pollypåg – stackarn...) in i våra liv. Han var en frisk fläkt. Jag och maken skulle inte ha en hund just då, men vi passade Max när hans familj var bortrest. Och när de inte var bortresta så åkte vi och hämtade honom ändå... Till slut flyttade han hem till oss. Vi fick honom i bröllopspresent, vilket var den bästa presenten av dem alla! Kan inte säga att taxar är lika shibor, men många likheter finns. Charmen, envisheten, självständigheten, jaktintresset m.m. Max satte många spår i vår familj. Han blev bara 9 år när den vanligaste taxåkomman (diskbråck) gjorde hans liv ovärdigt. Flera år förflöt innan vi skaffade hund igen och när det så skedde så funderade jag inte så mycket över hur vårt hundliv skulle te sig utan bara att vi skulle bli en familj med hund igen. Dock skulle jag ju aldrig, i min vildaste fantasi, kunna föreställa mig hur mycket vår hund – och senare våra hundar – skulle komma till att betyda och också ha ”inflytande” över vårt familjeliv. Vi vill att våra hundar ska kunna vara med på det mesta och följa med överallt som det är möjligt att ta med hundar. Oftast följer de med, men ibland har de det givetvis bättre hemma. Men det är mycket som vi har omvärderat t.ex. så åkte vi oftast till något köpcentra på helgen
tidigare när vi inte hade hund, men numera är det inte något som lockar för på helgen är det mycket ”hundtid” som gäller. Helgen är hundarnas – då är det hundträning hemma hos Annika M och många, långa promenader med hundkompisar osv. Ja, bara det med hundträningen har sin egen historia; När Shiba var valp och unghund så gick vi på flera olika träningar. Alla var med ”individuell träning” men det var inte helt rätt någon av dem. Den första var alldeles för hård - men visst var den individuell – och som ägare kunde man få sig en rejäl skopa ovett om man inte gjorde rätt. Det gällde att vara tålig och ha sinne för humor. Dessutom kände Shiba sig otrygg med tränaren och som tränaren sa; ”Det är bättre hunden avskyr/är rädd för mig (tränaren) än hundägaren eller andra människor”. Men det kändes inte rätt. Jag tyckte inte att huvudtanken i träningen skulle vara skrämseltaktik... Givetvis fanns det också mycket belöning, men det andra övervägde i mitt tycke och därför sökte vi vidare efter en bättre metod för en shiba. Vi anmälde oss senare till en kurs och tränare som var totala motsatsen till den första. Det här måste vara något för en shiba, tänkte jag då. Inte vet jag om det var det, men det var inget för mig som person. Allt var gulligt och ”pussenuttigt” – allt skulle vara fantastiskt roligt och visst kan jag hålla med om att det är lättare att lära en hund om den tycker det är skoj. Men det fick inte förkomma något tvång eller ledarskap över huvudtaget, utan allt byggde på lek. Märk väl att Shiba då var 1,5 år gammal och då kan man ställa krav tycker jag. Men nej, gör dig rolig, roligare och roligast var det som gällde. Om inte Shiba, efter att ha tragglat övningen väldigt många gånger, tyckte det var kul så hade jag inte varit tillräckligt rolig. Åh, jisses! Det kändes som om jag försökte söka in till cirkus! Vid felaktigt eller dåligt beteende fanns det aldrig någon konsekvens utan allt skulle bara nonchaleras eller avledas och
sen berömmas (ifall hunden kom på den goda idén att sluta). Den kursen passade oss inte heller. Då påbörjades Operation Övertalning . Jag hade länge tyckt att vår uppfödare Annika Mårtensson/ kennel Chonix skulle hålla kurser och träffar, men nu tänkte jag sätta in den stora stöten, för vem kunde shibor mer än vad hon kunde – och kan - i vår stad? Annika hade ju inte tidigare nappat på mitt förslag fullt ut. Hon har ju också ett liv hon måste hinna med, men efter en del övertalning, bönande, tårar, lock
och pock från min sida så föll Annika till föga:O)). Nu tror jag att det är 4:e terminen som Annika har träningsträffar och det är bara så trevligt att träffa andra shibor och shibamänniskor. Ibland tränar vi inför utställning, ibland vanlig vardagslydnad, ibland lite skojigt att kunna, konster m.m. och ibland så bara vi är där med våra hundar och är trevliga sinsemellan :O)) Det är just då – i mötet med andra shibamänniskor – som jag verkligen ser att shiban är en livsstil.