Page 1

Lure coursing för shibor – hur kommer det sig? Av Annika Larsson med Chonix Shiba Medarbetare Annika Mårtensson med Honto-no Umiko

Ja, det började med att en kollega på jobbet hade bestämt sig för att skaffa en whippet och därför besökte en lure coursing-träning. När hon berättade om hur det gick till så tänkte jag att det kanske skulle passa en shiba; i varje fall vår Shiba som är svårmotiverad till vissa saker. T.ex. så har hon inte fallit för agility – det är både tråkigt och läskigt. Nåja, lure coursing borde passa; hon får göra något hon tycker om – nämligen att jaga – och dessutom är det en ”snabb match”… Sagt och gjort; jag tog kontakt med Svenska Vinthundsklubben och anmälde mig/oss intresserade av att få prova-på. Joho, det gick ju bra. Två gånger får man prova och sen krävs det medlemskap i Vinthundsklubben. Här i vår del av landet (Malmö), så är närmsta träning oftast i Flyinge – ca 5 mil nordost om Malmö. Jag fick ett träningsdatum av SVK som skulle passa oss – det var i början av maj. Vi laddade inför dagen D…. Hur skulle man träna, egentligen?? Fick lite tips av Lena Sonefors, Stämmlocks på Shibainfo; ”Låt hunden titta på och när du märker att hunden tittar efter det som de andra hundarna springer efter – då kan det vara dags att släppa iväg din egen hund”… ungefär så fattade jag Lenas tips. Ja, jisses! Hur skulle detta gå? Lite skräckblandad förtjusning inför det hela… Tänk om Shiba verkligen vägrade eller stack iväg? Jag känner ju min hund (tror jag :O)) och vet vad hon är ”kapabel” till…. Jag ville ju inte åka själv och dessutom hade jag nästan lovat Shibainfo att dokumentera hela tillställningen, så då började letandet efter villig fotograf; nämligen Annika Mårtensson! Minsann – hon tyckte också att det skulle vara kul att prova med sin tik Miko! Sagt och gjort; när det blev lördag så var vi väl förberedda med alla nödvändiga papper, stolar, munkorgar m.m. och stack iväg i god tid. 2 entusiastiska kvinnor och 2 ovetandes tikar lämnar - glada i hågen - Malmö bakom sig. Hur lång tid kan det ta att köra till Flyinge? Nåja, bättre att komma fram för tidigt än för sent. Vi hade en och en halv timme på oss att hitta rätt. Vi nådde Flyinge kl. 09:20 – alltså 40 minuter innan utsatt tid. Lugnt, tänkte vi. Då har vi gott om tid att hitta platsen.. (godtrogna som vi var och – i viss mån – fortfarande väl är?) Jaha, var kunde det nu vara?? Vi hittade fram till gården/platsen där det påstods utgå från. Vi varken såg någon människa eller hund som skulle kunna vara intresserad av samma som vi. Vi frågade folk, men det verkade som om Flyinge är absolut synonymt med HÄSTAR, så vi fick inga bra svar om var det kunde vara. Vi letade vidare – ja, Flyinge är ju inte så stort så vi höll oss på ett tämligen

begränsat område och man kan faktiskt säga att vi blev rätt så bekanta med omgivningen. Väldigt många människor passerade vi flertalet gånger. De t.o.m. började vinka till oss när vi för sjuttioelfte gången passerade dem. Mycket pinsamt! Nu var klockan närmare 11 och det skulle börja kl. 10. Rätt så deprimerande… Vi körde en runda till – lite längre bort denna gång och då såg vi ännu några människor med hund som, förhoppningsvis, skulle kunna hjälpa oss. JA!!! Dessa 2 trevliga kvinnor visste EXAKT var lure coursingen brukade hålla till! Ojoj, nu fick vi upp ångan igen och tänkte att NU SNART ska Shiba och Miko få visa vad de går för. Eller INTE går för… Vi körde dit ”hunddamerna” visat oss men det fanns inte en tillstymmelse till några vinthundar alls. En sådan besvikelse!! Tänkte att det säkerligen hade blivit inställt, men att jag inte fått besked om det eftersom vi gav oss hemifrån i så god tid. Ilskan började så smått tränga sig på och tankar på ett ilsket mail till ansvariga för arrangemanget började spira i mitt trötta huvud. Nåja, en rastning behövde våra blivande sprinters innan vi styrde vår, snart bensintomma, Citroën mot Malmö. Trötta och besvikna kom vi hem och det första jag gjorde var att kolla mailen. Nääää, inget mail om inställd träning. Puh –det var skönt för jag hade ju inte kunnat låta bli att fundera över om jag missat något. Tänk vad Annika M skulle skratta (eller gråta) över mig då! Sån´t får bara inte hända! Läste ”kallelsen” noga och innantill; Söndagen den 6 maj är det träning… Jo, visst är det den 6 maj idag… men inte söndag, eller? frågade jag mannen i huset. Det nedslående svaret blev; Du det är varken den 6 maj eller en söndag. Förstod Ni vad Ni just läste? FEL DAG!!!!! Just då vill man göra som John Cleese i Fawlty Towers; Banka huvudet i något hårt – MYCKET hårt!!! Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa Annika M och tala om VARFÖR vi inte hittade några springandes vinthundar och vems felet var…. Tyst i luren. Öronbedövande tyst…. Hörde någon som skrek AJJJ! i bakgrunden. Stackars människa, tänkte jag. Vad gör vi nu? Visst vill du följa med imorgon igen? SNÄLLA Annika! Vill o vill…. Kan är en annan sak. Annikas trädgård behövde henne, sa hon. Ja, men jag då? Jag behöver dig också!! Alltså, hur mycket ska en människa behöva böna och be innan det blir förödmjukande??? Jo, så mycket att man erbjuder sig att komma och hjälpa till med trädgården bara den envisa kvinnan följer med! Sagt och gjort; dottern och jag kastar oss i vår – fortfarande nästan bensintomma – Citroën och kör hem till Annika för att angripa det som står emellan oss och lure coursingen nästa dag; OGRÄS!


Äntligen är vi nu på RÄTT dag. Vi behöver inte köra lika tidigt, eftersom vi nu till 100 procent vet var det är. Samma saker är med + 1 make och 2 extra hundar; Kaito och Cho-Nixa. De ska förstås inte springa, men de kan alltid leka med varandra och se hundar som de inte är så vana vid att möta. Ja, alltså inte maken… Han är tvungen att åka med ifall byinvånarna börjat fatta misstankar om 2 konstiga kvinnor som kör omkring. Då kan han, förhoppningsvis, förklara för dem att vi inte är några förhärdade brottslingar som tänker länsa deras hus på alla klenoder… Vem vet; hela Flyinges insatsstyrka kanske står beredd och bara väntar – till häst så klart – på att vi ska komma åter. Då känns det tryggt att ha en stor, stark karl med sig som kan rädda 2 värnlösa kvinnor…. :O)) Bara sådär mitt ute på ett fält ser vi flera människor, hundar och bilar. De lastar ut saker ur bilarna. Det är helt klart här! Vi kör också ut på fältet – tänk; här körde vi förbi x antal gånger dagen innan. Skrattretande! Nåja, nu är vi FRAMME! Det går inte att ta fel på att vi är på rätt plats, på rätt dag och med rätt människor. Härligt!!! Och ett fantastiskt väder är det också.

I princip alla vinthundar var representerade – där var bl.a. whippet, italiensk vinthund, borzoi, afghan, saluki, irländsk varghund, skotsk hjorthund m.fl. Dessutom var där även 2 ridgebackar, 1 basenji och en liten, liten norfolkterrrier. Och sist, men inte minst, våra shibor! För att få springa var hundarna tvungna att bära munkorg. Vi hade egna med, men de var inte lämpade just för detta eftersom när hunden sprang fick inte munkorgen skava eller trycka upp mot ögonen. Dock fanns det munkorgar att låna. En sån service! Munkorgen kom nog till att bli det största problemet, tänkte vi. Miko hade aldrig haft munkorg och Shiba förknippade munkorgen med kloklippning. Inte de bästa förutsättningarna för någon av dem.

Vi parkerar och tar ut hundar (och make). Vi hade fått besked om att funktionärerna skulle ha gula västar på sig för tydlighetens skull. Bättre att fråga rätt person från början ju. Jodå, vi såg flera funktionärer och det var uppsatt en informationstavla med all nödvändig information, som t.ex. att man skulle anmäla sig när man kom och att man då fick ett startnummer så man visste när det var dags för ens egen hund att springa. För att få delta så var det viktigt att man hade fyllt i en ANSVARSFÖRBINDELSE, som man lämnade in när man anmälde sig på plats. Vi gick och anmälde oss och vi fick våra startnummer. Avgiften för att springa vanliga lopp (alltså inte licenslopp) var inte mer än 20:-, men ”provlopp” var helt gratis. Det tyckte vi var väldigt generöst! Alltså, med andra ord så betalade vi ingenting för att låta våra hundar springa. Men då var det ju mer pengar över till fika, såklart… Det hade nog inte förekommit tidigare att någon shiba hade varit just här. Många frågade vad det var för ras och verkade uppriktigt intresserade. Först tänkte jag att det kanske inte var så populärt att det kom ”utomstående” till detta evenemang, men så var det inte alls. Både de som var funktionärer och de som hade hundar som skulle springa var mycket vänliga och informerade om allt som vi undrade över.

Det var väldigt spännande att stå och titta på dem som sprang. De som var helt nybörjare fick springa ensamma, men vana hundar sprang 2 och 2. Det fanns också någon som, för första gången, skulle springa tillsammans med en annan hund. Då var det viktigt att den oerfarne fick springa med en ”säker” hund. Det var också stor skillnad mellan de olika raserna; springstil, hastighet, rörelser, hur de tog kurvorna m.m. En del hundar visste att de kunde gena på banan och, på så sätt, komma före sin motståndare.

Innan hunden gick till starten var det viktigt att hunden var uppvärmd. Efteråt var det också noga med att varva ner hunden, ge massage och gå lite med den. Hunden fick inte heller äta på flera timmar innan och inte heller äta direkt därefter. Allt detta verkade också stämma på oss människor; uppvärmd innan blev man helt automatiskt :O)) och efteråt behövde man slappna av och gärna få


lite massage (bra med medföljande make :O). Äta hade man inte gjort sedan tidigt på morgonen och med allt pirr i magen så kunde man knappt inte äta efteråt heller….

Nu närmade det sig starten för oss. För att våra hundar skulle fatta vad de skulle göra så fick de titta på när de andra startade. Man har ju olika sätt att ”tagga” sin hund. Annika o Miko sprang med lite på avstånd. Shiba fick inte springa med, hon kanske annars hade tappat intresset när det väl var dags… Hon fick liksom bli igångsatt, men aldrig springa med. Bägge hundarna var rätt taggade när det väl var dags. Dock kan man ju inte vara säker på att de fortsätter att springa när de väl startat. Kanske de bara stannar, springer åt andra hållet eller rent av jagar något annat. Allt, utom att springa åt annat håll, hade hänt med andra hundar under dagen, så det var ju ingen omöjlighet. Det var rätt skönt, tyckte vi, att flera andra hundar hade avbrutit loppet för då skulle det inte vara så pinsamt om våra också gjorde detsamma.

Instruktören fick besked från ”kansliet” att vi var nybörjare. Då startar man på annat sätt än de som är vana. De vana står i starten och så ligger självaste luren en bit framför och när den far iväg så springer hunden efter. Vi som inte var vana skulle stå några meter snett framför startlinjen och luren låg då vid starten. Alltså snett bakom hunden. Sen sattes luren igång och när den for förbi hunden (och man kände att hunden såg den/ville springa efter) så släppte man sin hund. Instruktören sa också ”START”!

Där stod vi; jag med skakiga händer, Shiba höll jag i halsbandet och lyssnade på instruktören. Höll koll på luren…… Där for den iväg!! START! Och så släppte/ skjutsade jag iväg Shiba. Hon for som en kanonkula framåt, efter luren!! Oj, vad det gick undan! Undrade vad hon kom att göra när det svängde? Jo, hon svängde också!! Då fick jag börja springa bort mot ”målet” för att där ta emot henne. Samtidigt ville jag titta hur det gick och dessutom skulle man springa på rätt sida om självaste linan som luren drogs av. På fel sida om snöret kunde det sluta med avskurna hälsenor om man hade otur…

NU var det dags för Shiba! Hjärtat fladdrade, andningen var snabb, tusen fjärilar i magen och kroppen var som gelé. Ja, inte på Shiba utan på MIG!! Jag var så nervös att jag skulle kunna svimma när som helst. Hur skulle detta gå?? En hund som inte gjort det förr och en matte som var totalt hispig.

Strax innan Shiba kom i mål var jag framme. Där stod ännu en funktionär för att ta emot luren. In i mål kom luren och därefter Shiba. Funktionären drog och prasslade med luren för att Shiba skulle få lov att fånga/”mörda” den, men hon luktade lite grann på den sen var hon nöjd. Hon var väldigt trött! Ni kan tro att man var glad och stolt över att ens hund hade fixat detta utan att tappa intresset eller springa åt ett annat håll! Kollade så att maken verkligen hade filmkameran uppe. Ja, det hade han. Det var ju tur! Annika M fotade när Shiba sprang och jag skulle fota nu när Miko snart skulle springa. Snabbt av med munkorgen för nu skulle Miko springa! Bort till starten och lämnade munkorgen till Annika M, som satte den på Miko. Adrenalinet pumpade fortfarande! Det var SÅÅ spännande!! Denna gång


Annika var framme vid målet och tog emot Miko. JUBEL!!! Ännu en shiba som sprungit hela loppet!! Vi tittade oss omkring och undrade när alla människor skulle komma framspringande för att gratulera oss – vi ville ju skriva autografer och tala om att det här var minsann tvättäkta SHIBOR! Det var en sån sprittande, härlig känsla som är svår att beskriva. Men man ville springa bort till starten och göra det en gång till, flera gånger till…. Men det gick såklart inte. Hunden orkar det inte och absolut inte våra som inte var vana. Ibland händer det att en hund springer 2 lopp, men inte direkt efteråt. Ja, tillbaka till målgången; Där stod vi och var helt euforiska! Funktionären tyckte att våra hundar hade sprungit jättebra. JA, det tyckte vi också!! Många fler kom ju också fram och ”gratulerade” till att Shiba och Miko klarade loppet. Givetvis hade alla de andra varit i vår sits tidigare och kunde föreställa sig hur exalterade vi var. Det var fantasiskt roligt!! När vi nu hade sansat oss och glädjepussat Shiba och Miko, så var det dags för nedvarvningen. Då behövde hundarna gå lite och få massage. Därefter fick de vila. Våra hundar blev inte bedömda i sina lopp alls, eftersom de bara provsprang. Vet inte om raser som inte får ta licens blir bedömda… Det är något vi får ta reda på senare vid nästa tillfälle för vi ska ABSOLUT göra detta fler gånger! I bedömningen tittar man bl.a. på att hunden springer ”rent” dvs inte bråkar med den andra hunden den springer med och att den följer luren och inte springer efter den andra hunden, utan arbetar självständigt. Vi var bland de sista som sprang – först prioriteras vinthundarna och sen kommer andra raser – så nu var det redan eftermiddag. Dock kom det en liten, liten tuffing till starten; en Norfolkterrier!!! Den var så söt! Den brukade springa och tyckte det var helkul. Då var det dags! Hej o hå! Och iväg sprang den lille/lilla! Den var så liten att det var svårt att se den i gräset, men efter sådär 60-70 meter så stannade den. Nähä, ville inte idag! Men attackera luren gick bra! Skaka, skaka! ”Killerinstinkten” var det inget fel på i varje fall :O)) Pratade lite med arrangörerna och markägaren om vad som krävs för att arrangera ett sådant här arrangemang. Tänk vad kul det varit om en massa shibor kunde ha en egen lure coursing-dag! Men så enkelt är det inte. Nä, tillståndet från Naturvårdsverket gäller endast för Svenska Vinthundsklubben. Dock är vi välkomna på deras träningar och bara det tycker vi är SUPERKUL!! kunde jag ”bara” titta och behövde inte springa till målet. Hur skulle det gå för Miko? Samma instruktion – och så IVÄG!!! Oj, vad hon sprang! Hon for fram i en väldig hastighet. Givetvis beroende på vad man jämför med… En whippet springer fortare såklart. Emellanåt for Miko i luften. Precis som om hon tog skutt samtidigt som hon sprang! Man märkte, på bägge hundarna, att hastigheten sjönk lite på slutet.

Nästa gång ska jag ta med ett tidtagarur för att kunna ta tid och jämföra shiborna med vinthundarna. Efter denna upplevelserika dag åkte vi hem glada och nöjda – utan minsta tanke på den mindre lyckade gårdagen. Eller rättare sagt; nu kunde vi skratta åt den! Vill Ni läsa om lure coursing så gå in på www.svvk.se och klicka Er vidare.

Lure coursing för shibor-1-2-2007  

Jaha, var kunde det nu vara?? Vi hittade fram till gården/platsen där det påstods utgå från. Vi varken såg någon människa eller hund som sku...

Lure coursing för shibor-1-2-2007  

Jaha, var kunde det nu vara?? Vi hittade fram till gården/platsen där det påstods utgå från. Vi varken såg någon människa eller hund som sku...

Advertisement