Mentalbeskrivning
Av Anna Mattsson ägare till Chonix Yuu-Kiiro och Chonix Chuu-Sami Jag beslöt mig för att mentaltesta Sami just för att prova på något ”nytt” och för att det inte finns så många shibor som mentaltestats. Jag antar att det blir fler och fler vilket jag tycker är positivt. Jag anmälde oss i väldig god tid och hoppades på att vi skulle få komma med. Det är ju lite synd att alla brukshundar har förtur och det är bara ca 10 hundar på en ”tävling”. Jag anmälde mig till en liten brukshundklubb på ”landet” eftersom jag tänkte att jag har större chans att komma med där. I Göteborg är det många väktarhundar och polishundar som kniper platserna, så därför tyckte jag att det var onödigt att försöka där. Klubben som jag anmälde till ligger i en liten by som heter Örby. Nu när anmälan var ivägskickad var det bara att vänta och hålla tummarna för att jag skulle få komma med. Veckorna gick och en dag låg ett brev från Örbys brukshundklubb i brevlådan, jag öppnade det snabbt och YES! Vi hade kommit med och dessutom på det senare passet vilket jag var glad för eftersom jag inte är någon morgonmänniska. Jag förlorade ändå en timme med tanke på att ”testet” var söndagen den 31:e mars då sommartiden börjar. Vi skulle vara på plats klockan 13:00. Dagen kom till slut och jag hade tagit med mina föräldrar som moraliskt stöd, dessutom har de själv tidigare varit på denna klubb och tävlat med sina hundar i sök och lydnad, så de visste var det låg någonstans. Det var skönt att slippa köra efter en vägbeskrivning. Jag var lite nervös för att det skulle följa med andra hundar när man skulle gå ”banan” för Sami är så glad för andra hundar. Om jag skulle behöva släppa honom skulle han säkert springa fram och busa med de andra hundarna i stället för att utföra det som var meningen. Men tack och lov så var alla hundar i bilarna och det var bara deras mattar och hussar som följde med. Sami och jag skulle gå som nummer 2, så jag gick och rastade honom och satte honom i bilen och gick sen och tittade på den hund som gick före mig. Det var en liten västgötaspets. Hon var riktigt lugn denna lilla hund. Jag var så paff, hon reagerade knappt på något av momenten. Hon ville inte leka och hon ville inte jaga den lilla ”svansen” som åker i väg i en liten bana. Hon skällde lite på spökena och sen var det bra. Oj, det kommer nog att bli raka motsatsen när det är dags för Sami tänkte jag. Det tog ca en timme och gå igenom alla momenten och nu var det Samis och min tur. Det började med att jag hälsade på domaren och min ”handledare” som skulle följa med mig och berätta för mig vad jag skulle göra. Sen bad de mig att gå runt ”gruppen” som skulle följa med och titta på oss. Sami var jätteglad och hoppade upp och hälsade på en utav dem, jag hörde att en sa: det var en glad liten prick. På detta moment fick han en 5:a . 1:a Avvisar kontakt med morrning och/eller bitförsök 2:a Undviker kontakt genom att dra sig undan.
På alla momenten som vi gjorde skötte Sami sig riktigt bra. Jag är väldigt nöjd över hur han reagerade. Han var absolut inte aggressiv eller livrädd, utan betedde sig på ett ja, vad ska man säga, ”normalt” sätt. Han var lite nyfiken men ändå på sin vakt. När ”testet” var över gick domaren igenom momenten med mig och berättade hur han hade bedömt och varför. På spökmomentet skulle Sami hellre fly än att gå till attack, det var vad domaren sa till mig. Han hade koll på sina utvägar. Det var lite synd att det blåste så som det gjorde den dagen, för varje gång Sami var på väg och nosa på spöket så blåste det till i lakanet vilket gjorde att han backade. Men han gick fram och nosade på huvan som jag hade tagit av spöket efter ett tag men då hade tiden gått ut. Den här mentalbeskrivningen vi gjorde var riktigt rolig och lärorik. Till slut vill jag bara säga igen hur duktig Sami var och hur stolt jag är över min glade lille buse.
3:a Accepterar kontakt utan att besvara. Drar sig inte undan. 4:a Tar kontakt själv eller besvarar kontaktförsök. 5:a Överdrivet kontakttagande, ex. hoppar, gnäller, skäller. Vi gick sen vidare till lek och det var ju inga som helst problem. Han busade både med mig och handledaren. Det som Sami tyckte var läskigast var nog när ”overallen” flög upp framför honom. Den fick sig en redig utskällning minsann och han var inte så pigg på att gå och hälsa på den trots att jag fick sitta och prata med den. Jag går inte på den lätte tänkte han väl. Det var först när de tog ner overallen som han gick fram och fnös lite åt den.