Page 1

ETT UNDER HAR SKETT! Av Carina Brogstam, ägare till Chonix Jotaro Saburo Hur kom det sig att jag av alla människor skaffade mig en hund? Det tog nämligen 40 år, nåja 38 år då att bestämma sig… Men för att du ska förstå det hela ska jag ta det från början! Jag föddes på Saxka sjukhuset (vet inte om stavningen är korrekt…?) i Stockholm tidigt en vintermorgon i januari. Förmodligen tjöt iskylan runt knutarna och min mamma kämpade på småtimmarna med att föda mig. Strax efter fyra på morgonen såg jag ljuset för första gången i mitt liv. Någon gång under graviditeten bestämde sig min mamma för att jag skulle adopteras bort, kanske hade hennes förälskelse lämnat henne, eller så hade hon så knappa förhållanden att det inte tillät barn. Vem vet, jag kommer aldrig att få svar på den gåtan. Kanske helt enkelt för att det är så läskigt att börja rota i sånt. Men också med omtanke – varför öppna hennes sår på nytt… I vilket fall som helst upptäcktes det att det lilla knytet som kom till världen inte var så friskt. Redan vid första bortadopteringen märktes det och den familjen klarade inte av ett sjukt barn.. Men sen vad de andra familjerna hade för orsaker till att lämna tillbaka det där lilla knytet vet jag inte, förutom en familj som skulle resa utomlands och inte kunde ta barnet med sig…och någon var handikappad och klarade helt enkelt inte av situationen som uppstod med ett barn i huset. Det slutade med att detta lilla knytet flyttade runt till sex olika familjer innan hon hann fylla 1 år. En dag på sjukhuset när lilla knytet låg och väntade på att någon skulle ta henne till sig dök en man upp med buskiga ögonbryn och glasögon med grova skalmar. Han besökte detta lilla knyte regelbundet och en bild av honom brändes in i knytets ännu outvecklade minnesbank. Det skulle visa sig att knytet skulle minnas denna bild ända upp i vuxen ålder, dock svagt. Det skulle visa sig att mannen med de bus-

kiga ögonbrynen skulle bli knytets far, som hon skulle älska oändligt. Men även denna familj som mannen hade skulle upptäcka att något var på tok. Efter mycket om och men fick de reda på att knytet hade astma, eksem och allergi. Men de bestämde sig för att kämpa, de hade haft många barn före knytet. Så lilla knytet växte upp i en trygg hamn, och med en ständig längtan efter ett eget djur. Läkare och föräldrar sa alltid nej. Det var för farligt. Jag kunde ju dö av en allergichock. Och hade det varit i yngre dagar så hade det nog kunnat bli så. Jag växte upp bland hundar och katter i min omgivning. Så längtan växte sig starkare och starkare. Men jag vågade inte ta steget och skaffa något själv – alla hade ju varnat mig så. En dag frågade en vän till mig om jag ville ha en kanin, för annars skulle hon vara tvungen att avliva den. Ett sånt erbjudande kunde jag inte motstå. Jag kunde inte tänka mig att ha den där kaninens avlivning på mitt samvete. Och dessutom var det ett gyllene tillfälle att prova om jag skulle överleva en kanin. Oja, visst gjorde jag det – det enda som inte gick så bra var att byta strö och halm i buren – då blev jag sjuk varje gång. Men kaninen hann bli 13 år och skaffa både fru och barn innan vi var tvungna att avliva honom. Usch vad hemskt det var. Jag klarade inte av det. Så min älskade man fick göra det. Och jag är tacksam för det än idag, för jag älskade den kaninen. Jag hade brutit ihop. Ni skulle sett mig när de andra dog…usch vad jobbigt det var. Och inte slutade det där heller. Rätt vad det var så köpte min man en engelsk undulat. En underbar blåfjädrad kille. Tyvärr så rekommenderade vårt Zoo att vi skulle skaffa en vanlig undulathona till honom. Och den kärringen pickade ihjäl honom så han blev bara 8 år.


Trots att hon var så elak kunde vi inte lämna henne åt sitt öde. Så vi köpte en liten hanne åt henne, och de var underbara ihop. Tyvärr hittade de en giftig blomma och blev så kraftigt förgiftade att de dog tillsammans. Vid det laget sa vi: ALDRIG MERA ETT DJUR!!! Det är ju så hemskt när de dör. Men så var det en bekant till min man som ville bli av med en zebrafink eftersom hennes son blivit allergisk mot djur och pollen. Och så var vi där igen! Blödig som man är. Den stackars lilla pippin levde ett långt och fullvärdigt liv som en sån liten fågel ska. Och hon dog ett par dagar innan vi fick hem vår första shiba. Alltså - det gick att ha kanin, (visserligen med vissa svårigheter,) och det gick att ha fågel utan problem. (När jag var liten minns jag att vi hade undulater, men de gjorde vi oss av med för att föräldrarna trodde att de var allergiframkallande för mig.) Skulle jag våga skaffa hund? Jag började med att ha grannens schäfer inne hos mig en hel vecka. Det gick inte. Jag reagerade. Då satte vi oss ner och gick igenom en hundbok med all världens raser. För min man tyckte att det var värt att besöka några kennlar. Han sa, fungerar det så fungerar det, annars ger vi upp. Det låg ju faktiskt något i det han sa. Om man inte provar kan man inte veta. Nu hade vi en sjujäkla lyckträff. Vi fastnade för rasen shiba och vi bestämde oss för att kolla om den såldes i Sverige överhuvudtaget. Det gjorde den. Så vi åkte till ett ställe först, där de hade flera raser både ute och inne. De var trevliga och hade en hel del idéer om kosthållning. Men vi var inte riktigt säkra på saken än. Och vi upptäckte att det fanns en uppfödare av shibor i Malmö också. Långt och dyrt att åka dit, tänkte vi, men vi gjorde det i alla fall. Sov över ett par nätter på hotell på vägen. Och den här uppfödaren hade sina shibor inomhus. Intressant – nu fick jag chansen att kolla om min allergi skulle ge utslag. Vi fattade nästan omedelbart tycke för upp-

födaren, som ni nog förstått vid det här laget var Annika. Ingenting hände. Med allergin alltså. Men vi tänkte att EN gång är ingen gång. Så vi besökte Annika flera gånger och såg vår kommande älskling växa upp. Så vi bestämde oss. Vi kör nu eller aldrig. Och vi gjorde slag i saken. Och nu har vår älskling Chonix Jotaro Saburo varit hos oss i ett år. Han ligger och sover i sängen med oss, och jag har aldrig reagerat på honom någonsin. Det är ett under! Jag tror minsann att det var en ängel som gluttade åt mitt håll. I 38 år misströstade jag. Men idag lever jag som en lycklig hundägare! Hej från Matte Carina Brogstam

Ett under har skett-nr3-4-2002  

Av Carina Brogstam, ägare till Chonix Jotaro Saburo

Advertisement