Page 1


Konditori Sultan av

Fru Andersson Copyright Fru Anderssons Fรถrlag 2014


Mötet på Konditori Sultan

Jag satt på Konditori Sultan i Katrineholm, ett fräscht sextiotalscafé med stora fönster, goda bakverk och ovanligt bekväma, beige stolar. Jag var i god tid och väntade på min före detta man. Vi hade inte setts på två år efter att han lämnat mig för en annan. Han skulle komma klockan ett för att slutföra mitt övertagande av fastigheten som vi köpt i tron om en framtid tillsammans. Två ensamma själar letade sig fram till varandra på internet, vi inbillade oss att vi fick ”gudarnas” hjälp men vi förstod inte då, i förälskelsens rus, att ”de högstas” avsikt, var att tvinga oss, eller i varje fall mig, till personlig utveckling. En stark insikt fanns numera inom mig. Om vi är på fel spår i livet kommer de ”där uppe” och ger oss en knuff. Om vi inte fattar, blir knuffarna allt hårdare och hårdare. Sen kommer storsläggan. Stellan var min storslägga, ett verktyg de tar till när knuffarna inte hjälper. Nu ska hon väl fatta, tänker de och slår till. Jo, då, till slut fattade jag att det var dags att ta mig i kragen och kliva ur livets tvångströja av bekvämlighet. Min ovilja att ta för mig, stå upp för mig själv och att sätta gränser var det verkligen dags att möta. Naturligtvis var det inte kul, eftersom jag inte ville se att arbetet med att ta bort de välanvända maskerna och invanda rollspelen, var livsnödvändiga. När jag väl fått den insikten var det som att hamna i den otäcka skogen i Skönheten och Odjuret, mörkt, hemskt, med hotande vargar. Här ska du inte tro du kan ta dig igenom. Han var sen. Hur kunde han vara sen till ett så viktigt möte, som han dessutom föreslagit själv? Efter denna sista insats skulle det äntligen bli klart. Huset skulle bli mitt och vi behövde inte ha med varandra att göra mer. Egentligen hade vi inte pratat om det här


med huset förrän han dök upp utan förvarning hemma. Ett kaotiskt besök med eskalerande hotelser och skäll. Efter det trappades hotbilden upp med mejl fram och tillbaka, efter tredje mejlet insåg jag att det var dags att koppla in advokat. Att ”kriga” med Stellan var som att kasta sig frivilligt till vilddjuren, det modet hade jag inte. Jag skulle aldrig vinna en förhandling mot honom på egen hand. När jag letat reda på en advokat att ringa backade Stellan, utan förvarning och lät mig köpa huset − bara så där. Jag förstod ingenting men det visade sig senare att beslutet hade att göra med hans vilja att skapa vinna-vinna-situationer, hans mantra blev min räddning, vi blev inga förlorare. Jag skulle få bo kvar. Trots det ville inte oron över mötet försvinna, helst hade jag velat slippa att träffa honom men eftersom han lovat att detta var det sista samtalet oss emellan, gav jag med mig. Ett möte till, sedan skulle den kaotiska och tärande relationen vara över. Jag tittade på klockan − kvart över. Telefonen i väskan visade inga missade samtal. Jag ringde upp − inget svar. Känslan av irritation växte snabbt, som om någon tryckt på en knapp för att öka trycket över bröstet − en ny känsla. Jag som alltid brukade lägga locket på och stänga in all ilska. Foglighet var mitt andra namn. Att känna hur vreden växte inombords var nytt, mitt inre kändes som en tyfon. Tiden gick. Jag ringde igen − inget svar. Istället för att bara sitta och vänta insåg jag att det var dags att göra något, jag köpte kaffe och två kakor som servitrisen dukade upp på en fin gammal träbricka. Tillbaka vid bordet föll mina ögon på servetten. Vilken respekt och ödmjukhet företagsägare hade för kunder förr i tiden, innan industrialismen kom och förstörde vår heder och etik. Jag läste: Originalannons från 1896 ”Konditori och Kafé − öppnades den 14 oktober i Katrineholm, Nygatan N:o 30 B, andra huset efter Sparbanken, och rekommenderas i den ärade allmänhetens benägna hågkomst med allt hvad som till konditori yrket hörer, såsom: Konfektyrer, Krokaner, Glacer, Efterrätter, Tårtor, Bakelser, Kaffe


och Thebröd samt servering av Kaffe, Thé, Choklad och Läske drycker. Med utmärkt högaktning J. Lindberg.” Idag fanns inte en tillstymmelse av sådan artighet i annonser. ”Kom och köp!” var betydligt vanligare. En stor skillnad mot förr. Vart tog hänsynen mot folk vägen? Vart tog respekten för varandra vägen? Jag var tillbaka i verkligheten igen − en del respekterar inte ens andra genom att hålla tiden. Irritationen som jag trängt undan hoppade fram i hjärtetrakten igen. Hur skulle jag kunna hantera upproret inombords som definitivt var på gång? Hur hanterar man känslor som slår till så kraftfullt? I hela mitt liv hade jag låtit känslorna komma långt senare, när jag var i säkerhet i min egen trygga vrå. Idag noterade jag en förändring, jag kunde inte bortse från ilskan som jag alltid gjort förr. Jag hackade in ett sms med hårda fingrar. ”Varför svarar du inte? Du skulle varit här för länge sen. Jag åker tillbaka nu, jag orkar inte vänta längre.” Telefonen var tyst. Fattar han inte att jag sitter och väntar? Jag såg mig omkring. Där satt folk, par och familjer och hade trevligt. Vad gör jag nu? SJ:s sajt visade att nästa tåg gick om tre minuter, det skulle jag aldrig hinna. Jag som ville fly från den pinsamma situationen var obönhörligt fast i Katrineholm ända till fem. Klockan tre kom Stellan in genom dörren. Han såg gammal ut med plufsiga kinder och kläder som inte alls passade. Hans fina rumpa var helt dold under stora, pölsiga, bruna manchesterbyxor. Vilken förändring. På något vis gjorde det mig nöjd, han var inte speciellt snygg längre. Han såg härjad ut, inte frisk som förr. Jag som förväntat mig att han skulle se ut att må bra och så var det tvärtom. − Hej, sa han och sjönk ner på stolen. Har du redan fikat? han nickade mot min bricka. − Ja, jag har suttit här i två timmar, klagade jag. Varför svarar du inte i telefonen? Jag har ringt och skickat sms, det är faktiskt inte okej att sitta här och vänta så länge. − Lugna ner dig, telefonen låg i väskan i bagaget. Jag hörde inte att du ringde. Du vet att jag är kass på att svara. Jag fastnade på


jobbet, så var jag tvungen att tanka och få i mig något att äta, blodsockret var på noll. Jag var så snabb jag kunde. − Nej, jag tänker inte lugna ner mig. Hur kan du behandla mig så här? Låta mig vänta i två timmar utan att höra av dig? Jag hörde min röst bakom dova öron. Vem var det som sa detta? Var det jag? Den som var mest förvånad var jag själv. Vad tog det åt mig? − Vad i helvete? Allt kretsar väl inte bara kring dig, jag säger ju att jag skyndande mig allt vad jag kunde, röt han och satte effektivt punkt för min klagan. Jag hämtar kaffe. Han reste sig, så hastigt att stolen ramlade bakåt och slog i golvet. De andra gästerna hoppade till av smällen, tittade på oss med stora ögon och skruvade på sig innan de återgick till sina samtal. Inom mig var det kaos, vi fick ingen bra start och upproret i bröstet kunde jag inte hantera. Hjärtat slog hårt och hela jag var spänd, varenda muskel skrek flykt men jag måste stanna, eller? Jag såg på honom där han stod vid disken när jag tog min väska och reste mig. Dörren var inte långt bort. Om jag skyndade mig skulle jag hinna ut innan han såg mig. Med blicken riktad mot dörren, som i tunnelseende, skyndade jag mot dörren, öppnade och var ute i det fria. − Du stannar här! Det var tvärstopp, jag satt fast i hans obönhörliga tag i min tröja och drogs obevekligt in igen. − Nu får du för fan ge dig, väste han och tog mig i armen. Utan att kunna påverka alls blev jag indragen igen, till ett bord längst in i hörnet där inga gäster satt. Du sitter kvar! Du går ingenstans! Han stirrade på mig med kalla ögon och hårt rynkade ögonbryn. Mitt ansikte var definitivt vitt, jag kände blekheten och blodets frånvaro i kinderna när jag nickade utan att säga något. Han hämtade sin bricka och satte sig mitt emot mig. − Vad håller du på med? Jag är så jävla trött på tjafs, livet är för kort för allt tjafsande. Vara som en löjlig, snarstucken surpuppa när jag kommer. Jag har faktiskt kört som en galning för att komma hit så fort som möjligt och så sitter du här och tjurar. Fan. Var glad istället att du ska få köpa huset.


− Jag är glad för det, sa jag och såg på honom, men jag är inte glad över att sitta och vänta, det är faktiskt förnedrande. − Förnedrande? Och vad tror du att du åstadkommer? Är det inte förnedrande att bli bemött så här? Här kommer jag och ska vara snäll, så är detta tacken. Han mosar i sig hela sin bulle och tar en stor klunk kaffe innan han fortsätter. Du har alltid varit konflikträdd, det är inte att undra på att ingen vill ha dig, du gömmer dig ju för allt. Det är alltid så förbannat synd om dig men det är inte mitt bekymmer, det är ditt. Nu sitter du här och mesar. Tjura inte, utan säga ifrån för helvete! − Det var ju det jag gjorde, sa jag och vek servetten fram och tillbaka i knät. Det går ju inte att säga ifrån för då blir du ju arg. − Jag är aldrig arg men jag tolererar inte påhopp och anklagelser utan grund. Håll dig till sanningen och spekulera inte så förbannat om allt. Du är alltid så jävla överkänslig, allt som händer drabbar dig och ger dig skuld men världen kretsar inte bara kring dig. Jag vet för jag har insett att det finns bara en person som är viktig för mig. Det är jag! Och jag vägrar att ha dåligt samvete, det har jag haft nog av. Så många dagar jag kastat bort på att ha dåligt samvete, aldrig mer. Han tog upp telefonen och läste mitt sms. Magknipet värkte. Vad skulle nu hända? Han vände sakta blicken mot mig. − Jaså, du tänkte skita i mig och åka hem redan innan jag kom? Det var ju intressant. Är du inte mer intresserad av huset än så? Då är det bättre jag behåller det. Du får lösa ut mig istället. Han hällde upp mer kaffe till sig. − Vi har ju kommit överens om att jag skulle få köpa huset, invände jag, du kan väl inte ändra dig nu? Det är ju därför jag har kommit hit, för att vi ska bli klara med allt, sa jag och bannade min mesighet. Servetten var väldigt sliten av allt vikande. Mina ögon var stora som klot, de var omöjliga att få att slappna av. Kroppen löd mig inte längre, den levde sitt eget liv. − Jag ska ha huset och jag tänker flytta in direkt så se dig om efter ett annat boende med en gång. Han var röd i ansiktet och reste sig upp som för att få luft i lungorna. Här försöker jag vara juste


och låta dig ta huset och så blir jag utskälld. Varför ska jag vara snäll mot dig? Du tror du kan behandla folk hur som helst. Tror du jag är gjord av sten? Jag har också känslor. Fattar du inte det? Vet du jag ska inte bara ha huset, jag ska se till att du går i konkurs också och får sparken, så får du se vad som händer den som retar mig. Du… − Ursäkta mig men nu får du allt lugna ner dig, en högrest, vithårig man dök upp från ingenstans och la en hand på Stellans axel. Stellan, en och nittio lång, verkade liten bredvid mannen som var minst en decimeter längre. Stellan ryckte till och vände sig irriterat mot den vithårige. − Lägg dig inte i detta! sa han med skarp, bestämd ton. − Jag lägger mig i vad jag vill, du behandlar damen här som skit. Vad är du för en man som uppför dig så mot en kvinna? − Du får ursäkta men det är inte din sak, sa Stellan och vände ryggen åt mannen. Stellan satte sig mittemot mig igen. Mannen stod kvar, lugnt och stilla, som en orubblig klippa. Stellan såg upp på honom och viftade ett ”stick” med handen. Mannens ögon mötte mina och kanske såg han mitt rop på hjälp för han satte sig vid min sida. Stellan reste sig hastigt, kom över till vår sida och försökte rycka upp mannen från stolen. Inget kunde tydligen flytta mannen, han verkade tung som sten men reste sig efter en stund sen självmant. Istället för att bli undanskuffad tog han Stellan om armarna och tryckte ner honom på hans stol igen. − Jag förstår att du är arg på, han nickade frågande till mig. − Marielle, sa jag. − Jag förstår att du är arg på Marielle och det är alltid jobbigt när folk inte uppför sig som man vill men nu ska vi prata du och jag. Han var obeveklig när han satte sig bredvid Stellan som konstigt nog verkade lugna ner sig. Jag har varit här lika länge som Marielle, jag blev nyfiken på henne, en så grann kvinna men så orolig gjorde att jag stannade för att se vad som skulle hända. Inte kunde jag tro att det skulle bli så här intressant. Du kommer alldeles för sent till mötet och har ingen som helst tanke på att hon är arg och


irriterad för att du är sen. Vad ger dig rätten att komma för sent utan att meddela dig? Vad ger dig rätten att skälla ut henne? Stellan var tyst, han var noga med att utomstående inte skulle höra när han var arg − hemmets konflikter skulle hållas inom familjen och inte basuneras ut för omvärlden. Att den vithårige mannen hört dem var ett misstag, ett stort misstag. Mannen vände sig till mig. − Jag heter Lasse, sa han. Vad gäller ert möte egentligen? − Vi kom hit för att skriva under ett köpeavtal på vårt hus. Jag skulle få köpa det så jag kunde bo kvar. Vi har separerat, förklarade jag. − Stämmer det? frågade han Stellan. − Ja, det stämmer men jag har ändrat mig. Jag säljer inte. Detta var droppen, att bli påhoppad för att jag var lite sen. Jag är så jävla trött på tjafs, livet är fört kort för att tjafsa med folk, hävdade han igen med mörk blick. Den vite mannen skrattade högt. Nej! Inte skratta. − Tjafs? Hur har du det med svenskan? Detta är inte tjafs. Marielle här sätter gränser, det är inte okej för henne att glömmas bort och att du låter henne vänta utan att meddela varför. Hyfs och fason säger att du meddelar innan utsatt tid om du blir sen. När skulle ni träffas? Stellan svarade inte. − Vilken tid var det som gällde? Han tittade på mig. − Ett, sa jag och lät blicken vandra till en blek Stellan, han såg ut som jag gjorde för en stund sen. Var det ombytta roller? Varför såg han så trött och blek ut? − Okej. Ett och nu är klockan halv fyra. Skulle du tycka det var okej om någon lät dig vänta i två timmar? Stellan svarade fortfarande inte. Han bara satt där som en trött säck hö. − Har ni avtalet med er så ni kan skriva på? − Hörde du illa? sa Stellan som vaknat till liv igen. Jag ska ha huset, jag säljer jävlar inte till henne. Man retar inte mig utan att


betala priset, han försökte resa sig igen men hindrades obönhörligt av Lasse. − Du sitter kvar här tills ni är överens. Skärp till dig, är du en man eller en fjolla? Fly från problem är ingen bra väg, lös dem istället och det är ju därför ni är här. Hur har du det med konfliktlösning? Är du konflikträdd? Eller har du som princip att skälla folk till lydnad och skita i att lösa konflikten? Han vände sig till mig igen. Var ni överens om huset innan ni kom hit? – Ja, vi var överens. Jag skulle ta över lånen och betala femtiotusen till som ersättning för det vi har hunnit amortera. − Stämmer det? Han tittade på Stellan. − Jag ska ha hundrafemtio, för sveda och värk. Stellan sträckte på sig och spände ögonen i mig. Lasse skrattade igen, jag förstod inte att han vågade men Stellan visade konstigt nog ingen reaktion på skrattet. − Sveda och värk? Han skrattade ett härligt, smittande månskratt, som i en annan miljö skulle fått alla att skratta med. Som jag ser det verkar det som att det är Marielle som ska ersättas för sveda och värk? Hur länge var ni tillsammans? − Fyra år, sa jag. Att ha Lasse vid min sida var fantastiskt, en så stor hjälp. Han kunde verkligen hantera Stellan. Tänk om jag hade kunnat det, var hade vi hamnat då? Skulle vi fortsatt att vara tillsammans? Trots allt hade vi haft många fina stunder också. Tanken gjorde mig ledsen. − Hur många gånger har du blivit utskälld av Stellan? han såg mig och log, som om för att ge mig mod. − Många gånger, sa jag tyst. Väldigt många gånger. Så mycket skäll som jag fått under de åren kommer jag aldrig mer att få och jag kommer inte att acceptera att bli påhoppad mer, om jag får bestämma. Han såg på mig. Jag fattade att jag gått in i fällan idag igen och accepterat påhoppet. Jag slog ner blicken, så var det med den inbillade styrkan.


Jag tog fram avtalet och la på bordet. Lasse ögnade igenom och gav en penna till Stellan. − Skriv på! Stellan tog inte emot pennan. Lasse lät honom vara och vände sig till mig, vi försökte småprata en stund, kanske skulle Stellan skriva på men han satt bara där och stirrade envist på oss. Trots intressanta samtalsämnen som resor och golf var det svårt att slappna av. Lasse var ovanligt trevlig med ett intresse och engagemang för det jag sa, som var helt fantastiskt. Han såg mig på ett sätt som ingen gjort på länge. Stellan verkade ge upp efter en kvart, Lasse tog upp pennan igen och räckte den till Stellan. Han tog inte emot den. − Varför vill du inte skriva på? Lasse verkade tappa lusten att fortsätta. − Ingen tvingar mig till något och ge dig inte på det, för då ska jag stämma dig. Jag går nu och du försöker jävlar inte hindra mig för då kommer du att ångra dig. Dra ni åt helvete, jag har annat för mig än att slösa tid på er. Hur fan har du mage att lägga dig i och sen till råga på allt stöta på Marielle? Jag är inte dum, det var henne du var ute efter hela tiden. Han reste sig och såg varnande på Lasse som gav upp och lät honom gå. Vi satt kvar och det som hänt hade skapat en sorts samhörighet. Jag bokade om biljetten hem till ett senare tåg, så vi hann fortsätta prata och äta middag. Den skrämmande resan till Katrineholm vändes till en bland de bästa dagarna på länge. När jag kom hem skvallrade telefonen om ett sms. ”Får jag bjuda dig på middag igen på lördag? Kram Lasse”. På något vis kändes det som livet vänt och hoppet kom tillbaka. En hotfull dag kan vändas till en bra dag trots allt. Som tur är vet vi inget om framtiden. Den finns som en överraskning hela tiden. En vecka senare kom ett påskrivet avtal från Stellan på posten. Han efterskänkte amorteringen på femtio. Jag förstod aldrig varför han


ändrade sig bara så där. Kanske hittade han tillbaka till vinnavinna-tänket igen. På lördagen satt jag på tåget igen, glad och förväntansfull, inte med en tärande oro som förra gången. Kanske fanns lyckan nåbar för mig också.


Tidigare utgivna alster av Fru Anderssons Förlag

Fru Anderssons ”små frön” Fru Anderssons handbok i kommunikation Tjejer och killar Fru Anderssons Onämnbara Mod Utmaningen Vagnarna Anna den tredje Jesus – bara en vis man?

Kontaktuppgifter Fru Anderssons Förlag Långgatan 19 544 30 HJO Telefon 0767 – 871 862

Elektronisk post: fru.andersson@mojligheten.com Hemsida: www.mojligheten.com

Mötet på konditori Sultan  

Att inte hålla tiden kan få besvärliga konsekvenser och kanske till och med förändra liv.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you