skilde mig, telefonrelationen, som hon kallade den, accepterade hon inte längre, det gjorde henne sjuk, ont i lederna, att höra men inte röra, sa hon. Det enda vi hade kvar nu var mejlen. Jag misslyckades med Agneta också, det var inte roligt att inse men jag var ju bara människa. Visst, jag vill ha henne, hon har allt som en kvinna ska ha, värmen och omtanken tillsammans med en slank, ungdomlig kropp med bröst som såg ut precis som bröst skall göra, det viktigaste var inte formen utan bröstvårtorna. Hennes var perfekta. Jag gillade företagsamheten, hon drog sig inte för att ta tag i saker trots att hon inte visste vad hon gav sig in på. Envetenheten gjorde att inget skrämde henne. Så imponerande. Sedan hade hon alltid hembakat kaffebröd. Det var jag svag för. Agneta och jag träffades på ICA inne i Jönköping för arton år sedan. Jag bodde där då och hon i Vadstena. Hon försökte få fram en burk ur en inplastad pall, det var svårt så jag hjälpte henne. Jag glömmer aldrig den stunden när jag stod och studerade henne. Lång och slank naturligtvis, i svarta jeans och svarta boots men en gräddfärgad dunjacka till. Hennes långa, blonda hår var samtal i en fläta, hon verkade vara i fyrtioårsåldern. Jag var fyrtiofem och log åt hennes frenetiska slit att få ur burken ut plasten. – Behöver du hjälp? sa jag med ett brett leende.
12