Page 1


Den ödesdigra dagen

Novellen ger flera tankefrön, bland annat detta: Om vi avstår från att agera kommer det att kosta, det gäller i allt vi gör eller inte gör. Oföretagsamhet och passivitet blir ofta dyrköpt. Jag hoppas du kommer att tycka om novellen.

Jag önskar dig all lycka!

Med utmärkt högaktning

Annica Andersson Hemsida www.mojligheten.com Elektronisk post: fru.andersson@mojligheten.com Första utgåvan 2015-01-25 Utges av Fru Anderssons förlag ©


Den ödesdigra dagen

Lördagsmorgonen var kall, hösten tog sig in utan hänsyn. Den fuktiga dimman kändes som ett fint, fint regn mot ansiktet. Jag drog ihop den tjocka frottémorgonrocken och skyndade på stegen, fram och tillbaka till brevlådan, för att slippa vara ute i den obehagliga kylan och fukten för länge. Vårens sol kändes väldigt avlägsen men bor man i Sverige är det bara att anpassa sig. Vinter och kyla skulle jag helst vilja slippa men jag ältar aldrig sådant jag inte kan göra något åt. Livet blir lättare om man lägger elände åt sidan och använder energin till bättre saker. Frukosten med havregrynsgröt, dagens viktigaste stund, att sitta ensam i ottan och läsa tidningen i lugn och ro är viktigt för mig. Den rutinen är fast sedan många år och jag bryter den inte gärna. Ytterdörren slog sig alltid i fuktig väderlek, trots sina hundra år var den välbevarad och jag gillade färgen, mörkgrön botten med ljusgrön dekorrand runt speglarna. Idag

1


var det svårare än vanligt att stänga den men med milt våld lyckades jag till slut få kolven att gå i lås. Listan på småsaker som skulle åtgärdas låg i alltid i mitt minne, nu hamnade dörren på första plats. De tre trappstegen från farstun upp till köksdörren knarrade ålderstiget men dörren in till köket gled igen som om den vore ny. Jag njöt med ett stänk av stolthet. När det gällde renovering kunde jag fixa det mesta och det var kul. Vedspisen sprakade trivsamt och spred en doft av jul i huset, jag gnuggade händerna för att värma upp dem, tog sedan den rykande varma koppen från espressomaskinen och ställde den på bordet vid tidningen. − Vad är det här? Sonja såg otäck ut när hon kom in i köket med min mobiltelefon i handen. Vad hon såg ut! Hennes blick var vass och otäckt fientlig. Hon pressade telefonen närmare mitt ansikte. Fan. Det högg till i magen. Ångesten kom krypande mot bröstkorgen, millimeter efter millimeter, obönhörligt mot sitt mål − mitt samvetstyngda hjärta. Hennes mörka, hotfulla ögon var hemska. Hon var sig inte lik, hennes brunfärgade, axellånga hår stod åt alla håll, rufsigt som på en elak häxa. Hon var som förbytt. Det var inte Sonja som stod där. Det var någon annan som jag inte sett förut. Jag var i och för sig inte mig

2


lik heller, inget skrämde mig i vanliga fall men att utan förvarning ställas till svars kändes inte bra. Livets erfarenheter har satt sina spår och för varje gång jag upplevde en ohanterbar rädsla i min ungdom, växte mitt mod och min oförstörbarhet. Många år var riktigt tuffa och allt som hände gjorde mig till slut helt orädd, jag hade varit med om det mesta och levde fortfarande. Inget skrämde mig längre, jag var en mästare på att hantera attacker men när Sonja viftade med telefonen framför mig höll jag på att tappa fotfästet. Dispyter var en av mina specialiteter, en av de få gåvorna jag fått med mig från min far, ingen vann en diskussion mot mig. Jag visste precis vart alla meningsutbyten ledde och kunde direkt förutse motståndarens agerande. Min hårdförde far älskade att diskutera och argumentera och efter tusentals lektioner i konsten att vinna mot honom hade gjort mig till ett proffs. Pappa älskade att sätta folk på plats och det fick jag bittert erfara hela min barndom. Så fort det fanns minsta chans att starta en familjedebatt tog han den och varje gång blev det en hård kamp. I början vann han alltid – krossade mig fullständigt – men med åren lärde jag mig och smattrande ordsvall slog till slut fram och tillbaka mellan oss i blixtsnabb takt. Vi blev jämbördiga men han var envis och gav sig i princip aldrig. Han skulle ha rätt. Skolan var hård men den la grunden till min styrka i att hantera alla sorters diskussioner. När jag trängts

3


in i ett hörn och inte hade något att sätta emot, hånskrattade han alltid rått och kallade mig för odugling eller mesigt fruntimmer. Efter varje konfrontation med hans slängda käft, matad av hans snabba intelligens och allmänbildning, växte jag och innan jag flyttade hemifrån var rollerna ombytta. Jag vann alltid. Pappa hatade att förlora och berömmet, som jag innerst inne väntat så ofta på, kom aldrig. Mot slutet, när han alltid förlorade, var hans kommentarer präglade av den dålige förloraren. ”Jävla besserwisser”, var den han använde mest. Inte en enda gång visade han att han var nöjd med min insats. Att få honom att tycka jag var bra var lika otroligt som om solen skulle ramla ner. Åren hemma lärde mig tråkigt nog att hur jag än kämpade skulle jag aldrig bli bra nog. Det var slutsatsen efter mina tre år hos psykologer. Hur jag än kämpade skulle jag aldrig vara bra nog. Hur skulle jag kunna komma bort från det? Inga psykologer kunde fixa det men de kunde säga att det var roten till mitt onda. Det var bara att träna sa de, hur tränar man på sånt? Jag tittade på Sonja. Så konstigt att se henne så upprorisk. Hennes hår som alltid var så viktigt, hade hon struntat i idag. Varje kväll satte hon sig på sängkammarstolen och borstade håret med hundra borsttag. Hur många gånger hade jag inte legat kåt och längtande, otåligt väntade på att

4


borstandet skulle vara klart? Hon hade fått idén av sin mamma som påstod att håret skulle bli finare och få som gymnastik. Jag vet att det var vanligt förr men om det fungerar eller inte vet jag inte och bryr mig inte heller, tyckte hon att det var rätt, så visst, varför inte. Pysslandet med håret var ofta påfrestande, hon kunde ägna timmar åt en perfekt frisyr, vartenda hårstrå skulle ligga på rätt plats på plats. Varje gång vi skulle på bjudning fick jag vänta på henne men jag var alltid lika stolt över henne. Hon var alltid den snyggaste kvinnan på festen. Idag var hon inte sig lik. Med telefonen i högsta hugg som hotfullt dansade framför mig såg hon ut som en vilde. Jag vände blicken mot telefonen. Mejlet lyste obarmhärtigt från den upplysta skärmen. Agnetas mejl. Ilskan tog överhanden, jag grep tag om telefonen. Hon försökte krampaktigt hålla den kvar men det var lätt att vrida jag loss den ur hennes hand. Tafatt, på kvinnors vis, försökte hon ta tillbaka den genom att ta ett steg framåt medan hon slog ut med högerhanden för att nå den men nu var den under min kontroll. Jag höll upp telefonen framför henne samtidigt som jag försökte behärska min ilska. − Hur har du tagit dig in i min telefon? Vet du vad inte respekt för andra innebär? röt jag. Adrenalinet pumpade

5


fram i allt snabbare takt och jag kände att det skulle bli svårt att behärska sig. Hennes ansikte var blekt. Vad skulle hon ha till sitt försvar? Hon stod där helt stilla, mager i sin ljusgrå one-piece och tittade modigt men kallt på mig. − Vem är Agneta? väste hon med den mörka rösten som kom fram ibland, speciellt när hon var kåt eller förbannad. Hon var definitivt inte kåt just nu. − Hur tänkte du när du bröt dig in i min telefon? kontrade jag. Min toleransnivå var noll när någon gjorde intrång i mina högst privata angelägenheter. Hon svarade inte utan fortsatte envist. − Vem är Agneta? Möjligheten att växla från försvar till attack tänkte jag inte missa för hon hade definitivt gått över gränsen. − Du får svara på mina frågor först! vidhöll jag men än mörkare röst. Med vilken rätt snokar du i min telefon? Jag stoppade den i bakfickan. I säkert förvar. − Jag har faktiskt rätt att fråga. Jag är din fru! Om jag tror du ljuger har jag rätt att få reda på sanningen. Vem är Agneta? Har du legat med henne? Ögonen var hårda och kalla men där fanns också ett stänk av sorgsenhet som hon inte kunde dölja.

6


Jag var så trött på att ständigt dra lasset med det dåliga samvetet. Var det inte Sonja så var det Agneta. Hur kunde jag vara så dum och sätta mig i den här knipan? Idiot! sa en röst inom mig. Idiot! Nej, jag ville inte vara kvar utan vände henne ryggen men hon grep tag i min arm. − Jonas! Gå inte! Du måste berätta. Vem är hon? bad hon med en något mjukare röst. Hennes ögon var inte hårda längre utan blanka, hon stod där rak i ryggen men ögonen skvallrade om annat än hennes kroppshållning. Jag kunde inte vänja mig vid hennes utseende, hon såg hemsk ut med hårrufset och de sorgsna ögonen som mörka hål i det bleka ansiktet. Jag såg på henne och det dåliga samvetet var besvärligt att hantera. Hon brukade alltid vara kylig och vacker men idag var allt upp och ner. Varför gifte jag mig med henne egentligen? Vi träffades första gången för nio år sedan på en utbildning för kunder till advokatbyrån Lindell & Swarch. Hon intog stället med storm som proffsig lärare på kursen i familjerätt. Hon var duktig med grundliga kunskaper och det var omöjligt att inte bli fascinerad av hennes utseende. På den tiden var hon korthårig med en tuff frisyr, som passade henne perfekt. Kort i nacken och fylligt, tjock för övrigt. Hon var smärt, med långa, perfekta ben och den ljusgrå dräkten, som säkert var dyr, kunde vara skräddarsydd men

7


den strama klädseln kunde inte lura mig, jag kunde ana vad som fanns under den. Det gjorde mig på gott humör och kåt. Vilken puma! Jag är svag för långa, slanka kvinnor. Det är läckert. Hennes fingrar var prydda med väldigt många ringar, många fler än andra kvinnor brukade ha. Kanske var det väl mycket och de var ganska stora men det klädde henne, så varför inte? Ögonen glittrade vackert och hela hon skapade behag både för psykiskt och psykiskt. Hon gav ett förnämt intryck och namnet von Karpolin ökade intresset än mer. Det dröjde inte många dagar innan jag fångat in henne och vi blev snabbt ett populärt par. Hennes kompisar bjöd oss på fester, golfturneringar, galor och det blev många långväga resor – en härlig tid. Vi verkade vara populära för vi fick många gånger tacka nej till inbjudningar, hur som helst verkade folk tycka om att vara med oss, det var kul. Min förra fru var, tvärtemot Sonja, en som ville vara hemma och ha det lugnt och skönt så det var kul att pröva på ett större umgänge. Om det var jag eller Sonja som var dragplåstret vet jag inte. Jo, vi lockade dem nog på olika vis. Jag har lätt att ta folk, Sonja är också social men ibland trasslar hon till relationerna i onödan. Det var mer än en gång som det skar sig med kompisar och kollegor. Visserligen var det mest hennes kompisar som vi umgicks med men de tydde sig gärna till mig, folk får förtroende för mig och de vänder sig ofta till mig när de har problem. Det

8


är likadant på jobbet, det tar mycket tid och kraft men jag kan ju inte köra iväg dem när de behöver hjälp. Jag fick i alla fall många trevliga och roliga människor att umgås med tack vara Sonja. Att komma till en ny stad innebär alltid att man får lägga ner en massa tid på att bygga ett socialt nätverk, nu fick jag det på köpet, kompisarna i Göteborg ersattes av dem i Jönköping. Åren gick, vi var på intressanta kulturevenemang, köpte sommarstuga på Gotland och reste till många av världens intressanta platser men med åren ändrades vår relation. Sexlivet var till en början ganska bra men efter ett tag sa hon alltid nej och drog sig undan. Jag förstod aldrig varför och till slut bodde vi bara tillsammans, sida vid sida som kollegor. Det var inte kul att vara ensam men gift. Det retade mig. Hur svårt kunde det vara att ha en bra relation? Hur kunde jag misslyckas så? Ibland kom en känsla av skam över mig. Jag borde lyckats bättre. Hur får man en kvinna att må bra? Jag vet inte längre och jag orkar faktiskt inte försöka. Mina kompisar verkar ha lyckats mycket bättre än jag men min skamkänsla är en hemlighet, ingen vet om den mer än Agneta. Telefonen surrade i bakfickan. Jag tittade på Sonja, kanske såg hon att jag hade problem. Det fanns inget alternativ. Jag gav mig iväg. Situationen krävde ensamhet och planering. Inom några sekunder var jag vid dörren, jackan åkte

9


med i farten och Allan, vår labrador, följde villigt med. Jag kopplade honom och på någon minut var vi framme vid promenadvägen som gick runt sjön – vår vanliga kvällsrunda. – Jaha, du Allan, nu är kört. Jävla liv till att vara besvärligt. Varför ska det vara så förbannat svårt? muttrade jag. Framme vid första dungen knäppte jag upp kopplet, Allan rusade iväg och dök in bland buskarna. Jag fortsatte mekaniskt framåt med ett halvt öga på honom så han inte hittade på något jäkelskap. De färgglada löven täckte marken nästan helt, ibland fick jag vada genom mindre lövhögar. Luften var fortfarande fuktig. Jag blev blöt i ansiktet men ändå inte, antagligen torkade dropparna lika snabbt som de landade. Jag tog på mig handskarna, det var kallt. I en glänta vid strandkanten stannade jag till och läste Agnetas positiva mejl igen. Det hade kommit för ett par veckor sedan. ”Vad som än händer vill jag säga att jag älskar dig. Jag är glad att du finns. Du är så tyst numera så det bästa är att jag drar mig tillbaka. Kram Agneta”. Det förbannade dåliga samvetet stack till igen. Jag hade alltid varit dålig på att svara på mejl och sms, jag gillar inte att skriva, jag vill träffas öga mot öga. Det blir så mycket

10


missförstånd när man skriver. Jag visste att det var bland det svåraste hon hade, att inte bli sedd, att hamna utanför, att inte få svar. Jag borde skärpt till mig men det hade varit så mycket på jobbet, jag hade ju aldrig en minut över och jobbade jämt. Det klart jag fattar att hon kände sig ensam men i grunden var det ju hennes problem inte mitt. Hon undrade en gång om inte kräftor, som jag, blev för engagerade och upptagna av sina egna känslor så de glömde bort andras. Det ligger något i det, inser jag men sådant går ju inte att ändra på, man är som man är. Visst har hon rätt, i mycket, hon är duktig när det gäller människor, deras agerande och om relationer. Jag är också bra på att läsa människor och skapa bra relationer men hemma är det jäkligt mycket svårare, den relationen var jag kass på, det visste Agneta. Jag fortsatte framåt på stigen, naturen var inte kul nu, allt var smutsigt, grått och kladdigt. Jag vill ha grönt och soligt, inte kallt och slaskigt. Det kändes bra att hon, trots allt vi gått igenom, ändå stod kvar och stod mig nära. Jag behöver henne och hon behöver mig, det visste vi båda men vi skulle antagligen aldrig få till det. Åren som gått hade visat det, gång på gång. De högre makterna var inte med oss, de verkade vilja något annat. Hon hade varit arg på mig så länge för att jag inte

11


skilde mig, telefonrelationen, som hon kallade den, accepterade hon inte längre, det gjorde henne sjuk, ont i lederna, att höra men inte röra, sa hon. Det enda vi hade kvar nu var mejlen. Jag misslyckades med Agneta också, det var inte roligt att inse men jag var ju bara människa. Visst, jag vill ha henne, hon har allt som en kvinna ska ha, värmen och omtanken tillsammans med en slank, ungdomlig kropp med bröst som såg ut precis som bröst skall göra, det viktigaste var inte formen utan bröstvårtorna. Hennes var perfekta. Jag gillade företagsamheten, hon drog sig inte för att ta tag i saker trots att hon inte visste vad hon gav sig in på. Envetenheten gjorde att inget skrämde henne. Så imponerande. Sedan hade hon alltid hembakat kaffebröd. Det var jag svag för. Agneta och jag träffades på ICA inne i Jönköping för arton år sedan. Jag bodde där då och hon i Vadstena. Hon försökte få fram en burk ur en inplastad pall, det var svårt så jag hjälpte henne. Jag glömmer aldrig den stunden när jag stod och studerade henne. Lång och slank naturligtvis, i svarta jeans och svarta boots men en gräddfärgad dunjacka till. Hennes långa, blonda hår var samtal i en fläta, hon verkade vara i fyrtioårsåldern. Jag var fyrtiofem och log åt hennes frenetiska slit att få ur burken ut plasten. – Behöver du hjälp? sa jag med ett brett leende.

12


Hon hoppade till för hon verkade inte ha sett mig men hon blev glad för hjälpen och tog tacksam emot burken med inlagd paprika. – Tack! Det var snällt, sa hon med ett vackert leende. Hennes mörkgröna, varma ögon strålade av vänlighet. Det gick rakt till hjärtat, sådana ögon hade jag inte sett förr. Sonja var på sin årliga resa till London den våren. Jag frågade Agneta om vi skulle träffas och äta middag tillsammans. Det blev en fantastisk kväll och början till ett tumultartat förhållande. Starka krafter drog oss till varandra. Trots att vi la ner relationen många gånger lyckades vi aldrig hålla avståndet, förr eller senare var hon tillbaka och jag blev lika glad varje gång. Vår konstiga relation fick stora konsekvenser för både mig och henne. Jag avverkade en skilsmässa under åren och vi hittade båda nya partners, jag gifte om mig med Sonja men Agnetas relation sprack. Äktenskapet med Sonja blev inte vad jag hoppats på och min planering för att skiljas igen låg som ett ok över min och Agnetas relation i många år. Hon sa en gång i början att hon ville stötta mig eftersom jag inte hade en bra relation och jag inbillade mig att hon gjorde det bara för min skull inte för sin. Det var ett stort misstag. Jag ville inte se att hon behövde mig lika mycket som jag behövde henne. Hon var kär, hon sa att hon älskade mig men jag vågade aldrig

13


känna efter vad som pågick inom mig. Jag stängde av, som för övrigt är min bästa sport. Allan kom springande från vänster till höger framför mina fötter, han kom tillbaka igen och sprang i slalom ett tag innan han fortsatte bort igen. En schäfer kom springande bakom mig och hann i fatt Allan, de lekte i löven. Jag vände mig om. – Nej men tjenare! Min trevlige granne kom vandrandes på stigen. – Hej! sa han och lyfte handen med ett leende. Så du är redan ute! Brukar inte ni gå senare? Han stannade framför mig och log inbjudande. – Jag kände för en sväng och Allan sa inte nej, jag skrattade högt åt tanken. Hur lever livet med dig då? Allt bra? Vi fortsatte gå sida vid sida. Han tittade forskande på mig. Misstänkte han något? – Vi sågs ju igår, vad är det med dig? Har det hänt något? Jag skrattade högt igen och jag kände att det blev fel. – Nej, du. Det är precis som vanligt. Skönt att det är söndag, det är tufft på jobbet nu. Hösten är alltid stressig, så in i helvete. Vi fick en ny kund i går och han hade problem, stora problem. Jag får lägga hela helgen på att läsa in mig på de senaste rättsfallen. Vi ska ha möte igen på måndag och då behöver vi en lösning till honom.

14


Vi fortsatte en stund tillsammans och resonerade om våra jobb. Han var lärare på högstadiet och berättade om en klinch med en kollega, som verkade växa sig för stor. Han bad om råd och vi lyckades resonera oss fram till vad han skulle kunna göra. Han blev nöjd och visslade på Malte som kom springande från skogen med Allan hack i häl. De vände hemåt igen. En skilsmässa är inte ett lätt projekt. Jag ville vara säker på att när jag tryckte på knappen skulle det inte finnas några osäkra kort. Jag skulle vara förberedd i minsta detalj, ha järnkoll på händelseutvecklingen, veta exakt vad som skulle ske med huset, bilarna, pengarna, försäkringarna, Allan… Det fick inte bli några överraskningar, jag skulle ha kontroll över situationen. Om jag inte var säkert på att jag styrde vad som hände, tänkte jag inget göra. Jag hade skilt mig förut och gjort misstag, denna gång skulle jag vara vinnaren. Det krävdes mycket planering för att separera på rätt sätt och jag la mycket tid på att strukturera upp det ena scenariot efter det andra men tiden gick. Varenda plan jag tog fram gick i stöpet. När jag närmade mig lösningen, ändrades alltid förutsättningarna och jag fick börja om. Agneta sa att det enda vi har koll på är nu, inte på framtiden men jag kunde inte sätta mig i en situation där vad

15


som helst kunde hända. Jag hade så mycket att bevaka. Arbetet med planerna drog alltid drog ut på tiden och jobbet, kompisarna, resorna, golfen, husen och Allan tog all min uppmärksamhet. När jag satte händerna i planen igen var förutsättningarna ändrade och jag fick tänka om. Till slut insåg jag att jag inte kan kontrollera omvärlden, den gör som den vill utan den minsta hänsyn till mig. Tvivlen var många och modet svek mig, varje gång. Jag tappade orken emellanåt, just när jag trodde att det var dags för skilsmässa, att jag hade koll, slog någon eller något undan fötterna på mig och jag fick försöka hitta nya idéer till lösningar. För det mesta orkade jag inte utan fokuserade på jobbet istället. Det var lättare men det gjorde att åren gick och till slut planerade jag inte längre. Jag hade försökt alla vägar att skapa mig en ekonomiskt trygg framtid som skild. Hur jag är gjorde skulle jag få dela mina surt förvärvade pengar med Sonja. Det rörde sig om miljoner. Var Agneta värd miljoner? Det gick inte att svara på. Jag var alltid noga med att inte ge Agneta några löften för hela livet hade jag fått höra av mina kvinnor att jag inte höll det jag lovat. Så löften gav jag aldrig mer. Visserligen slutade jag inte flirta med henne, både hon och jag gillade det. Visst nämnde jag några gånger att jag skulle skiljas men det var inga löften! I början sa jag väl att så fort det

16


nya anställningskontraktet var påskrivet skulle jag skaffa en lägenhet. Det var kanske dumt för det satte griller i huvudet på Agneta och de satt kvar där i alla år. Visst pratade jag ofta om skilsmässan men jag gav inga löften. Att kasta sig ut utan att han en fast plattform att stå på var inte ett alternativ. Ett nytt jobb skulle vara en bra plattform att gå vidare från. Jobbet jag fick var kul och utmanande, inom några veckor kom första befordringen till chef. En sådan position kräver sin man och jag la ner massor av tid och kraft på att visa att jag klarade den tuffa posten. Det var dags för halvlek i promenaden. Allan satt på en gammal, skev brygga vid sjökanten och väntade snällt med viftande svans. Han visste att nu blev det lek. Jag plockade upp ett par lämpliga pinnar och tittade på Allan. – Är du beredd? Han var så söt där han satt och tittade uppmärksamt på pinnen, hans fokus var etthundra procent. Jag rörde den fram och tillbaka, Allans svarta huvud följd med utan att släppa koncentrationen, ögonen lyste. Jag slängde ut pinnen i sjön och Allan hoppade i med ett stort plask, simmade snabbt ut och hämtade den. Han kunde hålla på hur länge som helst. Jag kastade pinnar en stund, Allan badade och simmade av hjärtans lust. Så enkelt det är att ha roligt

17


med en hund. Hur jag än gör älskar han mig, allt blir så enkelt. Jag och Agneta pratade mycket i telefon under våra arton år, det klart det gick i intervaller, ibland intensivare umgänge ibland tunnare men oftast hördes vi flera gånger i veckan. Ibland varje dag. Våra fysiska möten blev inte så många, kanske en gång per år, en kväll med långa härliga samtal och turbulent sex. Jag grät ett par gånger av att få känna närhet, en natt med sex, en morgon med mer sex och en varm famn. Det var alltid trevligt hos henne och ljuvligt mysigt. Hon sa aldrig nej. Det var ovanligt för mig och det gjorde att jag vågade ta för mig som jag inte gjort förr. Hon var den enda som jag öppnade mig för och vågade blotta åtminstone några av mina svagheter och bekymmer för. Det var mycket jobb de här åren minst sextio timmar i veckan. Jag tjänade bra och fick hela tiden mer ansvarsområden, jag erbjöds det ena chefsjobbet efter det andra. Att få förtroendet som kontorschef för hundra medarbetare gjorde mig stolt, jag tackade förstås ja. Skilsmässan sköt jag på. Sommaren 2009 sa jag till Agneta – om max ett år – men då blev det läge att byta jobb och det spolierade två års skilsmässoplanering, den gamle arbetsgivaren flyttade pens

18


ionsförsäkringen, inget jag varken hade förväntat mig eller kunde påverka. Tack vare den manövern kom den att ingå i en framtida bodelning. Fem miljoner skulle försvinna om jag skilde mig. Agneta tröttnade på mig många, många gånger men hon kom alltid tillbaka men hennes tålamod och glädje blev allt mindre. Ibland var hon riktigt jobbig. Hennes krav på mig blev tunga att bära utöver alla andras krav. Jobbet, kunderna, huset, sommarstugan, försäkringarna, Sonja, skilsmässan… Ibland gick Agneta till attack och dömde mig för både det ena och det andra. Hon vägrade till slut att låta mig förklara, hon sa att bortförklaringar stod henne upp i halsen. Om jag inte fick förklara kunde jag ju inte försvara mig. Hon behövde ju inse att det inte var lätt. Hon sa att ord är värdelösa om de inte följdes av ett agerande som sa samma sak. Hon gav exemplet, ”att säga att man älskar någon och sedan göra dem illa. Ord betyder ingenting om det inte backas upp av motsvarande handling.” Jag orkade inte ta till mig det. Hon kom i alla fall alltid tillbaka. Det kunde jag lita på. Hon sa att vi var själsfränder som aldrig skulle bli av med varandra, kanske har hon rätt. Det var svårt att släppa taget, det kände jag också men jag var bättre på att stå kvar än hon. Jag var bättre på att stänga av, det var så jag överlevde. Vi fortsatte att träffas en gång om året, det var härliga kvällar när jag åkte hem till henne på vägen till stugan. En natt

19


i Vadstena när Sonja var bortrest och efter det en helg eller några dagar för mig själv vid stugan. Agneta klagade över att jag inte stannade längre och att hon inte fick erbjudande om att följa med till Gotland men det gick ju inte. Grannarna bevakade mig så fort jag kom dit, kom de över och ville prata eller bjuda på middag. Inte kunde hon följa med, det måste hon förstå, trots att det skulle varit jättetrevligt. Jag kopplade Allan igen, vi var vi slutet av stigen. Nej, här gällde det att tänka till. Vad skulle kunna hända? Jag gick igenom de tänkbara scenarierna och la upp strategin. Vi gick sakta bredvid varandra, stegen förde oss allt närmare vårt vackra sekelskifteshus. Nu var jag förberedd. Att skiljas var mycket besvärligare än att göra karriär och innerst inne kanske jag inte vill skiljas, jag vet vad jag har. Hur ska man kunna bli säker på att jag och Agneta fungerar ihop. Det bekymret är en av orsakerna till varför jag sköt upp skilsmässan. Livet fungerade ju trots allt ganska bra, vi gjorde mycket roligt med våra kompisar, jag renoverade sommarstugan och trivdes fruktansvärt bra på Gotland – min fristad – där kunde jag göra det jag ville, snickra, måla och spela golf. Mitt liv var bra, det enda jag saknade var gemenskapen, värmen, omtänksamheten och kärleken från en varm kvinna. Jag hade klarat mig utan det i många

20


år, det gick ju. Sonja och jag var som kollegor, hudkontakt och sex existerande inte men det går att anpassa sig. Alla misslyckade försök till närmanden gjorde rejält ont, varje nej sved ordentligt. Jag gav upp och slutade försöka. Det fick gå ändå. Somrarna blev inte alltid som jag tänkt, den strida strömmen av släkt och vänner tog liksom aldrig slut. Visst är det kul att umgås med folk och de tyckte väl att det perfekt att känna någon på Gotland som de kunde bo hos, ett pensionat utan kostnad. Fördelen var att jag och Sonja slapp vara själva och tvingas umgås med varandra men mitt behov av att reflektera över livet fick stå tillbaka. Jag tog dagen som den kom. Agneta hörde av sig via mejl eller sms, det gick ju inte att prata för jag fick aldrig vara ifred men jag uppskattade hennes sms eller mejl som piggade upp. Det klart, ibland var de hårda när hon var nere i en svacka och hade tröttnat på mig. Ibland hann jag svara men för det mesta tog allt annat mitt fokus. Hon klagade ibland på min tystnad men hur lätt var det? Jag fick ju aldrig vara i fred. Var det inte de trevliga grannarna så var det Sonja som bevakade mig eller någon som var på besök. Jag kunde knappt gå på toaletten själv. Agneta förstod inte hur jag hade det. Det dåliga samvetet stod mig upp i halsen, så jag stängde av att Agneta for illa. Jag är inte dum, det klart jag förstod att hon kände sig ensam men jag hade mitt liv, hon

21


sitt. Hon kunde ju inte hänga upp sitt liv på mig, jag var inte en räddare som skulle fixa hennes liv, det fick hon inte räkna med. Det sa jag till henne. Agneta blev allt bittrare. Hon sa jag var velig och inte tog beslut. Hur mycket beslut har inte jag tagit? Jag fick ont i magen av att tänka på framtiden. Hur jag än gjorde var jag inte säker. Jag ville skiljas, det ville jag, för Sonja och jag var bara som kollegor, det kallades visst parallelläktenskap, sa Agneta. Att leva bredvid varandra men inte i gemenskap och närhet. Agneta pratade om kärlek och värme och att vara lycklig. Vad visste hon, som levt ensam i tio år? Hennes liv blev inte som hon tänkt sig heller. Visst, det var synd om henne men vad kunde jag göra åt det. Det var ett bra tag sedan hon hörde av sig, jag försöker ringa henne ikväll.

Huset såg tyst ut och Sonjas BMW var borta. Jag andades ut, jag fick mer tid att fundera men på köksbordet låg en lapp. ”Jag orkar inte mer utan flyttar till Mia. Jag har bokat ett möte med min advokat på onsdag, det är lika bra vi skiljer oss för ingen av oss mår bra som det är. Jag har faktiskt tänkt på detta länge, det är dags nu. /Sonja”. Jag stirrade på orden och tankarna for igång igen.

22


Jäklar, där rök hälften av pensionsförsäkringen, fem miljoner, som jag kämpat så för. Jag sjönk ner i på pinnstolen och stirrade framför mig. Betala för att få komma bort från Sonjas kyla, inte ett öre hade jag fått för att jag varit kvar i så många år. Det gjorde ont. Fan. Om jag gått för nio år sedan hade jag haft mina pengar kvar och jag hade haft Agneta, varma, omtänksamma, härliga Agneta som hon var när vi träffades, som hon var innan hon blev bitter av sin väntan på mig och sin ensamhet. Hon väntade sönder sitt liv och jag var som vanligt ute i kylan. Vad hade jag kastat bort? Något hände i kroppen, något släppte. Nu visste jag äntligen vad jag ville. Jag reste mig snabbt och ringde upp Agneta, nu var det dags för oss. Jag var fri! Jag hade äntligen fått hjälp att bli fri! Skrattande tog jag Allan i famnen och snurrade runt. – Vi är fria Allan! Vi är fria! Han tittade konstigt på mig med sina mörka ögon. Jag skrattade, släppte ner honom och ringde Agneta igen. Varför svarade hon inte? Just det, hon ville inte alltid svara inte i telefon, hon ville mer än att prata i telefon. Verkligheten gjorde sig påmind. Jag skickade ett sms, det var det snabbaste sättet att nå fram till henne. Jag satt vid bordet och väntade med telefonen i handen. Inget svar. Hon bevakade inte telefonen längre, det visste jag, eftersom jag inte hörde

23


av mig tillräckligt ofta. Jag kunde inte vänta utan lastade in Allan i Volvon och gav mig av mot Vadstena. Glädjen och lyckan var härlig. Jag fick luft, jag sket i pengarna, jag var fri, jag kände mig så lätt. Varför hade jag inte tagit detta steg tidigare? Så många år var bortkastade, år av ensamhet i tvåsamhet, år utan värme, närhet och gemenskap som jag längtade så efter. Nu var allt nåbart, äntligen. Känslan av att vara riktigt, ärligt glad och förväntansfull var ovan. Var det så länge sedan? Det kändes konstigt. Nu förstod jag vad lycka var som Agneta alltid pratade om. Jag var lycklig! För första gången på flera år lyssnade jag på musik i bilen. Refreshments passade perfekt. Jag slog med fingrarna på ratten i takt med musiken. Jag körde fort, riktigt fort.

Klockan var två när jag parkerade utanför hennes vita, gamla huset på Krabbegatan. Sängkammarfönstret var öppet. Hon var hemma. Den vita pardörren var låst och ringklockan verkade inte fungera. Jag bultade på dörren och försökte ringa igen och trumpetfanfaren hördes ända ut. Inget hände. Jag ringde en gång till och då skymtade jag hennes fötter genom rutan i dörren. Hon öppnade försiktigt och visade sig i sin gräddvita silkesorgonrock, håret var

24


härligt rufsigt och kinderna ovanligt rosiga, hon såg ut som hälsan själv. Lite äldre hade hon blivit och jag insåg att vi inte setts på tre år. Jag slog bort tanken, gick in och stängde dörren efter mig, tog henne i famnen och svängde henne runt. – Nu är jag här! Jag är fri! Nu kommer jag hit, precis som du drömt om, som officeren i filmen och bär iväg dig. Jag lyfte upp henne i min famn och svängde runt. Äntligen kunde jag göra henne glad. Jag visste hur lycklig hon skulle bli. Hon log åt min ysterhet men blev allvarlig igen. Sorgen växte fram i hennes ögon. – Du får släppa ner mig, sa hon stillsamt och hennes varma, gröna ögon såg djupt in i mina. Något var fel? Skulle hon backa nu? Magen knöt ihop sig – inte ett nej. Hon tog ett par steg tillbaka och rättade till rocken som glidit runt på sitt sexiga vis. Jag såg både det ena och det andra underbara därunder. – Är du sjuk? sa jag, du verkar komma direkt från sängen. Hur är det? Vi tittade på varandra. Jag väntade och vissheten kom smygande, något var fel. Jag orkade inte med ett nej. Inte kunde hon säga nej? Hon som väntat så länge. En välväxt, solbränd, mörkhårig man, klädd bekväma kalsonger, med oförskämt vältränad, hårig bringa visade sig i

25


trappan. Han var kortare än mig men betydligt mer vältränad med spänstiga steg var han snart nere i hallen. – Är det okej? undrade han och la armen kring min Agneta. – Jonas, detta är Gustav, presenterade Agneta tyst och såg på mannen. Jag kände mig som en stor idiot. Hur kunde jag vara så jäkla dum och kasta mig iväg utan planering? Jag var ju kung när det gällde förberedelser. – Hej, Gustav räckte fram handen och log vänligt. Agnetas ögon var mörka och blanka när hon vände blicken mot mig igen. – Har du lämnat Sonja nu? frågade hon med ögon som vred om mitt inre. – Nej, hon har lämnat mig, erkände jag och var fast i hennes otroliga ögon. Hon tittade på mig, ögonen förändrades. Tårar vällde fram och rann utefter hennes rosiga kinder. Hon vred sig ur mannens grepp. – Vill du lämna oss en stund? sa hon till honom. Han gav henne en puss på kinden innan han vände och gick in i förmaket. Han stängde tyst dörren efter sig.

26


– Hur kan du komma till mig nu! väste hon och kom närmare. Hennes händer for upp och hon slog vilt på mitt bröst. Tårarna strömmande ner för kinderna. – Hur kan du? Hur kan du? sa hon och slog på mig, när jag väntat så! Varför svarar du inte på mejl? Varför har du så jävla svårt att svara? Jag hatar dig. Hon hamrade på, det var första gången jag hört henne svära. Hon var inte stark, lederna hade tagit stryk av hennes sorger men hon kämpade på, slagen tog inte slut. – Din store mes! Så mesig att du inte kan skiljas själv utan måste låta din fru göra det! Och du skall vara en karl! En mesig velpotta är vad du är! fräste hon och tog ett steg tillbaka. Jag visste det! Hon var den enda som hade mod nog att ta sig ur ert osunda äktenskap. Hon skrattade utan kontroll och när hon lugnat ner sig kom gråten tillbaka, en högljudd gråt. Det var svårt att se henne lida. Hennes stora, varma, tårfyllda ögon mötte mina igen. Hon återfick sitt lugn och snörvlade. Hennes fingrar var söndervärkta, det gjorde ont i mig att se. Då kom Gustav ut genom dörren igen. – Behövs jag? frågade han ömsint och gav Agneta en näsduk. – Nej, det är okej, jag kommer snart. Han försvann igen. Agneta såg på mig.

27


– Du kom för sent Jonas. Du kom hit för sent och du verkar ha kommit hit för att du blivit ensam, inte för att du vill ha mig. Det räcker inte Jonas. Det räcker inte. Hon skakade sakta på huvudet. – Men Agneta, jag är ju här nu, du har ju väntat så länge. Ska du kasta bort det vi har? Hela hennes kropp visade hennes inre kamp. – Jag har begravt min kärlek till dig, den ligger i sjön tillsammans med en jasminblomma. Du vet att jordfästningen var i somras. Jag varnade dig men du struntade i min kärlek, den var inget värd för dig så jag gav upp. Jag orkade inte vänta längre. Hon kom fram till mig kysste mig lätt på munnen, hennes varma, mjuka läppar var underbara, hennes armar smög sig runt min rygg, hon tryckte sig nära och kysste mig ömsint igen. Hennes tårar rann fortfarande i en stilla ström när hon drog sig tillbaka. – Adjö, Jonas, hon vände sig om och gick sakta tillbaka uppför trappan. Jag stod handfallen och försökte landa i alla nyheter. Gustav kom ut igen och såg ut som han tyckte synd om mig, jag såg säkert eländig ut. – Sorry, men du hade din chans, vad jag förstår i väldigt många år. Tack för att du inte tog den. Han såg medlid-

28


samt på mig, visade upp sin nya, glänsande vigselring. Vi gifte oss igår. Han öppnade ytterdörren och visade ut mig. Jag minns inte hur jag tog mig hem och när jag vaknade nästa dag låg jag i sängen med kläderna på. Det var tyst i huset, jag var verkligt ensam för första gången på väldigt många år. Var det så här Agneta hade haft det i alla år. Ensam i sängen, tyst i huset, inget liv. Jag suckade och tog av mig kläderna och morgonrutinen tog vid, dusch, tidning, frukost och åka till jobbet. Jag vände halvvägs. Nej, jobbet fick vara idag, det fick bli skogspromenader med Allan. När vi kom hem satt Sonja i köket. Hon ville prata om oss, det var nytt. I alla år hade hon varit väldigt ovilliga att lösa våra problem. Ett hopp tändes inom mig. Vi satt länge och pratade men samtalet blev inte som jag hoppats. Allt verkade vara mitt fel men till slut kom vi överens om att fortsätta. Jag försökte förhandla fram att vi skulle ta upp sexlivet igen men där var det tvärnit, hon krävde skilda sovrum. Jag accepterade, vad hade jag för val? För fem miljoner kunde jag ta det, världen var full av andra förlustelser, jag bestämde mig för att satsa på resor och annat kul istället.

29


Agneta sa en gång att om vi inte agerar kommer det alltid att kosta på ett eller annat sätt, det gäller allt. Hon hade nog rätt. Allt har sitt pris och ibland vet vi inte hur stort men det kostar alltid.

30

Den ödesdigra dagen  

Att inte agera kostar alltid, på ett eller annat sätt. Det får Jonas lära sig den hårda vägen. När han tror att han äntligen är fri och ger...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you