__MAIN_TEXT__

Page 1

Tem a

: Ku

ltur

2016

1


VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2016 Trettionionde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f. 2


3


Årsboksredaktörer Sophie Kawecki och Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Konstsamfundet, Svenska kulturfonden, Svenska Litteratursällskapet och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse.

Layout och ombrytning: Annette Ström Omslagsbild: Salla Keskinen (Fiskars bruk, Onoma s. 72) © Västnyländska kultursamfundet r.f. Waasa Graphics Oy 2016 ISSN 0356-9063 Västnyländska kultursamfundet r.f. www.vastnylandskakultursamfundet.fi

4


Innehåll Förord ...........................................................................................................6 Västnyland 2015...........................................................................................7 Årets trender.................................................................................................7 Många nya kreativa knutpunkter....................................................................7 Ökat fokus på närmat.....................................................................................9 De finländska krigen i text och på scenen.....................................................12 Turismen utvecklas genom lyxbyggen...........................................................15 Årets konstpärlor........................................................................................19 En kommun, ett galleri och elementet vatten...............................................19 Pjäsen som stack ut......................................................................................22 Årets överraskningar ..................................................................................24 Monopolförlaget förlorade sin ställning........................................................24 Bilindustri i Västnyland................................................................................27 Tre nya kommundirektörer på två månader..................................................28 Årets största nyhet......................................................................................29 Kommunikationerna försämras markant .....................................................29 Asylsökande och flyktingförläggningar.........................................................32 Regnbågar och flaggor..................................................................................33 Stora postproblem i Västnyland....................................................................34 Ingåbor vill inte ha jättestenbrott..................................................................36 Porkala nationalpark.....................................................................................36 Vad händer med utbildningen i Västnyland?.................................................38 Årets minnesvärda personligheter..............................................................42 Jean Sibelius, Finlands främsta klassiska kompositör.....................................42 Henrik-Otto Donner, kompositör och musiker inom modern musik och jazz..............................................................................................43 Två okända västnyländska konstnärer...........................................................44 Årets kämpe ...............................................................................................46 Tidningen Västra Nyland igen bästa lokaltidning.........................................46 EIF kvar i division ett...................................................................................46 5


Nylands brigads framtid är ständigt i vågskålen............................................49 Årets framtidsvisioner.................................................................................51 Många investeringar på gång trots tuffa tider................................................51 Ekenäs sjukhus blev Raseborgs sjukhus.........................................................54 Datakabel och solkraft till Hangö.................................................................56 Årets kreativa idé........................................................................................58 Porkala stad..................................................................................................58 Pur galenskap eller galen skaparlust? av Ilse Klockars.................................60 Pro Artibus – hur det blev som det blev av Peter Heinström.......................68 Undret och fenomenet Onoma av Anna Paljakka.......................................74 Galleri Karaija av Maarit Lassila.................................................................78 Lux Musicae – en rik kulturoas av Arja Alho..............................................82 Med avstamp i bygden för dess andliga odling – Västnyländska kultursamfundets roll och betydelse 1974–2015 av Fredrik Åberg..............................86 Tryckeriteatern – från dröm till verklighet – En betraktelse över skeden under 20 år av teaterns existen av Holger Wickström...................................90 Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse av Magnus Lindberg......................................................................................98

6


Förord Vid val av tema för Västnyländsk årsbok 2016 gick vi tillbaka till Västnyländska kultursamfundets basverksamhet ”lokal konst och kultur”. Vi har ett rikt kulturliv i vår region och vi tar ofta för givet att det är så, kanske utan att reflektera över hur mycket arbete arrangemangen kräver. Bakom de flesta evenemang står en stor skara entusiaster, föreningar, sammanslutningar och andra frivilliga som – oftast utan ersättning – ställer upp och möjliggör verksamheten. Det är naturligtvis omöjligt att inom ramen för Västnyländsk årsbok lyfta fram alla aktörer som bidrar till regionens kulturliv. I år bemödade vi oss om att årsboksartiklarna skulle representera olika kultur- eller konstgenrer och ha en bred regional spridning. Urvalet av artikelämnen ska alltså ses med de ögonen. I årskrönikan för år 2015, författad av Tove Virta, lyfts ytterligare kulturaktörer fram. Årets artiklar har en regional räckvidd från Hangö i väster till Sjundeå i öster och behandlar flera olika kulturella aspekter. Skribenterna har fått fria händer att lyfta fram vad de själva tycker är intressant inom sitt område. Således funderar Ilse Klockars kring utmaningarna vid etableringen av evenemanget Hangö fotofestival, Maarit Lassila slår ett slag för inhemskt konsthantverk och Magnus Lindberg berättar om Göran Schildt-regattan – ett kulturutbyte mellan Västnyland och ön Leros i Grekland. Fiskars unika konstnärsandelslag OnOma beskrivs av Anna Paljakka, Holger Wickström ger en inblick i Tryckeriteaterns första skeden och Arja Alho berättar om Sjundeås högklassiga musikfestival Lux Musicae. Vi får också läsa Peter Heinströms tankar kring Pro Artibus etablering i Ekenäs och Fredrik Åberg introducerar Västnyländska kultursamfundet. Årsboken inleds med krönikan över det gångna året. Sophie Kawecki årsboksredaktör

7


Tove Virta

Årskrönika 2015

Västnyland 2015 Årskrönikan har fått ett nytt uttryck. Som krönikör har jag enväldigt utsett “årets ...”. Omfattningen av ämnesområden är lika stor som tidigare. Under 2015 verkar det som om mer av det som hänt i regionen påverkades av det allmänna läget i landet än under tidigare år. Eller så är händelserna tydligare kopplade med varandra. Flera händelser har därför satts i perspektiv till det finländska samhället, eller till Svenskfinland. Många har upplevt att det är dystra tider för Finland. Men jag vill påstå att det inte är riktigt så dåligt i alla fall. Det går naturligtvis inte att bortse från exempelvis en hög arbetslöshet eller den skrala kommunala eller statilga ekonomin. Men samtidigt så känns vår region just nu också full av framtidstro och hopp. Den starka känslan får jag efter att ha läst, begrundat och samlat alla årets största nyheter i en årskrönika. Läs, så förstår du vad jag menar. Heja Västnyland!

Årets trender Många nya kreativa knutpunkter Det verkar finnas en god grogrund och bra förutsättningar för kreativt samarbete i regionen eftersom många sådana kom till under just 2015. Endast i Ekenäs föddes flera former av skapande samarbete under året. Spinneriet är ett nytt kreativt kollektiv i centrala Ekenäs. Det fungerar som ett arbetsrum för människor som verkar inom den kreativa branschen. I studion i Formis-huset sysslar det tiotal konstnärssjälar som verkar där med allt från konstmåleri och regi till författande. Samarbetet inleddes i mars. Några månader efter Spinneriet uppstod ett idélabb i Ekenäs. Det kallas Burken och är ett slags öppet vardagsrum med kulturella förtecken att mötas i och ett arbetsrum för projekt som kräver mer utrymme. Tanken är att främja nyskapande samarbetsprojekt och stöda kreativa initiativ med ett lekfullt men ändå seriöst grepp. Burken samarbetar med Pro Artibus och finns i ett av husen nedanför Yrkeshögskolan Novia. En annan konstnärlig knutpunkt uppstod också i Hemholmens gamla bageri i närheten av stationen. Huset har länge fört en slumrande tillvaro men levde under året upp på nytt. Videokonstnären Petra Lindholm huserar där i samma 8


Spinneriet fungerar som ett kreativt arbetsrum. På bilden Julia Ingo, Torsten Colérus och Emilia Nyberg. Foto: Karin Lindroos

9

Årskrönika 2015

ateljé som fotografen Eva Tordera. I byggnaden finns också möbelkonservatorn Annika Bertlin och dekorationsmålaren Maria Meller som dels gått över till att arbeta med bildkonst. Här ser samarbetet lite annorlunda ut eftersom man regelbundet träffas, men verkar självständigt i egna arbetslokaler. Hangö fick ett kreativt kollektiv redan 2014 men först från och med februari 2015 tog verksamheten fart. Creative Hanko Collective vill hjälpa skapande människor, lokaler och alster att mötas på det praktiska och kreativa planet. Kollektivet försöker hjälpa konstnärer som vill bo i Hangö att hitta lämpliga verksamhetslokaler och finansiering. Hit önskas inte bara de typiska branscherna, utan såväl kodare som båtbyggare eller folk som jobbar med förnybar energi välkomnas. Ett konkret projekt som gruppen påbörjade ligger i den med EUmedel byggda men outnyttjade fiskehamnen i Hangöby. Kollektivet vill göra det till ett internationellt konstnärsresidens med containrar som byggklossar. De transporterade därför mer eller mindre i smyg en container till platsen för att presentera sin idé. Hangöby hamn får enligt EU-bidragets villkor inte användas till annat än yrkesfiske under de fem följande åren, men det bekymrade inte medlemmarna. – Ibland behövs det litet positiv anarki också. Vi talar ändå inte om en fast konstruktion.(...) Jag tror inte EU skulle ha så mycket emot det, sade en av bakgrundkrafterna till Hangökollektivet, Anna Piiroinen, då idén lanserades. Ett annat sorts kreativt samarbete uppstod mellan Ekenäsföretagen Sb-Hem, MR Media, Multifoto och Fotofabriken. Det inleddes i juni och hjärtat i samarbetet är bostadsförmedlingen Sb-Hem som med de andra företagens hjälp


Årskrönika 2015

Ett av idélabbet Burkens projekt under sommaren var bland annat att måla en matta på marken i centrum av Ekenäs. Foto: Tove Virta

marknadsför bostadsobjekten på ett nytt sätt. Fotofabriken fotograferar interiörer, Mulitofoto filmar och fotograferar flygbilder med en multikopter och MR Media står för visuell marknadsföring. Det nya konceptet uppmärksammades speciellt bland fastighetsförmedlare runt om i landet.

Ökat fokus på närmat Närmatstrenden höll i sig och stärktes ytterligare i Västnyland. Den bidrog till att ovanligt många lokala kvalitetsprodukter såg dagens ljus under året. Det finns nu några så kallade mikrobryggerier i Västnyland. Det är igen möjligt för sådana att verka till skillnad från om man blickar bakåt i historien. Ännu i början av 1900-talet fanns hundratals stora och små bryggerier i Finland. Men förbudslagen år 1919 förändrade allt och också efter förbudstiden blev alkoholförsäljningen hårt kontrollerad av staten. Det innebar att endast större bryggerier kunde verka och de köpte upp de mindre bryggerierna tills det knappt fanns några små bryggerier kvar. EU-medlemskapet vände sedan trenden. År 1995 fick små bryggerier verksamhetstillstånd och nu dyker de upp som svampar ur jorden. Allt fler vill ha ett mer smakrikt öl än vad de stora bryggerierna kan erbjuda. För ett par år sedan kläckte Daniel Kawecki, Anders Bäckman och Cecil Lindholm idén om ett eget bryggeri. Under sommaren tappades det första ölet från kranarna i Svartå Bryggeri som blev Finlands 51:a mikrobryggeri. Ölet bryggs 10


Årskrönika 2015

Svartå Bryggeri förevisade sitt öl på Slow Food-festivalen i Fiskars. Foto: Sophie Kawecki

i det gamla lokstallet i Svartå bruk och säljs i lokala restauranger och butiker. Under det första halvåret bryggdes cirka 6 000 liter, men Svartå Bryggeri räknar med en produktion på cirka 20 000 liter under år 2016. Top Fuel Beer i Lojo är också ett nytt mikrobryggeri som fick en flygande start. Olavi Porkka som säger sig tillverka öl med rockig smak buteljerade redan under sommaren drygt 500 liter Hoplite Pale Ale i veckan. Bryggeriets första sats var klar i februari. Rekolan Panimo startade sin ölproduktion år 2012 och redan ett år efter kom väggarna emot i Mäntsälä. Då flyttade bryggeriet in i den gamla knivfabriken i Fiskars där det år 2014 bryggde hela 80 000 liter öl. Nu vill Rekolan Panimo ta steget vidare och satsa på starkare produkter. Deras destilleri Ägräs Distillery använder närplockade örter som gråbo, ljung och rölleka som ska smaksätta akvavit, gin och whisky. Gruppen ska utnyttja lokala hantverkare för att formge flaskor och bygga möbler till det planerade provsmakningsrummet The Tap Room. Destilleriet planerar inleda sin verksamhet under år 2016 och runt år 2020 torde den första whiskyn vara färdiglagrad i Fiskars. – De små bryggerierna gynnar varandra, enligt Jari Leinonen vid Rekolan Panimo i tidningen Västra Nyland som under året ökade personalstyrkan från två till fyra. Från dryck till mat där det också finns goda exempel på den ihållande närmatstrenden. Det lilla artesanysteriet Fiskarsin Juustolas första ostar nådde butiksdiskarna i höstas. Till en början tillverkade ysteriet i Fiskars två sorts bondostar un11


Årskrönika 2015

der ledning av ysteriets franska ostmästare Thierry Jung. Visionen är att tillverka 20 000 kilo ost om året i Fiskars. Bakom Fiskarsin Juustola står bland annat ovan nämnda Jari Leinonen från Rekolan Panimo och Jan Westman som är känd från charkuteriet West Chark och närmatsaffären Deli Tukku i Pojo. Hur stort närmatsintresset är syns tydligt under de stora matmarknaderna i Fiskars och Solberg i Ingå som år efter år lockar tusentals besökare. Nu har också de så kallade Reko-ringarna (ordet Reko kommer från rejäl konsumtion) fått många användare i Västnyland. En växande skara konsumenter vill köpa sin mat direkt av producenterna med så få mellanhänder som möjligt, helst inga alls. Producenter och konsumenter har därför mötts i Reko-ringar som växer kraftigt och finns på närmare 100 orter i Finland idag. I Västnyland startade två ringar för ett par år sedan. Den i Ekenäs fick ett rejält uppsving under sommaren. En Reko-ring fungerar så att konsumenten ansluter sig till den närmaste Reko-gruppen på Facebook där man ser vilka produkter som finns till salu och visar intresse för de varor man vill ha. De förhandsbeställda varorna delas sedan ut av de olika producenterna på ett torg eller en parkeringsplats en viss dag och tid. På det sättet får konsumenterna garanterat färsk mat med ett tydligt ursprung. För fiskaren eller odlaren uppstår inget spill då de i förväg vet hur mycket som går åt. Antalet konsumenter och producenter i ringarna rör sig kring 100 000 stycken i Finland. Invånarna, det vill säga konsumenterna, visar alltså allt tydligare att de månar om matens kvalitet och att den är närproducerad, men det samma gjorde också statsmakten under året. I regeringspro- Reko-utdelningen i Ekenäs är populär. Pargas gårds eko grammet finns inskrivet en grillkorv förevisas här av Edwin Weckström. Foto: Bitte satsning på närproducerad och Westerlund 12


ekologisk mat. Samtidigt använder den offentliga sektorn årligen över 400 miljoner euro till mat och livsmedel. Med det i bagaget torde det skapas ett större tryck på att få med lokal mat i den offentliga upphandlingen i kommunerna, något som hittills inte lyckats särskilt väl i Västnyland, vilket bland annat har haft arga potatisodlare som bieffekt.

De finländska krigen i text och på scenen

13

Årskrönika 2015

En helt annan trend som redan länge varit närvarande och tidvis växer sig starkare är våra krig. År 2015 präglade krigshistorien både den västnyländska litteraturen och teatern. I oktober utkom Anna Lindholms bok om kvinnor i inbördeskrigets skugga, Projekt Ines. Boken belyser inbördeskriget i Finland 1917–1918 ur fem väldigt olika kvinnors synvinklar, tre vita och två röda. Anna Lindholm har rötterna i Snappertuna men bor och jobbar som gymnasielärare i Sverige. Hon fattade beslutet att skriva en bok efter att hon läst de brev som hennes morfars mor Ines Nyberg skrev till sin man Verner när han hade fängslats av de röda i Kronohagen. Att det just nu finns ett stort intresse för inbördeskriget och också vardagen under det bekräftade Matias Kaihovirta, färsk doktor i historia från Åbo Akademi. Han har forskat i finlandssvensk arbetarhistoria. Kaihovirtas avhandling Oroliga inför framtiden visar hur det tidigare så harmoniska Billnäs blev mittpunkten för oro och konfrontationer under åren 1900–1920. Kaihovirta utgår från den vanliga arbetarens perspektiv och han drar i sin forskning paralleller till idag. För drygt 100 år sedan stod det gamla järnbruket i Billnäs inför stora omställningar. Produktionen ändrades och traditioner började luckras upp. Bruksledningens handlingar ledde till missnöje, oro inför framtiden och slutligen uppror. Han fann att bruket i Billnäs stack ut som det som drabbades värst av terrorn. – En del av avhandlingen handlar om att kriget länge varit tabu men


Årskrönika 2015

mycket också om att det börjat väcka intresse hos unga, sade Kaihovirta då han presenterade sin avhandling för den lokala pressen och påpekade att kriget till och med väckt intresse utomlands. Historikern Sture Lindholm gav också ut en bok om inbördeskrigets tid åren 1917 och 1918. Dramatik i småstad gavs under hösten ut på Lindholms eget förlag Proclio. Det blev hans fjärde verk om kriget. Dramatik i småstad berättar om en thrillerliknande tid i Ekenäs, januari 1917 till juni 1918, då tusentals ryska soldater vistades i Dragsvik. Det ryska kejsardömet föll i början av 1917 och efter arbetarrörelsens maktövertag följde ett dramatiskt händelseförlopp. Staden var i de rödas grepp under åtta veckor och borgmästaren Harry Winqvist mördades. För de vita blev sedan maktskiftet i inbördeskriget något att fira och Ekenäsborna tog emot tyskarna med stora ovationer år 1918. De röda togs till fånga, avrättades efter spontana rättegångar eller fördes till fånglägret i Dragsvik. Flera böcker som publicerades under året kompletterar de krigshistoriska verk som tidigare kommit ut. Forskaren och historikern Pekka Silvast gav redan år 1985 ut en bok om Hangö udd under krigsåren 1940–1941 och 1991 kom en publikation om Porkala som marinbas åren 1944–1956. I slutet av år 2015 publicerade han sedan boken Hanko ja Porkkala. Neuvostoliiton meritukikohdat där historien om de båda militärbaserna finns i samma bok. Boken har en militär karaktär och går in på vilka uppgifter baserna hade. Den största skillnaden mellan Porkala och Hangö var att det fördes ett blodigt krig på Hangö udd, medan Porkalaparentesen förlöpte under mer fredliga former även om basen var sluten för finländarna. Områdenas historia liknar så till vida varandra att både Hangö udd och Porkalaområdet måste evakueras på kort varsel 1940 respektive 1944 och återlämnades till Finland i dåligt skick. Förläggare för Hanko ja Porkala är Risto Pekkanen på Atlas. Det heter att om vi glömmer vår historia är vi dömda att upprepa den. Med det talesättet i tankarna är både boken Främlingar i eget land och pjäsen Gränsjägarens brud relevanta för den pågående invandringsdiskussionen i samhället. Författarparet Lena Selén och Berndt Gottberg skrev föreningen Porkala Parentesens bok Främlingar i eget land som gavs ut den 8 juli. Den handlar om karelarna i de finlandssvenska bygderna under 1940-talet. Nästan en halv miljon karelare måste söka sig ett nytt hem på kort tid då ryssarna tog över Karelen och karelarna integrerades i Finland. På de finlandssvenska orterna bemöttes karelarna med såväl vänlighet som fientlighet. Boken återger berättelser från hela sydkusten och tecknar en bild av den förlust landet gjorde då Karelen avträddes. Boken slår också hål på myten att Svenskfinland inte tog emot karelare. Selén och Gottberg stod också som manusförfattare till pjäsen Gränsjägarens brud som baserades på boken. Den spelades på utomhusscenen invid badhotel14


Scen ur sommarteatern Gränsjägarens brud som spelades i Sjundeå. Foto: Krister Welander

15

Årskrönika 2015

let Rantasipi i Sjundeå vilket innebar en autentisk miljö för handlingen. Det var den tredje sommarteaterpjäsen som föreningen Porkala Parentesen satt upp, en lyckad satsning som ledde till en extra föreställning tack vare det stora intresset. Regissör var Sven Sid. Ett västnyländskt team jobbar också med att sätta upp den finländska krigsklassikern Okänd soldat i autentisk krigsmiljö på Hangö udd sommaren 2017. Det är en mycket stor satsning som utgör en del av Finlands officiella hundraårsjubileum. En ny förening grundades för pjäsen och budgeten går på 600 000 euro. Det ska byggas en ny friluftsteater med en läktare för 800 personer invid Harparskogslinjen där Finland 1940–1941 hade en försvarslinje mot den sovjetiska krigsmakten på Hangö udd. Kvar i terrängen finns idag bland annat 40 krigstida bunkrar samt stora stenblock som i tiderna placerades ut som pansarvagnshinder. Regissör för Okänd soldat är Erik Pöysti och 15 föreställningar ska spelas på svenska och 10 på finska. Antologin Stor seger – litet nederlag? kom till efter att sjöhistoriska institutionen vid Åbo Akademi höll ett seminarium som behandlade slaget vid Rilax år 2014. De främsta experterna från Finland, Sverige, Ryssland och Tyskland sammanfattade efter tillfället sin syn på saken i den nya boken som historikern Henrik Ekberg recenserade (Västra Nyland). Ekberg antog i samband med re-


Årskrönika 2015

Regissör Erik Pöysti bekantar sig med miljön i Harparskog där Okänd soldat ska spelas år 2017. Foto: Kerstin Karlberg

censionen att de här blir de sista skrivna orden om Rilaxslaget så länge inga nya arkeologiska fynd dyker upp.

Turismen utvecklas genom lyxbyggen Regionens turism utvecklas nu tydligt med fokus på personer som kunde bli nya invånare eller ha sitt andra hem eller en sommarlägenhet här. Många bostäder i kategorin lyxigt och aktivt fritidsboende står nämligen snart färdiga. Det handlar om tre projekt: Regatta Resorts i Hangö, Raasepori Resort vid Kvarnträsket i Finby i Karis och Sunpark som inreds i det tidigare kommunhuset i Pojo. Dessutom kan man i sammanhanget nämna de preliminära planerna på en seniorby i Bollstad i Sjundeå. De tre påbörjade projekten ger sammanlagt 230 bostäder som kombineras med olika aktiviteter, främst golf då det gäller Pojo. Många anser att det är just servicesektorn i Västnyland som måste växa för att det ska skapas ny tillväxt i regionen då omstruktureringen från industrin är ett faktum. En ökad turism får stöd också från annat håll, Sipiläregeringen 16


17

Årskrönika 2015

anser att den är en av de branscher där det ska skapas nya arbetsplatser i Finland. I dag jobbar cirka 140 000 människor inom turismen och ett realistiskt mål är att ytterligare 40  000 borde få sin sysselsättning därifrån inom tio år. Så vad är då bättre än företag som vågar försöka? Fram tills nu har det varit rätt klent med konkreta, stora projekt i Västnyland. Det största enskilda turismprojektet i regionen har de senaste åren varit affärsmannen Olli Muurainens storslagna planer i Billnäs bruk som han önskar omvandla till ett konferenscenter. Muurainen meddelade redan ifjol att han lägger lapp Olli Muurainen har lagt upp en klocka som räknar hur på luckan i bruket fram tills många dagar, timmar och minuter det går innan all by- dess att alla byråkratiska proråkrati är klar. Klockan började räkna från och med att cesser är klara och han kan han stängde bruket. Foto: Tove Virta börja bygga om bruket som han önskar. Själv flyttade han under året till Singapore för att göra nya affärer. Efter alla år av byråkrati nåddes han i alla fall av ett positivt besked under hösten. Äntligen löste sig nämligen tvisten om den invidliggande tomt som Fiskarsbolagen ägde men inte ville sälja, Muurainen fick nu köpa den plats han anser vara nödvändig för sitt center. Men ännu är allt inte klart och flera år av processer kan återstå då domstolen ska behandla besvären mot den nyligen godkända nya detaljplanen för Billnäs bruk. Tyvärr har åter en gång den kommunala planeringen med tillhörande besvärsprocesser satt käppar i hjulen i Billnäs, precis som det gått för ett av de tre lyxbostadsprojekten. I Pojo kommunhus kom arbetena i gång under hösten. Så skulle ske också i Hangö och i oktober räknade Regatta Resorts, efter ett års fördröjning, med byggstart under 2015. Men besvär gjorde att byggstarten igen sköts framåt. Regatta Resorts är det femte företaget som velat bygga på Fabriksudden. Flera politiker såg den här gången ändå inte med blida ögon på


Årskrönika 2015

beslutsprocessen, utan kritiserade den officiellt. De ansåg att projektet kunde ha skötts smidigare. Raasepori Resort, projektet vid Kvarnträsket i Finby i Karis, fick en möjligtvis behövlig paus i renoveringsarbetet. Företaget omvandlar som bäst det gamla KTV-institutet till lyxboende och de stora ombyggnadsarbetena var på hälft då företaget istället beslöt sig för att använda lokalerna som flyktingförläggning. Den öppnade i september, mer på sidan 33. Den typens lyxboendeprojekt som nu är på gång i Västnyland utnyttjar på ett bra sätt regionens starka sidor, och de kunde naturligtvis utnyttjas ännu mer. För det ska någon våga satsa ekonomiskt. John Erik Jansén vill ändå höja ett varningens finger i Västra Nylands ledare den 26 juni där han omnämner de tre projekten: – Regionens ekonomiska dynamik kan inte enbart bygga på fritid och service, det behövs också starka industrier och andra företag och institutioner som håller sysselsättningen uppe och skapar en marknad för underleverantörer. Det gäller alltså att tänka längre än lyxboenden. Kunde regionens nya bilindustri ha potential i Västnyland? Också den är mer placerad i lyxsegmentet

Renoveringsarbetena i Raasepori Resort avbröts då semesteranläggningen istället blev flyktingförläggning. Foto: Tove Virta

18


Årskrönika 2015

Båtarna blir allt större och behöver mer service och större vinterförvaringshallar. Det har företag i Västnyland dragit nytta av. Foto: Tove Virta

såsom också de olika nya lyxiga boendeformerna. Lyx innebär i och för sig också krävande kunder med höga krav på servicen i omgivningen, men kanske just det här kunde lämpa sig för vår vackra region? Mer om bilindustrin på sidan 27. Potential för en välbärgad kundgrupp verkar det också finnas inom båtbranschen i Västnyland. Det råder nämligen en markant boom för båtlivet. Under året restes flera båthallar främst i Hangö och Ekenäs. Den största av dem alla, och dessutom hela landets största varma hall, finns i Hangö och blev klar under hösten. Det nya Tvärminne Marine Center öppnade också nyss en hall och planer på fler finns. Tanken är att hallarna ska locka båtägare att flytta sina ofta stora båtar bland annat från huvudstadsregionen till Västnyland. Det verkar fungera och har också en sysselsättande effekt. Också småbåtshamnarna blir större och fler. Tvärminne Marine Center ska utvidga hamnen från de 32 platser som företaget fick färdiga under år 2015 till 160 inom tre år. Ingå småbåtshamn ska också utvidga, men där går planeringen trögt med tanke på att den inleddes redan år 2011.

19


Årets konstpärlor

Årskrönika 2015

En kommun, ett galleri och elementet vatten Ett av de mest aktiva och intressanta gallerierna under 2015 var galleri Zebra i Karis. Under året kunde besökarna iaktta en kraftig förnyelse. Utställningslokalerna förnyades och blev större, samtidigt som mörkrummet som används vid framkallning renoverades och togs i bruk. Utställningsverksamheten har idag fått sällskap av en ny sorts interaktion med besökarna och programmet har breddats till att gälla verkstäder som anknyter till ämnet fotografering. Ett exempel på nytänkande är den utställning som i början av januari syntes inte enbart i Fokus-husets källare där galleriet är beläget, utan också på utsidan av fastigheten där konstfotograf Renja Leinos bilder projicerades. Året fortsatte med nya utställningar alla månader. Galleriet har verkat i 22 år och under den tiden haft 400 utställningar. En västnyländsk kommun får ett specialomnämnande som konstpärla. Redan länge har en omfattande och högkvalitativ galleriverksamhet funnits i lilla Ingå men konstnärerna och galleristerna lyfte verksamheten till nya höjder under 2015. Tvärkonstnärliga Galleri Karaija är vida berömt som en plats där konst och kultur möts (mer om det på sidan 78). I Köpcentret Strand i Ingå finns nu också det relativt nyöppnade Galleria Uusitalo, som tidigare verkade på annan ort i flera decennier. Exempelvis till sommarutställningen samlade galleristen Marjukka Uusitalo en skara på tolv bildkonstnärer i olika åldrar som tillsammans visade upp över trettio verk. Det var en blandning av fotografier och skulpturer samt abstrakt och föreställande konst, vissa med överraskande symbolik. I slutet av året visades sedan två stora helheter upp i Galleri Karaija och Galleria Uusitalo, sammanlagt deltog hela sjuttio verk av fyrtio konstnärer. Något som inte bara kunde ses som en intressant utställning utan likväl som ett socialt experiment stod Pro Artibus och galleri Elverket bakom. Genom utställningen Vi har samlat provade man på vad som händer då det privata och det offentliga byter plats, då privatsamlingens guldkorn hamnar i ett galleri öppet för allmänheten eller då verk ur en offentlig samling kommer på besök till det privata hemmet. Vi har samlat flyttade Ekenäsbornas konst in i galleri Elverket under fem veckor i april och maj och Pro Artibus konst flyttade in i Ekenäshem som också öppnades upp för publiken vid två tillfällen. Den privata Ekenäskonsten från 30 hem hittades genom dörrknackning och upprop via medierna. Mer om Pro Artibus verksamhet på sidan 68. En som öppnade sitt privata hem var Maj-Len Söderlund. Och allt kan hända då det offentliga och privata byter plats, andra gången hon tog emot konst an20


Årskrönika 2015

Seppo Pailos har intresserat sig för speglingar i olika ytor. Hans verk ställdes ut på galleri Zebra i oktober. Foton:Tove Virta

lände verken samtidigt som en oväntad rörreparation. Kreativt kaos, kallade Söderlund situationen. Gången innan fick hon fotografier av Gun Holmström upphängda i sin radhuslägenhet invid sina egna konstverk. – Jag tyckte inte först om konstverken jag fick ta emot, men redan efter en dag kände jag att de gärna skulle ha fått bli kvar här, sade Söderlund till Västra Nyland och konsta-

21


Årskrönika 2015

terade att det nog är en högre tröskel för allmänheten att besöka ett privat hem än en utställningslokal. Då utställningar inte befinner sig i de traditionella gallerierna krävs det kanske mer för att få konsten att fungera men det kan istället ge en bra inramning för verken och nå nya grupper av människor. Det är glädjande att märka hur väl mottaget konstverket Uno Crassus mitt i centrala Karis blev av mannen på gatan. Sällan har också en skulptur fått vänta så länge på att få en plats som fontänen Uno Crassus. Redan för 18 år sedan då gågatan byggdes reserverades plats för den, men först på Raseborgsdagen i maj 2015 invigdes konstverket. Konstnär Petra Lindholm planerade verket som skapades i samarbete med Timo Räisänen och Gabriel Nagy. Uno Crassus symboliserar Svartåns utrotningshotade tjockskaliga målarmussla. Som en parentes kan nämnas att framtiden ser betydligt ljusare ut för Karisfontänens symbol målarmusslan. EU beviljade i slutet av december hela 1,3 miljoner euro (60 procent av budgeten) för restaureringen av Svartån så att målarmusslan igen ska kunna föröka sig. Projektet med att bygga fiskvägar har startat efter 30 års planering. Vattenelementet har inspirerat också Kyrkslättskonstnären Kristiina “Tikke” Tuura, som också fascineras av skräp. Tuura skapade näckrosblad som var tillverkade av plastskräp till statyn Havis Amandas bassäng i centrala Helsingfors. Hennes strävan med allt hon skapar är att uppmärksamma folk på världshavens

Under sommaren är musslans lock borta medan den till vintern får skalet på. Naturligtvis har musslan också en pärla gömd. Foto: Kerstin Romberg

22


framtid och hon jobbar därför främst med plastskräp. Förutom installationen vid Havis Amanda skapade hon också installationen Roinalautta (ungefär skräpflotten), som cirkulerade längs Helsingfors stränder i två veckor. Den tillverkades av skräp som dykare hittat längs Kajsaniemistranden. Flotten ingick i designfestivalen Helsinki Design Week.

Pjäsen som stack ut

Lost Primadonnas i simhallen. Från vänster: Rose-Marie Malm, Monika Fagerholm och Annika Kurtén. Foto: Chris Senn

23

Årskrönika 2015

Årets kanske mest annorlunda västnyländska pjäs hade urpremiär på Kulturhuset Karelia i februari efter tre år av förberedelser. Lost Primadonnas är skriven av Monika Fagerholm och kretsar kring Karin Qvist (spelades av Fagerholm själv) som leder societetslivet i småstaden Lindnäs. Den är egentligen metateater då den handlar om en amatörteater och ett revysällskap. Pjäsen liknar ingenting man sett tidigare, skrev recensenten Camilla Lindberg (Västra Nyland, 28.2). Hon konstaterade att föreställningen var nästan omöjlig att genrebestämma. Det fanns inslag av den typiska ”fagerholmska” filmsceniska


Årskrönika 2015

Raseborgs sommarteater visade Emil i Lönneberga senast för 20 år sedan. Syskonparet Emil (Albin Hampf ) och Ida (Ellen Haakana) fick allas hjärta att smälta. Foto: Annette Ström

thrillerstämningen, revykänsla, dramatik, satir och inte minst show med sång och dans. I övrig syntes flera riktiga klassiker på scenerna. På Raseborgs sommarteater spelades Emil i Lönneberga. Västra Nylands folkhögskola, som för övrigt firade 110 år, lade upp pjäsen Peer Gynt på Tryckeriteatern i Karis. Henrik Ibsens krävande verk klassas som ett av den norska litteraturens huvudverk. Den är egentligen ett versdrama i fem akter men i VNF:s version var den nedbantad till två. Premiären hölls i mars. En av Lojo teaters populäraste pjäser i år var Alexandre Dumas De tre musketörerna tillsammans med Den lilla sjöjungfrun av H.C. Andersen. Sammanlagt lockade Lojo teater, som också firade sitt 110-årsjubileum, över 8 000 besökare under år 2015.

24


Årets överraskningar Monopolförlaget förlorade sin ställning

25

Årskrönika 2015

Den finlandssvenska förlagsbranschen präglades sedan början av oktober av en stor förändring och överraskning. Svenskfinland fick då åter två konkurrerande bokförlag istället för ett stort då det nya Förlaget grundades med hjälp av finansiering från Moomin Characters. Flera tunga författarnamn flyttade över från Schildts & Söderströms (S&S), bland dem flera västnylänningar; Monica Fagerholm, Jörn Donner, Tua Forsström, Märta Tikkanen och Maria Turtschaninoff har alla anknytningar till regionen. Också Tove Janssons böcker kommer att ges ut på det nya förlaget. S&S verkställande direktör Mari Koli kände till författarnas frustration och att de hela tiden hade förhållit sig kritiskt till förlagsfusionen mellan Schildts Förlags Ab och Söderström & Co år 2012. S&S gjorde år 2014 en förlust på 3,3 miljoner euro och många tror att framtiden nu kan bli tuff för förlaget. – Äntligen, tyckte Ekenäsförfattaren Monika Fagerholm i en intervju för Svenska Yle då fusionen blev offentlig. Hon ansåg att monopolet och alternativlösheten hade varit olycklig hos S&S. Det är produktiva västnyländska författare som verkat på S&S. Monica Fagerholms bok Lola uppochner filmatiserades under året i Västnyland. Hennes fiktiva stad Flatnäs fick gestaltas av Raseborg och mycket av inspelningarna pågick under året i Ekenäs. Lola uppochner produceras av Långfilm Productions och regisseras av Ulrika Bengts. Den blir en sexdelad tv-serie som börjar sändas i december 2016. Karisbon Maria Turtschaninoff, som också byter förlag, står inför ett internationellt genombrott. Hennes senaste roman Maresi har sålts till 13 länder. Andra böcker utgivna av västnyländska författare på S&S under år 2015 är Solkattens år av Ekenäsbon Merete Mazzarella och Lilla vinterodlingsboken av Mary Kuusisto. Ekenäsbördiga Mikaela Sonck hör till dem som redan inför det här året valde ett annat förlagsalternativ. Hon gav år 2011 ut antologin Utan och 2013 antologin Naken på Schildts & Söderströms. Boken Besatt som gavs ut 2015 Så här presenterar sig det nya Förlaget på sin webbplats. är också en antologi men den


Årskrönika 2015

Jörn Donner med Minna Haapkylä, som spelar Armi i filmen Armi elää. Foto: Octavian Balea

gav hon ut på eget förlag. Det är en bok om att vara passionerad, men också om passion som gått över styr. Sammanlagt 12 personer har gett sin syn och sina egna erfarenheter på besatthet, bland dem västnylänningarna Thomas Lundin och Jonas Sundström. Förlagsbytaren Jörn Donners bok Mammuten, som kom ut år 2013, har karakteriserats som ett slags bokslut över ett långt liv. Den fick under år 2015 en fortsättning i boken Lilla mammuten. Den sträcker sig från 17 juli 2013 till 17 februari 2015 och kan klassas som en halvautentisk dagbok. Halvautentisk eftersom privatlivet är utelämnat. Memoarboken påminner en hel del om en samling twitternoteringar, exempelvis politiska gliringar om med- och motståndare i riksdagen, i bastun eller i SFP:s grupprum. Anteckningarna handlar om både stort och smått, allt från matinköp till läkarbesök och synen på livet. Jörn Donner (född 1933) funderar till exempel på varaktighet: ”Tillvaron är ju inte varaktig, om man inte tror på ett evigt liv. Man bör tro på det liv som är. Annars tror man inte alls. Jag tror inte.” Raseborgaren Jörn Donners regiarbete uppmärksammades för övrigt också under året då filmen Armi elää! hade premiär. Den handlar om Marimekkos grundare Armi Ratia (1912–1979). 26


27

Årskrönika 2015

Tillbaka till litteraturen. Då Schildts förlag fortfarande fanns inleddes en bokserie om märkliga öar i södra Finland. Boken om Jussarö och dess historia kom sedan under året ut på förlagsefterföljaren Schildts & Söderströms. Jussarö i Ekenäs skärgård – lotsö, fyrö, gruvö har skrivits av Sven Stenlund som själv är skärgårdsbo från Julö med familjerötter på Jussarö. I boken varvar han öns historia med människorna och deras hårda vardag. Det finns knappast någon ö i Finland som har en så brokig och mångfacetFörsta upplagan av Gnägget-boken sålde slut på terad historia som Jussarö. Namnågra veckor. net finns med redan i farledsbeskrivningar från 1200-talet. Lotsverksamheten inleddes i början av 1800-talet och öns fyr tändes 1891. Jussarö är också känd för sin gruvdrift som inleddes i medlet av 1800-talet då lösdrivare och straffångar bröt malm. Gruvverksamheten drevs sedan av olika aktörer fram till 1967, som mest hade man cirka 200 anställda. Idag hör Jussarö till Ekenäs skärgårds nationalpark. Den västnyländska förläggaren Västnyländska kultursamfundet har inte påverkats av förändringen inom förlagsbranschen. Däremot överraskades samfundet av intresset för boken om Finlands första kommersiella diskotek, Gnägget på Stallören. Kjell Ekholm är bokens författare och krögaren Nalle Lindqvist startade diskoteket i Ekenäs år 1971. Det blev ett legendariskt disko dit ungdomar från hela landet vallfärdade. Frågan är varför det blev så populärt. – Det var en speciell stämning på Gnägget. Timmerstockarnas lukt var kännspak. Man kunde lyssna till den senaste musiken och personalen var trevligare än på andra krogar. Och så fick man ju dansa och träffa folk, sade Ekholm i samband med att boken Gnägget på Stallören lanserades i maj. Yleredaktören och musikern Ekholm var själv DJ på Gnägget mellan åren 1974 och 1977. En bok som beskriver Gnägget och stämningen blev det efter att han länge funderat på att ge ut minnen från Gnägget i text och bild. Det var sedan en låda med gamla almanackor och fotografier som blev startskottet för boken. Gnägget stängdes 1991 då det gamla tullmagasinet där diskoteket


Årskrönika 2015

var inhyst sades glida ner i hamnbassängen. År 1995 öppnades Forststyrelsens naturum där. Det är positivt att den lokala litteraturen säljer trots näthandelns hårda konkurrens. Årets julhandel blev en glad överraskning för Kungsbokhandeln i Ekenäs och en framgång för lokalhistorien. Både i bokhandeln i Ekenäs och i Karis blev Sture Lindholms Dramatik i småstad en bästsäljare. Tidigare under året sålde också Kjell Ekholms bok om Gnägget och Sven Stenlunds Jussaröbok bra.

Bilindustri i Västnyland Den mest överraskande nyheten inom näringslivet i regionen, för att inte tala om hela Finland och till och med världen, stod bilindustrin för. Endast de inblandade har haft kännedom om hur stor och intressant den industri, som i åratal har gömts in i mer eller mindre sjabbiga gamla fabrikshallar i Pojo, egentligen är. Under ett stort medieuppbåd lanserades först superelbilen Toroidion på en av världens främsta bilmässor i april, Top Marques i Monaco. Den är utvecklad och byggd i Pojo och har en helt ny sorts elteknik som är patenterad och hemlig. Uppfinningen är inbyggd i en specialdesignad sportbil men kan utnyttjas i alla sorts motorer. Några månader senare visade det sig att också en superpansarbil

Superelbilen Torioidion fick sina första beställningar. Foto: Toroidion

28


Tre nya kommundirektörer på två månader Aldrig förr har det avgått och valts så många nya stadsdirektörer i Västnyland som under 2015. Raseborg fick en ny stadsdirektör, Tom Simola. Han efterträdde Mårten Johansson som gick i pension i början av september. I Hangö pensionerade sig Jouko Mäkinen och efter honom kom Denis Strandell som inledde sitt jobb i mitten av september. Strandell sökte också tjänsten som stadsdirektör i Raseborg och kom med bland de tre främsta men valdes inte. Också Lojos Simo Juva gick i pension och efterträddes av den 37-åriga Mika Sivula som började jobba i augusti. Sivula hade därförinnan varit kommundirektör i Pielavesi. Det uppstod en historisk situation på årets sista fullmäktigemöte i Kyrkslätt som ett resultat av de många stadsdirektörsbytena i regionen. Två nyvalda stadsdirektörer tackade för sig på samma möte. Denis Strandell avslutade sin politiska karriär i Kyrkslätt (SFP) och förvaltningsdirektör Christoffer Masar fortsatte till Grankulla där han blivit vald till stadsdirektör.

29

Årskrönika 2015

som kallas Misu är utvecklad endast ett stenkast från Toroidion. Också den är speciell i ett världsperspektiv och har flera patent. Företaget Protolab hoppas kunna exportera den och sälja den som ersättning för de Pasibilar som nu är i bruk för att transportera manskap. Invid Protolab finns ännu ett företag som sitter på intressanta patent. Företaget Exote levererar nämligen material till pansarbilen Misu. Materialet exote sägs vara ett av världens starkaste och kan också få en mycket större användning än det har idag. Alla de här tre företagen samarbetar och utbyter personal, kunskap och verktyg. De har grundat ett kompetenscentrum tillsammans med den anrika bilfabriken Sisu Auto i Karis. Av det här kan utvecklas vad som helst bara de spelar sina kort rätt. Både Protolab och Toroidion har tillsvidare byggt endast prototyper av sina fordon men planerar produktion inom ett till två år och verkar kunna tänka sig att stanna kvar i Raseborg. Kanske framtiden för Västnyland ligger i bilindustrin?


Årets största nyhet

Årskrönika 2015

Kommunikationerna försämras markant Man kan tyvärr säga att VR står för den största nyheten i Västnyland under 2015. Besluten är fattade – Y-tåget till Karis dras in. Många andra tågturer försvinner eller har försvunnit. Dessutom läggs tågstationen i Bobäck ner i mars 2016 och det samma gäller biljettförsäljningen i järnvägsknutpunkten Karis där den sista biljetten såldes den 8 januari 2016. Många människors vardag påverkas och det finns risk för en större isolering av Västnyland än tidigare. Speciellt i Sjundeå har Y-tåget varit en livsnerv i kommunen. I april valdes ny riksdag där Västnyland representeras av Karisbon Maarit Feldt-Ranta och Lojobon Joona Räsänen från SDP samt Thomas Blomqvist från Ekenäs och Anders Adlercreutz från Kyrkslätt, båda från SFP. Ingetdera av dessa partier finns med i statsminister Juha Sipiläs (C) regering. Den nya regeringen satte sedan snabbt hela landet på sparkur. Sparkraven inom arbetslivet ledde i mitten av september bland annat till en facklig stordemonstration i Helsingfors som samlade 30 000 personer. Den blev omtalad

Y-tåget kommer inte mer att synas på Karis station från och med april 2016. Foto: Tove Virta

30


31

Årskrönika 2015

också utomlands, exempelvis Financial Times sammanfattade det hela genom att säga att strejken är den största i Finland på tiotals år, en protest mot regeringens hårda reformer. Hårda besked nådde västnylänningarna i slutet av september. Kommunikationsministeriet och VR informerade då om att Y-tåget på kustbanan dras in i slutet av mars 2016 och många andra tågturer till Västnyland försvinner också samtidigt. På Hangöbanan dras fyra tågturer i veckan in och flera dagliga Intercity-turer mellan Helsingfors och Åbo försvann redan i oktober. Allt sades bero på regeringens sparkrav. Några veckor tidigare hade VR meddelat om samarbetsförhandlingar och att en miljon euro kunde sparas genom den indragna Y-tågstrafiken. Banavsnittet har tidigare subventionerats av staten. Endast en vecka efter beskedet om att Y-tåget dras in hade 11 300 namn samlats in för att stöda Y-tåget. SFP:s partiordförande Carl Haglund kritiserade hårt den nya kommunikationsministern Anne Berner som fattat beslutet. Han ansåg att Berner gjorde ett misstag då hon sade att tågen dras in på grund av ekonomiska och marknadsmässiga orsaker. – Staten har monopol på järnvägen så det handlar inte om marknadsmässiga orsaker, kommenterade Haglund till Yle Västnyland. Det visade sig senare att Haglund sannolikt hade rätt. Senare kom flera indicier som tyder på att Y-tågsnedläggningen inte handlade direkt om att spara. Orsaken är mer sannolikt att all trafik på kustbanan ändras. En som jobbade hårt för Y-tåget var Sjundeås kommundirektör Juha-Pekka Isotupa. Han fick stor insyn i vad som pågick och hans slutsats var följande: – Det är tyvärr så att den faktiska orsaken till att Y-tåget dras in inte handlar om pengar utan om att Y-tåget måste sluta för att man ska kunna sätta in snabbtåg mellan Åbo och Helsingfors. Det tycker jag är en lite konstig sak. Man borde kunna förbättra järnvägen så den räcker till både snabbtåg och tillräckligt med lokaltåg, sade han till Västra Nyland. Hela snabbtågspusslet kommer att påverka trafiken på kustbanan och det var orsaken till att Bobäck och också Mankby hållplats i Esbo dras in. Y-tåget har trafikerat rutten Karis–Helsingfors och stannar i Böle, Alberga, Kyrkslätt, Sjundeå, Ingå och Karis. Nedläggningen betyder nu att både Sjundeå och Ingå blir utan tågförbindelse. Sjundeås läge är prekärt trots avståndet på endast 50 kilometer till huvudstaden. Centrum är uppbyggt runt stationen och om tågtrafiken upphör dras mattan bort under fötterna på hela kommunplaneringen. Över 3 000 kommuninvånare har byggt upp sina liv kring tågtrafiken. Invid stationen har Sjundeå kommun planerat ytterligare småhus, radhuslängor och flervåningshus för omkring 800 personer. Planerna för området, som kal�las Sjundeås hjärta, har utgått från att det är möjligt att tågpendla till huvud-


Årskrönika 2015

stadsregionen. Av de drygt 6 000 kommuninvånarna pendlar mellan 70 och 80 procent av dem som arbetar och många har flyttat till kommunen tack vare tågförbindelsen till huvudstadsregionen. Det går ett fåtal bussar från Sjundeå men de kör oftast långa omvägar. Inte heller bussarna ser någon marknad i att köra motsvarande turer som dras in. Det sade i alla fall bussbolagen Pohjolan Liikenne och Amper till tidningen Västra Nyland (16.9). Många bussbolag meddelade längs hösten om ytterligare turer som de drar in för att spara så överlag blir bussturerna till Västnyland färre. Vissa kompromisser kom till senare under hösten och de viktigaste turerna, främst skolresor, har ordnats. I oktober kom ett nytt besked från minister Anne Berner. Kommunikationsministeriet öppnar all persontrafik på järnvägarna för fri konkurrens. Redan våren 2016 ska det finnas villkor för hur tågtrafiken öppnas. Det skulle dock inte hjälpa Sjundeå eftersom fri trafik kunde starta tidigast om ett par år. Tjänstemän och politiker i Sjundeå jobbade hela hösten energiskt för en alternativ lösning. I mitten av november visade det sig att kommunens och regionens ansträngningar för att få bibehålla någon form av kommunikation till huvudstaden delvis gav resultat. Helsingforsregionens trafik (HRT) godkände ett föravtal med Sjundeå på försök. Det innebär att HRT ersätter de indragna Y-tågen mellan Helsingfors och Kyrkslätt och sedan låter en del turer fortsätta till Sjundeå. Ett minimiutbud på fyra turer ska erbjudas under rusningstid. Om det fungerar kan Sjundeå knytas till HRT. Sjundeå ska dock betala mellan 200 000 och 300 000 euro för detta men hoppas på statligt stöd. Frågan är bara hur mycket färre tågturer kommer att påverka passagerarmängden. Både Karis och Ingå blir utan Y-tåg. Karis drabbas hårdare, från Ingå pendlar ett fåtal personer med Y-tåget. Ledarskribenten John-Erik Jansen (Västra Nyland 29.10) tror ändå att de här kommunerna inte är intresserade av Sjundeås modell. – Ingå vill samarbeta med HRT om ökad busstrafik och Raseborg vill förhandla på bredare bas, skrev han och påminde om att fjärrtågtrafiken som Raseborg är mer intresserad av också kostar passagerarna mer. För att inte Karis ska drabbas ännu hårdare av nedskärningar i tågtrafiken borde också Raseborg jobba för ersättande trafik ända till Karis.

32


Asylsökande och flyktingförläggningar

Mjölbolsta inhyste under 2015 inte bara ett par av Raseborgs vårdavdelningar utan fylldes också av 300 asylsökande. Vårdavdelningarna ska flytta ut våren 2016. Foto: Tove Virta

33

Årskrönika 2015

Årets största debatt i Västnyland ser man ännu inte något slut på, tvärtom verkar läget bli skarpare hela tiden. Hela Europa diskuterar hurudan politik man ska föra kring flyktingar och asylsökande. Ännu i mars var det tyst och stillsamt i huvudbyggnaden på Mjölbolsta och ägaren Folkhälsan ville gärna sälja. Den informationen fick tidningen Västra Nylands läsare i början av mars. Vem kunde då ha anat att byggnaden endast några månader senare skulle vara till bristningsgränsen fylld med liv då flyktingkrisen i Europa var ett faktum? Andra halvan av 2015 präglades mycket av flyktingströmmen främst från Irak, men också från Somalia, Afghanistan och Syrien. Över 30 000 personer sökte asyl i Finland under 2015, ett antal som mångdubblats jämfört med tidigare år. Kulmen nåddes i slutet av september och början av oktober då över 3 000 asylsökande per vecka kom till landet. Finland har dock mottagit endast ett litet antal asylsökande med tanke på att sammanlagt kring en miljon flyktingar anlände till EU under året. Många medborgare har förtjänstfullt engagerat sig i hjälparbetet, men lika många negativa och till och med hatiska åsikter har fått utlopp. Det finska samhället har tudelats av flyktingströmmen som i det här skedet inte ser ut att ha något slut.


Årskrönika 2015

På grund av krisen grundades flyktingförläggningar i Västnyland. Först ut var Evitskog i Kyrkslätt där rekreationscentret Aktiivikeskus inhyste 250 asylsökande från och med mitten av augusti. Förläggningen stötte på starkt motstånd och Röda korset som upprätthåller förläggningarna hade tillsammans med myndigheterna fullt upp med att lugna ner situationen. – Det verkar tyvärr råda en lynchstämning i byn, sade en granne till förläggningen i Evitskog strax efter att den öppnade till Svenska Yle. Det för detta tuberkulossjukhuset Mjölbolsta i Raseborg tog emot 300 flyktingar i september och strax därefter blev också semestercentret Raasepori Resort (tidigare KTV) i Antby i Karis flyktingförläggning. Raasepori Resort var mitt uppe i en större renovering till lyxboende. Det är inte första gången flyktingar tas emot på Mjölbolsta. Också i samband med kriserna i Kosovo och Irak under 1990-talet bodde flyktingar på Mjölbolstaområdet. Harjulinna i Sjundeå blev flyktingförläggning efter en paus på sex år. Där finns plats för 40 ungdomar och förläggningen slog upp dörrarna i oktober. Samma månad räknade man med att det fanns 1100 asylsökande i Västnyland. Också Hangö tar emot flyktingar. De ska inhysas i olika fastigheter i staden, exempelvis i stadens hyreshus, Evangeliska folkhögskolans lokaler och i Sjömansro i Lappvik från och med början av år 2016. På grund av det kaotiska läget då så många flyktingar kom till landet på en gång tvistades det om var eller ens om fler förläggningar skulle grundas. Röda Korset meddelande i september att det inte skulle komma flera anstalter till Västnyland, men mot slutet av året öppnades trots allt en för 100 ungdomar i Ingå. Ingåförläggningen är uppdelad i två byggnader, i det gamla Ingahemmet och i Heimgård som tidigare har varit ett boende för personer med funktionsnedsättning. Det är några år sedan båda boendena stängde. Däremot är nu myndigheterna allt mer förtegna om var de öppnar nya flyktingförläggningar eftersom hoten mot asylsökande har blivit allvarligare. På flera håll i landet har bland annat de planerade förläggningarna utsatts för bränder. Hela Europa diskuterar både gränskontroller och att stänga gränser. Finland skärpte reglerna för vem som beviljas asyl, läget är tillspetsat.

Regnbågar och flaggor En annan av årets hetaste debatter startade i Ekenäs högstadium. Den tog fart då Yle Västnyland rapporterade om att Ekenäs högstadieskola förbjudit skolans elever att använda regnbågsflaggan under Stafettkarnevalen vilket upprörde många. Inte bara elever utan mer eller mindre hela Svenskfinland hade en åsikt i 34


Stora postproblem i Västnyland Något som också påverkat och förargat Västnyland oproportionerligt mycket är olika sorters problem som posten brottats med, börjande från namnet. Från årsskiftet 2014–2015 då namnet Posti togs i bruk efter Itella finns inget svenskt namn vilket fick både invånare och svenska språknämnden att ryta till, utan resultat. I Västnyland finns nu endast ett postkontor kvar, i Kyrkslätt, som också det inom kort ska flytta in i Citymarket. Alla andra kontor avslutades under hösten och ersattes av exempelvis R-kiosker i samband med att posten stängde 77 postkontor runt om i landet och sade upp över 300 anställda. I Ekenäs hördes efter förändringen många missnöjda kunder som ansåg att betjäningen haltade den första tiden. Förutom finskt namn och nedlagda postkontor så fungerade inte heller postutdelningen som den borde. Kunderna har på olika håll upplevt stora problem med den normala utdelningen, bland annat i Ingå och Karis, och igen fylldes insändarspalterna med ordet “posten”. Dessutom stängde postsorteringen i Sjundeå under våren och också postterminalen i Karis var hotad men den finns tillsvidare kvar. Det var bara början. Något som upptog flest spaltmillimeter är det mycket uppmärksammade “postlådekriget” i Hangö som inleddes under våren. De stridande parterna var posten, invånarna och staden. Posti hade bestämt att postlådorna på alla småhusområden i staden måste placeras i grupper. Förändringen 35

Årskrönika 2015

frågan om skolan gjorde rätt eller fel. Nyheten spreds också till svenska medier. Senare backade skolans lärarkår i sitt beslut och skolans hejarklack kom till Stafettkarnevalen med regnbågens färger i bagaget. Det ledde också till ett exceptionellt stort antal regnbågsflaggor som vajade överallt på läktarna under årets Stafettkarneval. Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS tog också ställning i frågan och uppmanade karnevaldeltagarna att ta med sig regnbågsflaggor. Regnbågar i Västnyland fick stor publicitet redan innan detta, också på finskt håll, i kvällstidningarna. I slutet av januari beslöt sig fotbollsföreningen Ekenäs Sport Club (ESC) för att delta i samhällsdebatten. Det färska division 2-laget gick som första förening i Finland in för att använda regnbågssymbolen för tolerans på sina matchskjortor. ESC är en liten fotbollsklubb och en regnbåge på matchtröjan kan te sig som en obetydlig gest. Symboliken, speciellt då det handlar om fotboll, var ändå stor och det verkade fungera som ett inlägg i debatten om jämställdhet, jämlikhet och tolerans. Ekenäs Sport Clubs första säsong i fotbollens division 2 slutade i en fjärde plats.


Årskrönika 2015

gällde också morgonutdelningen av tidningar. På andra orter där man genomfört grupperingar har morgontidningarna inte påverkats och invånarna ilsknade till ordentligt. “Flytta postlådan inom kort eller betala så får du fortfarande posten till dörren” var Postis budskap. – Dagsposten skulle jag gärna hämta på andra sidan gatan, men morgontidningen vill jag nog ha in genom dörren så att man inte behöver springa halvnaken ut och hämta sin tidning som man vill läsa vid frukostbordet, sade Hangöbon Agneta Spets till Yle Västnyland. Hangö stad behandlade ärendet i flera instanser och redde ut om postlagen, som ger posten rätt att gruppera lådorna, går före markanvändnings- och bygglagen som säger att staden får bestämma om konstruktioner som till exempel påverkar plogning. Men posten stod fast vid sin gruppering och de som vägrade flytta sin postlåda i en grupp gick i höstas till R-kiosken för att avhämta sina försändelser och sin morgontidning. Det rabalder som uppstod kring postlådornas placering visar hur känsligt det är då något stör morgonrutinerna. Ingen annanstans har det varit så många arga invånare som i Hangö då postlådorna flyttades men ingen annanstans inom en stad har posten heller krävt att morgontidningen förflyttas till en postlådegrupp. – Posten förbättrar lönsamheten genom att försämra servicen, trots att det skadar företagets kärnverksamhet. (...) Den sänkta servicenivån slår hårt mot dem som inte har något alternativ till att köpa postens utdelningstjänster, skrev John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare (3.7.2015). Kundernas förtroende ökade inte heller av den utdragna poststrejken som inleddes i mitten av november och pågick några veckor. För många prenumeranter blev den istället en inkörsport för en ökad användning av digitalt material såsom e-tidningar och exempelvis KSF Media räknade med att ungefär dubbelt så många läste tidningen digitalt under strejken jämfört med under vanliga dagar. Hangös postlådekrig var säkert delvis symboliskt för irritationen kring Postis verksamhet som helhet. Posten har internt mycket att fundera på kring allt från lönsamhet till personalpolitik. Stämningen på Posti är dålig och anställda som jobbat fyrtio år på företaget säger sig aldrig tidigare ha upplevt så dålig personalpolitik. – Konflikten kommer att lämna djupa spår och postanställda säger att man aldrig kommer förlåta den nuvarande ledningen, sade Heidi Nieminen som är ordförande på fackföreningen PAU i samband med poststrejken till Svenska Yle. Vad gäller lönsamhet så rimmar alla nedskärningar illa med en del av resultatet som allmänheten fått ta del av. Posti nådde rekordnivå för julhandeln då mängden paket ökade med 10 procent jämfört med ifjol. Volymen på 33 miljo36


ner paket under hela 2015 betydde också som helhet en ökning på 2,5 procent jämfört med året innan. Som helhet minskade ändå postens omsättning ifjol och distributionsvolymerna var på samma nivå som under 1960-talet.

Ingåbor vill inte ha jättestenbrott

Porkala nationalpark Det såg ljust ut med projektet att grunda en nationalpark i Kyrkslätt, Ingå och Sjundeå, det vill säga Porkala nationalpark. Frågan skapade också debatt. I vårens nya regeringsprogram slogs fast att Finland ska få en ny nationalpark till landets 100-årsjubileum år 2017. Porkala låg bra till men det gjorde också den andra kandidaten, Hossa i norra Finland. Diskussionen om Porkala nationalpark har pågått länge. Första gången grundades en nationalpark i Porkala år 1938. Den avskaffades 1957 då Finland fick tillbaka Porkalaområdet efter evakueringen och naturen visade sig vara förstörd. År 1976 togs frågan om en nationalpark upp igen och sedan har ärendet valsat på i många omgångar. I början av år 2015 hände sedan allt rätt plötsligt. Dåvarande miljöminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) fick upp ögonen för Porkala nationalpark eftersom hon vill se den som en del av firandet av Finland 100 år 2017. Hon såg till att ärendet bereddes i snabb takt innan riksdagsvalet, något som inte sågs med blida ögon, särskilt inte av kolleger i riksdagshuset.

37

Årskrönika 2015

En het debatt pågick i Ingå. Företaget Rudus har planer på ett jättestenbrott i Joddböle. Rudus vill på ett nästan 400 hektar stort område krossa berg samt krossa och återvinna betong och gammal asfalt, som senare kan användas som byggnadsmaterial för vägar. Det betyder att det skulle bli Nordens största stenbrott. På samma område har Avenas stora exportterminal för spannmål öppnat. Däremot har planerna för LNG-terminalen gått i stöpet och Gasum säger att de för tillfället inte har några planer på att bygga en terminal i Ingå. Under året hölls några mer eller mindre stormiga möten om stenbrottet. Men Rudus påstod att de endast använder mindre områden åt gången under femtio år. De som starkast motsatt sig stenbrottsplanerna har organiserat sig i en förening, Pro Ingå, var uppgift är att påverka planerna. Den gick hårt åt Rudus och samlade bland annat in namn mot projektet. Bergbrytningen i Joddböle är dock inget nytt. Verksamheten inleddes redan år 1986 och för tillfället krossar och säljer Rudus sten på ett 20 hektar stort område. Rudus väntar ännu på ett besked om hur det blir med stenbrottet.


Årskrönika 2015

Kyrkslätt och Sjundeå kommun understödde parken men Ingå sade nej. I Kyrkslätt var åsikterna mycket delade och namnlistor samlades in både för och emot projektet. Forststyrelsen driver nationalparkerna. Dess generaldirektör Esa Härmälä ansåg att en nationalpark i Porkala inte är realistisk just nu. Han sade att det inte finns pengar att ens upprätthålla det nuvarande nätet av nationalparker eftersom regeringen Katainen beslöt att dra ner anslagen för parkerna och att det är dyrare att grunda en park i Porkala än i Hossa. Kanske de här tankarna sedan låg som grund för beslutet som kom i början av januari 2016 att Porkala inte skulle bli nationalpark utan Hossa blev det istället. Däremot beviljades Porkalaområdet skärgårdsstatus från och med 2016 och fick en halv miljon av de 3 miljoner euro som nu ska användas för ny nationalpark. Gustaf Åberg, SFP:s kommunorganisations ordförande i Kyrkslätt, bor i Porkala och välkomnade skärgårdsstatusen med öppna armar men var däremot negativt inställd till en nationalpark. – Nationalparken hindrar invånarna att verka och livnära sig på sin mark medan skärgårdsstatusen möjliggör sådant, den är en helt annan sak, sade Åberg till Västra Nyland. Fördelarna är att det går att utnyttja EU-stöd och nationella bidrag samt att kommunen kan dra nytta av beteckningen i sin marknadsföring. Däremot har de som aktivt drivit projektet med Porkala nationalpark inte gett upp, i och med skärgårdsstatusen uppstår ännu bättre möjligheter att om några år ha en Sjörök utanför Porkala udd. Foto: Katriina Könönen, Finlands naturskyddsförbund, Nylands distrikt

38


Årskrönika 2015

Både Novia och Axxell kämpar för sin existens i Västnyland. På bilden Axxells enhet i Karis. Foto: Tove Virta

nationalpark i Porkala. På den skärgårdslika delen av Porkala udd finns idag ungefär 750 fast bosatta invånare och ute på Porkalas öar ungefär tio stadigvarande invånare.

Vad händer med utbildningen i Västnyland? En annan fråga som hade många svängar handlar om regionens stora skolor. Tidigare fanns konsensus bland beslutsfattare och tjänstemän om att skona utbildningen trots svåra tider. Nu råder andra tongångar. Regeringen vill motsägelsefullt att bildningssektorn skärs ner med 600 miljoner euro i regeringsprogrammet samtidigt som Finland ska bli ett ledande land inom utbildning, kompetens och modernt lärande. Det här får naturligt nog konsekvenser speciellt för de stora svenska skolorna i Västnyland. Fyra utbildningslinjer vid Novia i Ekenäs dras in. – För Novias Campus Raseborg betyder nedskärningen att enhetens roll i det finlandssvenska yrkeshögskolenätverket försvagas, sade ledarskribenten JohnErik Jansén i Västra Nyland (11.6). Han ansåg att försvagningen av Novia på det lokala planet är en åderlåtning av en av regionens viktiga resurser. Västny39


Årskrönika 2015

land har haft tre starka institutioner inom den offentliga sektorn: sjukvården, utbildningen och det finlandssvenska truppförbandet. – I dag är ingen av dem trygg längre, sade han. Redan tidigare var den ekonomiska situationen svår och år 2013 försökte man föra fusionsdiskussioner med Svenskfinlands andra yrkeshögskola, Arcada, men den gången strandade planerna. Nu återupptogs de men inte heller den här gången lyckades man komma någon vart. Diskussionerna präglades istället, såsom tidigare, av makt och ägande. De handlade bland annat om varifrån skolan ska styras och hur stora ägarandelarna bör vara i proportion till regionerna. Då möjligheterna att fusionera Arcada och Novia verkade vara uttömda sökte Novia istället en nya samarbetspartner i Åbo Akademi. Tänkbara samarbetsformer ser nu ut att finnas inom forskning, utbildning, fastigheter och ekonomi. Det gemensamma är att ÅA och Novia verkar på samma orter, det vill säga i Jakobstad, Vasa, Åbo och Raseborg. Åbo Akademi är också Novias majoritetsägare. Arcada å sin sida sade sig nu förhandla vidare med högskolor och universitet i huvudstadsregionen, främst med Helsingfors universitet, Svenska social- och kommunalhögskolan och Hanken.

Tvärminne zoologiska station hör till bio- och miljövetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Foto: Emelie Nordström

40


Årskrönika 2015

På Tvärminne zoologiska station forskar man främst kring havsekosystem och de ekologiska förändringar som beror på människan. Foton: Emelie Nordström

Regionens andra stora svenskspråkiga skola, Axxell, är lika mycket i blåsväder. Statsandelarna för Axxell, som bland annat sköter yrkesutbildningen, minskar med 1,4 miljoner år 2016 och lika mycket följande år. Det finns också mindre pengar för ungdomsutbildningarna och finansieringen av arbetskraftsutbildningarna minskar. Med alla indragna pengaflöden räknade Axxell med att omsättningen sjunker från 33 till 26 miljoner euro år 2016. Minskade statsandelar gör det aktuellt för kommunerna att se över också gymnasierna. De svenska gymnasierna har utretts men än har inga förändringar i regionen gjorts. Här knackar säkert en större reform på dörren inom kort. Tvärminne zoologiska station som hör till Helsingfors universitet borde precis som all annan utbildning vara i en svår sits. Men där tryter inte visionerna. Strävan är tvärtom att göra stationen till ett ledande kompetenscenter inom 41


Årskrönika 2015

Östersjöforskning. I Tvärminne har man också tänkt tvärtom då det gäller den svenska utbildningen som ofta kommit i kläm och där har istället den svenskspråkiga profilen bidragit till ett intensivt samarbete. Under 2015 inledde forskningsstationen ett strategiskt samarbete med Östersjöcentret vid Stockholms universitet. Konkret betyder samarbetet att de två enheterna kombinerar den vetenskapliga expertisen, gör doktorandutbyte och jämförande forskning. – Forskningen i dag är så specialiserad att delarna måste läggas ihop till helhetsbilder, sade Östersjöcentrets föreståndare Tina Elfwing till Västra Nyland då samarbetet presenterades. Samarbetet får till skillnad från annan utbildning också mer resurser i alla fall under de kommande tre åren. – Forskarsamfundet ser det alltid som bra att få samarbeta med en annan institution, sade forskningsinstitutet Aronias föreståndare Wilhelm Fortelius vid samma tillfälle. Också på Aronia gladdes man nämligen åt forskningsstationens nya svenska samarbete trots att Aronia, som hör till Novia och Åbo Akademi, på ett visst plan tävlar om både finansiering, forskare och studerande. Men då parterna informerade om samarbetet verkade vardagen präglas av helt andra premisser och ord som synergi, gemensam grund och ömsesidig nytta dominerade förklaringarna. – Det är dyrt att upprätthålla en forskningsstation, så det är just så här det ska fungera – goda enheter som stöder varandra, sade Tvärminnedirektören Marko Reinikainen. Ett sådant här samarbete får stilpoäng. Kanske det finns några bitar här som andra enheter kunde ta efter? Kunde kanske de som under året förhandlade om den finlandssvenska lärarutbildningen ha något att hämta? Hösten 2016 ska det nämligen finnas inte mindre än tre lärarutbildningar istället för en. Inte för att behovet är så stort utan för att Helsingfors universitet och Åbo Akademi inte kunde enas om kriterierna för en gemensam lärarutbildning i Helsingfors. Resursslöseri, tyckte undervisningsministeriet. Undertecknad håller med, speciellt med tanke på de otroligt tuffa ekonomiska tiderna som Åbo Akademi, Helsingfors universitet och alla andra utbildningsinstanser står inför.

42


Årets minnesvärda personligheter Jean Sibelius, Finlands främsta klassiska kompositör

Förutom vid sommarvillan i Tvärminne i Hangö så vistades Sibelius också i Martin Wegeliuksen villa Vikan i Pojo. Bild ur Museiverkets samlingar

43

Årskrönika 2015

Finlandiahymnen och Valse triste ljöd på orkesterpodium runt om i Västnyland då regionen såväl som resten av Finland firade att det gått 150 år sedan Finlands genom tiderna största klassiska tonsättare Jean Sibelius föddes. Sibelius bodde en tid i Tvärminne i Hangö och därför beslöt sig Tvärminne hembygdsförening för att ordna en stor Sibeliuskonsert under sommaren. Konserten fick namnet En saga i Tvärminne och bestod av tonsättarens verk med anknytning till orten. De uppträdande var en kammarmusikensemblé från Lahtis symfoniorkester. Jean Sibelius var en uppskattad personlighet bland sina konstnärsvänner i byn, Juhani Aho och Venny Soldan. Han var också omtyckt bland byborna som han brukade uppträda för. De skaffade i sin tur ett piano till byn åt Sibelius. De årliga sommarkonserterna i Ekenäs tillägnades också jubilaren Sibelius. Lördagens (1.8) konsert var genomgående till Sibelius ära. MusikprofessorernaTapani Länsiö och Panu Pulma förde under konserten en diskussion under rubriken Sibelius – barn av sin tid, med avbrott för Finländska kammarorkestern som spelade verk av kompositören. Recensenten Monica Henriksson berömde den med orden “en storslagen konsert”. Också Ingås evenemang Musik vid havet 12–14 juni lyfte upp Sibelius genom att ha det europeiska konstnärslivet under hans tid som tema och Kyrkslätts musikinstitut höll under året en Sibelius-konsertserie.


Årskrönika 2015

Blues Jazz Glyph till minne av Henrik-Otto Donner är beläget i Stallörsparken i Ekenäs. Foto: Tove Virta

Henrik-Otto Donner, kompositör och musiker inom modern musik och jazz Västnyland mindes också Ekenäsbon Henrik-Otto Donner som gick bort 2013. Donner var en av Europas ledande kompositörer och musiker inom modern musik. Han skapade både jazz, avantgarde, körsång och schlager. Flera riksorganisationer inom musiklivet i Finland och engagerade privatpersoner startade en insamling till förmån för ett minnesmärke som invigdes i Skepparträdgården i Ekenäs den 23 september. Verket heter Blues Jazz Glyph och är gjort i stål av skulptören Howard Smith. Donner uppmärksammades också genom att en skiva av hans musik gavs ut. Den beskrevs som något så ovanligt som finlandssvensk lied, en sångcykel i 18 delar där alla sånger hänger ihop. Den heter Tyst musik och gavs ut på det skivbolag Donner använde, TUM Records. Då det gäller just jazz, som var Henrik-Otto Donners specialområde, så är det en genre som inte får så mycket plats i det finländska musikutbudet som den borde. En som röt till om det under året var bland annat Claes Andersson som är bland annat jazzmusiker, författare och tidigare överläkare vid Ekåsens psykiatriska sjukhus. – Staten borde skämmas. Det har aldrig funnits så duktiga jazzmusiker i Finland som i dag, men det satsas inte på jazz över huvud taget och därför har 44


jazzmusiker ingen möjlighet att livnära sig som jazzmusiker, sade Andersson till Hufvudstadsbladet. Också i Västnyland finns professionella jazzmusiker som önskar livnära sig på sin musik, bland annat Birger’s Ragtime Band där klarinettisten och Ekenäsbon Birger Lindström håller i trådarna och Charlotta Kerbs är solist. De spelar gammal jazz och gav bland annat i början av året ut skivan Blue Tones.

I Västnyland uppmärksammades två mer eller mindre okända konstnärer som är värda en presentation. Fritiof Weckström firades eftersom han skulle ha fyllt 100 år. Sommarens utställning med hans verk på Pargas gård i Ekenäs var en utställning i autentisk miljö. År 1915 föddes den blivande konstnären men Weckströms liv blev brokigt. Efter tiden på gården utbildade han sig på 1930-talet i Ateneum och deltog också i de båda krigen. Senare gifte sig Fritjof Weckström med en litauisk flykting men de valde att flytta till Frankrike efter kriget och sedan vidare till Kalifornien på grund av den politiska situationen. I USA bodde han tills han dog. Bröderna Peter och Stefan Winquist som höll i trådarna för utställningen med morbroderns konst konstaterade att det inte kunde ha varit lätt att välja konstnärsyrket i en miljö där det var viktigt att man var så praktiskt nyttig som möjligt. På utställningen visades hans målningar, skisser och teckningar samt videopresentationer av verk från konstnäVäggmålningen från 1930-talet är målad av Fritjof Weckström. Foto: Pargas gård

45

Årskrönika 2015

Två okända västnyländska konstnärer


Årskrönika 2015

Keramik av Mirjam Stäuber på utställningen som hölls i Tenala. Foto: Gun Lundsten

rens USA-tid. Weckströms konst har varit okänd i såväl finländska som i lokala konstkretsar. Mirjam Stäuber (1912–1969) levde under samma tidsperiod som Fritjof Weckström och i samma västnyländska bygder. Hon gjorde högkvalitativ keramik men har, precis som Fritjof Weckström, inte haft en framskjuten plats inom konstlivet. Det kan i båda fallen hänga ihop med att de båda levde vissa tider av sitt liv utomlands och då inte värnade om nätverken i hemlandet. Stäuber bodde bland annat sju år i Trinidad med sin man Jarl Wessman som var sjökapten och levde sina sista år hos sin syster i Schweitz. En stor del av livet levde och verkade ändå Mirjam Stäuber i Tenala. Hon var dotter till Ernst Stäuber som ägde Tenala mejeri. Stäuber studerade till keramiker men hon var även en skicklig målare och konstnär. Hon nådde internationellt erkännande som keramiker och konstnär speciellt på en mässa i Bryssel 1935. Som medlem av Tenala Marthaförening jobbade Mirjam Stäuber aktivt för tillkomsten av Tenala Hembygdsmuseum. Därför valde just Tenala Marthaförening att ordna en Stäuber-utställning där. Som inledande vernissage firades sångens och ostens dag som samlade över 200 besökare. Det kan också nämnas att en annan keramiker som levde vid samma tider också uppmärksammades i Västnyland. Kyllikki Salmenhaara, som bidrog till att göra den finländska konstindustrin världsberömd på 1950-talets internationella utställningar, skulle också ha fyllt 100 år 2015. I Fiskars Bruk firades detta i slutet av året med en utställning i Kopparsmedjan. 46


Årets kämpe Tidningen Västra Nyland igen bästa lokaltidning

EIF kvar i division ett En riktig kämpe är också Ekenäs IF:s fotbollsherrar och deras historiska framfart i division 1. Senast EIF spelade i första division var för över 60 år sedan och inget annat västnyländskt lag har heller på 15 år spelat i landets näst högsta division (Hangö IK senast för cirka 15 år sedan). Det var tuffare än väntat och början gick knaggligt. Men ju längre säsongen led desto bättre blev spelet och 47

Årskrönika 2015

Mediebranschen har präglats av uppsägningar, samarbetsförhandlingar och förändringar men trots det har pris fortsatt regna över tidningen Västra Nyland. Hundratals jobb inom mediebranschen har försvunnit den senaste tiden. För koncernen KSF Media, dit de västnyländska tidningarna Västra Nyland och Hangötidningen hör, betydde året stora förändringar. I slutet av år 2014 blev det klart att 48 anställda skulle bort, många av dem från produktionen. Det ledde till en förnyelse både av tidningen och av arbetsstrukturer. I mitten av januari fick prenumeranterna för första gången en tjockare tidning. Förutom lokalt material innehöll den också riks-, utrikes- och sportmaterial, som gemensamt ingick i KSF Medias tidningar Hufvudstadsbladet och Östnyland. Det nya upplägget betydde ett betydligt tätare samarbete mellan redaktionerna i Ekenäs, Borgå och Helsingfors och mer planering än tidigare. Västra Nylands samarbete med Hangötidningen blev också tätare. En tredjedel av Västra Nylands prenumeranter gick efter förändringen över till att beställa den så kallade 5+2-möjligheten, det vill säga fem dagar Västra Nyland och två dagar Hufvudstadsbladet. En del av dessa prenumeranter torde höra till den grupp som tidigare beställt båda tidningarna men ansett att de är så pass lika att de inte vill beställa båda. Men all heder åt Västra Nyland; trots tuffa tider och stora förändringar så utsågs den igen till bästa lokaltidning, för tredje året i rad. Västra Nyland deltog i tävlingsklassen för flerdagarstidningar med personal på minst tio personer. Juryn som utsåg vinnarna i Tidningarnas Förbunds tävling för lokaltidningar berömde Västra Nyland för tydligheten och för att strävan att förklara invecklade ämnen också syntes i tidningens balanserade layout och starka grafik. Västra Nyland segrade också åren 2014 och 2013. I tävlingen deltog 76 tidningar och 35 webbtjänster.


Årskrönika 2015

Den här matchen den 19 september vanns av EIF som fortsätter i division 1. Foto: Patric Westerlund

höstsäsongen gick rätt bra. Lagets mål för den första säsongen var att hållas kvar i division 1 vilket lyckades, EIF slutade på en åttonde plats. Att ha ett lag i division 1 har betytt mycket för staden Raseborg och Ekenäs. Publikuppslutningen var stor, i medeltal kring 800 personer per match. Det gav ett positivt uppsving för sporten överlag också om det innebar stora ekonomiska utmaningar för föreningen. Men det ledde också till att exempelvis området runt centrumplanen i Ekenäs byggdes om och planen fick ny läktare. Inom kort ska planen också förses med konstgräs. Fotbollen ser ut att få en bra fortsättning i regionen, kanske med ett utökat samarbete? Antalet fotbollsspelare fortsätter nämligen att växa. Spelarlicenserna har ökat sakta men de två senaste åren har den uppåtgående kurvan varit brantare. Ökningen av antalet spelarlicenser i Västnyland var större än ökningen i Nyland överlag, 6,7 procent jämfört med ett år tidigare. Störst var ökningen i Ingå (72 nya licenser under fjolåret) följt av Ekenäs (36 nya) men antalet ökade i alla kommuner utom i Sjundeå. Handbollskommunen Sjundeå var regionens svarta får inom fotboll – där finns inte en enda fotbollsspelare med licens, enligt Bollförbundet. I Västnyland var Lohjan Pallo störst med 380 spelarlicenser, före EIF och BK-46 med 373 respektive 302 stycken.

48


Verkliga kämpar är också gänget som sköter om Påminne slalombacke. Bakom sig hade de två dåliga vintrar och under 2015 syntes så gott som ingen snö till alls. Foto: Tove Virta

49

Årskrönika 2015

Ökningen sammanföll inte med förändringar i kommunernas folkmängd. Enligt förbundet kan den däremot bero dels på att fotbollsföreningarna har utvecklats mycket de senaste åren, inte bara på planen utan också organisatoriskt. Dels har kommunerna dragit sitt strå till stacken genom bättre omständigheter och träningsmöjligheter; hallar och utomhusplaner ger en god grogrund för fler spelare. Ett sådant stort projekt i Västnyland har under år 2015 varit den nya allaktivitetshallen i Sjundeå som hade taklagsöl under hösten. Den ska invigas i början av 2016. Också Ingå hallförening bygger som bäst en konstgräsplan vid Aktia arena. Den här regionen präglades också av andra kämpar än dem inom fotbollen. Idrotter som handboll, friidrott, skidning, orientering, innebandy och skytte hör till de mest populära eller framgångsrika. Dessa sporter hämtade under året tiotals FM-medaljer till regionen. Rätt få lyckades nå medaljplats på europeisk nivå (juniorer undantagna). Men några EM-medaljer kom i taekwondo. I de europeiska mästerskapen som hölls i Italien hade det finländska landslaget ett stort västnyländskt inslag. Kyrkslättsbon Tanja Lujanen tog guld i både mönster- och


Årskrönika 2015

matchserien i klassen för 40–50-åringar. Lojobon Päivi Mäkinen vann ett silver i mönsterklassen för veteraner. Landslagstränaren och Ekenäsbon Rafael Kesti fick pris eftersom Finland plockade hem flest medaljer under mästerskapen. Trots att det inte blev medalj för Oliver Helander finns det fog att i det här sammanhanget nämna det västnyländska handbolls- och spjutstjärnskottet. Han tog hem en sjunde plats i EM, en åttonde plats i världsstatistiken H19 och en första plats i landsstatistiken H19 och H22 i spjut. Västnyland har också fått en världsmästare: Karri Westerlund vann VM-guld i kulstötning i klassen herrar 55 i augusti. Veteranfriidrotts-VM hölls i Lyon i Frankrike. Vissa andra sporter gick också mycket framåt i regionen. Ice Team Raseborg, vars hemmahall är ishallen i Karis, skrev historia i oktober. Då spelade laget sin första riktiga hemmamatch inför ett hundratal åskådare i herrarnas division 4. Det är decennier sedan det senast spelades tävlingshockey i västligaste Västnyland. Golf fortsätter att öka och frisbeegolf vinner terräng. För tio år sedan kom den första frisbeegolfbanan till Västnyland och bygget sporrade till att bygga fler. Nu finns 17 banor runt om i regionen varav den nyaste som bäst byggs i Lojo. I både Karis och Fiskars öppnade nya skejtparker som fått gott betyg av användarna, något som kan sporra till att nya förmågor växer fram.

Nylands brigads framtid är ständigt i vågskålen En instans som sannerligen fått kämpa för sin existens är Nylands brigad i Dragsvik. Just som brigaden kände ett visst lugn inför framtiden så kom nya besked. Finland fick i samband med riksdagsvalet en ny försvarsminister i Jussi Niinistö (Sannf ) som omgående satte Nylands brigads framtid i gungning. Han vill se över de förändringar som gjorts i garnisonsnätverket och nyligen slutfördes, under den förra regeringen. Då var Nylands brigads framtid mycket oklar men det hela löste sig till det bästa och framtiden kändes tryggad. Jussi Niinistö påtalade att språkpolitik den här gången inte ska påverka var det svenska truppförbandet ska finnas utan man ska hålla försvarets bästa för ögonen. Den svenska utbildningen behöver inte nödvändigtvis finnas i ett enspråkigt förband, vilket betydde att han inte gav några garantier alls för att Dragsvik skulle få fortsätta. Det innebär att osäkerheten och diskussionen kring Nylands brigads vara eller icke vara fortsätter såsom den gjort i tiotals år. Försvarsministerns uttalande väckte ändå ingen oro vare sig hos brigaden, staden Raseborg eller den färska Folktingsordföranden Thomas Blomqvist (SFP). De var eniga om att det inte är språket som är brigadens livlina utan andra faktorer. Försvarsmakten har under de senaste åren satsat på byggnaderna i Drags50


Årskrönika 2015

Språkpolitik ska inte få påverka var det svenska truppförbandet finns, sade Finlands färska försvarsminister Jussi Niinstö (Sannf ). Foto: Tove Virta

vik då två stora kaserner renoverats. Nylands brigad har också en viktig roll i det nordiska och internationella försvarssamarbetet. Man tog under året också ett steg vidare då det gäller samarbete med Sverige och inledde utbildarutbyte med det svenska Amfibieregementet. Dessutom fick marinen under försommaren ta emot nya toppmoderna landstigningsbåtar, Jehu, som är viktiga för kustförsvaret. Garnisonens varumärke är också en bred utbildning och de speciella förhållanden som skärgården ställer, ansåg Marina Holmberg på ledarplats i Västra Nyland (3.6). Brigaden lyckades på ett par år minska andelen beväringar som avbryter tjänstgöringen från 16 till 7,5 procent. Det torde bland annat hänga ihop med satsningar på en humanare ledarstil. Andelen finskspråkiga beväringar i Dragsvik är också rätt stor, kring 15 procent. Det är då inte enbart språket utan också utbildningen och särskilt kustjägarutbildningen som lockar. Ett bakslag kom dock strax innan jul. En beväring från huvudstadsregionen dog den 16 december under Sjökrigsskolans skjutövning i Syndalen i Hangö. Beväringen var officerselev. Han deltog tillsammans med åtta andra officerselever i en skjutövning som utfördes i mörker.

51


Årets framtidsvisioner

Årskrönika 2015

Många investeringar på gång trots tuffa tider Finland hade ett ekonomiskt svårt år, en del kallade det nattsvart. Den finländska ekonomin utvecklades sämst i hela EU. Även utsikterna för 2016 är bleka. Till och med i det krisdrabbade Grekland räknade man med en bättre ekonomisk tillväxt än i Finland. Det här präglade naturligt nog också Västnyland. Några större företag avslutade eller avslutar sin verksamhet. Specialpappersfabriken Mondi stängde sin fabrik som sysselsatte 150 personer i Lojo. Fabriken grundades av brukspatronen i Svartå i början av 1900-talet. Också företaget Constructor Finland lade ner sin produktion i Lojo och cirka 70 personer blev utan jobb. Constructor tillverkar bland annat stålhyllor främst för finländska exportföretag och logistikcentraler. Ett fyrtiotal personer blev kvar inom försäljningen. Stålföretaget Intersteel som i tiderna sysselsatte så många som 200 personer gick i konkurs. Innan konkursen arbetade dock endast 12 personer på Ekenäsföretaget. Också medaljtillverkaren Sporrong i Ekenäs försvann i stort sett från Västnyland den sista januari då fabriken flyttade till Estland. Några få personer jobbar tills vidare kvar men ett slutligt stängningsbeslut väntas under våren. Kommunikationsbolaget Ericsson i Finland sade upp 55 anställda och hårdast drabbades enheten för forskning och produktutveckling i Jorvas i Kyrkslätt. Trots negativa tongångar kom ovanligt många goda bud och större investeringsbeslut. Mest handlade investeringarna om nya produktionslinjer och fabriksbyggnader. På köpet kommer några tiotal jobb. Spannmålshandlaren Avena Nordic Grain investerade 1,8 miljoner euro i spannmålsmottagning, lager och exportverksamhet i hamnen i Ingå. Genom investeringen blir det enklare att exportera spannmål från södra Finland eftersom jordbrukarna kan leverera produkter direkt till hamnen och behovet av mellanlagring minskar. Verksamheten inleddes under hösten. Företaget verkar också i Kantvik i Kyrkslätt. Där investeras 1,3 miljoner igen för att utvidga oljepresseriet. I Karis meddelade slipproduktstillverkaren KWH Mirka om att företaget ska investera sju miljoner euro i en ny hall och produktionslinje. Den ska tas i bruk hösten och vintern 2016 och ger åtminstone 15 jobb. Många investeringar görs i industristaden Hangö. Sprängämnestillverkaren Forcit gjorde trots ett krävande år ett positivt resultat för 2015. De investerade i en ny produktionshall. I januari inleddes också arbetena med en ombyggnad av kabeltillverkaren Prysmians fabrik i Kyrkslätt, en investering värd 40 miljo52


Industrierna Genencor och Fermion verkar bredvid varandra i Hangö. Foto: Tove Virta

53

Årskrönika 2015

ner euro i Pickala-fabriken. Ombyggnaden ska stå färdig under första delen av år 2016. Den 11 september firades en milstolpe i Helkamas Velox-cykelfabrik. Då tillverkades en guldfärgad Jopo-cykel i Hangö, nummer 400 000. Den lyxades till med ett lager bladguld och stannade på fabriken. Cykeltillverkaren lyckades också kamma hem en miljonaffär då den tillsammans med två andra företag avtalade om att de ska leverera och underhålla citycyklar åt Helsingfors stad för ett sammanlagt värde av 13 miljoner under tio års tid. Helkama sköter om underhållet av cyklarna. Vid sidan av de stora industriernas investeringar lyste vissa småföretag starkt. I Hangö hade exempelvis luftfilterföretaget Filterpak ett rekordår och företaget anställde några personer till. Det har nu en personalstyrka på 14 personer. Filterpak investerade i en produktionslinje och en till är att vänta våren 2016. Det svenskägda SSAB i Lappvik, tidigare Rautaruukki, är ett annat företag som går bra (till skillnad från SSAB:s andra fabriker i Finland) och ett tjugotal har anställts under de senaste två åren. Tack vare SSAB kom det fler jobb till Hangö hamn från och med årsskiftet 2015–2016. Då exporteras en stor del stålprodukter från SSAB:s Tavastehusfabrik via Hangö hamn. Den nya exporten går till Sverige. Bolaget Hangö hamn


Årskrönika 2015

gjorde överlag på många sätt ett rekordår. För första gången i hamnens 140-åriga historia var varutransporten över fyra miljoner ton. Enligt vd Anders Ahlvik berodde det bland annat på att trafiken till Tyskland och Estland ökade. För första gången på länge ökade också bilimporten. Flera nya bilmärken, som tidigare fraktats till Åbo, hittade till Hangö som nu är den näst största roro-hamnen i Finland. Även fartygsanlöpen ökade under året och blev runt 1 700 stycken jämfört med drygt 1400 året innan. Antalet trailers och långtradare som rullade genom hamnen ökade också. Hamnen har alltså mer än väl repat sig efter den ekonomiska recessionen som slog till 2008–2009 då hälften av varu- och fartygstrafiken försvann och bilimporten sjönk till en fjärdedel. För Hangö stad är intäkterna från hamnen betydande och viktiga trots att hamnen bolagiserades och år 2016 ser ut att bjuda på ännu bättre siffror. – Hangö har vunnit på de korta sjösträckorna till kontinenten och svaveldirektiven, sade vd Anders Ahlvik till Västra Nyland då året närmade sig sitt slut. Hangö hamn står inför stora investeringar under 2016. Den länge planerade muddringen och förbättringen av Yttre hamnen på Tulludden inleds och då väntar investeringar på närmare sex miljoner euro. Hamnbolaget väntar också på att verksamheten i Koverhar ska komma igång. Hangö hamn arrenderar 60 hektar i Koverhar av Hangö stad och räknar med investeringar där som på lång sikt kan uppgå till 10 miljoner euro. Allt har ändå inte gått helt enligt planerna, hamnbolagets styrelseordförande Stig Sundberg sade under hösten att marknadsläget till en del stannat upp utvecklingen av Koverharområdet. Då det gäller att komma till skott och göra upp avtal stampade utvecklingen på stället. Han trodde ändå att det finns realistiska chanser att få igång verksamheten i området. FN-Steels konkurs i Koverhar fortsatte påverka hela regionen på olika sätt. Den är något som kommer att sitta kvar länge i västnylänningarnas minne och det produceras också som bäst i alla fall två tv-dokumentärer om Koverhar. En görs av Ralf Flemmich och Leif Stenwall genom Ekenäs TV och en av Yle. Just nu håller det som funnits på Koverhar-området på att avvecklas. Söndagen den 29 november gick mycket av det tidigare stålföretaget FN-Steels lösöre under auktionsklubban. Det största köpet gjordes då Jari Häkkinen från Lojo ropade in företagets gamla lok. 1 500 människor deltog i auktionen. Arrangör var rivningsföretaget Delete som för tillfället jobbar med att riva hela det gamla stålverket. Rivningen inleddes i slutet av april. I Hangö berättade den kemiska industrin om nya satsningar. Bland annat läkemedelstillverkaren Fermion beviljades bygglov för att riva de äldsta delarna 54


Ekenäs sjukhus blev Raseborgs sjukhus Äntligen sker en omstrukturering på Ekenäs sjukhus. Länge har vården väntat på den statliga reform som ska förändra hela social- och hälsovården. Många stora beslut har blivit ogjorda då ingen vetat hur vården ska se ut i framtiden. Efter en längre tids vakuum utmynnade de utdragna planerna på riksnivå i november i en regeringskris då Centern och Samlingspartiet hade olika syn på antalet vårdområden. Centern ville ha 18 självstyrande områden medan Samlingspartiet ville ha 5, eller allra högst 12. Efter hårda och långa förhandlingar fattades äntligen beslut: kompromissen betydde 18 självstyrelseområden och 15 social- och hälsovårdsregioner. Hur det hela ska se ut är oklart men det kommer att påverka vården i Västnyland. Tanken är att reformen ska träda i kraft i början av 2019. Det är den största reform som har genomförts inom den kommunala förvaltningen i Finland på 150 år. Trots att framtiden har varit oviss så beslöt sjukvårdsområdet och Raseborgs stad att våga satsa. Kanske just för att allt var osäkert och man ville stärka det regionala sjukhuset, som har Lojo som närmaste konkurrent. Mycket förändras, däribland namnet. Västra Nylands sjukhus heter från och med det nya året 2016 Raseborgs sjukhus. Vården omstruktureras och en del byggs om kring Raseborgs sjukhus. Tanken är att minska klyftan mellan sjukvårdsdistriktets specialsjukvård och kommunernas primärvård. Vårdkedjan ska alltså bli smidigare för patienten men som bäst pågår också en flyttrumba utan motstycke i den västnyländska vårdhistorien. Bland annat togs en en ny samjour i bruk vid sjukhuset i början av november. I mitten av 55

Årskrönika 2015

och de ersätts med en stor toppmodern fabrikslokal i fem våningar. Även grannen, enzymtillverkaren Genencor, ska bygga till totalt 1 300 kvadratmeter. Trots fina investeringsplaner missade Västnyland ett par bra chanser att få fler arbetsplatser till regionen. Dagligvarukedjan Lidl ville ha en stor logistikcentral i södra Finland men valde Järvenpää. Företaget Hetzner valde Tusby för sin 200 miljoners investering i en datacentral. Forskningsbolaget Oxford Research bedömer att utländska investeringar i datacentraler i Finland kan skapa uppemot 50 000 årsverken i Finland på 10 år, så datacentraler kunde vara en framtida möjlighet speciellt för Västnyland där markhyran är billig och mycket mark är obebyggd. Hur lobbades det från västnyländskt håll för de två projekt som regionen missade? Kanske Västnyland kunde ha lagt in en extra växel för att få hit de här arbetsplatserna? Liknande projekt går framöver också lätt näsan förbi. Men hur och vem ska ansvara för att lobbningen fungerar? Just nu finns ingen klar instans eller person.


Årskrönika 2015

december flyttade sedan Ekenäs hälsostation till sjukhusets tidigare barnavdelning. Dessutom har också andra avdelningar renoverats och flyttats om. Gabriela Erroll, tf direktör för Västra Nylands sjukhus, gissade redan i januari att tidtabellerna inte håller. Erroll fick rätt. På platsen där den tidigare hvc-byggnaden fanns byggs inom kort en ny psykiatrisk enhet. Det så kallade Psyke-husets tidtabell sköts framåt då det inte kom in ett enda anbud för sjumiljonersprojektet. Ingen entreprenör ville bygga huset inom ramen för den tidtabell som parterna Raseborgs stad och Västra Nylands sjukvårdsområde önskade. Kriterierna ändrades och huset ska stå inflyttningsklart ett halvt år senare än planerat, det vill säga till hösten 2017. Senast då flytten till Psyke sker, om inte förr, betyder det också att psykiatrin slutligen flyttar bort från Ekåsens område efter närmare 100 år. Raseborgs sjukhus går allt mer mot att vara ett dagsjukhus med polikliniker och där mindre operationer nog utförs men där patienterna åker hem samma dag. Korta vårdtider är dagens melodi. Samtidigt sammanför man nu på ett modernt sätt special- och primärsjukvård. Västnyland kunde bli en modell för andra.

Västra Nylands sjukhus bytte namn till Raseborgs sjukhus och fick bland annat en samjour där specialsjukvården och hälsovården har en gemensam jourmottagning som fungerar dygnet runt. Foto: Tove Virta

56


– I den kommande vårdreformen ska social- och hälsovårdstjänsterna på alla nivåer föras samman.(...) Här kan Västnyland, om man kommer i gång bra, fungera som ett exempel på hur vården kan skötas i de nya sjukvårdsområdena, som blir betydligt större, säger ledarskribenten Marina Holmberg i Västra Nyland (2.10).

Datakabel och solkraft till Hangö

På det här området i Hangö ska ett solkraftverk byggas. Foto: Tove Virta

57

Årskrönika 2015

Ett mycket intressant kommande projekt i Hangö är ett solkraftverk som fick grönt ljus av stadsstyrelsen under hösten. Elbolaget Helen (tidigare Helsingfors Energi) bygger nämligen ett av landets största solkraftverk i Hangö. Det nya solenergiverket ska byggas på Hangö stads mark vid Östra industriområdet. Området är 8 000 kvadratmeter stort. Enzymtillverkaren Genencor är granne med energiverket och också det företag som köper solenergin som produceras. Det verkligt stora som kan påverka hela regionen om allt går väl är en datakabel. Tyskland och Finland får en mycket snabb dataförbindelse som binder samman Finland med Europa. Arbetena med att lägga ner kabeln på havsbotten inleddes i oktober. Hangö fick sedan en egen förgrening av kabeln som kan byggas ut då pengar finns. Företaget Datahub Finland meddelade att man vill bygga


Årskrönika 2015

en datacentral för 40 miljoner euro någonstans i Hangö. Den antas skapa minst 100 nya jobb. Datacentralen planerades inledningsvis i Koverhar, men Östra industriområdet kan vara ett bättre alternativ. Men här har uppstått finansiella problem på vägen. Cinia Group som lägger ned kabeln är redo att stå för fem av de åtta miljoner euro som Hangökabeln kostar och tre miljoner borde intressenter i regionen ställa upp med. Men den regionala biten har inte löst sig. – Det är nog litet oroväckande att man inte har kommit till skott under de månader som har gått sedan kabelprojektet dök upp i offentligheten i mitten av februari, skriver John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare (30.10). Han ser att en IT-investering av den här storleksklassen borde vara en lottovinst för den här regionen som drabbats hårt av den industriella strukturomvandlingen; den beräknas ge minst fem procents avkastning. Trots det vågar man inte satsa. Flera parter måste dra sitt strå till stacken för att lyckas finansiera kabeln. Men vem håller i att det blir gjort, vems är ansvaret?

58


Årets kreativa idé Porkala stad

Årskrönikan baserar sig på mediernas rapportering under året. Västra Nyland, Hufvudstadsbladet, Hangötidningen, Svenska Yle och Länsi-Uusimaa har använts som källor.

59

Årskrönika 2015

Tre rika affärsmän vill grunda en helt ny sorts stad i västra Nyland, Porkala stad. Kone-koncernens styrelseordförande Antti Herlin, styrelseproffset och Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh och Heikki A. Reenpää, före detta vd för förlaget Otava, står bakom idén. Efter att den nya regeringen tillträdde hoppades de att tiden nu är mogen för en ny stad. Planerna på staden hade förberetts i all tysthet redan en tid men de presenterades i slutet av maj. Staden skulle bestå av Kyrkslätt, Ingå och Sjundeå och den kunde styras av ett vanligt stadsfullmäktige samt byfullmäktigen. De som aktivt driver projektet framåt just nu är ovanligt nog konsultbyrån MDI och kommunikationsbyrån Kreab. I offentligheten är också SFP-politikern Anders Adlercreutz från Kyrkslätt den som talat sig mest varm för Porkala stad. En stiftelse ska också grundas för att stöda Porkala stad ekonomiskt. Tongångarna kring kommunfusioner har varit ovanligt negativa i de här tre kommunerna och speciellt i Sjundeå har det tidvis gått hett till. Kyrkslätt igen har hårt motarbetat en fusion västerut. Då politikerna under sommaren samlades till en träff om Porkala stad lät det mycket positivt. Vad har hänt? – Mycket har nyligen förändrats i samhället, det främsta är kommunernas och statens ekonomier och så har det tillträtt en ny regering. Dessutom tror ingen mer på metropolområdet. Det är rätt tajming nu, en mycket gynnsam tid för diskussioner, sade Ingåpolitikern Marko Rautakoura (Saml) i samband med mötet. Det kan också handla om att det statliga fusionstvånget nu saknas. Det påverkar positivt att kommunerna nu får utarbeta en egen förvaltningsmodell utan att någon berättar hur den måste se ut. Exakt vad begreppet “en ny stad” betyder verkar ändå vara höljt i dunkel. Strax innan budet om att de tre männen vill grunda Porkala stad kom informationen att en av dem, Antti Herlin, köpt det mäktiga Svidja Slott i Sjundeå. Han sade sig vilja öppna det för turister. Månne de här olika frågorna hänger ihop på något sätt?


TEMA KULTUR Läs om kulturföreningar som firat sina jubileumsår eller ordnat festivaler etc. under 2015. Hangö fotofestival – Pur galenskap eller galen skaparlust? ......................60 Pro Artibus – hur det blev som det blev.....................................................68 Undret och fenomenet Onoma...................................................................74 Galleri Karaija............................................................................................78 Lux Musicae – en rik kulturoas..................................................................82 Västnyländska kultursamfundets roll och betydelse 1974–2015..............86 Tryckeriteatern – från dröm till verklighet................................................90 Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse ...............................98

Starten från Lipsi under Göran Schildt regattan 2015. Läs mer på s. 98. Foto: Magnus Lindberg

60


Ilse Klockars

Pur galenskap eller galen skaparlust? Reflektioner över att sparka igång en fotofestival ur tomma intet Det kändes väldigt enkelt. Varje måndag publicerade entusiastiska fotografer bilder tagna i Hangö på de sociala medierna. Varför inte samla ihop alla och göra något mera av det hela, tänkte jag. Dessutom har det underbara ljuset i Hangö i alla tider lockat konstnärer och fotografer till orten. Kanske vi ska ordna en fotofestival? Exakt så gick det till för tre år sedan när det entusiastiska gänget möttes för första gången. Resultatet är en festival som nu arrangerats tre år i rad och berikat Ilse Klockars: staden med en mängd högklassiga föreläsningar, bildvisningar, workshoppar, fotoutIlse Klockars är iniflykter och utställningar. Och visst, det har tiativtagare till Hangö gått över förväntan på många sätt, samtidigt Fotofestival och har som många saker har överraskat och visat sig vara mycket knepigare än väntat. Till exemspelat en central roll i pel vet jag nu att vanliga människor inte vill arbetet kring att skapa se fåglar på bild, inte ens om föreläsaren råett nytt off season-evekar vara landets mest meriterade fågelfotograf nemang i Hangö. Till Markus Varesvuo. Eftersom alla fotograferar sin utbildning är hon idag trodde jag att även människor från Ekejournalist och arbetar näs och Karis skulle tycka att det var roligt med en fotofestival. Men det tyckte de inte, sedan tre år tillbaka för väldigt få har dykt upp under tre år. med att marknadsföra

Hangö som turistdestination. Under sin fritid njuter hon av havet, horisonten och de fyra årstiderna – allra helst dagligen och utomhus i naturen.

Naturfotovänner hittar Hangö Från start var det klart att evenemanget skulle ha naturfoto som ett bärande tema. Helt enkelt för att naturen i Hangö är unik; i alla Fotofestivalen syns i stadsbilden bland annat genom en bildvisning där foton projiceras mot en husvägg i Östra hamnen i Hangö. Foto: Ana Schorin

61


62


tider har fotografer fascinerats av ljuset och vyerna. Dessutom gillar människor generellt att fotografera naturmotiv, så det kändes logiskt att temat skulle intressera glada amatörfotografer. Den första upplagan av Hangö Fotofestival i september år 2013 lockade ett stort antal hard core naturfotovänner som med glädje tog till sig föreläsningar av stornamn som fågelfotografen Markus Varesvuo, undervattensfotografen Pekka Tuuri och den lyriska och inspirerande Heikki Willamo. Även naturfotografen, inspiratören och läraren Håkan Eklund drog fullt hus med sin personliga föreläsningsstil. Den finlandssvenska naturfotoföreningen BioFoto Finland var med redan det första året och bidrog med både föreläsningar och medlemmar som deltog i festivalen. Lokala storheter som Vidar Lindqvist och Teemu Köppä erbjöd föreläsningar och workshoppar speciellt för den glada amatören. Även fågelutfärden, sälsafarin och fotokryssningen med start klockan sex (!) på morgonen lockade alla ett stort antal deltagare. Framgången under det första året visade tydligt att det fanns ett intresse för en naturfotofestival i Hangö. Följande år, 2014, jobbade arbetsgruppen vidare på samma linje och vi kunde presentera flera av de verkligt stora namnen inom naturfoto i Finland, dvs. naturfotograferingens grand old man Hannu Hautala, rovdjursspecialisten Lassi Rautiainen och Nils Sundberg, som denna gång fotat småfåglar i regionen. Och visst, det kändes alldeles otroligt fint att kunna räkna upp alla dessa stornamn som gjort Hangö Fotofestival erkänd bland naturfotovänner. Men fortfarande skrapade jag mig i huvudet: hur skulle vi få vanliga Hangöbor att inse att de faktiskt ville se naturfoto?

Fullt hus och formidabel show av Pata Degerman Arbetet inför årets fotofestival inleddes således med avsikten att locka vanliga Hangöbor att besöka festivalen. Det låter enkelt, men erfarenheten av de två tidigare åren hade bevisat det motsatta. Grundantagandet, ni minns: ”Det kändes väldigt enkelt. Varje måndag publicerade entusiastiska personer bilder fotograferade i Hangö i ur och skur på sociala medier. Varför inte samla ihop alla och göra något mera av det hela, tänkte jag.” Det var inte alls så enkelt. Bara för att människor publicerar sina egna bilder på sociala medier betyder det inte att de orkar intressera sig för andras bilder. Och av dem som var med på det första mötet fanns ungefär tre personer kvar i arbetsgruppen. Nu gällde det alltså att hitta en föreläsare som inte enbart var duktig på att fotografera, utan även på att prata om det. Lösningen visade sig vara äventyr63


aren Patrik ”Pata” Degerman. Under sin föreläsning i Hangö tog han åhörarna fem meter från en isbjörn på Grönland, de fick träffa huvudjägare på Borneo och fortPå äventyr med Patrick ”Pata” Degerman. Föreläsningen om äventyr bland isbjörnar och djungeldjur drog fullt hus i Hangö. Foton: Ana Schorin

64


Mat & kultur. Hangö Fotoklubb svarade för matserveringen och bjöd samtidigt på en utställning av klubbmedlemmarnas fotografier. Foto: Lasse Sundström

Populära utställningar. I stadshusets foajé samsades flera fotografers verk i en utställning som hade många besökare under veckoslutet. Foto: Lasse Sundström

65


sätta vidare till världens kallaste kontinent Antarktis. Det var en publiksuccé redan innan Pata började föreläsa; vi rev biljetter och fyllde hela festsalen i Hangö stadshus till bredden. Fantastiska naturbilder, äventyr och roliga berättelser gjorde att Pata hyllades av många som den bästa och mest inspirerande föreläsaren de någonsin hört. Det var en sann glädje att kunna bjuda människor i regionen på en upplevelse som denna.

En inspirerande ”crossover” Årets festival var på alla sätt den bästa hittills och förutom Patas föreläsning lockade även de övriga föreläsarna ordentligt med publik. I samarbete med naturfotoutbildningen vid Axxell kunde vi presentera festivalens första utländska föreläsare, den erkänt inspirerande landskapsfotografen Magnus Lindbom från Sverige. Den svenskspråkiga workshopen med rubriken ”Landskapet, komposition, ljus och timing” lockade deltagare från hela Svenskfinland. Sammantaget känns det som om vi hittade en dynamisk ”crossover” i utbudet; från den internationellt erkända fotokonstnären Sandra Kantanen till Instagramfenomenet Konsta Punkka. Utbudet tänjde på gränser och väckte nya tankar hos deltagarna. Kopplingar till skolvärlden har även etablerats och tanken är att erbjuda input och inspiration inom bildkonstundervisningen på orten. Med andra ord finns det för tillfället många tankar om framtiden och hur verksamheten ytterligare kunde utvecklas.

Pur galenskap att arrangera evenemang? Det ska ju sägas att ingen blir rik på att arrangera evenemang. Och ingen av oss som jobbar får lön eller ersättning för arbetet. Då kan man ju undra om det är pur galenskap att göra det? Mitt eget svar är att det varit oerhört roligt, inspirerande och intressant att visa att det faktiskt går att göra; att starta ett evenemang från noll och göra det intressant och givande för både föreläsare och publik. Så intressant att alla vill komma igen. Jag tror även att Hangö Fotofestival lyckats eftersom vi har provat oss fram. Ingen idé är färdig när den föds och det gäller att våga slänga ut den och provköra den i verkligheten. Innan publiken fått säga sitt går det inte att veta hur det blir och vad som fungerar. En av de stora insikterna under dessa tre år är nog att ingen evenemangsarrangör kan förvänta sig att människor ska hitta just deras evenemang. De allra flesta människor lever i sin egen bubbla och tar väldigt sällan ett steg ur den, om ingen drar dem med sig. När det gäller kultur finns det en grupp människor 66


som är storkonsumenter och intresserar sig för det mesta, medan de allra flesta andra inte känner sig berörda eller tilltalade utan lite övertalning.

Gränsöverskridande Hangö Fotofestival arrangeras i september och har på tre år etablerat sig som ett starkt evenemang trots att det ordnas utanför sommarsäsongen då de riktigt stora folkmassorna rör sig i Hangö. Med rätt samarbetspartner och välvilligt understöd från kulturorganisationer är detta möjligt, men utan ekonomiskt

Kreativa möten. Fotografen och utbildaren Håkan Eklund i samspråk med svenska gästföreläsaren Magnus Lindbom. Foto: Ana Schorin

67


understöd vore det omöjligt att bjuda på ett så högklassigt program som nu. Festivalen bidrar i sin tur till att de lokala företagarna får klirr i kassan utanför sommarsäsongen, evenemanget främjar alltså hela staden. Det känns som om det finns väldigt mycket nytänk här, konstaterade den svenska landskapsfotografen Magnus Lindbom, när han besökte Hangö Fotofestival i september. Hangö Fotofestival föddes ur en galen tanke om att göra något mera än enbart publicera bilder på sociala medier. Det lyckades, det vet vi alla idag. Men för att Hangö Fotofestival ska bli bestående krävs det att gemenskapen som står bakom arrangemangen utvidgas och att nya samarbetsformer mellan olika aktörer hittas och ytterligare utvecklas. Idag är det föreningen Hanko Fotofestival rf:s aktiva styrelse som står som arrangör för evenemanget, men på sikt tror jag att vi behöver en bredare bas. Som ett alternativ ser jag att vi går in för att skapa ett starkare regionalt samarbete. Det finns redan nu flera aktörer som arbetar på olika håll, dvs. olika fotoklubbar och föreningar som gärna kunde samarbeta för att profilera regionen som föregångare inom fotografering. Jag välkomnar alla kulturaktörer att tillsammans spåna om nya samarbetsformer, kanske vi ska tänka i alldeles nya banor och ta följande gränsöverskridande steg mot att förena olika konstformer till något nytt?

68


Peter Heinström

Pro Artibus – hur det blev som det blev I denna artikel koncentrerar jag mig främst på de fysiska ramarna för stiftelsens verksamhet. Utvecklingen av den kulturella innehållsproduktionen, som givetvis är det centrala, är en annan mässa. Jag hade en viss insyn och medverkan från början (två utsiktsplatser; biträdande partisekreterare i Svenska folkpartiet och stadsfullmäktigeledamot i Ekenäs). Då förelåg inte för mig någon som helst tanke på att konkret kunna jobba i stiftelsen. Men livet är förunderligt. Senare blev jag ansvarig för expansionsfasen. Här några hågkomster. Varför blev det som det blev? Och hur blev det som det blev? Det var tre sammanfallande faktorer som gjorde att Pro Artibus landade i Ekenäs. Kulturfonden kunde inte äga konst. Peter Heinström: Ekenäs museum behövde en kompis i Villa Ormnäs. Villa Snäcksund hade boendestipenStiftelsens vd 2002– dier för bildkonstnärer. 2007. Svenska kulturfonden hade sedan 1950-taBakgrund inom skog, let köpt konst och deponerat den runt om i politik och kultur. bygderna. Det var ett utmärkt sätt att stöda Olika förtroendeuppkonstnärerna. Men fonden är ingen självständig juridisk person. Den egentliga ägaren drag bl.a. 16 år i Eketill konsten var Svenska folkpartiet. Det här näs stadsfullmäktige problematiserades i slutet av 1980-talet. Mooch Sveriges honorärdellen blev den juridiska personen Stiftelsen konsul i Västnyland. Pro Artibus – dock fortfarande kopplad till Initiativtagare till Fonden och SFP. Skulle den här nya stiftelsen fantasilöst gömmas in i ett hus i Helsingfors? Ekenässällskapet och Det finns ju faktiskt de som tror att allt måste Schjerfbecksällskapet. 69


finnas i huvudstadens centrum. Eller kunde stiftelsen stimulera kulturen någonstans i svenskbygden? Villa Ormnäs i Ekenäs, som varit hemslöjdsskola, stod tom. Ekenäs museums dynamiska chef Ivar Nordlund ville flytta museets administration till villan. Men enligt stadsdirektör Nils Forsell var huset alltför stort för museet. Men om museet kunde hitta en kompis skulle man kunna tänka sig en flytt. Villa Snäcksund i naturskyddsområdet Hagen i Ekenäs hade räddats av Ekenässällskapet. Det av staden ägda huset hade förfallit. Staden behövde inte huset, och det fanns inga pengar för renovering. Många förslag till vad det kunde användas till kastades fram. En del beslutsfattare föreslog försäljning till någon privatperson. Men tanken på att avsnöra området för privat bruk var otänkbar bl.a. för mig. Jag satte utan att konsultera stadens ledning igång en egen operation. Den övergripande tanken var att få Kulturfonden att köpa huset och skapa en pendang till författarvillorna i Östnyland; skapa ett bildkonstens finlandssvenska centrum i Ekenäs. Men Fonden ville inte äga hus. Däremot var den beredd att backa upp en förening som kunde äga villan. Och att stöda en renovering av huset. Och att bevilja treåriga boendestipendier för unga konstnärer. Tillsammans med Ivar Nordlund och Gun Spring grundade vi Ekenässällskapet och köpte Villa Snäcksund för 1 000 mk av staden. På det här sättet hamnade Pro Artibus år 1990 i Villa Ormnäs i Ekenäs, men med hela Svenskfinland som arbetsfält.

Pro Artibus blev mitt jobb Så gick det tolv år. Min sjuåriga period som partisekreterare led mot sitt slut. I god tid meddelade jag partiordförande att jag inte eftersträvar en förlängning. Totalt 22 år i den politiska hetluften fick räcka. Något jobb hade jag inte i sikte. Då fick någon (vem?) en tanke. Jag erbjöds posten som vd i Pro Artibus med det konkreta uppdraget att utveckla verksamheten. Min period blev endast fem år lång. Men på de åren kunde vi tiofaldiga budgeten och bredda finansieringsunderlaget. Och expandera runt om i bygderna. Och utveckla innehållsproduktionen. Den stegvisa arbetsstrategin var att först cementera närvaron i Ekenäs. Och sedan etablera närvaro i Helsingfors och bygga upp en närvaro i Österbotten.

Elverket Villa Ormnäs gav begränsade möjligheter till expansion. Vi började söka egna lokaler. Diskussionen öppnades med staden. Tillsammans fastnade vi för Ekenäs 70


Elverket från gatan, museets tillbyggnad till höger. Foto: Peter Heinström (ovan) Elverket från gårdssidan. Foto: Eva Tordera Nuño (nedan)

71


Energis gamla byggnad på museigården. Men politiskt blev det inte enkelt. I medlet av 1980-talet pågick en kamp mellan Lojo och Ekenäs om positionen som landskapsmuseum för västra Nyland. Beredningen på undervisningsministeriet föreslog Lojo. Men minister Gustav Björkstrand beslöt att det fick bli Ekenäs. Stadens fäder hade lovat ministern bl.a. att Ekenäs museum skulle få Elverket till sitt förfogande då Energiverket flyttade ut. Museets uppbackare startade nu en kampanj mot Pro Artibus och stadens planer. Man talade om ”svikna löften” och det blev en het debatt. Förhandlingarna slutfördes så att hela summan på 422 000 euro som Kulturfonden betalade för Elverket gick till museets tillbyggnad för dess hett efterlängtade permanenta Ekenäs-utställning (senare kompletterad med den permanenta Schjerfbeck-utställningen i källaren). Slutet gott – allting gott. Idag torde frid råda mellan parterna. Arkitekt Kasper Järnefeldt planerade funktionsenliga utrymmen för Pro Artibus så att Elverkets gamla karaktär bevarades. Kulturfonden satsade hela 800 000 euro på projektet.

Villa Snäcksund Den lilla föreningen Ekenässällskapet hade bekymmer med Villa Snäcksund. För renoveringen av villan hade sällskapet tagit ett valutalån. Så kom devalveringen 1991 – den som aldrig skulle komma. Samma fondpersoner, som hade uppmanat föreningen att ta uttryckligen ett valutalån, sade nu att det borde vi aldrig ha gjort. Nåjo, det ordnade sig. Staden hade gått i borgen för lånet. Nu kom Kulturfonden och staden överens om att dela på kalaset. Vardera stod för 500 000 mk och lånet på 1 milj mk betalades bort. År1998 sålde Ekenässällskapet villan till Pro Artibus för 1 000 mk. Intresset bland bildkonstnärer att söka boendestipendier var dock rätt lamt. Det fanns inga hyggliga ateljéutrymmen. Att skapa och kludda i bostaden var ingen idealisk situation. Någonting måste göras. Men det var inte helt enkelt i den skyddade miljön. På tomten ner mot stranden stod ett fallfärdigt uthus. Museiverket gick med på att bygga ett ateljéhus där, under förutsättning att den nya byggnaden till längd, bredd och höjd skulle motsvara den gamla kåken, som i så fall kunde rivas. Uppdraget gick till arkitekt Eric Adlercreutz. Han lade ner sin själ i projektet, som inte blev speciellt billigt, men stiligt och ändamålsenligt. Samtidigt byggdes en brygga med badhus i ursprunglig stil. Nu har Villa Snäcksund fungerat som hem och inspirationsram för en lång rad framgångsrika unga konstnärer.

72


Villa Snäcksund. Foto: Sabina Westerlund (ovan) Ateljen i Snäcksund. Foto: Axel Antas (nedan)

73


Galleri Sinne Behovet av närvaro på den stora och dynamiska konstscenen i centrum av Helsingfors var uppenbart. Det var uttryckligen ett icke-kommersiellt utrymme för experimentell och ny konst som efterfrågades. Stiftelsen behövde ett eget galleri i stadens absoluta centrum. Då Svenska kulturfonden gnällde, fixades finansieringen via Konstsamfundet. Det egna galleriet i Forumkvarteret vid Georgsgatan kunde öppnas år 2005. Efter min tid har galleriet flyttat till Stora Robertsgatan. Galleriet har blivit en stor framgång. Utställningarna har haft genomslagskraft över språkgränsen i huvudstaden. Många nya och unga konstnärer har kunnat presentera sig för en kräsen publik.

Kasern 14 I ett tidigt skede funderade vi på Österbotten. Den allfinlandssvenska stiftelsen behövde ett österbottniskt ben. Frågan var vad och hur. Diskussionerna ledde fram till kasern 14 i Vasa centrum. Försvaret hade lämnat kasernområdet och staden var intresserad av att utveckla området med kulturaktiviteter. Vi förhandlade med staden om att hyra kasernen till en rimlig penning och att bjuda ut utrymmen till konstnärer för en subventionerad hyra. Visst fanns det ett knarrigt motstånd också mot den här expansionen. Men vi drev projektet vidare. Idag arbetar 21 yrkeskonstnärer i huset.

Ett finlandssvenskt konstmuseum Sedan måste jag nämna någonting som inte blev av. En vild tanke blev hängande i luften när jag gick i pension. Med stiftelsens ordförande Håkan Mattlin hade jag fört diskussioner om ett konstmuseum i Ekenäs. Grunden skulle utgöras av Pro Artibus ca 1 000 konstverk – både äldre verk och det allra nyaste nya. En arkitektstuderande intresserade sig för projektet och planerade byggnaden som sitt slutarbete. Tanken var att placera byggnaden vid Södra viken nedanför Villa Schildt. Här skulle fina synergieffekter kunna skapas. Om det här är en klok idé överhuvudtaget finns det säkert många åsikter. Det får någon annan fundera på. Men ritningar och byggnadsplanen finns alltså.

74


Anna Paljakka Översatt från finska av Sophie Kawecki.

Undret och fenomenet Onoma Den tidigare industriorten Fiskars är nuförtiden ett kulturellt resmål, till stor del tack vare konstnärssamfundet. Utan att överdriva kan man säga att Onoma saknar motstycke någon annanstans i världen. En stor grupp – i nuläget 120 – hantverkare, formgivare och konstnärer har organiserat sig i ett andelslag, hållit ihop andelslaget i 20 års tid, ordnat tiotals utställningar och haft förmåga att förnya sig. Nyckelorden är gemenskap och talkoanda. Onomas brand som slogs fast år 2015 kan sammanfattas i sloganen: Lives & Works in Fiskars (Bor och arbetar i Fiskars). Onoma har också fungerat som förebild för andra samfund i Finland och även utanför landets gränser. Naturligtvis är det inget nytt med konstnärsgemenskaper. I Finland minns vi konstnärskolonin vid Tusby sjö i början av 1900-talet. Dessa gemenskaper har inte varat för evigt, men under sin livstid har de fungerat som inspirationskälla, stöd och trygghet för medlemmarna. En lika omspännande och långlivad gemenskap som Onoma får man dock leta efter.

Arkitekt Hannele Grönlund och keramiker Erna Aaltonen med symboliska tillväxtfrön. Foto: Salla Keskinen

75


Ännu under 1990-talet var Fiskars ett döAnna Paljakka: ende bruk. Fiskarsbolaget hade flyttat sin produktionsanläggning bort från orten. När folk Skribenten är redaki arbetsför ålder, i synnerhet unga människor, tör, bosatt i Fiskars och flyttade bort, övergavs husen och servicenivån medlem i andelslaget dalade. År 1987 blev Ingmar Lindberg chef för Fiskars fastighetsverksamhet. Han börjaOnoma. de utveckla projektet ”ett levande bruk”. Fiskars var ett tacksamt objekt, eftersom bolaget ägde största delen av marken och byggnaderna. Det fanns alternativ, så som en golfby. Men designen vann. Inko Lindberg började målmedvetet utveckla idén. När man ville locka kreativa människor att slå sig ner i bruket visade Fiskars natur, kulturlandskap och traditioner upp sin attraktionskraft. Bland dem som lockades till bruket fanns namnstarka formgivare. Efter några år fanns det fler intresserade inflyttare än det fanns tomma, oftast nedgångna, byggnader. De nya invånarna slog sig samman till den första sommarutställningen som hölls 1994. Två år senare organiserade man sig till ett andelslag för hantverkare, formgivare och konstnärer som senare fick namnet Onoma. Säsongsavslutningen hösten 2015 i Lokalen i Fiskars drog fullt hus. Foto: Salla Keskinen

76


Andelslagets verksamhet koncentrerar sig på tre huvudområden: utställningar, butik och konstnärsresidens. Utställningarna har under Onomas nästan 20-åriga verksamhet ordnats främst i Fiskars bruk, först i Kopparsmedjan och sedermera i Magasinet. Totalt har ett femtiotal utställningar ordnats. För att organisera utställningarna och delta i dem krävs en fortsatt kreativitet, idérikedom och förnyelse av hela samfundet. Dessutom ställs man inför ekonomiska realiteter. Flera gånger har utställningarna fortsatt från Fiskars till andra ställen i Finland. Utställningarna har också satts ihop specifikt för andra länder, t.ex. Japan, Mexiko och Ungern. När jag skriver detta i november 2015 deltar Onoma i en stor utställning i Sydkorea, i Finlands institut i Tokyo respektive i Paris. Onomas utställningsproducent utvecklar utställningsverksamheten tillsammans med andelslagets konstnärliga delegation. Förutom utställningarna upprätthåller Onoma en egen butik i Fiskars. Onoma Shop som ligger i Tornursbyggnaden är hela andelslagets skyltfönster utåt. Sloganen Locally Made (lokalt tillverkat) har visat sig vara effektiv. Ett betydelsefullt tillägg till Onomas verksamhet är konstnärsresidenset, det vill säga gästateljéprogrammet som startade år 2006. Under tio års tid har 125 konstnärer från olika områden hunnit vistas i residenset på Skomakarbacken.

Läckerheter bakade av damerna i nöjesgruppen och sensommarens blommor i ett fat skapat av keramiker Riitta Talonpoika. Foto: Salla Keskinen

77


En tredjedel av andelslagets medlemmar på bron vid kvarnen i Fiskars bruk. Foto: Salla Keskinen

Konstnärerna har valts från en stor grupp ansökande ända från Latinamerika och Australien. Detta har gett upphov till en ny dimension och ett nytt interaktivt nätverk för andelslagets medlemmar. Onoma har också hittat sin roll som aktör i den egna byn. Föreningen för främjande av kultur, hantverk och konst TAKO har fått nya utrymmen i den gamla skolbyggnaden. Föreningens mål är att utveckla och prova på kulturutbildning från olika genrer i Fiskars bruks kulturmiljö i samarbete med de lokala experterna. Skolans elever har visat sig vara en tacksam målgrupp. Onoma förbereder sig att fira sina 20 år med tillförsikt och med sikte på framtiden.

78


Maarit Lassila Översatt från finska av Sophie Kawecki.

Galleri Karaija Galleri Karaija, som har specialiserat sig på inhemska konst- och hantverksföremål, är inhyst i den gamla prästgårdsladugården i Ingå. När jag flyttade till Ingå år 1995 lade jag märke till att något var på gång i den vackra stenladugården mitt i byn. Där träffade jag Raija Toivonen-Kalsola, en målmedveten dam som var i färd med att förverkliga sina drömmar. Efter ett ingående städnings- och renoveringsarbete kunde galleriet öppna för allmänheten sommaren 1996. Raija blev min första vän i Ingå. Jag har haft den stora glädjen att följa denna stenbyggnads utveckling som kulturellt hem ända från första början. Det sägs att kvinnor i gruppen medelålders och äldre är de flitigaste kulturkonsumenterna. Detta stämmer bra in på alla tre företagare som innehaft Galleri Karaija. Mellan Raija och mig styrdes galleriet av Annikki Kilpi (1999–2010) och hittade under denna tid vänner bland fågelentusiasterna. Jag är själv en

Foto: Galleri Karaija/Maarit Lassila

79


Foto: Galleri Karaija/Maarit Lassila

produkt av mitt eget företag såtillvida att jag har vuxit med företaget, som hjälpreda, konstnär och till sist som företagare sedan 2010 när Annikki Kilpi gick i pension. I egenskap av finländskt galleri skiljer vi oss trots allt från vad som är kutym, eftersom vår publik är mer mångfacetterad. I synnerhet män och unga människor intresserar sig för natur och fåglar. Den ursprungliga, inhemska linjen har från första början varit ett bra val och ett värde som jag också själv stöder. Vårt viktigaste mål är att främja och stöda finländsk kultur och inhemskt arbete. Detta är något som Galleri Karaija har hållit fast vid under alla år. Jag värdesätter också äkthet och ärlighet mer än ekonomisk vinning. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Det är dock inget lätt val och ger inga snabba vinster. Galleri Karaija är därför också en stor vän och förespråkare av långsamhet och Slow-kultur. Ett arbete som görs för hand, med egna händer, kräver alltid sin tid och sina mentala resurser. Hantverksmetoderna bygger ju på långa traditioner och erfarenheter som förmedlats från generation till generation. Varje föremål som tillverkas för hand föds sakta, med eftertanke och kärlek. Den tid som en levande människa har lagt ner på föremålet avspeglas i det. Själv tror jag att det är detta som kommer fram också i responsen från kunderna. Många nämner den speciella frid och harmoni som vilar över Karaija. 80


En annan aktuell fråga i dagens samhälle är produkternas etiska ursprung. Detta har aldrig varit ett problem i Karaija. Jag känner personligen varje konstnär och hantverkare vars produkter jag säljer. Flera av dem är gamla studiekamrater och jag har hälsat på i deras arbetsrum. Bakom varje produkt finns ett ansikte och en egen berättelse, en helt unik födelsehistoria och utvecklingsbana. För mig personligen innebär det här en enorm resurs. Vi lever ju i en värld där billighetsindustrin grovt bryter mot både mänskliga rättigheter och århundraden av traditioner med tillhörande kulturvärden. Investerarna stjäl kallhamrat olika folktraditioner för att kunna få arbetet gjort med billig arbetskraft i ett land på andra sidan jordklotet, oftast under omänskliga förhållanden. På det här sättet förvrids den ursprungliga idén med en äkta kedja från generation till generation och ett värdefullt arv till en nidbild av massiva mått. Likväl förändras och digitaliseras världen. Jag hoppas och tror att medvetenheten om problemen ökar och att också människor som bor i fjärran länder kommer att komma oss närmare. När allt fler arbetsuppgifter tas över av maskiner kommer människans humanistiska värde att stiga. Värdet på sådant arbete som maskiner inte kan utföra kommer att växa. Kreativt arbete i alla former är just sådant arbete. Utöver välmående och etiskhet finns det ett annat fenomen som främst är förbundet med konst, ett fenomen som förstummar. Det handlar om dimensioner och element som det är svårt att sätta ord på. Ibland talar man om hänryckning. Det kan också röra sig om känslor i mindre skala; man upplever att konsten talar till en eller berör. Ett konstverk som berör väcker vanligtvis en inre dialog i en människa, en dialog som söker svar på djupare frågor än på rent vardaglig nivå. Det handlar om existentiella, grundläggande frågor så som: vem är jag? Varifrån kommer jag? Vad är meningen med mitt liv? Jag får bevittna också sådana upplevelser i Karaija. Konsten har även förmåga att öppna dörrar i en människa som inga andra nycklar lyckats låsa upp. Konsten äger också en förunderlig förmåga att kommunicera från en människa till en annan. Utan vidare innebär ovannämnda faktorer att hantverk är ekologiskt. Det här beror dels på att hantverkarna lever knapphändigt och således ofta använder sig av återvunnet material och naturvänliga metoder. Dels beror det på att handgjorda produkter, tack vare de långsamma tillverkningsmetoderna, aldrig någonsin massproduceras. Sällan slutar dessa produkter sina dagar på avstjälpningsplatsen, utan de får istället status som familjeklenoder som går i arv. Ytterligare en positiv inverkan kan läggas till listan och den har att göra med det lokala. Även om de direkta effekterna på sysselsättningen än så länge har varit blygsamma, så förefaller det som om detta offentliga rum i en liten by, där goda idéer och djupa tankar föds, ändå aktiverar och för samman sådana män81


niskor som annars aldrig skulle mötas. Också för varje konstnär och hantverkare som ställer ut sina föremål i Karaija är utställningen och den respons som de får mycket viktig för deras utveckling. Man kan aldrig veta hur långa stigar de första stegen kan leda in på. Vi har jobbat mycket långsiktigt och tvärkonstnärligt. Denna uthållighet invaggar både konstnärerna och kunderna i trygghet. Vi rider inte på korta trendvågor utan bygger också för morgondagen genom hållbart arbete. Konserterna som hållits i Karaija och många andra konstevenemang har också ökat samarbetet mellan olika konstformer och stött t.ex. barns och åldringars möjlighet att uppleva och utöva konst. Kultur och konst spelade en gång i tiden en avgörande roll när vårt land blev Finland. Men kulturen lever och utvecklas ständigt som en del av människans liv. Vi lever som bäst i en tid av stora förändringar, både globalt och med europeiska mått. Flyttrörelserna som förorsakats av krig påverkar också oss och vår kultur. Inåtvändhet eller oförmåga till samarbete är inga lösningar på framtidens problem. Jag har därför som mål under min tid i Galleri Karaija att utöver naturvänligt tänkande också utveckla samarbete bland annat med grannländerna. När vi nästa år firar vårt 20-årsjubileum hoppas jag att världen skulle vara lite fredligare, men konstvärlden desto livligare. Jag hoppas att den kreativitet, glädje och energi som föds ur skapandet skulle nå stor spridning och fylla allt fler hjärtan. Varmt välkomna till Galleri Karaija!

82

Maarit Lassila:

”Jag lever och förundras genom att skapa konst, jag har alltid varit en idealist och jag tror på den goda kraft som skönhet skänker. Jag strävar också efter att stöda andra hantverkare och konstnärer i deras arbete, för jag tror att världen behöver mjukare värderingar och djupare tankar.” Konstmagister Maarit Lassila är bildkonstnär och företagare. Hon upprätthåller Galleri Karaija i Ingå. Foto: Liia Pienimäki


Arja Alho

Lux Musicae – en rik kulturoas Musikfestivalen Lux Musicae är både lokalt och nationellt känd som en konstnärligt högklassig konsertserie. Lux Musicae är starkt förankrad i Sjundeås rika kulturarv som får sin styrka ur den levande tvåspråkigheten. En central del av evenemanget är att åhörarna får uppleva finesserna i musiken och tystnaden, ljuset och mörkret med alla sina sinnen. Lux Musicae har sedan år 2000 kombinerat novembermörkret med musikens ljus. Lux Musicaes nyckelord är ny och gammal musik och man har satsat på att utöka utbudet så att det omfattar jazz, världsmusik, pop och rock samt utbildning. Den grundläggande tanken bakom Lux Musicae är att kunna utnyttja den unika konsertmiljön i Sjundeå och fylla den med musik. Till sitt förfogande har festivalen Sankt Petri kyrka från 1400-talet och Sjundby gård från 1500-talet.

Pianisten Laura Mikkola. Foto: Martti Raevaara

83


Bilder från premiären för skoloperan Drottningens kammare. Foton: Martti Raevaara

84


Kompositören Kimmo Hakola inledde sin verksamhet som Lux Musicaes konstnärliga ledare år 2015 och är mycket imponerad av Sjundeå: ”Sjundeå är en speciell kommun i Nyland. Slott, herrgårdar, den medeltida kyrkan, badet, Aleksis Kivi och den frodiga, välbärgade landsbygdsidyllen erbjuder en unik miljö för att njuta av det finländska kulturkapitalet med alla dess årstider. Sjundeås historiska arv och speglingarna av det tänjer vår fantasi till en inspirerande blomstring.” Ett av målen som Hakala lagt upp är att Lux Musicae ska vara en del av årscykeln i Sjundeå. Likaså är avsikten att bättre förankra evenemanget och de övriga produktionerna som arrangeras i Sjundeå genom samarbete med både skolor, föreningar och lokala företag. Föreningen som arrangerar Lux Musicae har som mål att ge musikpubliken bildning och genom det också stärka gemenskapen och respekten för diversitet. Den här visionen är inte bara något som finns på pappret utan den omsätts också i praktiken. Det sextonde Lux Musicae-evenemanget arrangerades i samband med Sjundeå kommuns 555-årsfest. På Sjundeådagen arrangerade vi en picknickkonsert. På konserten uppträdde folkmusikduon Puhti och Ile Kallios Big Rock Band. Nu pågick själva Lux Musicae inte bara ett veckoslut utan en hel festivalvecka. Under hösten producerade alla elever i årskurs 6, oberoende av modersmål, skoloperan Drottningens kammare. Den levande och unika skoloperan föddes så att eleverna skrev texter om kammarens prinsessor och drönare, som lever i en stor myrstack. Texterna handlade om frihet. Instrumenten som användes var slagverk: boomwhackers (ihåliga rör som man kan slå ihop eller mot golven och som ger olika ljud), klockspel, xylofoner och olika bitinstrument. Riikka Talvitie komponerade musiken till Drottningens kammare. I arbetsgruppen ingick lärare från Aleksis Kiven koulu, Päivärinteen koulu och Sjundeå svenska skola samt teaterregissör Emmi Komlosi. Skoloperan visades för alla elever, föräldrar och övrig Sjundeåpublik under Lux Musicae. Allt som publiken hörde och såg under festivalen sammanfattades kring temat Prinsessan leker. Temat innefattade ett brett utbud av ny och gammal musik, romantiken icke att förglömma. Vi hörde under festivalen fyra nya verk som uruppfördes. Bland dessa fanns världspremiären av den japanska tonsättaren Aki Itos monodrama, Kimmo Hakolas Im memoriam som uppfördes vid minneskonserten för Stella Parland, Riikka Talvities verk som utnyttjade kända finska folksångmelodier och Lauri Kilpiös verk som baserade sig på biskop Irja Askolas text. Lux Musicae har alltid värderat kontakt med barn och ungdomar högt, också asylsökande och flyktingar. Som ett exempel ordnades år 2013 en gratiskonsert där unga västnyländska musikentusiaster uppträdde med Terry Rileys In C. 85


Det var frågan om ett särskilt pedagogiskt projekt som koordinerades tillsammans med musikinstituten i Kyrkslätt och Västnyland. Eftersom sammansättningen av verket var öppen förenade projektet inte enbart unga musiker utan även individer över språk- och kommungränser samt över ovanliga musikinArja Alho strumentkombinationer. En av höjdpunkterna under Lux Musicae år är sedan 2015 verk2015 var pianisten Laura Mikkolas konsert. samhetsledare för Lux En av romantikens mest fascinerande komMusicae och har innan positionsformer är nocturnen. Nocturnerna är sjungande och poetiska kompositioner. dess varit aktiv i styFrédéric Chopin tonsatte under sin livstid relsen. 21 nocturner. Dessa intima verk hör man i allmänhet inte i sin helhet under en konsert. Men pianisten Laura Mikkola skapade i Sjundeå kyrka en tjusning av nocturnerna. Också i framtiden vill Lux Musicae bidra till att upprätthålla kulturlivet i regionen och därigenom gynna ortsbornas välmående, gemenskap och öka deras förståelse för varandra. Målsättningen är också att locka konsertpublik från huvudstadsregionen med högkvalitativa konserter i Västnyland. En konsert där man välkomnas av skenet från stockljus i det dystra novembermörkret är garanterat en annorlunda konsertupplevelse. Lux Musicae har genomförts med talkokrafter. Lokala föreningar och andra frivilliga deltar i evenemanget bl.a. genom att sköta parkeringen, tillverka och bränna stockeldarna, sköta skyltningen till konsertplatserna samt genom att ta hand om biljettförsäljningen vid dörren (bl.a. Sjundeå FBK, Sjundeå IF, Sjundeå företagare, Siuntio/Sjundeå Lions Club och församlingarna i Sjundeå). Därför är det viktigt att upprepa detsamma som bildningschef Jukka Pietinen skrev i sin hälsning till festivalpubliken: “Evenemanget Lux Musicae är ett utomordentligt exempel på hur hängivna och aktiva kommuninvånare i en liten kommun kan skapa ett högklassigt evenemang. Lux Musicae hör till de mest betydelsefulla kulturevenemangen i Sjundeå kommun.”

86


Fredrik Åberg

Med avstamp i bygden för dess andliga odling Västnyländska kultursamfundets roll och betydelse 1974–2015 Skriftställarskap 1974–2015 Västnyländska kultursamfundet grundades år 1974 av en grupp intellektuella med ett litterärt och historiskt intresse för sin bygd. Man ville slå vakt om västra Nyland och dess särart i skrift. Bygden betraktades allmänt som en kulturell helhet under denna tid, på 1970-talet. Därtill var man samhälleligt och politiskt organiserad som ett landskap (regionplaneförbund) bland rikets övriga landskap (republikanska byggstenar). Av denna anledning var det naturligt att föreningens aktiva också började utge Västnyländsk årsbok år 1977. Denna årsbok hade sina motsvarigheter i Åländsk odling och Österbottnisk årsbok. Man tog på sig ett stort ansvar i akt och mening att förkovra kunskapen samt i skrift förklara och berätta om bygden, dess historia och aktuella årliga händelser. Föreningen har utgett sammanlagt 15 (inklusive andra upplagan av Gnäggetboken) volymer i sin skriftserie, 11 enskilda böcker eller verk och 38 volymer av Västnyländsk årsbok (1977–2015). Föreningen kännetecknas också av dokumentär skrift, som är av betydelse och intresse för allmänheten och eftervärlden – och Fredrik Åberg: av skriftliga spår från Bromarf i väst till Kyrkslätt i öst. Rektor vid Hangö

sommaruni sedan 1996,Västnyländska kultursamfundets mångårige sekreterare och ordförande under 1990–2000-talen.

Kulturförmedling på beställning – Luckan Raseborg startar år 2002 Under slutet av 1980-talet etablerades med stor framgång landets första Luckan i Svenska Teaterns korridorer av kulturkrafter från huvudstaden. Proaktiva Svenska kulturfonden 87


Under Bokkalaset 2015 presenterade Kjell Ekholm och Nalle Lindqvist Gnägget-boken, med Bitte Westerlund i Bittes Bokbar. Foto: Emilia Nyberg

beslöt därför understöda vidare etablissemang också för andra intresserade föreningar i landet. Västnyländska kultursamfundet hakade på och med Svenska kulturfondens garantibidrag kunde man anställa en projektsekreterare med ansvar för att utveckla Luckan-verksamheten i bygden. Vid invigningen i Fokus trapphus i Karis stad år 2002 döptes kulturförmedlingspunkten till Luckan Raseborg. Med denna etablering inleddes också ett strategiskt betydelsefullt nära samarbete med Karis, framför allt stadens kulturbyrå och biblioteksväsende. Föreningen och staden etablerade personliga kontakter och samarbetsformer som drygt tio år senare blivit ännu starkare, dessutom omfattande hela dagens Raseborg. Västnyland har förvandlats kraftigt de senaste femtio åren. Den finska invandringen har förfinskat många av bygdens orter och förändringar i landets politiska samhällsstrukturer har marginaliserat vår bygd till en landsända och ett bihang till huvudstaden. Det var mot en sådan förändring som samfundet såg sig om för att bredda sin egen kulturella verksamhet i slutet av 1990-talet. Svenska kulturfondens beslut att stöda Luckan-verksamheten i landet kan ses i samma belysning.

88


Stegen till en kulturbärande medborgarrörelse i fondbidragens förlovade tidevarv 2003–2015 Luckan Raseborg arbetade bokstavligen i korsdrag de första åren i Fokus trappuppgång. Samtidigt hade man år 2005 anställt en permanent verksamhetsledare, Annette Ström. Hon har lyckats leda verksamheten i en mycket gynnsam riktning med egen kulturproduktion och stärkta kulturnätverk i olika former. Den gamla lokalen blev fort oändamålsenlig och därför flyttades föreningens kontor och Luckan Raseborg år 2012 till Tryckis, där Västnyländska Ungdomsringen (VNUR) hade sin scen och sitt kansli. I föreningens nya utrymmen kunde man sedan skapa en egen liten arena för kulturarbete av olika slag. Numera handlar föreningens verksamhet inte bara om skriftställarskap, utan också om barnkultur, teater, konst, bokkalas... Utvecklingen de senaste femton åren har varit lavinartad och samarbetspartnerna är många: staden Raseborg, föreningen Pomoväst, de andra Luckorna i landet, Produforum, galleri Zebra, Kulturhuset Karelia och Pro Gardberg Center, Ekenässällskapet, Raasu (Raaseporin suomenkielinen kulttuuriyhdistys), Raseborgs 4H, Nordiska skärgårdssamarbetet m.fl. Man har även medverkat i bildningsarbetet kring olika kurser med bygdens skolor och bildningsorganisationer. Föreningen har under historiens gång beviljats understöd av framför allt Svenska kulturfonden och de senaste åren i betydande grad också av bl.a. Pomoväst r.f. (EU), Föreningen Konstsamfundet och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse samt olika projektbidrag av Raseborgs stad och de västnyländska sparbanksUnder Bokkalaset 2015 fick allmänheten lördagen den 7.11 träffa författarna i bokbussen. Anna Gullichsen läser ur sin bok Betty är en speciell sorts ko. Foto: Emilia Nyberg

89


stiftelserna. Bland övriga bidragsgivare märks t.ex. Arbetets vänner (huvudföreningens kulturfond), Förbundet Hem och Skola, Hem och Skola vid Höjdens skola, Kulturfonden för Finland och Norge, Kulturfonden för Sverige och Finland, Letterstedska föreningen, Lisi Wahls stiftelse, Nylands konstkommission, OsCara Knuutinen besökte under Bokkalaset 2015 årskar Öflunds stiftelse, Stiftelsen kurserna ett i Raseborgs skolor. Här i Höjdens skola. Brita Maria Renlunds Minne, Foto: Emilia Nyberg Stiftelsen Emelie och Rudolf Gesellius fond, Svenska folkskolans vänner, William Thurings stiftelse, samt alla de västnyländska kommunerna. Med sina hundratal föreningsmedlemmar och vittomspännande och -förgrenade kulturverksamhet har Västnyländska kultursamfundet de senaste 15 åren utvecklats till en kulturbärande medborgarrörelse där folk och intellekt förenas i kultur och andlig odling. Västnyländska kultursamfundet är idag en betydelsefull folkrörelse i bygden.

Pilotprojektet Kulturstigen testades med Pojo kyrkoby skolas klass 5–6. Här tar eleverna foton i Fiskars bruk för de egna animerade berättelserna. Foton: Annette Ström

90


Holger Wickström

Tryckeriteatern – från dröm till verklighet En betraktelse över skeden under 20 år av teaterns existens Ett gyllene läge 1995 Tryckeriteaterns årsdag är fixerad till den 6:e november, eftersom det var den dagen år 1995 som den första publiktillställningen arrangerades i före detta Karis Tryckeris hall vid Torggatan i Karis centrum. Tanken att här skapa ett kulturhus för bland annat teater, dans och musik hade aktualiserats i Västnyländska Ungdomsringens styrelse på våren samma år. Tryckeriproduktionen i huset hade upphört år 1992 och största delen av tryckerihallen hade stått oanvänd sedan dess. En del av utrymmena hade därefter varit uthyrda för ett gym och solarium, men när dessa hade flyttat ut uppstod våren 1995 ett oväntat gyllene läge att förverkliga en länge närd dröm. Andra omständigheter som på gynnsamma och avgörande sätt kom att inverka på händelsernas gång, var bl.a. Västra Nylands Folkhögskolas (VNF:s) beslut våren 1995 att utvidga sitt kursprogram med en ettårig teaHolger Wickström: terlinje fr.o.m. höstterminen samma år. En teaterutbildning i VNF:s regi hade före det Kulturarbetare i Karis, varit föremål för diskussioner mellan skolans frilansare etc. (VNF:s) och ungdomsringens (VNUR:s) ledning. VNF hade upplevt en expansiv period Ordförande för Västnymed god ekonomi och med sina ca 200 stuländska Ungdomsringderande aspirerat på positionen som Finlands en 1984–2003. största folkhögskola. Också VNUR hade fått 91


Tryckeriteaterhuset. Foto: Aila Biström

ny vind i seglen efter en rad succéföreställningar på Raseborgs sommarteater (The Sound of Music 1993, Stormskärs Maja 1994 och Emil i Lönneberga 1995).

Inget nytt under solen Tankar på kulturhus i Västnyland hade genom åren framförts i olika repriser och på olika håll. Sålunda hade t.ex. en grupp aktivister i Karis och Pojo undersökt den f.d. grepfabriken i Billnäs bruk och även låtit arkitektstuderande Mikko Soininvaara som examensarbete vid Tekniska högskolan göra ritningar för ombyggnad av fabrikskomplexet till teater- och konserthus med arbetsnamnet Forum Billnäs. Ledningen för såväl Karis stad som Pojo kommun visade ett artigt intresse för projektet, men kostnadsberäkningarna på några miljoner mark visade sig alltför höga och avskräckande. Till saken hör att 1990-talets ekonomiska depression drabbade kommunerna allra hårdast just dessa år, 1994–95. Forum Billnäs begrovs i stillhet. Redan på 1970-talet framkastade ordförande för Karis stads kulturnämnd, Sven Nordberg, en tanke om att bygga om Karis FBK:s hus ”Brankis” till kulturhus genom en tillbyggnad för scenutrymmen på gårdssidans terrass. Andra

92


objekt som varit föremål för teater- och konserthusspekulationer är Bio Pallas och några av gymnastik- och festsalarna i Karis stads skolor.

Dramatisk start och snabba ryck VNF antog elever till sin teaterlinje under sommaren 1995 samtidigt som man inom VNUR undersökte möjligheterna att hyra in sig i f.d. tryckeriet. VNF:s teaterlinje inledde sin hösttermin vid månadsskiftet augusti–september på hyra i Karis brandkårshus medan förhandlingarna om tryckerihuset ännu pågick. Som en följd av en olycka, som en elev råkade ut för på det slitna trägolvet, uppstod emellertid ett akut behov av att flytta teaterlinjen till något annat utrymme. Efter muntlig överenskommelse med direktören för Ekenäs Tryckeri Ab – ägare till tryckerihuset i Karis – flyttade teaterlinjen över gatan och in i tryckerihallen där några stora tryckpressar ännu stod kvar i väntan på att bli borttransporterade. I samma veva med att Svenska Teaterns ledning besökte Ekenäs och Karis, för att sondera möjligheterna till utlokaliserade föreställningar, hölls en presskonferens där konceptet för Tryckeriteatern presenterades.

Tryckeriteaterkonceptet och tillståndsbyråkratin Efter att VNF-teaterlinjen i början av oktober hade flyttat in, utvecklades en febril aktivitet i euforisk anda och ett första hyresavtal uppgjordes mellan VNUR och Ekenäs Tryckeri Ab. Avtalet gällde en drygt sju månaders försöksperiod under tiden 1.11.1995–10.6.1996. Det förlängdes sedan med tre månader till 31.8. Samtidigt ingick VNUR och VNF ett avtal om fördelning av kostnaderna. Huvudman för projektet var Västnyländska Ungdomsringen. Efter försöksperioden skulle parterna utvärdera erfarenheterna och bedöma möjligheterna för fortsatt utveckling på längre sikt. En första plan uppgjordes innehållande ritningar och beskrivningar av de elementära åtgärder som var nödvändiga för att få den 530 m2 stora Tryckeriteatern godkänd av myndigheterna som permanent samlingslokal. Ritningarna gjordes av byggmästare Guy Enberg. Att få alla nödvändiga och efterlängtade tillstånd visade sig dock vara betydligt svårare än man från början hade tänkt sig. För en del av de involverade teaterentusiasterna blev konfrontationen med den hårda offentliga tillståndsbyråkratin en närapå traumatisk upplevelse, som endast uppvägdes av den starka pionjäranda och skaparglädje som fyllde Tryckeriteatern under de första åren. Fram till hösten 1998 var man därför tvungen att hanka sig fram med tillfälliga överenskommelser med myndigheterna, vilkas tålamod dock småningom hade börjat tryta. Men tack vare en ny och grundligare planering lyckades teatern få ett tidsbundet tillstånd på tre år fram till hösten 2001. Som ansvarsperson för 93


Tryckeriteatern med sin stora scen och lutande läktare. Foto: Holger WickstrÜm

94


planeringen fungerade Karis f.d. stadsingenjör Olof Lönngren med Elis Brandtberg som ansvarig byggmästare. För vvs- och elplaneringen anlitades legitimerade entreprenörer från den västnyländska regionen.

Stora kostnader och ebb i kassan De största ändringarna som förutsattes av myndigheterna var bl.a. fördubbling av den maskinella luftkonditioneringen, reservutgång mot Torggatan, invalidramp vid ingången, invalidtoalett, separata omklädningsrum och duschar för damer och herrar, städskrubb och rökavgångsluckor. Den första versionen av publikläktaren ansågs för svag, så den måste ritas på nytt och byggas om. Under de två första åren hade man behövt det kommunala räddningsverkets besiktning av utrymmena inför varje ny produktion, vilket var ett stort stressmoment för ansvarspersonerna på teatern. Stressande var också de stora och oförutsedda kostnader som ändringsarbetena under de första åren hade förorsakat. Stadsstyrelsen i Karis beviljade på våren -97 ett välkommet extraordinarie bidrag, som täckte en del av underskottet, men finansieringsbehovet var betydligt större. I sin nöd vände sig VNUR till Svenska kulturfonden vars representanter under ordförande Pär Stenbäcks ledning besökte Tryckeriteatern i juni 1998. Besöket var framgångsrikt för teatern. Några månader senare kom det glädjande beskedet att ett första kännbart understöd från fonden hade beviljats. Och dessutom vissa löften om mera pengar på kommande. Tack vare dessa stora understöd från Svenska kulturfonden klarades de viktigaste ändringsarbetena av och hösten 2001 kunde stadens byggnadsinspektion äntligen utfärda det slutliga tillståndet för samlingslokal, som tillåter upp till 240 personer att samtidigt vistas i teaterns utrymmen. I de olika skedena av ändrings- och ombyggnadsarbetena medverkade ivriga talkojobbare från VNUR, långtidsarbetslösa från arbetskraftsbyrån och elever från VNF:s teaterlinje.

Rivstart och eufori Tryckeriteatern fick trots de stökiga och dammiga ändringsarbetena en rivstart även i fråga om publikevenemang. Under hösten 1995 ordnades förutom invigningen på Svenska dagen, Birgitta Ulfssons lyrikafton 18.11 och 4.12 den finskspråkiga teaterföreställning Peti. Under våren och hösten 1996 ordnades sedan hela 62 st föreställningar och öppna publikevenemang. Mest uppmärksamhet tilldrog sig VNF:s och VNUR:s gemensamma mastodontproduktion Maratondansen i teaterlinjens huvudlärare Erik Pöystis regi som hade premiär i februari inför fullsatt publik. I produktionen medverkade också andra från VNF:s konst95


och kulturprogram såsom dans, bildkonst och foto. Lärkkulla folkakademi medverkade med en grupp musikstuderande som bildade föreställningens orkester. VNUR:s insats bestod bl.a. i anläggnings- och scenteknik samt marknadsföring och ekonomiförvaltning. Maratondansen var en publiksuccé med över 2 000 åskådare och kom att bli startskottet för en lång rad uppmärksammade produktioner på Tryckeriteatern.

Föreställningar på löpande band Under Tryckeriteaterns 20-åriga existens har över 1 000 publiktillställningar ordnats i teaterns utrymmen. Ca 80 % har varit teaterföreställningar och de övriga olika slag av konserter och uppvisningar. Till dessa har räknats in långt över 100 000 besökare. Med tiden har det etablerats en årlig produktionscykel i vilken permanenta element utgörs av VNF-teaterlinjens elevproduktion på våren, tätt följd av Hurja Piruettis stora dansshower. På hösten och vintern har det funnits rum för såväl gästspel från bl.a. Åbo Svenska Teater som för VNUR:s ”egna” produktioner av bl.a. revyer och farser. Enstaka konserter med både orkestrar och körer har kunnat pressas in på schemat tack vare rörlig scenografi och scenteknik.

Den egna produktionen Black comedy uppfördes under hösten 2014. Foto: Johan Lönnberg

96


Ett foto ur Hurja Piruettis dansuppvisning Cats våren 2015. Foto Chris Senn

Huvudlärarna vid VNF:s teaterlinje har var för sig bidragit till Tryckeriteaterns profilering. Och det har skett delvis i olika riktningar. Erik Pöysti hade som pionjär möjligheten att börja från tomt bord med Maratondansen som hade premiär i februari 1996. Därefter följde Djurfarmen (1997), Tiggaroperan (1998) och Blodsbröder (1999). Under hösten 1999 och våren 2000 arbetade Chris af Enehjelm som vikarierande linjechef och i hennes regi sattes pjäsen Vårens uppvaknande upp. År 2001 var Erik Pöysti tillbaka med uppsättningen av Mästaren och Margarita. Under åren 2002–2004 verkade Julian Garner som huvudlärare och under hans ledning satte teaterlinjen upp hans egna pjäser Mera ljus & Björnskinn (2002), Barnens kungarike (2003) och Hanna Åkerfelts Var världen vänder (2004). Hösten 2004 övertog Åsa Salvesen teaterlinjen och hon kom att leda den i åtta år med en tydlig profilering på klassiker som Romeo och Julia (2005), Hamlet (2006), En midsommarnattsdröm (2007), Ett drömspel (2008), Kalevala (2010 i Stora smedjan i Billnäs), Till Fedra (2011), Mor Courage (2012) och I väntan på Godot (2013). Från och med hösten 2013 leds VNF:s teaterutbildning av Tom Lindblom och i hans regi har elevproduktionerna Woyzeck (2014) och Peer Gynt (2015) satts upp.

Ungdomsringen och Kultursamfundet flyttar in och ihop Tryckeriteatern har från första början fungerat som samlings- och övningsutrymme för VNUR:s årliga storsatsning på Raseborgs sommarteater. Denna 97


funktion var ett av huvudmotiven för VNUR:s medverkan i Tryckeriteaterprojektet. Förankringen i detta kulturhus har förstärkts efter hand med bl.a. inrättandet av tekniklager, teatergarderob och arkiv i f.d. parkeringshallen i husets källarvåning. Teatergarderoben, som hösten 2009 efter branden i Gamla Bastun i Ekenäs flyttades till Tryckeriteaterns källare, har expanderat kraftigt och omfattar numera över 5 000 dräkter. Hösten 2012 återlämnade VNUR Gamla Bastun till Raseborgs stad och flyttade sitt kansli till utrymmen i anslutning till Västnyländska kultursamfundets Luckan Raseborg, som också verkar i Tryckeriteaterhuset. Härigenom uppstod betydande synergieffekter i fråga om Tryckeriteaterns administration och löpande rutiner. Hela fastigheten har sedan sommaren 2009 övergått i Fastighets Ab Torggatan 1–3 i Raseborgs ägo. Bakom fastighetsbolaget står Svenska kulturfonden som en solid garant.

98


Magnus Lindberg

Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse Göran Schildt Regatta, en kulturell regatta Christine och Göran Schildts stiftelses huvudsyfte är att stärka kulturkontakterna mellan Medelhavsområdet och Finland. Det förverkligar stiftelsen bland annat genom att ordna evenemang där representanter från dessa kulturområden får mötas och lära av varandra. Ett av dessa evenemang är Göran Schildt Regatta. Under regattan exporterar Villa Schildt varje år kulturutövare från Västnyland till den lilla ön Leros som ligger i den sydöstra delen av Egeiska havet. Evenemanget är inte enbart till för kulturintresserade seglare utan passar även vanliga kulturresenärer. Villa Schildt ordnar nämligen årligen en regattaresa tillsammans med Frimanresor. På så sätt kan man vara med om allt kulturprogram i samband med regattan utan att behöva sätta foten ombord på en segelbåt.

Kortfattad historik Författaren Göran Schildt dog den 24 mars 2009 och redan samma år föddes tanken på att ordna en segling för att hedra hans minne. Eftersom hans båt Daphne har haft en hemhamn på Leros ända sedan 1965 var det naturligt att minnesseglatsen skulle fungera utgående från Leros. Göran Schildts minnesseglats genomfördes första gången som en havskappsegling runt ön Leros. Detta var den 22 september år 2010. Antalet seglare som då deltog uppgick till cirka hundra stycken. Festligheterna pågick i tre dagar och utöver själva seglatsen hölls både en öppningsceremoni och en avslutningsceremoni. Bägge innehöll ett digert kulturellt program. Själva öppningen gick av stapeln i biografen i Leros största stad Lakki och avslutningen firades i Nautiska Klubbens utrymmen. Eftersom den första Göran Schildt-havskappseglingen var en stor framgång beslöt man att göra den till ett årligen återkommande evenemang som även ingår i det hellenska seglingsförbundets årsprogram. År 2011 genomfördes Göran Schildts minnesseglats den 21 september. Det blåste över sex Beaufort och arrangörerna beslöt att förkorta tävlingsrutten till att enbart segla runt Piganous99


sa, en mindre ö öster om Leros på latituden 37˚7’N. I Grekland pratar man om Beaufort istället för meter per sekund när man diskuterar vindstyrka. Över sex Beaufort innebär en vindstyrka som motsvarar minst 14 m/s och det anses vara onödigt hård vind i sådana här sammanhang. Seglingen förlöpte väl och under festligheterna fick deltagarna även lyssna till en ungdomskör från Musikinstitutet Raseborg, ledd av Monica Henriksson. Den 22 september 2012 kunde man igen fullfölja hela seglingen runt Leros trots rätt friska vindar. Kulturprogrammet bestod av föreningen Artemis traditionella musik- och dansframträdanden. När det var dags att planera inför 2013 föddes tanken att utvidga konceptet till en regatta. Göran Schildts minnesseglats hade nu arrangerats tre år och evenemanget var moget att utvecklas till att omfatta flera dagars segling. Detta skulle medföra mera arbete för arrangörerna, men skulle sam-

Magnus Lindberg:

Magnus Lindberg (f. 1965) är tf verksamhetsledare för Christine och Göran Schildts stiftelse. Han har pedagogie magisterexamen (PeM), han är en aktiv fotograf och har illustrerat ett flertal böcker. Inom stiftelsen arbetar Magnus med projekt relaterade till Medelhavsområdet. Ett av hans stora intressen är segling.

Starten har just gått från Agathonisi (2014) och båtarna är ännu i klunga. Foto: Magnus Lindberg

100


tidigt ge en hel del mervärde för regattadeltagarna. Samtidigt kunde tävlingsmomentet tonas ned och samhörigheten seglare emellan betonas. I äkta Göran Schildt-anda kunde man nu också satsa på att upptäcka små exotiska grekiska öar. År 2013 var det således dags för regatta och seglingsrutten var följande: Leros/Lakki – Arki – Levitha – Leros/Lakki. Deltagarna uppskattade konceptet och ”Göran Schildt Regatta/GS Regatta” hade fötts. Både Arki och Levitha är små klassiska öar med väldigt få invånare. På Arki ordnade kulturföreningen Artemis musik- och dansframträdanden. Här uppträdde även en finländsk flickkör från Raseborg. Stranden på den lilla pittoreska ön Agathonisi. Foto: Magnus Lindberg

101


Den österbottniska elvamanna-besättningen ombord på båten s/y Lady Kiki deltog i regattan 2015. Anci Söderlund (stående fjärde från vänster) fungerade som skeppare. Foto: Magnus Lindberg

Inför seglingarnas femårsjubileum år 2014 var förväntningarna stora och då var seglingsrutten följande: Leros/Lakki – Lipsi – Agathonisi – Leros/Lakki. GS Regatta 2014 gick av stapeln den 15–18 september och vädret visade sig från sin allra bästa sida. Det västnyländska kulturbidraget den här gången var en grupp med 22 dansare från Hurja Piruetti som bjöd på ett verkligen högklassigt program under ledning av Katja Köngäs. Scenografen och konstnären Erik Salvesen från Ekenäs medverkade med utställningen Reflektioner. Utställningen bestod av akvareller och oljemålningar som han hade målat på Leros. I regattan deltog hela tjugoåtta båtar från åtta olika länder. Besättningarna bestod av sammanlagt etthundrasextio seglare och därmed uppnådde GS Regatta statusen som den andra största internationella regattan i hela Grekland. Med anledning av femårsjubileet instiftades den så kallade Daphnetrofén på initiativ av den finländska besättningen ”All Jacks”. Pokalen delas ut till den besättning som lyckas respektera de övriga medseglarna som vänner och samtidigt medverka till att göra segling till en njutbar livsstil. Innehavaren av Daphnepokalen är enväldig domare och jury vid valet av ny innehavare. Första gången delades priset ut av ”All Jacks” till s/y Swea och skepparen Åke Hjort med besättning.

102


Nuvarande innehavare av Daphnetrofén är besättningen ombord på den finska båten s/y Seadiana.

Blandade känslor, blågröna tält och annorlunda än planerat Den 13–17 september 2015 ordnades GS Regatta för sjätte året i följd. Det ena året har aldrig varit det andra likt och alla regattor har haft sin särprägel. År 2015 var det nog flyktingsituationen och Greklands krassa ekonomiska läge som gjorde evenemanget extra utmanande för arrangörerna. Ett par dagar innan regattan skulle köra igång meddelade en seglare som varit med om seglingarna sedan starten 2010, att han var med sin båt på ön Agathonisi och att där var så många flyktingar att det var omöjligt att använda hamnen under regattan. Vi hade planerat att segla Leros–Lipsi–Agathonisi–Leros. Rutten fick nu planeras om i sista stund och den lilla ön Arki fick ersätta Agathonisi. Mitt seglarteam brukar alltid chartra båt från Kos. Två personer från vår besättning hade tagit sig till Kos ett par dagar i förväg för att hjälpa till med att

Flyktingar anländer till hamnen i Lakki på Leros. Foto: Magnus Lindberg

103


Alla som medverkade i GS Regattas öppningsceremoni under femårsjubileet 2014. Medverkande Hurja Piruetti från Finland, kulturföreningen Artemis från Leros och en dansgrupp från norra Grekland. Artisten Thomas Lundin och musikern Thomas Enroth uppträder under Göran Schildt Regattas öppningsceremoni i Lakki (2015). Foton: Magnus Lindberg

dela ut matkassar, blöjor och sanitetsartiklar till flyktingarna. Det var en något annorlunda, men betydelsefull, inledning på den årliga seglingsveckan. Alla de grekiska öarna som ligger längs den turkiska kusten är utsatta för ett väldigt hårt tryck av flyktingströmmen och öar som Lesbos, Leros och Kos tar dagligen emot stora mängder flyktingar. Samma kväll regattan skulle invigas fick vi meddelandet att grekiska kustbevakningen plockat upp trettioåtta döda ur havet utanför Leros. Regattan öppningsceremoni inleddes således med en tyst minut för att hedra de omkomna. Femton båtar hade registrerat sig till regattan och elva båtar fullföljde hela regattan, varav fem finska. Det klarnade nämligen i sista stund att domarjuryn som vi brukar anlita var tvungen att vara med och organisera det snabbt påkomna valet i Grekland. Det fanns ingen annan domarjury från de närliggande 104


öarna till förfogande, och vi beslöt därför att tävla endast i en enda klass. Då valde några av de turkiska och italienska tävlingsbåtarna att backa ur. I övrigt gick seglingarna utmärkt, vädret var ypperligt och kulturprogrammet av högsta kvalitet. På Lipsi uppträdde Thomas Lundin med Thomas Enroth och vi kände oss något omtumlade i den stjärnklara natten. Än en gång kunde jag konstatera att Grekland verkligen är de stora kontrasternas land. På en liten ö trängs blågröna flyktingtält och på en annan befinner sig människor mitt i scenariot av en Mamma Mia-musikal. Så olika men ändå så nära. Arki och Agathonisi är ju i princip grannöar. Samma hav som bereder så mycket glädje för seglaren bereder hopp för flyktingen, men samma hav kräver även sina offer. Dag efter dag. Under regattan möts mänskor från flera kulturer och vi lär av varandra. Vi träffas, blir bekanta, hjälper till och har roligt. Idag samarbetar Christine och Göran Schildts stiftelse med många olika aktörer för att kunna genomföra regattan. På lokalplanet i Västnyland och Raseborg har vi en nära kontakt med flera olika konstutövare. Med hjälp av dessa kan vi bjuda på högklassigt finländskt kulturprogram såväl i Finland som i Medelhavsområdet. På Leros jobbar stiftelsen tillsammans med NC Leros, kulturföreningen Artemis och Leros kommun. Vi importerar även kulturutövare från Medelhavsområdet för att kunna erbjuda den finländska publiken ett breddat kulturutbud. Deltagarna i Göran Schildt Regatta cirklar omkring inne i Lakkiviken i väntan på startskottet. Foto: Magnus Lindberg

105


Den finländska besättningen från s/y Seadiana tar emot Daphnetrofén år 2015. Foto: Magnus Lindberg

Siktet inställt på Göran Schildt 100 år Den 12–15 september 2016 är det dags för den sjunde regattan i ordningen. Det blir traditionsenligt program med finländsk kulturexport och det blir första gången vi seglar till ön Patmos. Rutten planeras bli Leros–Patmos–Lipsi–Leros och vi ser med tillförsikt fram emot den sjunde regattan. Ön Leros ligger mitt i händelsernas centrum där en av vårt århundrades största flyktingströmmar passerar. Vi vet inte vad 2016 för med sig, men vi vet att kulturutbyte behövs. Redan nu planerar vi för den största GS-regattan hittills, nämligen den åttonde i samband med Göran Schildts 100-årsjubileum. Den skall bli något alldeles extra! Välkommen med! 106


NY BOK!

Andra upplagan

Kjell Ekholm, författare Alla längtar vi tillbaka till någon tidsperiod i livet då vi har varit lyckliga. Och för de flesta som medverkar i den här boken var det också fråga om en plats. Då diskotek Gnägget på Stallören öppnade dörrarna den 4 maj 1970 var det många som steg in i ett nytt skede i sitt liv och det som hände där kom att utforma många personers framtid. Men det var inte enbart musiken, ölet eller den speciella interiören som gjorde platsen. Det var något mycket mer.

ISBN 978-952-67742-2-0

PRIS 25 €

www.vastnylandskakultursamfundet.fi 107


Västnyländska kultursamfundets böcker Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland Redaktör Marita Karlsson, ISBN 978-952-67742-1-3 Boken berättar om en grupp som under 1970-talet kämpade för en ren miljö, för naturenlig odling och en helhetssyn på människan och naturen. De ville röja nya vägar. En målsättning nåddes då Mikaelskolan öppnades 1985. Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring längs ådalar (2012) ISBN 978-952-67742-0-6 Läsaren får följa med på en upptäcktsfärd i den lokala kulturhistorien och nutidslivet. Det unika är Laura Salamas vackert tecknade bildmaterial, totalt över 110 teckningar. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen. Hon drog sina streck, Vi minns henne Helene Schjerfbeck i Västnyland (2011) ISBN 978-951-96364-8-1. Författare Tove Virta. För research och intervjuer står Anne Ingman. Den här boken bjuder på små vardagshistorier av dem som har minnen av konstnären Helene Schjerfbeck. Helene Schjerfbeck - muistamme hänet (finsk version av Hon drog sina streck) (2012) ISBN 978-951-96364-9-8 I borgens skugga, Västnyland från forntid till nutid År 2006 gavs en ny hembygdsbok om Västnyland ut. Författare är PD Henrik Ekberg. ISBN 951-96364-4-7 Västnyländsk årsbok 1978-2016 En ryggrad i verksamheten utgörs av årsskriften Västnyländsk årsbok, som har utkommit sedan 1978. ISSN 0356-9063 Redaktörer 2015 är Sophie Kawecki och Tove Virta. Böckerna har getts ut inom Västnyländska kultursamfundets skriftserie. De kan köpas i bokhandlar, Luckan Raseborg eller via föreningens hemsida. 108


Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i 40 års tid. Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum. Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977. Tillsammans är de trettioåtta årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland. Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis eller beställa dem via nätet www.vastnylandskakultursamfundet.fi Komplett samling (med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar (1977–2014)

3 €/st.

Beställ årets årsbok och du blir gratis medlem i föreningen! Medlemmar får följande års årsbok gratis hemskickad. En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida. Äldre årsböcker kan även läsas på nätet.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi 109


Tove Virta Västnyland 2015 Ilse Klockars Pur galenskap eller galen skaparlust? Peter Heinström Pro Artibus – hur det blev som det blev Anna Paljakka Undret och fenomenet Onoma Maarit Lassila Galleri Karaija Arja Alho Lux Musicae – en rik kulturoas Fredrik Åberg Med avstamp i bygden för dess andliga odling Holger Wickström Tryckeriteatern – från dröm till verklighet Magnus Lindberg Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse

110

Profile for Annette Ström

Västnyländsk Årsbok 2016  

Västnyländsk årsbok handlar om Västnyland i Finland och utkommer årligen sedan 1977. Tema för årsbok 2016 är kultur. Följande artiklar ingår...

Västnyländsk Årsbok 2016  

Västnyländsk årsbok handlar om Västnyland i Finland och utkommer årligen sedan 1977. Tema för årsbok 2016 är kultur. Följande artiklar ingår...

Advertisement