Uppdrag Mission 2 2026: Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter

BRYAN STEVENSON ”JAG VILL VARA EN SÅDAN MÄNNISKA FÖR ANDRA” 12

AZZA KARAM ETT LÖFTE OM MÄNSKLIG VÄRDIGHET 8

MATILDA BRINCK-LARSEN GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER 4

Gränsöverskridande

vänskaper, teologiskt utbyte och internationell diakoni – det är en del av vad vår tidskrift skildrar. Varje nummer visar något av vad evangeliet inspirerar till och vad våra medmänniskor och världen behöver och längtar efter. Så speglar vi Guds rikes ankomst i vår värld.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c

216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION

pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Bryan Stevenson

Bild: Magnus Aronson

En särskild Guds tid

det är ett så tydligt minne : det var den 24 eller 25 november 2015, och tillsammans med en reporter från Sveriges radio gick jag runt i S:t

Johannes kyrka i Malmö.

Några dagar tidigare hade Migrationsverket bestämt att asylsökande män skulle få sova i kyrkan. Vad jag vet var det första gången en svensk myndighet vände sig till Svenska kyrkan och bad om hjälp på det här sättet.

Vi hade haft kyrkan full av asylsökande män och någon enstaka kvinna.

Många, många, både anställda och frivilliga, ställde upp för att vi skulle kunna ordna det så bra som möjligt. Vi bars av den känsla som Angela Merkel hade gett uttryck för någon månad tidigare: Wir schaffen das! Vi klarar det!

När reportrar frågade nattgästerna hur de tyckte det var att bli välkomnade i en kyrka svarade de: ”Detta är Guds hus! Vi är glada att vi får vara i Guds hus!”

En natt stod jag tillsammans med en av Sveriges främsta pressfotografer i kyrkan med människor runtom oss i bänkar och på golv. Han hade erfarenhet från flera av världens flyktingläger, och han sa: ”Aldrig trodde jag att man skulle få uppleva något sådant här i Sverige.”

I ljusbärarna brann ljus hela natten. I bänkarna låg de asylsökande.

Många ville hjälpa till. Handling och bön var ett! Vi upplevde att det som hände då var ett Guds Kairos, en särskild Guds tid.

Allt vände på eftermiddagen den 24 november. Statsminister Stefan Löfven talade om andrum, och vice statsminister Åsa Romson grät vid sidan om.

BILD:

Den kvällen gick jag alltså omkring i kyrkan tillsammans med radioreportern. Vi försökte göra en sammanfattning av förslagen: kraftiga inskränkningar inom asylrätten och för familjeåterförening.

När männen fick höra det såg jag förtvivlan i deras ansikten.

”Om det stämmer måste jag åka tillbaka och hämta min familj!”

Tio år senare ser vi hur de som bott här sedan dess, är utbildade och nu bidrar på olika sätt till det svenska samhället, blir tvångsutvisade eller erbjudna 350 000 kronor bara de lämnar Sverige för gott.

Hur kunde det bli så här? Det är vi många som frågar oss –i Malmö, Göteborg och Paris – och det kan vi läsa mer om i det här numret av Uppdrag Mission!

per kristiansson sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för internationellt arbete i Lunds stift, präst i Västra Skrävlinge

Alltid

4 krönikan

40 betraktelsen

41 recensioner

42 stipendierapporten

46 stipendiaten

47 om LMS

8 ett löfte om mänsklig värdighet

Magdalena Wernefeldt berättar om Azza Karam, vars arbete för att värna de mänskliga rättigheterna utgår från interreligiösa nätverk.

22 någonstans att vara

Sommaren 2017 strömmade unga svensktalande afghanska män in Svenska kyrkan

Paris. Sara Brachet var en av dem som tog emot dem och fick en inblick utsatthet och europeiska asylregler, och arbetet fortsätter.

28 förnuft, samvete, frihet

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, undertecknad 1948, har sin grund i ett 1700-talsdokument från den amerikanska delstaten Virginia. Christian Braw berättar om dess historia och om de tankar den utgår ifrån.

36 ”en viktig fråga för alla”

Jan-Olof Aggedal berättar för

Anna Hagnell om Lunds stifts prästmötesavhandling för år 2026, Kyrka i ett mångkulturellt samhälle.

hur kommer det sig att de mänskliga rättigheter som så många länder kom överens om några år efter andra världskrigets slut gång på gång har blivit åsidosatta den senaste tiden?

Något uttömmande svar på den frågan finns inte i det här numret, men några av de många som arbetar för att upprätthålla dem kommer till tals: Sara Brachet som stöttar unga svensktalande afghaner i Paris, Azza Karam som pekar på interreligiösa kontakter som den enda möjliga lösningen, Bryan Stevenson vars arbete med att reda ut felaktiga domar i det amerikanska rättssystemet tog honom till en prisutdelning i Stockholm förra året och Matilda Brinck-Larsen som startade Agape Göteborg för att unga människor inte skulle lämnas ensamma när den svenska asylpolitiken snabbt förändrades.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

Grundläggande principer

n n n

häromdagen sa jag hejdå till två av de unga som har växt upp under Agapes tak. Liksom många andra har de åkt in i och ut ur processer under tio års tid. De omfattades inte av gymnasielagen men fick ny prövning när talibanregimen tog över Afghanistan. Med den nya prövningen fick de samordningsnummer, och sedan dess har de arbetat i hemtjänsten i Majorna, betalat skatt och hyrt en lägenhet via Agape.

Båda två har, efter att de började arbeta, fått utvisningsbeslut. De har överklagat det och fått det prövat till sista instans. Nu kommer arbetsgivaren att bötfällas om de fortsätter i hemtjänsten.

Utvisningsbeslutet går inte att verkställa, för gränserna är stängda från talibanernas håll. Så om de här två unga människorna inte drar vidare ut i Europa blir de utlämnade till en begränsad välgörenhet här i Göteborg.

Konstruktivt?

Nej.

Vi har [detta skrevs i november 2025, red:s anm] hjälpt ungefär 450 unga vidare ut i Europa när de har fått utvisningsbeslut men inte haft någon möjlighet att återvända till sina hemländer. De som kommer från länder dit det går att återvända har fått hjälp av oss med det.

de här båda träffade jag för första gången på Kortedala transit för tio år sedan. Jag var enhetschef där, och de var två av många som dök upp –närmare 2 000 unga kom dit den hösten, 600 åt gången, och stannade i väntan på att få en

anvisningskommun. Klockan 12 och 17 varje dag stod jag på ett bord i matsalen och pratade om Sverige, sammanhangsmarkerade, med hjälp av tolkar som hade kommit till oss via olika bemanningspooler och placerats med mig som chef på boendet. Fram till den 24 november 2015 var det en tid och en plats fylld av kraft, samverkan och transparens. Jag minns min urkraft, jag minns min tillit till socialtjänstlagstiftningen, asylrätten och den politiska linjen. Det var enkelt.

Det jag och tolkarna försökte förmedla var det här:

Ni har kommit till ett land som håller de mänskliga rättigheterna högt, men särskilt barns rättigheter, särskilt rättigheterna för dem som inte har vårdnadshavare som kan tillgodose de grundläggande behoven. I den gruppen hamnar ni som kommer ensamma utan era föräldrar. Jag är ledsen för er förlust, era erfarenheter av flykten. Men här kommer vi se till att ni får en bra grund att stå på, och förutsättningar. Valen ni gör och jobbet framåt är ert ansvar.

det känns så avlägset. Och ändå så nära – eftersom många med mig fortfarande lever efter de grundläggande principerna. Vi kan göra det som individer, och många av oss på många olika platser har organiserat oss.

Men i nästa led tar det stopp. Socialtjänstlagstiftningen brast snart i och med att den diskvalificerade hela gruppen så snart de unga

AGAPE GÖTEBORG är en frivilligorganisation som arbetat för att skapa trygghet för en grupp unga människor som är särskilt utsatta eftersom de saknar tillgång till det offentliga skyddsnätet. Till att börja med var det en civil samhällesinsats för att se till att dessa unga som hade blivit hemlösa fick komma till en plats där de kunde äta, duscha, byta kläder, göra läxan och kanske sova. Verksamheten består nu, tio år senare, av bland annat café, rådgivning, ett socialt cateringföretag och en möjlighet för ett begränsat antal deltagare att få hjälp med bostad. Vid ett par tillfällen har organisationen sökt och fått bidrag från Lunds Missionssällskap, bland annat till några dagar i Grövelsjön för en grupp deltagare

hade fyllt 18 år. Det spelade ingen roll vad en ung människa hade för behov då. Det kommunala mottagandet monterades ner, liksom asylrätten.

Det politiska klimatet jagar alla som har kommit hit med förslag på ännu fler revideringar i de lagar som gäller migration. Och trots att vi alla egentligen vet att barns beteende när det blir destruktivt oftast är en produkt av ett systemfel, en reaktion på det vi vuxna inte lyckas skapa runt dem, symptom – trots det ska vi nu sätta barn i fängelse.

det finns ett före den 24 november 2015 och ett efter, inte bara politiskt utan också medmänskligt. Retoriken efter den dagen har delat upp Sverige, tjänstemän, medborgare och invånare. Det har också resulterat i skiljelinjer i diskussionerna vid köksborden. Politiken har legitimerat rasism och en verklighetsfrånvänd bild av migration. De människor som har kommit till Sverige får bära skulden för det som vi i Sverige politiskt har misslyckats med.

alla åtgärder som följde med ”andrummet” och som vidtogs för de unga som hade kommit till Sverige – just de åtgärderna kom att hota den allmänna säkerheten. Om civilsamhället inte hade organiserat sig skulle situationen ha blivit så mycket värre för oss som samhälle och för varje enskild individ. Det går inte ens att föreställa sig. Ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ett utvisningsbeslut – det innebär inte självklart att den det gäller återvänder till sitt hemland. Det innebär inte ens självklart att utvisningsbeslutet verkställs, för alla länder har inte utlämningsavtal, och en del länder tar inte emot frivilliga återvändare. Afghanistan, som många av de unga kom från, är komplext.

jag talade med gränspolisen häromdagen.

Vårt samtal gällde en vuxen man som hade kommit in på Agapes café. Han har blivit dömd till utvisning på grund av brott som han har begått mot sin familj. Nu kommer han in till oss, och vi förstår att han psykiskt mår väldigt dåligt. Det är inte bara det att han är hemlös, utan han har också förlorat alla rättigheter att kunna försörja sig. Han berättade att han sover på ett härbärge i Göteborg. Han är självdestruktiv, men också benägen att skada andra eftersom hans labilitet är stor.

I min enfald tänkte jag att eftersom han är dömd till utvisning, ett beslut som den svenska staten står bakom, så ska han vara på förvaret. Där finns det tak över huvudet, mat att äta och sjukvård. Den här mannen behöver det.

Svaret jag fick från gränspolisen var att förvaret inte är en rättighet. Jag fick höra att det inte går att utvisa till Afghanistan just nu, bland annat därför att gränserna är stängda, och att han inte kan skickas dit även om han går med på att återvända.

Rådet jag fick var att säga till mannen att han ska försöka kontakta Afghanistans ambassader i andra länder för att se om de kan hjälpa honom med en resehandling.

Jag sa att han i så fall måste få hjälp med detta, att han mår för dåligt för att kunna klara det på egen hand, och att ansvaret är statens eftersom beslutet är fattat i en rättsprocess.

Men nej, så fungerar det inte, enligt gränspolisen.

vet ni detta?

Om detta komplexa hör vi ingenting. Inte i media, inte i de politiska diskussionerna. Istället finns det [i november 2025, red:s anm] förslag om att riva upp uppehållstillstånd. Blir det verklighet kommer det att kosta mycket

och leda till mer utsatthet, synlig på gator och torg, och du och jag kommer att få ta hand om den. Att man inte lägger pengar på mer konstruktiva förslag är naturligtvis dumt men dessutom oansvarigt, och det är något som vi skulle behöva ta ställning till.

de stängda gränserna och signalpolitiken har delat upp människovärdet. Politiskt benämns det med ord som vandel, tillfälliga uppehållstillstånd och nedmonterandet av asylrätten, spårbytet och arbetstillstånden. Prestation har blivit en symbolhandling som krävs av den som vill komma in i det här samhället – behovet av skydd räknas inte längre. ”Vi” får misslyckas, men inte den som redan har ett tungt bagage. Insatser för att komma till rätta med bland annat psykisk ohälsa, beroende och skulder omfattar inte dig om du är en av dem som regeringen vill ha ut ur vårt land.

jag har väl inte mer förstånd än de flesta, men var finns reaktionerna? Förstår vi inte mer?

De konsekvenser det här får på alla nivåer är kopplade till bristerna i de politiska besluten.

Begreppet ”vi och de” kommer snart inte att handla om invandrare och svenskar utan om vilka som är berättigade att vara inkluderade. Ansvaret vilar alltid tyngst hos mig själv, så brukar jag tänka, och det är upp till mig att reda ut situationen. Mina privilegier är en av anledningarna till att jag kan se det som sker runt mig. Det kostar ingenting, för det kunde ha varit jag.

När jag skriver detta är det tio år sedan den dagen: presskonferensen där det talades om behovet av andrum och om att undvika en systemkollaps.

Gränserna stängdes, retoriken ändrades.

Men den kollaps som följde inträffade på

grund av all den förflyttning och nedmontering som blev konsekvensen av den dagens uttalanden.

idag känner, tänker och tycker jag detsamma som då, och jag gör ungefär samma saker. Jag tar på mig ansvar och leder arbetet i min organisation där vi tar emot människor på ett så bra sätt som det går utan att frånta den enskilde hans eller hennes egenmakt, även om det nu är inom ramen för civilrätt.

Det finns en heder i det, och det är mer än man kan säga att det här landet har. n

FOTNOT Detta är en text som Matilda Brinck-Larsen skrev på Facebook i november 2025, på tioårsdagen av den ändrade riktningen svensk migrationspolitik.

matilda brinck ­ larsen har varit enhetschef inom Social resursförvaltning på Göteborgs stad. När ungdomar blev uppryckta ur sina sammanhang, tappade kommunalt stöd och blev Migrationsverkets ansvar men i praktiken var hemlösa, sa hon upp sig och startade Agape Göteborg tillsammans med andra. Nu arbetar hon på heltid i organisationen. Hon har fått Psynkpriset för sitt arbete med ungas psykiska hälsa och blivit utnämnd till hedersdoktor vid Göteborgs universitet.

Azza Karams arbete för att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i interreligiösa nätverk.

Ett löfte om mänsklig värdighet

”Vår planet ropar på oss och ber oss att göra mycket mer”

n n n

TEXT MAGDALENA

WERNEFELDT

BILD ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Azza Karam är välformulerad, en van talare som fångar publiken och förstår vikten av att locka till skratt. Men hennes budskap till åhörarna på det ekumeniska mötet i Stockholm i augusti 2025 är sylvasst: ansvaret för devalveringen av mänskliga rättigheter vilar tungt på religiösa samfund och troende människor. – I dag, säger hon, när tyranner, demagoger och autokrater byter fot och säger: ”Det finns viktigare saker att göra, nu får det vara nog med det här rättighetsdravlet” – då är det vi som har låtit det hända.

politisk islam, genus och religionens roll i samhällsutvecklingen.

En kväll i augusti 2025 står hon längst fram i Engelbrektskyrkan i Stockholm och säger att hon förstår varför den kristna kyrkofamiljen vill fira 100­årsjubileet av det första ekumeniska mötet, det som Nathan Söderblom kallade till. Hon förstår betydelsen av att kunna mötas i fred över samfundsgränserna. Och så ställer hon frågan: varför inte kalla till ett interreligiöst möte?

– Ekumeniken är viktig, angelägen, nödvändig – men otillräcklig, säger hon. Hon konstaterar att mötet 1925, och den enhet som nåddes kring kyrkornas uppgift att verka för fred, inte lyckades förhindra andra världskriget.

”vi behöver varandra”

Hon säger att ett ekumeniskt möte inte heller nu, 2025, kommer att kunna förhindra medvetna grova överträdelser mot rättvisan.

e kumenik räcker inte

Azza Karam föddes i Egypten 1968 i en diplomatfamilj och växte upp i Indien. Hon disputerade miljövetenskap 1996 och har arbetat olika FN-organ och som generalsekreterare för Religions for Peace. Hon har också undervisat i religion och hållbarhet vid flera universitet.

Lead Integrity är namnet på den managementbyrå hon har grundat efter mer än trettio år på olika tjänster i skärningspunkten mellan religion, fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Nu arbetar hon som ordförande och verksamhetsledare där. Tidigare har hon bland annat lett FN:s samarbetsgrupp för religion och utveckling, The UN Inter­Agency Task Force on Religion and Development. Under en period var hon Stockholmsbo och arbetade på International Institute for Democracy and Electoral Assistance, en av de organisationer som övervakar den globala demokratiska utvecklingen. Så blev hon första kvinna och nordafrikan på posten som generalsekreterare för organisationen Religions for Peace. Som professor i religion och hållbar utveckling vid Vrije Universiteit Amsterdam men också tidigare och senare har hon skrivit om demokrati,

– Hur viktigt [det här mötet] än är, så kommer det inte att sätta stopp för det som måste få ett slut – att vi dödar varandra. (...) Vi behöver varandra. Muslimer, kristna och judar – i all vår mångfald. Hinduer, buddhister, sikher … vi behöver varandra.

Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna har sedan den antogs i FN juni 1948 varit en moralisk måttstock som medlemsländerna förhållit sig till för att bedöma utvecklingsnivån i världens länder, och under flera decennier vann demokrati och mänskliga rättigheter terräng globalt. I slutet av 1900­talet, särskilt efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps, fanns en stark tro, åtminstone i väst, på att många nationer snabbt skulle demokratiseras.

Men 2019 signalerade International IDEA att världen befann sig i en demokratisk recession.

förändrad syn på mänskliga rättigheter

Sex år senare meddelar V­dem, världens mest omfattande demokratimätning, att det finns fler autokratier än demokratier. Antalet demokratiska stater har rasat till 1985 års nivå, det vill säga så som situationen var några år före det kalla krigets slut.

I en intervju med Svenska FN­förbundet säger Hanna Gerdes, som är människorättsjurist och folkbildare, att en av de största utmaningarna när det gäller mänskliga rättigheter i

Sverige är debattklimatet och den förändrade synen på mänskliga rättigheter:

”Vi som arbetar med de här frågorna tillbringar nu en stor del av vår tid med att förklara och försvara själva systemet med mänskliga rättigheter, varför det finns och varför den här delen av juridiken är så viktig.”

Det är mot bakgrund av den utvecklingen som Azza Karam menar att det måste till ansträngningar och uppoffringar från trossamfundens sida om respekten för mänskliga rättigheter ska kunna byggas upp igen.

– Jag har arbetat i interreligiösa sammanhang i många år, säger hon, och min erfarenhet är att de har mycket bättre möjligheter att åstadkomma förändring än vad ekumeniken någonsin kan.

mer behövs

Azza Karam gör en distinktion mellan multireligiösa sammanhang och interreligiösa: de som deltar i multireligiösa samtal lyfter ofta fram den egna religionens företräden, men arbetet i interreligiösa sammanhang handlar om

samverkan, att tjäna varandra, tillerkänna den andre goda avsikter och på djupet förstå att vi är varandras jämlikar.

– Det är otroligt viktigt att uppmärksamma och glädjas över våra respektive trostraditioner, säger hon. Men hela vår planet ropar på oss och ber oss att göra mycket mer än så. Det är dags för oss att agera tillsammans – för att rädda liv och för att rädda planeten, för den är allt vi har.

”modet att göra vad som krävs” Någon dag efter anförandet i Engelbrektskyrkan intervjuas Azza Karam av Stockholm International Peace Research Institute, SIPRI. Hon får frågan vilken som är den största säkerhetsutmaningen för dagens ledarskap och svarar:

– Det är att vi inte har verkligt ledarskap i världen idag. Det finns de som har ledarroller, men att befinna sig i en position där man har auktoritet innebär inte att man utövar det ledarskap som behövs. Vi behöver ett sammanlänkat ledarskap som är modigt och djärvt nog att förstå att det är genom att ta risker tillsammans som vi kan rädda vår planet, ett ledarskap som förstår att vår existens är sammanlänkad. Sammanlänkningen gäller inte bara oss människor, utan också naturen och andra levande varelser. Den medvetenheten, och modet att göra vad som krävs för att hålla oss sammanlänkade – och det innebär att inte agera utifrån egenintresse, och det i sin tur innebär att inte vara upptagen av vår unika maktställning eller tillgång till resurser – den typen av ledarskap saknas i världen idag.

På Sveriges kristna råds

webbplats finns en inspelning av Azza Karams tal Engelbrektskyrkan

– skriv hennes namn i sökfältet! Talet har rubriken ”Building Peace Together” och hölls på engelska.

att se skaparen i den andres ögon Inför den i huvudsak kristna åhörarskaran i Engelbrektskyrkan använder Azza Karam delvis andra ord men efterfrågar detsamma: ledare som är beredda att göra avkall på det egna för det gemensamma.

– Det interreligiösa löftet är ett löfte om mänsklig värdighet, säger hon. För alla, alltid, överallt. Men det kräver en rad uppoffringar.

Först och främst, betonar hon, är det en fråga om att verkligen se var och en, oavsett bakgrund, som skapad av Gud.

– Om vi envisas med att tro att det bara finns en enda sanning kommer vi att tillåta

grymheter, säger hon. Om vi inte lyckas se Skaparen, Herren, i den andres ögon, kommer vi att gå i graven utan att ha uppfyllt det vi var satta här att göra. När vi prioriterar vissa rättigheter framför andra, när vi vanärar våra egna religiösa traditioner och värnar vissa liv mer än andra, har vi kollektivt tillåtit de mänskliga rättigheterna att förlora sitt värde. Vi måste komma ihåg att mänskliga rättigheter – som vi gemensamt har kommit fram till efter många, många år – var möjliga, är möjliga och kommer att vara möjliga enbart när trostraditionerna själva upprätthåller dem och respekterar dem. n

”Jag vill vara en sådan människa för andra” Bryan Stevenson berättar om modet att vara nära

Profeten Mika har gett människorättskämpen

Bryan Stevenson ett uppfordrande motto.

– Tron driver oss till handling, säger han.

n n n

Det klirrar när vakterna leder in mannen i besöksrummet: handbojor, ett tjockt bälte med kedja runt midjan, fotbojor som skramlar mot golvet. Det tar tio minuter att låsa upp allt.

Bryan Stevenson sitter på andra sidan bordet. Han är en ung juridikstudent från Harvard och gör praktik i södra USA.

Han ska bara meddela att mannen inte kommer att avrättas inom det kommandet året.

Mannen lyssnar tyst.

Sedan börjar han gråta. Det är första gången på två år han träffar någon som inte är fängelsepersonal, advokat eller själv dödsdömd.

De börjar prata.

Bryan Stevenson glömmer att han sitter mittemot en dödsdömd fånge och att han själv är där i egenskap av juridikstudent. Ett möte som egentligen bara skulle vara en timme blir i stället till tre.

Sedan kommer vakterna in och tar hårdhänt tag i mannen.

När han förs ut vänder han sig om och säger:

– Bryan, oroa dig inte för det här. Kom bara tillbaka.

Han sluter ögonen, lutar huvudet bakåt och börjar sjunga en gammal psalm:

I’m pressing on the upward way.

New heights I’m gaining every day.

Still praying as I’m onward bound.

Lord, plant my feet on higher ground.

Vakterna stannar upp. Bryan sitter kvar, helt tagen. I det ögonblicket inser han att han vill

ägna sitt liv åt att hjälpa dödsdömda att nå ”en högre plats”.

140 felaktigt dödsdömda – Vi är alla mer än det värsta vi någonsin gjort, säger han.

Det har gått många år mellan timmarna i besöksrummet och vårt möte i Stockholm. Bryan Stevenson är här för att ta emot 2025 års Stockholmspris i kriminologi.

Större delen av sitt yrkesliv har han tillbringat i södra USA:s rättssalar, dödsceller och fängelsekorridorer. I början av 1990­talet grundade han Equal Justice Initiative, och sedan dess har den organisationen varit hans plattform i arbetet med att försvara fattiga, felaktigt dömda och dödsdömda. Hans arbete har lett till historiska segrar i USA:s högsta domstol och till frigivning av över 140 felaktigt dömda fångar som väntade på sina dödsstraff. För några år sedan gav han ut Just Mercy (Riggad sanning på svenska), en självbiografisk bok som har fått flera litterära priser.

förstå orättvisa

Bryan Stevenson är inte ensam om att ha försökt få politiker, media och domstolar att uppmärksamma att det finns många oskyldigt dömda i USA:s fängelser och att en majoritet av dem är mörkhyade män. När George Floyd dog 2020 blev denne för hela västvärlden ansiktet för ett besläktat problem: poliskårens förutfattade meningar, bristande impulskontroll och benägenhet att utöva våld mot svarta. Men vad kan man göra åt ett sådant samhällsproblem?

INTERVJU MAYA SKAGEGÅRD

BILD MAGNUS ARONSON

STOCKHOLMSPRISET

I KRIMINOLOGI delas ut av Torsten Söderbergs

Stiftelse och den svenska regeringen för framstående forskning eller praktiska insatser som minskar brottsligheten och stärker mänskliga rättigheter. Prisutdelningen äger rum samband med Stockholm Criminology Symposium som arrangeras av Brå. Första gången det delades ut var 2006, efter det har nya pristagare utsetts varje år, och 2025 gick priset till Frances Crook från Storbritannien och Bryan Stevenson från USA för deras arbete med att motverka oproportionerliga straff genom att använda kriminologisk forskning i praktiken.

Bryan Stevenson återkommer ofta till begreppet proximity, närhet.

– Vi kan inte arbeta för rättvisa utan att förstå orättvisa, säger han. Det kräver att vi är nära de fattiga, de utestängda, de fängslade och de marginaliserade.

Han föddes 1959, växte upp i ett segregerat samhälle, Milton i Delaware, och fick tillträde till offentliga skolor först när advokater tvingade fram det.

– Jag är ett resultat av människor som valde att vara nära oss, säger han, och jag vill vara en sådan människa för andra.

Närheten ger perspektiv:

– Man hör saker man annars inte skulle höra, man ser saker man annars inte skulle se, och det formar ens förmåga att göra något åt missförhållandena.

– Jag var den första i min familj som fick studera på universitet. Det är nåd, inte min egen förtjänst.

Han förklarar att hot och risker förekommer men att han vägrar att leva i rädsla.

– När man står nära de föraktade och använder barmhärtighetens kraft kommer något vackert ur det – också när det gör ont.

representera något annat

– Vi växte upp som marginaliserade, men vi var ändå tvungna att tro på vårt värde och vår jämlikhet, säger Bryan Stevenson. Det är vad tron handlar om – att tro på det man ännu inte ser.

Han citerar Mikas bok i Bibeln: att göra rätt, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt.

– De orden är valda med omsorg, säger han. Tron driver oss till handling.

”avståndet är inte så stort”

När någon blir oskyldigt dömd innebär det ofta att en familj hamnar i stor utsatthet, och konsekvenserna kan röra sig både framåt och bakåt i generationerna.

Närhet kan visserligen ofta kan leda till att man själv blir utmanad, överväldigad och nedbruten av all den smärta och sorg och allt lidande som finns, men Bryan Stevenson betonar att den också öppnar dörren för något viktigt.

– Vi inser att avståndet mellan de som vi är och dem vi försöker hjälpa inte är så stort. Och det finns en viss styrka i det. När vi själva är nedbrutna förstår vi nådens kraft. När vi är nedbrutna förstår vi upprättelsens kraft, kärlekens kraft.

Nåd är, säger han, både något han fått och något han ger vidare:

När han får en fråga om kyrkans politiska allianser i dagens USA suckar han och svarar:

– När kyrkan allierar sig med politisk makt leder det ofta bort från dess sanna budskap. Kyrkan försvarade slaveriet. Den blundade för lynchningar. Men tron var också det som gav kraft åt de förslavade att härda ut och älska mitt i smärtan. Det var den som gjorde det möjligt för människor att vara uthålliga, att stå ut, att överleva.

Han påminner om att vi i konfliktfyllda tider, som nu, kommer att se samma sak. Tudelningen kommer alltid att finnas.

– Den hämndlystnad, det våld, det förakt och den nedlåtande retorik vi ser i dagens politik skulle aldrig accepteras av verkligt troende, om vi faktiskt levde efter vår tro, fortsätter han. Därför är det upp till oss andra att representera något annat. Det viktiga är att fråga sig själv är:

BRYAN STEVENSON är jurist, människorättsadvokat och grundare av Equal Justice Initiative i Alabama, som han också leder. Hans bok Just Mercy (Riggad sanning) har blivit mycket uppmärksammad och har också filmatiserats. Flera fall som han har tagit till USA:s högsta domstol har inneburit föränd-

ringar, till exempel skydd för dödsdömda med demens och att barn under 18 år inte ska kunna dömas till livstidsstraff utan möjlighet till frigivning. För sitt arbete har han fått flera internationella utmärkelser, bland andra Stockholmspriset i kriminologi (2025) och Right Livelihood-priset (2020).

EQUAL JUSTICE INITIATIVE

(EJI) grundades av Bryan Stevenson 1989 och är en ideell människorättsorganisation med kansli Montgomery i delstaten Alabama. Organisationen arbetar för att bekämpa massfängsling, överdrivna straff, orättvisa straff och dödsstraff samt för att skydda de människor som är mest utsatta i det amerikanska rättssystemet och se till att deras mänskliga rättigheter respekteras.

EJI har drivit hundratals rättsfall som lett till frigivning eller omprövning av felaktigt dömda. Organisationen arbetar också med utbildnings- och minnesprojekt som Legacy Museum och National Memorial for Peace and Justice. De belyser den del av USA:s historia som utgörs av slaveri, lynchningar och rasdiskriminering.

LYNCHNING är en form av utomrättslig avrättning där en folkmassa dödar en eller flera personer utan rättegång, ofta genom hängning. USA genomfördes lynchningar främst mellan slutet av 1800-talet och mitten av 1900-talet och fungerade som verktyg för rasistisk terror mot afroamerikaner.

De utfördes ofta offentligt, ibland inför stora folksamlingar, och syftade till att både straffa och skrämma den svarta befolkningen. Företeelsen präglades av straffrihet för förövarna och har lämnat djupa spår i det amerikanska samhället.

Vem är jag i den här berättelsen? Är jag en av dem som dömer andra? Eller är jag en av dem som fångar upp stenarna innan de hinner kastas?

en burk jord

En central del av Bryan Stevensons arbete är sanningssökande. Han förklarar att rasism och brist på jämlikhet mellan etniska grupper i USA är en kvarleva från slaveriets tid, när amerikaner med europeiskt ursprung framställde svarta människor som mindre värda för att rättfärdiga förtrycket.

– När vi talar sanning om hur falsk den berättelsen är erbjuder vi något till dem som har lärt sig hat, säger han.

I ett av de projekt han arbetar med, National Memorial for Peace and Justice och dess systerverksamhet Legacy Museum, reser ideella medarbetare till platser där lynchningar har ägt rum. På varje plats sätter de upp en minnesplakett, och de samlar också jord från marken. Han berättar om en äldre svart kvinna som deltog i arbetet.

När hon kom till en av platserna fylldes hon av en oväntad oro. Hon bad innan hon steg ur bilen.

Sedan gick hon ner på knä och började gräva.

Då kom en vit man i pickup körande. Han stannade, stirrade, klev ur bilen och frågade:

”Vad gör du?”

Hon svarade att hon samlade jord för att hedra en svart man som hade blivit lynchad där. Mannen bad att få en informationsbroschyr och läste den noga.

Till hennes förvåning sa han sedan: ”Får jag hjälpa till?”

Hon räckte fram redskapet, men han skakade på huvudet och började gräva med bara händerna, tog upp jorden, la den i burken. Han gjorde det med sådan övertygelse att hon blev rörd. När de var nästan klara såg hon att hans axlar sjönk. Han ansikte blev rött, och han fick tårar i ögonen.

Hon frågade: ”Är allt som det ska?”

Han svarade:

”Nej, frun … jag tror att min farfar var med och lynchade den här mannen.”

De satte sig vid vägkanten och grät tillsammans.

Hon berättade att hon skulle ta med burken till museet i Montgomery, och han frågade om han fick följa med.

församlingars engagemang

Vår intervjutid är slut, och Bryan Stevenson har bråttom i väg mot nästa punkt i programmet – han ska träffa Sveriges drottning. Kontrasterna mot de dödsceller och rättssalar som format hans liv är enorma, men också viktiga: på det här sättet kan han nå ut med sitt budskap.

En sak som han arbetar för är att fler församlingar ska engagera sig för intagna och före detta intagna. Han berättar om en kyrka som ”adopterade” en man som hade släppts efter 30 år i fängelse.

– Han såg ut som en vuxen, men socialt sett hade han varit fjorton i tre decennier. Församlingen gav honom stöd, vägledning och gemenskap – och fick i gengäld hans livserfarenheter. n

SKURAR OCH DROPPAR

Perioden 1970–2020, femtio år av vår moderna historia, är fokus för prästen och forskaren Ezra Gebremedhins bok Showers and Raindrops som kom ut en uppdaterad och utökad utgåva i höstas. Han rör sig i sina tre hemländer – Eritrea som var hans familjs hem fram till sent 1920-tal, Etiopien där han själv växte upp och Sverige där han och hans fru Gennet Awalom är medborgare sedan mitten av 1990-talet – och i de akademiska sammanhang där han har arbetat under en stor del av sitt vuxna liv. De svenska EFS-missionärerna och Mekane Yesus-kyrkan präglade hans tro och gjorde också kontakterna med Sverige naturliga. Martin Nilsson, som har arbetat med kommunikation för EFS, har redigerat och formgett boken. n

LIVSGÄRNING

Mama Barbro är en legend i svenska missionskretsar. Redan 1946 kom hon, med en filosofie kandidatexamen, en folkskollärarexamen och sju års arbetslivserfarenhet, till Bukoba i Tanzania, utsänd av Svenska Kyrkans Mission. Hennes uppdrag var att öppna flickskolan i Kashasha igen efter kriget. Men arbetet växte och kom också att innefatta tre perioder som parlamentsledamot. Stödföreningen för Barbro Johanssons fond för utbildning av flickor i Tanzania har nu gett ut en bok, Mama Barbro, där Stig Holmqvist berättar om henne. och med utgivningen har denna stödförening lagts ner, men JOHA Trust i Tanzania arbetar vidare. n

SÄKRA OCH LAGLIGA VÄGAR

Under 2025 omkom minst 1 340 människor i centrala Medelhavet.

– Ingen sätter sitt barn i en sjöoduglig båt över Medelhavet om det finns ett alternativ, sa Marta Welander i slutet av januari.

Hon leder den humanitära organisationen International Rescue Committees (RESCUE:s) påverkansarbete i EU och gjorde ett uttalande efter att en cyklon hade slagit omkull flera flyktingbåtar.

– Europa måste skapa fler säkra och lagliga vägar för skydd, sa hon.

Så länge dessa alternativ saknas tvingas människor att riskera livet på de här dödliga rutterna.

RESCUE uppmanade i ett pressmeddelande Sverige och EU att i alla lägen sätta människors säkerhet, rättigheter och värdighet centrum och att arbeta för ett asyl- och migrationssystem som är humant, effektivt och hållbart.

– Sverige bör stå upp för och främja rätten till asyl, sa RESCUE Sveriges generalsekreterare Anna Sundström. Ett led i det är att utöka Sveriges vidarebosättningsprogram i linje med globala behov och tillämpa kriterier baserade på ökad skyddsrisk, sårbarhet och särskilda behov enligt UNHCR:s riktlinjer. n

BESÖK FRÅN HONGKONG

I mitten av januari hade Lunds Missionssällskap och Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet besök från Tao Fong Shan i Hongkong. Det var direktorn för The Institute of SinoChristian Studies, Daniel Yeung, och institutets akademiske ledare, Hong Liang, som reste i bland annat Sverige och Danmark. EstherMaria Guggenmos och Lennart Hamark bjöd in teologer, idéhistoriker och andra intresserade till ett seminarium där Daniel Yeung berättade om institutet, som alltså har vuxit fram ur den nordiska så kallade buddhistmissionens och Karl Ludvig Reichelts arbete. Hong Liang presenterade sin forskning i ämnet transhumanism med utgångspunkt bland annat i Jürgen Moltmanns tankar om sårbarhet. n

NÄRVARANDE MINORITET

Enskilda församlingar och några stift i Svenska kyrkan har tidigare samlat under 50% av befolkningen, men nu gäller den siffran hela trossamfundet. Vad händer med kyrka och samhälle då? Forskningsstiftelsen SSKT har de senaste åren arbetat med projektet "Folkkyrka i minoritet", och i början av februari kom boken En stilla susning – Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid ut på Artos förlag. Sven Thidevall har samlat och redigerat korta artiklar av ett 30-tal författare, bland andra Ann Aldén, Henrik Rudsäter och Charlotta Ekelund. n

Närvarons tjänst

– Att leva nära sin församling är det viktigaste, säger Gina Perez som är präst i Iglesia Filipina Independiente.

jag Rev Rose, en kvinnlig präst, och då förstod jag att det kunde vara möjligt för mig också. Hon berättar att hennes familj hade önskat att hon skulle välja ett yrke med större ekonomisk trygghet och att hon blev ifrågasatt av manliga studenter på seminariet.

– Innan jag kom till Filippinerna hade jag hört om Rev Gina, denna mytomspunna varelse, säger Ola Larsson.

Han är en av stipendiaterna i Ung i den världsvida kyrkan, och han och hans stipendiatkamrater har hälsat på hos Gina Perez och hennes församling under den termin de har tillbringat hos Iglesia Filipina Independiente. Nu har de kommit hem, och det är Ola Larsson som har fått uppdraget att presentera henne på Global trettonhelg i Rättvik. Årets Global trettonhelg har demokrati som tema. Gina Perez har kommit från Guagua i Pampangaprovinsen till Sverige för att berätta om sin kyrka, Ifi, en självständig katolsk kyrka som bildades i början av 1900­talet.

– Jag tänkte hela tiden: Om det här är Guds vilja, då kommer han inte att överge mig. Och så blev det.

Att vara kvinna och prästvigd i Filippinerna innebär fortfarande att bli ifrågasatt, för trots att den kyrka som prästvigde Gina Perez är progressiv möts prästvigda kvinnor av många fördomar.

– Jag förväntas bevisa inte bara min kallelse, utan också min kompetens, säger hon. Men utmaningar stärker min beslutsamhet. Varje dag i tjänsten, varje mässa och varje möte med en församlingsbo blir en del av en stillsam men enveten kamp för jämlikhet i kyrkan.

Hon visar tatueringen på sin vänstra arm – den är skriven på alibata, ett historiskt filippinskt skriftspråk, och hon berättar att ordet är ”kvinnokamp”.

”älskade att vara i kyrkan”

– Kallelsen att bli präst kom tidigt, berättar Gina Perez när vi ses veckan efter helgen. Jag älskade att vara i kyrkan och inspirerades av vår församlingspräst som gjorde allt för sin församling. Samtidigt fick jag ofta höra att kvinnor inte kan bli präster. Men en dag träffade

vandrar tillsammans

Nu är hon alltså på besök i Svenska kyrkan, där kvinnor är i majoritet bland prästerna.

– Jag hoppas att det ska bli lika accepterat med kvinnliga präster i Filippinerna, säger hon. Även om 100 procent aldrig kommer att accep­

INTERVJU

CAROLINE KYHLBÄCK

IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE, Ifi, har sina rötter i den katolska kyrkan och grundades 1902. Sedan 1995 är Svenska kyrkan officiellt en av dess nära vänner.

Tillsammans med de gammalkatolska kyrkorna i Tyskland, Nederländerna och Schweiz, den anglikanska kyrkan och den episkopala kyrkan ingår Ifi och Svenska kyrkan i ett slags familj med ett avtal, ett konkordat, som förutom full gudstjänstgemenskap innebär många vänskaper och utbyten. Ifi har ungefär sex miljoner medlemmar och 44 stift. Stiften är små, ungefär 15 församlingar. Ifi är en minoritetskyrka, och på många platser är prästerna missionärer som försöker bygga upp lokala gudstjänstgemenskaper.

tera det, så når vi kanske 80, eller åtminstone 70 procent.

Gina Perez arbetar för att utöka kvinnors utrymme i kyrka och samhälle, för HBTQ+personers rättigheter och för att stötta barn som utsätts för sexuella övergrepp på internet.

Hon berättar också om sitt engagemang för Filippinernas urfolk, ayta. Deras land och rättigheter är ständigt hotade.

– Målet är inte omvändelse, säger hon. Vi vandrar tillsammans med dem och stöttar dem i deras kamp för sina rättigheter. De är alltid välkomna att ta del av den kristna tron och våra gudstjänster, men det ska vara på deras villkor.

två bibelord

När Gina Perez får frågan om ett bibelord som betyder mycket för henne väljer hon två.

GLOBAL TRETTONHELG är en festival som sedan 50 år firas på

Stiftsgården i Rättvik. Årets tema var ”Democracy – how to strengthen it in challenging times”. Förutom Gina Perez medverkade bland andra socialantropologen och demokratiaktivisten

Brian Palmer, den tanzaniske journalisten Ansbert Ngurumo och den sydafrikanska musikern och tidigare parlamentsledamoten Jennifer Ferguson. Årets festival genomfördes i nära samverkan med Youth Camp, ett internationellt ungdomsläger med deltagare från Sverige, Västerås stifts brittiska vänstift Gloucester stift och den Evangeliska kyrkan i Hessen-Nassau i Tyskland, och med stöd från Lunds Missionssällskap.

I Mikas sjätte kapitel står det: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.”

– Att göra det rätta, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt med Gud, det är det viktigaste, säger hon.

Och så en vers ur Johannesevangeliets tredje kapitel: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

– Så som Jesus har gett sitt liv för oss, säger hon, så är vi kallade att ge oss själva åt dem vi möter.

Hon fortsätter:

– De här bibelorden är inte bara viktiga för mig – de är centrala för hela Ifi. Vi vill vara en kyrka som inte bara talar om kärlek utan som visar den genom solidaritet och tjänande, särskilt bland samhällets mest utsatta.

nära församlingen

– En del kallar mig aktivistpräst, säger Gina Perez. Och ja, det är klart: Jesus är ju aktivist. Jesus står alltid upp för sanningen. Därför måste också vi kämpa för sanningen. Du kan inte vara kristen på riktigt om du inte deltar i människors kamp.

Och hon har en hälsning till Svenska kyrkan:

– Ni borde komma ut mer från kyrkans fyra väggar. Ni ska inte bara prata om kristen tro utan praktisera den. Att leva nära sin församling är det viktigaste. Bara när vi lär känna människors vardag och verklighet kan vi betjäna dem. Närvarons tjänst, den är grunden för allt framgångsrikt församlingsarbete! n

AYTA (andra termer som förekommer är ayta, agta, atta, ata, ati, ita) är ett samlingsbegrepp som används för urfolken i Filippinerna. De betraktas ofta som en enda grupp eftersom de har levt på jakt och samlande och eftersom medlemmarna är kortväxta och mörkhyade, men i själva verket är det en rad olika etniska grupper.

Det finns olika teorier om deras ursprung. De har levt på Luzonöarna i Zambales, Tarlac, Pampanga, Angeles, Olongapo, Panay, Bataan and Nueva Ecija. Efter Mount Pinatubos utbrott flyttade en del till nya områden, och andra har flyttat till byar. Under Filippinernas tid som spansk koloni gjordes försök att sätta urfolken i så kallade reservat, men de motsatte sig det, och försöken misslyckades. Deras existens har hotats av slavhandeln (under kolonialtiden), gruvnäringen, skogsskövlingen, den illegala träindustrin och jordbrukssatsningar, och deras medellivslängd är låg.

Tatueringen på Gina Perez' vänstra arm är skriven på alibata, ett historiskt filippinskt skriftspråk, och betyder ”kvinnokamp”.

BILD: CAROLINE KYHLBÄCK

BILD: NADJA ERICSON

BILD: SOFIA WALLENGREN

BILD: NADJA ERICSON

Någonstans att vara

Flykten undan utvisning leder asylsökande till Frankrike

Nio år efter ett telefonsamtal från Sverige arbetar Sara Brachet fortfarande för att stötta unga svensktalande afghaner i Paris.

Fikavagnen var ett stående inslag Sofiaförsamlingens arbete med de unga afghanerna (här är det en av församlingens volontärer som fyller en mugg).

– Jag blev kontaktad av en gammal gymnasievän, berättar Sara Brachet.

Själv bor hon i Paris sedan många år, och hemma i Sverige hade skolkamraten blivit ansvarig för ett hem för de unga som vid den tiden kallades ensamkommande flyktingbarn.

– En pojke som bodde där hade inte fått uppehållstillstånd, och han hade bestämt sig för att försöka ta sig till Frankrike. Men han kunde inte ett ord franska. Då kom hon på:

”Jag har ju en gammal vän!” Så hon hörde av sig och frågade om jag kunde vara stödperson åt honom. Jag sa ja. Han kom, och när jag hörde om Svenska kyrkan gick jag dit med honom.

I början av år 2017 hade en annan tonåring dykt upp på rue Médéric i Paris. Han hade afghanskt ursprung och talade inte franska

– men han hade bott i Sverige fram till helt nyligen, så han sökte sig till Sofiakyrkan.

– Först var det han, sedan blev det en liten grupp som brukade komma, och från och med sommaren var det en större grupp, berättar Sara Brachet. I den vevan gick det upp för församlingen att någon måste anställas för att arbeta med de här unga människorna, och jag fick frågan och svarade ja.

boende under väntan

Den politiska klimatet i Sverige hade ganska hastigt gått från Fredrik Reinfeldts uppmärksammade ”Öppna era hjärtan”­tal till en situa­

tion som gjorde att många av dem som hade sökt skydd i Sverige, och särskilt minderåriga pojkar och unga män från Afghanistan, förstod att de inte skulle få stanna.

Rykten hade förkunnat att de hade bättre chanser att få stanna i till exempel Frankrike, och det har också visat sig stämma.

– Problemet för de flesta som har kommit sedan 2017, säger Sara Brachet, är Dublinprocessen. Det syns att de har varit i Sverige, så de får inte söka asyl här. Men de får boende i väntan på att skickas tillbaka till Sverige. Hon berättar om begreppet ”Dublin 18”som innebär att den som lyckas gå under jorden i ett och ett halvt år kan få börja om i processen sedan.

– Men då förlorar man ju boende och nästan allt annat under den perioden, säger hon.

inomhus

Sommaren 2017 tog en verksamhet som mest liknar ett öppet hus och ett slags daghärbärge form: en särskild fikavagn rullades ut i församlingssalen varje dag, och utrymmen i källaren där gäster kunde duscha och tvätta sina kläder öppnades.

– Många kom bara för att ha någonstans att vara, säger Sara Brachet. Det fanns te och kaffe, det blev ett slags hemma för dem. I augusti och september kom det bara fler och fler, och ofta var det 30 som satt och fikade.

Församlingen bjöd också in till språkcafé varje fredag – träning i enkel nybörjarfranska.

– En del av dem som kom då i början hade varit i Sverige så kort tid att de inte hade hunnit lära sig särskilt mycket svenska, men svenskan var vårt gemensamma språk.

Under den första tiden var de öppna dörrarna och möjligheten att sitta vid bord och fika kärnan i verksamheten.

– För dem som sov utomhus betydde det mycket att kunna vara inomhus en stund på dagen. Fikavagnen var jätteviktig – bara det att de visste att den fanns! Vi såg till att det inte bara var bullar utan något matigare också.

– De hade inte lagat mat i Afghanistan eller Iran, men i Sverige hade de börjat, och de ville gärna bjuda. Ibland lagade de maten, och ibland lagade vi den tillsammans.

SVENSKA KYRKAN I PARIS

gemensam matlagning

I takt med att ärendena behandlades av den franska motsvarigheten till Migrationsverket försvann en del av de unga männen till andra delar av Frankrike där de blev tilldelade boende. Det fanns de som fick vänta längre, de som hamnade närmare Paris, och de nya som dök upp därför att deras tillvaro i Sverige hade hunnit fram till att bli ohållbar lite senare. När det var dags för adventsbasar var det de som gjorde mycket av arbetet med att flytta möbler och hyllor, bygga och bära. Sara Brachet berättar om hur de också tog initiativ till måltider:

helt olika asylskäl

För Sara Brachet, som fick arbeta mycket med att översätta från svenska till franska åt ungdomarna, blev det mer och mer uppenbart att hon för att kunna hjälpa dem måste förstå den franska asylprocessen.

– Ofta tog jag en kopp kaffe och satte mig och pratade med dem, säger hon, och vi kunde prata om det franska språket eller om något annat – det blir helt naturligt, och en del av dem hade många frågor. Jag var inte insatt från början, men jag har blivit det. Franska och svenska myndigheter ser så olika på asylskäl. I Sverige är det många som har fått höra att man inte ska berätta att man har bott i Iran eller Pakistan om man har gjort det utan bara tala om Afghanistan. Här är en uppväxt i Iran eller Pakistan ett asylskäl, och om man bara nämner Afghanistan blir det ganska garanterat avslag. Dokumentbevis var viktiga i Sverige, och här ska man bevisa att man har asylskäl genom att berätta om livet i Iran eller Afghanistan. De kan ställa detaljfrågor om byarna i

För 400 år sedan, 1726 (alltså samma år som regalskeppet Vasa kölsträcktes), grundades en svensk församling i Paris. Sin nuvarande plats på rue Médéric 9, nära Triumfbågen, har den sedan tidigt 1900-tal. I byggnaden finns Sofiakyrkan, församlingssal, en svensk skola och personallägenheter. Under ett par perioder historisk tid har församlingen haft ett eget litet sjukhus, ungefär som en sjukstuga, och vissa tider har det funnits både svensk och tysk präst eftersom många församlingsmedlemmar var tysktalande.

LES AMIS DES MIGRANTS SUÉDOPHONES EN FRANCE

Svensktalande migranters vänner Frankrike – så heter den förening som bildades när Svenska kyrkan Paris avslutade sitt mer omfattande arbete med att stötta de unga svensktalande afghaner som hade kommit till staden. Föreningen bjuder in till språkcafé i församlingens lokaler (på dess Facebooksida finns en efterlysning efter fler volontärer) och stöttar deltagarna med bland annat översättning av dokument till franska, psykologsamtal och asylinformation.

Migrantläger i Saint-Ouen Paris. BILD: WIKIMEDIA COMMONS

Afghanistan om man säger att man har vuxit upp där.

Dessutom har reglerna om vad som är skäl för asyl förändrats:

– Dublin är fortfarande ett problem, men nu är det ett asylskäl att ha bott i Europa i tio år, att ha anpassat sig till livet i västvärlden, att inte tillhöra islam, att kanske ha konverterat.

– I östra Frankrike händer det, säger hon. De kan gå in på boenden där, och Dublin är fortfarande ett problem. Vissa har fått en flygbiljett. Då är frågan om det är värt att gå under jorden i 18 månader …

berättelserna påverkas

Det har hänt, berättar hon, att de franska myndigheterna har tagit del av den dokumentation som har producerats i Sverige och blivit förvånade av hur olika samma unga människas berättelser kan vara – utan att riktigt förstå att tips och råd om vad man som till exempel hazar skulle betona i mötena med Migrationsverket har påverkat vad som har hamnat där och att det som kommer fram i Frankrike kan vara färgat av vad den som intervjuar har hört om andras tidigare intervjuer. Att hazarerna är en folkgrupp som är mycket utsatt i Afghanistan och Iran är ju ett faktum, och många som är unga vuxna har tillbringat sin uppväxt på flykt inom ursprungslandet och som papperslösa i Iran och i andra länder på grund av det. – Men det är alltid svårt att förklara varför berättelserna skiljer sig åt, säger Sara Brachet. Eller att de skulle ha en personlig hotbild från talibanerna nu, tio år senare. Nu är det istället tio år i Europa som är det farliga om de skulle bli tillbakaskickade.

Något som har hänt bara de senaste månaderna är att en del av de pojkar som lämnade sina fingeravtryck när de kom till Europa för tio år sedan plötsligt verkar ha försvunnit ur databaserna och alltså inte kan kopplas ihop med Sverige längre. Några förklaringar har inte kommit än.

– Vi vet inte om det gäller alla, säger Sara Brachet.

fingeravtryck försvunna

Att skicka afghanska asylsökande tillbaka till Sverige eller ”tillbaka” till Afghanistan är trots allt oftast inte något som franska myndigheter prioriterar, förklarar Sara Brachet.

”det slutar ju inte”

Vad hände med fikavagnen, tvättmaskinen, duschen och de två församlingsanställda som ägnade det mesta av sin tid åt en mycket riktad sorts diakoni?

Fram till sommaren 2019 var Sara Brachet anställd i församlingen. Sedan bildades föreningen Les Amis des Migrants Suédophones en France, där hon har fortsatt arbetet ideellt tillsammans med andra engagerade, de flesta svensktalande. Beslutet att inte fortsätta som tidigare har förklarats med att församlingen inte har mandat att bedriva hjälpverksamhet i Frankrike, och delvis har behoven också förändrats i takt med att de som kom under de första åren har fördelats i resten av landet.

– Jag har ansvaret för asylfrågorna och språkcaféet, vi har en psykolog som tar emot, vi har översättare, och vi har en som har hand om utflykter och fikar med dem och några som stöttar runtomkring. Vi aktiva är åtta–tio. Det rullar på, och det slutar ju inte eftersom Sveriges asylpolitik har fortsatt förändras.

absurd situation

En av de största förändringarna gäller det permanenta uppehållstillståndet:

– Advokater här i Frankrike tror inte att det är sant att Sverige ändrar lagar och sedan tilllämpar ändringarna retroaktivt – det skulle aldrig hända här. Och de som kommer hit nu är i 25­årsåldern, de har haft arbete och lägenhet i Sverige, körkort, familj – de har redan väntat länge och haft permanent uppehållstillstånd.

De har trott att det gällde.

Sara Brachet berättar om en ung man som ansökte om svenskt medborgarskap, blev kallad på intervju – och plötsligt blev av med det

uppehållstillstånd som han hade. Många har arbetat som undersköterskor och vet att de behövdes på sina arbetsplatser, men i Frankrike finns inte det yrket, och de kan möjligen få tjänster som vårdbiträden. De som har utbildat sig till exempel till svetsare har det lite enklare. – Alla mår psykiskt dåligt. Att man kan bli av med ett permanent uppehållstillstånd, hur ska det kunna påverka integrationen i Sverige positivt? Jag är så ledsen över hur politiken utvecklas, tonen, att man ser människor som enbart en belastning, och jag skäms för Sverige. Det är absurt att vår förening ska behöva finnas. Hela situationen är absurd. n

BILDER: MAGNUS ARONSON

Förnuft, samvete,

George Mason (1725–1792) skrev flera av de dokument som kom att forma USA, bland annat stora delar av The Fairfax Resolve och

The Virginia Declaration of Rights. Porträttet är

målat av Louis Mathieu

Didier Guillaume och finns

på Virginia Museum of History and Culture.

Varifrån kommer tanken om de mänskliga rättigheterna, och vad innebär den? Christian Braw söker sig bakåt i tiden och hittar bland annat ett inflytelserikt dokument från Virginia 1776.

Den 10 december 2023 firades det över hela världen att det hade gått 75 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs.

I den allmänna förklaringens 30 artiklar räknas det som kallas de grundläggande och universella friheterna och rättigheterna upp –vad alla har rätt till (som frihet och utbildning) och vad alla har rätt att vara fria från (som slaveri och tortyr). Dokumentet är den första världsomspännande överenskommelsen om grundprinciper för odelbara rättigheter. De ska gälla alla, och världens stater ska leva upp till dem tillsammans. Artiklarna är i sig inte juridiskt bindande men har blivit utgångspunkt för många fördrag, konventioner och traktat som är det. Själva dokumentet beskrivs som en gemensam viljeyttring och ett moraliskt ställningstagande av världssamfundet.

äganderätten

Sveriges företrädare undertecknade deklarationen tillsammans med alla andra i december 1948. Det gjorde de trots att många svenska jurister och Sveriges dåvarande regering var motståndare till föreställningen om mänskliga rättigheter. Deras utgångspunkter var olika –juristerna var alla mer eller mindre påverkade av Axel Hägerströms filosofi, och för socialdemokratin var det Karl Marx tänkande som gav riktningen. Där de mänskliga rättigheterna gäller begränsas nämligen riksdagsmajoritetens möjligheter att minska eller n n n

upphäva den mest grundläggande mänskliga rättigheten: äganderätten. Om vi inte själva får äga är vi helt i händerna på den som äger, och då är andra mänskliga rättigheter bara luft. Samtidigt är äganderätten ett stort problem för de politiker och ideologer som grundar sina ställningstaganden på Karl Marx – äganderätten blir roten till alla mänsklighetens olyckor. Därför är det inte förvånande att bland andra Tage Erlander var motståndare till FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

två motstridiga rättssystem

Det var först genom Europarätten som mänskliga rättigheter fick bindande kraft i Sverige. Att vår EU­anslutning skulle få den följden hade sannolikt få politiker förutsett, men Europarätten har något som FN­förklaringen saknar: korrektionsmedel. Nu har vi i Sverige två motstridiga rättssystem samtidigt. Grundlagen är folksuverän, och det finns i princip inga gränser för en riksdagsmajoritet annat än de gränser den sätter eller upphäver för sig själv. Men samtidigt är Europarätten överordnad grundlagen, och det innebär att Europadomstolen kan sätta riksdagsbeslut ur spel. Det mest kända beslutet är fallet Åke Green och yttrandefriheten. Högsta domstolen upphävde domen mot honom innan saken kom till Europadomstolen. I detta fall upphävde svensk lag yttrandefriheten för Åke Green, men Europarätten återställde den.

TEXT CHRISTIAN BRAW

BEARBETNING ANNA BRAW

orubbliga lagar

Föreställningen om mänskliga rättigheter har rötter i den grekiska antiken och därmed också i medeltidens teologi och filosofi. Den fick ny kraft under och efter de stora religiösa strider som följde på reformationen.Medeltidens samhälle hade varit medvetet kristet, det var självklart att säga som en av våra landskapslagar: ”Kristus är först i vår lag.” Universalteokratin var den dominerande statstanken, och den levde vidare också efter 1500­talet, oftast i lokala former som furstestater. 1600­talets stora konflikter hade emellertid också så djupa religiösa aspekter att själva den religiösa grunden blev ifrågasatt. Det som kunde ge upphov till sådan antagonism tedde sig inte som en möjlig grund för gemensamt liv. Det är ur denna situation som tänkandet kring mänskliga rättigheter får ny aktualitet. Sammanhanget är naturrätten, alltså föreställningen om att det i människans moraliska liv finns lagar som är lika orubbliga som naturens. Den första och mest kända gestaltningen av de mänskliga rättigheterna kom till i Nordamerika, i staten Virginia, år 1776. Dess formuleringar återkommer i många nutida texter.

värdighet, inte värde

Vad är då grunden för mänskliga rättigheter?

Det är människosynen. Den beskrivs i inledningen till FN:s deklaration:

”Alla människor är födda fria och är lika i värde [på engelska: dignity, förf:s anm] och rättigheter.”

Den svenska översättningens ”lika värde” är alltså missvisande – det handlar om lika värdighet. Värde kan man mäta. Det är en kvantitet. Värdighet är en kvalitet, och den går inte att mäta, den bara finns. Den mänskliga värdigheten består i att människan är född fri med förnuft och samvete.

Deklarationen från 1948 bygger på dokumentet från 1776, och vid den tid när det skrevs hade ordet förnuft innebörden förmåga att fatta rätta beslut. Det var alltså en moralisk egenskap. Med samvete, conscience, avsåg man mänsklighetens gemensamma insikt om rätt och fel, gott och ont. Tillsammans utgör förnuft och samvete den mänskliga värdighetens grund och ryggrad. Det är något som finns hos alla människor, och därför tillkommer det alla människor att på egen hand handla i enighet med sitt förnuft och samvete.

leva och handla

Som en outsagd förutsättning finns föreställningen om människans godhet. Den föreställningen innebär att människans förnuft och samvete är intakta och oskadade egenskaper.

Detta är nu själva innehållet i friheten, en frihet att på egen hand leva och handla enligt sitt förnuft och samvete. De mänskliga rättigheternas uppgift är att gestalta denna frihet, och alla människor är födda fria. Om man genom yttre tvång försöker hindra människor att handla enligt det förnuft och det samvete de har kränker man alltså deras mänskliga värdighet. När människor handlar enligt sitt förnuft och samvete leder det till gemenskap, en anda av broderskap (spirit of brotherhood). Det är alltså inte så att man kan ”tycka” och ”känna” vad som helst, utan det som förnuft och samvete säger är det som leder till ett broderligt samliv, till gemenskap. Detta är en uppgift och ett ansvar – they should act … Så formulerar deklarationen det, och det innebär att mänskliga rättigheter är ett ansvar, en förpliktelse. Att inte handla i det mänskliga broderskapets anda är att motverka mänskliga rättigheter. Ett sådant handlande innebär nämligen att man frånkänner den andre förnuft och samvete, den mänskliga värdighetens grund. Den värdigheten är bland annat förutsättningen för äganderätten, föreningsfriheten och yttrandefriheten.

födda fria

I naturrättstänkandet är utgångspunkten att det finns lika bestående lagar för samhället som det finns för naturen. Det är alltså inte så att mänskliga rättigheter är något som vi har ”kommit överens om”, lika lite som vi skulle ha kommit överens om tyngdlagen. Det är istället så att vi har varseblivit de grundläggande mänskliga rättigheterna (och tyngdlagen). Den filosofiska termen är perception. Liksom riksdagsmajoriteten trots sin folksuveränitet inte kan förändra naturlagarna kan den inte heller förändra de moraliska lagarna. De finns där oavsett vad riksdagen beslutar. En riksdagsmajoritet i Sverige eller var som helst i världen kan ansluta sig till de moraliska lagarna och göra dem till grund för sin lagstiftning. Men oavsett hur riksdagen lyckas med det har vi, alla människor, mänskliga rättigheter. Vi kan hävda dem, och vi kan göra det mot den mest förkrossande riksdagsmajoritet om så skulle vara. Numera kan vi hävda vår mänskliga värdighet, vårt förnuft och vårt samvete med stöd av Europarätten. Vi är nämligen – för att tala med FN:s deklaration – födda fria. n

Faksimil ur George Masons utkast till The Virginia Declaration of Rights.

”Ibland vill de inte tala om situationen”

Sally Azar arbetar bland unga

palestinska kristna

– Vi kan inte bearbeta övergreppen, säger Sally Azar. De pågår ju fortfarande. Men vi talar med våra ungdomar om att svara med fred.

kyrkan med sig. Resan fick till slut 11 deltagare istället för 16 – de unga männen från Västbanken fick aldrig visum till Sverige. När den till slut genomfördes hade biljetterna fått bokas om 24 gånger på grund av oroligheterna i Mellanöstern.

n n n

Det har varit intensiva januariveckor för de lutherska kristna i Jerusalem när Sally Azar hittar en tid för en telefonintervju. En biskopsvigning i Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land är en stor sak inte bara för kyrkans egna medlemmar – de är någonstans mellan 2 500 och 3 000 sammanlagt nu – utan för vänner i hela världen.

– Att internationella gäster kommer är viktigt för oss, säger Sally Azar. Det är viktigt att ses, att träffa vänner, och det är viktigt att ni inte bara hör av oss hur vi har det utan upplever det själva. Ni ser att det som vi ställs inför och lever i inte är normalt. Nu var det en stor högtid här, och den var också viktig – glädjen och vardagen är viktiga, båda två. Det var fantastiskt med alla som kom. Gästfriheten är en så stor del av vår identitet!

– Resan var en stor sak för våra ungdomar, säger Sally Azar. Det var fint för dem att komma till Sverige och se livet hos er. De fick uppleva hur viktigt det är att lära av varandra och se hur vi kan skapa kontakter och hitta gemensamma nämnare med människor i andra länder.

lära av varandra

Sally Azar är en av prästerna i Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land och tjänstgör i den kyrka som brukar kallas för Redeemer inne i Jerusalems gamla stadskärna.

När hon medverkade under Act Svenska kyrkans ”150 år av internationellt engagemang”­firande i Uppsala hösten 2024 hade hon två kolleger och en grupp ungdomar från

saknade stöd från kyrkorna När Sally Azar själv satt på scenen i den stora salen på konferenscentret i Uppsala fick hon frågan om vilka maktförskjutningar (”shifting powers” var ämnet för panelsamtalet) hon ser i sina sammanhang, och hon svarade ”inga alls”. – Vid den tiden saknade vi stödet från kyrkorna i andra länder, säger hon nu. Det var inte så många som höjde sin röst, och vi hörde ofta att de inte ville välja sida. Men vi har ett krig, och de som sitter i den svenska riksdagen känner inte ens till att det finns kristna här! Hon berättar att det stöd hon saknade den hösten delvis har kommit senare och att två svenska riksdagsledamöters besök i Jerusalem tillsammans med Act Svenska kyrkan var mycket välkommet.

– Det var viktigt att de kom och såg hur det är nu, och det är viktigt att vi fortsätter med de kontakterna, säger hon.

INTERVJU ANNA BRAW

BILD MAGNUS ARONSON

Gudstjänst i Uppsala domkyrka under "150 år av internationellt engagemang"-dagarna.

”Vi kan inte lita på internationella överenskommelser.”

”vi lär oss hur det borde vara” Hur talar man om mänskliga rättigheter med konfirmander, tonåringar och unga vuxna i en minoritet som den lutherska i Det heliga landet?

– Vi kan inte lita på internationella överenskommelser, säger Sally Azar, för de har bara brutits hela tiden. Jag förstår att det inte är så för er, och jag har förstått att ni inte kan tro det som händer här när det är en palestinsk röst som berättar det, det är som att allt måste komma från en europeisk röst för att det ska bli verkligt.

Hon beskriver hur palestinska ungdomar läser om FN och de olika deklarationerna i skolan:

– Vi lär oss hur det borde vara, men det är inget som vi ser omkring oss. Vi har inga rättigheter, ingen tror på dem här, vi är ju palestinier. När militären eller bosättarna attackerar oss händer inget. Vi ser inte FN:s inflytande alls.

Israel har gått över gränsen så många gånger.

DEN LUTHERSKA KYRKAN I DET HELIGA LANDET

Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land har mellan 2 500 och 3 000 medlemmar fördelade på sex församlingar i Jordanien, på Västbanken och i Jerusalem. Den leddes länge av biskop Munib Younan, som också var president i Lutherska världsförbundet under en period, och sedan av Ibrahim Azar. Den 11 januari i år vigdes Imad Haddad, som senast har tjänstgjort i Jordanien, till ny biskop. Genom Dar al-Kalima University har kyrkan också kunnat driva viss verksamhet Gaza. Svenska kyrkan och ELCJHL är medlemmar i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet men har också ett eget nära samarbete. Malmö pastorat har nyligen skrivit ett eget vänskapsavtal med ELCJHL.

trygg plats

– Det enda vi kan göra för våra ungdomar är att ge dem en trygg plats i våra kyrkor och försöka stötta dem i alla situationer, säger Sally Azar. Det händer att de lär sig saker i skolan och frågar oss varför det är som det är och vad vi kan göra, och då diskuterar vi det. Ibland vill de inte tala om situationen, men de lever ju i den varje dag.

Hon berättar om konfirmandgrupperna där hon och kollegerna går igenom de tio budorden.

– Då säger vi att det vi kan göra som kristna är att alltid svara med fred – även om andra inte håller fred. Det är så vi kan följa Jesus.

Det är det vi kan göra.

Själv är hon bosatt i Jerusalem och har det värdefulla israeliska passet som församlingsmedlemmarna på Västbanken saknar.

– Det är mycket som är värre på Västbanken, säger hon, men jag har inte medborgerliga rättigheter här i Jerusalem.

besökare berättar

Liksom de flesta palestinska ungdomar som får chansen studerade Sally Azar utomlands –hon läste teologi i Tyskland i fyra år.

– Mina studiekamrater där trodde på internationell lag och mänskliga rättigheter, säger hon. Jag tror att de blev lite mer medvetna senare … Vi talade om situationen i olika länder, men vi kom aldrig till Palestina. När våra ungdomar hade varit i Sverige var de förvånade över hur lite många verkade veta om hur vi har det.

Hon säger att hon har upplevt hur stödet från andra kyrkor har blivit starkare de senaste två åren.

– Jag tror att alla fortfarande är rädda och att många faktiskt har gjort vad de kan, säger

hon. Vi har kontakt med kyrkor, organisationer, Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet – de har blivit fler och fler. Det som alltid verkar hjälpa är när någon har varit här hos oss och kan berätta.

”vi vill ju ta emot gäster”

– Den enda möjligheten att något ska kunna förändras är helt beroende av press från de internationella sammanhangen, säger Sally Azar. Den har inte blivit tillräckligt stark än. Men vi hoppas att ni vill hålla kontakten med oss och berätta om oss.

Själv berättar hon om de unga resenärernas förvåning och glädje när de hade träffat Stockholms stifts biskop Andreas Holmberg i Uppsala och han sedan refererade till dem under ett möte i riksdagen.

Och församlingsmedlemmar på Västbanken berättar för henne om vilka ekonomiska konsekvenser det får när de utländska besökare som kommer till Jerusalem nu sällan gör resan till Betlehem.

– Vi försöker stötta varandra, men de som bor i Betlehem vet inte vad de ska kunna göra för att få människor att komma dit igen. Det blir konkurrens om de få som kommer. Det är svårt för alla. Och det är inte bara det att våra församlingsmedlemmar har det svårt ekonomiskt – vi vill ju ta emot gäster.

Nu är den nye biskopen vigd och firad, och ett slags vardag infinner sig igen. – Våra ungdomar upplever trauman som vi inte kan hjälpa dem att börja bearbeta på riktigt eftersom allt fortfarande pågår. Det som är viktigast för er att veta är att vi är här hela tiden och hoppas att ni vill hålla kontakten med oss. Man kan inte ignorera ockupationen, men det räcker inte med att vi säger till er hur det är här. Kom hit och träffa oss i kyrkorna! n

”En

viktig fråga för alla”

Prästmötesavhandling för samexistens och själavård

– Vi får aldrig glömma den mänskliga aspekten , säger

Jan-Olof Aggedal. Han är en av nio skribenter i boken Kyrka i ett mångkulturellt samhälle. Svenska kyrkan i ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle – det blev ämnet när Lunds stift började arbeta med en ny bok om kyrkans uppgift och roll. I den förra, En kyrka driven av mission, skrev en rad präster och diakoner i stiftets församlingar. I den nya medverkar biskop Johan Tyrberg och Jan­Olof Aggedal igen, nu tillsammans med Ebba Älfverbrandt som är diakon i Malmö, men också flera andra teologer och dessutom representanter för andra trosriktningar.

– I alla texter kommer författarna fram till att mångkulturella möten är berikande, säger Jan­Olof Aggedal. Och hur viktigt det är med dialog och lyssnande.

Han har alltså skrivit en av artiklarna men också varit redaktör för boken, är stiftsteolog och prost i Lunds stift och har en lång erfarenhet av möten med människor från olika bakgrunder.

– Är vi bara tydliga, trygga i oss själva, trygga i vår egen tradition, säger han, då blir det lättare att möta andra. Då upplever vi inte okända traditioner som skrämmande eller som hot. Då vågar vi se både likheter och skillnader.

”användbar i hela landet”

Bokens tillkomst hänger samman med traditionen att biskopar låter ge ut en prästmötesavhandling i samband med varje präst­ och diakonmöte. Sådana hålls i stiften vart fjärde år.

Tidigare har biskoparna ofta gett uppdraget till en av stiftets präster eller diakoner inför varje möte, men Kyrka i ett mångkulturellt samhälle är del två i en tänkt trilogi med artikelsamlingar som Johan Tyrberg har tagit initiativ till. Den har nio olika författare.

– Jag har redan varit ute och föreläst om boken, säger Jan­Olof Aggedal. Den är användbar i hela landet. Alla församlingar lever kanske inte i ett mångkulturellt samhälle lokalt, men i delar av alla kommuner finns det mångkulturella.

Han berättar att han i samband med sin forskning har kunnat identifiera utmaningar som har att göra med riter, till exempel begravningar. Församlingsmedarbetare hamnar i situationer där de blir tvungna att fundera på hur de tar sig an de mångkulturella frågorna.

– Det är så pass vanligt idag att de frågorna är viktiga för alla, säger han.

själavård

Att ha tänkt igenom hur man gör när en muslim och en kristen vill ha en vigselakt, eller när någon som själv tillhör kyrkan vill ha en begravningsceremoni för sin avlidna partner som har varit muslim, är avgörande för arbetet. – Ytterst handlar det om själavård för anhöriga, säger Jan­Olof Aggedal, om att vara människor tillsammans. Samtidigt behöver vi veta vad vi kan gå till mötes med och inte. I Svenska kyrkan får det exempelvis inte förekomma något som säger emot att Jesus Kristus är Guds son som dog och uppstod, och mull kan inte läggas på en kista för att instifta gravfrid om den döde begravs i ett icke­kristet sammanhang.

– Kyrkojuridiken är viktig, säger Jan­Olof Aggedal, men vi får aldrig glömma den mänskliga aspekten.

INTERVJU ANNA HAGNELL

BILD ANNA BRAW

PRÄSTMÖTESAVHANDLINGEN

Kyrka i ett mångkulturellt samhälle, Lunds stifts prästmötesavhandling inför prästoch diakonmötet 2026, är utgiven av stiftet i samarbete med Verbum förlag. De medverkande är biskop Johan Tyrberg, Jan-Olof Aggedal som också är bokens redaktör, Anna Minari Ciardi som representerar den katolska kyrkan, Anita Goldman som skriver ur judiskt perspektiv, Roland Vishkurti som är imam på Islamic center Malmö, Jan Eckerdal som är Sveriges kristna råds direktor för teologi, Susanne Wigorts Yngvesson som är professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm, Pamela Garpenfors som är kyrkoherde Victoriaförsamlingen i Berlin och Ebba Älfverbrant som är

diakon i Malmö.

ljus på begravningsplatserna

Idag har både de religiösa och de kulturella uttrycken färgat varandra. Sekulära svenskar och svenska muslimer tänder ljus för sina döda på begravningsplatserna, och det är en förändring som har ägt rum bara under 2000­talet. En del sådana förändringar innebär att människor har agerat på ett sätt medan dogmer, präster och imamer har sagt något annat.

– Då ser man tydligt hur kulturen berikar oss, säger Jan­Olof Aggedal. Resor, folkförflyttningar, media – det finns så mycket som påverkar oss och som har lett till de snabba förändringar vi ser. Det blir en inkulturation där vi ger och tar av varandra. Inför arbetet med boken kom vi fram till att det mångkulturella samhället är överordnat det mångreligiösa.

ett uttryck för guds storhet

– Det är en viktig bok, säger Jan­Olof Aggedal, för här kan vi se hur vi kan existera tillsammans i Sverige, förhålla oss till varandra, ge och ta. Jag blev exempelvis väldigt glad över hur Anita Goldman skriver om detta med hur vi i Sverige betraktar staten Israels agerande och att svenska judar därför får klä skott för hela Israel. Men det handlar ju om judar som lever i Sverige! De är inte israeler. Vi ska inte blanda ihop religion och politik.

Roland Vishkurti, som arbetar i Malmö, betonar i sin artikel hur mångfald inom islam betraktas som en styrka och ett uttryck för

latin som integration

Han betonar att kyrkan i sig redan är mångkulturell genom olika traditioner, samfund och lokala uttryck. Ett exempel på det inom kyrkans egna led blev tydligt häromåret när Svenska kyrkans nya kyrkohandbok skulle tas fram.

– Det blev en jättediskussion om huruvida gudstjänstens delar skulle stå enbart på svenska eller både på svenska och latin, berättar han. Då påtalade Burlövs församling att en stor del av gudstjänstbesökarna inte talade svenska, men genom att det stod saker som Kyrie, Gloria och Agnus Dei visste de var i gudstjänsten de var. Därför är latinska och grekiska termer med i våra böcker. Och det som först verkade vara en redaktionsfråga blev i stället en viktig integrationsfråga!

Att Kyrka i ett mångkulturellt samhälle inte kunde skrivas av enbart Svenska kyrkans medarbetare stod klart tidigt i planeringen. Därför är två av de medverkande imamen Roland Vishkurti och den judiska författaren Anita Goldman, och den katolska kyrkan är representeras av Anna Minara Ciardi.

Guds storhet. Att en moské byggdes i Malmö grundade sig på insikten om att invandrade muslimer aldrig skulle känna sig hemma i sitt nya land om de inte hade möjlighet att utöva sin religion: ”[R]eligioners samexistens [är] en nödvändighet. Syftet är att bevara den mänskliga enhetens integritet”, sammanfattar han sitt perspektiv.

enklare samarbete

När det gäller de abrahamitiska, monoteistiska religionerna är samarbete enklare, konstaterar flera av bokens författare.

Jan­Olof Aggedal återkommer till exemplet med multireligiösa riter och säger att ett bröllop eller en begravning där någon av parterna är hindu, buddhist eller asatroende innebär ännu större utmaningar.

– Men vi ska komma ihåg att även det kristna landskapet ser annorlunda ut idag, fortsätter han. En präst behöver kunna samarbeta med en syrisk­ortodox präst eller en pingstpastor.

Det är en annan fråga, men också de situationerna är rätt nya. Det har hänt mycket de senaste 40 åren. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Det är så det ser ut idag. Och människan ska alltid vara i centrum. Det måste vara vår ledstjärna. Alltid. n

stipendium: Volontär på Anafora

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP (LMS) utlyser resestipendier för volontärinsatser på Anafora och pedagogiska volontärinsatser på Anafora Community College.

Stipendiesumman för volontärer, 15 000 kronor, täcker resa och en–två månaders uppehälle. Berätta kort på engelska om dig själv och din relation till Anafora, vilka färdigheter eller intressen du har och under vilken tid du vill vara i Egypten. Bifoga en bild av dig själv.

Pedagoger kan söka stipendium för tre månader hösten 2026 eller våren 2027 på samma sätt och berättar också om behörighet och pedagogisk erfarenhet. Stipendiesumman är 45 000 kronor.

Anaforas Vänner i Sverige och Anafora i Egypten utser tillsammans stipendiaterna.

Välkommen att skicka din ansökan till adressen  stipendiumanafora@gmail.com senast den 27 mars 2026!

Ett nytt sätt att leva

Världsböndagen infaller i mars varje år den 6 mars, har rötter från 1800­talet och är i år förberedd av en grupp kvinnor i Nigeria. De har valt temat ”Jag ska ge er vila – kom”, och här är de bibelord och den betraktelse som de har arbetat med.

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

(matteusevangeliet 11:28–30 )

De här Jesusorden kommer efter en serie av undervisningstillfällen och under i Galileen. Trots att Jesus möts av olika gruppers frågor och tvivel fortsätter han att ge människor möjligheten att förstå Guds rike på ett nytt sätt. När han uppmanar dem att ”komma” och finna vila är det inte någon lättnad för stunden han talar om utan ett nytt sätt att leva i en relation med Gud.

Begreppet ok kanske verkar främmande för oss idag, men det var en vanlig bild i den judiska undervisningen. Ofta symboliserade det lagen eller den troendes plikter. Jesu ok är annorlunda – ett som ger vila snarare än bördor.

Låt oss be:

Gud, som bär våra bördor, vi samlas inför dig i tillbedjan och beundran.

Du är Alpha och Omega, före all början och efter allt slut.

Det är i dig som vi lever, rör oss och är till.

Vi samlas i tillit till löftet att du är med där två eller tre samlas i ditt namn.

Så välkomnar och hedrar vi din närvaro mitt ibland oss.

Vi överlåter denna gudstjänst i dina händer, i bön att du är mitt ibland oss.

Låt oss i frimodighet öppna oss för Anden som du befriar oss med och låt din närvaro genomsyra denna plats. I Jesu namn. Amen.

MARIA BJÖRKMAN

DEN MINSTA AV MINA BRÖDER

KAUNITZ-OLSSON

jorden, månen, solen, vintergatan

Ofta avfärdas Jehovas vittnen som kufar, fanatiskt dörrknackande sekteristiska driftkuckun med en livsfarlig aversion mot blodtransfusioner. I Maria Björkmans debutroman är tonen en annan. Den är kritisk, men också varm. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Den bild av Jehovas vittnen hon förmedlar innefattar människofientlig bibeltolkning, utfrysning av församlingsmedlemmar som brutit mot reglerna och toppstyrning från högkvarteret i New York. Här finns också omtanke och gemenskap, social trygghet, andligt förnuft och vanligt hyggligt folk.

Året är 1982. I centrum står det nioåriga vittnet Marta, äldst en trebarnsfamilj och brinnande religiös. Berättelsen om henne tar avstamp i en katastrof. Hennes gravida mamma drabbas av havandeskapsförgiftning, och pojken hon bär på dör innan han hunnit födas.

Som om detta inte vore nog får den hårt drabbade familjen ett herdebesök av församlingens äldste som förnumstigt upplyser dem om att deras lille Emmanuel tyvärr inte kommer att uppstå. Dödfödda barn gör inte det, hävdar de. Effekten blir fruktansvärd. Martas mamma slungas ner i en

bråddjup depression. Förtvivlan och kaos tar över en familj som kanske inte är så ”andlig” som Marta skulle önska – det är lite ostädat hemma, och hennes föräldrar bråkar ibland.

Men att tro och kärlek finns är uppenbart. Nu räcker det dock inte till för att skapa hopp.

Kunskap om Jehovas vittnens lära kommer på köpet i denna tillgängliga roman om en flicka som tycks ha fått extra mycket av allt: intelligens, känslor, fromhet, mognad, mod. Hon brinner för att knacka dörr och berätta för människor att de måste låta sig räddas. Hon har inget emot att varken fira födelsedagar eller julafton, tvärtom.

Hon tänker på sina trosfränder som märktes med en lila triangel i nazismens dödsläger, där de hamnade för att rörelsen praktiserar radikal pacifism. Och hon vet att helvetet inte finns. Jehovas vittnen tror inte på helvetet.

Hennes lillebror kommer bara att vara död för evigt, får hon höra. Det är ett budskap som frontalkrockar med hennes bild av Gud som kärleksfull: ”Vad skulle det vara för Gud, som inte kan uppväcka en bebis för att den inte kommit levande ur sin mammas mage? Om Gud har skapat jorden, månen, solen och hela Vintergatan. Det är ju löjligt!”

”Jag vet att jag måste tro på att Emmanuel får uppstå”, säger hennes mamma. ”Annars kommer jag att bli tokig.”

Och pappan förmodar att ”organisationen kommer att få nytt ljus framöver, i den här frågan”.

Det får man hoppas. Men låt oss också begrunda kyrkans traditionella syn på odöpta barn som dör. Är den så mycket mera kärleksfull? n

MARIA KÜCHEN

LOUISE KÖRNUNG GULD

MODERNISTA

granatäpplets skal Vad tänker du på när du hör Afghanistan nämnas? Krig, flyktingar, talibaner, terrorister, ensamkommande ungdomar, kvinnoförtryck … Ja, listan kan göras lång. Vill man fördjupa sig finns det hyllmeter av historiskt och aktuellt material om detta centralasiatiska land mellan Iran och Pakistan, bergigt och utan kust. Det har blivit utsatt för olika erövrare och plundrare genom århundradena, och det har berikats när karavanvägar och folkvandringar har lämnat spår av olika kulturer och religioner. Personligen har jag mött Afghanistan framför allt genom människor. De har berättat om flykt och förtryck, men de har också talat om en annan tid, ett fantastiskt vackert landskap och en sorglig men fascinerande historia.

Louise Körnung var diplomat där under några år, och den tiden inspirerade henne till romanen Guld Det är en stark och gripande berättelse där vi får följa tre generationer i familjen Wakhani i Kabul och på det sättet också landets historia från

1940-talet fram till 2021. Landet och familjen påverkas av maktskiften: monarki, militärkupper, sovjetisk ockupation, talibanstyre, amerikanskt inflytande och så talibanerna igen. Den politiska verkligheten blir något som bokstavligen drabbar familjens medlemmar in på bara kroppen och som orsakar splittring och misstro. Men de har också sin kärlek till historia, poesi och musik. Visst kan jag lära mig mer om Afghanistan genom nyhetsrapporteringen, men i Louise Körnungs roman kan jag nästan känna dofter och smaker, och framför allt får jag en fördjupad förståelse för ett folk och ett land som är så mycket mer än det som förtryckarmakter försökt göra det till. För att citera farmor Farkhunda: ”Ju mer mörker man har upplevt, desto mer kan man glädja sig åt några ljusstrålar. I det enkelt vackra i hur solen skiner på granatäpplets skal, när det skimrar. Er farfar sa också att det kan vara först när världen blir mörk och grumlig som man lär sig att se klart.” n

EVA DANIELSSON

Louise Körnung.

gången i Jordanien

Nya grupper av unga från Sverige, Palestina och Moçambique samlades i somras för att hjälpa varandra att utvecklas som ledare .

n n n

TEXT CAROLINE KYHLBÄCK BILDER PRIVATA

I skuggan av vårdträdet på församlingens gård i Bagamoyo satt ungdomar från Moçambique och Sverige och spånade på vad de skulle vilja göra tillsammans.

Vänskapsrelationen mellan Lebombo stift i den anglikanska kyrkan i Moçambique och

Svenska kyrkan i Västerås stift var etablerad sedan länge, och vänskapen fördjupades för varje år som gick. Delegationer hade rest mellan länderna. Vuxna och ungdomar hade lärt känna varandra och delat både glädje och sorg. I Västerås stift hade festivalen

Rock for Moc på Finnåkers kursgård utanför Fellingsbro under många år samlat in pengar till stiftsgården Maciene, och nu var den invigd.

Nu, 2010, var det tid för ungdomarna göra något nytt tillsammans.

”Under Crossroads fick jag lära mig om de olika utmaningar och möjligheter som det innebär att arbeta och leda en annan typ av grupp än dem som jag är van vid från konfirmandarbetet hemma.”

Petter

tre parter

Det var inte bara ungdomarna i Lebombo och

Västerås stift som ville samarbeta. 2009 hade en grupp unga från det svenska stiftet mött unga i Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land och gjort en adventskalender tillsammans med dem.

Det fanns en längtan efter ett utvidgat vänskapsutbyte.

Det var i samtalet under trädet i Bagamoyo som idén kläcktes.

”En egen ledarutbildning”, sa någon.

”Ja, där ungdomar leder varandra. Ett sammanhang där vi får lära av varandra och får lära känna varandras kulturer bättre.”

Crossroads hade skapats – ett unikt vägskäl där ungdomar från tre kontinenter, tre kyrkor och tre olika kulturella, politiska och ekonomiska sammanhang fick möjlighet att umgås intensivt under en vecka varje år och tillsammans skapa en ledarutbildning.

att få syn på sin egen kultur Året därpå, 2011, träffades ett tjugotal ungdomar från de tre länderna i Moçambique för att genomföra den allra första utbildningen. Metoden var enkel och utvecklades av ungdomarna själva. De vaskade fram frågeställningar som var relevanta för dem och som de ville fördjupa sig i. De arbetade i blandade grupper och förberedde workshops. De kunde använda olika metoder: musik, bibelstudier, diskussion, teater och lek. De turades om att leda workshops för varandra. Och så utvärderade de arbetet.

Det skulle visa sig att den här metoden var ett bra redskap inte bara för att bli bättre ledare utan också för att lära känna varandras kulturer och, kanske inte minst, för att få syn på sin egen kultur. gemensam identitet

Dessutom blev den gemensamma kristna identiteten tydlig för deltagarna, och glädjen över att höra ihop i den världsvida kristna kyrkan var stor: oavsett vilket land vi växer upp i, trots olika förutsättningar och olika bakgrund, är våra liv sammanflätade. Den insikten kom att översättas i orden ”We are from here” – ett sätt att uttrycka att gemenskapen är ett gemensamt uppdrag och ett gemensamt ansvar.

Detta avspeglas också i hur veckan organiseras: alla större beslut tas av ungdomarna

”Crossroads har varit den absolut mest givande resa jag har varit med på.

Jag har blivit en bättre ledare, fått en bredare syn på världen och livet och

såklart fått minnen för livet.”

Loke

och deras ledare tillsammans. Finansieringen kommer från donatorer som Lunds Missionssällskap och Västerås stift, men alla ungdomarna vet att de pengar som möjliggör veckan är gemensamma medel.

Denna kultur av att samarbeta och lyssna på varandra har gjort Crossroads till ett exempel på ömsesidighet i Nord­Syd­relationerna.

lägereld och morgonkaffe Schemaändringen gjorde att den ursprungliga svenska gruppen på sex ungdomar krympte till fyra. Jag, som är stiftsadjunkt för internationella relationer i Västerås stift, följde med som ledare. Tillsammans med de femton deltagarna från Palestina och de sju deltagarna från Moçambique blev vi årets Crossroads­gäng. Precis som tidigare blev veckan dynamisk och full av kreativa övningar, samtal och en och annan kulturkrock. Det blev sena kvällar runt lägerelden och sömniga morgnar med kaffe. Vi bodde på ett äventyrscenter i norra Jordanien, och ungdomarna fick prova höghöjdsbana och zipline. Vi fick se ökenstaden Petra, Jesu dopplats vid Jordanfloden och det stora ökenlandskapet Wadi Rum i södra Jordanien. Men schemat dominerades naturligtvis av de pass där ungdomsledarna i blandade grupper förberedde workshops för varandra på teman som gruppen hade valt – två av dem var ”Religion and hate” och ”Technology vs. Humanity”.

mellanrummen

flyttad till jordanien

Det blev ett uppehåll under pandemiåren, men annars har Crossroads ända sedan 2011 arrangerats efter ett roterande schema i de tre olika länderna och med nya grupper ungdomar varje gång.

2025 var det Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land som skulle vara värd. De hade tagit emot oss andra på Västbanken de tidigare gångerna, men på grund av kriget i Gaza och oroligheter i Beit Sahour bestämde vi att vi den här gången skulle träffas i Jordanien. Ett tag såg det mörkt ut – Israels bombningar av Iran veckan före midsommar gjorde att alla flyg till Jordanien ställdes in – men tre veckor senare, när sommaren var som hetast i Jordanien, kom vi till sist i väg.

bortom algoritmerna

Arbetsmetoden har varit den samma sedan starten 2011. Samtidigt har världen och teknologin förändrats. Den här gången hade alla deltagare, oavsett ursprungsland, en smartphone och tillgång till ChatGPT och andra AItjänster. Lockelsen att låta dem göra jobbet blev stark i några av grupperna. Därför kommer nästa Crossroads troligen att ha något slags ”mobildagis”. AI kan blixtsnabbt trolla fram texter och manualer, men Crossroads går inte ut på att visa upp perfekta workshops. Poängen är mellanmänskliga möten – över gränser och bortom algoritmer. Ibland blir det språkförbistring och diskussioner om hur tidsangivelser ska tolkas. Det stora skrattet kan plötsligt sprida sig i rummet efter en knasig teaterövning. Förståelse skapas, och vänskaper byggs.

Den här gången blev det tydligt att det var i mellanrummen som många av de viktigaste mötena ägde rum. I samtalet sent om kvällen över ett parti Uno (den palestinska versionen). I de moçambiqiska sångerna på bussen söderut. I trängseln bak på jeepen som åkte i full fart över ökensanden. Vid kyrkkaffet efter festhögmässan i Amman.

Världen förändras i hög hastighet. Global solidaritet anses otidsenlig, och gränser som vi trodde var öppna stängs, en efter en. Lögnens retorik är högljudd, och polariseringen mellan grupper ökar lavinartat på alla fronter.

Därför är mötesplatser som Crossroads så oerhört viktiga att slå vakt om, mötesplatser där vi trots allt kan få mötas över landsgränser och kulturgränser för att dela tro och liv. Detta är ett stort fredsarbete i det lilla formatet. Under några intensiva dagar får unga människor unika erfarenheter som kommer att prägla deras framtida liv och värderingar.

Som Shelsia Manave från Moçambique uttryckte det: ”It was an amazing experience.

I can’t even express it in words. You must feel it!”

n

”Det är en sak att veta om förtryck och orättvisor men en helt annan sak att se det med egna ögon eller höra av de andra deltagarna hur deras situation ser ut. Crossroads är en plats där det som är normalt för en öppnar ett nytt tankesätt hos en annan.” Ell

Livskunskap för blivande mammor

Volontäruppdrag i Kampala för Elin och Lukas

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR

OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS

HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. STYRELSEN PRIORITERAR

GÄRNA ANSÖKNINGAR SOM

INNEBÄR ATT UNGA MÖTER DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN, TILL EXEMPEL GENOM VOLONTÄRARBETE, PRAKTIK ELLER STUDIER I ANDRA LÄNDER.

ELIN BLAD, HUR KOM DET SIG

ATT DU VILLE VOLONTÄRARBETA I KAMPALA?

Jag reste tillsammans med min vän Lukas Jönsson – vi är två 26-åringar från Småland, och jag studerar på Chalmers i Göteborg. I Göteborg finns också föreningen The Fortress Sverige som stöttar organisationen

och för barn i olika åldrar, och hon bad oss också att ta med gamla mobiltelefoner, sjukvårdsartiklar, skor, filtar, sällskapsspel och lite annat. Vi bestämde oss för att fylla varsin resväska med sådant. Jag försökte vara öppen inför vad resan och arbetet skulle kunna innebära.

HUR BLEV DET?

Ett uppdrag för dig?

Om du läser Uppdrag Mission med behållning – skulle du vilja vara med och se till att den når ut till fler? Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret (tills tryckningen tar slut) om du vill dela med dig till vänner eller kanske prova att använda tidskriften kyrkorådet, församlingsrådet eller en annan grupp i din församling. Du får också gärna berätta att en helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se.

The Fortress i Ugandas huvudstad Kampala. Den erbjuder stöd till unga gravida kvinnor och ger dem ett tryggt tillfälligt hem – de stöts ofta bort av sina familjer på grund av kulturella normer. Vi reste dit för att lära känna organisationen och för att hjälpa till med arbetet under en månad.

VAD ERBJUDER THE FORTRESS FÖR STÖD, OCH VAD KUNDE DU BIDRA MED?

HUR FÖRBEREDDE NI ER FÖR RESAN?

Josephine berättade för oss om verksamheten så att vi skulle förstå hur den fungerar, och vi pratade med henne om var våra gåvor skulle kunna bli till nytta och vilka arbetsuppgifter vi skulle ska ha på plats. Hon berättade att det alltid behövs kläder för gravida

The Fortress är en ideell organisation som Josephine Nsubuga grundade 2011 för att skapa en trygg miljö för kvinnorna. På området finns hus där de bor, samlingslokal, kök, odlingar och djur. Jag var med i arbetet med det som de kallar Life Skill School, ett forum där kvinnorna får utbildning och reflekterar över vad som är viktigt för att man ska kunna klara sig livet – det är teman som hushållsekonomi, barnuppfostran, källkritik, beslutsprocesser, att stå emot stigma. Jag reste tillsammans med min vän Lukas Jönsson, och vi hjälpte också till med praktiskt arbete odlingarna och husen och var med i hemmets gudstjänster och andakter.

Mottot på The Fortress är ”Transforming lives by the power of love”, och det fick vi verkligen uppleva. Den kristna tron, omsorgen och medmänskligheten gör att kvinnornas självkänsla växer, och de får utvecklas i en miljö där de känner sig både sedda och älskade. Vi var med i med morgonandakter, praktiskt arbete, gudstjänster och utbildning. De lär sig bland annat sömnad och hårvård, sådant som kan resultera i en inkomst när de så småningom lämnar The Fortress. Vi arrangerade lite egna aktiviteter också: kanelbullebakning, lekar och träningspass. En insamling som vi hade gjort innan vi reste blev en ny inhägnad för getter som köptes på marknaden och ett körkort för en av kvinnorna.

VAD ÄR

DET DU SER SOM DET BÄSTA NU NÄR DU ÄR HEMMA IGEN?

Jag hoppades att vår resa skulle kunna bli ett utbyte med andra i den världsvida kyrkan och medmänniskor emellan, och den kanske mest värdefulla erfarenheten under vår månad på The Fortress var de relationer vi fick bygga med tjejerna. Att få dela vardagen, andakterna, samtalen och skratten med dem var något som berörde oss djupt. De gav oss insikter som vi kommer att bära med oss. n

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till någon grupp där du är med, så sök på land eller ämnesord (till exempel utbildning eller mänskliga rättigheter) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter samverkan

med Université Catholique Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete Kairo. Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap. Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

n u m mer ute

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendium. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Ladda upp text och högupplösta bilder på www.lundsmissionssallskap.se!

INTERVJU ANNA BRAW

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20

400 32 Göteborg

Från dina händer till där det händer

Just nu kämpar 300 miljoner människor för sin överlevnad.

Ditt stöd når människor som med stort mod räddar liv och ger hopp mitt i katastrofen.

En enda mänsklighet – under samma himmel.

Swisha din gåva till 900 1223

Foto: Henrik Berglund/Ikon