Issuu on Google+

KullerByttaBingBång/Gunnar Bernstrup

POKERVINSTEN – Fort! Vänd dig om. På andra trottoaren. Känner du igen honom? Självklart gjorde jag det. Han var sig lik. Lite äldre, lite krokigare. Försiktigare steg. Men Borsalinon satt som den skulle liksom den extravaganta kostymen och de välputsade, tvåfärgade skorna. En uppenbarelse som klippt ur en gangsterfilmspastisch. – En doft av Chicago. Dick Tracy. Vad kunde han vara… tio–femton år äldre? Mer? – Han såg ut så där redan när vi gick i kortbyxor. – Han håller stilen. Det var sant. Gustav Niederberg hade alltid hållit stilen även om han aldrig besvärat sig med det andra kallade hederligt arbete och givetvis blivit sedd över axeln och utfrusen från det prudentliga småstadslivet. Inte för att det bekom honom det minsta. Han hittade rätt i andra sammanhang och umgicks på slott och herresäten och i de dyraste lokalerna. Riktigt hur han drog sig fram visste väl ingen, men ett snett, vänligt leende, eleganta formuleringar, ekorrpigga ögon och en räv bakom varje öra tycktes fungera väl. Om det knep, kunde han alltid likt en trollkarl dra fram de mest fantastiska smycken och juveler ur innerfickan till hälften av det pris de etablerade handlarna tog. Om de ens kunde erbjuda samma finesser. Vi hade stött på honom genom åren sedan vi lärt oss vistas ute på lokal om kvällarna. – Jag stod vid Skänken på Savoy en gång, han hade ju ’Grillen’ som utgångspunkt och ’kontor’, när han ropade ’Jag är inte här!’ till Sture bakom disken när telefonen ringde. – Han misstänkte väl att ’Puman’ försökte nå honom. ’Puman’. Så kallade Gustav sin hustru. Det tog många år innan han hittade henne, men trots att han var både stolt och glad i henne, var han inte alltid så särskilt pigg på att bli störd på arbetstid. Var han på 20


Pokervinsten

Savoy, måste det vara arbetstid. – Nej. Jag har inte sett honom, svarade Sture. Men den här gången hade ’Puman’ gått ner till Savoy och ringt från receptionen. Ögonblicket efter gjorde hon entré i Skänken, pekade på Gustav innan hon spände ögonen i Sture och sa: – Jasså, du har inte sett honom! Sture fann sig snabbt, tittade åt Gustavs håll och svarade lakoniskt: – Nu ja. – Det stormade rätt ofta, om jag förstått det hela. Det var förmodligen därför Gustav hade stannat hemma en kväll för en gångs skull. Vi hade båda hört historien. Kanske försökte han blidka ’Puman’ för den sena hemkomsten natten innan. Han var i vilket fall saknad bland kamraterna i Skänken och en av dem, ’Revisorn’ kallad, bestämde sig för att se hur det var fatt. Han gick hem till familjen Niederberg som bodde i närheten, knackade på dörren och Gustav som var klädd i endast morgonrock och tofflor gick ut i trapphuset för att diskret förklara den ansträngda familjesituationen. Då slog ’Puman’ igen dörren bakom honom och låste. – Vad gör vi nu? suckade Gustav. – Vi går till Savoy, sa ’Revisorn’. Så fick det bli. När de två stegat fram till receptionen, passerade den gamle bankdirektören med eget stambord i matsalen, där han i många år umgicks med Piraten, Broman och andra vittra personligheter. Han kastade en spefull blick på Gustav och sa: ”Jag ser att herr Niederberg har betalt månadsräkningen.” Den väldige garderobiären, han var minst två meter lång, lånade i alla fall ut en skjorta, ett par byxor Gustav fick vika upp och ett par skor han nästan kunde vända fötterna i. – Nytt mode? sa den store hotelldirektören och drog i manschetterna när han passerade. Vi log åt minnet av dessa eviga manschetter. – Var det då ’Puman’… Ja du vet. 21


KullerByttaBingBång/Gunnar Bernstrup

– Nä. Det var efter historien med åsnan. Det var ett helt annat tillfälle. Men som vanligt började det i Skänken. Efter kvällens umgänge hade ett mindre gäng dragit sig upp till ett av tornrummen för ett nattligt parti poker. Staden gästades just då av en kringresande cirkus och en yvigt gestikulerande, blankpolerad man som kallade sig själv cirkusdirektör, var den som kom upp med tanken och vare sig garderobiären, hovmästaren, ’Revisorn’ eller Gustav var nödbedda. ’Puman’ var dessutom bortrest och väntades inte hem förrän följande dag, så Gustav hade inga problem på den fronten. Spelet gick dessutom alldeles lysande för honom. Kamraterna och cirkusdirektören, som hade utmålat sig som spelets mästare och skrutit om den ena stora vinsten efter den andra längs turnévägen, bara förlorade. Hovmästaren fick i stort sett ingen bättre hand än två par med damer i topp och garderobiärens tur var inte mycket större. ’Revisorn’ klarade sig något bättre, men fick han en triss, kunde Gustav visa upp en stege. Cirkusdirektören råkade gång efter annan i samma bryderi även om han tog hem några mindre potter med, som han själv tyckte, lysande blufftaktik. Inte ens en flush i ruter med knektar i topp gav honom något. Framåt tretiden var krisen total. Den sista potten hade gäckats och var gigantisk, men han hade inga pengar kvar. Hovmästaren, garderobiären och ’Revisorn’ hade lagt sig sedan de inte lyckats förbättra sina händer efter köp. Gustav hade begärt tre nya, noterade snabbt vad han fått och lekte lätt med korten innan han bestämde sig och höjde med femhundra. Cirkusdirektören smög upp det enda kort han köpt och försökte hålla masken. Han hade insett att han hade stora möjligheter att vinna spelet och rädda sig undan den totala katastrofen. Han kunde helt enkelt inte förlora. Om han bara hade några pengar att syna med i första hand. Egentligen borde han höja. – Inga lappar, sa Gustav bestämt. I morgon drar din cirkus vidare och då vet vi hur det går med den saken. Spelar man med politiker och cirkusfolk är det kontant betalning som gäller. Varken hovmästaren eller ’Revisorn’ hade medel att låna honom. 22


Pokervinsten

Cirkusdirektören funderade febrilt och sökte reflexmässigt igenom sina fickor för att se om där ändå inte fanns pengar. Men till och med de turkiska cigaretterna var slut. Så sken han upp och ropade: – En åsna! Jag satsar en levande åsna. De övriga betraktade förbluffat hans allvar. – Jag synar med en åsna. Om du vinner, får du en riktig cirkusåsna. – Han är inte klok, sa ’Revisorn’. – Det är inte jag heller, men ingen åsna hoppas jag, log Gustav. Han såg över sina tillgångar. Han hade redan vunnit mycket. Han kände efter i kavajens innerficka närmast hjärtat och fattade sitt beslut. – Gentlemen. Ni är mina vittnen. Bäste herr cirkusdirektören här. Gustav gjorde en avmätt gest mot den blankpolerade. – Denne man har erbjudit en åsna för syn av mina kort. Om jag vinner, går vi raka vägen till cirkusens djurstallar och tar hand om denna åsna. Är det riktigt uppfattat? – Absolut, absolut. Jag skriver ner löftet här. Genast. – Och den ska gå att rida på!, la Gustav till som sista krav. – Visst, visst. Cirkusdirektören drog till sig en gammal matsedel från 1955 och skrev ner en skuldförbindelse på en styck åsna på baksidan och ’Revisorn’ och hovmästaren bevittnade. Lappen placerades på toppen av den stora potten. – Tja, log Gustav och betraktade sina kort. Det är väl tur att vi inte spelar vidare. Då hade jag väl riskerat att vinna en kamel också. Det var givetvis Gustav som skulle visa sina kort först, men cirkusdirektören var så till sig och lättad att han genast bredde ut sin hand på bordet. – Mina herrar. Fyra knektar. Jag kan erkänna att jag fick alla fyra på given. Köpet gjorde jag bara för att bluffa er. Nu kan jag sova lugnt i natt. – Ja det kan ju inte jag, sa Gustav. Jag ska ju ta hand om en åsna för jag köpte tre damer. 23


KullerByttaBingBång/Gunnar Bernstrup

Så visade han upp fyra damer och en kung, reste sig och bugade lätt. – Gentlemen. Det ser ut att bli en spännande fortsättning på natten, sa han innan han omsorgsfullt samlade ihop pengarna på bordet och fyllde även sin högra innerficka med sedlar och byxfickorna med mynt. Hovmästaren drog sig tillbaka, men de övriga gjorde cirkusdirektören sällskap sedan de köpt ut proviant hos nattportieren. Öl och smörgåsar. Nattportieren visslade och gestikulerade utanför entrén och uppmärksammade en taxichaufför vid Centralstationen på att hans tjänster var önskade. – Den här tar jag, skrockade Gustav och satte sig i framsätet, gav körorder och pekade med hela handen. – Mot djurstallarna! Efter viss tveksamhet och förklaringar förstod chauffören till slut att sällskapet menade allvar. – Är det nu säkert att du har nycklarna, undrade ’Revisorn’ och stötte cirkusdirektören i sidan. – Det är tält, för tusan. Har du hört talas om nycklar till tält? log Gustav. Och skulle det så vara, räcker det säkert med din pennkniv. De smög in på området som tjuvar i natten. Cirkusdirektören fick kalla fötter och började undersöka marknaden för alternativa lösningar, men gav upp inför den väldige garderobiärens hotfulla uppenbarelse och Gustavs ideliga understrykande av att de inte var intresserade av några livstids fribiljetter till hans cirkus. Med största möjliga tystnad väckte cirkusdirektören den som hade ansvaret för djurstallarna och med utnyttjande av all sin pondus fick han denne att förstå att en åsna skulle selas och ledas ut. – Ta den snällaste som man kan rida på, sa Gustav som hade en plan. Djurskötaren bara glodde på honom. Åsnan leddes ut och de tog farväl av cirkusdirektören som med 24


Pokervinsten

tårar i ögonen såg sin pokerförlust försvinna i natten tillsammans med sin nye ägare. Garderobiären vek av mot sin tillfälliga kärleks varma lägenhet, men ’Revisorn’ och Gustav ledde den fogliga åsnan längs gatorna in mot centrum och fick en och annan nattvandrare och några tidningsbud att förvånat lyfta på ögonbrynen. Klockan hade hunnit bli halv fem när sällskapet nådde hemadressen. Det ultimata hade givetvis varit att ridande göra en grandios entré på Savoy, men tidpunkten var inte den rätta. – Vi leder upp den i lägenheten så länge. En våning ska den klara, föreslog ’Revisorn’. Förslaget lät rimligt. Den stackars åsnan kunde inte stå ute och frysa och när ’Puman’ ändå inte var hemma, skulle det inte ställa till med några problem. – Så rider vi in på Savoy vid lunchtid. Det blir bra. Åsnan baxades upp. Ytterst motvillig men med några kokta potatisar Gustav hade funnit i kylskåpet som lockbeten gick det till slut. Åsnan var visserligen van att lyda, men detta ingick inte i de ordinarie uppgifterna. Djuret placerades i ett mindre, spartanskt möblerat rum. – Här kan han husera och inte ställa till med något. Hoppas jag. Han tittade oroligt på bokhyllan. – Äter åsnor böcker? – Bara om det är bilder av morötter på omslaget. Gustav plockade undan vad han kunde, bredde ut några tidningar på golvet och stängde dörren om åsnan. – Det verkar i alla fall vara en snäll åsna. Han har inte sagt så mycket. Mat har han fått och pinkat har han gjort längs vägen. Han ska säkert trivas. Jag tror inte vi behöver binda honom. De två vännerna avrundade den lyckade expeditionen med var sin ljummen vodka i Duralexglas. ’Revisorn’ vacklade hem och Gustav hann knappt hänga av sig hatt och kostym innan han somnade. 25


KullerByttaBingBång/Gunnar Bernstrup

Klockan närmade sig tio då han väcktes av ett skri. Det var inte åsnan som han först hoppades. ’Puman’ hade kommit hem med ett tidigare tåg. Nu stod hon vid sängkanten och i dimmorna anade Gustav de argaste ögon han någonsin upplevt. – Ut med er ur mitt hem. Båda två! Nu! var allt hon sa innan hon försvann. Gustav ruskade liv i sig, drog på kostymen och ringde ’Revisorn’ för att få hjälp. Kamraten kom så fort han kunde, utrustad med några öl i beredskap. Först var de tvungna att få i sig lite frukost. De hörde åsnan röra sig oroligt i sitt rum. – Å fy fan! sa Gustav när han öppnat dörren och såg röran och vad djuret lämnat efter sig på golvet. Sen ledde de ut åsnan ur lägenheten och försökte leda den vidare ner för trapporna. Det var totalt omöjligt. Åsnan totalvägrade. Upp hade gått för sig, men absolut inte ner. – Din dumme jävel. Du får ju inget att äta om du inte går ner, vädjade Gustav. Ingenting hjälpte. När en äldre grannfru på femte våningen passerade i den stora hissen, log han bara hövligt mot henne bakom gallergrinden, lyfte på hatten och sa: – Filminspelning, fru Gustavsson. Ingmar Bergman. Om han är bekant. Åttonde inseglet. Vi är strax klara. Efter förtvivlade försök att få ner åsnan för trapporna gav de till slut upp och Gustav ringde vaktmästaren för att berätta om det prekära problemet. Han blev självfallet inte trodd, men till slut gav vaktmästaren med sig och lovade att komma för att se vad som stod på. – Genast! skrek Gustav innan han la på luren. Vaktmästaren insåg tydligen att det var allvar och anlände i rappet. Förklaringarna han fick var ytterst återhållsamma, men han var själv inte så fantasifull så han tog väl Gustav på orden när denne bredde ut sina armar och la huvudet på sned. 26


Pokervinsten

– Inte vet jag. Jag är lika förvånad som min bäste herr vaktmästare. Den jäkla åsnan stod här när jag vaknade. Det är väl något practical joke, kan man tänka. Vem kan göra något sådant? Kan det vara studenter? Vaktmästaren var en praktisk man och gick till högre instans. En timma senare och efter en uppslitande kontakt med hyresvärd och en byggfirma insåg alla att den enda lösningen var att plocka ut fönsterbågarna i ett av fönstren ut mot gatan och sedan lyfta ut åsnan med hjälp av kranbil. Evenemanget och åsnans skriande, djuret som varit så förbluffande tystlåtet under natten visade nu andra takter, väckte i sanning viss uppmärksamhet och några tidningsfotografer kom givetvis dit för att föreviga dramat. Det blev till ett spektakulärt mittuppslag i den lokala kvällstidningen följande dag och veckan därpå presenterade bildtidningen Se den svävande åsnan för resten av landet. Rune Moberg avhöll sig dock från att själv kommentera det hela. På den tiden hade han nog med Anita Lindblom. Gustav höll inför alla, även ordningsmakten hade anlänt, fast vid sin förklaring om ett studentikost practikal joke som han alls inte kunde annat än ställa sig undrande inför. – Vart ska vi köra åsnan, frågade arbetsledaren för räddningsmanskapet när allt var klart, fönsterbågarna satta på plats igen och den uppskrämda åsnan stod parkerad i en vagn som normalt användes för hästtransporter. – Det finns för tusan en cirkus i stan, sa Gustav. Om den inte har rest vidare. Det brukar ju cirkusar göra innan man vet ordet av. I så fall får ni köra ut djuret till han, cirkusdirektören, ute på Kulladal. Det är kanske hans åsna trots allt. Ja, vad vet jag? Han slog ut med armarna och log sitt bästa leende. Just då kom fru Gustavsson hem och Gustav lyfte än chevalereskt hatten och log: – Som jag sa, lilla frun. Det tog bara en liten stund. Nu är vi klara. 27


KullerByttaBingBång/Gunnar Bernstrup

Så får vi se om scenen kommer med i filmen. Man vet ju aldrig med sådana människor. När han väl städat upp, duschat och bytt kostym hade klockan slagit sex. ’Puman’ hade ännu inte visat sig. Det kändes bäst så. Och han insåg att han inte borde träffa henne så tätt inpå det som hänt och valde den naturliga utvägen. Han gick till Savoy för att pusta ut. Men först, och han tyckte själv att det var snudd på genialt, handlade han ett stort fång rosor och satte buketten i en vas i hallen med en svag förhoppning om att blomprakten skulle blidka ’Puman’. Han försvann till Savoy med lättat sinnelag. En åsna fattigare men han hade i alla fall pengar på fickan. När han kontemplerade över läget i halvdunklet inne på ’Grillen’ några öl senare, kom receptionisten lätt bugande fram till honom. – Herr Niederberg. Vad ska vi göra med bagaget? – Bagaget? Jag har inget bagage. För ett ögonblick for tanken på att åsnan kommit i retur igenom Gustavs huvud. Men nej. Så var uppenbarligen inte fallet. – Några kollin har anlänt, fick han veta. ’Puman’ hade packat väskorna och skickat dem med taxi som Gustav fick betala. – Men blommorna, hade de inte hjälpt? – Det saknades visst vatten, sa receptionisten lätt bugande, därmed antydande att han fått viss information om vad saken gällde. – Ja, ja, suckade Gustav. Ta in väskorna till uppackningsrummet. Jag lär få stanna här tills det hela lägger sig. – Då gör vi så herr Niederberg. Jag bokar ett rum samtidigt, bugade den tjänande anden och försvann. * 28


Pokervinsten

Vi såg Gustav Niederberg stanna till, se sig omkring och sen vända sig mot vårt vattenhål med en förklarande gest som om han insåg att han äntligen hade hittat rätt. Han undvek elegant vattensamlingarna i rännstenen, stegade raskt över gatan och gick upp för den lilla trappan. Hade han kanske sett oss? Han lyfte vant och belevat på hatten när han steg in. – God dag gentlemen. Jaså, här sitter pojkspolingarna och ljuger för varandra. Säkra pojkar. Mycket säkra. Stadiga. Ja, var ska man häcka en dag som denna om inte på varma krogen? Men det ser ut att klarna upp. Själv har jag haft en sån där morgon, alltså i min tideräkning, då man får hålla kaffekoppen med båda händerna. Usch. Jag säger som den gamle ryttmästaren: ’Nästa gång får jag inte glömma att inte dricka så lite att jag inte märker att jag har fått nog.’ Här behövs detaljer som får rätsida på tillvaron och jag ser att man kan få sig en välbehövlig öl i gott sällskap. Hovmästaren!

29


Pokervinsten