Page 1

Tidslinjen


1900-talets ideal Idealen under 1900-talet har ändrats både ofta och radikalt, påverkat av olika händelser. Under 1920-talet var rökning och ohälsosamt smink ett ideal för kvinnor vilket resulterade i dålig hälsa för folket. På 1940-talet tilläts för första gången byxor för båda könen, men för kvinnor var det tabu att visa knän. Under 1960-talet var det pojkflickan som gällde, du skulle vara smal och gärna likna stora ikoner som Twiggy eller killarna från The Beatles. Idag finns det många olika både kroppsliga och materiella trender beroende på vilken grupp eller samhällsklass du tillhör. Dagens trender kommer framförallt ifrån stilar tagna ur historian, och att läsa om dessa blir därför intressant. Idealen under 1920-talet påverkades av första världskrigets framfart, kvinnan började arbeta mer i fabriker då deras män var ute och krigade vid fronten. Efter kriget gick kvinnor tillbaka till att vara hemmafru. Deras lön behövdes inte, då det var högkonjunktur. Det blev nöjeslystnad och människorna brydde sig mer om kultur och mode än tidigare. Fabriker började massproducera kläder vilket gjorde att alla hade råd att köpa dem. Det blev allt svårare att se skillnaderna mellan samhällsklasserna, man behövde kolla på material, val av färg och hur kläderna bars för att kunna avgöra vilken klass personen tillhörde. Idealen förändrades mycket under arbetet i fabrikerna då folket upptäckte att de behövde praktiska kläder som underlättade arbetet. När kvinnorna kom ut från fabrikerna tänkte skräddarna på att tillverka plagg med det praktiska i åtanke. Idealet blev att uttrycka självkänsla, kvinnor klippte korta frisyrer och klädde sig i

cylinderformade och pösiga kläder som inte visade några former. För att symbolisera sin frihet började även kvinnor att röka. Trots de nya kläderna var det fortfarande viktigt med blek hy, röda läppar och svarta ögonbryn. Konsumtionen för kosmetika fördubblades. Konsekvenserna av detta blev att männen inte längre såg kvinnan som en ägodel utan som en konkurrent främst inom yrket. Kvinnan hade nu även fått rösträtt vilket påstods hota mannens tidigare position. All ökad konsumtion i form av cigaretter, smink och kläder, som var ett resultat av högkonjunkturen, ökade påfrestningarna på miljön. Cigaretter påverkar inte bara människornas hälsa utan även tillverkningen tar skada på miljön. Först och främst har personalen på tobaks plantagen dåliga förhållanden och arbetar under en svår press. Bekämpningsmedel sprutas på plantorna vilket innehåller farliga gifter för båda miljö och människa. Det bränns även ner stora skogar för att kunna torka tobaken innan det skickas vidare till fabrikerna. Det bleka modet som fanns gjorde att många människor drabbade av cancer och hudsjukdomar på grund av pudret som innehöll radioaktiva ämnen. För att stärka det bleka undvek man att vara mycket i solen. Detta kan vara bra för att om de undviker solen minskar risken för att de drabbas utav olika sjukdomar, exempelvis hudcancer, vilket är stora problem nuförtiden då det är viktigt att vara solbränd. Det fanns en för- och emot sida för smink. De som var emot sa att det var ohälsosamt, att läppstift drog till sig bakterier och att puder förstörde hyn och innehöll många gifter. De som var för sa att det var hälsosamt, att läppstift skyddar läpparna och att man tar vara på sig själv med smink. Det


var även bra för karriären och hälsan påstod de. Det sminket framförallt gjorde var att påverka miljön då burkarna som pudret och det övriga sminket tillverkades i inte återvanns utan slängdes på gatan. I början av 1940-talet hade medborgarna inte råd att köpa så mycket nya kläder, världskriget var då i full gång och man hade varken intresse eller möjlighet till att vara för experimentell eller vågad, därför sågs det inte anpassat att vara alltför glamorös och fåfäng. Detta ansågs inte vara något negativt då modet rent stilmässigt var mycket slitstarkt och enkelt men ändå var det klassiskt och stilrent. Kvinnan framställdes också nu som stark och fruktbar istället för (som tidigare) svag och sjuklig. Kvinnor bar kjolar som räckte ner till knäna eller längre, blusar och jackor med axelvaddar. Klädernas linjer blev allt kantigare och gjordes i robusta och värmande tyger som tweed. Det blev samtidigt populärt bland kvinnor att använda byxor, eftersom de nu började utföra mycket av männens arbete och det då ansågs vara mer praktiskt. Kvinnan blir mer och mer mansliknande. För första gången på länge bevisar kvinnan att hon kan utföra en mans jobb - hennes kläder symboliserar den plikt och disciplin som kvinnan blir involverad i. Modet inom den manliga världen blev till stor del influerat av musiken. Förebilder som Fred Astaire, Cary Grant och Gary Cooper införde den så kallade London-draperingen lättare, lösare och mer bekväma kostymer. Mer framstående axlar, ärmar och byxbuntar, samtidigt som midjan lyftes fram. Militärliknande kläder var populärt att ha på sig då det ansågs häftigt och starkt. Kriget influerade mansmodet på så sätt att färgskalan

på kläderna dämpades, skärningen blev enklare och mer uniformlik. Förövrigt kom det sportigare modet, män klädde sig i bara skjorta och pullover eller kofta, bomullsbyxor och lätta sportiga skor. Mannen skulle vara vältränad och hans känslor under kontroll. Kläderna påverkade varken människan eller miljön på ett negativt sätt, som mode tidigare gjort, eftersom man bara använde bekväma och praktiska kläder gjorda av naturliga tyger. 1940-talet var en orolig tid då kläder och mode inte betydde särskilt mycket, idealen låg snarare på hur en man eller kvinna skulle se ut i kroppen och agera, förmodligen på grund av det världskrig som pågick. Under 1960-talet pågick Vietnamkriget, trots att de flesta länder nu äntligen var någorlunda fredliga. Det här fick många, främst ungdomar, att engagera sig och protestera för sin och andras frihet. De kämpade för frihet i samhället och 60-talet ses därför som ungdomarnas decennium. Det var i själva verket de unga kvinnorna och männen som formade sättet att leva. Trots Vietnamkriget menar man att det för första gången på länge var fred i de flesta länder och att man därför, utöver protesterna, kunde fokusera på och utveckla andra saker så som musik, kultur och mode. I och med en utveckling inom dessa områden samt strävan efter friheten framkom olika stilar. Det populära bandet The Beatles och modeikonen Twiggy influerade ungdomar världen över. The Beatles hade stor påverkan på framförallt stilen Mod där både killar och tjejer klädde sig i skjorta, parkas, eleganta kostymer, jeans, stickade tröjor, sandaler eller tygskor. Det som framförallt förespråkar Mods är parkasjackan och den manliga frisyren


- långt hår i sidbena precis, som idolerna från The Beatles. Kvinnor såg i stort ut som de manliga modsen men många inspirerades även av 60-talets modeikon - Twiggy. Ur modellen skuldbelades då (och än idag) för det anorektiska idealet som sattes på unga kvinnor, då hon var ohälsosamt smal och många drabbades av anorexia för att efterlikna sin stora idol. 1960-talet var även tiden då kvinnan återigen ville ta sig ut i arbetslivet för att den här gången få stanna. Under världskrigen hade kvinnan fått ta del av samhället och bidra med sin arbetskraft, men vid krigstidens slut hade ordningen gått tillbaks utan några ändringar. Det här var något som kvinnorna ville se en ändring på, och de tog till flera medel för att bryta sig loss ur dessa strikta klassiska traditioner och ideal. Man ville helt enkelt se en förändring, och detta syntes framförallt genom de kläder och det smink kvinnor under 60-talet bar. Minikjol, bikini och andra plagg som visade mycket hud trotsade de normer och ideal som fanns för kvinnan de tidigare decennierna. Bh:ar brändes då de ansågs hämma kvinnans position i samhället och man trotsade med antingen för mycket smink eller genom att inte sminka sig alls och bära “maskulina” kläder. Att P-pillret framställdes under 60talet hjälpte även det kvinnorna på deras väg mot frihet då de innebar att de mer självstyrt kunde besluta om sin befruktning. Alltså var man inte längre på samma sätt tvungen att vara hemmafru, vilket påverkade idealen som ställdes på en 60-tals kvinna. Idealen från 1960-talet frigjorde kvinnan från dess tidigare position i samhället då det nu var den smala, pojkaktiga men ändå söta flickan som ansågs trendig till skillnad från tidigare.

Å andra sidan så bidrog dessa ideal även till en stor bantningshysteri vilket resulterade i att många flickor insjuknade i anorexia och fick en extremt försämrad hälsa. Även miljön påverkades då det uppstod en stor massproduktion av kläder och de (framförallt tjejer men även en del män) som valde att använda mycket smink bidrog till ökad miljöförstöring på grund av de förpackningar som framställdes men inte återvanns rätt. Idealen från olika sekler har påverkat hur vi ska vara idag. Tiden som vi lever i präglas av många olika ideal tagna ur historien. Från 1920 till 1960 har idealen för både man och kvinna ändrats radikalt, vilket tydligt syns av att granska decennierna med 20 års mellanrum. Varje nytt årtionde har resulterat i nya trender. Idag har vi historian att blicka tillbaka på när vi väljer våra ideal, och därför finns det även idag fler stilar än någonsin. I och med att vi i Sverige idag inte lever med krig eller stora orättvisor, påverkas våra ideal snarare av historian än av nutida händelser. Många av de ideal som fanns i de tidigare decennierna har vi gått tillbaka till (bland annat de smala modellkropparna och det tuffa med att röka) samtidigt som vi går längre och längre ifrån idealen som sattes på till exempel kvinnan som hemmafru.


Ung på 40-talet. Tova Dahlström före detta Vanner tar mig tillbaka till 1940 talets Sverige, med radion brusande i bakgrunden målar hon upp en levande bild av den politiska men också historiska händelsen som har präglat hela hennes liv. Berättelsen börjar i ett socialistiskt hem i Ålsten, Bromma. Där det inte var konstigt att hela regeringen kom på besök. När dörrens öppnas till Tovas, min farmors hus, möts jag av den välbekanta doften av farmor. Den har säkert alla känt nån gång i sitt liv. Som vanligt möts jag av ett; vad stor du har blivit! trots att det bara var några veckor sedan vi sågs. Jag sätter mig vid köksbordet som är dekorerat till arbetsbänk; det är fullt av garn, måttband och saxar. Hon är händig och konstnärlig. Klockan tickar rytmiskt i bakgrunden. Solen lyser igenom fönstren och levande små mönster från den dansar omkring på väggarna. Tova växte upp under 1930- 1940 talet, och var i 16 års åldern när kriget tog slut. Man lyssnade då på den engelskspråkiga, reklamfinansierade radiokanalen Luxemburg där de spelade populär jazzmusik. Alla köp gjordes med hjälp av ransoneringskuponger, efter order från regeringen. Hennes föräldrar, men framförallt pappan, var aktiva inom politiken. När jag frågar vilken ställning de hade låter hon nästan chockad " De var socialdemokrater, socialistiska som in i helsike". I hennes hem var det fritt, de levde före sin tid. Men hon säger att det som påverkade henne mest till den hon är idag, är utan tvekan andra världskriget. "Trots att det har påverkat min syn på många saker så förstod man lite, det har man fattat nu efteråt. Vi hade en granne som ägde en bil, han var bilhandlare, som stod i deras

garage. Han blev av med däcken, de tog däcken alltså, staten. Man fick inte ha dem, de skulle användas i försvaret. Så den stod upp- pallad i deras garage. Det tyckte man var konstigt. Men man förstod inte varför" Tova tittar ner i sina händer och fingrar omkring med måttbandet som tidigare låg så noggrant ihoprullat på bordet. Det är säkert 50 år gamalt, men fullt fungerande, hon kastar inget. Jag frågar henne hur ' välinformerat folket var, om tidningarna var pålitliga, hur neutralt Sverige egentligen var? “Det var gott om nazister, mer än man anar. Jag förstod nog vad tyskarna ville, det fick jag höra hemma. Men koncentrationslägren fick vi höra om efteråt, de såg vi på film. Det hade vi ingen aning om! Hur skulle vi ha vetat?” Ibland satt hela regeringen i hennes vardagsrum och diskuterade kriget. Tova fick på så sätt reda på att Sverige inte var så neutrala. En vanlig tidning var Allers, från början en dansk tidning som var pionjärer inom korsord och tecknade serier. Allers tecknade serier var ett av få sätt skolbarn lärde sig om kriget, då de ofta föreställde kriget. Jag frågar om de märktes att kriget existerade i vissa sammanhang. Eftersom hon berättar att de förstod lite. Kanske existerade det bara i Allers tecknade serier. "Vi hade grannar där Mamman var norska. Där bodde de norrmän på ett vindsrum, men det skulle inte talas om det. Vi sprang mycket i det där huset men det var hych, det fick inte talas om att de bodde där. Men man förstod inte varför. Hur utsatta det var begrep man inte.” Jag som personligen skulle ha undrat varför de bodde på vinden?


Solen som tidigare lyste klart går i moln och dess värme slutar bränna på mina armar, som att den vill understryka vikten och allvaret i Tovas berättelse. Klockan slår fyra och bryter det tidigare rytmiska tickande, istället hörs 12 slag uppdelade i fyra takter. "Chocken kom när jag gick i Brommalärovärk och tyskarna gick in i antigen Danmark eller var det Norge , det var ju så kort i mellan. Jag kommer ihåg hur lärarna sprang till lärarrummet, vilken stämning det blev.. Än idag förundras man över att de inte kom hit" När Tova gått ut sin Högskoleutbildning på konstfack flyttade hon till Borås. Där fick hon ett jobb där hon målade mönster till tyger, det var ett vanligt 8-17 jobb. Jag ställer följdfrågan om de inte funderade på flexiblare arbetstider och mer frihet. "Det var bara så, något annat tror jag inte att någon funderade på" Efter att fått svar på mina första frågor ser jag ett mönster i svaren. Hon gör som hon blivit tillsagt av personer i högre positioner. Staten tog bilhandlarens däck, men hon tog inte reda på varför, trots hon tyckte det var konstigt. Det bodde norrmän på vinden hos hennes grannar, men hon fråga inte varför. Dessutom följs lärare och arbetsgivares order utan att ifrågasättas. Kriget har fostrat en "lydig" generation som levde i en situation att man blev tvungen att ibland lita blint på politiker. Socialismen var stor under den här tiden. Vilket underströk den starka, kontrollerande staten. Generationen som föddes under 20och 30-talet som fick växa upp med andra världskriget är helt klart påverkade av denna både historiska och politiska händelse. De levde i ovisshet som formade en sparsam och inte slösaktig människa. Min farmor kastar aldrig mat, kläder eller annat

som kommer i hennes väg. Om hon kommer över våra trasiga jeans pillar hon bort knapparna, för att av tyget göra en trasmatta. Hon är moder av recyckling, antagligen pga ransonerings orderna hon växte upp med. AAndra världskriget väckte en generation som var nyfiknare allt utanför trygga Sverige När man börjar resa efter krigets slut tog folk chansen att se världen. "Efter kriget kunde man börja åka till Paris, då var det liksom åhh jag har varit Paris...Såklart man ville se världen” Kriget formade många olika slags personer. Vissa har blivit negativt påverkade av världskriget. Man kan ha förlorat en släkting eller vän. Levt under minimala levnadsförhållanden eller upplevt hot och utfrysning, till följd av nazisternas värderingar om hur en viss icke existentiell “ras” var bättre än andra. Som kan ha lett till depression, ovilja att leva eller ett negativt synsätt. Men dessa tecken finns det inga spår av i min farmor. En positivare mindre gnällig gamling får man leta efter. Tova har istället för att ältat det som hänt omvänt det till något bra. Hon lever varje sekund. När jag tittar på henne förstår jag att något så missvisande som ålder existerar inte. Hon är 86 på utsidan, men inte äldre än 20 på insidan!


Revoltens unga år. Placerad i det kaffedoftande vardagsrummet talar 50-talisten Ulla om de unga tonårsåren på 60-talet. Ett decennium med musik, demonstrationer och frigörelser. En revolterande ungdomsrörelse mot föräldragenerationens ”svenssonliv”. Klockan är 5 på eftermiddagen vi går in i vardagsrummet, där skiner dagsljuset in genom de stora fönsterna och lyser upp rummet vi befinner oss i. Utanför faller snön sakta ner och lägger sig över trädens toppar som ett tunt täcke. Med en kopp kaffe i handen sätter sig Ulla ner i den insuttna bruna soffan, bland ett hav med kuddar. Hela huset doftar nybryggt kaffe, och i bakgrunden hörs diskmaskinens skramliga ljud, och eftermiddagens lugn. Ulla tar en klunk av sitt kaffe och börjar sedan pilla på sin Ipad i sökandet efter årtalet då modskravallerna ägde rum. Året var 1965 och Ulla var 13 år och tillhörde en av de ungdomar som kom att ha stor betydelse för årtiondet kallat ”ungdomarnas decennium”. ”Det hände någonting … som jag kommer ihåg förändrade mig, det var när The Beatles kom” Med mycket gestikulerande börjar Ulla beskriva The Beatles påverkan för en stor förändring gällande stil och klädsel. Händerna drar hon genom håret för att beskriva de långa frisyrerna som killarna då hade. Med ett busigt leende på läpparna följer nästa mening ”Det här var något som verkligen tilltalade mig, jag gillade den här stilen” Tjejerna och killarna klädde sig ganska likt varandra inom modsrörelsen, håret skulle även för tjejerna vara naturligt inte tuperat som

tidigare. Idealet under 60-talet kretsade mer kring stil än kroppsform. Det viktiga var att man hade en viss stil, och tillhörde en grupp. Hon påpekar att det hände många saker under det här årtiondet som påverkade synen på kvinnan och kvinnans frigörelse. Hon minns särskilt hur lanserandet av p-pillret kom att ha stor betydelse för det. Hon vrider och vänder sig om för att hitta en mer bekväm sittställning i den mjuka soffan, man ser intresset för ämnet i henne det är något som hon är mycket insatt i, hon berättar om hur man redan här började bränna sina bh:ar som man fortsatte med även på 70-talet. Med ett allvarligt ansiktsuttryck talar hon om hur all de här till synes små sakerna faktiskt var en stor och viktig del i den kvinnliga frigörelsen. På bordet framför oss ligger en gammal sliten blå mapp med små röda stänk av något som skulle kunna tänkas vara gammalt nagellack. Ulla sträcker sig fram efter mappen, och sprider ut fotografierna, så många att de nästan täcker hela vardagsrumsbordet. Hon plockar ivrigt fram en gulnad broschyr eller skrift av något slag som är sliten i kanterna, som visar sig vara ett gammalt kyrkoblad ifrån st.: Görans Kyrka. Hon slickar sig om fingrarna och bläddrar fram en bild på två tjejer som sitter på en trappa vid Fridhemsplan, de är båda klädda i parkasjackor som är fulla med texter i tusch på ryggen. ”Titta här, det står I love mods, det är jag och min kompis Peggy” säger hon medan nostalgin lyser igenom. Hon tillägger hur komiskt det är att de valt en bild på två tonårsrevolterande mods till en kyrkoskrift. Modsen var inte alltid så omtyckta av den äldre konservativa generationen då de ansågs vara för radikala.


”Här var det en mer slapp stil och man skulle vara lite radikal, lite vänster, man skulle protestera mot, ja.. det mesta” säger hon skämtsamt följt med ett skratt. Sommaren 1965 var året då modskravallerna ägde rum på Hötorget i Stockholm. Där hade flera mods samlats något som polisen upplevde som störande och ingrep. De gamla minnena börjar väckas till liv, och när jag frågar vad det var som egentligen hände, får hon ett bekymrat ansiktsuttryck, efter en kort paus fortsätter hon men kan inte minnas någon direkt anledning till varför det hände. ”Det var konstigt våldsamma och det kändes nästan som ett maktövergrepp”. Hon anser att detta var ett tydligt tecken på att det fanns en viss irritation hos den äldre generationen på grund av ungdomarnas nyfunna position i samhället. Detta och andra tillfällen gav henne till viss mån en annan syn på polisen, men hon menar trots allt att det var annorlunda då, och med tiden har det åsikterna försvagas då det skett en förändring även där. Hon tror att polisen var mycket måna om att bevara det gamla och trygga samhället, och kände sig hotade av ungdomarna som stod för förändringen och frihet. ”Ungdomarna ville göra uppror!” säger hon bestämt. Demonstrerandet höll i sig under större delen av Ullas unga år, under 70-talet påstår hon sig vara något mer engagerad, och minns mer de frågorna hon deltog i. Hon tänker efter ett tag och rabblar upp olika tillfällen, bland annat demonstrationen och bojkotten av McDonalds i Sverige, då man ogillade USAs agerande under det pågående Vietnamkriget. Demonstrationer för daghem åt alla

barn, var även det en fråga som var aktuellt för henne då hon tidigt fick barn. Ullas ungdomsår har haft stor påverkan på den person hon är idag. Någonstans lever än den radikala unga flickan kvar. Hon ger intryck av att vara en givmild och snäll person och har ett särskilt lugn över sig själv. Hon är inte så dödsallvarlig och kan bjuda på sig själv. Hon upplevs mycket yngre än vad hennes personnummer uppger. Vilket nog beror på den livfulla och engagerande ungdom hon hade. En ungdom fylld med musik och deltagande i viktiga frågor, har format hennes identitet. På många vis är hon sig ganska lik, visserligen har hon blivit vuxen och kanske inte är lika naiv, och går ut och demonstrerar vid orättvisor. Men hon är inte rädd för att säga vad hon tycker. Något som hennes tidigare år med protester trolig orsakat. Att det gick utför för många som hon umgicks med under sina tidiga ungdomsår är känt, en orsak till varför hon lyckades hålla sig utanför den världen var att hon träffade sin pojkvän som även han var mods, som hon fick barn med. Vilket även det kan ha varit en orsak då hon var tvungen att växa upp i tidig ålder och bli ansvarstagande förälder. Hon tror att hennes ungdom har påverkat henne på många vis, speciellt hennes val av yrke. Hon har större delen av sitt liv jobbat inom vården, och under en lång period inom psykiatrin, något hon tror kan bero på hennes vilja att ta hand om de som det gått snett för, till exempel efter en psykos av något slag. Senare i livet vidareutbildade hon sig även till barnmorska då hon alltid värnat om kvinnan. Något som troligen föddes inom henne under ungdomen med många inslag ifrån den kvinnliga frigörelsen som var aktuell då.


När vi sitter där i soffan märker vi plötsligt hur tiden har sprungit iväg och det mörker vi sitter i. Vi har helt enkelt varit så inne i 60-talets minnen att vi bokstavligen glömt tid och rum.


Formad av 60-talet Monica Lexelius tar mig nästan femtio år tillbaks i tiden med sina berättelser om kriget i Vietnam och kampen för ett jämlikt Sverige. Det har snart gått 68 år sen hon föddes men historierna om hennes ungdom känns mer levande än någonsin. Det hördes tre dova signaler innan hennes röst ekade fram genom porttelefonen. ”Hallå Klarabella, jag öppnar!” hörde jag min mormor säga där jag stod på Södermannagatan 66 mitt i Stockholm. Här hade hon bott så länge jag kunde minnas, min mormor, och trots att innergården rustats upp från när jag var en liten flicka så kändes ingenting främmande. Husen var i samma orange-bruna tegel som alltid och på porttelefonen stod det fortfarande Lexelius/Mattson och namnen på alla deras grannar. Inte förrän jag vid dörren möttes av min mormors, Monica Lexelius, varma omfamnande blev jag påmind om hur annorlunda allting faktiskt var. Lägenheten stod, till skillnad från innan, både tyst och tom nu när varken make eller hund fanns kvar. Jag klev in och snörade av mig kängorna, satte mig mittemot mormor i det rökluktande köket och lyssnade när hon satte igång att prata. Mormor föddes år 1945 och spenderade större delen av sin barndom och ungdom i Hudiksvall där hon bodde tillsammans med sin storebror, pappa och mamma. Familjen var en arbetarfamilj och hon berättar stolt för mig om hur mamma Frida läste tre år på folkhögskolan för att sedan arbeta som sjuksköterska. Att en kvinna under den här tiden arbetade var inte det vanligaste och det är med samma stolthet i rösten jag får höra om hur mamman dessutom

deltog aktivt i kvinnoförbundet, för sin egen och andra kvinnors frihet. Jämställdhet prioriterades betydligt lägre utanför hemmet än vad det gjorde hos familjen Lexelius, och trots att det till exempel innebar att persiennerna behövde rullas ner varje gång det var pappa Hjalles tur att diska, upplever Monica att 1950- och 1960-talet var bekymmerslösa. ”Vi var ju arbetare i familjen, men svenskarna hade det väldigt bra ekonomiskt, även arbetarna då under 50- och 60-talet. Allt var lite amerikaniserat.” Hon ifrågasätter dock sig själv och undrar om hennes uppfattning av decennierna påverkats av att hon själv levt i någon sorts bubbla, men att Sverige under den här tiden hade ett ekonomiskt uppsving är välkänt än idag. Engagemanget inom olika samhällsfrågor nådde Monica först som mamma. Hon flyttade till Stockholm i 20års åldern och födde sitt första barn, min mamma, några år senare. Hon beskriver särskilt hur hon under den här tiden blev påverkad av kriget som pågick i Vietnam och den ständiga oron över att något skulle hända hennes egen dotter. ”Det gav mig mardrömmar. Man tänkte; tänk om kriget sprids hit.” Det är med gråt i halsen och tårfyllda ögon som min mormor, Monica, får


vända huvudet mot fönstret där pelargonerna står planterade längs fönsterkarmen. Hon förklarar snabbt hur grannfrun lämnar över sina blommor till henne varje vinterhalvår och återgår sedan till berättandet, utan att djupare gå in på Vietnamkrigets påverkan på henne. Monica flyttade till Stockholm efter att ha fått jobb på Danderyds sjukhus och har i hela sitt liv arbetat där. Så småningom började hon dock arbeta fackligt för kommunalarbetarförbundet som jobbade för en förbättring av all vårdpersonals arbetsförhållanden. Hon engagerade sig inte bara i samhällsfrågor genom arbetet utan har även under en stor del av sitt liv stärkt socialdemokraterna då hon suttit i kommunfullmäktige i Täby. Monica arbetade hårt, både för ett solidariskt Sverige och fred i Vietnam, samtidigt som hon hade ett slitsamt yrke och var tvåbarnsmamma. Hon drevs av ett engagemang men det satte djupa spår hos henne, som för ett antal år sedan blev utbränd. Att min mormor som utbränd förtidspensionär orkat engagera sig så länge gör mig fascinerad. Hon berättar för mig hur hon till sin femtionde födelsedag inte önskade sig något annat än pengar nog till att besöka Vietnam, och hur hon ett år senare tillsammans med sin make satt på flygplanet dit. Redan som ung hade hon rest mycket. Hennes första resa gjordes till Kanarieöarna som tonåring, tillsammans med sin mor, och en av de första charterresorna med avgång från Stockholm. Drömdestinationen var nu Vietnam och någon gång under 1996 landade ett flygplan med herr och fru Lexelius ombord på flygplatsen i Hanoi, tidigare Tonkin. Ett av deras mest minnesvärda besök gjordes på krigsmuseet i staden.

”Du hade blivit så illa berörd om du var där. De hade konserverat missbildade foster, som blivit just missbildade på grund av allt skit de släppte ner i landet, amerikanerna.” Återvände till Sverige gjorde hon om möjligt med mer förståelse än någonsin, och idag förundras jag över hur bra min mormor, till skillnad från så många andra i samma åldersgrupp, klarar sig själv. Hon tar väl hand om sitt hushåll och har tack vare det hon upplevt i sina yngre dagar blivit en öppen och empatisk person som alltid ställer upp. Hennes resor i tidig ålder väckte en äventyrslust som än idag för henne till främmande delar av världen. Hon vill upptäcka mer, och är på grund av sina erfarenheter inte rädd att göra det. Vi får inte glömma att hennes ständiga engagemang i samhällsfrågor, som fackligt arbetande och aktiv socialdemokrat, också resulterade i utbrändhet. Monica fick därför gå i pension för tidigt vilket enligt mig inte bara var en konsekvens för henne, utan för hela Sverige som miste en hårt arbetande person. Jag vet dock att hon har upplevt sin utbrändhet som något lärorikt då hon idag har förståelse för sina gränser och för att man inte alltid kan räcka till. Idag är hon tacksam för det hon har och kan istället blicka tillbaks på den insats hon i sitt tidigare liv gjort. Hon ställer fram ett glas med tranbärs-juice på bordet och fortsätter själv att smutta på sitt kaffe. Tysta sitter vi mittemot varandra en stund innan det är dags för min kära mormor att bege sig mot vattengympan, och för mig att i kylan vandra hem. Jag tackar då än en gång för idag, lämnar mitt halvdruckna glas med juice på diskbänken och ger mig iväg. Med om möjligt, mer kunskap än någonsin.


En kärleksfull identitet Jag har fått chansen att intervjua min pappa Jonas Olsson om hans barndom och uppväxt, vad för händelser som har påverkat honom som person och vad han hade för ideal som ung. Det politiskt aktiva 70-talet var något han valde att inte bry sig om, men som senare i livet fick honom att komma ut från sin trygga bubbla och se världen på ett nytt sätt. När jag öppnar köksdörren slås jag som av en våg i ansiktet, av en härlig doft av mat, pappa står vid spisen och hackar salladen samtidigt som en lasagne gräddas i ugnen. Jag stänger dörren då jag vill intervjua pappa ensam utan andra ljud och rörelser runt om som stör. – Är det dags nu? Säger pappa, lägger ifrån sig kniven och drar av sig förkläet. – Ja nu kan vi köra igång! Pappa har alltid haft en stor passion för att laga mat och när han sätter sig ner på stolen mittemot mig över bordet har han som vanligt ett stort leende på läpparna. – Kör på! Det är bara att fråga. När jag frågar om det finns någon historisk eller politisk händelse som påverkat honom som person säger han att det är svårt att veta. – Jag föddes ju efter andra världskriget och jag var aldrig riktigt politiskt aktiv. Därför har jag inga smaskiga detaljer att dela med mig av. Han kom fram till att det inte fanns någon politisk eller historisk händelse som påverkat hans personliga utveckling, men att vissa händelser har berört honom. 9/11-händelsen var däremot något som berörde honom. – Det var som att få en örfil. Det fick mig att tänka efter lite och man började liksom undra vad det är för kraft och

tänkande som får folk att göra de här sakerna. Något annat som också berörde mig och många andra svenskar var tsunamin i Thailand 2004. 9/11-händelsen var hemsk på så sätt att man blev skrämd och uppmärksammad då man insåg att sådan här terrosism faktiskt finns i världen och att sådana hemska saker fakiskt kan hända, men tsunamin påverkade oss mer eftersom det var 543 svenska dödsoffer och 1 500 skadade. Jag kände ett svenskt offer som dog i tsunamin så händelsen påverkade mig ganska hårt. Pappa kollar bort och för ett ögonblick och jag ser en tår tränga fram, han torkar snabbt bort den, tar ett djupt andetag och säger; - Palmes död var ju också en stor sak! Jag minns det väldigt tydligt eftersom han dog den 28 februari och jag gick ut och hämtade tidningen dagen efter (den första mars) på min födelsedag. Jag blev som paralyserad. Det var en sak som verkligen påverkade alla, att en svensk politiker i Sverige blev skjuten, man trodde bara att sånt skedde någon annanstans, inte i trygga Sverige, verkligheten kom liksom närmare.Vi har ju inget yttre hot i Sverige, ingen fattigdom, inget krig, ingen diktator som styr osv, därför har vi blivit så bekväma. När Palme blev skjuten var det som om Sverige vaknade till lite, vilket är bra! Det blir för enkelt att sitta i soffan och titta på världen igenom tvn och så berör ingenting riktigt. Men när nyheten klingade igenom tv-rutan blev svenskarna berörda i tv-soffan. Han reser sig upp och öppnar ugnsluckan, ångan somväller ut får hans glasögon att bli helt immiga. Han tar ut lasagnen för att kolla om den är klar, sedan stoppar han in den igen och kommer och sätter sig på stolen


mittemot. Jag väljer att gå vidare och ställer nästa fråga. När jag frågar om pappa hade något ideal som ung eller klädde sig på ett visst sätt säger han att han var vanlig och försökte se ut som alla andra. - Jag hade väl jeans och t-shirt, jag ser ju likadan ut fortfarande! Jag ville inte sticka ut på något sätt då jag var rädd för att bli dömd. Kropps- och hälsoideal var någonting man inte tänkte på eller brydde sig om, samma med miljön, det fanns inte samma medvetenhet om det som det gör idag. När det gällde viktiga medier som påverkat pappas generation genom underhållning sa han att LP-skivan och band hade en stor betydelse. I tidningar fick man information och kanske lite skvaller om man hade tur. Nyheter och information om vad som hände i Sverige och världen fick man på radion och tv:n. Ville man få kunskap om saker som inte visades på tv, i tidningen eller sändes på radion fick man låna en bok på biblioteket. Information till skolarbeten och sådant fanns ju bara i böcker, man kunde inte gå in på internet och söka på google som majoriteten av elever gör idag. - Det fanns en person som jag såg upp till och som kom att prägla min uppväxt ganska mycket. Min morfar var min favorit-person och idol. Vi gjorde allt tillsammans, speciellt under somrarna när vi var ute på landet. Han tog mig på utflykter och visade mig världen. Han lärde mig massor om livet och jag ville alltid vara som honom, ungefär vid tio års åldern bestämde jag mig för att jag ville bli som morfar när jag blev stor; en vis, klok, trygg, lugn och kärleksfull person pred glädje vart han än gick. Och jag tycker faktiskt att jag lyckades ganska bra haha, eller?

Med ett leende på läpparna reser han sig upp, sätter på grythandskarna och tar ut lasagnen ur ugnen. Min pappa valde att inte påverkas av någon politisk eller historisk händelse som ung, han ville vara trygg och leva sitt eget normala liv med sina egna vänner och familj. Detta gjorde honom omedveten om världen då han bara var inne i sin egna trygga bubbla, vilket gjorde att han senare som vuxen drabbades hårdare när verkligheten slog till en vad han kanske hade gjort om han engagerat sig som ung, varit politik aktiv och låtit sig vara en del av omvärlden.

Jonna Olsson SA12B


mycket om det. Men samtidigt hade inte ungdomarna något intresse av det.

Hur blev du den du är? Året är nu 2013 och i den här texten ska vi nu resa tillbaka 30 år i en människas liv. Vi ska ta reda på hur det var då och hur det har påverkat hur personen är idag. Utifrån den här texten kan du sedan tänka tillbaka själv på vad som kan ha gjort dig till den du är. Det finns mer än vad du tror. Jag sitter nu på gamla Enskede bageri och framför mig sitter min mamma. Caféet är i gammaldags stil och enkelt möblerat med träbord och bänkar. Vi har köpt varsin vaniljbulle och dryck. Det är kyligt ute och genom att hålla i min varma kopp med choklad värmer jag mina frusna händer. När vi sitter där inne i värmen är det väldigt vackert att titta ut genom fönstret och se när snön faller ner. Jag vänder mig mot min mamma och gör mig redo för att ställa mina frågor. ”Har det varit några historiska händelser som har påverkat hur du blev idag?”. Det tar ett tag medan hon funderar på något svar. ”Nej, det finns inga riktiga historiska händelser som har berört mig” svarar hon. Hon förklarar att man på hennes ungdomstid, 1970/80-talet, inte var insatt i vad som hände på andra ställen. Efter en stund lade hon till att hon hade hört och sett på TV om när de flög in i World trade center och att det pratades

De händelser som hon kunde komma på som hade haft stor påverkan på henne var musik, filmer och idrottare som blev historiska. ”När Depeche mode kom med syntmusiken blev jag helt förälskad” berättar mamma och lyser upp när hon tänker tillbaka till det. Även bandet Noice var väldigt stora under hennes ungdom och alla skulle klä sig som dem. ”När Noice hade en spelning i Mora var jag och min bästa vän Sussie där”. Hon ler. ”Vi hade varit som sådana där småtjejer som skriker efter Justin Bieber, vi hoppade, skrek och var helt vilda över att vara på deras spelning.” Hon fortsätter berätta att det var många idrottare som var stora som hade haft stor påverkan på henne eftersom att hon själv idrottade. När Mats Wilander 1982 vann Franska öppna mästerskapen, och blev den yngsta i historien att göra det med sina 17 år, hade det fått min mamma att intressera sig för tennis vilket som lever kvar än idag. Eftersom att hon inte kunde komma på några andra historiska händelser som hade berört bestämde vi oss för att gå vidare till nästa fråga.”Vilka politiska händelser har du engagerat dig i? Det tog mindre tid för henne att komma med svaret på den här frågan. Hon förklarade att ingen i hennes familj var politiskt insatta och att de därför inte hade några sådana diskussioner i hemmet. Det hade även, bland ungdomar, varit lite töntigt att vara intresserad av politik och att man kunde hamna utanför för det. När hon ändå hade kommit in på ämnet om vilka som hamnade utanför gängen passar jag på att fråga om vad det var för ideal som var stora då och hur man skulle vara. Mamma kollar på en som arbetar på caféet som står


bredvid mig och putsar en bänk. ”Det var,till skillnad från nu, en viss stil som man hade och som fick alla att känna sig coola medan de som klädde sig annorlunda sågs som konstiga”. Jag frågar om hon idag anser att den stil man skulle ha var bra för hälsan eller om det fanns brister. Hon skjuter ut stolen en bit och visar medan hon förklarar att man hade behövt sy sina byxor när de satt på för att man skulle ha så tajta jeans. Man hade trätt på sig byxor som man sedan sydde ihop på slutet, det var så oerhört tajt att de hade fått lov att ligga ner för att kunna knäppa dem upptill. ”Man fick lov att hålla in magen och det spände till och med då”. Hon kunde själv dra slutsatsen att det inte var hälsosamt med så tajta kläder som gjorde att man hade svårt att andas. Andra ideal som miljö var inte något stort. Men mamma säger att det kunde varit stort någon annanstans men i lilla Orsa var det inte något man tänkte på. ”Men vad gjorde man på fritiden?”frågar jag för att kunna dra slutsatser om det hade någon påverkan på miljön. Hon tar en klunk av sitt te och ler sedan. ”Vi hade för det första inte sådana” säger hon och lyfter upp min mobil som ligger på bordet. ”Vi hade inga mobiler, datorer och några barn/ungdomsprogram på TV gick det nästan inte”. Jag antecknar ner alla saker hon rabblar upp. På kvällarna samlades alla ungdomar nere i centrum, på sommaren på campingen för att träffa alla ”turistkillar” och på vintern var man i sporthallen. De var mycket utomhus och hängde eftersom att man, jämfört med idag, fick lov att träffas för att kunna prata med varandra. ”På somrarna cyklade vi och på vintern åkte vi skidor så på det viset var vi mycket mer aktiva då än nu då alla bara går till gymmet” påpekar hon.

Jag kan se likheter i hur min mamma är idag och hur hon var som ung. Hon älskar till exempel fortfarande Depeche mode, tennis intresserar henne än idag och tycker om att kolla på när jag spelar, hon är inte politiskt intresserad och hon tycker det är väldigt viktigt med att man är ute och gör aktiviteter för att det är nyttigt. Jag ser min mamma som en stark, snäll och envis (på ett bra sätt) och det är egenskaper som har utvecklats av olika skäl och även utöver de ovanstående punkterna. Det finns mycket kvar som jag inte vet om hur min mamma blev som hon är, och jag väntar spänt på fortsättningen. Amanda Marjeta

 


Formad av inspiration och omtänksamhet Anna-Märta är uppvuxen i Strömsund, en liten by som ligger i Jämtland. Hon har alltid fått stor frihet att kunna pröva på nya saker. Men har också behövt ta mycket ansvar över inte minst sin lillebror efter att hennes pappa gick bort. – Jag tog hand om min lillebror så mycket att jag blev kallad för ”lille mor”. Jag träffar Anna-Märta i den lilla lägenheten där hon bor och så fort jag kommer in i den varma lägenheten så ser jag en knippa påskris stå på den bruna och lite slitna byrån i hallen fastän det är långt kvar till påsk. Vi går in i köket och jag sätter mig mittemot Anna-Märta som börjar smutta på en kopp te. Jag kollar ut genom fönstret och ser hur det sakta börjar bli skymning. Anna-Märta jobbar som förskolelärare på ett dagis mitt i stan, där har hon jobbat i över 25 år. När vi har satt oss tillrätta vid bordet i köket så börjar hon med att berätta att hon är uppväxt i den lilla byn Strömsund som ligger uppe i Jämtland. – Du tror kanske att det inte finns så mycket att göra i en liten by uppe i Norrland? skrattar Anna-Märta. När jag var liten så var alla ungarna ute nästan jämt. Det fanns alltid något att hitta på ända tills solen gick ner. Vi klättrade i träd och lekte och utforskade naturen på ett sätt som den nuvarande generationen inte längre gör och speciellt inte i Stockholm. När Anna-Märta var liten så jobbade hennes mamma som lärare i Religion, Tyska och Latin på gymnasiet. Hennes far var träskulptör och ritade och målade mycket och kunde därför vara hemma med henne medan mamma arbetade. På så sätt kunde hon och

hennes två bröder tillbringa mycket tid med deras pappa. Vi tar en paus och smäller i oss ett par nybakade bröd. Stämningen blir allvarligare när Anna-Märta berättar att han plötsligt dog i hjärtinfarkt när hon var elva år och hennes lillebror bara var fem. - Jag verkligen älskade min pappa, han var en stor ”idol” och eftersom han ju var konstnär så hade han mycket fantasi och ville att barn skulle ha många leksaker att leka med och vara kreativa, men framför allt ha kul! En sak som min pappa var väldigt duktig på var att berätta sagor och jag kommer ihåg en viss saga ”gubben i stubben ” som jag tjatade på min pappa att han skulle berätta varje gång som jag skulle sova. När han dog blev det så att AnnaMärta fick ta mera ansvar över sin sex år yngre lillebror. Inte bara hämta från skolan utan dessutom hjälpa till med läxor och vara lite som en extra mamma. - Det har format mig mycket som person och jag har alltid velat att andra i min närhet ska ha det bra. Vi sitter bara där i köket mittemot varandra och känner av tystnaden och kollar på månen som nu har dykt upp på himlen. Anna-Märta fortsätter att berätta. Hon såg också alltid upp till sin sex år äldre storebror som också var en stor förebild under hela hennes uppväxt. – Jag och många i Strömsund tyckte att han var jättehäftig som var Strömsunds första punkare, säger Anna-Märta samtidigt som hon kollar upp i luften och försöker minnas hur han var. Han åkte till London 1977 och när han kom hem hade han med sig så mycket bra musik som ingen hört förut. På små klubbar såg han Sex Pistols och The Clash. Han lärde mig att om man ville vara cool då skulle man va en punkare, så det blev jag. Jag hade spretigt svart hår och klädde mig i


slitna punkkläder som jag fick ärva av honom. Det var också Thomas som lärde sin lillasyster att spela pingis och som också gärna ställde upp som personlig tränare fast han var hård och inte hade väldens bästa tålamod, ler AnnaMärta. – Men han lyckades ganska bra för när jag var elva år så var jag med i tidningen som Jämtlands bästa tolvåring säger hon med leende. Men sedan slutade jag för att det gick sämre för mig och jag trodde inte lika mycket på mig själv förklarar AnnaMärta. Medan hon tar en klunk av sitt te börjar hon berätta att när hon bara var sju år så var hon med i sitt första demonstration tåg. Vietnamkriget som höll på mellan 1965 då Anna-Märta föddes till 1975 var ett första uppvaknande politiskt. - Att veta hur det Vietnamesiska folket led under den perioden var jobbigt och jag som sjuåring ville göra något åt det. Anna-Märta var tjugo år då hennes äldre brorsa fick cancer. - Den oron för att han skulle dö ifrån mig den har absolut format mig. Jag hade svårt att vara riktigt glad för jag hade alltid brorsan i tankarna. Han åkte in och ut på sjukhus och han hade täta kontroller. Negativt besked blev jag förkrossad över och när det var positivt besked då var det lycka och jag kunde andas ut. Han blev frisk efter några jättejobbiga år men efter tio år ungefär kom den tillbaka. Och den gången klarade han sig inte. Det är nu tio år sedan han dog och han ligger begravd bredvid sin mamma. - Jag har lärt mig att leva utan honom men vissa dagar kan ”aldrig mer” fortfarande göra ont. Jag har min lillebror kvar och vi tar hand om varandra bra. Trots mycket jobbigt, vill jag inte va utan något i mitt liv och jag är så glad över mycket!

Innan vi skiljs åt säger hon: - Men framför allt formas jag varje dag av att vara mamma. Man slutar aldrig att formas.


leda till ett dåligt samvete?

Dåligt samvete? I dagens samhälle blir vi matade med ny information varje dag via all typ av massmedia. Det spelar ingen roll vad reklamen vill säga oss, om den vill sälja tandkräm eller få oss att ta lån, bilderna visar oavsett människor och dessa är (sedda ur dagens ideal) perfekta. Vi ser ständigt hur olika kvällspressar men också dagstidningar informerar oss om hur vi snabbast ska gå ner i vikt, vilken diet som är hetast för stunden och vilken träningmetod som är mest effektiv för en lyckad viktminskning. 46% av de tillfrågade i vår aktuella undersökning anser sig bli påverkade av massmedias kropps- och hälsoideal. Vi vill i denna studie få reda på om det är idealen som visas inom massmedian som får en att vilja ändra på sin hälsa och hur många som i så fall är medvetna om det själva. Kan denna hälsohysteri påverka folkets självkänsla och samvete, genom att förespråka ett specifikt ideal? Som dessutom ofta är ouppnåeligt och i vissa fall rent ut av farligt för hälsan. Det är många som insjuknar i till exempel anorexia men också andra mindre allvarliga varianter av ätstörningar, bilderna i media kan vara en av orsakerna till detta. Redan från barnsben ser man hur idealet råder, tex genom att leka med barbies, men också när man kollar på olika barnprogram. Hur reagerar våra ungdomar på dagens träningshysteri? Blir deras uppfattning om vad som är “normalt” inom kost och träning påverkad av medierna? Och kan detta

I vår undersökning skickade vi runt en enkät till ungdomar mellan 15-20 år i Stockholms området. Enkäten valde vi att kalla för Dåligt samvete? och bestod av sex olika frågor om kost och hälsa. Sammanlagt fick vi svar från 60 olika personer, framförallt unga kvinnor, och dessa är i diagram presenterade längs sidan av artikeln. Enligt enkäten där 60 personer blev tillfrågade så är många medvetna om dagens hälsoideal och anser sig bli påverkade av dessa. En vanlig person som äter normalt (enligt tallriksmodellen) behöver inte röra på sig mer än vardagsmotionen man får av att gå till bussen, städa etc. 40 av 60 personer vill träna oftare trots att 26 av 60 personer tränar 3-5 gånger per vecka. Alltså är det ca 6% av de som tränar mer än 3-5 gånger per vecka som anser att de bör träna mer, vilket motsvarar ca 10%. Vi valde att rikta granskningen till ungdomar och bland dessa är det en majoritet av tjejer som svarat på frågorna. Detta har naturligtvis påverkat svaren vi fått då olika målgrupper påverkas av nutida ideal på olika sätt. Dessutom blir en del av våra resultat missvisande eftersom att vi exempelvis fått svar från mer än dubbelt så många kvinnor än som män. Till exempel så visar undersökningen att 44% av de tillfrågade männen går på någon form av diet, medan endast 9% av kvinnorna går på diet. Hade vi frågat lika många män som kvinnor hade svaren troligtvis blivit annorlunda. Vi kan trots dessa felkällor, genom resultaten från vår undersökning, se att ungdomar påverkas mycket av de kropp- och hälsoideal som råder i


dagens samhälle. Vi matas t.ex. ständigt med nya sätt att gå ner i vikt på och trots att de flesta i vår undersökning inte går på dieter (kanske just för att det är ungdomar vi frågat?) så anser de att de påverkas av idealen som ställs i dagens samhälle. Av de 60 personer som deltagit i enkäten vill 41 personer ändra sin kost och bli mer hälsosamma men endast nio av dessa går på diet. 3% av alla deltagande sa även att de inte blev påverkade av dagens hälsoideal men ändå vill dessa 3% ändra sin kosthållning. Hur kan man anse sig opåverkad när man inte är nöjd och vill bli mer hälsosam? Under 80-talet utvecklades lightprodukter som då inte innehöll socker och därför kunde ersätta de tidigare produkterna som var fulla med socker. Dessa produkter gav oss dessvärre ett tilltagande sockerbehov som istället ledde till ökad konsumtion av mat. Vilket i sin tur, utan ett ökat rörelsemönster, ledde till övervikt. Att stora delar av befolkningar i världen (den rika världen) blir fetare finns det självklart andra anledningar än just light-produkterna till, som till exempel att antalet “aktiva” jobb har minskat. Hade vi, om vi inte kommit närmre denna övervikt, haft samma hälso- och kroppideal som vi har idag? Är det den ökande övervikten som får oss att tänkta på vår hälsa eller är det barbiekroppen som vi influeras av från media som blir vår motivation? Vi kan konstatera att majoriteten av de 60 ungdomar som besvarat vår enkät vill leva ett hälsosammare liv än de nu gör. Om strävan mot det hälsosammare (ofta även förknippat med smalare) livet handlar om idealen som ställts på kropp och hälsa under 2010-talet, eller om det snarare beror på den övervikt som råder i stora delar av världen idag är vi inte säkra på. Vi

tror att det oavsett handlar om att vi i den rikare världen idag inte har tillräckligt med problem och “viktiga” saker att fokusera på. Det finns för oss inga krig, eller någon hungersnöd att oroa sig över. Vilket leder till att vi kan analysera över vår hälsa och ett dåligt samvete över både kost och träning kan växa fram. Eftersom 86,7% av alla tillfrågade anser sig bli påverkade av dagens kropp- och hälsoideal kan vi med vår undersökning dra slutsatsen att det som visas inom massmedian spelar stor roll. Vi antar även att de 13,3% blir indirekt påverkade med tanke på “tvåstegshypotesen” där en opinionsbildare uttrycker en åsikt via ett massmedium som senare förmedlas av privatpersoner. Den slutsatsen drar vi då de få personer som svarat att de ej påverkas av medias kropp- och hälsoideal ändå ansetts sig behöva ändra sin kost samt träna mer.


Medieprojekt vt 2013 grp 6  

Det här är vår tidning om ideal. Den heter tidslinje.

Advertisement