Page 1

DEL 1 : 1850 – ca 1940

FRÅN BONDELAND TILL GRÄDDHYLLA : KONSTEN ATT BO I LUNDBY 1850-2010 Text o bild : Jeanette Johansson-Young

DEL 1 : 1850 – ca 1940

1


INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. 2. 3. 4.

5. 6. 7.

Förord -- s.3 Inledning -- s. 4 I början – Lundby runt 1850 -- s.5 Varven gör entré -- s. 15 Lindholmen -- s. 15 Rambergskvarteret -- s. 19 Brämaregården -- s. 19 Lundby blir en del av Göteborg -- s. 29 Summering -- s. 35 Bibliografi -- s. 36

2


FÖRORD

När jag flyttade till Lundby 1999 hade jag ingen direkt kunskap om området – trakten lockade för att det var nära till stan och för att huspriserna var överkomliga. I sanningens namn hade jag nog ändå vissa reserveringar. Där jag växte upp på ”andra sidan” hade Hisingen generellt inte något speciellt gott rykte. Jag har dock aldrig ångrat min flytt till Lundby – drygt 10 år senare tycker jag tvärtom att stadsdelen är en av de mest dynamiska i Göteborg. Här händer alltid någon ting spännande på stadsbyggnadsfronten! Och efter att ha skrivit innehållet som följer har jag lärt mig så mycket mer om områdets historia och genom det ser hela Lundbys bostadsutveckling från ett annat perspektiv. Håll väl till godo, Jeanette

3


INLEDNING

Få trakter i Göteborg har genomgått så påtagliga stadsbyggnadsförändringar som Lundby under perioden 1850-2010.

På 160 år har stadsdelen gått från utpräglad bondebygd till tungt industriområde till en av de största framväxande bostadsområdena i staden. Den här texten tittar specifikt på hur bostadsförhållandena har ändrats under den relevanta perioden. De är inte unika för Lundby utan är snarare en mikroillustrering av hur Sveriges bostadsstandard under en relativt kort tid drastiskt har skiftat. Första delen av den här presentationen handlar om perioden 1850 – ca 1940. En tid som boendemässigt reflekterar Lundbybefolkningens övergång från jordbruks- till industriproletariat.

4


I BÖRJAN – LUNDBY RUNT 1850 När jag idag tittar mig omkring i vad som nu räknas som Lundby är det svårt att tro att området för en sisådär 160 år sedan huvudsakligen bestod av jordbruksbygd. Och att det dagliga livet kretsade runt en sockenstruktur. Vilket i stora drag innebar ett samhälle där kyrka, präst och familjen var huvudkomponenter. Interagerandet dem emellan reglerades av byalaget och sockenstämman.

Egentligen kan man likställa socken med familjen då de flesta bönder på ett sätt eller annat var släkt med varandra. Har läst någonstans att 60-80% av 1700-talets slättbönder hämtade sina fruar från den närmaste byn. Eller lokala äktenskapsmarknaden som man kanske också kan kalla den. I t ex vissa delar av Skåne måste en bonde betala böter till samfälligheten om han gifte sig med en hustru utom byn. Att benämna resultatet inavel kanske är ett starkt ord, men de tajta familjekonstellationerna bidrog säkerligen till att göra byar till slutna och inåtvända samhällen. Det förekom att invånarna gjorde diverse resor till marknader och dylikt. Men de flyttade sällan. Och främlingar var något man var mycket misstänksam mot. I mitten av 1800-talet började dock förändringarnas vindar blåsa när konsekvenserna av såväl politiska beslut som demografiska omställningar blev alltmer påtaliga.

5


Följderna av utvecklingar inom dessa områden ruckade sockenstrukturen i grunden. Så pass mycket att den aldrig återhämtade sig. Laga skifte infördes i Sverige genom 1827 års skiftesstadga. Tanken bakom denna var god: man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Det tidigare tegskiftet vilket ibland innebar mindre än meterbreda remsor av odlingsbar mark var inte längre tillräckligt för att försörja en kraftigt växande befolkning. Att det skulle få så ödesdigra följder för bysammansättningen var kanske inte något man tog med i beräkningen. För Lundbys del infördes det laga skiftet från 1829-1836 och innebar att 20 av de då 57 gårdarna fick sina skiften placerades så att de omöjligt kunde skötas från stamfastigheten. Lösningen var att bygga nya mangårdsbyggnader och ladugårdar på de nya markerna. De som flyttade ut var ofta söner till brukarna av stamfastigheten eller arrendatorer. Inget ont som inte för något gott med sig för utflytten löste i många fall problemet med trångboddhet. Som i mitten av 1800-talet hade börjat bli alltmer akut. Alla hade inte möjligheten att flytta ut från byn och bli torpare med eget åkerstycke i utmarkerna. De som

6


stannade kvar och inte hade någon egen jord slog sig ner i de hus vid bygatan som var resta på bondgårdarnas tomter. I brist på annat blev de byns proletariat, en underklass som ständigt växte och blev ett stort socialt problem. Det är estimerat att ungefär 65 % av befolkningstillskottet degraderades till jordbrukets lägre klasser – torpare, statare, backstugusittare, inhysehjon och tjänstefolk. Den täta sammanhållningen i byarna påverkade naturligtvis hur man bodde - bostadsbyggandet och boendevillkoren i de flesta levnadsmiljöer i mitten av 1800-talet var skapade kring hushållsenheter större än den närmaste familjen. Bostaden betraktades dessutom mer eller mindre som ett bihang till arbetsplatsen och formad därefter. Men knappast i något lyxformat. Man behöver inte vara en Nobelpristagare för att förstå att speciellt vintern var en tuff tid. Det var vanligt att husbondens familj och tjänstefolket på bondgårdarna vintertid sov i samma rum. Vardagsstugan – bondgårdens gemensamma kök och arbetsrum – var under den kalla årstiden också det gemensamma sovrummet. När våren kom flyttade tjänstefolket ut. Loftbodarna fungerade ofta som sommarbostad. Ibland fungerade häststallarnas foderrum, trösklogarna eller något annat uthus som dräng- och pigbostad under den varma säsongen.

7


I samband med att det laga skiftet genomfördes i Lundby gjordes noggranna husbeskrivningar för att kunna beräkna kostnadsersättning till de gårdar som måste flytta ut. Från dessa får man en bra uppfattning om hur bondebebyggelsen i området såg ut i mitten av 1800-talet. Manbyggnaderna var timrade och ofta brädfordrade utvändigt. Till skillnad mot vad man kan tro var de dock sällan rödfärgade. De hade tegel- eller torvtak. Planmässigt fanns det både den äldre långsmala typen av manbyggnader med rummen på rad och mer moderna byggnader med ett kvadratiskt upplägg. Några hade delar som bestod av låga ryggåsstugor utan innertak. Ladugårdarna var byggda i skiftesverk med tegel- eller halmtak. Längorna som ibland var sammanbyggda i vinkel rymde i regel två lador, en loge samt fähus och stall. Putsegården är idag den enda kvarvarande gården som kan illustrera hur det en gång såg ut i kyrkbyn. Även om den är röd. Fantasin får jobba hårt för att relatera denna boendeform till den nuvarande i området . En extra växel får läggas in för att inse att trots att bönderna kring 1800-talets mitt trängdes med stora hushåll i ett rum eller två, var detta i regel ändå en bättre levnadsmiljö än den i backstugor, statarlängor och småtorp.

8


Att promenera längs med Gamla Lundbygatan är som att kliva rakt in i en filminspelning av Bullerbyn. Husen är av modell äldre, oftast i 1 ½ våningsplan och byggda i trä med inslag av stora doser snickarglädje. De ligger tätt inpå, ibland mycket tätt inpå varandra, i en omgivning som endast kan beskrivas som charmig. Med namn som Nordhem, Olivedal, och Halleberg inger husen betraktaren starka känningar från en svunnen tid. Att Lundby Kyrkby har en gammaldags charm kanske inte är så konstigt – det är det äldst bebodda området inom Lundby stadsdelsnämnd med anor från stenåldern. De flesta av husen som i dag finns kvar är dock byggda på 1800-talet och består av en blandning av ett fåtal kvarvarande äldre bondgårdar och tidiga egnahemshus. Många har blivit renoverade under senare år och ger kanske en något falsk bild av hur det en gång såg ut. Närheten mellan husen, de små trädgårdarna och den ringlande lilla vägen genom området gör dock att bykänslan är påtaglig. BILD: CARLSRO. Byggt 1898 på en tomt som troligen sett ut på ett liknande sätt sedan slutet av 1700-talet

9


BILDER: ÅBOHUS - TORN OCH FLYGEL. Detta fina hus byggdes i slutet av 1800-talet och är omgiven av ett underbart grönområde. Donerades 1910 av väskmakare John Gahm till barnhem.

10


BILD: FRÅN VÄNSTER LYCKAN, NORDHEM OCH JOHANNEBERG. Uppförda 1890-talet, 1884 och 1867 respektive.

11


BILD: PUTSEGÅRDEN. Putsegården är den enda kvarvarande gården i Lundby kyrkby. Troligen uppförd på 1700-talet. Manbyggnaden är en s k framkammarstuga och påbyggd i mitten av 1800-talet. Ingången till den slutna gården sker genom en 1.75 meter hög dörr. Den slutna gården var tidigare belagd med kullersten men numera med stenplattor. Takhöjden inomhus är ca 1.80m.

12


BILD OVAN: DAHLHEM Byggt 1905 och tillhör byns yngre bebyggelse. BILD TILL HÖGER: ELIM Byggt på 1880-talet av en återvändande svenskamerikan.

13


BILD TILL VÄNSTER: Kvarlevorna av drängstugan tillhörande Letsegården. Byggd runt 1800, ”importerad” från skärgården någon gång under 1800-talet.

BILD TILL HÖGER: Ekonomibyggnad tillhörande Letsegården

14


VARVEN GÖR ENTRÉ – OCH ARBETARNA BEHÖVER BO Lindholmen Jordbruket var den klart dominerande inkomstkällan för Lundbys cirka 1000 invånare runt 1850. Men det var inte den enda. Industrier såsom sillsalterier, tjär- och färgtillverkning samt ättiks- och kakelungsfabriker förekom sedan tidigare. Även mindre träbåtstillverkning. Början till den stora omvandlingen av Lundby från jordbruksbygd till industriorienterat territorium var dock Familjen Tranchells etablerande av Lindholmens varv 1845. Anledningen till varför man valde just Lindholmen för detta syfte kan ha varit att det redan tidigare hade funnits en viss hamnverksamhet där vid den s k ”lastageplatsen”. År 1848 levererade Lindholmens Mekaniska Verkstad det första fartyget, briggen Aurora. Innan varvsrörelsen lades ner 1976 hade man hunnit leverera 1 100 fartyg. Liknade aktiviteter vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad och vad som senare kom att heta Götaverken följde snabbt. Att behovet av arbetskraft ökade i takt med varvsexpansionen säger sig självt. För att få arbetare till varvet gjorde företaget värvningsresor till bland annat Norge. Många arbetare kom under 1870-1900 annars från Bohuslän och Västergötland. Och någonstans skulle ju de anställda bo. Men det var inte många av de ”nya” invånarna som flyttade till

15


Lundby kyrkby. Ett fåtal bostadshus utan anknytning till jordbruk byggdes dock från 1880.talet på mark avstyckad från de ursprungliga jordbruksfastigheterna. Dessa var i huvudsak av två slag – en enklare typ arbetarbostäder som t ex Nordhem och Johanneberg samt en mer påkostad villadesign dit ”Dalhem” och ”Elim” hör . Men i en tid då bilar och allmänna transportmedel inte förekom blev det naturliga att bosätta sig nära arbetet. Lite som man tidigare hade gjort i byarna. I Lindholmens fall var detta speciellt markant. Innan Lundby inkorporerades med Göteborg 1906 rådde där något av en Vilda Västern när det gäller stadsplanering. ”Anything goes” verkade ha varit ledmotivet. För att säkerställa bofrågan och locka folk ”inspirerade verkstadsledningen de anställda att bygga bostäder, dels på Slottsberget och dels i omgivningen i närheten av varvet. Verkstadsbolaget ställde tomtområden till fritt förfogande, ordnade penninglån för köp av byggnadsmaterial m m samt utlånade även arbetsredskap under byggnadstiden.” Den som känner till Slottsberget vet att området inte är direkt lättbebyggt. Och gör man den bedömningen idag var det nog ännu värre i mitten av 1800-talet. Men det finns som alltid olika metoder att närma sig ett problem. ”Kortvägar funnos ej, inte heller ordentliga gångstigar. I

16


regel hjälpte nybyggarna varandra genom att ta en börda material med sig till tomten vid arbetstidens slut på varvet. På det sättet ordnades transportfrågan. Hjälpen belönades med en sup för varje börda”. Större delen av marken runt Lindholmen ägdes av bönderna Anders Magnusson och Adolf Andreasson. Magnusson visade tidigt sin entreprenöranda när han runt 1850 började sälja tomter till arbetare vid varvet. ”Det var icke svårt att få tomt, man gick till bonden Magnusson, som han i dagligt tal kallades, och bad att få köpa en tomt. Då tog Magnusson en käpp, följde med och ritade upp tomtens storlek. Sen byggde var och en sitt hus som man ville ha det”. Andreasson tog lite längre på sig att se potentialen – hans mark började bebyggas först under 1860-talet. Av någon anledning låg husen på hans tomt i mer ordnade kvarter. Man kanske hade lärt sig något under tidens gång? Eller så var han bara mer strukturerad än Magnusson i sin approach till bostadsbyggande. Industriproletariatet levde i likhet med jordbruksproletariatet under synnerligen knappa omständigheter. Det vanliga runt Lindholmen var att man bodde i s k ”fyra- och åttamannahus” där fyra respektive åtta familjer gick samman och gemensamt uppförde husen. Man delade sedan på underhållningsarbetet.

17


Varje enhet i dessa hus bestod av enrummare med kök och var inte större än ca 25-30 kvadratmeter. Lägenheterna huserade vanligtvis familjer med 5-6 barn om inte fler. Många fler. Murstocken låg mitt i huset och man gick direkt från svalen in i köket där det fanns järnspis, skänkskåp och skafferi. I rummet fanns en kakelugn och en eller två garderober. Vatten fick man hämta i en pump. De sanitära förhållandena på avträdena har av samtida benämnts som ”odrägliga” och att man ”kan knappast beskriva i ord hur där såg ut”. Så här kunde möbleringen av ett rum och kök med två föräldrar och 11 barn se ut i praktiken Kakelugn, Stor tvåmans järnsäng (föräldrar och ett barn). Mindre järnsäng (ett barn). Tvåmans ”sticksoffa” s.k. dragspelssäng (ett barn), 5a på dagen, 5b på natten Damtoalett med spegel. Fönsterbord. Skrivbord. Chiffonjé. Järnsäng (fyra barn). Järnsängen rest mot garderobsväggen under dagtid. Matsalsbord. Byrå med fem lådor. Stolar. Kökssoffa med sovplats för två personer. Stort slagbord. Skänk. Vask. Kakelspis med järnplatta ovanpå. Köksskåp och skafferi. För att få plats att äta och sova fick man göra det i skift.

18


Rambergskvarteret År 1875 bodde drygt 1 500 personer på Lindholmen. Och det började bli trångt. Man började därför rikta blicken mot andra områden som kunde bebyggas. Rambergskvarteret precis vid foten av Ramberget var ett sådant. Området började byggas i slutet av 1800-talet och som mest fanns det 50 hus. Idag finns det ca åtta stycken kvar då flertalet revs på 50- och 60-talen. Rambergskvarteret sträckte sig från strax ovanför Lundby brandstation till uppfarten till Keillers Park. Bebyggelsen var minst sagt blandad, från en- eller tvåfamiljshus till trevånings landshövdingehus. Dessutom ladugårdar, hönshus, mangelbodar, utedass, förråd och garage. Som om inte det räckte fanns det i husen, ofta i källarlokalerna, kaféer, skomakerier och olika affärer. Invånarna i kvarteret verkade ha varit duktiga på att maximera användandet av ytorna. Men med Ramberget som effektivt blockerade områdets expansion i norr och begränsad tillgång till lämplig mark i de andra väderstrecken var Rambergskvarterets tillväxtpotential aldrig idealisk. Brämaregården Pengar och makt kan dock åstadkomma en hel del. Bortom åkrar, ängar och vassmarker låg nämligen ett annat område som föll fastighetsmarknaden i smaken –

19


Brämaregården. Närheten till färjetrafik till ”andra sidan” samt Hisingsbron som invigdes den 1 december 1874 talade förmodligen till dess fördel. Fram till 1870-talet bestod trakten till största delen av just vassmarker. Men redan runt 1855 hade Alexander Keiller köpt mark i området . När så Göteborgs Mekaniska Verkstad flyttade över älven drygt ett decennium senare började vassmarkerna torrläggas för att bana väg för infrastuktur såsom bostäder och gatunät. För att arbetarna skulle kunna arbeta. Det var i första hand området runt Kvilletorget som exploaterades. En lantmätare delade in området efter anvisningar från Alexander Keiller. Lundby var ju fortfarande inte en del av Göteborg så varför inte se till att få saker och ting som man själv ville ha dem? Resultatet blev dock inte så illa – den blivande stadsdelen fick en klassisk och mysig rutnätsstadskaraktär. Efter hand utvidgades byggandet till andra närliggande platser. Husen var av landshövdingskaraktär, vissa i en unik fyravåningsdesign med två stenvåningar, två fulla trävåningar och en vindsvåning med kupor. I Göteborg ansågs denna husstruktur som brandfarlig och var inte tillåten. Många revs under 1940-talet för att bana väg för nybyggen. De som fanns kvar blev kmärkta på 1970-talet, men vansköttes och brann så småningom ner. Idag finns inga kvar. Bara för att det byggdes fler bostäder betydde inte att

20


standarden blev bättre. Snarare var läget väldigt mycket status quo. Ett rum och kök förblev normen för de allra flesta. Brämaregården, liksom Lindholmen och Rambergskvarteret var ju trots allt i första hand en arbetarstadsdel. Men längs med Rambergets brant konstruerades också i början på 1900-talet ett antal större trävillor där det bodde ”finare folk” som advokater, sjökaptener och specerihandlare. Skillnaden i boendestatus måste ha stuckit rejält i ögonen. Man kan förstå att dessa personer upplevdes som överklass. Och att deras barn och arbetarbarnen aldrig lekte med varandra. Intressant nog fanns det även en differentiering bland boenden som allmänt räknades som arbetare. Men där vissa yrken hade mer status än andra. Ölutkörare, ingenjör, banktjänsteman och trädgårdsarbetare rankades högre än fabriksarbetare, sjöman, grovarbetare och hushållerska. En kvinna boendes i Brämaregården på 1920-talet menade att ”Ja, det får jag ju säga att vi tyckte ju att det var stora sociala skillnader i klasser och överallt”.

Och en annan att ”nu tänker jag vi var ju lika mycket värda som de … Den familjen jag tänker på, de hade ju affär och det tyckte jag det var ju, det var väldig skillnad.”

21


”De bostäder, som i allmänhet innehafvas af arbetsklassen, äro ofta lägenheter i gamla, bofälliga, upprötta trädhus, antingen sjelfstående eller liggande på gården till någon nyare bättre byggnad. Vinden spelar här in genom otäta fönster, dörrar, som ej kunna stängas, och de murkna vägarne. Golfven äro, i öfra våningen, öfver ett brygghus, vedbod eller dyligt, dragiga och kalla, på nedra botten, alltid upprötta, ofta fuktiga af väta, som vid regn eller töväder suger sig in i fogningarna mellan de gamla bräderna i tak och väggar och från gärden rinner ned och stadnar under byggnaden. Eldstäderna röka ofta in. Vid köld föreslår intet bränsle att skaffa tillräcklig värme, och denna måste hållas inne medelst sorgfälligt tillstoppande af hål och springor med trasor, som i sin mån bidraga att göra den förut osunda luften ännu osundare, och detta ju mera desto bättre det lyckas att härigenom utestänga den yttre kalla luften. Uttalandet gjort någon gång på 1860-talet. Källa: Allmännyttan - Välfärdsbygge , Klas Ramberg

Slottsberget 22


Slottsberget 23


Slottsberget 24


Rambergskvareret

25


Rambergskvareret


Br채mareg책rden 27


Br채mareg책rden 28


Lundby blir en del av Göteborg. Och bostadsstandarden hamnar i det politiska strålkastarljuset. 1906 inkorporerades Lundby i Göteborg. Vilket kanske idag låter logiskt. Men det var nog inte helt otraumatiskt på den tiden. Trots att Lundby länge hade haft att göra med invånarna i den stora staden betraktade invånarna sig inte som en del av den. Snarare tvärtom – man var stolt över att vara ”Hisingsbonde” (även om man tillhörde industriproletariatet). Enligt vissa källor var anledningen till att Göteborg lade lovarna på Lundby att man ansåg att landskommunen hotade att växa fram som en självständig och konkurrerande industristad. Strategin blev då något av ”if you can’t beat them, join them”. Fast tvärtom. Tilläggas kan dock att i takt med att befolkningen ökade i Göteborgstrakten började det bli ett problem att det växte upp större och större ”sattelitsamhällen” runt stadskärnan. Förutom Lundby var bland annat Majorna ett starkt växande område. Enligt 1874 års byggnadsstadga var byggnadskontrollen begränsad till att gälla stadsplanerat område. För att undvika Klondyke-liknande samhällen i städernas utkanter försökte många kommuner göra stora markförvärv. Med en ny stadsplanelag som kom 1907

29


fick kommunerna större möjlighet att planera markförvärv och byggande och kunde genom expropriation lättare skaffa fram den mark som behövdes. Till att börja med märkte nog inte Lundbyborna så mycket av den nya situationen. I alla fall inte vad gällde boendet. Det fortsatte att vara trångbott med en miserabel boendestandard för det flesta. Befolkningen ökade från 1 000 invånare 1850 till 14 071 1910. Samma år fick man för första gången tillgång till en kommunal vattenledning. Nybyggandet i Lundby fortsatte främst runt Brämaregården. Mestadels i landshövdingehusformat – i Göteborg var detta den ”klassiska” arbetarbostadsdesignen. Perioden fram till åtminstone 1930-talet var annars generellt en dyster period i bostadsbyggandet. Första världskriget och en depression gjorde inte läget direkt gynnsamt för större satsningar. Trots det stod inte utvecklingen helt stilla. Framförallt började en politisk, mer reglerande inblandning in stadsbyggandet bli mer noterbart. Mycket beroende på att bostadsproblemet både i städer och på landsorten började bli ”ett slags virus som hotade hela samhällskroppen med sitt smuts, snusk och mörker”. Egnahemskonceptet var ett försök att underlätta situationen på bostadsmarknaden. Genom att äga ett

30


eget hem skulle arbetarfamiljen förändras och bli en ”fullvärdig” medlem i samhället. I första hand var idén riktad mot de boende på landsbygden. Detta för att det ansågs vara mindre kontroversiellt än att blanda sig i bostadsproblemen i städerna. Men också för att Sverige runt denna tid till största del fortfarande var ett jordbruksland. Och för att bostadsproblemet var minst lika stort på landsbygden som i städerna. Det handlade inte om bidrag. Egnahemslånen var ett slags hjälp till självhjälp - det var lån som skulle betalas tillbaka. I stort sett handlade det om att bygga huset själv, med ett visst ”understöd” av staten. Eftersom byggandet skedde i egen regi gjorde man detta på sin fritid. Ganska snart sträcktes sig lånen till att uppföra bostäder i utkanten av städerna och kunde där komma tätorternas befolkning tillgodo. I Göteborg togs egnahemsfrågan upp redan år 1900, men först 1907 tillsattes en egnahemsnämnd som utsåg områden för egnahem. Lundby Egnahemsförening etablerades 1924 – spårvagnshållplatsen som idag heter Gropegårdsgatan var en gång ändhållplats och hette då just Lundby Egnahem.

Det var nog knappast någon som trodde att egnahem skulle lösa den allomfattande bostadskrisen. På 1910talet blev debatten i ämnet mer allmän.

31


Den liberala regeringen Staaf hade tillsatt bostadskommissionen, som under detta årtionde undersökte bostadsförhållandet i landet. Som en följd tillsattes 1919 den första svenska statliga utredningen om bostadsplanering, avseende smålägenheter och redovisad i betänkandet ’Praktiska och hygieniska bostäder’ (1921). Innehållet i denna rapport hjälpte dock föga i verkliga livet. För det skulle bli värre. Brist på statligt stöd i ett bostadspolitiskt beslut 1920 fick till följd att hyrorna 1920-23 steg med över 20 procent medan industriarbetarlönen sjönk med 30. Fram till 1933 fortsatte hyrorna att öka i jämförelse med övriga levnadskostnader. Det konstaterandes så småningom i diverse utlåtanden att det var bristen på smålägenheter som drev upp hyrorna. Det kommunala bostadsbyggandet låg i stort sett på is, medan det privata frodades. Skall man döma av hyreshöjningarna kan det ha varit på hyresgästernas bekostnad. Det var inte alltid bättre förr – och åtminstone jag är glad att jag inte var med på den tiden. Kombinationen kraftiga hyreshöjningar och rekordarbetslöshet måste ha varit en rejäl stressfaktor för både familj och samhälle.

32


Villa Parkudden uppfördes ca 1910 för ingenjör Edholm. Byggnaden är i en våning och har en inredd takvåning under ett brant brutet tak täckt med glaserat tegel. Fasaderna är spritputsade med slätputsade detaljer Huvudfasadens mittparti är rikt utformat med frontespis och fyra kolonner som bär en balkong. Villaträdgården omges av en hög gråstensmur.

33


Hallegatan 4 med det karaktäristiska burspråket ritades av den kände arkitekten A C Peterson 1910. Fastigheten innehöll ursprungligen två bostäder med 5 rum och kök. Framför huset ligger en terrasserad trädgård som bidrar till det pampiga intrycket.

34


SUMMERING – DEL 1

Trots att politiker och andra nyckelfigurer i slutet av 1930-talet länge hade debatterat landets bostadskris hade inte mycket hänt i praktiken för att förbättra situationen. Per Albin Handssons vision om folkhemmet började dock alltmer förankras i samhället. Solgårdar, egna hem och kooperativt ägande var initiativ som lade grunden för den bostadspolitik som komma skulle. Ett rum och kök var dock fortfarande normen för större delen av Lundbys befolkning. Oavsett antal medlemmar i hushållet. Och det skulle komma att ta ytterligare nästan 10 år innan någon märkbar förändring i bostadsstandarden kunde märkas.

35


BIBLIOGRAFI

Andersson, Stina m fl. Lundby: Från Bondby till Industristadsdel, 1982, ISBN 91-85488-38-0

Underlag för områdesprogram och stadsförnyelse i Kvillebäcken. Februari 1985, Göteborg

Bengtsson, Birgitta, Kvillebäcken, Lundby Hembygdsförenings Skriftelse Nr 5. 1998. ISSN 1102-366X

http://postvagnen.com/forum/index.php?mode=thread&id=9050 5

Bengtsson, Birgitta. Rambergskvarteret: En försvunnen stadsdel, 1994, Lundby Hembygdsförenings Skriftelse, Nr 3. ISSN 1102366X

http://www.alingsasslaktforskarforening.se/tidning/medlemsblad /jag%20minns/1996-2.pdf http://mitthisingen.se/index.php?id=8

Hansén, Stig. Lindholmen berättar (Intervjubok): Lindelöws bokförlag, 2002, ISBN 91-88144-56-9.

Gårdar, Hus och Folk i Lundby By, Del 1, 2001, Lundby Hembygdsförenings Skriftelse – Nr 6. Måste ha med bild på sida 16! Åberg, Alf. När Byarna Sprängdes, Natur och Kultur, 1953, ISBN 91-27-00362-0

http://www.mariamagdalenas.se/index.php?option=com_conten t&view=article&id=124:bakgrund&catid=132:omoss&Itemid=125 http://www.gbghus22.se/ http://hsb.se/goteborg/ekemarken/ekemarkens-brf/valkommentill-brf-ekemarken?select=1.107579 http://www.alvstranden.com/default.aspx?id=38&navId=40

Ramberg, Klas. Allmännyttan. Välfärdsbygge 18502000.,Byggförlaget, ISBN 91-7988-177-7.

http://www.varvshistoriska.o.se/ - Varvshistoriska föreningen

Trossholmen, Ninni. Norra Älvstranden: En vandring från dåtid till nutid. Arkipelag, 2009

http://www.vastraeriksberg.se/norra-alvstranden-har-utvecklatsfran-tomma-varvsomraden-till-modern-stadsbebyggelse-dengoda-staden

Upptäck Hisingen, Det moderna Göteborg, Göteborgs Stadsmuseum, 2008, ISBN 978-91-85488-97-1 Ne.se Bebyggelsehistoriska undersökningar i Västsverige 1973, Rapport 2, Lindholmen i Göteborg

http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=22&ved=0CBo QFjABOBQ&url=http%3A%2F%2Fwww.fastighetstidningen.se %2FMediaBinaryLoader.axd%3FMediaArchive_FileID%3D37b 78d55-f992-43e4-9401ade8f497317f%26MediaArchive_ForceDownload%3Dtrue&rct= j&q=fyrkl%C3%B6versgatan+g%C3%B6teborg+renovering&ei= v-cNTLnsDdfOLefrfkM&usg=AFQjCNH_Qas1x1P5NZXNPcLK439Gtv4mIw

Kulturhistorisk värdefull bebyggelse, Ett program för bevarande, Göteborg, Red Gudrun Lönnroth, Stadsbyggnadskontoret, 2000. ISBN 91-89088-05-0

36

Från bondeland till gräddhylla: Konsten att bo i Lundby, Del I  

Del 1: 1850 - ca 1940

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you