Page 1

Den svenska skotillverkningens uppg책ng och fall En ekonomisk skohistoria

0


Jeanette Johansson presenterar

Den svenska skotillverkningens uppg책ng och fall En ekonomisk skohistoria

1


INNEHÅLL Sid Inledning

3

Det var en gång – en svensk skoindustri blir till

5

Sedan bar det utför – och backen var brant

11

Den svenska modeskon – vi har ett problem

19

Det svenska skomodet i jämförelse – hade inte

27

mycket att komma med En titt på konkurrenterna

33

-

Importländerna

33

-

Skillnaden låg i priset

35

-

Och skohandeln hjälpte inte till

35

-

Varför var italienska skor så

37

populära? Konsten att utnyttja ett importtillfälle

41

Hur påverkades skokonsumtion- och handel?

43

Summering

49 2


INLEDNING År 1960 firade Sveriges första skofabrik, A.F. Carlssons i Vänersborg, 100–års jubileum med pompa och ståt. De anställda fick sammanlagt 150,000 kronor att dela på och 450 gäster tog del av festligheterna i en lokal ”som badade i ljus och dekorationer”. Nio år senare gick A.F. Carlssons skofabrik i konkurs. Den var inte ensam. Sedan 1955 när skoimporten till Sverige släpptes fri hade antalet arbetsställen inom skoindustrin reducerats från 243 till 152 1969. Antalet anställda minskade från 10154 till 5652. Den svenska skoindustrin hade tack vare tullskydd under närmare 60 år verkat på en hemmamarknad, vilket innebar att de skor som tillverkades förbrukades inom landets gränser. Sverige var aldrig ett exportland när det gäller skor. När importen släpptes fri vällde importskor in över landets gränser och trängde med snabb precision undan den inhemska modeskotillverkningen. Hur kunde det gå så? Detta är historien om den svenska skoindustrins uppgång och fall. 3


4


DET VAR EN GÅNG en svensk skoindustri blir till

Efter att skoprovisionen i stort sett varit likadan i hundratals år, dvs att skomakare tillsammans med gesäller och lärpojkar åkte runt till gårdar och gjorde de skor som behövdes, utvecklades branschen snabbt i mitten av 1800-talet. Vid denna tid blev partiskomakeriet allt vanligare och många av de svenska skofabrikerna utvecklade sig ur handskomakerierna. Dessa hade i många fall uppnått en viss storlek och för att hävda sig i konkurrensen måste de övergå till mekanisk tillverkning av skodon. Sveriges första skofabrik var A.F. Carlsons skofabrik i Vänersborg. Denna grundades som skomakeriverkstad 1860 och övergick till mekanisk skotillverkning 1873. Övriga svenska skofabriker av betydenhet grundades först omkring 1890-1895. Skofabriken i Vänersborg till trots så var det Kumla och Örebro som kom att bli centrum för den nya skoindustrin. Det skämtades, speciellt i Kumla, om att där fanns mer skomakare än folk. 5


6


Området låg geografiskt bra till med etablerade handelvägar både väster och söderut. Även andra faktorer som är av betydelse vid etablerandet av en industri bidrog såsom tillgång till råmaterial, tillgång till arbetskraft, möjlighet till avsättning, goda transportmöjligheter samt möjlighet att anskaffa kapital. I Närke handlades det med kreatur på speciellt Skänninge marknad. Oxar uppköptes, göddes och drevs vidare. Alla kunde dock inte säljas på andra orter, en del slaktades på platsen av olika orsaker och ett visst överskott av hudar uppkom därför. Samtidigt växte befolkningen och jordbruket rationaliserades, vilket innebar att folk frigjordes för andra sysslor. Folkökningen hade sin orsak i en stigande levnadsstandard som i sin tur medförde minskad dödlighet, särskilt hos barn. Bättre metoder i jordbruket, minskat självhushåll, laga skiftet o.d. medförde också att jordbruksbefolkningen relativt sett minskade.

7


8


Skomakeriet var i Närke en bisyssla. Det började som hemslöjd och som sådan kunde dess produkter fritt försäljas på salutorg och marknadsplatser oberoende av skråförordningar och näringsinskränkningar. Möjlighet till avsättning fanns också i en tid då tätorterna växte till, levnadsstandarden steg och självhushållet minskade. Som en följd av järnvägens utbyggnad fanns goda transportmöjligheter även till avlägsna orter och skomakeriyrket var till en början inte så kapitalkrävande. Praktiskt taget alla skofabriker i Kumla var grundade av f.d. partiskomakare. Dessa bidrog till att det i Kumla 1853 fanns 34 personer med anknytning till skomakeriet. 1865 51 personer och 1875 173 stycken. 1885 fanns 400 yrkesutövare och produktionssiffran uppgick till 500,000 kronor. Kumla och Örebro förblev stora skoproduktionscentra till i slutet av 50-talet. År 1958 vidtog i Kumla en så kallad fabriksdöd och under en tioårsperiod fram till 1968 försvann drygt 2000 årsarbetsplatser i Kumlatrakten. I Örebro försvann sedermera all skoindustri. 9


10


SEDAN BAR DET UTFÖR backen var brant … I samband med att en våg av frihandelsoptimism svepte med sig världen efter andra världskriget släpptes importen av skor till Sverige fri 1955. Resultatet som detta hade på den inhemska produktionen var förödande - mellan 1960 och 1969 sjönk produktion av läderskor med 57 procent. I likhet med antal tillverkade skor reducerades även antalet arbetsställen med ca 57% från 243 stycken år 1955 till 152, år 1969. Antal arbetare minskade med ca 55% De höga produktionskostnaderna har ofta angetts som huvudorsak till den negativa utvecklingen för svensk skoindustri. I jämförelse med andra länder hade Sverige höga löner. Bland annat till följd av en relativt komplicerad materialhantering av läder var skoindustrin en arbetskraftsintensiv industri. Den direkta arbetslönen uppgick i genomsnitt till omkring 30 procent av den färdiga skons försäljningspris från fabrik. 11


12


Ytterligare cirka 10 procent tillkom för löner till tjänstemän i fabrikation, administration och försäljning. Räknat på förädlingsvärdet, som var 154,1 milj.kr inom skoindustrin år 1968, utgjorde lönerna totalt drygt 70 procent, varav arbetarlönerna utgjorde omkring 55 procent. Detta kan ställas mot lönekostnaderna för skoindustriarbetare i Finland och Italien som var ungefär hälften så stora. Också Nederländerna och Storbritannien hade en i jämförelse med Sverige mycket låg lönekostnad inom skoindustrin.

Av jämförelsematerialet framgår att skoindustrin i samtliga dessa länder var att rubricera som låglönesektor. Det var även en industri som i stor utsträckning sysselsatte kvinnlig arbetskraft. Omkring hälften av de svenska skoarbetarna 1968 var kvinnor. I. Finland var denna andel samma år 79 procent. Även i övriga länder utgjorde de kvinnliga skoarbetarna över hälften av totala antalet skoindustriarbetare inom respektive land. Gemensamma nämnare inom den globala skotillverkningsindustrin som till exempel världshandelspriset på råvaran 13


14


hudar, och den i alla länder tämligen likartade produktionstekniken försvårade möjligheterna för höglönelandets skoindustri att kompensera sig genom ökad produktionseffektivitet. Genom den solidariska lönepolitiken följde skoindustriarbetarnas löner i första hand den allmänna produktivitetsförbättringen inom landet, inte utvecklingen i den egna branschen. I vissa andra länder var skoindustrin delvis en säsongindustri med permittering av arbetskraften under vissa perioder. I Sverige hade man sedan 1946 ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare som förbjöd sådan säsonganställning. Denna paragraf var unik på den svenska arbetsmarknaden och förekom inte i andra länder. Bestämmelsen tillkom i syfte att skapa trygghet för arbetskraften mot bakgrund av de särskilt under mellankrigstiden ofta förekommande säsongpermitteringarna. Med tiden upplevdes dock denna paragraf som en hämsko och dess värde ifrågasatt när det gällde långsiktig trygghet för de som arbetade inom branschen. Samtidigt ökade även kvinnolönerna.

15


16


Produktionsteknik eller produktion per arbetare runt 1970 skiljde sig inte nämnvärt från förhållandena i andra länder. Genom stora internationella oligopolföretag på maskinsidan försäkrades att maskinparken i stort sett var densamma i alla länder. Det vanliga var att maskinerna hyrdes. En rapport från Statens Offentliga Utredningar (SOU) daterad 1951 hävdar å sin sida att Sverige hade en relativt låg produktivitet i jämförelse med andra länder. Detta kunde till viss del kanske kunde förklaras med högre kvalitet och svenskt klimat, större splittringen i produktionen samt tullskyddet. Tvivel fanns om en ökning i produktiviteten skulle ha ökat svensk konkurrenskraft. Nämnas kan dock att antal tillverkade par skor per arbetare ökade under en 10-års period från 1938 – 1947 med moderata 17%. Försäljningsvärdet per arbetare å andra sidan ökade med hela 126%. Detta kan jämföras med USA där samma siffror för ungefär samma period är 31% respektive 51%.

17


18


DEN SVENSKA MODESKON Vi har ett problem … Att tillverka modeskor var från början en utmaning för skoindustrin, i Sverige såväl som t ex i England. Att förvandla ofta små och starkt differentierade kundorder till produktionstekniskt väl sammansatta tillverkningsorder blev svårare ju mer modebetonad allmänheten efterfrågan blev. Krav på ständigt nya modeller gjorde tillverkningsserierna oekonomiskt korta. 1920- och 30-talens hårda konkurrens inom skoindustrin och konsumenternas avvaktande hållning orsakad av depressionen resulterade i en tävlan om kunderna med nya modeller, egna ”specialiteter” vilket ledde till en splittrad produktion. Under 1940-talet infördes nya bestämmelser för orderingång samt inrättandet av Skobranschrådet för modefrågor. Antalet nya modeller som tillverkades reducerades också eftersom alltför många var oekonomiskt. I början av 1950-talet noterade SOU att krav på ständigt nya modeller tycks gå hand i hand med ökad levnadsstandard. Sedan alla rimliga kvalitetskrav tillfredsställts gör sig konsumenternas estetiska krav allt mer gällande. 19


20


Inte bara funktionen var viktig - skodonen skulle även vara modebetonade; ”En välklädd dam – och standardhöjningen har möjliggjort för allt fler att vara välklädda – vill ha en sko som är relativt exklusiv och som hon inte riskerar att se på alltför många andra fötter.”1 Som en utpräglad hemmamarknadsindustri orsakade detta problem för den svenska skoindustrin. Även om de kunnat begränsa sitt sortiment till fördel för tillverkningsseriernas längd var de samtidigt tvungna att hålla ett öga på den utländska konkurrensen trots att ingen import ägde rum i början av 50-talet fanns ändå en allmän strävan till internationellt varuutbyte vid denna tid. Modeskor fordrar i högre grad individuella tempon än basartiklar vilket betyder att mindre företag utan längre driven seriemässig tillverkning kunnat hävda sig. I USA, England, Tyskland, Frankrike och Danmark var även mindre företag i skoindustrin i mycket stor utsträckning inriktade på framställning av modeskor, särskilt inom damskoområdet medan de stora företagen övertagit skotillverkningen bättre lämpad för en mera seriemässig tillverkning. 21


22


I Sverige var denna tillverkningsinriktning mera ovanlig. Det vanliga här var att småföretagen riktade in sig på tillverkning av enklare bruksskor, främst sandaler, grovskor (inkl pjäxor och arbetsskor) vissa barnskor samt tofflor. Detta att den mera standardbetonade produktionen kommit att omhändertas av mindre tillverkare sammanhänger med vissa speciella strukturförhållanden inom den svenska skoindustrin. De medelstora och större företagen hade här redan tidigt satsat på tillverkning av ett mycket stort antal av de mest förekommande skotyperna. Så länge skodonen var av förhållandevis enkelt snitt och eftergifterna för modets nycker spelade mindre roll, innebar upptagandet av nya tillverkningsslag inte samma påfrestningar ur planeringssynpunkt som senare blev fallet. Modets ökade inflytande gjorde det emellertid så småningom svårt att i en och samma tillverkningsgång låta löpa igenom såväl enklare skor som mera exklusiva modellnyheter.

23


24


Det visade sig i stället vara fördelaktigt att bryta ut vissa enklare skoslag ur tillverkningen och låta dessa utföras av småindustrin. På så sätt kom tillverkningen av sandaler, grovskor, tofflor och sandal- och vändsydda barnskor att i växande utsträckning äga rum vid mindre, mera specialiserade företagsenheter, med vilka dea större fabrikerna etablerat samarbete. De var de större fabrikerna som först gick i graven när skoimporten ökade alltmer. Därmed tillverkning av modeskorna. De var de mindre fabrikerna som överlevde eftersom de var specialiserade, oftast på arbetskor, barnskor och liknande.

25


26


DET SVENSKA SKOMODET I JÄMFÖRELSE … hade inte mycket att komma med Skors pris är av stor betydelse för en konsument. Men så är även deras utseende. Skoindustrin i Sverige strävade efter att tillverka moderiktiga skor av god kvalitet och dög på en hemmamarknad. I jämförelse med de som importerades var konsumenterna dock inte överdrivet imponerade. En inom branschen företagen attitydundersökning i mars 1966 visade att konsumenterna i allmänhet uppfattade de utländska skorna som betydligt elegantare och modernare än de svenska. En liknande undersökning gjordes samma år även i Norge. Resultaten från båda dessa undersökningar tyder samtidigt på att för barn- och herrskor var god passform och hög kvalitet egenskaper som värdesattes framför andra, medan det för damskorna var modeaspekter och utseende som var avgörande. Båda undersökningarna underströk vidare att konsumenterna inte fäste särskilt stort vikt vid skons tillverkningsland utan att övriga synpunkter gick före. 27


28


Äldre konsumenter visade dock i båda fallen en större trohet mot det egna landets produktion och ville gärna se den som garanti för hög kvalitet. Det fanns ingen specifikt svensk linje vad gäller formgivning av skor. Den svenska skoindustrin anpassade sina modeller till internationella modetrender. Genom Skobranschrådets medverkan i det europeiska samarbetet för mode och färger inom läderindustrin hade man dessutom möjlighet att snabbt uppmärksamma och ta till vara nyheter. Det fanns i Sverige dock inte någon egentlig utbildning för formgivare och modellörer av skor – det var ett dyrbart hantverk för svenska fabriker och relativt få formgivare nådde framgång. Kanske i ett försök att till viss del motarbeta de svenska skornas dåliga image berättar Branschtidningen Läder och Skor i december 1960 om ”ett förslag till en stor designtävling om skor (…) med avsikt att intressera svenska formgivare, modellörer och konstnärer för skorna och att med deras hjälp försöka få fram nya skomodeller”.

29


30


Hoppet var att formgivare och konstnärer genom tävlingen skulle få en impuls att även intressera sig för skor, något som ”både de och branschen kunna ha mycket att vinna. Långsiktigt hägrar möjligheten att ge de svenska skorna en egen profil och en utformning som höjer upp dem på ett högre plan och gör dem till en mera intresseväckande artikel både hemma och ute”.

31


32


EN TITT PÅ KONKURRENTERNA Importländer ”Skoimport: Tjeckoslovakien och Fjärran Östern på snabb framryckning” skrek en rubrik i branschtidningen Läder och Skor i december 1960. Båda länder hade haft ”anmärkningsvärda” framgångar på den svenska marknaden under de tre först kvartalen det året. Tjeckoslovakien hade femdubblat sin export, huvudsakligen herrskor, till Sverige med en ökning från 31000 till 160000 par i jämförelse med fjolåret. Fjärran Österns försäljning fyrdubblades, 1959 kom 29000 par läderskor därifrån under den relevanta perioden 1960 121000 par. Mellan 1960 och 1969 ökade importen av skor totalt med över 300 procent. Trots framgångarna för Tjeckoslovakien och Fjärran Östern, kom huvuddelen från länder i Europa, med Italien, England och Storbritannien som utmärkande exempel. Importen från Italien var speciellt framgångsrik och kommer att diskuteras längre fram.

33


34


Skillnaden låg i priset. En genomsnittskalkyl för en svensktillverkad sko utförd av Skoindustrins forskningsinstitut i november 1970 visar att löner och övriga kostnader gjorde att självkostnadspriset år 1970 för ett par svensktillverkade skor var 37 kronor. Samma siffror för samma år för andra länder har inte funnits att tillgå. Genomsnittliga importpriser på damskor från följande länder indikerar ändå såpass markant lägre självkostnadspriset jämfört med svenska skor att en trend kan urskiljas; Beneluxländerna – 12.82 kr, Fjärran Östern – 7,70 kr, Frankrike – 13,35, Italien19,7 kr, Västtyskland 28,82 kr.

Och skohandeln hjälpte inte till. En samtidsundersökning av skoindustrin i Kumla (1983) visade att skoindustrin fann skohandelns påslag mycket betungande. Generellt uttalades hårda omdömen om skohandeln, både när det gällde nutida som dåtida förhållanden. Eftersom påslaget gjordes med en viss procentsats drabbades de svenska skorna med sina högre priser hårdare än de importerade billigare skorna. Från tillverkningshåll ansåg man att de vinster som gjordes i handelsledet, var för stora jämfört med de intäkter man fick i tillverkarledet. 35


36


Varför var italienska skor så populära? Bland importskorna var italienska skor inte de billigaste i jämförelse med skor från andra länder. Italien var dock det överlägset mest populära importlandet långt in på 70-talet. Hur kom det sig? Innan 1945 hade det italienska modet styrts av utländska influenser. Förmögna kvinnor köpte sina kläder i Paris – männen lät få både kostymer och skor skräddarsydda i London. Medelklassen lät inhemska sömmerskor och skräddare sy upp kopior av det senaste modet från Paris och London. Dessa förhållanden ändrades efter andra världskrigets slut. I samband med landets återuppbyggnad gick man aktivt in och framgångsrikt stödde bland annat traditionella handarbetsbaserade sektorer – skor, lädervaror och andra accessoarer. Målet var export, speciellt till USA, det enda landet under efterkrigstiden med en stark köpkraft. Fortfarande var modellerna inspirerade av de senaste modet i London och Paris. Men betydligt billigare vilket den amerikanska modepressen snart upptäckte. Framgångarna lät inte vänta på sig. I början av 1950talet exporterades 3,7 procent av den totala 37


38


italienska skoproduktionen. År 1970 hade denna siffra ökat till 63 procent och 1985 till 83 procent. Trots sina exportframgångar har även Italien på senare år märkt av den allt hårdare konkurrensen från biligare skor tillverkade i Asien, då främst Kina. Det är estimerat att ca häften av alla italienare idag bär skor som är tillverkade där. En av branschens överlevnadsstrategier har därför blivit att koncentrera sig på tillverkningen av ”lyxskor”, dvs säga dyra märkesskor. Tanken är att dessa skall exporteras – till Kina. I takt med en kraftigt ökad levnadsstandard har marknaden där för denna typ av varor stigit markant. Utmärkande för den italienska skotillverkningen än i dag är det höga antalet tillverkare, dess småskalighet samt geografiska koncentration i ett fåtal specialiserade områden. Det är huvudsakligen tre områden som specialiserar sig på tillverkning av lyxskor; San Mauro Pascoli; Riviera del Brenta samt Fermo och Macerata. I den sistnämnda regionen finns 3300 skorelaterade företag med 24000 anställda och en omsättning på runt 1 miljard euro.

39


40


KONSTEN ATT UTNYTTJA ETT IMPORTTILLFÄLLE En person som såg möjligheterna att tjäna pengar på att sälja importskor istället för svensktillverkade skor var Rolf Nilsson. Han påbörjade sin bana som skoentreprenör genom att 1955 köpa sin fars skoföretag som bestod av en trätoffelfabrik i Åskloster och grossistförsäljning av arbetsskor. Karriären var till en början ingen större framgång – när han försökte sälja sina varor till skohandlarna möttes han av skepsis. Nilssons skor ansågs fula och omoderna. År 1959 tipsades han om hur väl importerade italienska skor sålde. De var inte alltid av bästa kvalitet, men de var snygga och billiga och det räckte för att göra dem populära. Rolf Nilssons åkte därmed till Italien och inhandlande 1200 par skor som ”sålde som smör”. Rolf Nilsson blev sedermera grundare till Nilson Group, ett företag som på drygt 50 år har vuxit till Nordens största detaljhandelsföretag i skobranschen och 2009 omsatte 2,2 miljarder kronor.

41


42


HUR PÅVERKADES SKOKONSUMTION- OCH HANDEL? Som redan konstaterats ökade inte skoproduktionen nämnvärt under en 25-års period. Att vara hänvisad till en hemmamarknad bidrog till detta. Men så gjorde antagligen faktumet att inkomstökningar ökar skokonsumtionen men i lägre grad än inkomsten; vid inkomstminskning minskar skokonsumtionen men i lägre grad än inkomsten. Även i andra länder var skokonsumtionen anmärkningsvärt trögrörlig. I USA höll den sig kring 3 par skor läderskor per person och år under det tidiga 1900talet (1937: 3,2 par) och detta såväl under högkonjunkturåren 1918-20, 1928-29, 1940-48 som under depressionsåren 1920-21 och 1930-24. Exempel på övriga länder som 1937 visade obetydliga avvikelser från den genomsnittliga konsumtionsnivån var England där årskonsumtionen av läderskor var 2,9 par per person, 1,34 par i Tyskland, 1,9 par i Frankrike, 2 par i Kanada, 1,38 par i Belgien, 1,20 i Holland och 1,30 i Danmark och Norge. För Sveriges del låg motsvarande siffra vid 1,4 par.

43


44


Karaktäristiskt för den svenska skokonsumtionen, jämförd med skokonsumtionen i utlandet, var att den varit inriktad på skor av relativt hög kvalitet, som halvsulades mer än brukligt i andra länder.Enligt SOU, kräver kunden vid högre priser bättre kvaliteter och lägger ner mer på skoreparationer för att uppskjuta nyinköp. Vid lägre skopriser köps fler par som slits och slängs, utan onödiga reprationer. Ett annat utmärkande drag i Sverige var att gummiskokonsumtionen per person – möjligen på grund av klimat och billigare pris – var högre än i andra länder. Förbrukningen av gummiskor fördubblades dessutom mellan 1913 och 1938. SOU 1951 slog fast att i lägen då den enskildes ekonomi är ansträngd eller försämras efterfrågas billigare gummi- och tygskor i många fall då man annars skulle ha köpt läderskor. För att den svenska skobranschen i framtiden skulle kunna hävda sig i konkurrensen om allmänhetens köpkraft menade SOU att det krävdes att den kunde erbjuda allmänheten goda basartiklar till låga priser.

45


46


Förutsättningarna att göra detta minskade rejält i samband med att subventionerna för hudar och skinn togs bort 1951. Tillsammans med avtalsuppgörelsen samma år (dvs höjda löner) innebar detta att prisnivån på skor 1951 ökade med hela 38 procent vilket resulterade i en rejäl avmattning i efterfrågan. Som kan ses i tabell 12 ökade konsumtionen av skor konstant under 1960-talet, men tyvärr inte av det slag som den svenska skoindustrin tidigare hade jobbat för; större delen av ökningen bestod av konsumtion av importerade skor istället för konsumtion av svensktillverkade. Konsumtionen var 1969 närmare 30 procent högre än 1960. Mellan åren 1955 och 1969 ökade lädersko-förbrukningen per person från 1,5 till 2,3 par per år. Konsumtion och tillförsel följdes åt. Samtidigt var det en stabil ökning i BNP per capita under denna period. Enligt SCB ökade BNP per capita från ca 60 000 kr till ca 150000 kr 1970. Detta påverkade levnadsstandarden som i sin tur påverkad skokonsumtionen. Intressant i sammanhanget är att trots att det såldes allt fler skor, var andelen som betalades för dem i procent av total privat konsumtion konstant under en 10 års period. 47


48


SUMMERING Under närmare 60 år verkade den svenska modeskoindustrin på en hemmamarknad. Med tullskydd på plats sedan 1897 blomstrade den fri från konkurrens och växte med en förunderlig fart fram till början av 1940-talet. Det var dock inte enbart tack vare tullskyddet, även de goda konjunkturerna, den stigande levnadsstandarden och de fördelar som massproducerade skodon hade, det vill säga låga priser, stort urval, elegant utförande och bekvämligheten att kunna köpa utan förbeställning, bidrog. I det långa loppet innebar tullskyddet en begränsning i modeskoindustrins ekonomiska utveckling. Den svenska marknaden var liten vilket förhindrade tillväxten. Redan 1913 var skoindustrin utbyggd och när skoimporten släpptes fri 1955 hade branschen stagnerat. Importerade skor från Italien, Storbritannien, Danmark och andra, främst europeiska länder, tog Sverige med storm. Från 1960 till 1969 steg importen med över 300% medan den svenska skoindustrin krympte med 57%.

49


50


De höga lönerna utpekades som den största syndabocken. I en jämförelse av lönerna i åtta länder låg Sverige i topp, vilket bidrog till att självkostnadspriset för en svensktillverkad sko hamnade på 37 kr paret. Detta kan ställas mot det genomsnittliga importpriset för ett par importerade skor från Italien som kostade 19,70 och ett par från Frankrike som kostade 13,35. Det var dock inte enbart lönerna som sänkte den svenska modeskoindustrin. Även de svensktillverkade skornas utseende bidrog. Modeskotillverkning hade alltid varit problematisk. Att förvandla ofta små och starkt differentierade kundorder till produktionstekniskt väl sammansatta tillverkningsorder blev svårare ju mer modebetonade skorna blev. Krav på ständigt nya modeller gjorde tillverkningsserierna oekonomiskt korta. På 1920- och 1930-talen hade hård konkurrens gjort att tillverkare tävlade om kunderna med ständigt nya modeller. Detta visade sig i längden vara ohållbart till följd att färre modeller erbjöds marknaden. När de importerade skorna anlände på svensk mark var de både billigare och snyggare.

51


52


Något som bekräftades via attitydundersökningar i både Sverige och Norge gjorda i mitten av 1960-talet där det noterades att importerade skor uppfattades som betydligt elegantare och modernare än de svenska. Varför det var på det viset lämnas osagt. Det kan dock spekuleras i om den svenska skoindustrins tolkningar av internationella modetrender var djärva nog. Och huruvida tryggheten av att verka på en stängd hemmamarknad bidrog till ett något konservativt modetänkande. Stjärnan bland skoimportländerna var Italien som ökade sin export till Sverige från 51,6 miljoner kronor 1960 till 111 miljoner kronor 1969 (i löpande priser). Både Italien och Sverige anpassade sina modeller till internationella modetrender. Det fanns i Sverige dock inte någon egentlig utbildning för formgivare och modellörer för skor. Det var ett dyrbart hantverk för svenska fabriker och det var svårt för formgivare att nå framgång. I Italien däremot gjorde staten efter andra världskriget en aktiv och framgångsrik satsning på traditionella handarbetsbaserade sektorer, inklusive skor. Målet var export. Det är möjligt att denna inställning bidrog till de italienska skornas framgång på den svenska marknaden.

53


54


Billigare skor gjorde att modeskokonsumtionen ökade. Räknat i miljoner par sålda, som procent av total privat konsumtion, förblev summan densamma, 1,8-1,9%. Att svenskarna gillade billiga skor var noterbart redan innan importen släpptes fri 1955, gummi- och tygskor hade under en längre period ökat sin andel av den totala skoförsäljningen. SOU rapporten från 1951 menade att vägen framåt för svensk skotillverkningen var att kunna erbjuda allmänheten goda basartiklar till låga priser. Något som var lättare sagt än gjort med hänvisning till det redan omnämnda lönenivån när importerade skor kom in i bilden. Dessutom togs 1951 subventionerna för hudar och skinn bort – tillsammans med höga löner innebar detta att prisnivån på läderskor samma år ökade med 38%. Rolf Nilsson från Halland var en entreprenör som såg en affärsmöjlighet och tog tillfället i akt att bygga upp ett skoimperium som välte den gamla modeskoförsörjningsmetoden.

55


BILDFÖRTECKNING 1. Omslag – Skoprovning på Svenska skoindustri, 1940 tal. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 2. Sid 4 – AF Carlssons Skofabrik, Vänersborg. http://bit.ly/XYSaKL 3. Sid 6 – Skotillverkning 1920-tal. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 4. Sid 8 – Skotillverkning på Svensk skoindustri 1939. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 5. Sid 10 – Spikning av hålfotsstöd på bindsulan. AB Johan Ekholms skofabrik Uppsala, 1948. Digitalt Museum – Upplandsmuseet. 6. Sid 12 – Skotillverkning med personal, Örebro. Digitalt Museum/Arkitektur o designcentrum. 7. Sid 14 - Skotillverkning med personal, Örebro. Digitalt Museum/Arkitektur o designcentrum. 8. Sid 16 – Skotillverkning på Löfsko, i kvarter Kläppen, Jönköping 1920. Digitalt Museum/Jönköpings Läns Museum. 9. Sid 18 - Skomode visas på Nordiska Kompaniet 1941. Ett par tvåfärgade damskor med halvhög kilklack, perforerat hålmönster och knytning.aniet. Digitalt museum/Nordiska museet. 10. Sid 20 - Lätt sommarsko, Parant. Skomode. Glasskål med pärlhalsband, i bakgrunden modell i profil, 1954. Digitalt museum/Nordiska museet. 11. Sid 22 - Tiblin, skomode. Flicka med flätor, rutig klänning, knästrumpor och snörskor bläddrar i en bok som ligger på marken, 1950. Digitalt museum/Nordiska museet. 12. Sid 24 - Damsko från Löfsko, 1950. Digitalt museum/Nordiska museet. 13. Sid 26 - Skomode, ljusa pumps och kanten av en mörk kjol, 195059 (uppskattning). Digitalt museum/Nordiska museet. 14. Sid 28 - Lädermarknad, Nordiska Kompaniet. Skor från Löfsko, väska från Miwa, handskar från Nordiska Handsk., 1949. Digitalt museum/Nordiska museet.

56


15. Sid 30 – Fot och läst mätinstrument, 1951. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 16. Sid 32 - Kembels skofabrik, ca 1937-45. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 17. Sid 34 - Skönviks skohandel, ca 1900-1910. Digitalt museum/Sundsvalls museum. 18. Sid 36 – skomode 1931. Digitalt museum/Nordiska museet. 19. Sid 38 – Italienskt mode, tidigt 1960-tal från http://urplay.se/164888 20. Sid 40 – Skor från Italien ca 1963. Digitalt museum/Nordiska museet. 21. Sid 42 - Nilson Shoes. Jeanette Johansson 22. Sid 44 - Interiör från Sundsvalls Skomagasin, ca 1910-20. Digitalt Museum/Sundsvalls museum. 23. Sid 46 - Skotillverkning på Svensk skoindustri AB, 1946. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 24. Sid 48 - Skotillverkning på Svensk skoindustri AB, 1946. Örebro Stadsarkiv/Bildarkiv. 25. Sid 50 - Modebild för Sahlins konfektionsfabrik. Polis pekar ut riktningen för en dam klädd i hatt, kappa och högklackade skor. Utanför Kanslihusets Annex i Gamla Stan, ca 1949-50. Digitalt museum/Nordiska museet. 26. Sid 52 - Larssons skofabrik, Uppsala juli 1947. Digitalt Museum/Upplandsmuseet. 27. Sid 54 - "Ny skoaffär i Upsalas centrum", Uppsala Sko-City, Drottninggatan 1, Uppsala 1942. Digitalt Museum/Upplandsmuseet.

57


BIBLIOGRAFI Dahmén, E., Leslie Hannah, Israel M. Kirzner, The Dynamics of Entrepreneurship, Lund University Press, 1994, ISBN 0-86238-366-8 Esbjörnsson, Estrid, Att arbeta på skofabrik: En samtidsundersökning av skoindustrin i Kumla, Örebro Läns Museum, 1983, Örebro, ISBN 0280-3577. Helander, N., Tapper, T., Mer skomakare än folk – om Kumlabygden och skomakeriet, Kumla Julblads förlag, 1957 Jäfvert, E., Skomod och tillverkning från medeltiden till våra dagar, Kooperative föbrundets bokförlag, Stockholm 1938 Jäfvert, E, SKOR: En skofabriks historia (LE Larsson skofabrik), LE Larsson&Co, 1948, Minnestext till företagets 50 årsjubileum. Kawamura, Y., 2004

Fashion Theory, Volume 8, Issue 2, pp. 195–224, May

Lidén, Margit (1971), Skoindustrins distributionsproblem, Industriens Utredningsinstitut, Läder och Skor, (organ för läder- och skoindustrin), Nr 24, Årg 51, 20.12.1960. Miller Christopher M., Shelby H. McIntyre and Murali K. Mantrala. Toward Formalizing Fashion Theory, Journal of Marketing Research, Vol 30, No 2 May 1993, 143 Nilsson, R, Fötterna är huvudsaken, ett samtal med Rolf Nilsson. Nilson Group AB, 2005, ISBN 91-973990-4-3 Schumpeter, Joseph. Capitalism, Socialism and Democracy, 2nd ed, 2010, Martino Fine Books, ISBN 189139651X

58


Skofabriksaktiebolaget Oscaria, Örebro, Sweden, Internationella Industri-biblioteket, Länderdienst A.G. Basel, Militairstrasse, 10 årgången, 66 Bandet. 1935 Statens Offentliga Utredningar, Skor: Betänkande avgivet av 1945 års Skoutredning, Handelsdepartementet, 1951. Svenska Skofabrikanters skrifserie, Nr 2 Augusti, 1949 Swedberg, Richard (ed), Schumpeter: Om skapande förstörelse och entreprenörskap, inledning av Richard Swedberg, 1994, Ratio, ISBN 91-7568-045-9 Källor online Affärsvärlden http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3092620.ece Artinfo - http://artinfo.com/news/story/749559/will-chinas-luxurylabels-ever-rival-dior-and-louis-vuitton DN - http://www.dn.se/ekonomi/anrik-skotillverkare-satsar-papoliskangor Fashion Italian Style - http://www.fashionitalianstyle.com/historyitalian-fashion Institute of Development Studies http://www.ids.ac.uk/files/Wp59.pdf Italtrade - http://www.italtrade.com/focus/calzature.htm Kavat - http://www.kavat.com/swe/index.htm Kumla - http://www2.kumla.se/webarkiv/kumlan/1969-3.pdf Statistiska Centralbyrån http://www.scb.se/statistik/_publikationer/OV0904_2010A01_BR_15_A01B R1001.pdf UR - http://urplay.se/164888

59


SLUT

60

Den svenska skotillverkningens uppgång och fall - en ekonomisk skohistoria  

Av Jeanette Johansson

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you