Vad kan man hitta i håligheterna i marinarkeologiväggen? Spännande och samtidigt lite härligt läskigt är det att sticka in handen i håligheterna i marinarkeologiväggen. Där låg en …krutbehållare! Foto Karolina Kristensson/SMM
för många en märklig upplevelse där alla sinnen är delaktiga. Mötet föder också en lust att vilja lära sig och ta reda på nya saker. Pedagogens utmaning är att hålla kvar i barnens nyfikenhet och barnens vilja att upptäcka och utforska. Att hålla kvar i wow-effekten ända till slutet på besöket. Tillsammans går jag och barnen mot det pedagogiska rummet Alla ombord. I rummet kan man upptäcka och undersöka olika saker runt skeppet Vasa. Man kan testa att segla ett skepp och arbeta med marinarkeologi. Det illgula lejonet på väggen ryter och dörrarna slås upp. Där innanför lyser det grönt och bubblar och brusar. Å det ser ut som vatten! Nu är vi på havets botten. Håll andan! utbrister ett barn. Tillsammans sätter vi oss i en ring uppe på trädäcket i rummet. Det är mörkt och ögonen på det stora sjöodjuret glimmar uppe i taket. Tillsammans ska vi idag bli marinarkeologer och leta efter spännande fynd i Östersjöns mörka vatten. Två och två dyker vi ner och låtsassimmar genom sjögräset fram till vraket. I sjöbottnen, som krupit upp längs skeppets sida, finns det mörka hål som är fyllda med hemligheter. En liten pojke tycker först det är lite läskigt. Hans modiga kompis tar honom i handen och tillsammans undersöker de ett av väggens skrymslen. Triumferande håller den lilla pojken fram sin skatt – ett litet fyrkantigt fynd! Nöjd låtsassimmar han tillbaka till skeppet igen. Nu gäller det att undersöka och dokumentera sin upptäckt. Fyrkanten är ganska liten och alldeles brun. Den ser ut som en chokladbit, tycker pojken. Och tappar man den i golvet så klingar den till. Men vad kan det egentligen vara? Barnen funderar tillsammans. Pojken upptäcker att det står ”2 ör” på ena sidan. Det är kanske ett mynt, utbrister ett av barnen. Men fyrkantiga mynt det finns ju inte, svarar ett annat. Men hur var det
egentligen på Vasas tid? Vi undersöker saken i museet och ser om vi kan hitta en likadan, föreslår jag. Tillsammans ger vi oss iväg på sakletarjakt. En stund senare hittar pojken en likadan brun fyrkant i en monter. Det är ett mynt! På Vasa fanns det fyrkantiga mynt som kallades för klippingar, läser pojken. Haha! Jag hittade ett mynt. Synd att jag inte levde på den tiden då skulle jag vara hur rik som helst nu. Ett lyckat museibesök för mig är när alla barn känner sig sedda och delaktiga i det som händer. Innehållet ska vara möjligt att ta till sig men samtidigt ligga på en nivå så att det också kan utmana barnet att våga testa nya saker. Vissa anser kanske att det viktigaste när man lämnar ett museum är att man lärt sig en massa om hur det var förr i tiden. Jag tycker dock inte att det finns ett egenvärde i att kunna en massa historia om man inte kan koppla det till sig själv och sitt eget liv. Berättelsen måste utgå från barnets egen nyfikenhet och vilja att upptäcka och utforska. När barnet går från museet ska det ha med sig en ny upptäckt. Det kan vara en ny upplevelse, en ny erfarenhet eller en ny insikt om sig själv. Kanske att just idag fick jag ta plats. Idag var det någon som lyssnade på mig och tyckte att jag var viktig. Idag vågade jag utmana mig själv och idag kom jag på en sak jag aldrig tänkt på tidigare. När ett pedagogiskt möte kan verka vara ”lite rörigt och ostrukturerat” är det kanske ett resultat av ett lyckat samspel som utgår från barnet. Där barnet själv får komma till tals och blir sedd. Och där barnet och pedagogen tillsammans skapar en unik berättelse. Sofia Dahlquist pedagog vid Vasamuseet
35