Page 1

Alfvéniana 1-2 2017 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

BILD

Innehåll: Härr Hugo och hans vän Diktaren Musiksommaren på Alfvéngården Musicum renoveras mm


Alfvéniana 1-2/17

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Härr Hugo och hans vän Diktaren

3

Musiksommaren 2017 på Alfvéngården

9

av Tobias Lund

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

E-post: curt_carlsson@comhem.se

Innehåll

Musicum renoveras

Redaktör: Jörgen Grundström

av Gunnar Ternhag

14

E-post: jgrundstrom57@gmail.com

Familjens sista viloplats

15

Sekreterare: Monica Lindström

Notturno elegiaco, ett ovanligt ungdomsverk

16

Årsmöte 2017 och Vårträff på Millesgården

18

Några tankar kring en Alfvén-akvarell

19

av Curt Carlsson

av Curt Carlsson

E-post: melindstrom@telia.com

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

av Johan Cederlund

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana Föreningens e-postadress:

IN THIS ISSUE:

alfvensallskapet@hotmail.com

Hugo Alfvén’s friendship with Karl-Erik Forsslund Summer Music at Alfvéngården Alfvén’s final resting place A few thoughts about a watercolour painting

Omslagsbilden: Utsikt över Siljan från Tällberg 1925 Akvarell av Hugo Alfvén

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m. 2

Alfvéniana 1 - 2 2017


Härr Hugo och hans vän Diktaren Om vänskapen mellan Hugo Alfvén och Karl-Erik Forsslund av Tobias Lund

Karl-Erik Forsslund.

I den mån han är känd idag är det som konservativ värnare av Dalarnas hembygdskultur och som författare till det kulturhistoriska monumentalverket Med Dalälven från källorna till havet (1919–39). Vid sekelskiftet 1900 var det annorlunda. Då var han en av Sveriges mest inflytelserika reformivrare och mest lästa skönlitterära författare. Kampen för omgestaltning av livet genomsyrade hans författarskap, hans engagemang i ungdomsrörelsen och hans livsföring på Storgården, en gammal bergsmansgård i Dalarna. Städerna skulle försvinna (oklart hur) och människorna leva i harmoni med naturen och världsalltet. De gamla religionerna skulle ersättas med dyrkan av jord, sol och fruktbarhet. Med frigjord kärlek, glatt arbete och sunt förnuft skulle jorden bli ett paradis. Under några år skrev Forsslund böcker i rasande takt. Storgården: en bok om ett hem (1900) blev en bästsäljare och bidrog till att forma allmänna föreställningar om hur det ideala lantlivet borde te sig. Vad har då detta med Alfvén att göra? Inte mycket. Det kan man åtminstone tro när man läser vad Alfvén skrev till folkmusiksamlaren Nils Andersson år 1919. I brevet

Alfvén och Forsslund i Leksand 1901 (detalj). Okänd fotograf. Alfvéngården, Tibble.

nämner han att han som ung var gäst hos Forsslund tre gånger men att han kom i allt häftigare opposition mot dennes ”enastående trångsinthet, hans lika barnsliga som självklara och naiva rättshaveri”. En fullständig brytning ska ha inträffat omkring 1901. (Alfvén 2001, 58.) Forsslund å sin sida skrev redan 1915 en galldrypande artikel i Mora Tidning där han sågade ”stockholmaren Hugo Alfvén” som har ”skrivit av visor och låtar från Leksand och gjort de grannaste salongsstycken och de konstigaste konststycken av dem och gett ut dem på tryck”. (Citerat i Ternhag 1991, 200.)

till nära vänskap. På våren år 1900 kallar Alfvén rentav Forsslund för sin ”yppersta vän”. Och av en brytning år 1901 finns inga spår. I stället tyder breven på att Forsslund stod Alfvén nära flera år in på det nya seklet och att vännen en tid var en både personlig och konstärlig förebild.

Bohemer i stan

Sannolikt möttes Alfvén och Forsslund första gången i Stockholm år 1897. De var då båda tjugofem år gamla. I maj avslutade Forsslund sina studier i Uppsala med en filosofie licentiatexamen. Under åtta år hade han studerat estetik med konst- och litteraturhistoria samt Vilken hetta i hatet! Något helt praktisk och teoretisk filosofi. annat framträder när man läser det fyrtiotal brev som Alfvén skrev Han hade också ivrigt följt med i den nya litteraturen och själv till Forsslund åren 1897 till 1906 och som finns i Forsslunds arkiv i skrivit två skönlitterära böcker, Skog: en skissbok från Bärgslagen Nordiska museet. I Alfvéns arkiv (1896) och Jungfru-Jan: en sagbok i Uppsala universitetsbibliotek finns bara två brev från Forsslund, (1897). Efter examen flyttade han vilket skulle kunna förklaras av att till huvudstaden och blev en viktig Alfvén ofta var på resa utomlands redaktionsmedlem på tidningen under perioden och att han därför Strix. (Furuland 1991, 47–49.) kanske slängde många brev som Också Alfvén avslutade sin han annars skulle ha sparat. Hur formella studiegång under 1897. som helst vittnar materialet om Första symfonin uruppfördes i en bekantskap som utvecklades februari. Under våren framträdde www.alfvensallskapet.se

3


han som violinist på flera konserter i Stockholm, och under sommarens och höstens skärgårdsvistelse skisserade han de tre första satserna av sin andra symfoni. Kanske var det på krogen han stötte på Forsslund. Båda var ungkarlar och levde bohemliv. Men de kan också ha mötts på en plats av helt annan karaktär. Forsslund var intellektuell socialdemokrat, så när han flyttade till Stockholm är det troligt att han sökte sig till den intellektuella vänsterns främsta samlingsplats i staden, Arbetareinstitutet. Att institutet hade ett rikt utbud av konserter kan heller inte ha undgått den musikintresserade Forsslund. Violinvirtuosen Alfvén anlitades ofta som solist av institutet och var dessutom personlig vän med dess föreståndare Anton Nyström. Enligt vad Alfvén berättade långt senare ”smittade” Nyström honom med sin entusiasm för arbetarrörelsen. (Alfvén 1946, 263.) När Alfvén och Forsslund lärde känna varandra hade de alltså en hel del gemensamt. Alfvén var kompositör med intresse för litteratur, Forsslund författare med intresse för musik. De var lika gamla, de var i början av karriären, och de var socialister. Åtminstone från 1899 ingick de dessutom i kretsen runt en av Sveriges mest inflytelseirika reformivrare, nämligen Ellen Key. Hon föreläste på Arbetareinstitutet och Forsslund kom med tiden att betrakta henne som sin ”läromoder”. (Ambjörnsson 2012,

435f.)

Också Alfvén fascinerades av Key. I oktober 1899 skrev han entusiastiskt till Forsslund om en middagsbjudning där han hade haft tillfälle att ”komma närmare” henne. I februari året därpå bjöd Key in Alfvén till en av sina läsaftnar med försäkran 4

att ”vi skola läsa något roligt!”. I ett brev till Forsslund snart därefter hälsade han från Key och försäkrade att han i henne hade en verklig vän.

Ordens trolska musik Alfvéns och Forsslunds gemensamma tid i Stockholm blev inte lång. Alfvén tillbringade en stor del av året 1897 i skärgården och ute i Europa, där han stannade långt in på nästa år. Men de höll kontakten via brev. På hösten och vintern 1897 befann sig Alfvén i Berlin och dit skickade Forsslund sina böcker Skog och Jungfru-Jan. Alfvén tackade hjärtligt och berömde vännens poetiska förmåga: ”Du besitter detta i Din diktning, som jag längtar att ernå i mina kompositioner och som är omöjligt att definiera, denna egendomliga, skära, svenska poesi”. Detta var inte enda gången Alfvén uttryckte beundran över Forsslunds författarskap. Hösten 1899 bad han Forsslund skicka sina senaste dikter (”Du vet vad det skulle glädja mig!”) och i ett senare brev prisade han de dikter han hade fått för deras väldiga lyckokänsla, manliga styrka i klangen, underbara stämning och trolska musik. ”Det är helt enkelt bland det juvligatse och ädlaste i diktkonst jag läst.”

Nybyggarrörelsen I maj 1898 befann sig Alfvén i Bryssel, där han förkovrade sig som violinist. Dit kom ett brev från Forsslund med nyheten att han nu skulle gifta sig med sin trolovade Sofia Öhman, som kallades ”Fejan”. Bröllopet skulle stå på midsommarafton och sedan skulle paret flytta in i ett hus i Brunnsvik i Dalarna. Alfvén Alfvéniana 1 - 2 2017

var varmt välkommen att hälsa på! (Brevet har förkommit men Alfvén refererar det i ett brev till Alice Nordin.) För Forsslund var flytten en livsavgörande händelse. Som vi ska se påverkade den också Alfvén. Det röda tvåvåningshus vid Väsmans strand där Karl-Erik och Sofia bosatte sig kom inom bara ett par år att bli riksbekant som Storgården, idealhem för det nya århundradets unga. Storgården var familjen Forsslunds fysiska bostad och samtidigt Karl-Eriks litterära skapelse i succéboken Storgården. Verklighet och fiktion dansade i ring och av alltihop blev ett socialt och estetiskt projekt som var tänkt att demonstrera hur människor kunde befrias från städernas smuts, från moraliskt förtryck och från kristendomens plågsamt dualistiska världsbild. I framtiden skulle människan leva på landet i fritt utvecklande av sin natur och i harmoni med världsalltet. Jord och sol skulle dyrkas, kärlek och fruktbarhet praktiseras. Hemmet skulle bli den nya kyrkan. I Forsslunds Storgårdsdröm samsades agrarnostalgi med teknikoptimism och radikala idéer om jämlikhet och naturreligion. Gud var död och människan myndig. Storgården var en experimentverkstad där ett nytt sätt att leva skulle prövas ut. Forsslund var förstås inte alldeles originell. Storgården kan betraktas som ett av de viktigaste svenska exemplen på den gröna våg som i Tyskland benämns die Siedlungsbewegung. Denna ”nybyggarrörelse” var nära besläktad med många andra utopiska reformrörelser som uppstod som svar på de problem som industrialiseringen och urbaniseringen förde med sig. Den övergripande tyska termen för dessa rörelser är die Lebensreform (”levnadsreformen”).


Utöver själva nybyggeriet präglades Storgårdsprojektet av levnads-reformatoriska företeelser som solkult, naturskydd, nudism och ”naturenlig” sexualmoral. I efterhand har nybyggarrörelsen ofta missuppfattats som en renodlat antimodern företeelse, och Forsslund har misstolkats på samma sätt. (Det gäller för övrigt också Alfvéns musik.) På senare tid har rörelsen i stället beskrivits som en ”alternativ modernisering”, vilket passar väl in på Forsslunds bok Storgården, där långtgående antiurbanism förenas med framstegstro och bejakande av ny konst. I boken går den unga husmodern ”med samma glada, lugna steg bland solrosor och kålplantor som bland Sjögrens-ackord och Ibsensgestalter”. (Forsslund 1900, 170.) Alfvéns musik nämns inte just här, men som vi snart ska se dyker den upp på annat håll i Forsslunds författarskap.

En egen liten gård Inom ungdomsrörelsen blev boken Storgården närmast ett evangelium och den lästes också inom arbetarrörelsen. Senare mindes vänstermannen Ture Nerman att Forsslunds bok hade givit honom och hans kamrater en känsla av rotfasthet och väckt en längtan efter ett eget hem på landet: ”Det unga soldyrkarhemmet, som vi nog lite var gick och jorde ritningar till – vi skulle själva få vår egen storgård med tiden!” (Citerat i Furuland 1991, 61.)

Också Alfvén blev betagen av Storgården – både av boken och av platsen med dess invånare. Under ett besök hos Forsslunds sommaren 1899 tonsatte han några dikter ur ”Lyckans visor”, diktsamlingen som avslutar

Alfvén på trappan till Musikstugan i Tällberg. KMA:s deposition, Musik- och teaterbiblioteket.

Jungfru-Jan, och när han sedan hade återvänt till Stockholm skickade han sitt ”varmaste, varmaste tack” för all gästfrihet, nobless och vänskap. I hans minne låg nu de blåa skogshöjderna och den glittrande sjön ”skimrande i drömmens härligaste dimma”. Tre månader senare skrev han igen. Mitt under en fest, berättar han, hade hans tanke ofrivilligt smugit iväg till Dalarna, ”till mina kära, kära vänner, till ett rum, hälften salong, hälften skriftställarboning, där tvenne unga, kraftiga varelser, begjutna av månstrålar, sutto i drömmande lycka. Det började kännas så konstigt i halsen, men blott av glädje […] Ack, jag är en stackare, ty jag gråter lika lätt av glädje som av sorg.” Samma höst längtade Alfvén efter att få läsa Forsslunds nya bok som nu började bli färdig. Det var Storgården det gällde. I april år 1900 besökte han Ellen www.alfvensallskapet.se

Key när hon just hade fått sitt exemplar – hon var ”i extas”, kunde han rapportera! Snart beskrev han själv boken som ”en fläkt av Sverges härrlighet” och, ett halvår senare, som ”min största glädje denna höst!” I januari året därpå meddelade Alfvén så att också han ville flytta ut på landet: Min närmaste sträfvan är att kunna förtjäna så mycket pängar att jag skall få mig en liten gård och möjlighet att i någorlunda god ekonomi kunna hänge mig allt fortfarande åt min tonkonst. Endast under sådana förhållanden kan jag bli vad jag känner att jag kan bli för mitt land, eller rättare för min[a] själsliga fränder. Och att Forsslund var en av fränderna framgår av fortsättningen: Kan väl ett par människor ha högre, heligare och mer ansvarsfulla uppgifter än Du och jag? Jag tror det icke, ty det ges icke en verksam[het], vilken som 5


vår, och rätt brukad, eger makt att förbrödra och sprida förståelse bland människorna. Hösten 1901 hade planerna blivit något mer konkreta. Alfvén skrev nu att han funderade på att ”möjligen – sedan jag afslutat mina studieresor – få bosätta mig någonstädes i Dalarna.” Och så prisar han Forsslunds tillvaro igen och ser fram emot att åter få träffa honom och Sofia: Du lefver lugn och lycklig i Ditt paradis, omgifven på alla håll af endast lycka och skönhet och harmoni! Och arbetar i ro, badar och ströfvar i skogarna! Hur många hafva väl förstått dana sina lif som Du! Om några veckor […] får jag återse er båda!!!

Härr Hugo Vad tyckte då Forsslund om Alfvéns planer på att flytta till en egen gård i Dalarna? Det kunde nog breven från honom till Alfvén ge svar på om fler av dem vore bevarade. Men det finns en källa av annat slag som tyder på att Forsslund mycket gärna såg att Alfvén skulle bo inte alltför långt bort. Källan är en dikt i en av de böcker som den produktive Forsslund gav ut 1902, Arbetare. Denna samling ”sånger ock visor” framställer konstnärligt, intellektuellt och fysiskt arbete som nödvändiga inslag i världsalltets utveckling mot allt större fulländning. Först avhandlas ”Diktaren”, sedan konstnärer av andra slag, så lärare, läkare, uppfinnare, naturforskare, boktryckare och så småningom sjöfolk, torpare, snickare, plåtslagare, gruvkarlar och fabriksarbetare. Med flera. Kategorin ”Spelmän” ägnas två dikter. Den andra av dem, ”Spelmän II”, läggs i munnen på en ”Härr Hugo” som presenteras som ”tondiktare ock speleman på 6

många instrument”. (Också på stavningens område var Forsslund reformivrare, något som Alfvén tog efter.) Diktens Hugo stiger ut på sin gårdstrappa en sommarmorgon och prisar den soliga naturen och den nya arbetsdagen. Misstanken att Forsslund förband bokens ”Diktare” med sig själv och ”Härr Hugo” med sin vän kompositören bekräftas av dedikationen i det exemplar han skickade till Alfvén och som ännu står i en bokhylla på Alfvéngården i Tibble: ”Till Spelmannen Härr Hugo från hans vän Diktaren.” Anders Zorn. Fotograf: Hugo Alfvén. Alfvén förstod vinken. KMA:s deposition, Musik- och teaterbiblioteket. Den 20 juli 1902 skriver han och tackar för den härliga stumma och bundna melodier diktsamlingen och ”för allt det att vakna till liv, då verkar det vackra Du lagt i min mun, eller som om Forsslund vill presentera rättare, i mina tankar. Gud gifve en lösning på vännen Hugos det värkligen vore mitt!” problem. I stället för att försöka slå sig fram i storstadens hårda Dikten om ”Härr Hugo” kulturliv eller att segla stormnätter framstår närmast som en i skärgården borde Alfvén göra programförklaring för det liv som Alfvén några år senare skulle som Forsslund: flytta till egen gård på landet och dyrka himlen, försöka skapa åt sig på berget i jorden och den livgivande solen. Tällberg: en soldränkt tillvaro på Då skulle allt lösa sig. Då skulle egen gård, glatt, fullt av tillförsikt melodierna flöda. och av kompositionsarbete i samklang med den omgivande naturen. Men 1902 var Alfvén ännu allmänt känd som grubblare, Att leka Jaktslottet och hans dagbok vittnar om Nu måste det omedelbart påpekas att han så sent som på våren att Forsslund inte associerade 1901 drabbades av ett psykiskt namnet ”Härr Hugo” enbart sammanbrott och på sommaren med Hugo Alfvén. 1902 visste av vad vi idag kanske skulle varje bildad läsare att Herr Hugo kalla panikångest. I flera brev är centralgestalt i Carl Jonas till Forsslund skriver han om Love Almqvists Jaktslottet och sina plågor. Så när diktens Hugo den fortsatta ramberättelsen i hör skällorna spela, göken ropa Törnrosens bok. Och Forsslund och lärkan drilla på solvärmda var inte bara bildad. Han var vingar, när han undrar om detta starkt inspirerad av Almqvist. är ”svaret på grubblet”, och när Den mångsidige Almqvist hade han så förnimmer en tonvåg i sitt blivit aktuell på nytt i Sverige inre som får ”drömmarnas slutna genom ett föredrag med rubriken röda lilja” att slå ut och själens Alfvéniana 1 - 2 2017


”Sveriges modernaste diktare” som Forsslunds läromoder Ellen Key höll 1894 och som gavs ut på tryck 1897. I ett brev till Key nämner Forsslund att han en tid hade för avsikt att göra som Almqvist, som försökte skapa ett sammanhållet livsverk och allkonstverk genom att stoppa in alster av de mest skiftande slag i Jaktslottsramen i Törnrosens bok. Forsslund hade på motsvarande sätt planerat en Storgårdsram som kunde rymma allt han skrev. (Rosander 1991, 238.) Planen realiserades inte, men förknippandet av Storgården med Jaktslottet lyser igenom i Storgården, där den kvinnliga huvudpersonen läser i Törnrosens bok och sjunger songes om kvällarna. Och när folket på Storgården och andra hus i närheten hälsar på hos grannarna på gården Starbo ”lekes vanligen Jaktslottet”, heter det. Då tar herren på Starbo på sig rollen som Herr Hugo och fördelar de övriga rollerna. Sedan berättas och improviseras det i långa banor. Det blir ”Historiekvällar och Songeskvällar”. (Forsslund 1900, 234.)

Att Forsslund skriver att man leker Jaktslottet – inte läser eller spelar – antyder att det mindre är fråga om att framföra Almqvists bok än om att ta upp den speciella umgängesform som Herr Hugo initierar. Ett umgänge där familj, grannar, pigor och tjänare samlas till stunder av sång, musik och improviserat berättande. Almqvists romantiska dröm om ett umgänge i konsten som är lika rikt, lekfullt och allvarligt som den omgivande naturen blir verklighet, om än i Storgårdens uppdiktade verklighet. Men Forsslund ville att drömmen skulle bli verklighet också i sitt eget levande liv. Kanske kunde Hugo Alfvén flytta till egen gård i Dalarna och bli traktens Herr Hugo?

Vägarna skiljs Just så blev det – och ändå inte. Under åren 1909 till 1912 byggde Alfvén och Marie Krøyer sin gård i Tällberg. Men verkar också ha varit vid den tiden som Alfvén och Forsslund gled isär. Det sista bevarade brevet från Alfvén till Forsslund är skrivet redan i maj 1906. Då är tonen ännu hjärtlig. Alfvén tackar för en bok med en fin tillägnan (”Det kändes riktigt varmt i bröstet”, skriver han) och uppmanar vännen att komma och höra hans musik i Stockholm. Från april 1912 finns ett brevkort skrivet av Forsslund och målarna Carl Larsson och Gustaf Ankarcrona, som båda var bosatta i Dalarna. Tydligen hade de tre haft för avsikt att besöka Alfvén i Uppsala, men när de skulle betala tågbiljetterna räckte inte pengarna. I stället for de och såg på den tomma Alfvéngården och skrev ett kort till den frånvarande husbonden. ”Härregu, hva din stuga är bra!!”, utbrister Larsson. Forsslund berättar att de har haft det ”gudomligt”. De har ”befriat Siljan från is och härjat och fröjdats åt våren”. Här är det ännu den gamle glade Forsslund som för pennan. Men egentligen var han en man i kris. Hans storhetstid hade varit åren efter sekelskiftet, när unionskrisen hade fått många svenskar att längta efter både nationell samling och ungdomsfrisk omgestaltning av Sverige. Men i storstrejkens och Strindbergsfejdens tid skärptes motsättningarna mellan höger och vänster och i debatten avkrävdes man ställningstaganden som Forsslund varken kunde eller ville ge. Man lyssnade heller inte på honom som förr. Forsslund kände sig utarbetad, blev labil och övergav sin tidigare nykterism. (Furuland 1991, 64f.)

År 1915 kom så Forsslunds dräpande kommentarer om ”stockholmaren” Hugo Alfvén www.alfvensallskapet.se

i Mora tidning. Hade något dramatiskt hänt dem emellan? Ingen vet. Kanske tyckte Forsslund helt enkelt att den en gång så beundrande vännen Alfvén hade blivit ideologiskt illojal. Redan 1903 skrev Forsslund till Alfvén att han tyckte att deras vägar hade skilts och att de strävade åt olika mål, en beskrivning som Alfvén protesterade mot. Men omkring 1910, samtidigt som Forsslunds kris började, måste det ha blivit uppenbart för alla inblandade att Alfvén inte längre gick i Forsslunds fotspår.

Eremit och furste Ytligt sett är Alfvéngården i Tällberg en realisering av Forsslunds poetiska vision av ”Härr Hugo” på egen gård. Men situationen var mer komplicerad än så. För medan gården byggdes blev Alfvén director musices i Uppsala och började därutöver ett internationellt ”landstrykarelif med applåder och ordnar och lagerkransar”, som den bekymrade mentorn Oscar Quensel uttryckte det. (Alfvén 1948, 225.) Planeringen och byggandet av Alfvéngården präglades heller knappast enbart av forsslundsk ideologi. Hos Marie och Søren Krøyer i Köpenhamn och i Skagen hade Alfvén sett hur riktigt utsökta och kostbara konstnärshem kunde se ut. Nu ville Marie och han bygga sig något motsvarande i Tällberg. I umgängeskretsen fanns också Verner von Heidenstam, diktarfursten på herrgården Naddö vid Vättern, och Ernest Thiel, bankiren och mecenaten som hade byggt sig ett vitt drömslott på Djurgården. Redan 1902 umgicks Alfvén dessutom livligt med Anders Zorn, och medan bygget av Alfvéngården pågick ska han ha varit gäst på den 7


imponerande Zorngården varje midsommar och nyår. (Lindfors 1966, 171.)

Att Alfvén byggde sin gård vid Siljan, alltså vid den sjö där Zorns gård redan låg, var knappast en tillfällighet. Inte heller att gårdens yttre fick den ålderdomliga prägel med omålat timmer som Zorn förespråkade. Falu rödfärg, som lyste så glatt på Forsslunds väggar, betraktade Zorn som en modern styggelse. I ett brev till Lotten Alfvén från november 1908 där sonen Hugo berättar om sitt beslut att flytta till Tällberg och ber om hennes välsignelse nämner han inte Forsslund med ett ord, däremot att han har lånat pengar av Zorn. Att Alfvén också tog starkt intryck av Zorns personlighet antyds av ett fotografi som visar Siljanskören och Alfvén på Hantverksoch industriutställningen i Stockholm år 1909. Mitt bland de sockenklädda sångarna står en ytterst självmedveten dirigent i dyrbar, urban dräkt med hög hatt. Posen han intar, med den allvarliga minen och det speciella sättet att hålla cigarren, kan man kan känna igen från flera av Zorns självporträtt. Och än mer från ett av Alfvéns egna fotografier av målaren. Längre bort från Forsslunds glada, enkla och ålderdomliga framtoning kunde Alfvén knappast komma. Karl-Erik Forsslund hade läst och tagit intryck inte bara av Almqvists Jaktslottet utan också av David Henry Thoreaus Walden (1854), där författaren beskriver sitt försök med att bo ensam i en liten stuga vid en liten sjö i en skog i Massachusetts. (Nothnagle 1999, 72.) Nu var det ingen eremittillvaro Forsslund sökte utan ett socialt och konstnärligt rikt liv i samklang med naturen, men man kan ändå ana Thoreau i Forsslunds samhällskritik och 8

naturvurm. Och förmodligen i hans val att flytta ut på landet till ett hus nära sjö och skog. Som vi har sett verkar Storgården (den verkliga och den litterära) ha varit viktig när Alfvéns lust att flytta till en ”liten gård” i Dalarna väcktes. Och när han hösten 1909 skrev att hans Musikstuga på tomten i Tällberg är färdig sedan länge och att den ”har blivit den käraste plats jag har här på jorden” (Rudén 2003, 193), så är släktskapet med Thoreaus experiment ännu skönjbart. I den lilla musikstugan med dess enda rum arbetade Alfvén i ensamhet. Han behövde bara lyfta blicken från notpappret för att se ut över sjön, och bara stiga ut på sin trappa för att vara mitt i skogens vilda liv. Men som helhet blev Alfvéngården ingen Thoreaumiljö. Snarare en Storgård eller ett Jaktslott, då. Framför allt lyfte den mäktiga anläggningen fram sin herre som jämlike med herrarna på Zorngården, Naddö och Villa Eolskulle (dagens Thielska galleri). Vindflöjeln på Alfvéngården formgavs av Alfvéns nye vän Carl Milles, som 1906–08 hade låtit uppföra sin ståtliga Millesgård i Stockholm. I Tällberg kunde Alfvén vara eremit på dagarna (i Musikstugan) och diktarfurste på kvällarna (i Storstugan). Allt på avbetalning, förstås.

staden utan en eremitdröm om ”en timmerkoja i en obygdsvrå” (Johnson 1991, 98). Forsslund drog sig tillbaka till sitt svenska Walden, men till skillnad från Thoreau hatade han allt som hörde till det moderna samhället. Alldeles fel hade Alfvén nog inte när han 1919 kallade Forsslund för trångsynt och rättshaverist. Men beskrivningen stämmer inte alls på den driftiga fritänkare som Alfvén lärde känna 1897, som blev hans nära vän och som förblev det några år in på 1900-talet. När Alfvén senare sopade igen spåren av denna vänskap så dolde han ett idésammanhang som hade haft betydelse för tillkomsten av flera av hans verk. Ett av dem är Midsommarvaka. I min kommande bok om Alfvén kommer jag att lägga fram en tolkning av denna musik som en naturmystisk och socialt utopisk tondikt, tillkommen under intryck av Forsslund och den reformsträvan han stod för. Tobias Lund

Källor: Otryckta källor

Alfvén, Hugo: Brev till Lotten Alfvén 27 november 1908. Alfvéngården, Tibble.

Midsommarvaka Alfvén skulle flytta till Dalarna och bli Härr Hugo i Forsslunds Almqvist-inspirerade Storgårdsmiljö. I praktiken flyttade han till Uppsala, levde lyxliv så mycket han kunde och drog ut i världen som firad dirigent. Också den krisande Forsslund övergav sin glada utopi om ett liv som förenar det naturliga med det sociala, men hans nya hemvist blev inte Alfvéniana 1 - 2 2017

Alfvén, Hugo: Brev till Karl-Erik Forsslund.

Karl-Erik Forsslunds arkiv, Nordiska museet.

Alfvén, Hugo: Brev till Alice Nordin. Alice Nordins arkiv. Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitetsbibliotek.

Alfvén, Hugo: ”Den tystaste timmen.” Dagbok 1899–1927. Hugo Alfvéns efterlämnade papper, Uppsala universitetsbibliotek.

Forts på sid 13


Musiksommaren på Alfvéngården 2017

www.alfvensallskapet.se

9


Musiksommaren på Alfvéngården 2017 Söndag 26 juni kl 15.00

Midsommarkonsert med Fariga Pris 150 kr

Kammarensemblen Fariga inleder kammarmusiksäsongen i Alfvéns salong 2017. Ensemblen innehåller musiken från Riga och Falun. Vito Bergs och Krister Hammarström på flöjt, Elisabeth Stjernberg på cello och Toms Ostrovskis på piano. Musikerna har träffats under resor utomlands och ur dessa möten möjliggjordes ensemblen Fariga. Njut av ett blandat klassiskt kammarmusikprogram från både Sverige och Lettland! Fredag 7 juli kl 19.30

En afton i Rune Lindströms sällskap Pris 200 kr

Alfvéngården har äran att presentera Maria Hulthén och Lars Hjertner. Ett Rune Lindström-program där skådespelare Lars Hjertner, tillsammans med Riksspelman och kompositör Maria Hulthén Birkeland, berättar anekdoter kring Rune och hans konstnärskap, spelar upp delar ur Himlaspelet och sjunger Marias tonsättningar och även de mer kända sångerna där Runes älskade texter har berört genom årtionden. Lördag 8 juli kl 13.00

Alfvéndagen

En traditionsenlig dag i Alfvéns trägård med kör, folkmusik och mer om musikern och konstnären Hugo Alfvén. Fri entré Medverkande: Stipendiater från Musikkonservatoriet Falun Pristagare till tonsättarpriset till Carin Malmlöf-Forsslings minne Gunnar Ternhag Spelmännen Alm Nils Ersson, Tommy Gjers, Erik Berg och Kungs Levi Nilsson Dalasinfoniettans kör Dirigent David Lundblad 10

FOTO: Zanna Brodin

Alfvéniana 1 - 2 2017


Lördag 22 juli kl 18.00

Pianoafton med Melker Stendahl Pris 150 kr

Alfvéngården presenterar en underbar svensk pianist från Väddö, Norrtälje. Melker Stendahl kommer spela på Hugo Alfvéns egen flygel och vi får höra musik av Hugo Alfvén samt Melker själv. Melker har spelat piano sedan han var 7 år gammal. Efter en gedigen utbildning som organist från bl a Musikhögskolan i Piteå så arbetar han nu som organist, kompositör och solopianist. Söndag 30 juli kl 18.00

Sandén / Nygårds / Carr Pris 200 kr

Efter förra sommarens succé med Sofia Sandén och stråkkvartett ur Dalasinfoniettan har Alfvéngården nu äran att få presentera Sofia Sandén tillsammans med musikerna Anders Nygårds och Ian Carr. Det blir en oförglömlig kväll med folkmusik hos Hugo Alfvén.

Söndag 13 augusti kl 18.00

Sånger hos Alfvén

med Tuuli Lindeberg och Melker Stendahl Pris 200 kr Tuuli Lindeberg är sopran från Finland som till vardags bl a arbetar på Helsingforsoperan. Hon är i Sverige som solist i Dalhalla Operas produktion av Carmina Burana. Samtidigt vill vi passa på att höra henne sjunga Alfvén m fl i Alfvéns egen salong. Som hennes ackompanjatör kommer Melker Stendahl tillbaka för andra gången denna sommar.

Mer information finns på www.alfvengarden.se eller 070 - 883 28 05 www.alfvensallskapet.se

11


12

AlfvĂŠniana 1 - 2 2017


Forts från sid 8

Forsslund, Karl-Erik: Brev till Hugo Alfvén.

Hugo Alfvéns efterlämnade papper, Uppsala universitetsbibliotek.

Key, Ellen: Brev till Hugo Alfvén.

Hugo Alfvéns efterlämnade papper, Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta källor

Alfvén, Hugo (2001): Med hälsning och handslag. Gunnar Ternhag, red. Hedemora: Gidlunds.

Alfvén, Hugo (1948): Tempo furioso: vandringsår.

Nothnagle, Alan (1999): ”’Mein Heim ist meine Kirche!’ Siedlungsromantik und alternative Modernisierung in Schweden um 1900.” Auf freiem Gund mit freiem Volke: Alternative Siedlungen in Deutschland und Schweden im industriellen Zeitalter, s. 61–75.

Ternhag, Gunnar (2001): ”Karl-Erik Forsslund och musiken.” Karl-Erik Forsslund: Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, s. 187–208. Göran Rosander, red. Hedemora: Gidlunds.

Alan Nothnagle och Carl Holmberg, red. Berlin: Verlag Dr. Köster.

Rosander, Göran (1991): ”En rotfast vandringsman.” Karl-Erik Forsslund: Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, s. 227–252. Göran Rosander, red. Hedemora: Gidlunds.

II.

Stockholm: Norstedts.

Ambjörnsson, Ronny (2012): Ellen Key: en europeisk intellektuell.

Härr Hugo, en tondiktare och spelman på många instrument, stiger en sommarmorgon ut på sin gårdstrappa ock talar i tankarna:

Forsslund, Karl-Erik (1902): Arbetare: sånger ock visor.

Himmel och jord, godmorgon ock goddag! Ni äro vid solskenskynne, ni som jag. Var hälsad, var välkommen, du nya arbetsdag!

Stockholm: Bonniers.

Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Forsslund, Karl-Erik (1900): Storgården: en bok om ett hem.

Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Forsslund, Karl-Erik (1897): Jungfru-Jan: en sagbok.

Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Forsslund, Karl-Erik (1896): Skog: en skissbok från Bärgslagen. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Furuland, Lars (1991): ”Förtäljaren och förkunnaren.” Karl-Erik Forsslund: Författaren, folkbildaren, hembygdsvårdaren, s. 45–76. Göran Rosander, red. Hedemora: Gidlunds.

Hedwall, Lennart (1973): Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk. Stockholm: Norstedts.

Lindfors, Per (1966): Hugo Alfvén berättar.

Stockholm: Natur och Kultur.

Hör, skällornas spel i hagarna klingar, göken gal, ock en lärka svingar högt öfver åkern med drillar och slag ock med skälfvande solvärmda vingar. — Är det svaret på grubblet — Är detta jag — Inom mig böljar en tonvåg svag — stiger, stiger — ger makt år min vilja, klarhet åt min tanke, lugn årt min längtan — Ock drömmarnas slutna röda lilja, hon öppnas ock slår ut — ock alla de stumma ock bundna melodier som legat i väntan djupt i min andes hålor skumma, de vakna, de hviska, omkring sig de skåda ock undra hvad denna klang månde båda — Å hör, hör! Du sommar, hur full du är af klingande lif! Hur tona nu luft ock hav ock själfva jordens mull, hur gnolar hvar gungande lummig krona, hur ringa rymdens väldiga klockor af gull! Hör, stenarna sjunga — det dånar ock brusar — ock inom mig så stilla ock så mäktig det susar — O himmel ock jord, är alt detta mitt — så svalla då fritt i min själ, du solsken, i djupa strida strömmar, och du, eviga lif, in harmoni mig gif,

mina svaga krafter stärk, fyll mina nätters drömmar

ock fyll, o fyll mina dagars värk! ”Spelmän 2” ur Forsslunds Arbetare (1902), s. 48–49.

www.alfvensallskapet.se

13


Hugo Alfvéns bostad i Musicum renoveras

U

nder sina sista år som director musices vid Uppsala universitet bodde Hugo Alfvén i Musicum – i den rymliga tjänstebostad som finns ovan den så kallade Kapellsalen. I den flyttade han in tillsammans med sin andra hustru, Carin. Efter många års skiftande användning ska bostaden inom kort renoveras och då återställas till sin forna glans. Musicum är en av Uppsalas många profilbyggnader, belägen i Observatorieparken på adress Kyrkogårdsgatan. Huset byggdes för att rymma universitetets musikverksamhet, närmast det anrika Akademiska kapellet som sedan 1627 förgyllt lärosätets högtider med musik. Det stod klart 1930 efter arkitekten Victor Holmgrens ritningar. Hugo Alfvén hade tidigare bott i Linneanum 14

som emellertid hade sina brister. Med flytten till våningen i Musicum fick han en bostad värdig en sann livsnjutare. Till historien hör att slutet på 1930-talet var en omtumlande tid för privatpersonen Alfvén. År 1936 var den utdragna skilsmässan från Marie formellt klar. Samma år gifte han sig med Carin Wassberg. 1938 lämnade dottern Margita föräldrahemmet i Uppsala. Våningen i Musicum ärvdes av Alfvéns efterträdare som director musices. Den sista som nyttjade den som bostad var Carl-Rune Larsson. Idag använder musikverksamheten den som kontor och för möten.

Gunnar Ternhag

Alfvéniana 1 - 2 2017

Bilden: Hugo och Carin Alfvén var relativt nyinflyttade i Musicum när detta foto togs 1939. Makens klädsel är oklanderlig, där han står med pipan i hand. Bilden är visserligen arrangerad, men det är ingen oäven gissning att Carin – som många dåtida kvinnor – ägnade sig åt handarbete. Foto ur Hugo Alfvénfondens arkiv.


Familjens sista viloplats

Text och foton Curt Carlsson

F

ör en tid sedan var jag inbjuden till pensionärerna i Gustaf Vasa församling för att berätta något om Hugo Alfvén och hans musik. Jag hade valt rubriken ”Hugo Alfvén – Skärgårdens skildrare”. En mycket intresserad skara i församlingsvåningen lyssnade till mig och Hugos musik med anknytning till den svenska skärgården. Efter fördraget frågade mig en av vaktmästarna om jag visste om att Hugos första fru Marie Kröyer och deras dotter Margitas stoft hade bisatts i Gustaf Vasakyrkans columbarium. Det kände jag inte alls till. Jag visste däremot att både Hugo och Marie vilade på Leksands kyrkogård inte långt från varandra och att Maries båda döttrar Vibeke och Margita vilade i samma grav som sin mor. Det hade jag sett vid ett besök på kyrkogården i Leksand där ju också andra prominenta musikpersonligheter vilade. Där finns bl.a. också Lillebror Söderlundhs grav. Över Hugos grav tronar en kopia av Carl Milles byst av tonsättaren från 1911. Denna byst finns också både på Millesgården och i Stockholms konserthus. Vid ett besök i kryptan i den just nu stängda Gustaf Vasakyrkan vid Odenplan i Stockholm några dagar senare kunde jag hitta urnnischen där Hugos dotter Margitas stoft bisatts tillsammans med sin mors. Stoftet hade senare flyttats till Leksands kyrkogård där det sedan dess vilat i samma grav som Maries och Sören Kröyers dotter Vibeke. Minnestavlan över Marie och Margita fanns dock fortfarande på plats i kryptan i Gustaf Vasakyrkan.

Milles byst av Alfvén vid graven på Leksands kyrkogård.

www.alfvensallskapet.se

15


Notturno Elegiaco Ovanligt ungdomsverk för valthorn och orgel Hugo Alfvéns Notturno elegiaco kan man få lyssna till under det Nordiska Hornseminariet 2017 på Biskops Arnö Folkhögskola i Bålsta. Ett av de få verk för kombinationen valthorn och orgel i den svenska repertoaren. Det skrevs av den 26-årige tonsättaren 1897, men trycktes inte förrän i början av femtiotalet. Detta ungdomsverk är ett av de stycken som kommer att framföras och studeras av gamla och unga hornister vid det 21:sta hornseminariet. Dessutom förutom konserter, bjuder man på master classes, clinics, ensemblespel, pedagogiskt forum, ungdomsseminarium, yoga, instrumentutställare, noter, tillbehör, intervjuer, hornkvartettävling och mycket mer under de sex dagar seminariet varar, den 17 – 22 juni 2017.

Skivomslag Opus 3 CD19501

Mer information om det nordiska hornseminariet finns på http://www.nordichornseminar.com

Om ni inte har möjlighet att höra verket denna gång på Biskops Arnö finns det att alltid möjlighet att höra stycket i hornisten Sören Hermanssons och organisten Per-Ove Larssons tolkning på en CD-skiva av märket Opus 3. Den rekommenderas varmt! Curt Carlsson

16

Alfvéniana 1 - 2 2017


Ooops! Ett tekniskt missöde vid tryckningen av förra numret gjorde att flera av bilderna i den svartvita upplagan blev väldigt mörka. Här finns därför dessa bilder i en lite bättre version. På Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se återfinns alla nummer av Alfvéniana, och där är de flesta bilderna i färg. Foton:

Alfvéndagen och Zanna Brodin foto Mats Rönnblad. Besökaren med audioguiden Interludes foto Thielska galleriet.

www.alfvensallskapet.se

17


Årsmöte 2017

Hej alla medlemmar i Alfvénsällskapet. Här kommer kallelse till Hugo Alfvénsällskapets årsmöte den 17 maj 2017 kl. 15.30 i Ansgarskyrkans kafé, Odenvägen 3 på Lidingö. Årsmöteshandlingarna sänds ut senare samt delas ut vid årsmötet.

Senare samma dag har vi också vår vårträff. Den har vi tillsammans med Millesgårdens vänner på Millesgården kl 18.00. Ordföranden Curt Carlsson kommer att berätta något om vänskapen mellan Carl Milles och Hugo Alfvén och pianisten Anders Wadenberg kommer att spela några av Hugos pianokompositioner. Se nedan för vidare detaljer! Evenemanget på Millesgården är gratis för Alfvénsällskapets medlemmar, medan vi tar 40:- för kaffe/te och kaka vid årsmötet i Ansgarskykan. Betalning sker enklast genom att sätta in 40:- på sällskapets PlusGiro (se nedan) med angivande av namn. Vi behöver anmälan senast den 12 maj. Anmälan till årsmötet respektive Alfvénmötet på Millesgården görs enklast via e-post till E-postadressen alfvensallskapet@hotmail.com med angivande av namn och antalet deltagare till a) årsmötet och b) medlemsmötet på Millesgården. Glöm inte heller att betala medlemsavgiften 200:- för 2017 till PlusGiro 42 88 52-8. Glöm inte att ange namn och adress! Det går naturligtvis även bra att vid samma inbetalning också betala de 40:- för årsmötet. Med vänliga hälsningar Curt Carlsson ordförande

Hur hittar man dit? Till Ansgarskyrkan kommer man enklast med tunnelbanan till Ropsten, varefter man där tar en buss till Lidingö Centrum. De flesta Lidingöbussarna från Ropsten går till Lidingö Centrum t.ex. 201, 206, 212 och 221. Bussresan tar 5 minuter. Från busshållplatsen i centrum kan man se Ansgarskyrkan på andra sidan gatan c:a 100 meter bort. Kaffe? Vid årsmötet i Ansgarskyrkan serveras kaffe/te med kaka för 40:Var på Millesgården går man in? Det hela äger rum i konstnärshemmets atelje. Vi kommer att släppas in via den gröna porten vid Carl Milles väg 2. 18

Vad kostar inträdet? Inträdet på Millesgården är gratis för våra medlemmar, men på grund av begränsat antal platser måste vi få in anmälan om deltagande. Hur anmäler man sig? Anmälan till årsmötet sker enklast genom att sätta in 40:- på sällskapets PlusGiro med angivande av namn. Anmälan till medlemsmötet görs via e-mail eller genom att skicka ett brev eller kort till Alfvénsällskapet c/o Curt Carlsson Törners väg 57 181 57 Lidingö eller ett SMS till 070-949 15 58.

Alfvéniana 1 - 2 2017

Jag har glömt att betala melemsavgiften... För er som ännu inte betalat medlemsavgiften för 2017 ombeds ni att snarast göra detta till vårt PlusGiro 42 88 52-8. VIKTIGT! Glöm inte ange inbetalarens namn på talongen! Vad kostar medlemsavgiften? Årsavgiften är 200:- för enskild medlem och 300:- för institutioner. Det går naturligtvis även bra att vid samma inbetalning också betala de 40:- för årsmötet!

Varmt välkomna till Alfvénsällskapets våroch årsmöte!


Omslagsbilden “Utsikt över Siljan från Tällberg 1925” Några tankar kring en Alfvénakvarell av Johan Cederlund

”Till Dalarna måste man fara, om man vill se natur, ännu i storartad oskuld.” Fredrika Bremer är bara en av många 1800-talsresenärer som hänfördes av Dalarna. H C Andersen, så dansk han än var, fascinerades också av den storslagna naturen kring Siljan: ”Härligt är här vid midsommartid. De fjärran bergen förtonar sig så rent blå, solljuset strömmar ut över den klara blanka vattenytan…” Skriftliga skildringar av Dalarna följdes under andra halvan av 1800-talet av allt fler målade bilder därifrån, i vilka en sentimental romantisk – och senare nationalromantisk – syn på landskapets natur och folkliv spreds. Med konstnären Johan Gustaf Sandberg blev Dalarna det klassiska motivområdet för den svenska folklivsskildringen och konstnärer i hans efterföljd sökte sig mangrant dit. Med Düsseldorfarna nådde motiven från Dalarna en popularitet som aldrig tidigare, tänk bara på Kilian Zolls Midsommardansen i Rättvik (1852) eller Johan Fredrik Höckerts många målningar därifrån. Den stora lanseringen av Dalarna ägde dock rum kring sekelskiftet 1900 och kom då inifrån. Det var vid den tiden konstnärer och författare övergav Stockholm eller Paris och slog sig ned på den svenska landsbygden. Efter åtta år i den franska huvudstaden blev Anders Zorn 1896 fast bosatt i Mora. Han följdes av Karl-Erik Forslund i Västerbergslagen, Gustaf Ankarcrona i Leksand, Carl Larsson i Sundborn och Ottilia Ankarcrona i Gagnef. Ett par decennier senare skapade Erik-Axel Karlfeldt Sångsgården i Sjugare by.

en idealiserad reflex av landskapet, en bild av Dalarna som svensk nationalsymbol”, för att använda Gustaf Näsströms ord. Fast ändå, visst kan det ibland vara så vackert vid Siljan? Är det inte som om Alfvén illustrerat sin egen musik? Och är det inte som om just denna målning inspirerat Harry Martinson till dikten Juninatten?

Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen. Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor. Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav. Johan Cederlund Museidirektör, Zornmuseet

Någon organiserad samverkan rådde inte mellan dessa personer; de träffades bara sporadiskt. De verkade inom skilda gebit och hade olika mål med sina gärningar. Men genom kraften i denna inströmmande kulturelit kom ändå deras olika insatser för och i landskapet att framstå som en välregisserad marknadsföringskampanj. De brann för bondekultur, hemslöjd och tradition och de drevs av en vilja att sprida bildning och att göra dalsk lokalkultur till en nationell angelägenhet. Exakt vilka bevekelsegrunder Hugo Alfvén hade då han i en stämningsfull målning från 1925 fångade utsikten över Siljan från Tällberg, är inte känt. Det är dock svårt att inte uppfatta också den ”som www.alfvensallskapet.se

19


Alfvénsällskapets webbsida:

Alfveniana 1 2 2017  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you