Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4 2015 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

HUGO ALFVÉN KOMMER IN I OD Alfvén som ordmålare Främlingen lämnade inget kort Årsmöte i Uppsala Alfvéndagen 2015


Alfvéniana 3-4/15

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

Redaktör: Jörgen Grundström Bergslagsresan 3 757 55 Uppsala Tel. 018-42 07 87 Epost: jgrundstrom57@gmail.com Medlemsavgifter: Privatpersoner årsavgift 200 kr Institutioner årsavgift 300 kr Vid frågor om medlemskap, kontaktaMonica Lindström, epost: melindstrom@telia.com PlusGiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Omslagsbilden: Hugo Alfvén, porträtt av David Tägtström 1952. Originalet finns i Alfvéngården

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m. 2

Alfvéniana 3-4 2015

Innehåll

Alfvén kommer in i OD ...

3

Främlingen lämnade inget kort ...

8

Notbilaga: Minne från Åsen i Dalarna ...

11

Sekreterare och allt-i-allo drar sig tillbaka ...

15

Strålande sommar på Alfvéndagen ...

16

Hugo Alfvén som ordmålare ...

18

Monica Lindström ny sekreterare ...

20

Årsmöte med manskörssång och macka ...

21

Anders Hanser prisad ...

22

Två platsannonser ...

23

Receptspecial: Alfvénmackan ...

23

IN THIS ISSUE: Alfvén entering OD A writer of graphic descriptive power When Midsummer Vigil traveled around the world


Hugo Alfvén kommer in i OD Tal vid Alfvénsällskapets årsmöte den 4 maj 2015 Christer Åsberg

som inspector musicus professor Adolf Noreen formulerade saken, skulle kunna ”skänka glans åt akademiska högtidligheter”. Bakgrunden var förstås Alfvéns Uppsalarapsodi i samband med Linnéjubileet 1907, då han kryddade verket med den uppsluppna ”Joachim uti Babylon” och snapsvisan ”Hur länge skall på borden den lilla halvan stå”, ja till och med ”Helan går”. Rektor Henrik Schück var fortfarande upprörd:

Director Musices Hugo Alfvén (L. Möllerswärd, Folk vid Fyris, 1958)

H

ugo Alfvén utsågs till Uppsala universitets director musices i juni 1910. Hans företrädare Ivar Eggert Hedenblad, som dött ett år tidigare, hade varit dirigent även för Allmänna sången och Akademiska kapellet. Dessutom domkyrkoorganist och i två omgångar stormästare i samfundet SHT. Och som kronan på verket, dirigent och ledare för Orphei Drängar. En så dominerande roll kunde inte någon efterträdare räkna med.

men han hade försummat att lämna såväl åldersbetyg som meritförteckning och underkändes därför. Konsistoriet valde den i sammanhanget överlägsne Wilhelm Stenhammar. Men bara några veckor efter utnämningen på hösten 1909 drog han sig tillbaka efter att ha fått löneförhöjning av Göteborgs orkesterförening.

Detta specimen på Hr Alfvéns förmåga att illustrera en akademisk fest till firandet af den svenska vetenskapens största minne var nämligen af den art, att de flesta närvarande svenskar tydligen med mig djupt beklagade, att universitetet någonsin anlitat honom, och den brist på bildning, Hr Alfvén härmed lade i dagen, hindrar mig bestämdt att skänka honom min röst. Alfvén fick ändå faktiskt förord av Paganiniförespråkaren Noreen med hänvisning till talesättet att den Vår Herre ger ett ämbete ger han också förmågan att sköta det. Och detta ordspråk ägde, menade Noreen, ”företrädesvis sin giltighet i fråga om genierna, till vilkas kategori hr Alfvén otvivelaktigt är att räkna”. Och konsistoriemajoriteten gick på den linjen.

Det nya anföringsförfarandet blev en smula rörigt, men Alfvén, som nu anfört sina meriter, ansågs mest skickad för uppdraget. Vad Wilhelm Lundgren, kallad som låg honom i fatet var att han Paganini, blev tillförordnad saknade akademisk bakgrund, director musices och han var en något som de medsökande hade Hugo Alfvén var nu alltså director av dem som sökte den ordinarie – om än i blygsam omfattning. Och tjänsten. Det gjorde även Alfvén, dessutom var det tveksamt om han, musices, men tills vidare fick Alfvéniana 3-4 2015

3


Lundgren fortsätta med Allmänna energisk i rörelserna som vanligt, sången. Arvodet som ledare för ivrigt fösande en för mig obekant Orphei Drängar hade Alfvén dock herre framför sig. S. springer fram kalkylerat med som en välkommen till närmaste bord, knackar i ett löneförstärkning. Nu som alltid glas, får ljud och ropar ut för de var han i behov av pengar. Under församlade, att han här vill för oss den första directorskonkurrensen föreställa vår nye dirigent. skriver han, 7/8 1909, till CarlGöran Nyblom för att få igen en Tilltaget var djärvt på gränsen skuld på 30 kronor och tillägger: till stötande. Den tillförordnade dirigenten Lundgren var ju fort”Som vanligt när det kniper har farande i tjänst under sexan. jag nödgats ta till fiolen; och har under sommaren lopp konserterat Det går en susning genom lokalen. in 500 kr netto. Man har svårt att se nykomlingen, Jag är för nedtryckt för att kunna men Nathan finner råd. Han för arbeta med tonsättning.” Alfvén fram till ett bord invid en lampa och nödgar honom upp på bordet, där han sedan vändes Söderblom lobbade runt och får stå kvar under N:s Men att bli OD-dirigent gick inte välkomsttal. Från samma plats automatiskt, det gällde ju att bli håller så Alfvén sitt hälsningstal vald av sångsällskapet. Nathan till O.D. Han bekänner sitt Söderblom, teologiprofessor och främlingskap inför uppsalasången gammal andretenor i OD och med och uttalar sin glädje att få stifta stor kompetens som kulissarbetare nära bekantskap med vårt lands hade redan lobbat för Alfvén. Med och hela världens främsta manskör. sedvanlig entusiasm hade han försökt få kören att yttra sig till Talet var enligt Jonzon enkelt förmån för Alfvén och nu slog han och flärdfritt och vittnade om ett slag för honom även som ledare en målmedveten ambition och för OD. en personlig älskvärdhet. Det Den 24 september 1910 höll universitet en stor minneskonsert med anledning av att man reste Hedenblads gravsten. OD hade givetvis medverkat under Lundgrens ledning, och efteråt gavs en sexa på Gästis, Stadshotellet. Man bänkade sig vid halvtolvtiden på kvällen och efter åtskilliga tal, sånger och farbrorsutnämningar var aftonen framskriden och tätnande rökmoln under det låga taket fördunklade den redan förut matta belysningen, säger ett ögonvittne, andrebasen Israël Jonzon. Man bör ha hunnit fram till halv två, två, stämningen var tryckt, och sången ljöd inte längre: Plötsligt får jag se Nathan Söderblom komma in, snabb och 4

Alfvéniana 3-4 2015

slutliga valet skedde sedan den sjunde oktober, i samband med en vanlig fredagsrepetition på Västgöta nation. OD:s talesman Harald Adelsohn rycker ut till Gillet, där Alfvén bor, för att höra om han accepterar, vilket han gör, med väl spelad överraskning. Han följer med till repetitionen och välkomnas av den nye ordföranden Daniel Viotti. Det vilar ett visst dunkel över proceduren. OD hade ännu inga protokoll, inte ens några stadgar, och matrikeln säger faktiskt att han valdes den 4 november, men kanske matrikelföraren hade slarvat. Alfvéns egen almanacka och Manasse Nybloms historik talar för den sjunde oktober. Eftersom jag själv drabbades av en liknande matrikelmalör när

jag invaldes i OD är jag beredd att sätta tilltro till Alfvén – på den här punkten. Den 18 november är han första gången med om körens halvårsevenemang Stor-OD, och som traditionen bjuder ska den nyinvalde prestera ett inträdesprov som dock har en rent ceremoniell innebörd. Hugo Alfvén valde att framföra (sjunga?) sin egen ganska färska komposition Du är stilla ro (med text av Ernest Thiel). OD:s Hederspresident Axel Erdmann välkomnade Hugo Alfvén i ett tal som jag skrivit av från hans diminutiva manus, en papperslapp med ofta överstrukna och ändrade blyertsanteckningar. Talet bör därför citeras in extenso även om avslutningen tidigare tryckts av i Manasse Nybloms historik: Det finns ett hälsningsord som man kan säga till vänner och våra bekanta likasåväl som till den som första ggn träder in i ens hem eller krets. Det hälsningsordet innebär, om det har äkta klangen, lika mycket glädje för den som säger det som för den till hvilken det sägs. Det är det ordet ”välkommen”. Då du för ett par månader se’n kom hit till Uppsala som director musices fick du redan snart höra den hälsningen vid mer än ett tillfälle. Du var ju inte någon obekant man för oss redan innan du blef fäst vid Uppsala universitet. Men personligen kände endast få af oss Hugo Alfvén och du själf stod väl stundom icke så litet oviss och kanske tveksam inför det väntande nya värf hvad vårt sällskap angick. Det förhållandet är nu ändradt oss emellan, vi ha funnit hvarandra, det gick snabbt och det gick lätt; till de gemensamma musikaliska intressenas band ha nu knutit sig vänskapens och tillgifvenhetens. I afton skall du första gången inta din plats som O.D:s dirigent vid


ett ordinarie Stor O.D. i kretsen av sångare och farbröder. Hvad O.D. af dig hoppas och hvad det vill bjuda dig af samarbete och förtroende, det har sångarnes ordförande uttalat till dig vid terminens första öfning på ett sätt som jag vet har funnit vägen till ditt hjärta. Jag skulle här vilja göra mig till tolk för en förhoppning hvars uppfyllelse skall bli till glädje och stolthet icke blott för vårt lilla sällskaps medlemmar utan för hela vårt fosterland. Hvar och en vet att det alltid är en viss risk med att plantera om en fin och dyrbar växt i ny jord, det kan hända att rottrådar slitas af som voro viktiga eller nödvändiga för växtens utveckling. Men det kan också hända, att den nya platsens jordmån visar sig vara gynnsammare än den förras, att ljus och värme strömmar öfver växten i ymnigare mått än förut och kan afla en ännu rikare blomma. Broder Alfvén! Mången vacker och präktig tonskapelse har din musikaliska konst redan skänkt oss. Men vi tänka med stor tillfredsställelse på att du ännu har framför dig, mänskligt att döma, en lång period af frisk och mognad kraft. Måtte du känna dig här i din nya verksamhetskrets i Uppsala och särskildt inom vårt O.D. skall mötas af förståelse och sympati som människa och konstnär. Känner du detta då skall du också trifvas och din skapande konst skall blomma. Nu bjuda vi dig alla, nya och gamla sångare och farbröder, varmt och hjärtligt välkommen och hälsa dig med O.D:s egen sång. [Frukta intet dunder]

Christer Åsberg kåserar framför Milles Alfvénbyst. Foto: Anders Hanser

kompositör utan också som violinist. Tidningen Fyris recenserade ett framträdande: ”Hr Alfvén har tvifvelsutan ovanligt stora betingelser för en vacker konstnärsbana.” Israël Jonzon menar att ”få eller inga kände honom annat än till namnet”, men ”hans rykte som musiker och komponist ingav respekt”, fast ”för sången väntade man föga intresse från hans sida”. Och förstebasen Carl Mannerfelt vittnar om att ”knappast någon av oss kände personligen Alfvén, som var ett oskrivet blad i Uppsalasången” medan många ”ömmade för Paganini – han var inne i arbetet och hade tjänat troget”.

Det är egentligen uppseendeväckande att Alfvén med sin 1910 ganska digra meritlista, Inte okänd I Uppsala var Alfvén ”inte dit även kan räknas arbetet med någon obekant man”, han hade Siljanskören, var så pass okänd uppmärksammats redan 1907, och i sångarkretsar i Uppsala. Alfvén då inte bara som Uppsalarapsodins hade lyssnat till OD någon gång

under sin studietid och även i Eksjö juni 1910, dagen innan han utsågs till director musicus; märkligt nog utan att ta kontakt med sin medtävlare Lundgren som ledde kören, ”som klingade utmärkt, friskt och kraftfullt, men själva programmet tyckte jag var för billigt – idel gamla uttröskade sånger. Med det instrumentet borde man kunna åstadkomma bättre musik.” Lundgren missaktades av Alfvén på grund av sitt ofullkomliga fiolspel liksom företrädaren Hedenblad föraktades sedan han en gång uppgavs ha dirigerat Hovkapellet inte efter partitur utan efter ett pianoutdrag. Sångarbroder Nu hade Alfvén alltså i formell mening ”kommit in i OD” som ledare. Men det gällde att därutöver ”komma in i” sällskapets gemenskap och vinna uppskattning inte bara som dirigent och ålderman utan också som en god kamrat och sångarbroder. Alfvéniana 3-4 2015

5


För Alfvén gällde det att snabbt fylla ut den av kören högt skattade och avhållne Hedenblads ledarfrack. Och det gjorde han, men genom att målmedvetet gå sin egen väg. Alfvén ville introducera ett nytt sätt att sjunga och han ville utmana kören genom att ställa den inför stora musikaliska utmaningar. ”Mitt uppsåt var redan i början att förädla OD till en ’vokalorkester’ mäktig att lösa även de mest krävande uppgifter.” Han ville, som en recensent senare formulerade saken, ”åstadkomma en renässans i den av kvinnogunst bortskämda och av dilettantsmak förfuskade studentsången”.

för konserten, desto klarare blev det för oss alla, att Cherubinis requiem var mycket svårare än vi tänkt oss. Då lancerades ett nytt sätt för repeterande i Uppsala. Varje lya, där det fanns ett piano, uppsöktes, en pianist utsågs för varje grupp, som övade sig tillsammans, och på det viset kom det sig, att runt om i staden satt dag ut och dag in grupper på 4 à 5 OD-ister, där stämmorna metodiskt takt för takt dunkades in.”

Programtal Nästa utlandsturné gick till Stuttgart 1913. Vid en festlighet i Malmö på vägen dit höll lundasångarnas ledare Alfred ”Fader” - Mitt uppsåt var redan i Berg ett tal där han milt kritiserade början att förädla OD det nya alfvénska manskörsstilen där sångerna ”var instrumentalt till en ’vokalorkester’ lagda”. Det provocerade Alfvén till något så ovanligt som ett Kören ställde upp för sin Hugo. programtal där han medgav att ”Vi förstodo snart hans intentioner, han behandlar människorösten och han öppnade för oss många instrumentalt: dörrar till musikens – icke minst orkestermusikens och den moderna Vi måste söka nya uttryck för harmoniens – och konstens värld”, de nya själens stämningar som betygar Mannerfelt, och fortsätter: karakterisera vår tid. Vi behöva ”Jag tror, att också vi rätt snart nya harmoniska kombinationer lärde honom en del av O.D.-livet och nya klangverkningar, som och dess stora kamratliga värden. fördjupa manssången och ställa Han blev redan första året mycket den på ett annat, ett högre plan. populär bland oss sångare.” De gamla uttrycksmedlen

Lade ribban högt Alfvéns vision låg i luften. Den hade länge efterlysts av kritiken, särskilt den stockholmsbaserade. Och man hade fått ett åskådningsexempel på en högkvalitativ ”orkester av röster” genom den österrikiska Schubertbunds konsert i Stockholm i juni 1909, som bland annat framförde en av Friedrich Hegars många manskörsballader som senare Alfvén tillägnade sig. Stockholms Dagblad skrev, med en spark mot Solidaritet och uppskattning Hedenblad-traditionen: Nu hade även människan Hugo Glädjande vore om en impuls Alfvén ”kommit in i OD”. Och kunde genom den främmande den gemensamma solidariteten körens konserter här gifvas åt våra och uppskattningen stärktes egna manskörssällskap att vidga naturligtvis när repetitionsarbetet blicken vid valet af kompositioner tillfälligt avbröts genom att Gustaf och mer än hittills göra små Fröding den 8 januari 1911 gick ur utflykter från den traditionella tiden och Alfvén med mycket kort student-kvartetterna och gamla varsel måste tonsätta och skriva ut parad-hästarne från decenniers Heidenstams dikt ”Gustaf Frödings O.D.-konserter. jordafärd”, som den hastigt inkallade kören på nolltid och Alfvén lade ribban högt: inför med endast en repetition övade in vårkonserten 1911, Cherubinis och framförde vid begravningen i Requiem i d-moll för 3-stämmig Klara kyrka den 12. Berättelsen om manskör med orkester. Något detta har återgetts på många håll så svårt hade OD inte prövat och kan förbigås här. på tidigare och valet utlöste en Men vårkonserterna i mars febril aktivitet som förstetenoren i Uppsala och Stockholm med Gunnar ”Cacao” Hultman har gett Cherubini blev en stor framgång, en inblick i: ”Ju närmare tiden kom nu var OD på banan igen. 6

Alfvéniana 3-4 2015

Framgången blev internationell året därpå genom deltagandet i musikfesten i Dortmund då Alfvén utvecklat ett karakteristiskt OD-signum: det starka fortet och det svaga pianissimot som gav illusionen dels att kören bestod av fler än 60 man, dels att bara en del av dem tog del i sången.

räcka ej till för att uttrycka nutidsmänniskans känslor af glädje, hat, sorg förtviflan etc. (…) Det är på detta arbete, som O.D. satt in hela sin kraft, och jag känner och vet att jag i denna strävan har min kör med mig.

Och att han hade tolkat sina gossar rätt visade de genom att efter Alfvéns försvarstal för första gången stämma upp sin nya version av Marschners vinhyllning: Ein König ist Alfvén, ein Köning ist Alfvén! Christer Åsberg


KFUM-borgen med Alfvénsalen på Orphei Drängars plan i Uppsala. FOTO: Mattias Wennström

Lite litteratur: Hugo Alfvén, I dur och moll. Från Uppsalaåren. (1949) Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors. (1966) Carl Frängsmyr, ”Akademimusiken.” I: Uppsala universitet 1852-1916, s. 469-474. (2010) Knut ”Manasse” Nyblom, ”Hör i Orphei Drängar!”. Skildringar ur Sångsällskapet OD:s sextioåriga lefnad 1853-1913. (1913) O.D.-minnen tillägnade Hugo Alfvén 70 år: Israël Jonzon, ”Intryck från framfarna år och en vädjan för framtiden.”, s. 31-35; Carl Mannerfelt, ”Några hågkomster från Hugo Alfvéns första år i O.D.” s. 35-38. (1942) Christer Åsberg, En orkester av röster. Orphei Drängar 150 år. (2003)

Orphei Drängar på nätet: www.od.se

Alfvéniana 3-4 2015

7


Främlingen lämnade inget kort... En engelsk kortfilm – eller hur Midsommarvakan spred sig som en löpeld världen över. av Curt Carlsson

T

Allan Badel

idigare i år var jag på ett av mina många Englandsbesök. Vid detta tillfälle besökte jag en tonsättarfestival för den engelske tonsättaren William Alwyn (1905-1985). Han är relativt okänd i vårt land och tillhör väl inte de mest spelade engelska tonsättarna i hemlandet heller. På hans verklista hittar man dock fem symfonier bortåt 20 stråkvartetter och musik till nästan 200 filmer. För svenskt vidkommande är kanske mest intressant att han skrivit en opera över Strindbergs ”Fröken Julie”. Han var i sitt andra äktenskap gift med sin tonsättarelev Doreen Carwithen (1922-2003) – eller Mary Alwyn som hon föredrog att kalla sig efter giftermålet. Vid dessa Alwynfestivaler, som ägt rum de fem senaste åren i Alwyns hemtrakter i och kring Southwold i grevskapet Suffolk, brukar man också på ortens lilla biograf visa en film med Alwyns

Doreen Carwithen 8

Alfvéniana 3-4 2015

musik och ofta också någon av de filmer som hans hustru skrivit musiken till. I England hade man länge – liksom i Sverige – engagerat erkända tonsättare till att skriva musik till den inhemska filmproduktionen. I Sverige har exempelvis både Hugo Alfvén, Lars-Erik Larsson och Hilding Rosenberg komponerat musik till filmer. I England hittar vi Ralph Vaughan Williams, Benjamin Britten, Arnold Bax och till och med Gustaf Holst som leverantörer av filmmusik. Och så William Alwyn, som hade ett synnerligen gott renommé som filmmusikkompositör, bl.a. till flera av regissören Carol Reeds filmer, som ”En natt att leva” (Odd man out) och ”Ögonvittnet ”(The Fallen Idol). Årets utvalda Alwynfilm på ”The Electric Picture Palace” i Southwold var emellertid av en helt annan sort: ”Den röde piraten” – en färgsprakande matinéfilm med en svärdssvingande Burt Lancaster i huvudrollen. Men nu till den egentliga anledningen till just den här artikeln. Av Alwyns hustrus filmer hade man i år valt ut en hennes mest uppmärksammade. En tjugofem minuter lång kortfilm med titeln ”The Stranger Left No Card”, som hade premiär i London i februari 1953. Den har såvitt jag har kunnat utröna aldrig visats i Sverige. I England, som hade en lång tradition med kortfilmer och dokumentärer, var det under femtiotalet fortfarande en gångbar filmart. Till och med när det gäller spelfilmer med kortfilmsformat, som ju bland annat hade en större och växande marknad i det nya TV-mediet.

Just denna film skickades till Cannesfestivalen 1953 där den vann sin kategori – ”Best Fictional Short Film” – och blev vederbörligen uppmärksammad på hemmaplan, där man ju på biograferna oftast inledde föreställningarna med en längre kortfilm. ”The Stranger left no Card” var regissören Wendy Toyes (1917-2010) första film. Hon började sin karriär som balettdansös och sedermera koreograf och regissör. Redan som fyraåring dansade hon i en föreställning på Royal Albert Hall i London. Hon uppmärksammades av den ryske impressarion Sergej Djagilev, som knöt henne till sin Ryska balett. Där träffade hon och inspirerades av bl.a. Jean Cocteau, något som man också kan märka i denna hennes första film. Hon var verksam som filmregissör främst under femtiotalet, då hon också knöts som operaregissör till Sadlers Wellsoperan i London, där hon gjorde flera uppmärksammade produktioner: Bartoks ”Riddar Blåskägg”, Menottis ”Telefonen”, Dvoraks ”Rusalka” och Johann Strauss ”Läderlappen”. Så sent som 1991 satte hon upp Haydns ”Apotekaren” i Aix-en-Provence. Strax innan sin debut som filmregissör hade hon två år tidigare regisserat och koreograferat Leonard Bernsteins musical ”Peter Pan” på Broadway. Wendy Toye hade alltså en bred musikalisk och scenisk bakgrund när hon 1952 regisserade sin första film för J. Arthur Rank i London. Som filmmusikkompositör knöts den 30-årige Doreen Carwithen, som jobbade som assistent till Rankstudions musikansvarige dirigent


Muir Mathieson. Nu blev hennes uppdrag här inte att komponera så värst mycket ny musik, utan att orkestrera och arrangera musik som redan regissören Wendy Toye hade valt ut. Och se – av någon anledning hade hon valt just Hugo Alfvéns första svenska rapsodi ”Midsommarvaka”. Varför just Midsommarvaka? Ja, det har jag inte hittat någon uppgift om. Jag är dock övertygad om att koreografen och dansösen Wendy Toye under sina verksamma år måste ha stött på Jean Börlins balett, som ju under 1920-talet spelats över 250 gånger runt om i Europa, främst i Paris men också i London och på andra ställen. Orkesterrapsodin ”Midsommarvaka” var ju dessutom Hugo Alfvéns mest spelade och välkända orkesterverk. Redan 1936 framförde Adolf Wiklund Midsommarvaka i London med BBC:s symfoniorkester på en konsert som också radierades. Just som den här filmen ”The Stranger Left No Card” spelades in 1952, hade baletten för övrigt nypremiär på Stockholmsoperan. Den första internationella inspelningen av Midsommarvakan gjordes också just vid denna tid. Det var den amerikanske dirigenten Thor Johnson (1913-75) och hans orkester i Cincinnati som spelade in den i en inspelning som gavs ut i England på en Decca LP i november 1951. ”The Stranger Left No Card” bygger på en historia av den amerikanske manusförfattaren Sidney Carroll (1913-88). Fotograf var den legendariske franske filmfotografen Georges Perinal (1897-1965) som filmat med regissörer som René Clair, Jean Cocteau, Michael Powell och Charlie Chaplin. Georges Perinal belönades 1940 med en Oscar för bästa fotografi, för filmen ”Tjuven i Bagdad”. I den filmen medverkade förresten Wendy Toye som dansinstruktör. Historien handlar om en underlig, skäggig trollkarl som stiger av tåget i en liten engelsk stad där han vandrar omkring i staden. Han trollbinder gatupubliken med sin trick och med sitt milt upprörande beteende som ”Napoleon”, efter det att han i en hotelliggare skrivit in sig som Napoleon Bonaparte. Han framstår

som en harmlös bombastisk narr, som förmodligen är stum, eftersom han aldrig yttrar ett ord. Efter en vecka uppsöker han en direktör, som han förhäxar med sina irriterande trick och slutligen lurar på ett par handklovar. Så demaskerar sig den harmlöse narren och avslöjar sin rätta identitet. Det visar sig att direktören för 15 år sedan satte dit honom, narren, för ett brott han inte begått. Den mystiske främlingen spelas mycket övertygande av den engelske skådespelaren Alan Badel (1923-1982), som också står för den silkeslena berättarrösten i filmen. Badel kom några år senare att gestalta Richard Wagner på vita duken i William Dieterles film ”Magic Fire”. Men det är en, som man säger, annan historia. Hugo Alfvén blev alltså ånyo filmkompositör utan egen förskyllan. Fast i förtexterna till den nya filmen kunde man läsa: ”Musik orkestrerad av Doreen Carwithen från en svit komponerad av Hugo Alsvén”. Man hade faktiskt stavat hans namn fel och inte heller angivit att det just var Midsommarvakan man använt sig av. Men att valet av Midsommarvakan var av avgörande betydelse har regissören Wendy Toye själv berättat i en intervju: ”Hela filmen var koreograferad efter musiken.” Filmen blev alltså en stor framgång både i England och USA, inte minst sen den blivit belönad vid Cannesfestivalen, Och att det var just den här filmen, med dess medryckande musik, som sådde fröet hos andra orkesterledare att spela in den rytmiska musiken i förkortat skick som ”Swedish Rhapsody. Den förste som fick idén var den amerikansk-kanadensiske orkesterledaren Percy Faith, som strax efter filmens premiär i USA spelade in sin version på en 78-varvskiva på amerikanska Columbias etikett och en skiva som snabbt hamnade på den amerikanska topplistan Top 30. I Europa gavs inspelningen ut av Philips. Men även på Philipsskivan lyckades man stava Alfvéns namn fel!

”H. Alfén – Adapted by Percy Faith”, stod det på den skivetiketten. På baksidan av Percy Faiths skiva hittade man en annan aktuell filmhit: ”Sången från Moulin Rouge” från filmen med samma namn om konstnären Touluse-Lautrec liv. Musiken till den filmen var komponerad av fransmannen George Auric, som komponerat musik till en lång rad brittiska filmkomedier. Samma år kom också en engelsk version av Swedish Rhapsody. Det var orkesterledaren Mantovani som spelade in sin version i London den 5 augusti 1953 och den låg klar på skivdiskarna en månad senare. Och på den utgåvan kunde man faktisk på skivetiketten läsa varifrån musiken kom. ’Featured in “The Stranger left no Card” (Alfvén, adapt. Percy Faith)’, alltså att musiken hämtats ur filmen “The Stranger left no Card”. Även denna inspelning tog sig in på topplistorna, på den brittiska topplistan hamnade den faktiskt på andra plats! Alfvéns Midsommarvaka var nu så aktuell så att det engelska skivbolaget Parlophone genast gjorde en riktig inspelning av Alfvéns original. Det skedde med Covent Gardenoperans orkester ledd av den engelske balettdirigenten John Hollingsworth och den inspelningen fanns på skivdiskarna i London i oktober. Då passade man faktiskt på Alfvéniana 3-4 2015

9


“En pärla, verkligen en pärla”

Wendy Toye

att spela in Elegien ur Gustaf II Adolfsviten, som också fick plats på samma skiva. Sedan var berget satt i rullning och det gjordes minst 30 olika inspelningar runt om i världen av denna ”Swedish Rhapsody”, till och med den amerikanske jazzgitarristen Chet Atkins kom att tolka den på sin elgitarr. Och allt detta skedde med största säkerhet tack vare att en före detta balettdansös fick idén att utnyttja Alfvéns musikaliska skildring av en svensk midsommardans i denna sin första film. Nu undrar ni säkert hur den här filmen gestaltar sig och vad Doreen Carwithen faktiskt har gjort med Alfvéns rapsodi egentligen? Jo, har ni bara tillgång till en dator, så hittar ni hela denna svartvita film på Youtube. Det är bara att söka på filmens engelska titel, så finns den där till allmänt beskådande, med musik och allt. Curt Carlsson

10

Alfvéniana 3-4 2015

”This delightful film won numerous awards. Still relatively unknown to the public, it was introduced in the 1950s to many more viewers on the Sunday morning CBS Television program ”Omnibus” (...). Omnibus devotees loved it, and enjoyed several repeats. The small cast is excellent, including the movie debut of outstanding British stage-TV-film character actor Alan Badel, who went on to many choice roles. Photography is choice. Direction superb, music wonderful! The soundtrack made famous the ”Swedish Rhapsody” by Hugo Alfven. Its popularity encouraged Alfven to compose ”Swedish Rhapsody No. 2”, which never garnered the acceptance of its bigger brother. The plot is deliciously clever. A gem, truly a gem. Omdöme från webbsajten Vic’s rare Films http://www.vicpine.co.uk


Hugo Alfvén Minne från Åsen, Dalarna (1893)

för piano

Kungl. Musikaliska Akademien / Alfvénfonden

Alfvéniana 3-4 2015

11


På samma blad som blyertsteckningen daterad Oxbås 22 juli finns pianostycket daterat Åsen 23 juli 1893. Detta har nummer 20 i JO Rudéns Käll- och verkförteckning. Bladet är inramat som en tavla och ägdes av Kule Palmstierna. Pianostycket är ett av de många Minnen eller Souvenirs som Alfvén komponerade i början av sin karriär. Den uppmärksamme läsaren/pianospelaren/lyssnare får i början av stycket associationer till A. Borodins stråkkvartett, satsen Notturno, som måste ha funnits i det undermedvetna hos Alfvén. Jan Olof Rudén

Notskrift: Miklós Maros 12

Alfvéniana 3-4 2015


Copyright © 2015 by Kungl Musikaliska Akademien / Alfvénfonden Alfvéniana 3-4 2015

13


Copyright © 2015 by Kungl Musikaliska Akademien / Alfvénfonden 14

Alfvéniana 3-4 2015


Sekreterare och allt-i-allo drar sig tillbaka... Vid

årsmötet 2015 i Uppsala avtackades Alfvénsällskapets sekreterare Jan Olof Rudén som efter att ha varit med ända sen starten för 25 år sedan nu drar sig tillbaka. Alfvéniana träffade honom en dag i slutet av sommaren på ett café i Stockholm för en pratstund. Text och foto: Jörgen Grundström

H

ans namn är välbekant för alla Alfvénkännare efter hans mångåriga gärning både inom sällskapet som sekreterare och ”mädchen für alles”, och han är onekligen en av landets främsta Alfvénkännare som bland mycket annat står bakom den kompletta verkförteckning som utgavs på Nordiska Musikförlaget 1972. Hur och när började du i Alfvénsällskapet? - Det hela började med att Hugo Alfvénstiftelsen ombildades till en fond hos Musikaliska akademien vars uppgift var att dela ut Alfvénpriset samt se till att det gjorde skivinspelningar av Alfvéns musik. Det projektet leddes av Frank Hedman på skivmärket Bluebell. Man skissade på ett sällskap, vars tillblivelse var den 11 juni 1990. I detta sällskap skulle det ingå representanter från olika delar av Hugo Alfvéns verksamhet, som till exempel konstmusik, folkmusik, hembygden, OD och familjen Alfvén, och man utsåg mig till sekreterare. Verksamheten i Alfvénsällskapet bestod ända från början bland annat av besök i Roslagen och Uppsala. Sällskapet startade även Alfvéniana för att förmedla nyheter och verka för att sprida kunskap och väcka intressen för Alfvén och hans samtid.

En förändring som Jan Olof tycker sig märka jämfört med starten för 25 år sedan är det ökade intresset för Alfvéns samtida som t ex Anders Zorn och Carl Larsson, men också för Alfvéns musik, något som inte minst märks i Tyskland. Bland de många roliga minnen och episoder han har från åren i Alfvénsällskapet är de besök man gjort på olika platser förknippade med Hugo Alfvén. Naturligtvis är Alfvéndagarna i Tibble varje sommar också fina minnen, där han genom åren fått träffa många intressanta personer och där det alltid bjudits på såväl polskor som leksandsdräkter. En effekt av detta är faktiskt att Jan Olof och hans fru fått upp ögonen för Siljanstrakten och därför numera har en sommarstuga i Öna i Dalarna. När han tänker tillbaka på de 25 åren som sekreterare konstaterar han att ibland har det inte blivit riktigt som man tänkt, till exempel när folk ej dykt upp som planerat, eller när något protokoll av någon oförklarlig anledning varit ute på vift… Jan Olof träffade faktiskt aldrig själv Hugo Alfvén, men ett av hans

tidiga minnen var när han som ung ordförande i Kungliga Akademiska Kapellet i Uppsala fick ombesörja en krans till Hugo Alfvéns begravning. Han fick även vara chaufför och ratta Hugo Alfvéns stora, gamla bil när han en gång besökte doktorinnan Alfvén (hustrun Anna) i Alfvéngården i Tibble. Ett konstaterande han gör angående sin egen inställning till Alfvén och dennes musik är att under ungdomen är man kanske ofta mera revolutionär. Det krävs livserfarenhet för att kunna öppna sig och ta till sig musikens verkliga kvaliteter. Även om han nu dragit sig tillbaka från Alfvénsällskapet har han mycket att göra. Under hösten 2015 har Jan Olof till exempel slutfört en bok om Per Brahes hovkapell, och han har den här dagen just kommit hem från en föreläsning på länsmuseet i Jönköping om detta. Som musikforskare får han ofta upp ett spår och det blir sedan både roligt och intressant att följa detta och se vart det leder. - Det finns mycket att gräva i!

Alfvéniana 3-4 2015

15


Gunnar Ternhag berättade att en hel del STIM-pengar flyter in till fonden. Pengar som ska användas till att ge ut Hugo Alfvéns orkesterverk i noter och arrangemang. Gunnar Ternhag hade hittat brev där Hugo Alfvén beskrev sitt 70-årsfirande. I en hel vecka hade han levt i frack och inte kommit i säng förrän klockan fem om mornarna, berättade Ternhag. Till detta skulle Alfvén firas i Leksands kyrka. Att Hugo var trött var bara förnamnet. ”Jag stönade av blygsel när kontraktsprosten talade om mig i kyrkan”, skrev Hugo Alfvén. Alm Nils Ersson presenterar Siljansäs sockenspelmän för publiken

Strålande sommar på Alfvéndagen Hugo Alfvén hade njutit i fulla drag om han varit med på Alfvéndagen i somras. Han hade säkert burit en stor stråhatt i den gassade solen... Text och foto: Mats Rönnblad LEKSAND

D

en 3 juli tog sommaren i med all sin kraft. Gårdstunet mellan Alfvéngården och Österdalälven vibrerade i hettan. Folk letade skugga och pustade under björkarna. Hade Hugo Alfvén varit med hade han burit sin ljusaste och svalaste sommarkostym. Han hade trivts i den stora publiken. Alfvéndagen var som klippt ur en PRbroschyr om tonsättaren och hans gård i Tibble . På den stekheta åkern intill stod bilarna på rad. Inne på gården fläktade vinden från älven. Löven i träden rörde sig i maklig takt. Hugo Alfvén hade lätt kunnat sätta musik till bladens rörelser. Platsen inspirerar. Det märktes både på publiken och på raden av artister som uppträdde. Kyrkbåtens ankomst till bryggan öppnade Alfvéndagen. I båten satt spelmän, stipendiater och utvalda gäster. Solskenslåten passade bra uppför slänten när gästerna kom på rad. - Det var brant. Man skulle haft spikskor, sa en av spelmännen efteråt. Musik vid Siljans konstnärlige ledare, David Lundblad, hälsade

16

Alfvéniana 3-4 2015

välkommen. Han var lika glad som alla andra när han konstaterade att sommaren äntligen kommit. - Som på beställning, sa Lundblad. Gunnar Ternhag, ordförande för Alfvénsällsakpet och Alfvénfonden, höll ett inspirerande föredrag. - Först ett stort tack till Anders Lian som gör ett fantastiskt jobb med Alfvéngården här i Tibble, sa Ternhag. - Anders är vår intendent och kan verkligen kan sitt jobb.

Folkmusiken hade en central plats på årets Alfvéndag. Sockenspelmännen från Siljansnäs med Erik Berg från Rättvik satte färg på låtarna. Lekatt Mats gånglåt var given. Lekatt Mats från Tibble var ofta gäst hos Hugo Alfvén när det begav sig. Delar av Dalasinfoniettans kör bjöd på folkliga visor i spännande arrangemang. Det blev långa applåder. Höjdpunkten på Alfvéndagen var stipendieutdelningen. Tre unga elever från Musikkonservatoriet i Falun fick 10.000 kronor var ur Hugo Alfvén–fonden inom Kungliga Musikaliska akademien. Välförtjänt. Alma Heinemann, horn, Kari Koskinen, mezzosopran och Fanny Källström, violin visade prov på stor musikalisk talang. Alla gav bjöd på sitt bästa kunnande inför en entusiastisk publik.

Delar av Dalasinfoniettans kör


Daniel Nelson och Susanne Rydén

Stipendiaterna Alma Heinemann, Fanny Källström och Kari Koskinen samtalar med David Lundblad

2015 års Alfvénstipendiater: Hornisten Alma Heinemann kommer från Falun. Hon har antagits för högre musikstudier vid både Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn (där hon fick högsta poäng) och Kungl Musikhögskolan i Stockholm. Hon kommer att studera på musikerlinjen i Stockholm från och med hösten. Violinisten Fanny Källström från Härnösand spelar både klassiskt och spelmansmusik. Hon har antagits på musikerprogrammet vid Musikhögskolan i Malmö. Mezzosopranen Kari Koskinen kommer från Bjursås utanför Falun. Hon har antagits på programmet för utövande musik vid Institutt for musikk vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim.

Alma Heinemans ensamma horn och Kari Koskinens återhållsamma mezzosopran var en ren njutning i eftermiddagssolen. Fanny Källströms fiol likaså. Hon bjöd på stora toner i mjuka stråkdrag. Inte en nervös nerv syntes eller märktes i musiken. Sångerskan och Kungliga Musikaliska akademiens vice preses Susanne Rydén delade ut priserna. Hon såg också till att Daniel Nelson fick Carin Malmlöf-Forsslings tonsättarpris på 50.000 kronor.

och rytmiskt driv som inte lämnar någon oberörd. Han har producerat solokonserter för violin, viola, klarinett och tuba där han har visat upp sin förmåga att skriva publik musik utan att kompromissa med sina konstnärliga mål. I ett stort antal samarbeten med orkestrar har han skapat effektiva och positiva klangvärldar, inte minst i sin opera och i sin sångcykel för sopran och orkester”. Mats Rönnblad

Daniel Nelson gillade motiveringen: ”Daniel Nelson är en tonsättare som skapar musik med ett intelligent Alfvéniana 3-4 2015

17


Hugo Alfvén som ordmålare Av Lennart Högman

F

Tonsättaren

örfattaren Hugo Alfvén skriver till sin yngre kollega tonsättaren Moses Pergament i samband med utgivningen av självbiografin Första satsen/ Ungdomsminnen – Tempo furioso/ Vandringsår – I dur och moll/ Från Uppsalaåren – Final (1946-1952):

hållit inne med sina känslor och sig själv, eller som han själv uttrycker det: ”… har därför svårt att släppa in någon i min andliga verkstad.” Forskarna har fått läsa mellan raderna i hans brev och memoarer hur han eventuellt känslomässigt förhållit sig till olika livssituationer. Och ändå skriver han att han i sin fjärde symfoni lämnar ut sig själv. ”Sedan lång tid tillbaka bär jag på ett stort arbete för orkester. Där kommer jag att säga en hel del, som jag aldrig med ord kunnat säga … under våra samtal, känslor och tankar, som jag aldrig förmått forma till ord.” I ett brev till en älskarinna skriver han: “Jag är så glad över att Du hörde min symfoni, ty i den slår jag upp mitt hjärta och min själ på vid gavel, och då kunde Du blicka ända ner till botten av mitt väsen och se mig

just så som jag är.” Ur ett litterärt eller författarperspektiv kan det vara av intresse hur hans kulturella mångsidighet kommer till synes i hans författarskap. Hur han använder, kompletterar och förenar sin kompetens och skicklighet inom områdena musik, konst och litteratur för att skapa helheter eller förstärka delar av sina skilda talangområden. Han förenar aldrig de olika konstarterna. Han håller dem åtskilda, men brukar dem eller har nytta av dem, i synnerhet när han skriver sina minnen. Författaren Hugo Alfvén gestaltar landskap, inte människor, på samma sätt som han i sin konst och musik huvudsakligen gestaltar landskap, dess färger och konturer. Som författare utnyttjade Alfvén sina tekniska färdigheter

”Min avsikt har aldrig varit att skriva svensk musikhistoria eller förnumstiga analyser över en tonsättares själsliv. Den sidan av mitt väsen har jag hittills behållit för mig själv, det heliga allvaret och de tragiska stämningsdjupen. Det bär mig emot att skära upp hjärtat och hänga upp det till allmän insyn bakom slaktarbutikens fönster.” Samma inställning hittar vi hos den eleganta sonettens mästare Carl Snoilsky i dennes dikt Noli me tangere: ”Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval Att skrynklas ned af obekanta händer. … Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra. Förstenad dörrvakt blott får äga öra”… Många musikforskare har irriterats över att Hugo Alfvén 18

Alfvéniana 3-4 2015

Författaren


och kunskaper inom konst och musik. När han skrev, målade han i ord. Hans palett innehöll rikligt med färg av alla kulörer. Stundtals la han mycket färg i sin text och målade i ord med intensiva färger. Alfvéns ordpalett innehöll ofta en nästan sinnlig glädje i en mustig ordrikedom, i synnerhet i sina beskrivningar av sina drifter och känslor för kvinnor. Nedanstående aktstycke illustrerar detta, samtidigt som det är ett lysande litterärt exempel på en texts möjligheter till parallella tolkningar. ” ... Nu vaknar jag upp ur mina betraktelser över gårdagens händelser och ser åter Etnas vita kalott. Det är svalt där uppe kring huvu- det, ty det når en höjd av 3279 m, men kroppen är varm, och var- mare blir den ju längre ned man kommer. Under den svarta öknen av aska och lava tar skogen vid. Där växer kastanjen, pinjen, björ- ken och andra trädslag. Och långt innan man når ned till den lägst belägna tredjedelen av vulkanens höjd, är man inne i Söderns rikaste vegetation, bland apelsiner, oliver, vinodlingar och sädesfält. Djupt under denna sköna klädnad bultar vulkanens väldiga, oroliga hjär- ta, genom vars kamrar och ådror strömmar glödande lava, heta gaser och vattenånga - ofarliga så länge de hållas bundna i jor- dens innandöme, men ödesdigra, när de genom övermäktigt tryck bringar hjärtat i uppror. Då kan allt hända, med verkningar, som på förhand inte kan beräknas. Då rasar naturkrafterna blint utan att fråga efter följderna. Samma lagar styr också människans hjärta. Så länge blodet strömmar lugnt, är det ingen fara å färde; men blir det oroligt, hett, pressar det som en glödande lavaström genom

hjärtkamrarna, då blir det eruption, och då vet ingen vart det bär hän. Då är det Ödet, som bestämmer riktningen och driver människan mot något hon inte förmår undvika.” Alfvén kan samtidigt snabbt skissa en miljö i ord med mycket små medel: ”Jag erinrar mig i ögonblicket en utflykt från Rom till den lilla ruinstaden Galera med dess förvittrade, av klängväxter övervuxna campanil, ödemurar och husrester. Djupt nere i dalen sorlade en silverskimrande bäck, solen brände på de spruckna murarna, där ormar lättjefullt krälade och ödlor kilade ut och in, snabba som pilar. Luften dallrade av hetta, och bakom de solbelysta ruinerna vältrade blåsvarta och violetta åskmoln.”

utnyttjar både musikens och måleriets speciella språk för att berika sin text: ”Under det långvariga och tysta förarbetet blev orkesterns palett allt större och större, ty min klangfantasi fordrade ständigt nya färger. … Det var inte för att nå den högsta möjliga tonstyrka, utan för att nå den största möjliga färgrikedom med hart när gränslösa möjligheter till differentierad klangblandning, som jag hade valt denna stämbesättning.” Han säger också: ”Hur mycket ligger det inte i ordet tonmålning, som i sig innesluter båda konstarterna! Men var gränsen går mellan dem, det har jag aldrig kunnat finna. De synes mig begagna sig av en och samma verkstad.” Och han återkommer hela tiden till orden färg och klangfärg som synonyma. Själv skriver han: ”Jag ser musik nämligen mest i färg.”

Musikforskaren Sven E. Svensson och Alfvéns efterträdare som Konstnären director musices vid Uppsala universitet sammanfattar hans totala Det är väl ingen som i den konstnärskap så här: streckteckningen inte ser ruinstaden sakta växa fram. ”… att aldrig dagtinga med sitt Hugo Alfvén är medveten om konstnärliga samvete, att aldrig detaljerna oavsett om det handlar släppa ett verk ur händerna, om musik eller konst. Så här for- innan det föreligger i fullkomligt mulerar han sig om enskildheter skick – så långt detta över huvud i sin prioritering av vokaler och taget låter sig göra.” konsonanter: ”Skriftspråket är ett intressant Gunnar Ternhag, professor i och högligen kom- plicerat musikvetenskap vid Stockholms ämne. Jag skriver enligt samma universitet, fångar i företalet till principer som jag följer vid böckerna om och med Alfvéns orkesterns behandling. Framför brev: allt gläder jag mig åt det skiftande ”… Vidare har breven utan tvekan klangspelet vokalerna emellan, rent litterära kvaliteter som väl men jag avskyr sammangyttrade motive- rar publicering av hans konsonantanhopningar. Ju mindre korrespon- dens. Hugo Alfvén var som nämnts en behärskare av konsonanter dess skönare språk.” I en annan text ser vi hur han språket, vilket framgår särskilt Alfvéniana 3-4 2015

19


bra i breven. … Alfvén var en ordens behärskare - låt oss oförbehållsamt konstatera det. Gång på gång bjuder breven på lika eleganta som personliga passager. Stämningarna växlar – men Alfvén tycks hela tiden ha full kontroll på sitt ordflöde. Alfvéns formuleringsförmåga finns dock inte bara i de bevarade breven, den märks också i hans memoarsvit ... Den verbala skicklighet som han visar i böckerna byggdes successivt upp av den nästan dagliga träning som brevskrivningen gav. Alfvén var väl medveten om den tillgång han ägde i sin ordakonst. Många gånger njöt han av sin egen språkbehandling, vilket syns i de texter som strålar av skrivglädje.” Till sist är det viktigt att poängtera att Alfvén självfallet till viss del påverkades litterärt av sitt umgänge med olika författare, främst Verner von Heidenstam. Lennart Högman

Artikelförfattaren är fd Vd, journalist och förläggare och författare till fem romaner, fyra konstnärsbiografier och två fackböcker. Han har medverkat i nitton antologier med noveller.

År 1998 fick han 300 000 kronor från kulturdepartementet för ”nyskapande satsning inom kulturområdet.” Ett stipendium i Sollentuna - Lennart Högmanpriset - är uppkallat efter honom.

20

Alfvéniana 3-4 2015

Ny sekreterare

Monica Lindström är ny sekreterare i Alfvénsällskapet. Hon valdes vid årsmötet i Uppsala i maj 2015, och presenterar sig så här för Alfvénsällskapets medlemmar:

J

ag är född i Stockholm och har alltid bott där. Har två barn, två barnbarn och två barnbarnsbarn.

Under min uppväxt hade jag, så långt jag kan minnas, tanken på att bli lärare. Så blev det inte. När jag väl var klar med min fil.mag. fanns det ingen plats för mig på lärarhögskolan i Stockholm. Sadlade om till ekonom och arbetade som sådan på ett flygbolag i 20 år, varav de sista åren som administrativt  ansvarig för driften vid sex kommunala flygplatser. När det jobbet tog slut arbetade jag som ekonomi- och personalansvarig hos ett amerikanskt IT-företag i 11 år.

Foto: Jörgen Grundström

En annan trevlig upplevelse hade jag förra sommaren i Ystad, då jag såg operan om Hugo och Marie.

Min uppgift i Alfvénsällskapet är att kalla till styrelsemöte och skriva protokoll. Det är intressant att delta i sammanträdena och varje gång lär jag mig något nytt i ämnet ”Hugo Alfvén”. Ett Till Hugo Alfvénsällskapet blev trevligt arrangemang för sällskajag värvad av Anders Lian i Playa pets medlemmar vore något att del Inglés på Gran Canaria i se fram emot. februari 2008. Jag råkade, vid ett besök hos en väninna där, hamna som granne till Anders.  Det räckte med att jag tyckte om Alfvéns musik för att bli med i sällskapet, tyckte han. Min syster, som delar mitt intresse för kultur av olika slag, reste med mig en sommar till Dalarna för att besöka platser förknippade med Alfvén. På avstånd såg vi huset i Tällberg där Hugo och Marie bott och på Leksands kyrkogård såg vi deras gravar. Efter en rejäl promenad från Leksand kom vi fram till Alfvéngården i Tibble. Vid det tillfället var vi ensamma besökare där och det kändes högtidligt att bli visade runt i det vackra huset.

Alfvénsällskapet på internet: www.alfvensallskapet.se


Årsmöte 2015 i Uppsala med manskörssång och macka…

D

Jan Olof Rudén och Curt Carlsson

et var en afton i början av maj… Så skulle man kunna inleda en artikel om Alfvénsällskapets årsmöte 2015 i Uppsala om man ville. Ett femtiotal medlemmar och andra hade hörsammat inbjudan till årsmöte i den mest ”Alfvénska” av konsertlokaler: Alfvénsalen i gamla KFUM-borgen vid Fyrisån i centrala Uppsala. Förutom de sedvanliga årsmötesförhandlingarna var kvällens stora programpunkt styrelseledamoten och ordföranden i OD:s Vänner Christer Åsbergs spirituella och av Alfvénfakta sprängfyllda kåseri över Hugo Alfvéns långa karriär som dirigent i OD. Åsbergs text återfinns i detta nummer. Och eftersom vi var i Uppsala, och dessutom i Alfvénsalen, och eftersom

det pratades Alfvén och OD, så vad var mera lämpligt att avsluta föredraget med än några manskörssånger framsjungna av en ensemble ur Orphei veteraner, anförda av Robert Sund. Själva årsmötet avklarades med sedvanlig ackuratess av ordföranden Curt Carlsson, och till styrelse fram till nästa årsmöte valdes Curt Carlsson (ordförande), Monica Lindström (nyvald sekreterare, se kort presentation här intill), Jörgen Grundström (redaktör, Alfvéniana), samt Olof Andersson, Gösta Alfvén, Anton Alfvén och Christer Åsberg.

Text: Jörgen Grundström Foto: Anders Hanser

sekreterare och i många stycken sällskapets allt-i-allo, vilken faktiskt varit sällskapets sekreterare sedan starten för 25 år sedan och dessutom lika mångårig redaktör för Alfvéniana. Som avskedspresent till Jan Olof överlämnade Curt Carlsson en bok med Hugo Alfvéns signatur. Kvällen avslutades med Alfvénmacka, som efter föredrag och årsmöte serverades i Restaurang Borgen i samma hus.

Vid årsmötest avtackades två av sällskapets verkliga ”veteraner”, nämligen Anders Hanser, mångårig styrelsledamot och Jan Olof Rudén,

Receptet på Alfvénmackan hittar du på sidan 23!

Curt Carlsson läser ur sällskapets avskedsgåva till Jan Olof Rudén Fler bilder från årsmötet finns på sidan 24

Alfvéniana 3-4 2015

21


Anders beskriver sina upplevelser så här:

Anders Hanser mottar sin medalj av kung Carl Gustaf

Anders Hanser prisad! Vid årsmötet i Uppsala i maj avtackades Anders Hanser efter många år i Alfvénsällskapets styrelse. I september i år fick han Sjösalapriset, och år 2014 förärades han H.M. Konungens medalj.

D

en flitige fotografen har inte bara varit verksam i Alfvénsällskapets styrelse, utan han har även bland mycket annat framställt Postens bildspel till deras frimärkslanseringar och på frimärkena som presenterar världsarvet Hälsingegårdarna har Anders tagit fyra av de fotografier som ligger till grund för motiven. Årets Sjösalapris Styrelsen för Evert Taubestiftelsen har tilldelat filmaren, fotografen och bildspelsproducenten Anders Hanser 2015 års Sjösalapris med följande motivering: Anders Hanser erhåller 2015 års Sjösalapris ”som ett erkännande för hans kraftfulla och samtidigt känsligt konstnärliga och tekniskt skickliga visualiseringsförmåga, där han levandegör och med stor pregnans skildrar verkligheten såväl vad gäller människor som natur och kultur.” Sjösalapriset utdelas enligt stadgarna till ”konstnärer inom prosans, poesins, musikens och bildkonstens område jämte därmed likartade områden.”

22

Alfvéniana 3-4 2015

Sjösalapriset har tidigare tilldelats bland andra Mikael Samuelsson, Bruno K Öijer, Mikael Wiehe, Git Magnusson, Bosse Stenhammar, Jan-Olof Strandberg, Lill Lindfors, Carl-Axel och Monica Dominique, Edvard Matz, Ilon Wikland, Jan Malmsjö, Peder Svan, Pia Schmidt de Graaf, Margareta och Bo Strömstedt, Peter Harryson, Björn Larsson, Keith Deling, Peter Carlsson, Håkan Hellström samt Lasse Berghagen.

- Det är naturligtvis mycket hedrande och stimulerande att få en sådan utmärkelse. Så känns det som om jag håller på att knyta ihop säcken. I mars 1958 stod jag som 12-åring utanför Slottet med min kamera och upptäcktes av fotografen Ingemar Berling på Dagens Nyheter. Han hjälpte mig igång och det dröjde inte länge innan fick jag in mina bilder i tidningarna. Nu 56 år senare är jag inbjuden till Slottet för första gången och av kungen motta en guldmedalj. Vilken resa!

Alfvénsällskapet gratulerar Anders till utmärkelserna och passar även på att tacka honom för hans mångåriga insats i Alfvénsällskapets styrelse!

Sjösalapriset delades ut den 5 september 2015 i Tullhuset på Dalarö. Kunglig medalj På nationaldagen 2014 tillkännagav hovet att Anders Hanser får H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band. Onsdag den 11 juni 2014 var Anders tillsammans med ett 30-tal pristagare inbjudna till en ceremoni på Stockholms slott. Var och en fick ta med sig en gäst, och Anders val föll helt naturligt på sonen Calle, som sköter om visningarna för grupper i biografen. – Fantastiskt att få vara med om. Blir ett minne för livet och jag kan berätta om det för våra besökare i biografen, sade Calle. Medaljutdelningen sköttes av kungaparet i Lovisa Ulrikas matsal och Anders fick utmärkelsen för sina framstående insatser som fotograf.

Anders avtackad vid årsmötet i Uppsala


Jobberbjudanden

Är du intresserad av att göra en insats i Alfvénsällskapet så finns här två möjligheter!

Kassör Alfvénsällskapets kassör Bo Fredriksson avgick i samband med årsmötet i maj. Vi tackar Bosse för en fin insats under åren, och passar också på att annonsera efter en efterträdare. Arbetet består av sedvanliga uppgifter som kassör i ideell förening. Kunskaper i bokföring önskvärda.

Revisor Vi söker även en revisor, som kan granska sällskapets blygsamma bokslut. Uppdraget innebär några timmars jobb varje år. Intresserad? Kontakta ordföranden Curt Carlsson, epost: curt.carlsson@comhem.se

Alfvénmackan Recept:

Ingredienser (till 1 macka): Grovt rågbröd rund kaka med hål, t.ex. Fazers hålkaka/ena delen 60 g. Färskost med örter 20 g eller ett lättare matfett 10 g 1:a delen: Gubbröra:

½ löskokt ägg finfördelas 30 g Ansjovisfilé finhackad 20 g Finhackad gul lök 10 g Finhackad gräslök 5 g

2:a delen: Laxros med forellrom: Rökt lax 30 g Forellrom 15 g

3:e delen med kräftstjärtar:

Kräftstjärtar i lag, norska som fästes med litet av örtfärskosten 30 g

4:e delen: Parmaskinka med syrad rödkål: Parmaskinka 10 g Syrad rödkål 20 g

5:e delen: Cambozolaost med päron , physalis och en valnöt: Päronskiva 15 g Physalis ett bär 5 g 1 valnöt 5 g

Till garnering:

Sallad efter tycke och smak t.ex. Friséesallad o/e vattenkrasse

Mackan kan göras med betydligt enklare ingredienser: Räkor i stället för kräftsjärtar Bayonneskinka istället för Parmaskinka Enklare ost

Närmare presentation av denna läckerhet finns på Alfvénsällskapets hemsida: http://alfvensallskapet.se/alfvenmacka/ Alfvéniana 3-4 2015

23


2 1

Några bilder från årsmötet den 4 maj i Uppsala ... Foto: Jörgen Grundström / Anders Hanser

3

4 1. Christer Åsberg föreläser 2. Välbesökt årsmöte i Alfvénsalen 3. OD:s Veteraner anförda av Robert Sund 4. Hanser och Rudén tar en selfie

Alfvénsällskapet på nätet: www.alfvensallskapet.se


Alfveniana3 4 2015 color