Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/14 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Hugo Alfvén och Ruben Liljefors Alfvénopera i Ystad Läs om Alfvén och Rosenborg Alfvéndagen 2014


Alfvéniana 3-4/14

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Alfvén och Ruben Liljefors

3

Jukebox-opera om Alfvén och Marie Krøyer

7

av Niclas Högman

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

av Carlhåkan Larsén

Redaktör: Jörgen Grundström Bergslagsresan 3 757 55 Uppsala Tel. 018-42 07 87 Epost: jgrundstrom57@gmail.com

Alfvéndagen 2014 8 av Jan Olof Rudén

Med hjärtlig hälsning, Din tillgivne...

10, 20

Årsmötet 2014

15

Korrespondensen mellan Alfvén och hans förläggare av Jörgen Grundström

Medlemsregister:

av Curt Carlsson

(årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr)

Alfvén på studieresa 16

Jan Olof Rudén Västmannagatan 47 113 25 Stockholm Tel 08-33 83 69 Jan.olof.ruden@comhem.se

från Musikaliska Akademiens protokoll

Notiser 23 Baltiska kantaten framförd / Alfvénmusik i Konserthuset

PlusGiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana Omslagsbilden: Glenn Kjellberg och Paulina Pfeiffer i Alfvén, operan om kärleken mellan Hugo Alfvén och marie Krøyer. FOTO: Anders Mattsson

IN THIS ISSUE: Hugo Alfvén and Ruben Liljefors Alfvén-opera in Ystad Reports from Alfvén’s study tours 1901-1902 The correspondense between Alfvén and his publisher

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m. 2

Innehåll

Alfvéniana 3 - 4 2014


Alfvén och Ruben Liljefors Av Niclas Högman

Ruben Liljefors, teckning av Albert Engström ca 1902

par av Alfvéns bröder hade Liljefors visserligen gjort en tidig klassresa och blivit student.

Å

r 1898 hade musikstuderanden Ruben Liljefors tagit ett statligt tonsättarstipendium mitt framför näsan på den ett år yngre Hugo Alfvén. Det gjorde denne så arg att han fick musikalisk skrivkramp, men händelsen blev ändå positiv. I sin förtvivlan hörde han i andanom koralen ”Jag går mot döden var jag går” och förstod att den var vad han sökte till finalen i sin Symfoni nr 2 i D-dur som därmed kunde göras färdig. De musikhistoriskt parallella gestalterna Alfvén och Liljefors (18711936) hade annars ett för den tidens svenska tonsättarkrets ovanligt gott förhållande till varandra. Respekten verkar ha varit ömsesidig. Liljefors räknade väl Alfvén som en större kompositör än sig själv, men Alfvén kunde vara självkritisk och såg det inte nödvändigtvis så. Kanske var sympatin en fråga om social bakgrund. Båda hade nära anor till uppländska bönder. Alfvéns mor drev som änka en livsmedelsaffär i närheten av Humle-gården i Stockholm, och Liljefors föräldrar ägde en krutaffär i Uppsala, senare bekant som Liljefors Sport. I likhet med ett

Det var en nästan ospelad Ouvertyr i c-moll av Liljefors som belönades med stipendiet i stället för Alfvéns hyllade andra symfoni, som mot reglerna hade lämnats in i ofärdigt skick. Stipendiepengarna möjliggjorde att Liljefors kunde stanna ett år extra vid musikkonservatoriet i Leipzig, där han studerade från 1895 efter att först uppenbarligen ha tänkt bli språklärare. Den som dissonansmättad betecknade ouvertyren komponerades under en sorgetyngd höst 1897 då modern som den sista av föräldrarna gick bort. Efter en examenskonsert på våren fick den i alla fall beröm av “gubbarne” vid konservatoriet, skrev Liljefors till brodern Carl.

När Liljefors fick frågan varför den högtidliga invigningskonserten på Gävle teater inte innehöll en enda svensk komposition, vilket var ovanligt vid ett sådant tillfälle, svarade han tydligen att Alfvéns symfoni skulle ha passat utmärkt. Problemet var bara att 25-mannaorkestern inte kunde göra den rättvisa. Liljefors tyckte att man vid invigningen skulle framträda i ordinarie storlek för att publiken inte i fortsättningen skulle bli besviken. Ett typiskt resonemang av den hjärtegode och försynt lagde Liljefors. Åtminstone en gång per år, vanligtvis på långfredagen, kunde man i alla fall samla ihop en fullstor symfoniorkester genom förstärkning från Hälsinge regementes musikkår och restaurangorkestrar. 1914 framfördes “fugan“, troligen hela finalen inklusive preludiet. Först 1921 spelades hela symfonin med “samtliga i Gävle befintliga musiker”.

Liljefors hade varit hemma i ungefär Någon annan symfoni av Alfvén ett halvår när han hörde Alfvéns framfördes inte heller under Liljefors symfoni vid reprisframförandet på tjugo år vid orkestern. MidsommarStockholmsoperan i november 1899. vaka spelades ofta på folkkonserter, I ett brev till fästmön i Stavanger och 1926 sjöng Marianne Mörner heter det med balanserad entusiasm orkesterversionen av “Skogen sover”. om den: “Riktigt storartad, förbaskat Som jämförelse kan nämnas att Stenfin på sina ställen. Ganska mycket hammar representerades av första Brahms, men det skadar inte.” När ”Riktigt storartad, förbaskat fin på sina Liljefors efter tio ställen. Ganska mycket Brahms, men år som körledare m.m. i Göteborg och det skadar inte.” dirigeringsstudier i Dresden för Alfvéns lärare Kutzschbach pianokonserten, som spelades två blev kapellmästare vid den nya, gånger av olika kvinnliga solister, statsunderstödda Gävleborgs läns samt kantaterna Ett folk och Snöfrid. orkesterförening i januari 1912, Stenhammar var också själv solist i ville han så fort som möjligt på Beethovens femte konsert 1924. Av programmet sätta upp det kanske Aulin framfördes tredje violinkonserfrämsta nya svenska tonverk som ten och redan 1912 den måleriska Alfvéns symfoni var. Kraven på stor Mäster Olof-sviten, som blev en av apparat gjorde dock att det skulle publikfavoriterna. dröja. Peterson-Berger representerades av sviten ur Frösöblomster och symfonin www.alfvensallskapet.se

3


Same Ätnam. Denna dirigerades av Ivar Widner som annars satt i orkestern. Uppsala var trots läget mellan Stockholm och Gävle ett tag påtänkt att få en av de nya statliga landsortsorkestrarna. Alfvén var tillsammans med bl. a. professor Adolf Noreen, landshövding Hjalmar Hammarskjöld och politikern Johan von Bahr med om att bilda orkesterföreningen på Göteborgs nation den nionde november 1911. Det var, om man får tro tidningarna, också Alfvén som var initiativtagare och den som presenterade saken inklusive “en del ekonomiska beräkningar rörande densamma“, ett förslag som antogs enhälligt av mötet. Meningen var att orkestern skulle spela i ett nytt konserthus som utgjorde övervåningen i en ny palatsliknande kägelbanebyggnad vid Rullan, nära det nuvarande konserthuset. Att statsmakterna verkligen övervägde Uppsala även sedan Gävle fått en orkester verkar inte minst ha berott på att man hade chansen att få en sån namnkunnig dirigent som Alfvén. När den förnyade ansökan behandlades 1913 hade han dock hoppat av. Beslutet förargade mycket stödets initiativtagare, justitie- och tidigare statsrådet, medlemmen av Musikaliska Akademien Erik Marks von Würtemberg, vilket kan tyda på att det spelade en roll för avslaget. En gissning är att Alfvén hade insett att ständiga folkkonserter och länsturnéer skulle ta för mycket tid och kraft från komponerandet. Istället gick stödet till Norrköping. II Riktigt när Alfvén och Liljefors blev bekanta med varandra är okänt. Redan på 1880-talet dök bådas namn upp i en populär barntidning, Sveriges ungdom. Liljefors fick där pris för en Menuett för piano och Alfvén för “en ritning”. Vad den föreställde förtäljer inte historien, men att Alfvén tävlade med en ritning påminner om hans dragning till konstnärsyrket. Som violinstuderande i mars 1897 engagerades han för att spela Bruchs g-mollkonsert med Akademiska 4

kapellet i Uppsala, där läraren Lars Zetterqvist var repetitör sedan 1893. Liljefors, som hade ett sabbatsår från Leipzig på grund av medelbrist, bör vid tillfället ha suttit i cellostämman. Upsala Nya Tidnings anmälare upptäckte i den då nästan okände unge violinisten en “konstnär ut i fingerspetsarna”, med en varm och innerlig om än något försiktig ton som gjorde sig bäst i de lyriska partierna. Denna violinkonsert var förresten med på invigningen i Gävle, spelad av konsertmästaren Gösta Björk (far till skådespelerskan Anita Björk). Om inte förr lärde Alfvén och Liljefors känna varandra när Alfvén efter en period utomlands gästade Göteborg för att dirigera orkesterföreningen i mars 1906. Liljefors och Olallo Morales trakterade de båda flyglar som ingår i instrumentationen till orkestersången Klockorna. Vid tillfället fick Göteborgspubliken också stifta bekantskap med Midsommarvaka, och när Liljefors enda symfoni sedan hade premiär i november tyckte en kritiker att scherzot med det ovanliga namnet Hambo hade släkttycke med Alfvéns rapsodi, “ehuru utan reminiscenser”. Huvudmelodin, kallad knäpplåten, hade han likt Alfvén dessutom tecknat upp själv under en sommarferie i Hälsingland 1893 efter en klarinettspelman Erik i Stråtjära. Kanske var det en regementsmusiker på det närbelägna Mohed. För övrigt finns ingen likhet mellan denna hambopolska och inledningsmelodin i Midsommarvaka med samma benämning. Denna är väl en sådan modern polkett som Liljefors i sin bok Uppländsk folkmusik kallar musikaliskt ointressant, annat än möjligen för det utseende den fått i landskapet. I de för orkestern i Gävle skrivna orkestersviterna Sommar (1919) och Fyra småstycken i folkton (1931) använder Liljefors folkmelodier på ett mer nyklassicistiskt sätt som kan föra tankarna till Alfvéns Den förlorade sonen (1957). På Konstindustriutställningen på Djurgården 1909 träffades kanske också de båda tonsättarna. Alfvén komponerade för detta tillfälle en Festouvertyr och Liljefors en MarioAlfvéniana 3 - 4 2014

nettouvertyr för dockteatern, båda verken för blåsare. Året därpå blev Alfvén director musices i Uppsala och var fortfarande sådan när Liljefors som pensionerad från Gävleorkestern flyttade tillbaka till födelsestaden i början av trettiotalet. Visserligen hade Alfvén då länge tjänstledigt, men de hann i alla fall stöta på varandra under ett par år på konserter och stor-OD:n innan Liljefors hastigt avled redan den 4 mars 1936. “Liljefors plats stod tom vid konserten i förrgår“, skrev Sven E. Svensson i en minnesartikel. Tonsättaren hade dött hemma på kvällen, och ödet ville att det dagen efter skulle ges en festkonsert till firandet av Alfvéns 25 år som director musices med den nya Riksdagskantaten, Symfoni nr 3 i E-dur och Bergakungen. I OD hade Liljefors skrivits in redan 1893 och fungerade då också som ett slags assistent till dirigenten Ivar Eggert Hedenblad. Det berodde inte minst på att sångsällskapet till 25 % utgjordes av Upplands nations kör som han ledde. Inte många av den tidens sångarvänner var väl med när OD på en konsert den 18 mars enkelt hyllade honom tillsammans med bl. a. sångaren Herman Brag genom att sjunga “Dejlig er Jorden“. När Alfvén tog över som körens dirigent 1910 kom han och Liljefors ändå att ha en del med varandra att göra där och i andra manskörsammanhang. Båda tillhörde juryn i Sällskapet för svenska kvartettsångens befrämjande, en 1883 i Stockholm startad förening som prisbelönade och gav ut körkompositioner. De samarbetade också med utgivningen av den av Hedenblad påbörjade stora manskörsantologin Sångarförbundet. Förbundsdirigent och utgivare var från 1921 Alfvén, medan Liljefors hörde till redaktörerna. I antologin finns också körsånger av Liljefors, men med ett undantag som behandlas nedan stod uppenbarligen ingen av hans kompositioner på Alfvéns repertoar. Den även som manskör bekanta “När det lider mot jul” var det Ivar Widner som arrangerade i denna sättning, troligen då han ledde Gävle sångarförbund 1926-32.


III Åren 1906 och 1911 hölls stora svenska musikfester, generalmönstringar av både äldre och nyare musik. Det verk som Liljefors hade med på programmen var inte som Alfvén något av sina större, utan orkestersången Jungfru Maria från 1903 med sångerskan Julia Claussen. Folktonen har här fått en modern, lätt impressionistisk stilisering, och sången kallades av Peterson-Berger - kanske med viss rätt - osvensk. Det hindrade dock inte att den kom att höra till Liljefors mest omtyckta kompositioner. I radio framfördes den så sent som till tonsättarens hundraårsdag 1971. Den andra musikfesten, som hölls i Uppsala, har blivit bekant för att arrangören Alfvén ratade sin antagonist Peterson-Berger. Däremot hade han bett Liljefors medverka. Svaret finns bevarat i Uppsala universitetsbibliotek och är det enda brev mellan de båda tonsättarna jag känner till. Det kan förtjäna att citeras som exempel på tonen dem emellan: “Ombord Sassnitz-Trelleborg-färjan 10/4 11 Käre vän! Just som jag idag lämnade Berlin kom ditt vänliga brev som mycket gladde mig - på samma gång [som jag] blev rasande att jag fick det så sent till följd av feladressering från Lindstrands musikhandel. Men i alla fall, är det ej för sent så vill jag ju gärna få vara med på programmet och föreslår då Jungfru Maria (Karlfeldt) som just fru Claussen sjöng på musikfesten i Stockholm för några år sen; och som tur är så har jag just partitur och stämmor till handa och kan sända dem genast i morgon lördag, när jag kommer till Göteborg; åtminstone ett klaverutdrag har jag också som åtföljer. Låt mig höra med ett par rader om du kan ta “jungfrun” med. Önskar dig förresten all möjlig framgång med musikfesten uppriktigt och hjärtligt - och hälsar vännerna däruppe som du [?] träffar. Din tillgivne Ruben Liljefors” Varför underströk han att lyckönskningen var uppriktig? Det måste ha haft med tillsättningen av director musices-tjänsten i Uppsala något år tidigare att göra. En gång hade den

varit i det närmaste vikt för Liljefors eftersom han var föregångaren Hedenblads favorit. År 1902 när Liljefors tog över ledarskapet för Allmänna sången porträtterades han till och med som “director musices vid Uppsala universitet” i Strix. Hedenblad var då med Musikaliska akademiens preses kronprinsens hjälp på god väg att göra karriär i Stockholm men de med Liljefors gemensamma planerna gick i stöpet. När han avled 1909 hade tiderna förändrats och Liljefors var medveten om att han skulle få svår konkurrens. Som Bo Wallner har visat i sin Stenhammarbiografi erbjöd universitetsrektorn Schück först tjänsten till den dåvarande Göteborgsdirigenten i ett brev. Stenhammar övertalades att lämna in sina ansökningshandlingar

Önskar dig förresten all möjlig framgång med musikfesten - uppriktigt och hjärtligt... men satte aldrig foten i Uppsala. Redan då hade Alfvén sökt men glömt att bifoga det nödvändiga personbeviset. När tjänsten efter något halvår måste utlysas igen fick han opinionen i konsistoriet på sin sida. Dit hörde dock knappast Schück och inspektor musices Adolf Noreen som tyckte Alfvén gjort bort sig genom att i Uppsalarapsodin två år tidigare använda sig av ett par melodier som kan uppfattas som om han gör narr av akademiker. Gissningsvis kom de två konsistorieröster som tillföll vikarien på tjänsten, musikern och med. kandidaten Wilhelm “Paganini” Lundgren från dem. Noreen och Lundgren var gamla bekanta sedan de startat Arbetarinstitutets folkkonserter och Sällskapet för kammarmusik tillsammans. Liljefors hade stöd av OD genom en i tidningarna publicerad skrivelse och även av Svenska musikerförbundet, som kanske främst ville bli av med en akademiker som konkurrent till andra musikertjänster. De professorer som höll på Liljefors hade sedan första ansökningstillfället också blivit flera. www.alfvensallskapet.se

Majoriteten ville uppenbarligen ha en kompositör som med sitt skapande kunde skänka glans åt universitetet. Det förvånar därför inte att OD:s skrivelse avfärdades som “inblandning av utomstående i ett akademiskt befordringsärende“, medan sakkunnigutlåtanden som kunde väntas gynna Alfvén begärdes in från bl. a. Stenhammar och Aulin. Särskilt Aulins negativa kommentarer om Liljefors sårade honom eftersom de hade samarbetat i Göteborg. Förfarandet med utlåtandena och det sammanfattande yttrande som Noreen skrev fick viss kritik i konsistoriet, och trots att Alfvén vann omröstningen klart (14 röster mot 5) skickade universitetskanslern inte förslaget direkt till regeringen utan till Musikaliska akademien, som kan sägas ha avgjort frågan genom en omröstning där två tredjedelar röstade för Alfvén och en för Liljefors. Det var inte ett givet resultat, för när Liljefors valdes in där 1908 fick han fler röster än Alfvén. Historien om hur Alfvéns akademiska festouvertyr eller Uppsalarapsodi väckte uppseende vid Linnejubileet 1907 har han själv berättat i sina memoarer. Den prominenta publiken i universitetsaulan bestod inte bara av universitetets folk utan också av företrädare för andra länder, regeringen, kungahuset och kulturpersonligheter som Selma Lagerlöf. En kantat som var beställd av Karlfeldt och Alfvén kom aldrig till stånd. Varför Alfvén och inte den senare favoriserade Stenhammar fick uppdraget kan man fråga sig. Det hade väl att göra med att Karlfeldt och Alfvén tidigare samarbetat i officiella sammanhang i Sekelskifteskantaten. Enligt Alfvén och även en anteckning i Linnéfestkommitténs papper ska Karlfeldt aldrig ha lämnat någon text, men faktum är att skalden skrev åtminstone en dikt till jubileet som heter “Blommornas kärlek” och bör ha varit om inte hela så en del av kantaten. Blev den klar för sent för att hinna tonsättas? Eller var den kanske inte så solenna “kärleksfest” som beskrivs vad Alfvén 5


och universitetet önskade? Han hade annars kunnat göra som Liljefors nu i stället på Hedenblads förfrågan gjorde för att rädda situationen: skriva en kantat i form av en ensatsig körballad. För denna valde han själv till utgångspunkt Snoilskys dikt “Blomsterfursten“ från början av 1860-talet. Karlfeldts poem trycktes istället i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där det illustrerar en Linnéartikel på födelsedagen den 23 maj tillsammans med ”Blomsterfursten” och ett avsnitt ur Liljefors musik. Senare dök dikten som av en händelse också upp med en melodi av Liljefors. Enligt Arne Bergstrand i boken Karlfeldt i musiken handlar det om en aptering

travesterade texten ‘Hur länge skall på borden den lilla halvan stå’. Invändningen imponerade inte på Alfvén och L. fick skriva upp motivet.” När det gäller publikens reaktioner skriver Alfvén att rektorn Schück var rasande, men enligt Kallstenius brast denne tillsammans med den övriga publiken ut “i skratt men ett gott skratt”. Att Alfvéns memoarer inte är någon pålitlig historisk källa har uppmärksammats tidigare, men helt fabulerar han knappast i detta fall eftersom Noreen i samband med director musices-tillsättningen uttryckte att rapsodin inte precis var någon merit.

Majoriteten ville uppenbarligen ha en kompositör som med sitt skapande kunde skänka glans åt universitetet... för Brunnsviks folkhögskolas sångbok till melodin “Vi äro den knoppande våren“ ur hans Läroverkskantat (1914). Alfvén förklarade sin förmenta tabbe i rapsodin med att han på ett undantag när inte kände till några studentsånger utan valde dem av rent melodiska skäl. Undantaget skulle ha varit Wennerbergs som nubbevisa med annan text bekanta “Hur länge skall i Norden den döda frid bestå”, där början av melodin användes för rapsodins fuga ungefär som den imiteras i originalet. Gottfrid Kallstenius har dock en annan version (Sångartidningen nr 11 1941). Enligt honom ska Alfvén ha tipsats om melodin av Liljefors, men förslaget var inte allvarligt menat. Det bör ha varit i samband med en symfonikonsert på Operan påskdagen 1907 då både Liljefors och Alfvén hade symfonier med på programmet (Alfvén sin tredje) som de talade med varandra. Alfvén frågade Liljefors “om han kunde ge honom anvisning på en bekant fras ur en studentsång, som lämpade sig att bli fugatema. L. sade då: Ja, Wennerbergs ‘Hur länge skall i Norden den döda frid bestå’, men den kan inte komma ifråga för nu för tiden är den bara känd med den 6

Åtminstone en av Liljefors kompositioner stod som nämnts på Alfvéns repertoar. Visserligen rör det sig om ett arrangemang, men ett mer självständigt sådant. Hedenblad lär dessutom på något sätt ha medverkat vid tillkomsten. Troligen var det främst som beställare, eftersom själva satsen med sin till såväl harmonik som stämföring galliska prägel utan tvekan är Liljefors stil. Det handlar om en sättning av Marseljäsen som ursprungligen skrevs för OD:s sångarfärd till världsutställningen i Paris år 1900 men av allt att döma också användes vid Parisfärden 1924 som Alfvén ledde. En inspelning med denne som dirigent finns även: OD Antiqua CD 2 1940-1947, Caprice 2005. För att dra mer publik till den officiella konserten i Théâtre des Champs-Elysées beslöts att kören skulle göra ett extra framträdande vid Den okände soldatens grav under Triumfbågen där denna marseljäs var med. Efteråt kom en gammal general fram och tackade. Rörd till tårar av sången kramade han varmt dirigentens hand. Händelsen var nog ett av Alfvéns stoltaste ögonblick för den stannade i hans minne. När han kort före sin död i maj 1960 fick besök av en grupp OD-ister bad han Alfvéniana 3 - 4 2014

att de skulle sjunga Marseljäsen. “Det gjorde de inte”, skriver i ett tidigare nummer av denna tidskrift (nr 3 1994) en av sångarna som var med, Nils Bååthe. “Men det visar ändå hur den hade funnits inom honom.” Niclas Högman

Källor, förutom de i texten nämnda: brev från Marks von Würtemberg till Noreen (UUB) Uppsala arbetareinstituts arkiv (Folkrörelseark. för U-a län) DN Svensk Musiktidning Tidningen Upsala L. Hedwall, Hugo Alfvén: en svensk tonsättares liv och verk, Stockholm 1973 N Högman, Ruben Liljefors: en biografi, CD-uppsats, Uppsala 2003 (inklusive repertoarförteckning för orkesterföreningen i Gävle m.m.) K. Nyblom, OD: skildringar ur sångsällskapet Orphei drängars levnad, årg. 5 1932-årg. 9 1936 K. G. Trägårdh, Erik Axel Karlfeldt: inspelningar av hans verk, Falun 1989. Breven från Liljefors till familjen är i släktens ägo.


Jukebox-opera om Alfvén Carlhåkan Larsén har sett operan om Hugo Alfvén och Marie Krøyer

H

ugo Alfvén hade högsäsong på Österlen i somras. Ystadoperan gav något som tycks bli en avskedsföreställning för den strävsamma och av entusiasm burna operagruppen: urpremiären på operan om Alfvéns och Marie Krøyers kärlek. Den hette rätt och slätt ”Alfvén” och hade sammanställts av regissören Richard Bark; musiken hade anpassats efter de musikaliska och utrymmesmässiga resurserna av Sören Nielzén, en av Ystadoperans mångåriga stöttepelare. Det finns en musikdramatisk genre som kallas jukeboxmusikaler. I dem samlas en artists eller grupps populära låtar till en användbar hitsvit. Ingen ny musik skrivs. Ett gott exempel är ”Mamma mia”. Ystadoperan arbetade efter samma idé med sin ”Alfvén” – kanske den första jukebox-operan? Och Alfvén var ju mångsidig: musiken nådde från storvulen symfoni till intim romans, från ”Flamma stolt” och ”Gryning vid havet” till ”Skogen sover” och ”Lindagull”. Flera av Alfvéns mest bekanta stycken fanns med, ända till orkesterns prunkande ”Festspel”, som illustrerade Hugo Alfvéns promovering till hedersdoktor i Uppsala och ”Så tag mitt hjärta”, den sena svanesången, som bildade slutvinjett, jämte ett avslutande avsnitt ur den fjärde symfonin, ”Från havsbandet”. Fjärde symfonin bildade den nya operans ledmotiv. Här tog tonsättaren i anspråk hela sitt hantverkskunnande i fråga om

orkesterprakt och tematisk fyndighet. Allt fick förstås inte plats i Ystadteaterns orkesterdike, även om man hade placerat harpa och piano i var sin sidologe. Sören Nielzén hade lagt ner stor möda på anpassningen och resultatet finns ingen anledning att klaga på. En del orkesterstämmor till a cappella-körerna hade också tillkommit. Andreas Lönnqvist styrde som dirigent med både schwung och tydlighet genom alla blindskär på Alfvéns skärgårdstur. Svårigheten med jukebox-modellen är att hitta en vettig och hållbar röd tråd för intrigen. Här är det kärlekens röda färg, bandet mellan den unge kompositören och den vackra men gifta målarinnan (och moder till en dotter). Deras förening blir i alla fall möjlig men Hugo, ständigt parat till snedsteg, är ingen idealisk äkta make, och skilsmässa följer. På vägen genom operan möter man några av hans förälskelser i snabba glimtar. Det finns nog olika uppfattningar om hur skilsmässan i praktiken gestaltade sig; i Leksand, har jag fått höra, kan uppfattningen vara att Marie helt enkelt sparkade ut Hugo. Dock vilar Hugo och Marie i varandras närhet i Siljans hägn på Leksands kyrkogård, Hugo två äktenskap senare, dock. Richard Bark hade signerat en stram och avskalad romantisk föreställning, ett slags bildspel, där Skagenkonsten gav friska eller meditativa färgackord i bakgrunden. De båda huvudpersonerna fick goda tolkningar främst när det gäller sången. Glenn Kjellberg satsade sin tenorkompetens utan att tveka, hans romanssång är klar och tydlig. Paulina Pfeiffer behärskade scenen med sina blickar www.alfvensallskapet.se

och sin aura, röstens uttryckskraft är eminent. Hon uppträdde i gammaldags, ärbar kostymering; Hugo däremot går omkring i en helt normal nutida kavajkostym utan slips. Kanske skulle hans kärleksproblem på så vis synas mera allmängiltiga. Till någon psykologisk utveckling räckte stoffet inte. Det är karaktären av musikalisk kavalkad som är till hinders. ”Alfvén” framstod som lyriska bilder med vag dramatik. En version av ”Tavlor på en utställning”. Alfvéns förklaring till sin fria erotik var att han älskade Kvinnan och att hans kärlek strömmade som en naturkraft. Det är, om man så vill, ett självporträtt med dam som målas upp i den fjärde symfonin. Kärleksparet fångades ganska allmänt i tablåform, nästan som klippdockor, operan sökte inte individualisering utan något övergripande, kanske utanför de konventionella ramarna. Men det sensuella uttrycktes genom ganska slentrianmässiga kyss- och omfamningar. Några oanständigheter kan man ju numera inte anklaga den fjärde symfonin för, inte ens när den visualiseras. Carlhåkan Larsén

PS: Mera Hugo: tenoren Joachim Bäckström och Elisabeth Boström, piano, gav sig söndagen den 12 juli iväg på USA-+turné med ett program av typen ”Jussi kommer till Minnesota”. Romansparet tog med sig ”Aftonstämning”, ”Skogen sover”, ”Jag längtar dig” och ”Så tag mit hjerte” med mera på färden. Före avresan gav de avskedskonsert på Mellby Atelier nära Kivik, ett säkert vattenhål för sommarens musiktörstiga publik. DS

7


Alfvéndag med viss förvirring Text och foto Jan Olof Rudén

Alfvéndagen i Tibble präglades år 2014 av en viss förvirring, eftersom två olika klockslag hade angivits som starttid för evenemanget, berättar Jan Olof Rudén.

Gunnar Ternhag

A

lfvéndagen i Tibble i Musik vid Siljans regi präglades av en viss förvirring eftersom två klockslag hade angivits för dess början. Detta lede till ”extranummer” och omtagningar för dem som dröjde sig kvar. Det underströks dock att kl. 13 även i fortsättningen är det officiella klockslaget och att alla andra uppgifter är felaktiga. Undertecknad kom till kl. 14 som startpunkt så prisutdelningen till de två – kvinnliga – stipendiaterna från Musikkonservatoriet i Falun var den första programpunkt jag upplevde. Professor Gunnar Ternhag, ordförande i Kungl. Musikaliska akademiens Alfvén fond, upprepade på slutet sitt föredrag för dem som ville lyssna. Han erinrade om att Alfvén fonden äger och förvaltar Alfvéngården med Anders Lian som intendent. Detta är i enlighet med Hugo Alfvéns testamente. I detta står också att den ideella rätten till hans kompositioner tillfaller Alfvén fonden. Vid framföranden av musiken uppbär STIM ersättning som delas av fonden och de förlag som förlagt hans musik. Det verk av Alfvén som oftast framförs är Midsommarvaka, både i Sverige och utomlands. Uppförandematerialet har varit bristfälligt, vilket påverkat den tillgängliga repetitionstiden vid framförandet. I år har emellertid förlaget Wilhelm Hansen i Köpenhamn utgivit en rättad version, vilket underlättar kommande framföranden. 8

Det går inte att börja ett samtal om Hugo Alfvén förrän hans kvinnoaffärer kommer på tal. Det är sant att han var gift tre gången men dessutom förekom affärer med andra kvinnor. Hans mest kända hustru är Marie Krøyer med vilken han hade dottern Margita. Kärlekssagan Hugo och Marie har börjat leva på egen hand, t ex i filmen Balladen om Marie. Och i juli i år hade en opera på samma tema premiär vid Ystadoperan. Under äktenskapet med Marie hade Hugo en kärlekshistoria med Gertrud Dahlgren som beskrivits av Joakim Tillman i Alfvéniana. Den gav upphov till Symfoni nr 4. Denna erotiskt laddade musik tillägnade Alfvén sin dotter Margita för att desarmera kritiken. Hugo skildes från Marie 1936 och samma år gifte han sig med Karin Adolphson. Det var Hugo och Karin som flyttade in i den nybyggda Alfvéngården 1945. När hon dog upptogs kontakten med Anna Lund från Mora som sjungit i Siljanskören och 1959, när Hugo var 87 år och hon tio år yngre, gifte de sig. Hugo levde bara ett år till.

Man kan fråga sig varför just kvinnoaffärerna kommit att bli det som Alfvén associeras med. Att tonsättare gifte sig flera gånger och dessutom var otrogna var inte alltför ovanligt. Han är själv skuld till förhållandet eftersom han i sina memoarer berättar utförligt om sin erövringar. Hans första möte med Marie var på hennes mans, Søren Krøyers, målning som Hugo såg i Glyptoteket i Köpenhamn. Det kan erinras om att yttervärlden på Alfvéns tid var 100 % mansdominerad: i Akademien, orkestrarna, Orphei Drängar, beställarna av verk. I Alfvéns bevarade korrespondens förekommer ytterst få kvinnonamn. Men det är ofta kvinnor som inspirerat till kompositioner och fått sig dem tillägnade. Marias sånger riktade sig till Marie, Saa tag mit Hjerte till Karin. Symfoni nr 4 har vi nämnt ovan. Den som inspirerat Hugo till de flesta verken är Bertha Wihelmij/ Angelin från tiden innan han träffade Marie. Gunnar Ternhag förklarade att bilden av Alfvén som kvinnokarl var

Hanna Blomberg, violin och Elina Alatalo, piano

Alfvéniana 3 - 4 2014


så fast rotad att det inte går att rubba den. Vid prisutdelningen mottog avgångs-eleverna från Musikkonservatoriet i Falun, Hanna Blomberg, folkmusik/violin och Elina Alatalo, piano en check för vidareutbildning. De tackade genom att Hanna spelade en polska efter Pekkos Per och tillsammans spelade de Vallflickans dans ur Bergakungen av Hugo Alfvén.

Dalasinfoniettans kör under ledning av David Lundblad

Dalasinfoniettans kör under David Lundblad, som också var dagens konferencier, framförde sånger av Alfvén: Biskop Tomas frihetssång, Midsommarlåt i Leksand, Roslagsvår, Uti vår hage, Om sommaren sköna, Och jungfrun hon går i ringen. En sång som nästan aldrig framförs är Vaggvisa. Det kan bero på den dystra texten av Erik Blomberg. För de närvarande var den fina tonsättningen en nyhet. Alfvéndagens ”husband”, Kungs Levi Nilsson, Erik Berg, Tommy Giers och Alm-Nils Ersson spelade ”extranumren” för de sist anlända nämligen Lekatt Mats gånglåt, Pekkos Pers polska och en polska från Rättvik.

”Husbandet” bjuder på extranummer

JAN OLOF RUDÉN

www.alfvensallskapet.se

9


”Med hjärtlig hälsning, Din tillgivne…” Korrespondensen mellan Hugo Alfvén och musikförläggaren Einar Rosenborg Av Jörgen Grundström

H

ugo Alfvén var en flitig brevskrivare, och i Carolina Rediviva finns en imponerande brevsamling bestående av inte mindre än 4308 daterade och 287 odaterade brev till och från Hugo Alfvén mellan åren 1887 och 1960. Bland hans många brevkontakter finns förlagschefen vid Gehrmans musikförlag Einar Rosenborg. De båda herrarna hade naturligtvis många anledningar till korrespondens eftersom de flesta av Alfvéns kompositioner utgivits på Gehrmans.

F

rån Alfvén till Rosenborg finns på Carolina Rediviva tio brev bevarade, medan det från Rosenborg till Alfvén finns 36 brev och brevkort. De tio Alfvénbreven är maskinskrivna och därför lättlästa. Han hade uppövat en stor skicklighet när det gällde att traktera skrivmaskinen, och som alltid när Hugo Alfvén är i farten är breven välformulerade och utgör i många fall en rätt underhållande läsning. Rosenborgs brev är däremot mera formella och sakliga. Dock tinar han upp efterhand och tillåter sig i de senare årens korrespondens att även han vara lite mera personlig. Bland de många Rosenborg-breven finns därför till exemepl ett antal handskrivna brev och brevkort, författade på hotellrum under tjänsteresor eller semestrar.

10

Einar Rosenborg. (Foto: Gehrmans Musikförlag)

1930-talet Det första brevet från Rosenborg är daterat den 19 oktober 1936 och där bekräftar han att han fått en körkomposition. Tilltalet är formellt och hövligt:

Arrangemanget har omedelbart gått till stickning, och jag hoppas att redan inom några dagar kunna skicka korrektur. Med hjärtlig hälsning Eder tillgivne Einar Rosenborg

Tonsättaren Director Musices Herr Doktor Hugo Alfvén, U p p s a l a. För Ert vänliga brev av den 16 ds och åtföljande sättning av PAPILLON för sopran 1 och 2, alt och tenor tackar jag. Det är med glädje, som jag accepterar Ert erbjudande av detta arrangemang, Jag närsluter i postremissväxel det av Er begärda honoraret Kr. 50:-- och emotser i retur det likaledes närslutna kvittot. - Jag utgår från att detta kvitto är tillräckligt, och att något ytterligare kontrakt inte är behövligt.

Alfvéniana 3 - 4 2014

Alfvén besvarar detta fyra dagar senare: Musicum Uppsala den 23 oktober 1936. Herr Direktör Einar Rosenborg, S T O C K H 0 L M. Med tack för Eder älskvärda skrivelse av den 19 dennes återsänder jag härmed kvittot vederbörligen påtecknat. Något ytterligare kontrakt anser icke heller jag vara behövligt.


Han fortsätter sedan med att redogöra för sin vurm för svenska folkvisor och uttrycker en önskan att kunna få tid att göra körarrangemang av dessa: Besjälad av konstnärlig längtan att så godt jag förstår bidraga till att söka fylla vad jag anser vara en lucka i den svenska folkmelodibehandlingen för kör à cappella, vill jag, så snart min tid tillåter, börja detta arbete. Om Direktör Rosenberg känner sympati för min här framlagda uppfattning, skall jag senare sända Eder några manuskript till benäget genomseende. Med hjärtlig hälsning Eder tillgivne Hugo Alfvén ----I ett brev den 7 januari 1937 uttrycker Rosenborg viss tveksamhet över ett par av de körarrangemang Alfvén skickat, vilka han misststänker kan vara lite för svåra för en genomsnittlig kör. Rent ekonomiska hänsynstaganden lyser dock igenom: Herr Doktor, för brev med vänliga önskningar och för det översända urklippet av Atterbergs anmälan mitt hjärtliga tack! Sedan några dagar står jag mitt uppe i arbetet igen, och till mina första uppgifter hör att meddela mig med Eder beträffande de båda folkvisesättningarna, som jag haft nöjet mottaga. De bära sin bearbetares omisskänliga prägel, vilket i detta fall är ett självklart beröm, och ändå måste jag bekänna att de framkallat tvekan hos förläggaren. Jag frågar mig, hur många körer vi överhuvudtaget ha i landet, som kunna tänkas göra dessa sånger med deras delade och särskilt i den blandade körsättningen djupt liggande basstämrnor. Och det är ju ändå för att få sångerna mera allmänt sjungna, om möjligt, som tryckning och utgivning skulle ske. Tryckning för en eller två elitkörer och i övrigt för lagerhyllorna är i grunden lika otillfredsställande för tonsättaren som för förläggaren.

att en i popularitetssyfte företagen förenkling av harmoniseringen skulle förringa den konstnärliga effekten. Alfvén besvarar vänligt men aningen vasst förläggarens farhågor med en omständlig och mångordig genomgång av de båda arrangemangen. Han tycker inte de ska vara något problem för en genomsnittlig kör: Då emellertid Direktör Rosenborg hyser tvivel om huruvida mina arrangemang bliva för svåra för landets körer, vore det kanske riktigast att jag icke - trots de praktiska förenklingar jag nu gjort - sände Er manuskripten till förnyad prövning, men då jag själv icke kan se annat än att de i sitt nuvarande skick måste vara lättsjungna (jag har ledt allmogekören ”Siljansbygdens körförbund” i 32 år, och detta förbund är en sammanslutning av Leksands, Rättviks, Moras, Orsas, Siljansnäs och Sollerös hembygdskörer, och därför har någon erfarenhet om vad dylika körförbund kunna prestera), vågar jag väl försöket än en gång. Alfvén låter dessutom förstå att han anar var skon klämmer: Om det honorar av 200 kr., som jag föreslagit Eder för ”Djupt i havet” skulle vara en bidragande orsak till Eder riskkänsla, ber jag Eder vara vänlig att själv bestämma priset, ty då jag är mycket fäst vid denna sång, på vilken jag nedlagt ett långvarigt och kärleksfullt arbete, koncentrerar sig mitt intresse i första hand på att den så snart som möjligt utkommer i handeln. På tal om pengar... i ett brev den 9/6 1937 nämner Rosenborg ”Svenska toner”, en serie orkesterstycken vilka Gehrmans publicerat utan hopp om någon större avans: ”Någon nämnvärd försäljning har jag inte räknat med, ännu mindre någon lönande försäljning. (…) Dess bättre är det inte alltid så, att ett radioframförande ger så klen materiell behållning som nyligen visade sig vara fallet i Holland, där en serenad för orkester i sinom tid tillförde förlaget en utföranderättsinkomst av 1, säger och skriver ett öre.”

Jag kan inte låta bli att ärligt uttala dessa mina bekymmer, samtidigt som jag naturligtvis är väl medveten om

www.alfvensallskapet.se

Den 10 december 1938 skriver en konfunderad Rosenborg med anledning av att Alfvén skickat ett körarrangemang på Glädjens blomster”: Käre D:r Alfvén, Men vi ha ju redan den 7 oktober kontrakterat arrangemanget av GLÄDJENS BLOMSTER, även för blandad kör! Och vi ha tryckt arrangemanget som obetydligt avviker från det nu sända och vi ha skickat författarexemplar och vi ha på Eder order expedierat 150 exemplar till Leksandskören, som för resten låtit 25 exemplar gå i retur. Alfvén beklagar detta i ett brev redan nästa dag: Käre Direktör Rosenborg! Aldrig i hela mitt liv har jag väl känt mig så generad och häpen, som då jag nyss läste Edert brev av den 10 dennes. Hur har jag kunnat begå en så fantastisk distraktion, som att för andra gången göra ett arrangemang och erbjuda Er detsamma, då Ni för blott ett par månader sedan inköpt och från trycket utgivit ett av mig redan gjort arrangemang av en och samma sång! Obegripligt! Jag kan finna endast en förklaring, och det är att jag de sista veckorna gått i ett halvsovande tillstånd - i ett slags själsklyvning. Det inre, rent intellektuella livet har fungerat normalt, såväl beträffande komposition som annat själsligt arbete, men jag har på något mystiskt sätt varit avkopplad från verkligheten, vilket manifesterat sig i dagliga distraktioner av olika och ofta löjeväckande slag. Min fru har redan för ett par veckor sedan börjat oroa sig över detta sömngångartillstånd, som måste bero på den medicinkur jag började med omedelbart sedan jag den 20 november avslutade O. D:s lilla sångarfärd. Historien är den, att jag under amerikaturnéen i somras råkade snava över ett rep på gatan och föll framstupa med våldsam kraft mot asfalten. Jag lyckades taga emot stöten någorlunda med armarna och händerna, men fick likväl ett så hårt slag i pannan, att jag för ett ögonblick förlorade medvetandet. En läkare kom genast till och skötte om det

11


ymnigt blödande såret, vilket läktes inom några veckor, men värre var det mcd handlederna, som blivit svårt stukade och gjorde det svårt för mig att genomföra turnéen, Jag hoppades hela tiden, att det onda skulle gå över av sig självt, varför jag ej sökte någon läkare. Men då värken i armarna och handlederna fortsatte, månad efter månad, vände jag mig slutligen till en mycket berömd specialist i Stockholm, överläkaren doktor Gunnar Kahlmeter, som ordinerade en långvarig medicinkur. Denne älskvärde man skrev ut en fullkomlig djävulsmixtur, bestående av icke mindre än nio ingredienser, bland vilka ingingo både Scopolamin och Opiototal. Alltsedan jag började med denna helbrägdagörelse, har jag gått i en underlig dvala, i en tät dimma, vari gränsen mellan dröm och verklighet stundom varit utplånad. Jag kan icke förstå annat, än att det är detta tillstånd, som varit orsaken till den förskräckliga tabb jag nu begått, då jag på nytt gjorde ett arrangemang av “Glädjens blomster” och sände Er detsamma. Jag måste nu snarast anmoda doktor Kahlmeter att mildra den i övrigt utomordentligt välgörande giftblandningen, innan en ännu värre malör hinner inträffa. Jag är förtvivlad över vad som händt, men ber Direktör Rosenborg vara övertygad om, att mitt bedrägliga förfarande i varje fall icke varit avsiktligt. Ett dylikt brott kan svårligen undgå att genast bli upptäckt, vilket också nu var fallet. Men i natt kommer jag nog att drömma om kriminalkonstaplar som jag söker muta med scopolamingroggar. Med anhållan om överseende för mitt sorgliga beteende Eder tillgivne Hugo Alfvén Rosenborg lugnar honom dock: Käre Doktor Alfvén, tänk inte mera på den här episoden! Upplysningen om dr Kahlmeters medicin säger mig allt: jag har sjäv sökt honom en gång för den migrän, som är min plåga, och han ordinerade giftdoser med en sån förlamande sömngångarverkan, att jag föredrog migränen.

12

Alfvén tyckte episoden var mycket pinsam, och erbjöd senare Rosenborg gratis ett arr av ”Säterjäntans söndag”. Rosenborg svarade: Tack för eder vänlighet att skicka Edert arrangemang av ”Säterjentens söndag”, som vi naturligtvis med glädje skola trycka. Och tack inte minst för den älskvärda tanken att erbjuda detta arrangemang ”som ett plåster på såret”, men nog tillåter ni väl ändå att jag skickar en hundralapp, som väl alltid kan komma till användning på något sätt? Alfvén skickar snabbt ännu ett körarrangemang: Uppsala den 22 december 1938. Käre Direktör Rosenborg! Ni är utan tvivel världens mest bedårande musikförläggare. Komponisten behöver icke pina och plåga sig med att - osakkunnig, som han i regel är, när det gäller praktiska frågor - grubbla över storleken av det honorar, som förläggaren kan anse skäligt och som samtidigt tillfredsställer tonsättarens högfärdsgalenskap. Och - honoraret kommer alltid omgående. Om Ni visste, vad denna storartade princip betyder vid jultid! För närvarande ligger jag i arbete på min femte symfoni, med temagrupper, orkesterklanger, kontrapunktiska kombinationer, fördelning av ljus och mörker etc., men under allt detta porlar en undermedveten ström av folkvisans ande, av dess kostbara skönhet. Alltsedan jag målmedvetet började ägna mig åt dessa ’’utgrävningar” i vår svenska folkvisas sagovärld, har jag blivit bergtagen av dess fascinerande trolldom. Jag tror icke, att någon älskar svensk natur högre än jag, och svensk natur och svensk folkvisa och folklåt höra oskiljaktigt samman, och vad ögat ser och örat hör, det går in i samma smältdegel, det sublimeras där till den harmonik, som skall kunna uppenbara en folkmelodis djupa perspektiv och dess ofta latenta känslointensitet. Att med harmonins medel söka levandegöra en hittills obeaktad folkmelodi och få den förstådd, älskad och sjungen landet rundt, det är min högsta önskan, min skönaste dröm. Det är därför jag sändt Eder ”Lilla Rosa”. Jag har nu

Alfvéniana 3 - 4 2014

även arrangerat den för manskör, varvid jag med hänsyn till manskörens speciella klang och begränsade omfång gjort några avvikelser från behandlingen för blandad kör. Den avgår till Edert benägna påseende samtidigt med detta brevet. Skulle Direktör Rosenborg anse, att jag är alltför ofta återkommande inom denna produktionsart, så giv mig blott en halv vink därom. Det vore verkligen otack från min sida, om jag på minsta sätt skulle trötta Er. Med hjärtlig tillönskan om en God Jul och ett Godt Nytt År Eder tillgivne Hugo Alfvén I maj 1939 tackar Rosenborg för ett personligt hållet brev: Käre Dr. Alfvén, Hjärtligt tack för Edert verkligen rara brev! Att Ni, jäktad av både arbete och fest, sätter Eder ned vid skrivmaskinen efter en genomvakad natt för att jag inte skall bli utan svar på mina rader - det rör mig på ett alldeles särskilt sätt. Brevet har dessutom en så omisskännlig karaktär av personligt dokument, att mottagaren också av det skälet måste känna sig värmd. Den 16 december 1939 får Rosenborg ett långt brev från en filosofisk Alfvén i stugan uppe i Tibble: Käre Direktör Rosenborg! Förlåt mitt långa dröjsmål med besvarandet av Edert brev den 20 november. Det beror på att jag har det svårt denna tid, då, på grund av det vanvettiga läget i Europa med åtföljande kristid, min existens hotar att gå över styr. (…) Det är förunderligt, hur tillvaron kan skifta från svart till vitt och från vitt till svart - och ofta utan minsta varsel. I regel går utvecklingen av ens planer ungefär så som man beräknat, men ibland sätter sig Herr Ödet plötsligt vid ratten, där man kör fram på livets väg. Han gör en knyck med styrhjulet, och i nästa ögonblick rullar man rundt i diket. Vi tro gärna, att vi kunna se år framåt i tiden, men i verkligheten veta vi icke ens vad som kan hända oss


den närmaste minuten, vilket pressens olyckskrönikor dagligen vittna om. Vi glida framåt i tiden med en ridå tätt framför våra fötter och veta intet om vad som väntar oss i nästa ögonblick. Det är livets hemska, men samtidigt tjusande mystik. Medvetandets strålkastare belyser mer eller mindre klart endast den fläck, där vi i nästa ögonblick ämna sätta vår fot, men icke heller mer. Framför oss, bakom oss och på sidorna råder det eviga mörkret. Ur detta mörker stiga vi fram för några sekunder i den jordiska tillvarons ljus, le föga, gråta mycket och slita hårdt, för att därpå försvinna i samma outgrundliga svarta intighet. Underligt! Han fortsätter med att beklaga sig över stugans alla fel, hur sakta reparationen går och hur dyrt allting blir, samt berättar om alla de olika uppdrag han nu fått efter pensioneringen. Ett par av dessa uppdrag tilltalar honom dock i hög grad: Jag talade om den efterlängtade arbetsfreden. Den skulle jag åtminstone få uppleva. Jo, i helsike! Först måste jag ner till Uppsala för att med O. D:s styrelse konferera om arbetsplanen för det nya läsåret. Väl hitkommen igen blev jag uppringd av Svenska Musikerförbundets ordförande, Gösta Lemon, som anhöll att jag måtte komma till Stockholm för att dirigera den jätteorkester, som skulle utföra en fosterländskt betonad konsertavdelning vid Musikerförbundets uppvaktning för de tre kungarna och den finska presidenten. Först blev jag arg över att på nytt bli störd, men så kände jag mig hedrad vid tanken på att i Stockholm fanns ju såväl Grevillius som Tor Mann, Adolf Wiklund och många andra dirigenter, vilka intet högre önskat än att bli erbjudna detta uppdrag, och de skulle icke heller åsamka Musikerförbundet några kostnader för resa och vivre, vilket jag däremot måste göra. Dessa mina tankar delgav jag Lemon, som svarade med den kategoriska förklaringen, att Musikerförbundet önskade få mig och ingen annan som dirigent vid denna solenna. hyllningsakt för Nordens suveräner… Då stego tårarna upp i min hals - jag vet ännu inte riktigt varför - och jag satte mig beskedligt

på stockholmståget. (…) Två dagar efter stockholmskonserten reste jag till Östersund för att med Östersunds Manskör inöva det program, som jag den 3 december skulle dirigera vid körens jubileumskonsert, som ägde rum med anledning av att kören då fyllt 30 år. Jag hade två månader tidigare mottagit en förfrågan från körens ordförande, huruvida jag skulle vilja tillmötesgå körens anhållan att leda den vid detta tillfälle. Häpen gnuggade jag mig i ögonen, då jag hade läst brevet: manskören i P. B:s egen stad bad mig komma dit för att leda deras festkonsert, Otroligt! Och inte nog med det. I kuvertet var närslutet ett programförslag, som dirigenten Hernth och styrelsen uppgjort i samråd med kören. Där förekom blott en sång av P. B., men fyra av mig (…). Då riktade jag min blick mot höjden, talade till Gud Fader och sade: – Varför har Du besvärat P. B. under 30 år och under sagda tid tagit hans dyrbara tid i anspråk genom att ingiva honom att mot mig föra en oavbruten ilsken smädekampanj, när resultatet av hans ansträngningar icke givit större behållning än att jag nu kallats att både som dirigent och tonsättare celebrera ett sångjubileum i hans egen hemstad? Svara mig! Men Gud Fader svarade som vanligt inte ett knyst. Han dolde sig bakom ett moln och lät det regna – ett billigt satt att komma ifrån en obehaglig fråga. Sedan den 5 december har jag äntligen fått vara hemma, men de tre arbetarna störa mig dagligen med frågor rörande reparationsarbetet. Och löningsdagarna, ha blivit ett allt ljusrödare helvete. Under de nu gångna nio veckorna har jag mobiliserat alla mina tillgångar, men de räckte inte långt. Det är huvudsakligen genom de sporadiska tillfälliga inkomster jag haft denna höst, som jag kunnat hålla arbetet i gång. Men efter avlöningarna i dag, som skola utbetalas i eftermiddag, är jag fullkomligt barskrapad. Vilja hantverkarna icke nu fortsatta arbetet på kredit till dess stugan är färdig, måste arbetet nedläggas på obestämd tid, och jag nödgas bo kvar i min källarstuga, som tyvärr har endast ett miniatyrkök och ett lika litet rum. Men, ack, man kan vänja sig även med de minsta utrymmen. (…) Jag

www.alfvensallskapet.se

finner en upphöjd tröst i den franska tänkarens djupa ord: ”Himlen är icke en plats, utan ett själstillstånd”, även om jag i svaga ögonblick undrar, om icke själstillståndet alltemellanåt är i synnerligt hög grad påverkat av den plats, på vilken man för tillfället vistas. Det må för övrigt vara hur som helst med denna fråga, faktum är dock, att även bostadsfrågan denna höst blivit för mig en bitter besvikelse, något helt annat än jag väntat. (…) När jag köpte gården var det min avsikt att tillbygga den stuga, i vilken jag nu har mitt arbetsrum. Det var, som jag redan nämnt, min avsikt att utvidga den till ett fullständigt modernt inredt hem. Byggnadsingenjör Diös i Uppsala gjorde utmärkta ritningar, men kostnadsberäkningen gick lös på 15 000 à 20 000 kr. Denna summa ägde jag icke, men i avvaktan på ljusare tider hyrde jag en liten vinterbonad stuga, som ligger intill min fastighet, och där har jag bott de sista somrarna och även enstaka gånger vintertid. Denna stuga äges av en gammal fru, som ett otal år varit bosatt i Amerika. Då hennes hälsa är skröplig, trodde ingen att hon skulle orka återvända till Sverige, men en mager käring är mer seglivad än en katt. I juni dök hon plötsligt upp i Leksand och sade upp mitt hyreskontrakt till den 1 oktober, då jag alltså måste ge mig av från gården. ... och som vanligt var kassan skral: ”Tillvaron har nu för mig blivit närmast en penningfråga. När jag den 1 juli blev emeritus, sjönk min redan förut blygsamma director musiceslön ned till pensionens dystra siffror, kr. 4.300:--, som nu är min enda fasta inkomst, vilken kommer mig personligen till godo. O. D:s lön går nämligen oavkortad till min förra frus underhåll, och den gratifikation, som i år tilldelats mig från Stim, går likaledes oavkortad till amortering på de lån jag måst taga. Hos Uppsala stadsfogde sover min kronoskatt oroligt i restlängden, ty den bebådade värnskatten kittlar sin äldre broder på fotsulorna.” Han avslutar brevet med att försynt fråga om det kommer att dröja länge innan han kan hoppas att få sälja någon musik till Gehrmans förlag, samt ber

13


om överseende med att brevet blivit så långt: Det är min förbaskade pratsjuka, som tagit överhand igen, samt möjligen också den lätthet jag småningom förvärvat i att spela på skrivmaskinen. Dess svagt klapprande tangenter ha rent automatiskt hoppat upp och ned alltefter de omedvetna impulserna från min överhettade hjärnas orediga tankar, där en skruv tydligen glappar i självkontrollen… Kanske är det också en längtan, ett oemotståndligt behov att för en enda gång få anförtro sin kvidan och sina missgrepp åt den, som man känner vara den mest förstående och deltagande bland vänner. Förlåt därför, att mitt brev blev så långt! Eder tillgivne Hugo Alfvén Rosenborg förstår naturligtvis vinken... Käre D:r. Alfvén, ja, det var ett brev. Hur skulle jag kunna besvara det? Edra egna ord visa, att Ni fullt förstår också en musikförläggares situation. I denna stund är det omöjligt för mig att veta, om mitt förlag kommer att existera om några veckor. (…) Men till hoppet är det ändå nödvändigt att klänga sig. Och i hoppet att det en gång igen skall ljusna, för Eder, för mig, för oss alla, ber jag Eder som

Einar Rosenborg

FOTO: Sveriges pressarkiv, RA

14

förskott på honorar för kommande arbeten ta emot ett belopp av 300 kronor. Det är inte mycket, men det är vad förlaget ännu möjligen kan avvara, och på någon punkt kan väl beloppet vara till nytta, hoppas jag. Med de hjärtligaste önskningar för julen och för det kommande året är jag Eder tillgivne Einar Rosenborg

1940-talet Den 19 maj 1940 nämner Alfvén från Tibble - bara för säkerhets skull - att han även framgent kommer att vara Gehermans trogen: Käre Direktör Rosenborg! Det har tydligen rådt ett bedrövligt missförstånd från min sida beträffande affärsförbindelsen denna vinter med Gehrmans Musikförlag. I Edra brev av den 2 september, 5 oktober och 19 december tyckte jag mig utläsa en underförstådd önskan, att jag på grund av kristiden tills vidare icke måtte erbjuda Eder några nya manuskript. Jag vill även minnas, att jag med anledning härav någon gång på förvintern meddelade Eder, att jag icke skulle sända Eder någon ny musik förrän Ni själv framställde en önskan därom. Då ingen dylik framställning kommit mig tillhanda, har jag följaktligen under denna tid känt mig vara portförbjuden till Edert förlag. Det har vållat mig stor sorg,

emedan samarbetet med Eder har varit en starkt lysande ljuspunkt i mitt liv. Genom ovannämnda inställning korn jag också aldrig på den tanken, att förskottet kunde innebära en förpliktelse för mig att i första hand erbjuda Eder mina nya arbeten, vilket, enligt min uppfattning av situationen, på Eder måste ha gjort intryck av efterhängsenhet. Hade jag då vetat vad jag nu vet, skulle jag självfallet icke ha vändt mig till något annat musikförlag – i varje fall icke förrän jag från Eder fått avböjande svar på en förut gjord hemställan om inköp. Emellertid är jag nu innerligt glad över meddelandet, att Ni hela den gångna vintern och våren räknat med förstahandserbjudanden från min sida, och jag kommer nu att betrakta det som en given sak, att allt vad jag hädanefter komponerar skall först gå till Gehrmans Musikförlag. Rosenborg skriver senare med anledning av en inskickat komposition: Käre Doktor Alfvén! Den romans till ord av Jarl Hemmer, som Ni skickat mig är helt enkelt strålande tycker jag. Jag önskar gärna ge ut den. (…) Får jag föreslå ett liknande arrangemang i honorarfrågan som beträffande ”Kosack-vaggvisa”, det vill säga att ett honorar av 300 kronor går i avräkning på erhållet förskott och att förlaget, om Doktor Alfven så önskar, lämnar ett nytt förskott av samma storleksordning? Forts. på sid 20

Olof Einar Rosenborg, född i Gävle 26 oktober 1882, rapporterade som ung journalist på DN från överläggningarna i Karlstad om unionsupplösningen 1905. Hans stora kulturintresse resulterade bland annat i skönlitterära verk och ett kasperspel uppfört på Dramatens lilla scen år 1922. Rosenborg blev 1928 litterär chef och vice vd på Åhlén & Åkerlunds förlag, och när företaget sedan såldes till Bonniers bildade Rosenborg ett bolag vilket inköpte Carl Gehrmans musikförlag.

som ”en biktfader, för vilken jag spontant har drivits att framlägga såväl mina glädjeämnen som mina sorger och bekymmer”.

Till sitt förlag knöt Rosenborg unga tonsättare som Lars-Erik Larsson och Dag Wirén, men han utökade även populärmusikutgivningen och översatte under 16 olika pseudonymer mer än 200 schlagertexter.

Läs Björn Englunds artikel i Svenskt biografiskt lexikon på

Mellan Rosenborg och Hugo Alfvén uppstod en varm vänskap, dokumenterad i en omfattande korrespondens. Hugo Alfvén betecknar i sina memoarer Rosenborg

Alfvéniana 3 - 4 2014

Einar Rosenborg beskrevs som lågmäld och tillbakadragen men ändå drivande och effektiv, och vid sidan av sin yrkesverksamhet hade han en mängd förtroendeuppdrag som t.ex. ordförande i Svenska musikförläggareföreningen och styrelseledamot i STIM. Einar Rosenborg avled den 1 december 1960.

http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6914


Alfvénsällskapets årsmöte 2014 Text: Curt Carlsson Foto: Anders Hanser

Hugo Alfvénsällskapets årsmöte gick av stapeln den 24 maj 2014 i styrelseledamoten Anders Hansers vackra vindsvåning på Valhallavägen i Stockholm. Vid årsmötesförhandlingarna omvaldes samtliga styrelsemedlemmar, inklusive ordföranden. Årsavgiften för 2015 fastställdes att vara oförändrad: 200:- för enskild medlem och 300:- för institution, samt 10 x 200:för ständig medlem. Till valberedning utsågs Cecilia Gyllang (omval) och Monica Lindström (nyval). I anslutning till årsmötet framförde sopranen Agnes Auer tillsammans med pianisten Joakim Andersson några sånger av Alfvén: ”Så tag mitt hjärta”, ”Skogen sover”, ”Taltrasten”, Aftonen” och ”Jag längtar dig”. Dessutom spelade Joakim Andersson ”En Längtans vals” av dalkarlen Oskar Lindberg och ett eget stycke ”Irrbloss”.

Curt Carlsson ledde årsmötesförhandlingarna på stående fot.

Agnes Auer har framträtt vid flera konserter i olika Stockholmskyrkor och hon började vid operahögskolan i Oslo till hösten, där hon bl.a. skall sjunga Paminas roll i skolans uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Bägge har för övrigt studerat vid Musikhögskolan i Stockholm. Joakim Anderssson är nyligen nyutexaminerad diplomorganist och har just tillträtt organisttjänsten i Staffans kyrka i Gävle. Han har också framträtt som kompositör vid flera konserter med såväl orgelsom kammarmusikverk. I våras uruppfördes hans Johannespassion i Jacobs kyrka i Stockholm. De bägge tilldelades Hugo Alfvénsällskapets stipendium till unga musiker med tillhörande diplom. Curt Carlsson

Agnes Auer

Stipendiaterna Joakim Andersson och Agnes Auer

www.alfvensallskapet.se

15


Alfvén på studieresa...

Å

ren 1901 och 1902 företog Hugo Alfvén studirersor vilka förde honom till bland annat Berlin, Dresden, Milano och Rom. Han hade fått Musikaliska Akademiens Jenny Lindstipendium och inlämnade till Akademien två reseberättelser där han beskriver sina upplevelser och intryck av det europeiska musiklivet. Som framgår tyckte han inte om Wagner, medan däremot Richard Strauss föll honom mera i smaken. Breven är bevarade som bilagor till KMA:s protokoll och återges här med Alfvéns stavning. Reseberättelse till Kungl. Musikaliska Akademien.

S

edan jag i medio af april förliden vår lyft första kvartalet af det mig tilldelade Jenny Lindska stipendiet, reste jag oförtöfvadt (=utan dröjsmål) till Berlin. Min önskan var att studera Wagners senare skapelser, och därtill gavs rikligt tillfälle då trilogien upprepade gånger gafs under min vistelse i Berlin. Men vilken kan väl, utan att tröttna, sitta kväll efter kväll och åhöra dessa långa recitativ och dialoger, där ofta spörsmål afhandlas, som synes mig hafva föga eller intet som kan ge anledning uttrycka dem i musikalisk form: rena filosofiska frågor, abstrakta tankehypoteser och sofisterier, m. m. Dessa ställen förefalla mig äfven som de torraste i det musikaliska uttrycket, då de i allmänhet omsättas i betydelselösa orkesterrullader och godtköps-smånoter. Och dssa långa akter utan större musikaliska konstraster – monologer, duetter, trior, kvartetter och arior äro borttagna – kunna näppeligen undgå att verka monotont. Musiken skall vara med för att förstärka ordets verkan, men får ej visa sig i hela sin tjusande prakt i all sin omvekslande skönhet; den måste stympas en bit här, en där, för att göra uttrycket mer sant, mer lefvande! Allt är koncentrerat i 16

orkestern, hela aftonen är blott orkesterafton; men hur stor mästare Wagner än är i sin bestickande orkesterkolorit och i sin harmoniska prakt, och hur mycket glans och mångfald han än må ge sina idéer, vill man dock på teatern äfven höra annat än endast orkester! Hvar är sångens plastiskt formade cantilena och hvar är scenens a och o – den oeftergifliga fordran, som tycks ligga som en nödvändighet, en naturlag i människan: att teatern bör och kan endast vara teater och intet annat – den dramatiska handlingen, lifvet, rörelsen! Ju mer jag fördjupade mig i denna musik, desto starkare trängde sig på mig den tanken, att Wagners konst ej är en sund och organisk utveckling af den stora allmänmänskliga konst, som de klassiska mästarne skänkt oss, och förde ytterst till den tanken att Wagner ej är en skärseld, som är nödvändig att genomgå för framtidens komponister. Detta är måhända ett ensidigt bedömmande af Wagner, som ju nådde sin storhet genom sin kolossala förmåga att sammanslå så många konstarter till en enda stor helhetsverka, men hvad jag härmed vill betona är endast, att alttid någon av konsterna blir tillbakasatt och lidande, då så många svårförenliga element skola sammanprässas till ett. Det gör, att hans senare alster ej verka så förlösande och befriande på sinnet, som hans yngre och fullblodigare. Så var mitt intryck i våras, som jag naturligtvis blott vill stå för tills vidare. Gärna hade jag velat Alfvéniana 3 - 4 2014

ingå djupare i ämnet för att mer utredande motivera mina uttalanden, men skulle därmed antagligen gå utom ramen för en reseberättelse. ---------Under det första kvartalets månader fullbordade jag skissen till ’Klockorna’, en dikt för barytonsolo och orkester, instrumenterade stycket samt renskref partituret. Utarbetade så fyrhändigt klavérutdrag till min D-dur symfoni och renskref ett nytt, något omarbetat partitur till nyårskantaten. I början på juni tynade operasäsongen i Berlin af och ersattes af engelsk operett, som gjorde sitt inträde på Opernhaus. Jag reste då till Frankfurt am Main, Heidelberg, Mannheim, Mainz och Cöln, för att få en liten öfverblick öfver dessa städers konstskatter. Hade ämnat fortsätta från Cöln till Paris, men som min ekonomi blifvit under all kritik, måste jag vända åter till det billiga Berlin. Begagnade mig så af Akademiens godhetsfulla tillåtelse att låta mig få tillbringa sommarmånaderna i Sverge och reste hem i begynnelsen av juli. Hela sommaren upptogs af korrekturläsning till symfonien, hvilen firma Schott’s Söhne köpt på våren. Ämnade resa ut tidigt på hösten, men kvarhölls af begäret att få öfvervara uppförandet af ’Klockorna’. Som det ju är af största vigt för en komponists utveckling att få höra resultatet af sitt arbete vid skrifbordet och i all synnerhet då det gäller orkestral musik, hvilken han ytterst sällan blir i tillfälle att få höra, ber jag vördsammast Akademien öfverse med, att jag något missbrukade den mig gifna permessen. Reste alltså ut igen först i midten af november. Hade ett stort verk för soli, kör och orkester att fullborda och för att erhålla nödigt lugn, slog jag mig ned vid Klampenborg, straks


utanför Köpenhamn. Verket blef omfångsrikare än jag ursprungligen tänkt, erfordrade längre tid än jag beräknat, och då jag sedan förra våren egde en bestämd erfarenhet om svårigheten i att ostörd kunna arbeta i ett musikcentrum, vågade jag ej lemna platsen förr än kompositionen var i det närmaste färdiginstrumenterad. Från början af februari var arbetet dessutom mycket försvåradt genom ett synnerligen plågsamt ekzem, hvliket tilltog så, att jag i midten af mars måste undergå operation vid lunds lasarett, där jag efter genomgången operation vårdades en half månad. Lemnade Köpenhamn de första dagarna i april och reste direkt till Rom. Under resan förlorade jag, genom en stationskarls slarf, resväskan, i hvilken jag hade alla mina manuskript, partiturer och öfriga noter, men återfann den tack vare telegrafen, efter ett dygn. Det dygnets ångest vållade mig ett par nervattacker, på grund af hvilka läkaren förbjudit mig allt forcerat arbete under närmaste tiden. Har därför ej hunnt renskriva körverket i så god tid, att det varit mig möjligt få sända det till Akademien inom föreskrifven dag, för hvilket jag åberopar medföljande läkarintyg. Hoppas dock kunna sända det inom fjorton dagar. Med uttalande till Akademien af min djupt kända tacksamhet för allt stort och härligt af konst och kult jag genom Akademiens välvilja fått njuta detta år, anhåller jag vördsammast, därvid åberopande det ovannämnda körverket ’Herrens Bön’ samt den, den 17 nov. 1900 å Kungl. Teatern i Stockholm uppförda kompositionen ’Klockorna’, att det mig tilldelade Jenny Lindska stipendiet allt fortfarande måtte komma mig till del. Roma 8/5 1901 Hugo Alfvén

Till Kungliga Musikaliska Akademien.

B

Reseberättelse.

egynnande andra årets stipendieresa, lemnade jag sistlidne höst Stockholm med Berlin som närmaste mål. Fick där tllfälle höra SaintSëains opera ’Samson och Dalila’, hvilket verk tilltalade mig genom den klassiskt utmäjslade och nobla kontrapunktiken – särsikt i körsatserna, som förlänade stycket en utmärkt hållning. Musken i öfrigt föreföll mig alltigenom mättad af välljud och elegans, så som det anstår en äkta fransman. Om den andliga behållningen är dock ej mycket att säga, då hvarken komponist eller librettoförfattare visat sig mäktiga att förläna de uppträdande personerna högre grad af psykologiskt intresse. Från Berlin styrde jag kosan till Dresden. Som jag, genom direktionens vid kungl. Teaterns utomordentliga älskvärdhet, hade så godt som oinskränkt tillgång till fribiljetter (af hvilket jag äfven flitigt begagnade mig), skänkte mig mina månader därstädes den rikaste behållning. På tal om teater kan jag ej tillbakahålla en åsigt som jag ständigt förfäktat gent emot s. k. musikmänniskors förkärlek för ”hyllan”: att sitter man på teater och vill ha illusion av teater eller drama, måste man sitta på parkett eller första raden, så att ej det eljest falska perspektivet vrider ögonen på sned och man i fågelperspektiv ser dramat utveckla sig. Man lefver lifvet bland människorna, inte öfver dem, som fåglarna och framkallar man händelserna i inbillningen, ser man dem passera med samma logik och enligt samma lagar, som ligga till grund för det verkliga lifvet. Bland nyheter som framfördes, minnes jag särksilt Sidings ’Rondo www.alfvensallskapet.se

infinito’, op. 52 för orkester, hvilket spelades på en symfonikonsert, dirigerad av den utmärkte dirigentvirtuosen Schuch. Kompositionen var påverkad af ’Mästersångarna’ och ’Valkyrian’ samt mottogs mycket kyligt af publik och press. Vidare en symfoni, orkester och kör, af operadirektören Mahler från Wien. Hans orkester innehöll flera nyheter för mig. Begagnande, om jag ej mins orätt, fjorton trumpeter, hvilka delvis, med horn och basuner, bildade en grupp bakom scenen. Ett nytt orkesterljud frambringade han äfven genom att låta kvistar slås mot ett bräde. Den effekten syntes mig ej synnerligen stor, men en utomordendtlig verkan ernådde han genom att låta basarna, stödda av kontrafagotten, sjunga ända ner till djupa B. Symfonien räckte i en timme och trettiofem minuter. Blef hänsynslöst nedgjord i pressen, såsom varande ytlig och intresselös, hvilket den äfven möjligen var. Af operor, som förut varit mig obekanta, gjorde ’Dämoni’ af Rubenstein och ’Manu’ av Paderevski ett föga personligt intryck och det väcker förvåning, att Rubenstein, som åtminstione i detta verk visar sig vara ett stycke under strecket, vågar så hätskt anfalla Wagner som han gjort. Rekordet i fråga om dålig musik slogs dock af en i Dresden bosatt italienare: Crescenzo Buongiorno. Libretton var äfven otroligt dum. Det hela kallades ’Das Mädchenberg’. Ett öfvervägande gott intryck gjorde Massenets ’Werther’ genom sin utomordentligt sköna lyrik och varma, sunda orkesterklang. Man blir ömhjärtad af all denna smältande, veka och snyftande musik och man lemnar salongen nästan med gråten i halsen. Hörde äfven ’Rienzi’, antagligen den äldsta af Wagners operor, som numer går öfver scenen. I denna stilförbistring af tysk, fransk och italiensk musik och centnertunga instrumentation, har man svårt att ana den blifvande reformatorn. 17


Af de yngre komponisterna intager Richard Strauss, eligt min öfvertygelse, främsta platsen. Alltsedan Wagners död har den tyska musikens ocean nästan endast varit upprörd af, vad en sjöman skulle kalla, dödsjö: dyningar efter stormen. Ingen ny fläkt har vågat eller kunnat sätta fräsande fradga på en vågkam, piska havet till skum. De tyske äldste äro nu så långt komne, att de säga Wagner blef en välsignelse för sitt land, för den tyska konsten. De tyske yngste däremot hafva nu kommit så långt, att de anse Wagner börjar trycka som en förbannelse, ty sedan Wagners död har tills nu den trånga porten till den musikaliska konstens himmel hetat: Rickard Wagner. Endast i och genom honom går vägen till frälsning, befrielse, endast genom honom och hans teorier. Men det unga släktet har börjat affalla! Krafven på plats för hvarje skapande individ har blifvit allt starkare och mästarens auktoritet har begynt vackla. Ingen ung tror längre på sanningen af att musikens ingående i ’das Gesamtkunstwerk’ är det enda som återstår af utveckling och framtid för denna konstart – hvilket ju i stället vore dess undergång. Tvärtom tycker man sig allt klarare se, att musikens framtid och ensamma utveckling ligger i att endast vara musik och, rörande sig inom sina egna, naturliga gränser vara den skapande personlighetens klaraste, trogna spegel, dess förlösare och befriare. Framtidens musik tycks äfven i formellt hänseende vilja bryta med det gamla så till vida, att dess form söker väksa ut rent organiskt, nödvändigt ur det programm eller den musikaliska idé, hvilkens omhölje den skall vara, utveckla sig med samma järnhårda nödvändighet och mångfald ur sin grundtankes enhet som ödet utvecklar och mångfaldigar den mänskliga karakteren. Mindre arkitektonisk stelhet, mera lefvande, skälfvande lif. Af dessa tyska banbrytare synes mig, som sagt, Richard Strauss vara 18

den mest betydande och han var äfven den förste, som bröt in på nya vägar, frigörande sig helt och hållet från de klassiska formerna och, efter bästa förmåga, äfven från Wagner. Hörde i Dresden hans opera ’Feuersnot’. Det var ett stycke, så kompliceradt, så fullt af intressanta detaljer både i orkestralt, harmoniskt och kontrapunktiskt afseende, därtill så oroligt och nervöst i hela sin

sina partier, hvartill nog de ofta våldsamma harmonsika brytningarna äro orsak. Strauss är en mycket spekulativt anlagd och orolig natur. Besitter en aldrig hvilande uppfinning och under sin jagt efter nya värden, synes han migstundom taga miste på det sköna och det fula – åtminstone efter nutida värdesättning. Men ingen kan ju svara för framtidens!

En stor och mjuk röst, dock en utan något af den råhet och brist på ädelhet, som en tysk mansröst sällan är fri från. Det sköna ölet och surkålen! anläggning, att jag ej vid detta första åhörande mäktade få ett helgjutet intryck af detsamma. Bevistade sedermera dess uppförande ytterligare fyra gånger och totalintrycket blef ungefär föjande. Teksten, af Wolzogen, synes mig tämligen rå och simpel, för att ej säga cynisk och tillkommen för att gifva Strauss tillfälle få proklamera sin antagonism till Wagner och samtidigt utkräfva hämnd på münchnerborna, af hvilka Strauss anser sig ha blifvit underskattad. Till denna libretto har Strauss skrifvit en delvis härlig, delvis, jag skulle nästan vilja säga, plottrig musik. Det tematiska arbetet är beundransvärdt och motiven spinner han ut med en mångfald och uppfinningsrikedom, som förtjäna allt beröm. Hans orkesterteknik är oerhörd och han besitter en styrka i uttryckets klargörande, som öfvergår allt jag hittills hört. Å andra sidan öfverklastar han stundom, äfven temligen obetydande motiv med hela störtfloder af tirader och prydnadsfigurer, hvilka äro till stort hinder vid öfverblickandet af det hela och som stundtals dränka allt i ett kacklande instrumentlarm. Eget är äfven hur styfmoderligt han behandlar rösten. De takter, som rymma en sångbar melodi, äro lätt räknade. I öfvrigt tvingas de sjungande att quasirecitera Alfvéniana 3 - 4 2014

Bevistade äfven en StrausliederAbend, som gafs af Ludvig Wüllner och komponisten. Wüllner visade sig vara en intelligent sångare, som framför allt söker framhäfva komponistens grundsträmning, demonstrera dess hjärtnerver för åhöraren. En stor och mjuk röst, dock en utan något af den råhet och brist på ädelhet, som en tysk mansröst sällan är fri från. Det sköna ölet och surkålen! Strauss tycktes mig ej ega samma begåfning för visan, som för sin orkester och de flesta sångerna voro äfven orkestralt tänkta, med hänsynslöst svårt ackompagnement. Brutala harmoniska volter på melodiens bekostnad, som därigenom sönderskäres i små bitar. Ibland vinner han dock just därigenom en gripande verkan, särskildt i våldsamma och hatiska utbrott, som t. eks. i ”der Arbeitsmann”. Från Dresden reste jag ånyo till Berlin för att åter höra Wagners trilogi samt ’Tristan’. Mina intryck från förra året förblef oförändradt; dock tjusade Wagner nu kanske än mer som musiker och mindre som diktare och filosof. I ’Tristans’ regin förekommer saker, som oantastade fingo passera, trots att de inneburo den mest löjeväckande orimlighet.


Man tänke sig första akten, där Tristan står i akterstäfven af skeppet och oafbrutet, under hela tiden, håller rodret dikt styrbord för att ha nöjet att stå midt i skeppet. Jag höll till slut på att gripas af svindel, då jag visste att fartyget ovillkorligen hela tiden måste dansa rundt i cirkel babord hän, så som det styrdes! Och i slutet af akten när man åter ser akterskeppet, står en annan rorgängare där och – äfven han håller rodret dikt styrbord. Likaså i sista akten, där solljuset tänkes lysa in från venster och kastar stark dager öfver halfva borgmuren. Solen sjunker, det lider mot dess nedgång och hvad händer! Jo, den rosiga aftonsolen strålar in från höger, medan den stora fonden med borgväggen fortfarande visade sin målade yta med hälften slagskugga och den andra hälften med från venster tänkt belysning. Kan väl detta gifva illussion och är detta den pietet för verklighetsstämning och sanning hvarpå Wagner höll så strängt! Besökte flera af de symfonikonserter, som Strauss gaf med Berliner Tonkunstler-Orchester och hvilka hade till syfte att framföra hufvudsakligen lefvande tyska komponisters alster. Hörde tonverk af Leo Blech, P. Ertel, O. Meizel, Georg Schumann m fl. Strauss fick uppbära klander för att han framförde mest medelmåttlig musik. Många voro kufvade av Wagners harmoniska egendomligheter och orkestrala läggning, men hos många fann jag allvarliga sträfvanden efter frigörelse och själfständighet. Ett bjärt undantag bildade dock Meizels Pianokonsert. Den var ej påverkad af någon, allrsa minst af komponisten själf. I slutet af mars ställde jag kosan till Italien. Ack, hvilka andetag af glädje och befrielse drog jag ej då tåget rullade utför sydtyrolen och örat uppfångade de första ljuden af italienska språket. Att åter komma bland dessa människor, med sina magra, nervösa och uttrycksfulla ansigten, sina patetiska gester och

musikaliska tonfall! Att åter få höra en stämma som skälfvde utom scenen, en strupe, som hade sång i sig, åh, hur härligt var ej allt detta! Detta var lifvet, det lefvande lifvet med vår och rosor! Vistades i Rom och Napoli med omgifvningar, reste rundt hela Sicilien och så tillbaka till Rom. Hade i Palermo nöjet höra Faust och fick då ett det otvetydigaste vittnesbörd om italienarens smak för starka effekter. I slutet af trädgårdsscenen, då Faust springer fram till den i det månbelysta fönstret svärmande flickan och sluter henne i sina armar, låter Gounod, som bekant, orkestern bryta ut i skiraste och vekaste erotiska jubel. Detta fann kapellmästaren tydligen för magstarkt, så att han lät på det omtalade stället en stark man slå en förskräcklig hvirvel på Tamtam, samtidigt med att ett ilsket rödt sken kastades på Mefistofeles’ röda drägt och grinande satfysionomi. Verkan var gruflig! Jag har aldrig, hvarken förr eller senare, känt sådana rysningar kila upp och ner efter ryggraden. I Rom hörde jag Puccinis stora opera ’Tosca’. Det var ett ypperligt verk och framfördes af de sjungande på ett sätt, som är höjt öfver allt beröm. Man häpnar öfver italienarens förmåga att forma sångbara cantilenor, hvilka, utan att fördunkla uttryckets klarhet och sanning, städse låta stämman göra sig gällande i hela sin glans. Och hvad skall väl en sångare göra på scenen om ej föst och främst sjunga? Att hvarken tala eller sjunga – och ettdera af detta är nödvändigt för att röstens skönhet skall kunna göra sig gällande, då tal och sång äro dess enda konstnärliga uttrycksmedel – utan förblifva midt emellan, framkallar alltid en känsla af oskönhet, onatur och brist på behag. Puccini framstår för mig som Italiens nu lefvande förnämste www.alfvensallskapet.se

tonsättare. Något för honom egendomligt är, att han anser kvintföljden lika berättigad som kvartföljden, då den uppträder under samma betingelser som den sistnämnda, och kanske har han rätt! En omläggning af kvarten i oktaven bör ej förändra dess karakter mer än t. eks. terzens omläggning till sext, fast mången af traditionens helg vill opponera sig däremot. I Napoli bevistade jag premieren af kapellmästaren Mascheronis opera ’Lorenza’, hvilket jag saklöst kunnat undvara. Stycket var dock skrifvet med mycken bravur och framfördes af utmärkta artister, hvadan det hade en glänsande framgång och den djupt rörde tonsättaren framkallades otaliga gånger af den frenetiskt skränande publiken. Mascagnis ’Iris’ fann jag bättre än jag, på grund af dess nästan öfverallt gjorda fiasco, vågat hoppas, fast den ej har den sundhet och flammande lyriska skönhet som Cavalleria Rusticana. För öfrigt hade italien ej mycket af musik att bjuda, men för ögat dess mer! De oerhörda konstskatterna och den sublima naturen och dess verkan på det skönhetstörstande sinnet äro för väl kända och för mycket omskrifna, för att jag skulle behöfva närmare uppehålla mig vid studiet däraf och de intryck jag mottog. Då jag i mitten af juni lemnade italien, hade jag en otvetydig känsla af, att de månader jag tillbringade därstädes skänkt mig kanske mer af stor, förnäm konst och djupare uppenbarat hela vidden af den utsökta formens betydelse för konstverkets ädelhet och förståelse, än föregående vinterns vistelse i det prosaiska Tyskland. Den döda saisonen ämnar jag tillbringa i de norska bärgstrakterna under arbete på en komposition för orkester, som jag hoppas hinna fullborda under höstens lopp. Trondhjem 15 juli 1902 Hugo Alfvén 19


Forts. från sid 14

I december 1943 ondgör sig Alfvén över en mindre lyckad notskrift: Tibble, Leksand 14/12 1943. Käre vän! I dag sänder jag korrekturet till ”I kejsar Ferdinands slottskapell”. Vet Du, dessa tre korr ur sviten ”Gustav II Adolf” är bland det mest påfrestande jag varit med om i den vägen. (...) Därtill är det otillbörligt mycket fel i skriften i förhållande till min tydliga, ja, jag kan säga precisionsartade piktur, som jag utbildat inte minst med hänsyn till notstickarens eller textarens krävande arbete. Själva noterna äro bra och lagom stora, men de textade orden äro för små och petiga, mycket svåra att i hastigheten uppfatta av den spelande. Det ser ut som om en fluga med diarré krupit över papperet. Dylik skrift brukar vara kännetecknande för kvinnliga nottextare. (...) Med hjärtlig hälsning från dagens Jeremias Din tillgivne Hugo Alfvén Den 22/7 1945 tackar Alfvén för ett välkommet förskott, och passar på att avge en bredsida mot dirigenten Nils Grevillius som stressat igenom Alfvéns ”Breitenfelt”, och detta dessutom i radio: 22/7 1945. Käre vän! Den vanliga inledningen på mina brev till Dig brukar vara ett rökoffer på tacksamhetens altare. Så är det även denna gång. Jag tackar för Ditt generösa. förskott på kommande honorar och för Din hjärtegoda önskan, att det skall förlänga min hustrus hälsokur. (...) Den 31 januari skall jag dirigera. en konsert i musikbushålan Göteborg, där jag har mina giftigaste och naturliga fiender i Julius Rabe, 20

Gösta Nystroem och några av deras själafränder. Tor Mann kallade dem en gång i ett inspirerat ögonblick ”spaltbusar”, och ett sannare ord är aldrig uttalat. För några dagar sedan hörde jag i radion Nils Grevillius’ grammofoninspelning av ”Breitenfeld”. Jag satte mig vid apparaten, fylld av glad förväntan, ty Grevillius har bättre än någon annan svensk dirigent förstått min musik och gått in för den med verklig entusiasm och lidelse. Men den här gången fick jag en verklig kalldusch. Vete fan vad som flugit i honom. Han kände ännu mindre än Sixten Eckerberg till det som partituret avser att skildra. Den inledande koralen gjordes bra, men sedan blev det kaos i Beckomberga. När trumpeterna satte in vid drabbningens begynnelse - där jag skrivit tempobeteckningen ”Allegro moderato - smällde han till med presto-tempo. Detta rasande tempo gjorde att hästarnas tunga galopp suddades bort, träblåsarnas figurer fuskades bort i ett oartikulerat flåsande, den ytterst skarpt markerade rytmen - som måste komma knivskarpt fram i takterna efter siffra 9, 13, 23 och 27 - blev rena hafset, och mellansatsen: ”Meno mosso” förvandlade han till ett Adagio, som alldeles bröt sönder helhetsverkan. Denna mellansats är byggd på Elegien, men här (i ”Breitenfeld”) är den blott en minnesbild, som framskymtar för den flämtande, kämpande konungen. och det är något helt annat. Och när repetitionsdelen börjar med mina 112 slag, slog Grevillius 200 slag, det högsta tal, som min metronom har. Mera oförstått och förvanskat har väl aldrig ett musikstycke blivit utfört. Och det värsta är att denna tolkning sitter fast på en grammofonskiva för all framtid. Jag vet ingen annan råd än att skriva till Radiotjänst och förbjuda skivans (eller skivornas) användning för framtiden och att be att själv vid lämpligt tillfälle få spela in stycket. Denna Grevillius’ mani under senare år att i strid mot tonsättarens uttryckliga föreskrift taga ospelbara tempi, torde kanske bero på en Alfvéniana 3 - 4 2014

tilltagande senilitet. Sådan var han inte tidigare. Med hjärtlig hälsning Din tillgivne Hugo Alfvén Förlåt min pratsjuka och slarviga språkbehandling, men det går så, när det hettar i vanligen lugna nerver. Ett brev den 5 november 1947 inleder Alfvén ”Käre vän!” och fortsätter med anledning av ett förslag till strykningar i en planerad körantologi: Till svar på Din vänliga skrivelse den 24 oktober får jag meddela, att de strykningar av körsånger, som Du å Förlagets vägnar gjort för att komma ned i ett ekonomiskt lämpligt sidantal, har jag självfallet ingenting att invända mot. (...) Du talar om ersättningsfrågan. Jag är skyldig Gehrmans ett betydande förskottsbelopp. Drag av några kronor på det så är saken klar.” I början av 1949 är det skatterna och politikerna som är på tapeten: 3/3 1949 Käre vän! Hjärtligt tack för honoraret och för kontrakten, som jag här återsänder samman med två tidningsklipp. Din förtvivlan över skattesedeln delas säkert av alla. dem här landet, som har den tydligen orättvisa förmånen att leva en eller några millimeter över e x i s t e n s m i n i m u m . Genom det nuvarande skattesystemet skall alla medborgare – oavsett begåvning, kunskaper, initiativkraft och järnhård flit - pressas ned på detta minimum, så att man nätt och jämt kan leva, men inte heller mera. Likhet för alla! Den dumma, svaga, lata och okunniga smäller nu lika högt som de för landet värdefullaste medborgarna. Landet styres av det till numerären största partiet, det som har största antalet fårskallar. Den fåtaliga intelligensen skall likriktas och tvångsstyras av en regering, som består huvudsakligen av medelmåttor eller uppkomlingar, vilkas främsta syfte är att ekonomiskt utsuga dem, som icke hör till deras parti. Och skattesedeln är


rövarevapnet. Och där bakom lurar exekutionsbetjänterna med utmätning. Förr var det kniven, pistolen och karbinen som avgjorde frågan. Det är enda skillnaden.

1950-talet Ett av de mest personliga breven från Rosenborg är daterat den 13 maj 1950: Käre vän, tack för Ditt vänliga kort! Jag förstår, att Du många gånger kunnat tycka, att memoarskrivandet legat som ett stenblock i Din väg och skymt det mål, som för Dig är det väsentliga. Men sannerligen om Du har någon anledning att ångra, att Du tog itu med den nu snart fullbordade uppgiften. Memoarerna betecknar en insats, som under inga omständigheter kan önskas ogjord. De lika väl som Din musik är en konstnärlig personlighetsmanifestation. Avundsvärt att ha genomfört den vid Dina år! På den här kanten har vi haft det åtskilligt krassligt. Min hustru går egentligen sedan månader och väntar på ett ledigt rum på Karolinska Sjukhuset, där hon skulle få blodtransfusion m. m.. Nu har hon gett upp och får nöja sig med leverpreparat - och vitamininjektioner hos läkaren till vilken verkan återstår att se. Själv har jag haft ett påkostande njurstensanfall men klarat mig undan kirurgens kniv, och det är jag glad för. Han avslutar med att nämna att Vallflickans dans blivit uppskattad i England: Den har blivit ett populärt stycke i engelsk radio. En av mina medarbetare, som nyss varit i London, rapporterar, att den bara i år blivit uppförd mer än ett dussin gånger i engelsk radio. Det är väl fint! Tusen hälsningar, Din tillgivne Einar Rosenborg

Den 16 maj 1952 gratulerar och gläder sig Rosenborg: Käre Hugo, först mina hjärtliga lyckönskningar till det glansfulla sätt varpå Du trätt in i Ditt åttionde levnadsår. Mera strålande recensioner än Linköpingstidningarnas kan väl en tonsättare och kördirigent inte önska sig och sin kör. Det gladde mig också att i Handelstidningen läsa ett förnuftigt ord av Björn Johansson, Jag tycker annars att han med förkärlek exellerar i pekoralistisk och mot det utom-göteborgska smågrinig bombasm. Den 9 september samma år berättar han om en båtfärd han och hustrun gjort: Käre Hugo, under en båtutflykt till Insjön i juli tog Inge från båten närslutna snapshot av Din Tibblegård, sådan den ett ögonblick skymtar vid förbifärden på älven. Tag fotot som en liten hälsning från oss båda till Karin och Dig. Han fortsätter: Jag hör att redaktör Bengt Pleijel anmält ett besök hos Dig. Som Du vet, är han redaktör av “Musikrevy”, en tidskrift som har obestridliga förtjänster. Redaktörskapet sköter han närmast som hobby vid sidan av det arbete han har som tjänsteman hos Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån här. En smula lös i köttet är han kanske, men med mycket älskvärt uppträdande, och jag tror att han har gjort svensk musik en del tjänster i Amerika. (…) Och nu står Karin och Du inför Er italienska resa såvida Ni inte rent av börjat den redan. Sol och glädje önskar vi Er på färden, och det är närmare besett en ganska egoistisk önskan, eftersom vi själva följer efter med våra två döttrar bara någon vecka senare. Lycka till! I ett brev till Rosenborg från den 28/11 1952 uttrycker Alfvén sina bekymmer om notmaterialet till den andra symfonin, i vilken det finns några feltryck. Det är ett problem som han nu önskar ska få sin lösning innan det är för sent: www.alfvensallskapet.se

Under de gångna åren har jag med stigande bitterhet tänkt på denna symfonis tragiska öde, och naturligt är att jag, innan jag nu snart går bort, söker göra ett sista försök att rädda den från förintelse. Sedan är det för sent. Rosenborg beskriver i ett långt brev av den 3 december samma år de rent rättsliga svårigheter som föreligger, men skissar också på ett förslag till lösning och avslutar: Här snöslaskar idag, det är vått och ruggigt. Jag hoppas Ni har högre och renare luft i Leksand, skulle det också vara några grader kallare där än här. Både Du och Karin är hjärtligt hälsade av Inge och Din tillgivne Einar Rosenborg Alfvén ger i ett brev 1953 en inblick i livet som firad tonsättare, men berättar också om mörkare stunder: Tibble, Leksand den 16 april 1953. Käre Einar! Samtidigt med detta brev sänder jag Dig min slutbehandling av ”Vallvisan”, som tyvärr flera år har fått slumra på en nothylla. Det var en ljusare mellanperiod, som jag skulle lägga in, men jag lyckades inte finna någon lämplig. För kort tid sedan fick jag dock en lycklig ingivelse: jag kom att tänka på den vallhornslåt, som förekommer i min sång för blandad kör, ”Aftonen”. Den är som klippt och skuren för denna ljusa, kontrasterande period, där valthornet kommer att ge en illusorisk verkan av näverluren. Nu låter jag vallflickan drömmande nynna sitt lockrop (...) Sent i går kväll återkom jag från Göteborg, där jag varit i fyra dagar för att åhöra repetitionerna och konserten, som Garaguli höll i tisdags, då min femte symfoni spelades. Det var för mig utomordentligt nyttiga timmar, då jag i lugn och ro på nytt fick leva in i styckets formuppbyggnad, motivens behandling och den instrumentala vävnaden. Jag kom spontant till den uppfattningen, att detta är både den bästa och mest personliga musik jag har skrivit, om jag undantar 21


finalen. Den skrevs förra vårvintern, då jag genomled den svåraste depressionsperiod, som jag någonsin haft. Jag hade bestämt, att den satsen skulle alltigenom gå i det ljusaste dur, men inspirationens källsprång hade stoppats igen av Karins plågor och nattliga gråt, som då fick fritt utlopp, när hon trodde att jag sov. Men jag sov inte alls, och genom den tunna väggen upplevde jag hela hennes inferno. Vem kan då skriva solig, ljusdränkt musik? Men satsen måste skrivas, och skriven blev den - men endast på r u t i n. Formen kunde jag klara och den instrumentala dräkten… men den levande anden och hjärtats jublande sång uteblev. Dem går inte att k o m m e n d e r a fram, ty de lyder endast sina egna, sällsamma lagar. Nu har Karins tillstånd blivit betydligt bättre, plågorna har minskat, ljuset och sommarens värme är i antågande, och det käns som om källsprången börjar porla på nytt. Det bebådar en ny final under senvåren och försommaren. En kraftig injektion var det också, när göteborgs-orkestern under de långvariga ovationerna gav touche, inte en utan två skilda gånger, vilket aldrig har händt mig förr. Den första kom i anslutning till det tal, som Orkesterföreningens ordförande höll, då han överlämnade blommor, men den andra - för mig värdefullaste - den kom spontant från orkestern själv, när jag för fjärde gången måste stiga fram till dirigentpulten för att tacka. För tonsättaren är orkestermusikerns omdöme det betydelsefullaste - i vilken riktning det än måtte gå. Den 19.11.1954 skriver Alfvén återigen till sin gamle vän. Detta är det sista av de i UUB bevarade breven från Hugo Alfvén till Einar Rosenborg, och denna gång är tonsättaren bland annat i bryderi över om man på något lämpligt sätt kan översätta namnet Johansson…

Käre Einar, Inge och Du har sannerligen ett underligt sätt att sköta konvalescensen: en månads jäktande liv i Tyskland, Frankrike, Holland och Danmark, varunder ni besökt sju städer med deras 22

farliga och ansträngande lockelser -för att inte tala om de krävande affärsuppgörelserna! Inte alls underligt, att ni kände er trötta vid hemkomsten. Beträffande roslagspolkan så drömde jag en natt i slutet på oktober, att jag satt närvarande vid ett jurysammanträde. De för mig främmande herrarna enades om att min polka inte kunde upptagas till bedömning, ty den föll utom tävlingens område. Den förklarades vara en JAZZ, men inte en SCHLAGER, och kunde alltså inte komma i fråga vid en schlagertävling. Så vidt jag minns, berättade jag min dröm för Wilson och skämtade med att jag nog var en sanndrömmare, vilket ju senare också visade sig vara riktigt, om jag undantar ordet ”jazz”. Det gläder mig att Du fortfarande vill förvärva låten, och kontraktet skriver Du precis så som Du finner lämpligt. Lustigt nog har även jag ändrat titeln och varit inne på samma tankebana som Du - två gånger. Första gången döpte jag stycket till ROSLAGSNATT, men ändrade ett par dagar senare till ROSLAGSVÅR… precis Din egen rubrik. Jag har alltemellanåt märkt att vi råkas i själslivets underjordiska värld med var sin sändare och mottagare. Efter låtens refusering tror jag fullt och fast, att den kommer att bli en stor succe, inte blott i Sverige utan även i Tyskland, England och Amerika. Men då kommer det att krävas översättningar, där vissa lokalbetonade ord får fullt motsvariga ord i översättningarna. Jag tänker närmast på det dråpliga ordet ”Johansson”, på vad det säger i detta sammanhang. Att finna ett adekvat namn i främmande språk måtte väl ändå inte vara omöjligt? Jag har en vacklande åsikt om huruvida jag bör ge ut låten under en pseudonym eller under mitt eget namn. Jag står gärna själv för denna präktiga låt, liksom Alf Henrikson står själv för sin ypperliga text. För närvarande lutar jag mest åt det senare alternativet. I går reste Karin till Uppsala på en vecka, så nu får jag leva eremitens liv någon tid. Jag drar mig för hemhjälp i möjligaste mån numera, ty Alfvéniana 3 - 4 2014

priset överstiger mina ekonomiska tillgångar. En snäll, men inkompetent fru kommer två dagar i veckan för att diska, städa och tvätta av några golv. Varje dagsverke kostar kr. 22:50 eller kr. 25.00 - beroende på antalet timmar, halvtimmar eller kvarter. Helst vill hon att också måltiderna - som jag b j u d e r på - skulle räknas som arbetstid. Jag skulle alltså b e t a l a för att få nöjet bjuda henne på föda, plus maten. Då sade jag henne några tänkvärda trots risken att hon genast kanske lämnade mitt hem - det var en verklig avlusning hon fick - men hon log endast lite generat och böjde undan. Förlusten av ”den gamla tidens” tjänsteflicka är vår tids största olycka. Med hjärtligaste hälsningar till Inge Din tillgivne Hugo Alfvén Korrespondensen mellan Alfvén och Rosenborg pågår från 1936 och framåt. Eftersom skillnaden i antal mellan de på Uppsala universitetsbibliotek bevarade breven är så stor (tio från Alfvén och trettiosex från Rosenborg), så kan man kanske gissa att det i Gehrmans gömmor finns ytterligare Alfvénbrev. Tack till Kia Hedell vid Uppsala universitetsbibliotek och Kicki Fryklöf på Gehrmans Musikförlag för värdefull hjälp med att leta fram breven.

Jörgen Grundström


Alfvén i Konserthuset! Svenska orkestersånger Torsdag 4 december 2014 kl 18:00  Stora salen KUNGLIGA FILHARMONIKERNA Dirigent Tobias Ringborg Karl-Magnus Fredriksson, baryton

Program: Whelm Stenhammar: 

I skogen Lars-Erik Larsson:  Baltiska utställningen i Malmö 1914, centralplatsen. (okänd fotograf)

Baltiska kantaten framförd igen – efter 100 år! Baltiska kantaten, skriven till invigningen av Baltiska utställningen år 1914, framfördes i S:t Johannes kyrka i Malmö den 15 maj 2014, exakt hundra år efter dess första framförande. Malmö Akademiska kör och orkester (i tidstypiska kläder) leddes av Daniel Hansson som hade anlagt mustasch för att likna Alfvén, barytonsolist var Jakob Högström och Bodil Asketorp var presentatör. Framförandet recenserades i Sydsvenskan av Janhåkan Larsson, som bland annat framhöll Alfvéns flotta, dramatiska instrumentation och bitvis djärva, ”högmoderna” harmonik. Larssons recension hade titeln ”Alfvéns kantat väckt ur barmhärtig glömska”, vilket kanske inte syftade lika mycket på Alfvéns musik som på texten av Nils Flensburg.

www.alfvensallskapet.se

En spelmans jordafärd Marie Samuelsson: 

Singla

August Söderman:

Kung Heimer och Aslög (arr Hugo Alfvén)

Wilhelm Peterson-Berger:

Jungfrun under lind (arr Fredriksson)

Hugo Alfvén:

Skogen sover Jag längtar Dig Symfoni nr 3

23


Besök Alfvénsällskapets webbsida:


Alfveniana3 4 2014