Page 1

Alfveniana 4/98 Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Läs om Alfven och Uti vår hage, symfoni nr 2 Läs om Alfvengården och Alfvensällskap


Alfveniana 4/98

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Hugo Alfvens självporträtt. Av Birgitta Sandström 3 Att uppleva Alfven : några mycket personliga funderingar. Av Lennart Hedwall 4 Stiftelse - Samfund - Fond - Sällskap: några anteckningar om Alfvenstiftelsens historia. Av Sven Wilson 7 Symfoni nr 2. Av Jan Olof Rucen 10 Uti vår hage: några anteckningar kring den "svenskaste" av kör-visor. Av Märta Ramsten 13 Alfvengården i Tibble by 17 Hugo Alfvensällskapets hemsida 20

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327 102 54 Stockholm tel. 08-783 88 58 fax 08-783 95 10 e-post jan.olofruden@stim.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96

Omslaget: Hugo Alfvens självporträtt från 1923. Akvarell i Alfvengården Detta nummer av Alfveniana utdelas gratis som reklamnummer. Det innehåller artiklar som tidigare publicerats. Du återfinner det också på Hugo Alfvensällskapets hemsida, som du når på adressen angiven i sidfoten.

Postgiro: 41 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Häftet är interfolierat med fotografier med interiörer från Alfvengården i Tibble. De återfinns i färg på hemsidan. Foto: Jan Olof Ruden

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvensällskapet får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i. Medlemsförmåner: • Tidskriften Alfveniana • Gratis inträde på Alfvengården i Tibble, Leksand • Rabatt på inträde till Prins Eugens Waldemarsudde • Rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus • Rabatt på Filharmonikernas Alfvenskivor vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Proprius och Musica Sveciae när de köps direkt från producenten • Rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Lundeq bokhandel i Uppsala • Rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival

2

Alfveniana

4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida hijp://www.torget.se/users/s/SMIC


Hugo Alfvens självporträtt AV BIRGITTA SANDSTRÖM

E

en arbetsam vinter och ett intensivt 50årsfirande hyrde Hugo Alfven en våning på Capri under sommaren 1922. Tillsammans med hustrun Maria och dottern Margita bodde han där tre månader helt fri från alla engagemang Bostaden låg i "La bella vista", en villa med hänförande utsikt över Neapelgolfen. Det blev en ojorglömlig sommar, en härlig tid med strövtåg över ön, bad i det blå Medelhavet och intressanta bekantskaper. fter

För Alfven fick Caprivistelsen ytterligare en lycklig dimension. Efter 30 års uppehåll böljade han återigen att uttrycka sig i bilder. I sin tredje memoarbok I dur och moll berättar han att han kom till en färghandel, tittade i fönstret och gick in. Hans första tanke var att måla i olja men han fick syn på en akvarellåda och akvarellpappersblock. "Jag måste ånyo få måla sak samma vilket material jag använde". Han köpte sitt material och en handbok. "Men till min glädje fann jag att teoretiskt hade jag i den ingenting att lära, ty det hade jag för länge sedan inhämtat genom mitt vetgmga umgänge med Anders Zorn och Carl Larsson. Det var praktiken jag behövde, och Gud skall veta att jag praktiserade! Sedan dammluckan dragits upp för min så länge tillbakaträngda målardrift, vräkte den fram som en forsande flod. Satt jag väl med papperet framför mig, fick solen bränna hur starkt som helst ända till dess det böljade skymma för ögonen. Då förstod jag att faran för solstyng var överhängande. Det

Alfvenlana 4/98

kändes som om hjärnan började koka, och då måste jag söka skydd på en skuggig plats. Största delen av sommaren förflöt i måleriets tecken ..." Alfven må ha betraktat sitt måleri som en hobby men i sin ungdom hade han samtidigt med musikutbildningen tagit lektioner i måleri. Hans första lärare var Otto Hesselbom, landskapsmålaren, som han målade för 1887. Året därpå studerade Alfven parallellt både för Hesselbom och den mycket beundrade Oscar Törnå, som 1889 blev hans ende lärare. T örnå var också landskapsmålare men en mer uttalad friluftsmålare än Hesselbom. Alfven hade helt visst talang för måleri men tre år senare, 1892, beslöt han att helt koncentrera sig på musiken. De trettio år som han sedan inte rörde vid en pensel betydde dock inte att han inte haft kontakt med konsten. Tvärtom. Hans vistelser på Skagen, giftermålet med Marie Kröyer som själv målade, bekantskapen med många svenska konstnärer m. m. gav honom en obruten intensiv kontakt med konstens uttryck och utveckling. Citatet ovan visar också vilka initierade diskussioner han måste ha fört med t ex de stora akvarellisterna Zorn och Carl Larsson. Teoretiskt kunde han ju akvarellens svåra konst när han började pröva den. Besöket hos färghandlaren ägde troligen rum i böljan av juli - de första daterade akvarellerna är från mitten av denna månad. Därefter målade Alfven flitigt under sommaren på Capri. Ön gav en mängd motiv med sina pittoreska vyer, gamla byar och lämningar från antiken. Bland de arbeten Alfven nu gjorde var ett självporträtt, daterat Anacapri 2. aug 1922. Sittande framför en spegel synar han sig själv. Han är sommarklädd i ljus hatt och i skjortan med tidens

stärkta krage och stora slipsknut. Blicken bakom pincenen är intensiv men inte utan en viss introvert slöja. Munnen är bestämd samtidigt som man anar en krusning till ett leende. En lätt vridning på huvudet livar upp en annars ganska stel komposition. Det italienska distinkta ljuset faller in genom ett fönster och lägger ena ansiktshalvan i skugga. Alfven har använt en enda färg, sepiabrunt, som han laverar på olika sätt. Ljus och skugga bildas genom att han låter färgen kontrastera mot det tomma papperet. Bakgrunden förtonas och genom sin schattering ger den perspektiviskt djup och rumskänsla i bilden. Bildens komposition erinrar om Alfvens kontakter med framför allt Carl Larsson, som i ett flertal porträtt använt frontala kompositioner och skildrat modellerna i bröstbilder. Genom att eliminera bakgrunden och avstå från skarpa skuggor anknyter Carl Larsson till renässansens ytmässighet. Alfven har inga sådana ambitioner - valet av komposition och ljusbehandling ger självporträttet i stället en skildring av närhet och koncentration. Sommaren på Capri var snart till ända. I början av september anträdde Alfven återresan till Sverige och arbetet med Bergakungen. Men det skulle dröja länge innan han tvingades släppa penslarna igen: "denna övermåttan älskade hobby kunde jag sedan aldrig lämna". Litteratur: H Alfven. Första satsen. Ungdomsminnen. Sthlm 1946. - I dur och moll. Från Uppsalaåren. Sthlm 1949. L Hedwall: Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk. Sthlm 1973. Alfventana

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

1/91, s. 3-4 3


Att uppleva Alfven Några mycket personliga funderingar AV LENNART HEDWALL

D

et kan förunnas även en yrkesförgiftad mus iklyssnare att någon gångfå en hisnande musikalisk upplevelsechock, och det är inte för mycket sagt, att också en som i stort sett visste vad som väntade, blev fullkomligt betagen av Evgenij Svetlanovs framförande av Hugo Alfvens "Bergakungen" i Berwaldhallen en av de sista augustidagarna 1990. Att spelet av fårger och rytmer skulle framträda i full glans, det kunde man ana på förhand, men knappast att musiken skulle kännas så tät och levande. Man satt rent av och undrade, hur mycket av all denna intensitet, som kunde ha fönnedlats och uppfattats, när musiken en gång klingade som balettbeledsagning, och man upplevde ingenting av den så ofta påtalade motsättningen mellan folkloristiskt och senromantiskt symfoniskt och inte heller några döda punkter (de som vanligen brukar kallas transportsträckor och som återfinns också i många erkänt goda musikverk). De illustrativa momenten och även vissa mer eller mindre fristående dansavsnitt kom som naturliga avspänningar i den delvis gastkramande dramatiken. Ty det var den som Svetlanov på ett minst sagt övertygande och överdådigt sätt manade fram. Tredje akten fick ett slags de4

Alfveniaria 4/98

speration - också Vallflickans dans blev i äkta dramatisk mening "rastlös" - och hela verket fick en djupdirnension, som man egentligen inte kunde förställa sig ens ur en noggrann närläsning av notbilden. Det märkligt avstannande slutet på andra akten, som ju borde kulminera i vallpojkens kamplust när han drar in i berget, fick plötsligt sin förklaring: fanns det trots den väntande segern någon slutgiltig lösning på "människobarnens kärlekssaga"? Det är svårt att säga om Svetlanov själv anade vilka perspektiv han öppnade med sin tolkning, men det är mycket troligt, om man ställer den i relation till hans storartade utläggning av Alfvens fjärde symfoni för några år sedan (det är förresten rätt typiskt, att det skall komma internationella interpreter och lyfta fram det som vi annars anser vara så svenskt att ingen utanför landet egentligen borde kunna förstå det; jag tänker förstås också på Neeme Järvi). l min bok om tonsättaren har jag, kanske på ett något fönnätet sätt, kopplat samman hans liv och verk på ett ganska närgånget vis, och det skedde efter vad jag själv då upplevde i min genomgång av allt han skrivit. Att han transponerat sina egna personliga upplevelser, erfarenheter och problem till musik är knappast någon ny upptäckt, men att de är så påtagliga och nära förknip-

pade även i Bergakungen, gjorde först Svetlanovs framförande mig helt övertygad om. Naturligtvis kan man säga, att detta är ett totalt felaktigt sätt att lyssna till musik: den är endast vad den utger sig för att vara, en klingande materia som i detta fall "bara" återger på bästa högromantiska vis en i sig tämligen banal baletthandling och möjligen skiljer sig från andra likartade verk genom sin oefter härmliga instrumentations-briljans. Må vara, att jag tolkar in för mycket i musiken, men då återstår ändå frågan: varför griper denna musik mig så djupt? Om jag fortfarande tvekar om svaret, är det nog för att jag också blivit så starkt tagen av Alfvens öde, om man rar kalla det så. Redan i min bok har jag tagit fasta på det faktum, att han efter sina stora verk kring sekelskiftet och fram till tredje symfonin 1905-06 strängt taget skrev endast två verkligt stora verk: fjärde symfonin och "Bergakungen" . Bredvid dem står visserligen flera betydelsefulla kompositioner som kantaterna, "Dalarapsodi", "Vi"-musiken och "En båt med blommor" och "En bygdesaga" och femte symfonin är ingen dålig efterskörd! - men det är samtidigt en tidsrymd på mer än 50 år som här skall täckas in. lag skall inte upprepa mina argument för vad jag ser som tragiken i Alfvens liv, kontrasten mellan den "yttre glansen" och den sinande skapar-

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


förmågan, men just medvetenheten om denna "tragik" gör mig kanske mer känslig för hans tonfall, även när de bjuder på ett visst yttre överdåd. Dramat mellan vallpojken och vallflickan, det som slutar med en symbolisk bild av förstelning, är Alfvens eget, åtminstone som han kände det - ty om den innerst privata sfären vet vi, alla yttre tecken till trots, självfallet mycket litet. Men det fInns också inbyggd en djupare pessimism i "Bergakungens" slutbild - den om skaparhämningama som hade befriats i de föregående danserna men som oåterkallerligen tar över, när vindmaskinen gjort sitt. Alfven har själv betygat just denna befrielsekänsla, när han talar om sin inspiration inför verket och inför framför allt trollflickans dans, och jag tror inte jag överdriver, när jag vågar påstå, att hela den yttre handlingen i baletten gav honom en känsla av frihet - han hade som i kantaterna en ram att fylla. N är han i memoarerna ofta talar om sin dröm om att skriva fler symfonier, är han (vilket han säkert var medveten om) inne på en mer abstrakt genre, där han med sin konkreta syn på tillvaron inte visste hur han skulle gå tillväga. Detta kan låta en smula tillspetsat, men man kan inte undgå att lägga märke till, att hans intresse för "abstrakta" former som symfoni, sonat etc, avtar mycket tidigt, och jag vidhåller vad som framskymtat i mina tidigare Alfven-kommentarer, att hans musik är som bäst och intensivast, när den på ett eller annat sätt handlar om honom själv, dvs har en konkret utgångspunkt (utöver en rent textrelaterad). Om orsakerna till Alfvens skrivsvårigheter, om jag nu rar fortsätta att kalla dem så, har Alfveniana 4/98

spekulerats åtskilligt, inte endast av denne författare, men det är intressant att konstatera, att ingenting av denna problematik (bortsett från den berättigade klagan över att kantaterna tog för mycket tid och kraft frän det Alfven verkligen ville komponera) skymtar fram i Sven E Svenssons bok från 1946, den som skrevs under nära kontakt med sitt föremål. I hans nära namnes, Sven G Svenssons, fma Alfven-kapitel i boken "Tre porträtt" 1989 ges en inträngande skildring av vardagens och sångarresornas Alfven "i kamp med ålderdomen"; det sista ordet kunde, vilket klart lyser fram under ytan, mycket väl bytas ut mot "skapandet" . För att undvika missförstånd vill jag understryka, att jag inte på något sätt söker nedvärdera det som Alfven verkligen skrev och som har stora förtjänster (det bör framgå tydligt av min bok), t ex de många körsångerna och folkvisebearbetningarna, men de tar dock med Sven E Svenssons ord betraktas som "Kleinkunst". Den senare lägger f ö märke till, att Alfven har en period av större produktivitet i böljan av 30-talet, som ser några av de ovan nämnda verken födas och där den sista kantaten, den till Riksdagsjubileet 1935, bildar slutstenen. Samtidigt är det uppenbart, att Alfven inte gav upp, trots att han måste ha känt en stor press på sig redan genom att vara en av de stora och kända. Han måste ju ha förstått, att omgivningen och publiken hade stora förväntningar på vad han skulle åstadkomma dämäst. Och hur skulle han egentligen komma vidare efter "Bergakungen"? En möjlighet var att vända sig åt ett helt annat håll, och det är delvis så man kan se hans uppslukande intresse för kör och folkvisa. Men att detta intresse måste ha

känts som ett slags surrogat för den "stora" konsten i symfonins fonn, är lika lätt att läsa ut av hans egna uttalanden, även när han gör en dygd av nödvändigheten med sina ord om sin räddningsaktion för den gamla folkmusiken. På flera plan framstår i efterperspektivet den femte symfonin som det mest gripande vittnesbördet om Alfvens skapardilemma. Han blev aldrig helt nöjd med detta verk och filade enligt egen utsago på det även under sina sista år, och det rymmer vid sidan av grandiosa partier en del tämligen matta. De många självcitaten är belysande också för dessa strödda anteckningars huvudtes, att Alfvens liv och musik är intimt sammanvävda. Huvudtemat i första satsen är som bekant hämtat ur "Bergakungen", där det återger vallpojkens förtvivlan över vallflickans bortrövande. Låt gärna vallflickan stå för både personlig lycka och skaparförmåga (ofta i sig tätt förbundna), ty när "dödskoralen" ur andra symfonin senare återklingar, har vallpojkens drama defmitiv knutits till tonsättarens eget öde. Utan att ytterligare utveckla denna tanketråd (som jag följt även i min symfonibok ) vågar jag alltså hävda, att också femte symfonin uteslutande handlar om tonsättarn själv, precis som de bästa av hans äldre verk. Att de samtidigt framstår som fristående konstverk, är kanske säkrast att erinra om, även om den "objektivering", som helt skulle lyfta kompositionerna över det personliga planet inte alltid fungerar just som sådan och även om redan Alfvens strävan mot klanglig skönhet är ett väsentligt och ofta väl fungerande led i denna verkens självständighetsförklaring.

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

5


Frågan är nu, om det är "fel" att på detta sätt lyssna in personen bakom verket. J ag går tillbaka till utgångspunkten, som var en lyssnares upplevelsechock inför "Bergakungen", därför att han på ett faktiskt oväntat vis ställdes inför en verklig medmänniska "i stället för" de rollfigurer, som baletten handlar - eller skulle handla om. Det har många gånger sagts, att vetskap, även i den goda meningen kunskap, avskärmar en konstbetraktare från en spontan upplevelse av det konstverk han betraktar. De är med andra ord den eviga konflikten mellan förnuft och känsla, som spökar men som nog ändå ofta är felaktigt framställd, eftersom man lika väl kan påstå, att de två eventuella motsatserna är två sidor av ett och samma fenomen. I varje fall utesluter de inte varandra och behöver absolut inte motverka varandra. Nu brukar denna konflikt oftast råda mellan verkens "tekniska" uppbyggnad och de-

ras emotionella innehåll, men i detta fall skulle således en motsättning ligga i att man läser in en persons privata situation och tankar i ett "objek-tivt" hållet konstverk. Det är möjligen att ta till för stora ord att benämna detta ett problem, eftersom alla sätt att betrakta och lyssna är lika acceptabla - de är ju dessutom strängt taget varje lyssnares ensak. Men för mig kvarstår detta faktum: min Alfven-bild som den nu har formats efter åtskilligt dirigerande, en sångskiva, två böcker och en mängd artiklar, fick en ny dimension genom Svetlanovs "Bergakungen" konsert, därför att jag tyckte mig se - höra - masken ryckas från Alfveris ansikte och förnimma honom mycket nära mig. Hans desperation, ty det var den som grep mig mest, kunde vara min egen, så tätt bredvid mig fanns han plötsligt. Och på samma gång växte själva kompositionen på ett närmast oförklarligt sätt utöver sina

egna gränser, blev angelägen som varje medmänniskas rop på förståelse. Fortfarande kan jag inte helt förklara denna känsla, och kanske borde jag inte ens försöka ge den en förklaring. Må den försvaras med detta enda, att jag ville finna denna förståelse och tyckte mig börja nå in till denna medmänniska. Ur stånd att ännu kunna formulera min sällsamma upplevelse tar jag min tillflykt till de ord som jag lät stå som avslutning på mitt Alfven-kapitel i symfoniboken: "En tonsättare som i sitt sökande efter livsgåtans mening och i sin strävan mot det ideala så biktar sitt öde, är värd att lyssna till." PS. Den anonyma programnotisen till konserten i Berwaldhallen upprepade den gamla myten om Alfvens sju år i hovkapellet - hur länge skall gamla Sohlmans få spöka? DS. Alfventana

Nedan: Alfvengården. mol öppna spisen

6

Alfvenlana 4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

1/90 s. 6-8

Interiör


Erik Tirius som suppleant utsedda av länsstyrelsen i Kopparbergs län, professor Seve Ljungman med professor Åke Udden som suppleant utsedda av Musikaliska Akademien, professor Hannes Alfven med friherrinnan Gunnel Palmstierna, f Alfven som suppleant utsedda av de föregående ledamöterna, direktör Sven Wilson med f folkskolläraren Erik Olson som suppleant samt ambassadören Leif Öhrvall utsedda av de föregående ledamöterna. Till arbetsutskott utsågs Anna Alfven, Seve Ljungman och Sven Wilson. Då nu en funktionsduglig och representativ stiftelse bildats kunde ett utförligt arbetsprogram uppgöras omfattande inspelningar av Alfvenverk, utgivande av verkförteckning och andra publikationer om Alfvens gärning, avsättning av medel till stipendier till tonsättare och musiker och till stöd av konserter och turneer med Alfvenverk på programmet, till underhåll av gården i Tibble - som nu skulle bli minnesgård - och till liknande initiativ i anknytning till ändamålsparagrafen stiftelsens stadgar. Det visade sig så småningom att arbetet inom arbetsutskottet inte kunde förlöpa helt friktionsfritt. Anna Alfven hade sina egna bestämda synpunkter på stiftelsens verksamhet, vilket inte sällan ledde till besvärande diskussioner. Vid styrelsens sammanträde den 28 juni 1971

Alfvenlana 4/98

meddelade ordföranden Seve Ljungman att han av dessa skäl icke kunde kvarstå som ordförande. Av samma skäl önskade Sven Wilson utträda ur styrelsen. Ny ordförande blev dåvarande vice VD i Stim, Hans Nordmark, sedermera VD i Stim. Han efterträddes som ordförande i stiftelsen av sin efterträdare i Stim, Håkan Gezelius, som i sin tur efterträddes av nuvarande Stim-chefen Gunnar Petri. Bankdirektör Karl-Henrik Luhr i Svenska Handelsbanken, där stiftelsen hade sina tillgångar, hade under en följd av år biträtt styrelse och arbetsutskott. Vid sammanträde den 22 november 1971 utsågs han till stiftelsens sekreterare. Hugo Alfven Stiftelsen har nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete i Hugo Alfvens anda och det är säkert till icke ringa del stiftelsens förtjänst att inkomsterna genom Stim blivit så höga. Tack vare bl a alla grammfoninspelningar har radio och TV i Sverige och utlandet kunnat i allt större omfattning begagna SIg av Alfvens musik i sma program. Hugo Alfven Fonden Stiftelsen har under hela sm verksamhet varit skattepliktig. Efter företagna utredningar beträffade stiftelsens styrelse överenskommelse med Musikaliska Akademien om överförande av dess tillgångar till

Akademien för bildande aven särskild fond med samma ändamål som stiftelsen. Eftersom akademien icke är skattepliktig för sina fonder skulle inkomsterna av Hugo Alfvens konstnärliga verksamhet, så länge skyddstiden varade, helt kunna utnyttjas i enlighet med stiftelsens syften. Styrelsen för denna Alfvenfond skulle enligt överenskommelsen bestå av sju personer och lika många suppleanter, av vilka fem ledamöter och fem suppleanter utses av akademien, en av länsstyrelsen i Kopparbergs län och en ledamot jämte suppleant av Uppsala universitet. Vid sammanträden med medlemmarna i stiftelsen i december 1989 och januari 1990 godkändes den av styrelsen träffade överenskommelsen och fattades beslut om stiftelsens upplösrung. Hugo Alfvensällskapet Vid sammanträde med stiftelsens medlemmar i maj 1990 uttalade man sig för bildandet aven ideell förening, Hugo Alfvensällskapet - med uppgift att samla intresserade medlemmar kring vårdandet av Hugo Alfvens minne. Detta har huvudsakligen skett genom sammankomster varje höst och vår samt genom utgivandet av medlemsbladet Alfveniana Alfventana

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

1/90, s. 4-6

9


Symfoni nr 2 A V JAN OLOF RUDEN musik. Musiker i Hovkapellet Han hade en magnetiserande blev han redan hösten 1890 och personlighet och levde upp till nådde därmed ett högt åstundat 1800-talets konstnärsideal mål. Men redan på våren 1891 inte bara som tonsättare. Han sade han upp sig från sin andravar dessutom violinist i sin violinplats för att ägna sig åt ungdom med tidvis omfattande kompositionsstudier för tonsätkonsertverksamhet. Han var taren Johan Lindegren och åt orkesterdirigent. körledare, eget konserterande: Samtidigt föreläsare, konstnär och skriftblev han av sin violinlärare, ställare. Men framförallt var han tonsättare ..- vem känner tillika konsertmästaren i Hovkapellet, Lars Zetterkvist, föreinte hans Midsommarvaka och slagen att vikariera för denne folkvisebearbetningar for kör? spelåret 1891/92. Tiden i HovHugo Alfven associeras kapellet innebar en starkt utvidocksa lätt med landskapet Dagad repertoarkännedom för den lama= men han var uppvuxen i Stockholm och dess skärgard. receptive ynglingen. Dessutom blev han väl förtrogen med orvilket salt sina spår i hans kesterinstrurnentens omfång och symfoni nr 2. Det var detta verk möjligheter, och grunden lades som markerade Alfvens genomtill Alfvens erkänt utomordentbrott som tonsättare när det liga handlag i orkestreringens uruppfördes den 2 maj 1899, konst. dagen efter hans 27-årsdag. Framförandet skedde under ledning aven nästan lika ung Resestipendium I maj 1896 tilldelades Alfven dirigent och tonsättare - Wilett av de några få år tidigare inhelm Sten hammar - på Sveristiftade statliga resestipendierna ges mest prestigefyllda podium, för tonsättare. Någon utrikes reoperahuset i Stockholm. Publisa blev det dock inte detta år, ken uppfattade nog inte till men väl en symfoni - symfoni fullo vilket betydande verk delta var i den svenska symfonins nr l, uruppförd 14 februari historia eller vilken prestation 1897. Efter ytterligare konsertedet inneburit for Alfven. rande våren 1897 påbörjades symfoni nr 2 under Alfvens Hugo Alfven föddes som son till en skräddarmästare den sommarvistelse i Stockholms l maj 1872 i familjens sommarskärgård. I ett av tonsättarens skissnothäften som är bevarat i bostad på Djurgården i Stockholm. Vinterbostaden låg i Uppsala universitetsbibliotekGamla stan, men sommaren finns melodiutkast till sats I och brukade familjen tillbringa i IV. Stockholms skärgård. Eftersom han 1897 erhållit Vid femton års ålder, 1887, förlängning av resestipendiet blev Alfven antagen vid Musikbar det nu iväg till Berlin, där konservatoriet i Stockholm. han komponerade preludiet till Han tvekade dock länge om han sats IV. Här besökte han operan skulle ägna sig åt måleri eller och konserter med den store

10 Alfveniaria 4/98

dirigenten Arthur Nikisch. Målet var emellertid Bryssel, där Alfven började ta lektioner hos violinpedagogen Cesar Thomson. Under dessa intensiva studier låg komponerandet nere och eftersom stipendiestatuterna krävde påtagliga resultat inhiberades stipendiet för år 1898. När Alfven fick detta besked stod plötsligt slutfugan i symfonin klar för honom. Symfonier i Sverige Svenska symfonier uruppförda i Stockholm tillhörde sällsyntheterna på 1880- och 90-talen. Det var Operan, Kungliga teatern, som var den centrala institutionen för framföranden av både operor och symfoniska verk. Någon annan fast orkester av Hovkapellets storlek och standard fanns varken i Stockholm eller annorstädes i Sverige på 1890-talet. Just då ägde Operans föreställningar rum på Svenska teatern, på Blasieholmen. Det gamla operahuset, byggt under Gustav III, revs nämligen 1891 för att ge plats åt det nuvarande, invigt 1898. År 1888 hade två svenska symfonier uruppförts i Stockholm, av Joseph Dente och Anton Andersen. Det dröjde nio år till nästa svenska uruppförande - 1897 uruppfördes vid samma konsert med Hovkapellet Hugo Alfvens första symfoni och den fyra år äldre Ernst Ellbergs symfoni i D-dur. Hos Alfven kan man skönja stilistiska förebilder som Brahms, Dvorak, Sinding och Svendsen. Här . vid 25 års ålder -- fick

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Erik Tirius som suppleant utsedda av länsstyrelsen i Kopparbergs län, professor Seve Ljungman med professor Åke Udden som suppleant utsedda av Musikaliska Akademien, professor Hannes Alfven med friherrinnan Gunnel Palmstierna, f Alfven som suppleant utsedda av de föregående ledamöterna, direktör Sven Wilson med f folkskolläraren Erik Olson som suppleant samt ambassadören Leif Öhrvall utsedda av de föregående ledamöterna. Till arbetsutskott utsågs Anna Alfven, Seve Ljungman och Sven Wilson. Då nu en funktionsduglig och representativ stiftelse bildats kunde ett utförligt arbetsprogram uppgöras omfattande inspelningar av Alfven verk, utgivande av verkför teckning och andra pub likationer om Alfveris gärning, avsättning av medel till stipendier till tonsättare och musiker och till stöd av konserter och turneer med Alfvenverk på programmet, till underhåll av gården i Tibble - som nu skulle bli minnesgård - och till liknande initiativ i anknytning till ändamålsparagrafen stiftelsens stadgar. Det visade sig så småningom att arbetet inom arbetsutskottet inte kunde förlöpa helt friktionsfritt Anna Alfven hade sina egna bestämda synpunkter på stiftelsens verksamhet, vilket inte sällan ledde till besvärande diskussioner. Vid styrelsens sammanträde den 28 juni 1971

Alfvenlana 4/98

meddelade ordföranden Seve Ljungman att han av dessa skäl icke kunde kvarstå som ordförande. Av samma skäl önskade Sven Wilson utträda ur styrelsen. Ny ordförande blev dåvarande vice VD i Stim, Hans Nordmark, sedermera VD i Stim. Han efterträddes som ordförande i stiftelsen av sin efterträdare i Stim, Håkan Gezelius, som i sin tur efterträddes av nuvarande Stim-chefen Gunnar Petri. Bankdirektör Karl- Henrik Luhr i Svenska Handelsbanken, där stiftelsen hade sina tillgångar, hade under en följd av år biträtt styrelse och arbetsutskott. Vid sammanträde den 22 november 1971 utsågs han till stiftelsens sekreterare. Hugo Alfven Stiftelsen har nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete i Hugo Alfvens anda och det är säkert till icke ringa del stiftelsens förtjänst att inkomsterna genom Stim blivit så höga. Tack vare bl a alla grammfoninspelningar har radio och TV i Sverige och utlandet kunnat i allt större omfattning begagna SIg av Alfvens musik i sma program. Hugo Alfven Fonden Stiftelsen har under hela sm verksamhet varit skattepliktig. Efter företagna utredningar beträffade stiftelsens styrelse överenskommelse med Musikaliska Akademien om överförande av dess tillgångar till

Akademien för bildande aven särskild fond med samma ändamål som stiftelsen. Eftersom akademien icke är skattepliktig för sina fonder skulle inkomsterna av Hugo Alfvens konstnärliga verksamhet, så länge skyddstiden varade, helt kunna utnyttjas i enlighet med stiftelsens syften. Styrelsen för denna Alfvenfond skulle enligt överenskommelsen bestå av sju personer och lika många suppleanter, av vilka fem ledamöter och fem suppleanter utses av akademien, en av länsstyrelsen i Kopparbergs län och en ledamot jämte suppleant av Uppsala universitet Vid sammanträden med medlemmarna i stiftelsen i december 1989 och januari 1990 godkändes den av styrelsen träffade överenskommelsen och fattades beslut om stiftelsens upplösrung. Hugo Alfvensällskapet Vid sammanträde med stiftelsens medlemmar i maj 1990 uttalade man sig för bildandet aven ideell förening, Hugo Alfvensällskapet - med uppgift att samla intresserade medlemmar kring vårdandet av Hugo Alfvens minne. Detta har huvudsakligen skett genom sammankomster varje höst och vår samt genom utgivandet av medlemsbladet Alfveniana Alfventana 1190, s. 4-6

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

9


Symfoni nr 2 A V JAN OLOF RUDEN Han hade en magnetiserande personlighet och levde upp till 1800-talets konstnärsideal inte bara som tonsättare. Han var dessutom violinist i sin ungdom med tidvis omfattande konsertverksamhet. Han var orkesterdirigent. körledare, föreläsare, konstnär och skriftställare. Men framförallt var han tonsättare ..- vem känner inte hans Midsommarvaka och folkvisebearbetningar for kör? Hugo Alfven associeras ocksa lätt med landskapet Dalarna·- men han var uppvuxen i Stockholm och dess skärgard, vilket satt sina spår i hans symfoni nr 2. Det var detta verk som markerade Alfvens genombrott som tonsättare när det uruppfördes den 2 maj 1899, dagen efter hans 27-ärsdag. Framförandet skedde under ledning aven nästan lika ung dirigent och tonsättare - Wilhelm Sten hammar - på Sveriges mest prestigefyllda podium, operahuset i Stockholm. Publiken uppfattade nog inte till fullo vilket betydande verk delta var i den svenska symfonins historia eller vilken prestation del inneburit for Alfven. Hugo Alfven föddes som son till en skräddarmästare den l maj 1872 i familjens sommarbostad på Djurgården i Stockholm. Vinterbostaden låg i Gamla stan, men sommaren brukade familjen tillbringa i Stockholms skärgård. Vid femton års ålder, 1887, blev Alfven antagen vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Han tvekade dock länge om han skulle ägna sig åt måleri eller

10 Alfveniaria 4/98

musik. Musiker i Hovkapellet blev han redan hösten 1890 och nådde dänned ett högt åstundat mål. Men redan på våren 1891 sade han upp sig från sin andraviolinplats för att ägna sig åt kompositionsstudier för tonsättaren Johan Lindegren och åt eget konserterande: Samtidigt blev han av sin violinlärare, tillika konsertmästaren i Hovkapellet, Lars Zetterkvist, föreslagen att vikariera för denne spelåret 1891/92. Tiden i Hovkapellet innebar en starkt utvidgad repertoarkännedom för den receptive ynglingen. Dessutom blev han väl förtrogen med orkesterinstrumentens omf'ang och möjligheter, och grunden lades till Alfvens erkänt utomordentliga handlag i orkestreringens konst. Resestipendium I maj 1896 tilldelades Alfven ett av de några få år tidigare instiftade statliga resestipendierna för tonsättare. Någon utrikes resa blev det dock inte detta år, men väl en symfoni - symfoni nr l, uruppförd 14 februari 1897. Efter ytterligare konserterande våren 1897 påbörjades symfoni nr 2 under Alfvens sommarvistelse i Stockholms skärgård. I ett av tonsättarens skissnothäften som är bevarat i Uppsala universitetsbibliotekfinns melodiutkast till sats I och IV. Eftersom han 1897 erhållit förlängning av resestipendiet bar det nu iväg till Berlin, där han komponerade preludiet till sats IV. Här besökte han operan och konserter med den store

dirigenten Arthur Nikisch. Målet var emellertid Bryssel, där Alfven började ta lektioner hos violinpedagogen Cesar Thomson. Under dessa intensiva studier låg komponerandet nere och eftersom stipendiestatuterna krävde påtagliga resultat inhiberades stipendiet för år 1898. När Alfven fick detta besked stod plötsligt slutfugan i symfonin klar för honom. Symfonier i Sverige Svenska symfonier uruppförda i Stockholm tillhörde sällsyntheterna på 1880- och 90-talen. Det var Operan, Kungliga teatern, som var den centrala institutionen för framföranden av både operor och symfoniska verk. Någon annan fast orkester av Hovkapellets storlek och standard fanns varken i Stockholm eller annorstädes i Sverige på 1890-talet. Just då ägde Operans föreställningar rum på Svenska teatern, på Blasieholmen. Det gamla operahuset, byggt under Gustav III, revs nämligen 1891 för att ge plats åt det nuvarande, invigt 1898. Ar 1888 hade två svenska symfonier uruppförts i Stockholrn, av Joseph Dente och Anton Andersen. Det dröjde nio år till nästa svenska uruppförande - 1897 uruppfördes vid samma konsert med Hovkapellet Hugo Alfvens första symfoni och den fyra år äldre Ernst Ellbergs symfoni i D-dur. Hos Alfven kan man skönja stilistiska förebilder som Brahms, Dvorak, Sinding och Svendsen. Här .. vid 25 års ålder -- fick

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


tonsättaren visa sitt symfoniska kunnande. Följande symfoni som uruppfördes i Stockholm var just Alfvens symfoni nr 2, 1899. Redan på 1880-talet hade Brahms blivit känd i Stockholm genom sina symfonier och körverk; violinkonserten framfördes 1894. På 1890-talet hade Richard Wagners operor slagit igenom i Stockholm. I entusiastiska skrifter och recensioner var Wilhelm Peterson-Berger en av dennes största förkämpar. Det var först efter introduktionen av Wagners musik som Hector Berlioz kunde vinna förståelse; från 1888 spelades bl a Symphonie fantastique upprepade gånger i huvudstaden. En svensk Berlioz Sett på avstånd finns en viss likhet mellan Berlioz' Symphonie fantastique och Alfvens andra symfoni. Man kan se dem som musikaliska dramer i fyra akter. I sista satsen kulminerar båda i variationer över en melodi rned dödsanknytning - hos Berlioz "Dies irae"; hos Alfven den gamla tyska koralmelodin "Jag går mot döden, var jag går" (Ps nr 619 i nuvarande koralbok). I Symphonie fantastique har Berlioz intolkat ett program, i Alfvens symfoni har t ex Alfvenbiografen Sven E Svensson tolkat satserna så att första satsen talar om ungdomstidens ljusa förhoppning, andra satsen om livets allvar, den tredje om den av ödet slagne ynglingens försök att i nöjenas virvlar kasta av sig intrycken av de tragiska upplevelserna och den fjärde om det avgörande slaget mellan liv och död. En sådan programmatisk tolkning rimmar väl med Alfven s uttalande på äldre dagar att så gott som allt han skrivit var programmusik. Man kan också Alfveniana 4/98

serligen formgiven med trio-del och med ett snabbt och luftigt tempo. Dock är stämningsläget inte skämtsamt (scherzo) utan antar groteska drag. Huvudtemat är samma Kunst der Fugebörjan som sats II ._-men rytmiskt omgestaltat. Skriande träblåsare förstärker känslan av förtvivlan. Mot denna kontrasterar ett ljust, sugande tema i triodelen, påminnande om triodelen i Alfvens Festspel. Om Berlioz-reminiscenser beskrivits i det föregående blir de mer påtagliga i den sista satsen som kan jämföras med sista satsen, "Songe d'une nuit de Sabat" i Symphonie fantastique - inte innehållsligt men till de yttre dragen. Berlioz hjälte hör Dies irae, som varieras på ett groteskt sätt och som också förekommer i ett fugato-avsnitt. Ä ven hos Alfven är det vrede (ira), som konkret leder till satsens fuga-form och dessutom inför han vad han brukade kalla "livets kontrasubjekt", koralmelodin "Jag går mot döden, var jag går", mitt i fugan.

betrakta verket som en fyrsatsig symfoni i den klassisk-romantiska traditionen och med personlig prägel, även om man också - förutom om Berlioz erinras om Beethoven, Brahms, Franck, Wagner och till och med Mahler. Från idyll till vrede Sats l, Moderato, har en varm, närmast sorgfri karaktär. Den återgår på stämningar och melodier som kom för Alfven när han seglade sin båt i skärgården. Den har ingenting av fin-desiecle stämning att göra utan snarare med naturlyriskt friluftsmåleri. En tydlig temagestalt bollas mellan instrumenten men utvecklas inte nämnvärt. Sångtemat i en fallande rörelse påminner om Brahms, och eftersom detta tema dominerar i genomföringsdelen blir satsens färgning Brahmsk och närmast klassicistisk. Sats Il, Andante, har en demonisk grundstämning påminnande om Beethoven och Berlioz ~- som först mot slutet lättas upp aven "skandinavisk" ton. Satsen är lång och i temat utnyttjas omedvetet? - samma ramintervall som i Bachs Kunst der Fuge-inledning. Stora språng och "mörk" instrumentering ger en karaktär som har beröringspunkter med Berlioz "Marche au supplice" ur Symphonie fantastique. Andarrte

,

i,.

S

; .~ 1,5 ./

X

!

Jn~•. r\?3 .•...

X

/

)e-

vX

Sats IlI, Allegro, står på den plats i symfonin där man kan förvänta sig att finna ett uppsluppet scherzo. Satsen är vis-

ZJ

Själv har Alfven i sina memoarer målande beskrivit sina känslor inför den sista satsen: "I Berlin på senhösten skrev jag preludiet till fugan. Jag kände mig då ungefär som en torero, vilken undfår sakramentet innan han skall ut på arenan för att > + möta tjuren ... Hemliga svenska fiender representerade tjuren, som jag ville komma till livs och dubbelfugan var det blanka vapen jag hade valt". j

:

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

11


Här kom läroåren i kontrapunkt väl till pass. Det var då Alfven grundlade sin drivna kompositionsteknik. Sista satsen inleds med ett långsamt och majestätiskt Preludium (huvudsakligen för stråkar) och med fugato-karaktär något av lugnet före stormen. Fugans första tema river snart med sig stämma efter stämma. Och just när känslorna kulminerat presenteras koralen i breda notvärden för att strax omvandlas till ett nytt fugatema som blandar sig i leken. Satsen avslutas affmnativt som en Beethoven-symfoni - men 1 moll.

Symfonins mottagande Detta är Alfvens Sturm- und Drangsymfoni, betydligt mognare än den två år tidigare komponerade första symfonin. Om recensionerna efter första symfonin varit lätt återhållsamma, var reaktionerna denna gång odelat positiva. Och genom den

"Substanzgemeinschaft" som återfinns i verkets temata är den mer sammanhållen än hans "italienska" tredje symfoni från 1905, utan att vara så entematisk som symfoni nr 4 (191819), utan att sönderfalla i sina beståndsdelar som symfoni nr 5 (1942-53). Symfoni nr 2 är bland de första verk av Alfven som blev förlagda av Det Nordiske Forlag i Köpenhamn, där den utkom 1900. Verket togs snart upp i Köpenhamn, Göteborg, Kristiania, Uppsala (190 l), Montreux (1902), repris på Operan i Stockholm i januari 1903 vid Alfvens debut som dirigent, i Beddingstoke i England 1903, åter på Stockholmsoperan 1905, i Helsingfors och Göteborg 1906. Även vid dessa tre sist nämnda tillfållen dirigerade tonsättaren själv. Bland Alfvens övriga verk finns mest släktskap med den symfoniska dikten En skärgardssägen, komponerad först

1904 men gripande tillbaka på upplevelser och skisser från samma tid som symfoni nr 2. Huvudtemat i Törsta satsen i symfoni nr 2 och i En skärgårdssägen har stora likheter i gestiken. Skillnaden är att symfonisatsen är mer idyllisk och klassicistisk medan En skärgårdssägen är mer dramatisk och högromantisk. Vad som också återfinns i samma nothäfte, som innehåller skisserna till dessa båda verk, är uppteckningar av populära dansmelodier från Roslagen. Redan före sekelskiftet hade nämligen Alfven böljat intressera sig för det som senare skulle komma att dominera bilden av tonsättaren - folkmusikbearbetningarna. Dock: det var andra symfonin som visade vägen Tör den mångsidige Alfven - det var som tonsättare han hade sin styrka, inte som violinist eller konstnär. A lfveniana 2/93 s. 8-11

Nedan: Alfvengarden

Interiör mot flygeln

12 Alfveniaria 4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

i Tibble.


U nå har je blet giftar, nå hajtar Ja morKum hjärtans frögd Nå jär ja lete betar än ja var e fjor Kum liljar u pullilaje osv. De här två stroferna är upptecknade av den gotländske geologen Thorbern Fegraeus (1853-1923) och överlämnadetill Gotlands Landsmålsförening i Uppsala troligen under dennes studietid där på 1880-talet. Själva omkvädet, med uppräkning av örter, återfinns i betydligt äldre källor. Bl.a. finner vi det som omkväde till en s.k. medeltidsballad i en visbok från ca 1600 (KB: s visbok 8:0 nr 35): Wungersuen snaka thill kärristen sin: Min hiertans frödh, wille J rida /J/lunden Jdag, Roser och saluier, lilijer och persilier krusade mynte och hiertans frödh: Att omkvädena vandrade och användes till olika visor - som här både till ballader och sånglekar - är vanligt förekommande i den folkliga visans historia - den är ju en del aven muntlig kultur. Omkväden med uppräkning av örter - kryddoch medicinalväxter - förekommer för övrigt också i danska, tyska och engelska balladuppteckningar. (Den på senare tid utbredda föreställningen om att de uppräknade växterna skulle ha verkan som abortmedel, rar anses som ett exempel på modem mytbildning, vilket Margareta Jersild påpekar, eftersom det inte finns något som pekar på att just dessa växter skulle ha varit kända för denna verkan.)

Alfveniaria 4/98

Melodin När det gäller melodin till "Uti vår hage" är uppgifterna ännu osäkrare, för att inte säga obefmtliga. Till de texter som nu nämnts finns inga melodier upptecknade. En fragmentarisk uppteckning aven melodi till själva omkvädet gjordes av A P Berggreen någon gång vid 1800-talets mitt - ett melodifragment som bara har slutfallet gemensamt med den nu använda. Hugo Lutteman publicerade "Uti vår hage" Den hittills äldsta kända förekomsten av hela visan med både text och melodi finns publicerad under titeln Folkvisa från Gotland i Fvris, sånger för mansröster, H l av Hugo Lutteman. Det lilla häftet, som omfattar 12 sånger i sättning för manskvartett, saknar utgi vningsår (dock senast publ. 1891) men måste ha sammanställts på l880-talet - Lutteman avled 1889. Lutteman var av gotländsk prästsläkt och studerade i Uppsala på l 860-talet, där han var en välkänd kvartettsångare - han var tenor. Han startade också själv en manskvartett, Luttemanska kvartetten, som även turnerade utomlands. Lutteman kan alltså ha hört visan i sina hemtrakter eller fått en uppteckning av den och bearbetat den både textligt och melodiskt, kanske för sin egen manskvartett. Som Jersild framhåller bör nämligen både text och melodi vara tillrättalagda de tre sista stroferna har ju otvivelaktigt en litterär prägel och ingen som helst motsvarighet i bevarade textfragment. Melodi och text trycktes senare i ett flertal populära sångböcker, t.ex. Eggelings

Sångbok (1898), Alice Tegners Unga röster (1904) och Sjung swenska folk (1906) för att senare hamna bland de s.k. Stamsångerna. I dessa utgåvor publicerades melodin enstämmigt ibland med en tersstämma och med växelsång solo och "alla", det senare i omkvädet. Alfvens arrangemang Och nu kommer vi till Hugo Alfven. Hans arrangemang av "Uti vår hage" både för manskör och för blandad kör trycktes 1923, men framfördes dessförinnan första gången vid en ODkonsert i Stockholm 1918. Hans förlaga har utan tvekan varit Luttemans version, alltså den som trycktes i Fvris. En jämförelse mellan Alfvens manskörsarrangemang och Luttemans visar att Alfven inte bara utgått frän hans text och melodi, utan också till stora delar följt Luttemans arrangemang av visan. Till att börja med har han anammat Luttemans tempoföreskrift "Ej för långsamt" samt val av tonart. Det homofona, ackordiska ackompanjemanget i visans första del följer också Lutteman påtagligt nära, även om Alfven här och var har något fylligare harmonier. Den rytmiskt livligare melodin till omkvädet uppvisar också förvånansvärt stora likheter med tanke på Alfvens, enligt egen utsago, "fria behandling". Den för Alfvens arrangemang så karakteristiska, trodde jag, basgången i näst sista takten av varje strof är så gott som kopierad från Lutteman. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det enda nya som Alfven tillför i sitt arrangemang är slutkodan i dur. Men den rar väl å andra sidan sägas vara mycket Alfvensk i sin vändning från mörker till ljus.

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

15


Alfvens inställning till folkvisan Alfven kommenterade själv denna sin bearbetning i en tidningsintervju: Slutet gör jag litet läuare än det övriga, ty flickan vet hur älskad hon är. Hon hör nu melodien bara tona i öronen. Hon glider lycksalig över markens blomster .. Det skall viskas fram lätt och l uftigt. Det skall vara bara tondoft. (GHT ] 956-06-22 Uti vår hage ..) Så talar en äkta romantiker. I samma artikel beskriver Alfven också sitt sätt att nalkas folkvisorna när han komponerar: Melodiens perspektiv salte jag mig forst in i när jag började med en sang. Därur gav sig självt harmoniken, som saledes alltid är visans egen inneboen-

de klang och ej något av mig patvunget. Därur kom också känslan för stämmornas karaktärer och textens roll. "F olkvisearrangemangen

betraktar jag som det betydelsefullaste i mitt liv", säger han vidare. Alfven skrev sina många folkvisearrangemang i första hand för" sina" körer, Siljanskören och Orphei Drängar, men kanske också med bitanken att sälja dem till Gehrmans förlaghans penningbehov är ju omvittnat. Folkvisomas räddare?' Själv intar han en rent idealistisk ståndpunkt - han uppger långt senare att han skrev sina arrangemang för att "rädda visorna undan glömskans död". Till detta kan sägas att varken

"Uti vår hage" eller de andra folkvisorna som Alfven bearbetade skulle ha glömts bort utan Alfvens "räddning". Han valde nämligen att arrangera just de visor som redan var välkända och redan hade publicerats i stora upplagor, med eller utan arrangemang. Här har säkerligen skolsångböckerna och sångböcker med jätteupplagor som Sjung swenska folk betytt mer för spridningen av "folkvisorna" än körarrangemangen. Men samtidigt tror jag att väldigt många svenskar har en klangbild, ett klangligt minne, av dessa visor i den harmoniska dräkt som de försetts med, kanske framför allt av Hugo Alfven. Alfventana 1/94, s. 3-5

Alfvengarden.

sidan

16 Alfveniana 4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

Vyfrån gårds-


Alfvengården i Tibble by utanför Leksand är en minnesgård som är öppen för besökare. Sommartid (16/6 - 16/8) visning dagligen utom måndag, i övrigt visning efter förhandsanmälan på tel 0247-] 5190 eller 37165, fax 0247-37115. Ett bildspel med en intervju med tonsättaren just på gården strax före hans bortgång visas. Inträde 30 kr per person. Särskild avgift för grupper.

Vyfrån tillfartsvägen

Bygget av Alfvengården finansierades genom en landsomfattande insamling till Alfvens 70årsdag 1942. Huset byggdes 1944-45 av byggmästare Nils Skoglund och var klart för inflyttning i augusti 1945 för Hugo Alfven och hans andra hustru Karin Adolphson. Under åren 1929-35 hade de på somrarna bott på Knorrings i Åkerö och 1935-45 i Lekatts- och Sömskargårdarna i Tibble. Från 1939 då Alfven slutade som director musices i Uppsala bodde de året om i Sömskargården. Efter skilsmässan från Maria (Marie Kröyer) år 1936 gifte sig Hugo

Altvenlana 4/98

och Karin 1938. Till henne komponerade Hugo den ofta sjungna sången "Saa tag mit Hjerte" till Karindagen 1946. Karin avled 1956. År 1958, vid 86 års ålder, gifte sig Hugo för tredje gången med Anna Lund, född samma år som Karin. Hon överlevde Hugo och dog 1990. När Hugo Alfven dog 1960 fullföljdes intentionerna i hans testamente och en stiftelse bildades som bl.a. övertog förvaltning och skötsel av Alfvengården. Idag ägs den och förvaltas av Hugo Alfven Fonden. Intendent är Anders Lian.

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

17


Ovan: Interiör mol soffgruppen Nedan: Interiör i arbetsrummet

18 Alfveniana

4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Ovan: Interiör mot ordensskåpet Till höger: Interiör mot matsalen

Alfvemana 4/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

19


Hemsida

för Hugo Alfvensällskapet

http.Zwww.torget.se/users/s/SMl:

{)l?r~

jj"-'{/l'

c

H"(JGO ALF\lENSÄLLSKAPET In English

Välkommen till Hugo Alfvensällskapets hemsida! Denna hemsida tillhör SMIC (Jan Olof Ruden)

Du är besökare nr

'.1·1\111

sedan 16 februari 1998

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Föreningen Hugo Alfvensällskapet har till ändamål att främja kännedomen om Alfvens musik och gärning. Var och en som betalar medlemsavgiften blir medlem i föreningen. Som medlem får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i.

MEDLEMSFÖRMANER • • • • • • • •

Tidskriften Alfveniana Gratis inträde på Alfvengården i Tibble, Leksand inträde till Prins Eugens Waldemarsudde tör 30 kr 10% rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus Filharmonikernas Alfvenskivor kostar 100 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Swedish Society Discophil, Musica Sveciae och Phono Suecia när de köps direkt från producenten 30% rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitleratur hos Lundeq i Uppsala 10% rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival

Föreningens postgirokonto är 428852

- 8. Ange namn och adress på talongen.

Köp Alfvenlitteratur! Aktuellt Ny litteratur om Alfven Nya Alfvennoter Nya inspelningar Alfvenpristagare Kommande framföranden av Alfvenmusik Hugo Alfvens liv Tonsättaren Hugo Alfven Selektiv verkförteckning Alfvenlitteratur Alfven på CD Alfvens akvareller Alfvenbilder

10f2

06116/98 08:47:


Alfvéniana 4/98  

Alfvéniana

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you