Issuu on Google+

Alfveniana 3/98 Utgiven av Hugo Alfvens채llskapet

L채s om symfoni nr 3 L채s om svenska tons채ttare som dirigenter


Alfveniana 3/98

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Hugo Alfvens tredje symfoni. Av Martin Tegen Alfvendagen i Tibble 1998 Nils-Erik Sparf 1998 års Alfvenpristgagare intervjuas av Jan Olof Ruden Dirigerande tonsättare - tonsättande dirigenter. Av Stig Jacobsson Musiken till Mans kvinna. Evgenij Svetlanov intervjuas i maj 1998 av J an Olof Reden Framföranden av Alfvenmusik - Inspelningar Föreningsnytt.

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327 102 54 Stockholm tel. 08-783 88 58 fax 08-783 95 10 e-post jan.olof.ruden@stim.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96

13 17 18 20

Hugo Alfvem fotograferad 1904 vid tiden för tredje symfonin. Ur Tempo furioso, s. 241

ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvensällskapet får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i. Medlemsförmåner: • Tidskriften Altvemene • Gratis inträde på AlfvEmgården i Tibble, Leksand • Rabatt på inträde till Prins Eugens Waldemarsudde • Rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus • Rabatt på Filharmonikernas Alfvenskivor vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Proprius och Musica Sveciae när de köps direkt från producenten • Rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Lundeq bokhandel i Uppsala • Rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival

Affveniana 3/98

12

Omslaget:

Postgiro: 41 88 52-8

2

3 10

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Hugo Alfvens tredje symfoni AV MARTIN TEGEN

H

UgO Alfven komponerade sin tredje symfoni åren 1905-06, då han nått mästerskapet i sin konst. Det var sju år sedan han fullbordat sin tungt programmatiska andra symfoni, i sig ett kraftprov inom den senromantiska orkestermusiken. Nu hade han vunnit erkännande, lärt känna konstnärskolonin på Skagen, komponerat sin ömsom svärmiska, ömsom humoristiska Midsommarvaka, som skulle bli hans mest omtyckta verk, och mött sin stora kärlek, Marie Kröyer. Med henne reser han till Italien, och där, vid den liguriska kusten, skissar han under några lyckliga månader den tredje symfonin. Italien var drömlandet för många nordiska artister och författare. Författaren Atterbom hänrycktes av naturen och forntidsminnena vid en resa 1817, skulptören Byström anlände dit på resestipendium 1810 och stannade nästan hela tiden fram till sin död 1848, och mångfrestaren Bernhard von Beskow Alfveniana

3/98

tyckte, sedan han först sett Peterskyrkan, att han nu hade "intet mer att se i världen" (Vandringsminnen 1834), men stannade inte desto mindre i fyra månader. Föreställningen om Italien var laddad med ideer om konstnärlig fullkomning, inte minst sedan Byrons Childe Harold. Och efter två år i Italien skrev Anne Charlotte Leffler sin glödande kärleksroman K vinnlighet och Erotik (1890), som i någon mån är en parallell till Hugos och Marias saga, sådan man anar den i Alfvens memoarbok Tempo furioso. I tredje symfonin ville Alfven skildra lyckan - lyckan att befmna sig i Italien, lyckan i kärleken till Marie och lyckan i att behärska komponerandets teknik och möjligheter. "Denna symfoni har varit min stora glädje, och jag har under dess skapande levat en tid av inre, förandligad lycka som aldrig förr i mitt liv", skriver Alfven 1906 i ett brev till sin vän Oscar Quensel. Jag tror att denna kompositoriska lycka innebar att tonsättaren i hög grad litade på sin intuition och sitt kunnande, att han så att säga lät musiken leva på sina egna villkor, att han inte tvingade på den något program, att han lät källorna i sin begåvning flöda. I den andra symfonin hade det wagnerska, djupsinniga draget gett musiken mörkare fårger. Nu försvinner det draget inför den nya lyckokänslan och Italiens sol. "Solglansens styrka i stämningen påverkade ska-

pandets glädje", skriver Alfven i det nämnda brevet. Nu grumlas inte källorna av dunkla programmatiska stämningar. Men vilka var källorna? Ty ingenting kommer av intet.

Jag tycker mig se fyra källor i tonsättarens begåvning och erfarenhet, som framträder speciellt tydligt i tredje symfonin. Denförsta är Beethovens symfoniska teknik Man bör betänka att Beethoven var den mest spelade tonsättaren under denna epok. I en konsertstatistik över åren 1890-1910, som jag tidigare gjort, uppvisar Beethoven den ojämförligt högsta poängen (570), närmast följd av Grieg (362) och Mozart (361). Beethoven låg således tidens musiker och publik i blodet, och Peterson-Berger gav uttryck åt detta då han i en artikel 1898 skildrade "Beethoven som värdemätare". Det är således naturligt att det är Beethoven som blir normen och förebilden när nu Alfven släpper loss sitt spontana skapande. Naturligtvis finns också andra källor, men det är påtagligt att ingen annan av Alfvens symfonier anknyter så nära till Beethoven. Redan uppläggningen i fyra satser med deras satskaraktärer har en omisskännlig wienklassisk prägel: en robust första sats, en lyrisk andra, ett scherzo som tredje

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

3


och en snabbt jagande fmal. Även satsformerna har typiska drag: repris avexpositionsdelen i första satsen, friare fonn i andra, men med vissa drag av tema och variation, regelrätt så kallad menuettform med trio i scherzot. Finalen avviker mera från den beethovenska normen, men i rättvisans namn måste man också säga att Beethoven knappast har någon tydlig norm för sina fmaler. Men på en punkt avviker Alfven från den beethovenska normen. Han har inga långa genomföringar och övergångar. I stället bjuder han på överraskningar och kontraster av olika slag. Kanske tyckte han att för mycket av genomföringsteknik skulle ge musiken ett alltför

Ex

Styrkan i satsernas form bygger i hög grad på att Alfven använder klara och tydliga beståndsdelar på två eller fyra takter, också detta enligt Beethovens modell. De fyra takterna kan visserligen ibland utökas med en, två eller tre takter till större enheter, men grunden för satsbyggnaden är ändå uppenbar. Satsen rar därigenom en stabilitet med klassisk anstrykning, som saknas i de övriga av Alfvens symfonier. Här och där fmns takter som nästan kunde vara hämtade från en Beethovensymfoni, t.o.m. med en smula genomföringsteknik. Ett sådant ställe visas i Ex. 1, hämtat från första satsens senare del.

1

Avsnittet rör sig i C-dur. Efter de två första takterna (partitursiffra 36: 1-2), som avslutar en tidigare fonndel, kommer huvudtemat i pianissimo. Därmed börjar en bearbetnings- och stegringsdel, som efter hand leder fram till den förut nämnda finalkadensen. Som synes har takterna en karakteristisk wienklassisk prägel. 4

spekulativt drag, något som han ville undvika i detta spontana, om än symfoniska musicerande. Ett undantag är på sätt och vis flera stort upplagda kadenser, t ex de 24 takterna vid dominanten H-dur som leder fram till första satsens avslutning i E-dur. Här kan man tala om en kraftig uppladdning fram mot ett bestämt mål, en uppladdning som samtidigt ger stadga åt satsens form. Det är den stora fmalkadensens ide utan några som helst programmatiska eller ens motiviska störningar. Allt går ut på att förstärka kadensens crescendo och dominantens oundvikliga utmynnande i tonikan, helt enligt Beethovens modell.

Alfvenlana

3/98

Den andra källan till tredje symfonin skulle jag vilja kalla Den förädlade folktonen Veterligen är inget enda av symfonins teman av folkmusikaliskt ursprung, alltså citat av någon spelmanslåt eller folkmelodi. Ändå har flera teman en

svårbeskrivbar atmosfär av folklighet. De folkliga tonfallen är "förädlade", varmed jag här bara åsyftar deras tillrättaläggande för symfoniska ändamål. I sina rapsodier har Alfven gjort direkta citat av folkmelodier, men sådant skulle störa den symfoniska formbyggnaden, just därför att det skulle verka som "citat" och inte tillhöra det

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


symfoniska flödet. Därför formar Alfven sina teman så att de innehåller frön till utveckling och metamorfos, även om denna utveckling, som redan antytts, inte får några större di-

mensioner i detta verk. Se t ex på symfonins första tema (Ex. 2), som har något av rustik vals över sig, utan att ändå vara en riktig vals.

'Ex ~

Temat omfattar sex takter, som alla - på wienklassiskt maner har olika rytm och rörelse. De två första takterna utgör en hemiolisk upptakt, onekligen en originell början. Den mest "bondska" takten är den som

innehåller tre lika staccatotoner (eller rättare: ackord), men också de två följande avslutande takterna påminner om vissa låtfraser. Temat innehåller således sex olikformade takter, som alla i fortsättningen tas till utgångs-

punkt för symfonisk bearbetning. Ett annat tema, expositionsdelens epilogtema, har på liknande sätt en folklig anstrykning (Ex. 3), men används endast obetydligt för vidare bearbetning.

\.::..x:. 3

E;<..4 A\1~e..

I~

pbbiiF

)

,.

p

Andra satsens inledande tema har en smula folkvisa i tonen (Ex. 4), och man tycker sig gärna ha hört någon liknande visa någon gång, men Alfven har försäkrat att melodin har

kommit spontant och inte är något citat. Den har utan tvivel sprungit ur den förädlade folktonens källa, liksom tredje satsens uppsluppna scherzotema, som på något vis är både

beethovenskt och spelmansaktigt (Ex. 5). Speciellt takten med en åttondelsfigur utgör en festlig krumelur, som ger delar av satsen dess impulsiva karaktär.

'.Ex. ~ ~

I Ilfi',~I'f Alfveniana

3/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

5


E,x.l

v.

•..•.Jl.-!.

f

J

-.--r-1

bl

h,-Il .•t..!

r

/'\ .>l_.f

'-'

v' ,

fT\.A.~~

~ ...••.

l

:

-

'--"

""--"'

Även i fmalen kan man spåra några folkiga element, fastän de nästan drunknar i det hetsiga tempot och de framvirvlande figurerna. Men den inledande trumpetsignalen (Ex. 6) har onekligen en folklig, militärisk karaktär. Det stigande tersintervallet i fortissimo verkar manande, uppfordrande, och Alfven använder signalen flera gånger under satsens lopp till nya maningar. "När jag började sista satsen, kände jag mig som en riddare, vilken, trött på ungdomens lekar och romantiska äventyr, besluter sig för en våghalsig ritt till det land, där hans drömda lycka väntar honom", skriver Alfven i det förut nämnda brevet. Den våghalsiga ritten illustreras på många ställen i satsen av ett galopperande motiv, som syns i de fyra första takterna i Ex. 7. Det avbryts plötsligt (vid siffra 4) aven melodi, som man på något sätt tycker sig känna igen. Det är i själva verket en variant av andra satsens vismelodi, till och med i 6

Alfventana

3/98

-

f

~

11 - ••

~

\

..~J

•.h,l

orT

7T

\

b .,.tl,l

ju

~~-

-,I;'

"

t "'--"'"

,

,

.•...

samma tonart Dess-dur. Både det galopperande motivet och visvarianten har något enkelt och elementärt över sig, som gör dem till folkliga inslag i symfonisk förädling.

I andra satsen porlar en annan källåder hos Alf ven, nämligen det som kan kallas Impressionistiska drag Med detta menar jag här sådana drag som mer eller mindre upplöser den klassiska symfoniska tekniken, gör formen mera svävande, gör orkestreringen mera färgrik och raffmerad och liksom fristående från formen i övrigt, samt bryter den hävdvunna tonalitetens regler. Dessa drag står alltså i motsättning till den beethovenska tekniken. Alfven har hängett sig åt dessa impressionistiska drag bara i den andra satsen, som därigenom kontrasterar mot de

.);.

-f

-r

mera klassicistiska övriga satserna. Men det finns ändå något som håller satserna samman, nämligen det förhållandevis osentimentala stämningsläget i alla satserna. Här i andra satsen ägnar sig Alfven lika kärleksfullt åt musikalisk akvarellmålning som han i de andra satserna hänger sig åt klassicistiska tendenser. Redan färgläggningen av det inledande temat (Ex. 4) är mycket raffmerad. Det spelas av ett solistiskt engelskt horn tillsammans med en solistisk fagott, och de ackompanjeras av fyra klarinetter och en fagott. Vismelodin presenteras ännu en gång i sordinerade stråkar och med en allt rikare instrumentering, och sedan vidtar ett nytt avsnitt (se Ex. 8), där ett par höga melodistämmor rör sig i fria kromatiska rymder över tonalt obundna ackord. Det är en melodisk-harmonisk impressionism av alfvenskt slag. Här, liksom i de övriga satserna, använder Alfven för det mesta

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


vanliga treklanger, eventuellt med tillfogad sext eller septim. Det impressionistiska består bl.a i de icke funktionsmässiga EJ(.

som kan gränsa till tydligt tonala avsnitt, som t ex kadensen i 3:1-2.

g

~AV\ J.w.J.e

.a. -T

,..

följderna av ackord, som här i takterna 3:3-7. Det ger harmoniken dess svävande, riktningslösa karaktär i sådana avsnitt

"0'"

.,.

~

~

r~

.• cres,.I,~_~~,

r

l

p~","

v!ri° ,. .f

:;>-

L~o

Db . ...--_ pV

--

T'

t -r

-

~r-

.~~

l-l--'"

-

r

-/

-

Jr..-.....

-te>--

.::;-

~

1

I"

~

17

t'

I ett senare avsnitt (Ex. 9) spelar soloklarinetter en nedåtrullande figur över stigande pizzicatotoner i stråkarna. Det hela gör ett

impressionistiskt intryck genom att både figuren och pizzicatot snarare färglägger än presenterar något motiviskt arbete, och

det impressionistiska förstärks av den plötsliga övergången från B-dur (7:2) till Dess-dur (7:3).

Efter hand återkommer VIStemat, omvärvt av flimrande klangfårger. I sluttakterna kommer en reminiscens av vismelo-

din, följt aven uppåtstigande linje i violinerna till helt irreguljära ackord. Det ger en känsla av tyngdlöshet, rytmlös-

het och samtidigt en trolsk, skimrande sagovärld, som man till slut lämnar i pianissimo (Ex. 10).

Inspelningar som det refereras till i denna artikel: Hugo Alfven, Verk för orkester, vol 2. Royal Scottish National Orchestra. Dir Niklas Willen. (Dalarapsodi, En skärgårdssägen. Symfoni nr 3 E-dur.) Naxos 8.553962A Wilhelm Peterson-Berger, Violinkonsert, Symfoni nr 2 "Sunnanfård". Radiosymfonikerna, dir Stig Westerberg. Phono Suecia, PSCD 95.

Alfveniana

3/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

7


Ex.

()

10

l

,

I

w

p

"

, l

------

Le~

v

1- ii / .",..

~. ~

,d-

-

~.

1'01

~1""

"tY'(

J,~

~

,~,.

d;"".

I

d -jJ~

;,J.

,~~

"/

t?

l

o

'"

...•

r

" IJ

g

~ l

rt' l) r

r

~

u.r r

------

~

Men det finns ännu en källa till musiken i denna symfoni, en källa som flyter fram ur glädjen och lyckan men också ur känslan av behärskning och bemästrande av de musikaliska medlen, ur förmågan att bolla med de musikaliska elementen och smådelarna utan att någonsin förlora överblicken och helheten.

Det specifikafär denna symfoni är lättheten, bristen på grubbel, en förmåga att bygga satsen med hjälp av Lekfulla kontraster Lyckan i komponerandet består här i att inte tynga satsen medprogrammatiska ideer utan tvärtom på sätt och vis sätta igång ett antal teman och motiv och sedan låta dem arbeta duktigt av sig själva med upprepningar, omtagningar och vidareföringar. Vissa avsnitt förefaller därför mosaikartade, när motiven tävlar om herraväldet. Det

8

Alfvåniana 3/98

finns mycket litet av subtila övergångar och symfoniska bearbetningar, och övergångar från ett motiv till ett annat kan ibland bli mycket abrupta. Se t ex på Ex. 7, där det galopperande motivet i de fyra första takterna tvärt övergår i vismelodin. Övergången är plötslig också i fråga om harmonik och dynamik. Genom sådana kontraster undviker Alfven de sentimentala stämningslägena. I slutet av första satsen övergår lekfullheten till skämtsamhet. Lyssnaren tror att slutackordet har nåtts i fortissimo efter den långa, förut nämnda stegringen på dominanten. Men Alfven tar nu fram epilogtemat (Ex. 3) och blandar det med generalpauser på ett lustigt och överraskande sätt och avslutar satsen i pianissimo. Ett sista, längre exempel kan åskådliggöra något av den alfvenska lekfullheten och i någon mån kontrasterna (Ex. Il), fast dessa senare framträder tydligare på andra håll. Det gäller en storkadens i

tredje satsens första del, som leder från dominanten E-dur till huvudtemats återkomst i huvudtonarten A-dur. De första takterna visar avslutningen på huvudtemats staccatorörelse, som redan i sig har något lekfullt över sig. Efter ett par bryska fortissimo-takter återgår musiken till huvudtemats rörelse, inklusive åttondelskrumeluren (5:3), i piano. Strax hamnar musiken i en stampande rörelse med fyra lika takter (5:5-8), och plötsligt flyttas denna lekfullt egensinniga fyrtakting en helton nedåt (5:9-12). Efter en bryskt kontrasterande fortetakt med en åttondelsfigur, plötsligt i d-moll, följer åter den stampande rörelsen i fyra lika takter (6:2-5), vilket upprepas, tills den tematiska åttondelskrumeluren börjar i takt 7:5, crescenderar och till slut övergår i A-dur-ackordet och huvudtemat. Utom den rent motiviska lekfullheten finns här också en till synes nyckfull förflyttning av de fyra takterna från Ciss-dur (5:5) till H-dur (5:9), d-moll (6: l) och sedan den långa passagen med den tematiska krumeluren på ett g7-ackord, som plötsligt övergår till A-dur. Ackordet g7 ligger nästan så långt från dominanten E-dur som möjligt, och Alfven har alltså

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Ex. H ~

",---i-

,

"

J~.j,) -

J

I, -\-- r .---- ~.---- r

.j

j \I .•. lJ~1I~ { f

I

'71'

I )

I

l

ffI.~..;. ae:.,. Fii,. :.

rrn

s:

ff-'::-=: v-

{

--

U-U ~

~

61-'

11:""

\

\

"'Y")

."..

TI

1

(

....

-'"

.,

I~

~

.d~,-

1"\

:/.

;l-

,J'

X

--.

.J

1'\

U

r!

J

4,11;r. -

-I

r.:-r-r

7-;--,

,-,

--

. ~I'

zr •

.•...

l' ,....,

. ..t' .J

mJ

bi'

-~

r'\'-'-~ .J

l

'

b

~ l

I

-

-.r .

~:

..!'I'

j

~--r'~-f<. ..

.~ ~

.L

1"'1

ht

,

c:::,-es(..

.,1

.~

17,

Lo.

~ .•. II.,

11

-......-.:..... "lurat" lyssnaren när han plötsligt åter befinner sig i huvudtonarten. Men hela passagen har bland annat därigenom ett oemotståndligt gott humör och man låter sig gärna luras.

Epilog De svenska tonsättarna uppsökte i första hand Tyskland och Frankrike för utbildning och inspiration under 1800-

Alfveniana 3/98

f:. tF

talet. Det var i stället författare och målare och skulptörer som sökte sig till Italiens soldränkta regioner. Men det finns undantag. Frans Hedbergs och Ivar Hallströms opera Vikingarna utspelar sig helt och hållet i Provence och inleds med en vinskördsfest, där den nordiske Rolf förälskar sig i den sköna sydländskan Isaura. Alfven gjorde flera resor till Italien, inspirerad bl a av Heidenstam.

~ tHr;;;:-.f

I I

"

-

\

.,. ,,~~::

Y.

l~

.,

"fII-~:: b,t-~'L I

il:"'

...-.-n

1.0

ll~

-

----

.f

!

-~

....•...•

' b7~'" 7

~

'

~

L.

I

~~t rl r If c "'e,.e~ . '"till r~r . ~ -~:

..I

f: 1~~f~ .•

!::~.

---

~

,

___

h"

b~ of ~~ -J

Stenhammar vistades 1906-07 i Italien och komponerade där Midvinter, en pendang till Alfvens Midsommarvaka. Och P eterson-Berger komponerade sin andra symfoni, Sunnanfård, hemma i Sverige, långt innan han gjorde sin resa till Italien. I sin symfoni drömmer PetersonBerger om södern, medan Alfven och Stenhammar, som befann sig i södern, drömde om norden.

Besök Alfvensällskapetshemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

9


Alfvendagen i Tibble 1998 A V JAN HEIMER Musik vid Siljan har under senare år på olika sätt sökt förnya sig. Ett inslag som dock med fördel inte bör låta sig förnyas är den traditionella Alfvendagen på tunet nedanför AlfVädergudarna har inte varit alltför nådiga under årets försommar, men precis som så många gånger förr, var vädret vackert när gårdstunet vid Alfvengården fylldes av besökare som ville vara med och fira årets Alfvenpristagare. Redan en timme före själva ceremonin fylldes både parkeringsängen och publikutrymmet på älvbrinken av en solskensnjutande och förväntansfull publik. Spelmännen, i år en kvartett som kallar sig "Leksandslåt" , bestående av Pellas Mats Andersson, Lasse Björk, Hans Fältgård och Per Winther mötte kyrkbåten som medförde pristagaren Nils-Erik Sparf med hustru Christina Högman samt Alfvenfondens ordförande Gunnar Petri med maka. Pristagaren och hans hustru skulle sedan på kvällen medverka vid framförandet av Bachs H-

10 Alfvenlana 3/98

vengården då årets Alfvenpristagare ska belönas. I år gick priset till l:e konsertmästaren vid stockholmsfilharmonikema, Nils-Erik Sparf, uppvuxen i grannkommunen Rättvik.

mollmässa i Siljansnäs kyrka, ett något annorlunda firande av en unik utmärkelse. Angörandet av bryggan stötte på vissa svårigheter: det krävdes tre försök innan dagens huvudperson med entourage kunde landstiga. Spelmännen ledde den korta marschen upp till gårdstunet och inledde också programmet med musik innan juryns ordförande tog till orda för att hylla pristagaren. Gunnar Petri berättade om juryns arbete och funderingar kring vad Hugo skulle ha tänkt och tyckt inför utseendet av årets pristagare och hur man kommit fram till beslutet om att tilldela Nils-Erik Sparf årets Alfvenpris. Hugo var ju själv stor komponist och även om han var utbildad och skicklig violinist, så försörjde han sig ju huvudsakligen som dirigent. Med detta i

åtanke började juryn söka en exekutör som kan ge liv åt tonsättarens musik. Hugos kriterier skulle nog vara en violinist, en mästare på instrumentet, en som kan la andra att spela, ("och Nils-Erik Sparf är kanske 'Sveriges mesta' konsertmästare"), en musikant med stor och bred repertoar och som kan leka med musiken - "Hugo hade respekt för förmågan att f'anga en publik". Att Nils-Erik Sparf dessutom är av gammal spelmanssläkt "från Sparfgården här i närheten", gav en extra krydda åt valet av stipendiat. Leksandskonstnären Lasse Lindqvists vackra diplom var i detta sammanhang det synliga beviset på utmärkelsen som dessutom innebar en check på 100 000 kronor, "Sveriges största efter Polarpriset" . Dessutom fick Nils-Erik Sparf årets Alfvenmedalj i guld.

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.to~get.se/users/s/SMIC


Pristagaren tog till orda och sade sig ha ratt "en Oscar på årets Hugo", men också att han kände sig "som en sparv i tranedansen i raden av stipendiater". Hans uttrycksmedel är dock i första hand fiolen och med GustafSjökvist som ackompanjatör på elpiano framförde han som tack ett arrangemang på Hugos "Johansson".

Alfvenfondens generositet brukar vid dessa tillfällen även utsträcka sig till några lovande ungdomliga musikaliska talanger. Så skedde också i år. Gunnar Petri överlämnade stipendier på vardera 15000 kronor till tre unga musikstuderande från Musikkonservatoriet i Falun:, Maria Sanner, sång, Hanna Tibell, violin och David Gammalgård, violoncell. Som tack framförde de tre Hugos "Du är stilla ro". Gustaf Sjökvist gratulerade Nils-Erik Sparf - "välkommen i klubben" - och ledde därefter sin välklingande kammarkör i ett par Alfvenarrangemang: Midsommarlåt i Leksand med text av Sam Gabrielson och komponerad i Uppsala december 1936 aven till sommaren längtande tonsättare samt Aftonen med text av Hennan Sätherberg tillkommen i Tibble 1941. I spelmännens introduktion till tre låtar som sedan följde (Herrarbetslåten, Tullpolskan och Leksands brudmarsch) berättades en anekdot efter Knis Karl. Denne hade vid något tillfålle frågat Hugo Alfven vad det var som ratt honom att bosätta sig i Tibble som den stockholmare han egentligen var. På denna fråga lär Hugo ha svarat: "Jag var inbjuden på ett bröllop hit till Leksand en gång. Här söp man, dansade man, åt man, slogs man och allt gick i moll. Det var så jävla roligt!" Körens sista bidrag vid samvaron på det alfvenska gårdstunet var framförandet av tre folkvisearrangemang som Gustaf Sjökvist karakteriserade som kvinnoporträtt: Och hör du unga Dora, Inga liten kvarnpiga, arrangerat i Tibble 1942 samt Och jungfrun hon går i ringen också tillkommen i Tibble men 1941. Med gånglåten Solskensmarschen framförd av spelmännen avslutades årets Alfvendag. Allt var som förr men ändå annorlunda. Vi ser redan fram mot nästa ar. o

,

Foto: Jan Heimer Alfveniana 3/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

II


Nils-Erik Sparf 1998 års Alfvenpristagare intervjuas av Jan Olof Ruden

JOR: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvenpriset och guldmedaljen? N-E S: En Nobelprisliknande reaktion. Jag var både stolt och samtidigt litet blyg med tanke på alla tunga namn som tidigare har fått priset. JOR: Har Alfven betytt någonting för dig? N-E S: Ja Vallflickans dans har hållit tekniken igång. Den kan verkligen användas som en etyd som inte är tråkig som etyder ibland kan vara. JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och om hans musik? N-E S: Som yngre tilltalades jag av hans patos. I hans självbiografi uppskattar jag att föras in i det svenska musiklivet i böljan av seklet. JOR: Vad tycker du idag? Foto: Mats Lundqvist N-E S: Idag kan jag i ännu högre grad beundra hans hantverk. JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken?

kollegor - om än i olika generationer. Uppsala har ju varit också min arbetsplats under en lång tid. JOR: Vad är det som sysselsätter dig nu?

N-E S: Jo beröringspunkter fmns i vårt patos, folkmusiken, hovkapellet och Uppsala. Beträffande patos så upplever jag mig ibland som litet patetiskt lagd. Beträffande folkmusiken rar man väl i mitt fall skylla på pappa. I hovkapellet var vi

12 Altvenlana 3/98

N-E S: Det somgläder mig i Alfvensammanhang är att jag skall spela in fiolsonaten tillsammans med Bengt Forsberg för TV -programmet om Alfven och Skage».

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Dirigerande tonsättare tonsättande dirigenter om svenska tonsättare som dirigerat egen musik på skiva Stig Jacobsson Det var väl ungefär vid mitten av förra århundradet som de olika musikaliska disciplinerna särskildes så definitivt att det började bli begripligt att benämna en Musiker som tonsättare, en annan som dirigent och en tredje som instrumentalist. Bach, Händel, Mozart, Haydn, Beethoven etc, hade alla ägnat sig åt Musik, det vill säga musik i alla dess former. Specialiseringen hade ännu inte trätt i kraft. Carl Maria von Weber brukar kallas den första moderna dirigenten - men det var bara för att han ställde sig framför orkestern med en pinne i handen. Han är naturligtvis ändå mest ihågkommen som tonsättare. För vem skulle idag komma ihåg honom som dirigent? Hans dirigeringskonst har vi egentligen inga faktiska kunskaper om. Vi får gå till Hans von Bulow eller Arthur Nikisch för att hitta någon som blivit känd som "enbart" dirigent. Men vad vet vi rent faktiskt om deras tolkningar och gestalningsförmåga? Bara det vi kan läsa oss till! Bara det som samtida lyssnare berättat. Vi kan inte själva skaffa oss en uppfattning. Men i och med att vi för hundra år sedan lärde oss att spela in ljud, blev det äntligen möjligt att också bevara en dirigents aktiviteter för framtiden. Rolluppdelningen har tack och lov aldrig varit definitiv, så även von Bulow komponerade, vilket också åtskilliga av hans efterföljare inom dirigentfacket gjort: Klemperer, Kletzki, Skrowacewski, Markevich, Dorati, Furtwängler, Martinon ... Alla är de exempel på orkesterledare som har fått egna kompositioner inspelade på skiva - men nog kommer även dessa i första hand att bli ihågkomna som dirigenter. Och de kan tack vare sina inspelningar fortleva i den rollen och ständigt förtrolla nya lyssnare. Gustav Mahler är exempel på dirigenter som, trots deras exceptionella framgångar, eftervärlden hellre erkänner som tonsättare - men hur blir det med Bernstein och Segerstam ? Lutoslawski, Penderecki, Stravinsky, Tippett och Alfveniana

3/98

Adams är kanske mest kända av de nutida tonsättare som också gärna dirigerat - främst egna verk förvisso - men kanske ändå inte alltid med lysande resultat. Till historien går de definitivt som tonsättare. Hur var det i Sverige? Johan Helmich Roman komponerade, spelade oboe och violin och dirigerade de första offentliga konserterna i Sverige. Bernhard Crusell spelade klarinett, komponerade och skrev libretti, samt dirigerade militärensembler på somrarna. Stenhammar spelade piano, komponerade och dirigerade flitigt. Liknande kan sägas om Aulin, Norman, Söderman ... Troligen finns Wilhelm Stenhammars pianospel bevarat som ackompanjemang till sång i någon upptagning, men hans dirigeringskonst har oåterkalleligt försvunnit ut i etern. Det är först i generationen efter honom som vi kan lyssna till några av de svenska tonsättarnas förmåga att dirigera, i huvudsak i egna verk. Hugo Alfven - pionjären Hugo Alfven (1872-1960) är det första riktigt stora exemplet på en svensk tonsättare som också dirigerade, så det är alldeles naturligt att just han hedrats med en box, där hans dirigeringskonst står i centrum. Några av inspelningarna har tidigare funnits utgivna på LP. Det är Carl-Gunnar Åhlen som sammanställt det rikhaltiga material som utgi vits på Phono Suecia PSCD 109(3 CD) och innehållet är i kronologisk inspelningsordning: Synnöve Solbakken - svit. Svensk Filmindustris orkester. 10 okt 1934 Grieg (arr: Alfven): Sigurd Jorsalfar - Hyllningsmarscb. 31 maj 1934 Skogen sover, Sommardofter, Gammalt kväde från Helsingland. Hjördis Schymberg, Radiotjänsts symfoniorkester. 10 maj 1939 Lindagull. Einar Andersson, Radiotjänsts symfoniorkester. 10 maj 1939

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

13


En tidig satsning på Cupol Det är nu sällan dessa och andra tidiga upptagningar gjordes med syftet att ges ut på skiva. Mestadels är det fråga om liveupptagningar som gjordes i konserthusen eller för radio, och som slumpmässigt bevarats för att i sen tid överföras på skiva. Men i en annan box från Phono Suecia PSCD 79 (2 CD): "Svenska tonsättare dirigerar egna verk", även den sammanställd av CarlGunnar Åhlen, finns en lång rad upptagningar som gjordes 1948 just med tanke på 78-varvare publicerade av Cupol. Dessvärre hamnade denna ambitiösa satsning precis i skarven mellan 'stenkaka' och LP, varför den alltför snabbt försvann ur marknaden. Att de nu återutgivits på CD är därför en betydande kulturgärning. Det är i huvudsak fråga om ca fem minuter långa avsnitt ur större verk. Men man har i denna box även tagit med radioupptagningar och andra inspelningar, i de fall då de ursprungliga inspelningarna inte dirigerades av tonsättaren själv. I många fall representerar inspelningarna på dessa ski vor respekti ve tonsättares enda för eftervärlden bevarade insats som dirigent! Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att utifrån dessa fragment yttra sig om deras kvaliteter som dirigenter. Carl-Gunnar Åhlens och Sten Hanssons kommentarer till varje stycke är däremot mycket uttömmande och läsvärda. Följ ande inspelningar, upptagna [ör Cupol 1948, har tagits med i albumet: 13 mars: Ingvar Lidholm: Canto ur Toccata e Canto 3 april: Albert Henneberg: Uvertyr till Bolla och Badin 5 april: Gunnar Ek: Rondo fugato - final ur Symfoni nr 2 5 april: Karl-Birger Blomdahl: Adagio ur Vaknatten 8 april: John Fernström. Burlesk (Tokfan ur Symfoni nr 11 'Utan Mask') 22 april: Karl-Birger Blomdahl: Final ur Violinkonsert (Josef Grtinfarb violin) 4 och 19 maj: Dag Wiren: Sinfonietta op 7a 25 maj: Moses Pergament: Dibbuk 25 maj: Stig Rybrant: Lustspelsuvertyr 28 maj: Albert Henneberg: Hovfrökens aria ur Bolla och Badin 10 juni: Hugo Alfven: En skärgårdssägen op 20a 7 juni: Moses Pergament: Fantasi för violin och orkester (Ivan Ericson violin) 7 juni: Lars-Erik Larsson: Ostinato op 17 (Final ur Symfoni nr 2) 21 oktober: Kurt Atterberg: Svit nr 8 "Pastorale" op 34

14 Alfveniana

3/98

Inspelningar som också tagits med i detta tvåskivorsalbum, men som inte spelades in för Cupolprojektet, är: Eric Westberg: Gask (inspelad 1937) NatanaelBerg: Finalen(sats4,Livsyra)urPezzosinfonico (1950) - och inte tredje satsen, som det står angivet på skivan! Berg dirigerade i själva verket uvertyren till Engelbrekt för Cupol den 3 april 1948, men den inspelningen togs istället med i Phono Suecia PSCD 58 (3 CD) som presenterar medlemmar i Föreningen Svenska Tonsättare med anledning av dess 75-årsjubileum. Ture Rangström. ur Symfoni nr 2 (1940) Oskar Lindberg: ett minutlångt fragment av Festpolonäs (1944), som är det enda bevarade av hans dirigentkonst Hilding Rosenberg: Fuga ur Partita (1949) Erland von Koch: Sinfonietta (1950)

Flera av dessa, och givetevis även andra tonsättare från samma epok, finns representerade som dirigenter också i inspelningar som givits ut på andra fonogram - inte bara med egna verk däribland: KurtAtterberg: Ballad och passacaglia (1950), De fåvitska jungfrurna, En Värmlandsrapsodi (1948), Hornkonsert (Adagio) Axel Malm horn HMV 037-35928, Per Svinaherde (1960) Decca SDJ 11, Svit nr 5 "Barocco" (1967), Svit nr 8 "Pastorale" (1967) Swedish Society SCD 1021, Symfoni nr6 (1928) TLC 2585 Sten Broman har inte dirigerat några egna verk utgi vna på ski va, men väl musik av Berwald: Minne av norska fjällen, Allvarliga och muntra infall (1972). Caprice CAP 1029 John Fernström var som grundare av Nordiska ungdomsorkestern och ledare för Lunds Stadsorkester en erfaren dirigent, och hans egen tolkning av Symfonierna nr 11och 12 (1960 resp 1954) har givits ut på dB 73937f!r1-970356 Lars-Erik Larsson: Kraus: Aeneas i Carthago (Aeneas recitativ och aria ur akt 5), Gösta Björling (1943) Sveriges Radio SRPLP 135415 (2 LP), Rosenberg: De skapade intressena - ur svit (1943) BIS-LP-331-333 (5 LP) Ingvar Lidholm: Canto LXXXI (1960) SR RELP 5002 Moses Pergament: Berceuse, Svensk folkvisa med variationer (1967) Euphonic ELP-001 Ture Rangström: Bön till natten, Å ter, En gammal dansrytm, Aulikki Rautavvara ( 1942) Telestar TR 11148 Hilding Rosenberg: Den heliga natten ( 1949) , Symfoni nr 3 (1948), Symfoni nr 4 - fragment (1940), Symfoni nr 5 (1944), Violinkonsert nr l med Charles Barkel (1948) Caprice CAP 21510 (3 CD) Adolf Wiklund: Symfonisk prolog (1939) BIS-CD-421424 (8 CD), och några sånger ur Rangströms Ur Kung Eriks visor med Set Svanholm (1935) Orfeus 1-5 (5 LP)

Dirigent och/eller tonsättare? Stig Rybrant, Sixten Eckerberg och Björn Hallman kan kanske nämnas bland de tonsättare som snarare hör till de drivna dirigenterna, men som

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Midsommarvaka. Stockholms radioorkester. 19juni 1940 Dalarapsodi. Stockholms radioorkester. 7 nov 1940 Gustav II Adolf-svit - Breitenfeld. Filharmonisk Selskab, Oslo. 15 maj 1941 Symfoni nr 5, sats 1. Kgl Hovkapellet. 1 maj 1942 Symfoni nr 2, sats 3. Radiotjänsts symfoniorkester. 14 sept 1945 Symfoni nr 4. Birgit Nilsson, Einar Andersson, Konsertföreningens Symfoniorkester. 7 maj 1947 Symfoni nr 3. Konsertföreninges Symfoniorkester. 21-22 juni 1950 Kantat vid Sveriges Riksdags 500-årsminnesfest. Joel Berglund, Akademiska kören m fl, Stockholms konsertförenings orkester. 30 april 1952

Men allt det här är egentligen bara en kompletterande dokumentation, för Alfven har som dirigent tidigare och i många utgåvor funnits tillgänglig på fonogram. Här följer ytterligare orkesterinspelningar han gjort, och som länge varit tillgängliga på LP eller CD (endast senaste utgåvan anges.): Gustav II Adolf - Slaget vid Breitenfeld. Radiotjänsts Symfoniorkester. 10 maj 1939. Cupol CLPM 5001 Midsommarvaka. KgI Hovkapellet. 7 okt 1954. Swedish Society SCD 1003 Bergakungen, svit. KgI Hovkapellet. 7 okt 1954. Swedish Society SCD 1003 Den förlorade sonen, svit. KgI Hovkapellet. 6 maj 1957. Swedish Society SCD 1003 En skärgånlssägen. Konsertföreningens Orkester. Se detaljer om denna inspelning längre fram i texten om Cupol-projektet

Av dessa inspelningar måste speciellt nämnas den av Midsommarvaka, för det var den första stereoinspelningen som gjordes i Sverige. Och här en lista på Hugo Alfvens inspelningar av egna körverk: SverigesOagga. Orphei Drängar. 18maj 1927. HMV 15334688/9 (2 LP) Sveriges flagga. Svenska Sångarförbundet (7.500 sångare). 6 juli 1930. Cupol CLPM 5001 Frihetssång. Orphei Drängar. 28 nov 1939. HMV 15334688/9 (2 LP) Gryning vid havet. Orphei Drängar. 16 april 1940. HMV 153-34688/9 (2 LP) Aftonen, Gustaf Frödings jordafärd. Orphei Drängar. 27 mars 1947. HMV 153-34688/9 (2 LP) Lindagull. Einar Andersson sång, Orphei Drängar. 27 mars 1947. HMV 153-34688/9 (2 LP) Frihetssång. Siljansbygdens Körförbund. 1952. Bluebell BELL 207 Champagnevinet, Sveriges flagga. Kempekören. 1952. Swedish Society SCD 1036

Allveniana

3/98

samt folkvisebearbetningar: Uti vår hage. Orphei Drängar. 18 maj 1927. HMV 15334688/9 (2 LP) Glädjens blomster. Orphei Drängar. 16 april 1940. HMV 153-34688/9 (2 LP) Kom, sköna flicka. Orphei Drängar. 27 mars 1947. HMV 153-34688/9 (2 LP) Inga liten kvarnpiga, Och hör du unga Dora, Och jungfrun hon går i ringen, Rosor och violer, Tjuv och tjuv det ska du heta. Siljansbygdens Körförbund. 1952. Bluebell BELL 207 Vallvisa från Älvdalen. Siljansbygdens Körförbund. 1952. Swedish Society SCD 1036

Inspelningar med Hugo Alfven finns alltså från 1927 till så långt fram i hans karriär som 1957 och trettio år är en imponerande gärning som överträffar många specialiserade dirigenters gärning. Som uttolkare av egna verk är Alfven sannerligen en mästerlig dirigent, och hans egna upptagningar har sällan överträffats konstnärligt - även om inspelningstekniken förvisso blivit bättre. Som orkesterdirigent har Alfven mestadels dokumenterats med egna verk, men den erfarne kördirigenten Alfven har även förevigats i tolkningar av andra tonsättares verk: prins Gustaf: Studentsången, Vårsång. Orphei Drängar. 18 maj 1927. HMV 153-34688/9 (2 LP) Josephson: Serenad. Orphei Drängar. 18maj 1927. HMV 153-34688/9 (2 LP) Wennernerg: Hymn. Orphei Drängar. 18maj 1927. HMV 153-34688/9 (2 LP) Bull: Seeterjentens sondag. Siljansbygdens körförbund. 19 jan 1936. Cupol CLPM 5001 Bellman: Fredmans epistel nr 14. Orphei Drängar. 9 febr 1939. HMV 153-34688/9 (2 LP) Otto Lindblad: Stridsbön. Orphei Drängar. 28 nov 1939. HMV 153-34688/9 (2 LP) Stenhammar: Sverige. Orphei Drängar. 28 nov 1939. HMV 153-34688/9 (2 LP) Bellman: Fredmans epistel nr36. OrpheiDrängar. 16april 1940. HMV 153-34688/9 (2 LP) Söderman: Ett bondbröllop. Orphei Drängar. 27 mars 1947. HMV 153-3468819 (2 LP) Bull: Sreterjentens sendag. Siljansbygdens körförbund. 1952. Bluebell BELL 207

Sammantaget betyder detta att Hugo Alfvenfinns dokumenterad på LP och CD med totalt ca 45 svenska verk, vilket är mer än vad Herbert Blomstedt (24) och Göran W Nilson (41) svarat för, men ungefär lika många som Sixten Ehrling. Kanske är det bara Stig Westerberg som dirigerat fler svenska verk på skiva.

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

15


också skrivit åtskilliga verk. Rybrant har förutom det ovan nämnda egna verket också förevigat musik av ett tjugotal andra svenska tonsättare (och ändå är här inte medräknade hans 78-varvare, däribland flera Cupolinspelningar av tonsättare som inte själva ville dirigera): Alfven: Bergakungen, Uppsalarapsodi, Andersson: Konflikter, Atterberg: Alladin, Autin: Gotländska danser, Björkander: I Hemmaröby, Eriksson: Lyrisk svit.Shanghai, Hallen: Harald Viking, Haquinius: Svensk dans nr l, K Larsson: American tapestry, Lindberg: Tre Färdeminnen, Linde: Suite Boulogne, Lundkvist: Holiday, Peterson-Berger. ur Arnljot, Frösöblomster, Sånger, Smoliansky: Episod, Söderlundh: Oboeconcertino, Havängsvit, Vintermåne, Tersmeden: Solitaire, Udden: Lustspelsuvertyr, Wieslander: Under stjärnorna, Wiklund: Tre stycken för stråkar och harpa.

Den betydande tonsättaren Sixten Eckerberg har på skiva dirigerat musik av Atterberg, Nystroem och Hallnäs - men ingen egen musik. Hallman kan på skiva höras dirigera musik av Peterson-Berger, Söderman och WIklund, samt några egna verk.

Nuläget Några tonsättare är/har varit ledare för ensembler och i denna egenskap spelat in skivor, bland dem Miklos Maros (som spelat in musik av Deåk, Hambraeus, Hemberg, Hermanson, Holewa, Lindgren, Maros, Mellnäs, Naumann, A Nilsson, B Nilsson, Roman, Sandström och Simai med sin Marosensemble), Andre Chini (som spelat in musik av Maros och Sandström med sin ensemble Euterpe) och Siegfried Naumann (som spelat in musik av Naumann, B Nilsson, Sandström och Welin med Musica Nova). Och man kan naturligtvis inte komma förbi praktiker som Roland Forsberg eller Lennart Hedwall, som finns rikligt representerade på fonogram både som dirigent, pianist och organist. Gunnar Hahn, Jan-Åke Hillerud, Gunno Södersten, Torbjörn Iwan Lundqvist, Lars Edlund, Johnny Grandert, B Tommy Andersson, Daniel Hellden. Eskil Hemberg är exempel på andra tonsättare/ diri genter som i större eller mindre omfattning förevigat egna verk på skiva.

Medlemmar i Hugo Alfvensällskapetpå besök i Gävle nya konserthus vid årsmötet den 16 maj 1998. T.v. ordföranden Åke Holmquist,t.h. vår guide i konserthuset. Foto Jan Olof Ruden

16 Alfvenlana 3/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Musiken till "Mans kvinna/En bygdesaga" 1998 är Vilhelm Moberg-år. Det passar därför bra att påminna om att Alfven skrev musik till filmen Mans kvinna (1944) baserad på Mobergs roman från 1933 och omarbetad till pjäs 1943. Nedanstående är hämtat ur Carl-Gunnar Åhlens kommentar till Hugo Alfven: Orchestral suites, Sterling CDS 1012-2,1996 som innehåller En bygdesaga och Synnöve Solbakken-sviten. Alfven hade knappast någon djupare förståelse för filmmusikens särart. Konsertpodiet var hans medium, inte det optiska ljudspåret och biohögtalaren. Symfoniorkesterns breda penseldrag och körklangens transparens passade hans kynne bäst. Anledningen till att Alfven anlitades som kompositör till tre svenska spelfilmer, av vilka två lanserades utomlands, nämligen Synnöve Solbakken (1934) och Singoalla (1949-50) var hans oerhörda popularitet och den ursvenska symbolkraften i hans musik. Den fyllde ett illustrationsbehov i epokens fosterländskt orienterade filmer. Man kan frestas att tro att filmmusiken var okänt territorium för tonsättaren. Men Alfven var sannerligen ingen novis i den melodramatiska genren. I januari 1923 hade han fullbordat sitt största verk, det pantomimiska dramat Bergakungen op.37 - en helaftonsbalett, som sysselsatte honom i över sex år och som han använde som ett Affveniana

3/98

slags idebank under de kommande decennierna. Det uppstod liksom ett motiviskt nätverk mellan Bergakungen, de båda filmsviterna och den femte symfonin. Ideliga självlån vittnar om hans oerhörda skaparvånda som förvärrades i 50årsåldern. Våren 1944, efter urpremiären på Vilhelm Mobergs dramatisering av den drygt tio år äldre romanen Mans kvinna fick Alfven i uppdrag att komponera musik till en filmatisering. Skissen fullbordades två dagar före jul och premiären ägde rum på Röda kvarn i Stockholm den 5 februari 1945. Ingen av de tre "Alfvenfilmerna" kan kallas ett mästerverk. Mans kvinna fick dålig kritik: Tråkig och förutsägbar. Men Alfvens musik, som dirigerades avexildansken Erik Tuxen, fick allmänt beröm. Mans kvinna är ett triangeldrama från Värend på 1790talet. Bondhustrun Marit lever i ett frustrerande äktenskap med den äldre och allvarligare Påvel. Grannbonden Håkan uppväcker passionerna hos henne, men deras möten avslöjas av Håkans försmådda piga. Påvel förskjuter sin hustru, som han dittills betraktat som sin egendom. I filmen vandrar Märit och Håkan bort över fålten mot en melodramatisk frihet, som i praktiken innebär att de är fredlösa. och kommer att jagas som djur. Romanen slutar på ett annat sätt. Av filmmusiken sammanställde Alfven en svit - på

samma sätt som tidigare skett med musiken till Synnöve Solbakken. Av de 171 partitursidorna till Mans kvinna förkastade tonsättaren 32, utökade orkestern något och döpte sviten till En bygdesaga op.53. Alfven gav de tre huvudpersonerna var sitt motiv, som utvecklas i den dramatiska, av wagnerska efterklanger präglade filmsviten. Påvels motiv, det s.k. Påvel-ropet, återfinns i den andra satsen. Och tredje satsen är uppbyggd kring Märits och Håkans motiv. Introduktionen, som beledsagade förtexten i filmen, innehåller huvudmotiven, precis som i en italiensk operaouvertyr.

Partitur och stämmor till filmmusiken Mans kvinna finns i Svensk Musik (ur SF:s filmmusikarkiv) Partitur i autograf till En bygdesaga finns i Uppsala universitetsbibliotek, deponerat av Gehrmans musikförlag, som 1945 publicerade partitur och stämmor. En bygdesaga uruppfördes i Göteborgs konserthus den 31 januari 1946, då tonsättaren dirigerade Göteborgs symfoniorkester

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

17


Evgenij Svetlanov intervjuas i maj 1998 av Jan Olof Ruden

Foto: WA. Polak JOR: Ni har ju dirigerat många verk av Hugo Alfven. Jag tänker på Bergakungen och Symfoni nr 2, som också spelades in av Musica Sveciae. Jag tänker också på Symfoni nr 1, som framfördes på Radiosymfonikemas turne i höstas. Ni har uttryckt Er uppskattning av Alfvens musik. Ni har rent av framhållit honom som Sveriges motsvarighet till Grieg, Carl Nielsen och Sibelius. Tycker Ni att det fmns drag i Alfvens musik som skiljer den från Griegs, Carl Nielsens och Sibelius'? ES: Som tonsättare har han sin egen handstil, sitt eget musikaliska språk. Alfven har sina egna drag. Samtidigt fmns det någonting gemensamt mellan alla dessa tonsättare. För det första tror jag att det är det geografiska läget som är gemensamt för de länder de är födda i, bodde och skapade i. Det andra som är gemensamt är ländernas historia. Jag skulle vilja säga en mycket gammal gemensam historia som går tillbaka ända till forntiden. Jag tror att jag har rätt att säga det ef18 Alfvenlana 3/98

tersom jag faktiskt dirigerat allt som Alfven skrivit utom Rapsodi nr 2 och Symfoni nr 5. Den 5:e symfonin tror jag är mindre självständig. Han upprepar sig själv mycket i den. Det är kanske därför den spelas så sällan. När det gäller Rapsodi nr 2 är den mycket specifik. Den har en specifik karaktär, festivalartad. Lite studentikos, spexig. Jag tror det räcker som svar på första frågan. JOR: Vilka egenskaper i Alfveris musik har ni fäst Er vid? ES: Romantiken. Det är den som människor i hela världen saknar just nu. När vi blickar tillbaka på 1900-talet är det mest fasansfulla århundradet i mänsklighetens historia. Jag ska inte säga varför, alla vet det. Det gäller också om man ser till offrens antal - väldigt många -på grund av krig, sjukdomar, stress, osv och ekologiska problem på hela vår planet. De som ännu lever mitt i allt detta, det är de som saknar litet romantik. Därför

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


lyssnar människor gärna på musik som har den här romantiken och läser de böcker där det finns denna romantiska utstrålning.

JOR: Har ni något intryck av att den svenska folkmusiken har påverkat Alfvens musik mycket, kanske speciellt i Bergakungen?

JOR: Påverkar Alfvens musik Er så att Ni blir känslomässigt berörd?

ES: Javisst. Även Rapsodin, dvs Midsommarvaka.

ES: Väldigt mycket. Jag minns t ex framförandet av 4:e symfonin i Stockholm, Moskva och S:t Petersburg. Det var en av de mest omskakande upplevelserna, inte bara för mig själv, utan även för publiken.

JOR: Jag har lyssnat på Er inspelning av Bergakungen och jag tycker att den är mästerlig. Jag kan berätta att Gebrmans Musikförlag håller på att publicera det stora partituret. På det sättet blir verket också tillgängligt i hela världen. Jag har också hört Er dirigera Alfvens Symfoni nr 1 här i Berwaldhallen. Jag tyckte att det var en tolkning som representerar mer ett europeiskt synsätt än ett nordiskt. Finns det något medvetet i det eller är det ett sätt att anknyta till den europeiska musiktraditionen eller är det precis som Ni känner att så här ska det vara?

JOR: Tycker Ni att formen stämmer överens med innehållet? ES: Absolut. JOR: Kan Ni karaktärisera Alfvens musik på något annat sätt än att den är romantisk? ES: Hans musik är född av den här jorden, allt som han fick i väst har blivit som en inramning för den ädla sten som hans musik utgör. JOR: Tycker Ni att det finns några likheter med andra europeiska tonsättare, jag tänker speciellt på Brahms, Berlioz och den franska romantiken? ES: Jag tror det fast han är naturligtvis en mycket självständig tonsättare. Somliga av mina kolleger, svenska musiker, säger att Alfven var på väg att bli lik Richard Strauss. Jag kan bara delvis hålla med och i så fall gäller det orkesterkoloriten. Alfven är också mycket stark och uttrycksfull och samtidigt en väldigt fmurligt orkestertonsättare. JOR: Man brukar ju säga att Alfven ville måla i sin musik. När han var ung började han att studera konst och han tvekade om han skulle bli konstnär eller musiker. Nu valde han musiken. Vad har ni för intryck av att han målar i musiken? ES: Ja, väldigt mycket. Det fmns mycket i hans musik som är naturprodukter så att säga, som är sprunget ur naturen och det är just den nordiska naturen som är den ursprungliga källan. Jag själv älskar Norden mycket. Det är därför jag upplever den som mycket nära mig själv. Det är därför jag lever och bor här.

ES: Jag har inte funderat speciellt mycket över detta. När jag väljer något verk att dirigera då brukar jag få det att både gå genom min hjärna och mitt hjärta. Sedan spelar det väldigt stor roll att jag själv är tonsättare som skrivit mycket musik. Därför kan jag inte vara objektiv. JOR: Jag har hört att Er första symfoni ska spelas av Radiosymfonikerna i höst. Det ska bli intressant att höra. ES: Jag vet inte. Det beror på vilka förväntningar man har. Jag tror att många blir besvikna, därför att den här symfonin absolut inte är modem musik. Den är mycket stor och romantisk och filosofisk också. Om livet och döden. Den här symfonin är tillägnad den moderna människan, så uppfattar jag det. JOR: Naturligtvis uppskattar jag som sekreterare i Hugo Alfvensällskapet att Ni sätter upp Alfvens musik på Era program. Jag har hört att Alfven ska vara med på programmet under den turne som Radioorkestern ska göra år 2000. ES: Det finns sådana planer, ja. Anm: Evgenij Svetlanovs symfoni spelades av Sveriges radios symfoniorkester under tonsättarens ledning 4-5 september 1998

Alfveniana 3/98 Besök Alfvensällskapetshemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC

19


II nspelninqar

Framföranden Alfvenmusik

av 1998 10/9

24/9

26/9

Festspelop.25 Helsingborg, Symfoniorkestern, Ur Den förlorade sonen Hedemora, DalaSinfoniettan,

dir James Loughran

dir Gary Berkson

Ur Den förlorade sonen Växjö konserthus, DalaSinfoniettan,

dir Gary Berkson

2/10

Ur Den förlorade sonen Leksand, Sveasalen, DalaSinfoniettan, dir Gary Berkson

3/1 O

Ur Den förlorade sonen Vansbro teater, DalaSinfoniettan,

4/10

[Sju dikter op.28:6: Skogen sover] Romans. Romans (1891). - [I stilla timmar] Meditation efter romansen I stilla timmar (1940/1945). [Bergakungen op.37 : Svit] 4. Vall flickans dans. - f violin och piano. - Semmy Stahlhammer, Love Derwinger Nosag records, 1997. - Nosag CD 024

dir Gary Berkson

[Gustav II Adolf: svit] Breitenfeld Stockholm, BerwaldhaJlen/Sveriges radio, Sveriges radios symfoniorkester, dir B Tommy Andersson

Hugo Alfvensällskapet inbjuder till Alfven-kväll onsdagen den 4 november kl 19.00 Brevskrivaren Hugo Affven Hugo Alfven var en färgstark och flitig brevskrivare. I breven kommer vi honom ännu närmare än i memoarerna. Gunnar Temhag, docent i musikvetenskap, har nyligen publicerat en bok som innehåller ett urval ur den mycket stora samlingen Alfven-brev. Här kåserar han om den Alfven som framträder i korrespondensen. Bildspetet om Hugo Alfven Anders Hanser, välkänd fotograf och producent av bildspel, har i bildspelets form gjort ett inträngande porträtt av Hugo Alfven. Han har nära till ämnet: hans mor, sångerskan Hanser Lina Göransson, var en återkommande solist i Alfvens verk. Anders Hanser introducerar själv sitt bildspel. Alfven-kvällen äger rum på Kommendörsgatan 28 på Östermalm, närmare bestämt i den biograf som företaget Hanser & Co förfogar över. Under kvällen serveras kaffe till självkostnadspris. Anmäl dig senast 2 november titt Hugo Alfvensällskapets sekreterare Jan Olof Ruden Välkommen!

20

Affveniana 3/98

Besök Alfvensällskapets hemsida http://www.torget.se/users/s/SMIC


Alfvéniana 3/98