Issuu on Google+

.9llfveniana 3/95 iltgiven av !}{ugo.f2IIfvens채{fskgpet

HUGO

ALFVEN 1872

1960

UJ

lJ __ /'tfia

~~~ ..

L채s om Carl Milles och Alfven


Altvenlana 3/95

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Carl Milles' Alfvenbyst. Av Jan Olof Huden 3 Milles och Alfven 6 Alfvendagen 7 juli 1995 10 Lars Johan Werle, Alfvenpristagare intervjuas av Jan Olof Ruden 12 Herrans bön. Av Lennart Hedwall 13 Påfrestande tågnatt för småbarnsfar. Av Gunnar Temhag 17 Alfvensalen i Uppsala invigd. Av Jan Olof Buden 18 Framföranden av Alfvenmusik - Inspelningar 20

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm, Tel: 08-783 88 58 Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan IB, 752 35 Uppsala Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 110 1-5667

Tryckt av Ekonorni-Print, Stockholm

Foto: Jan Olof Ruden om intet annat sägs

Omslaget: Carl Milles' Alfvenbyst som frimärke. Förstadagsbrev 23.2 1972. Inuti detta stod nedanstående text

HUGO ALFV:t:N (1872-1960) var en av Sveriges yppersta tonsättare under första hälften av 1900-talet. Han studerade vid Musikaliska Akademien och var därefter några år anställd som violinist i hovkapellet. Är 1910 utnämndes han till director musices vid Uppsala universitet, en post S0111 han sedan innehade i tre decennier. Han var då också ledare för sångsällskapet Orphei Drängar. Alfveris musik kannetecknas av rik melodisk ingivelse, flödande romantisk harmonik, fulländad formbehärskning och i orkesterverken praktfull klangkolorit. Hans rika produktion omfattar bl a fem symfonier, fristående orkesterverk, festkantater, balettpantomimer och ett stort antal sånger för soloröst, för manskör och för blandad kör. 2


Carl Milles' Alfvenbyst AV JAN OLOF RunEN Under våren och sommaren 1911 utförde Milles en hel serie porträtt av honom närstående vänner. nu helst i granit. Con amore har han i Hugo Alfvens skulpterade drag givit en bild av konstnären och människan som övertygade alla. som personligen kände den store musikern (Henrik Cornell, tf

Carl Milles - hans liv och hans vänner. Sthlm 1968, s. 265) Känt är att Milles ville återge mer än blott de yttre dragen. Ännu mer än av dessa var han angelägen att avspegla föremålets egenskaper i porträt ten, både på gott och ont. Alfvenbysten ger också ett besjälat intryck av den allvarlige Alfven, den som ännu inte blivit bekant med studentlivet i Uppsala. Milles meddelar i brev till Alfven 1911 26/6 att "Din byst är nu färdig i graniten o. gör sig härligt". Han lät också göra ett vykort med bysten och när han 1914 3/9 skickade ett sådant till Alfven skrev han under bilden "en contrapunkt i sten av C. Ms". När bysten blev färdig år 1911 var Alfven 39 år och hade just sitt första läsår som director musices och sånganförare i OD bakom sig. Dessutom hade han avslutat vårterminen genom att i maj anordna en musikfest i dagama två med aktuell svensk musik på programmet (se Alfventana 2/94, 11-12). Inte förrän sommaren året därpå kunde Alfven kvittera bysten med att komponera ett monumentalt verk för manskör, solo och stor orkester. Det var Unge Herr Sten Sture till text av Hugo Tigerschiöld, som fullbordades

under ODs tume sommaren 1912 och framfördes av OD och Dortmunds symfoniorkester under Alfvens ledning i Dortmund den 11/6 1912. Lennart Hedwall berättar om verkets tillkomst i sin bok Hugo Alfven Sthlm 1973, s. 65ff: På våren 1912 gjorde OD efter sina sedvanliga vårkonserter i Uppsala och Stockholm i början av maj en längre turne genom Sverige, som skulle föra vidare till Dortmund, där den franske violinisten och dirigenten Henri Marteau (om honom se Alfveniana 12/95, s. 25-26) hade tagit initiativ till en svensk musik/est ....1Dortmund ville Alfven med OD framföra ett nyare svenskt verk med orkester, men här om någonsin var det en generande repertoarbrist. Alfven nämner själv i sammanhanget endast Andreas Hallens Styrbjörn Starke, och han kunde möjligen tillagt den dock redan något förbleknade Islossningen och Emil Sjögrens Islandsfärd (ett relativt tidigt verk från 1884), och därmed hade den svenska standardrepertoaren varit uttömd! Han beslöt därfor, om också i senaste laget, all själv skriva ett stycke och valde Hugo Tigerschiolds dikt Unge Herr Sten Sture som underlag ...På grund av den knappa tiden skrev Alfven först körsatsen for att kunna börja repetitionerna med OD, medan orkesterpartituretfick vänta. Detfullbordades först under Sverigeturnen, den 1juni i Örebro, där Alfven var la~dshovdingeparets gäst på slottet. Alfven har ofta själv sagt, alt for att överhuvud kunna genomföra en kompositionsuppgift som denna och på detta sätt, måste man äga en så grundlig skolning att man är oberoende av yttre omständigheter som t.ex. användandet av piano eller annat instrument, och han ger Lindegren och hans stränga tekniska uppfostran hela äran av det positiva resultatet av Unge Herr Sten Sture - under repetitionerna i Dortmund behövde inte en enda ton

ändras i det omfångsrika och tämligen komplicerade orkesterpartituret! Valet av ämne föll sig naturligt för Alfven. Milles var nämligen sedan seklets början sysselsatt med Sten Sturemonumentet på uppdrag av Uppsala studentkår. Detta var det första officiella uppdrag han fick när han ännu sökte sin väg i Paris men det blev också hans mest segslitna projekt innan monumentet slutligen kunde invigas i februari 1926. Vid det tillfället sjöng OD under ledning av Alfven.

3


3

I)UNGE HERR STEN STURE Dikt av Hugo Tigerschiöld

Både skisser och olika modeller hade ställts ut offentligt och säkert hade Alfven fått ta del av dem och alla omständigheter omkring ärendet om inte förr så när han satt för porträttbysten. Det är inte svårt att föreställa sig att Alfven kunde ryckas med av den fosterländskhet och mannakraft som skulpturgruppen utstrålar och det är säkert i samtalen om Sten Sturemonumentet som Milles känner frändskap med Alfven och i honom vill se en monumental konstnär. I korrespondensen framskymtar Unge Herr Sten Sture ett par gånger. Uppenbarligen framfördes verket i Auditorium i Stockholm i början av maj 1916. Den 3/5 skriver Milles till Alfven att han inte fick tag i någon biljett till framförandet. Alfven urskuldar sig i brev 11/5 ...Det var forfiirligt ledsamt, ty dels hade jag narrat in dig förgäves, dels hade jag glatt mig så åt att Du hört min skildring av den döende Sturens bistra färd i den vinande småstormen, där han, omtöcknad av dödens skuggor, vrider sig i förtvivlan över att hans fosterland går sin undergång till mötes - dels också därför att jag kort jOre uppforandet skrivit på partiturets titelblad "Till min vän Carl Milles" Så det dröjde trots allt några år innan Alfven tog steget ut att skriva ned dedikationen. Och 1925 4/4 skriver Milles med anledning av att Gustaf Wasa-statyn i Nordiska Museet skall avtäckas att han tänker sig "dels sången Det var den unge Sturen etc där Gust[af]

4

HUGO ALn'f<~N Op.30.

"

Tenori le 11.

--

.

..

I'"'

CORD. Bassi le

M O dera o.

n.

\I~ Il

PIANO.

MO~

6

I

6

P .---6

fi

1.

-

:

~

~.l.fib.fl.,h.,1.

L

-

~

I~

-

~~

-

:-:---:--.

-

l

----"!I"

"

-! i:

'"'

~n

Im to - ben-den,

"!I" r'

~~.L"'

..

-

" ql'::i>'\7~'" I_ft~

-

.-----:::

/fl

'''1' ~rwo-q

"1JI>''''

FT-5" I. r::Jn ..rID I. rr=

-

-

..

-»:

::--

~

.----:r.-'

I

~~

-«:=»;

1.~l.~II.~_

~I'_"Y

!ed

I

vi -

-

fr;r

.

1_

:

de storm

~~~"1: Sturm ~IJ.. IWl -

und

I

snö.

Sjnu ~ .

~ .,"!9"~"'.

~

~

OJ

I

~: ense. _

.----::::::::

~

:

'--'f-------- --{) Sehwedischer

~

Reichsverweser

~:~m~'

1512 -1620.

-

-

:y-

-

-

::::;;;r:<.

~.

Copyright

1933 by Musika.liska

Konstföreningen,

Stockholm.


W[as]a tar baneret samt fragment ur Gust[af] III opera-Gust[af] Wasa" så musiken har uppenbarligen fallit i god jord. Det synes inte som om Alfvens musik framfördes vid tillfället. I varje fall har Alfven skickat telegram att han inte hade tillfälle att närvara. Beträffande granitbysten skriver Milles på gamla dar från Cranbroock i USA 1945 8/8 Först tackar han Tor att OD har konserterat på Millesgården den 23/6 (Midsommarafton) och sedan skriverhan: Jag undrar så mycket om Du vill äga det huvudjag gjorde av Dig då vi ännu voro unga? Det står väl kvar på Lidingån? I så fall vill Du ordna så att det skeppas till Dig? Du gör med det sen vad Du vill o. efter vår tid är ut kan Du ju låta det gå t. Nat. Museum i Stockholm eller till lämplig institution i Upsala, kanske t. Linneanum där Du bott eller om D.D. har egen lokal? Du själv finner väl ut det. och Alfven svarar med en berättelse 5/9 "stod bysten strax bredvid bassängen. Jag hade stått alldeles bredvid den då jag dirigerade kören, utan att se den, ty jag hade då sett in i mig själv och inte utåt. Sådant händer ibland. Nu strömmade minnena pånytt över mig med hela sin styrka. Jag drömde om den lyckliga tid, då jag satt modell ute hos Dig, och jag öveifölls aven vild längtan att få äga detta underbara, obeskrivligt uttrycksfulla konstverk. Jag beslöt då att skriva till Dig och fråga, om Du överhuvud taget ville sälja det till mig och i så fall till vilket pris, Men närjag kom hem och närmare tänkte över saken, sjönk min fortröstan långt under nollstrecket, ty då insåg jag, att hur mycket Du än skulle sänka Ditt pris, måste det i alla fall komma att överstiga mina nuvarande ekonomiska resurser av den anledning, att jag under det sista året byggt mig en ny gård här i Leksand, vilken på grund av kristiden blev fruktansvärt dyr och som därfor tvang mig till en upplåning av pengar i den högre stilen. Då jag alltså såg nyktert och

kallt på min ekonomiska ställning, måste jag begrava förhoppningen all kunna förvärva granithuvudet. Och så kom Ditt brev, däri Du erbjuder mig huvudet som gåva. Det var trolldom! Vet Du Carl, jag tror all jag aldrig i hela mitt liv känt en så intensiv glädje, som då jag läste detta ... Nu skriver jag till Din bror Evert och kapten Rudolf Nydahl, vilken senare ju är ordförande i Millesforeningen. och frågar dem hur jag skall kunna få huvudet emballerat av avsändt hit på lämpligaste sätt. Vart jag skall donera det efter vår bortgång vet jag inte i ögonblicket. Linneanum är sedan många år förvandlat till Linnemuseum. så där passar det inte. D.D. har inte och kommer väl aldrig heller att få en egen lokal. Övningarna hållas ständigt i Musicum, akademiska kapellets repetitionssal. Musicum ära den nya musikinstitutionen. till vilken jag år 1935 måste flytta över, då Linnesällskapet fick dispositionsrätt av universitetet över Linnes gamla hus, där jag bott i 25 år: Så även D.D. har ingen egen plats för granithuvudet. Det sannolika blir nog att det får gå till Nationalmuseet i Stockholm, fast nog ville jag bra gärna skänka det till D.D. som jag nu ledt i 35 år, och där jag alltid haft idel underbara vänner. cc

jag redan för sex år sedan tackat Dig av hela mitt hjärta, och nu tackarjag Dig ytterligare for Din stora generositet att själv bekosta den tunga frakten hit. "

Epilog: Originalet i granit står ännu kvar på Millesgården. Denna porträttbyst var förlaga till det jubileumsfrimärke som postverket gav ut under Alfvenåret 1972 (se omslaget till detta nummer av Alfvenianav. På Alfvengården finns ingen byst i grani t. Där finns emellertid en annan version i gips. På Alfvens grav i Leksand finns en bronsavgjutning av Milles' byst. En gipsavgjutning därav finns på Stiftelsen Musikkulturens Främjande eftersom dess tillskyndare, Rudolf Nydahl också hade hand om Millesgården. Och nu slutligen har bysten i form av bronsavgjutning hittat "hem" till OD nu när OD fatt en egen lokal i Uppsala.

Men ännu 1950 har ingenting hänt. 1950 16/7 skriver Alfven till Milles att han läst att Milles återflyttat till Sverige. Berättar att han aldrig mottagit bysten i granit. Han har korresponderat med Nydahl som sagt att först skulle man göra en avgjutning. Denna har utförts på Nordens gipsgjuteri men trots det har Alfven inte fått granitbysten. Så därför ber han Milles ingripa. Och det gör Milles. 1951 15/11 skriver Alfven "Det var en märklig händelse för mig då chafforerna öppnade lådan och i blomsterrummet placerade repliken av det original, som Du hade skänkt mig den 8 augusti 1945. Nu skal/jag anskaffa en kraftig piedestal, som mäktar uppbära den tunga skulpturen, en trädstam, som väl bör vara i manshöjd eller kanske en aning högre. F ör konstverket har

5


Milles och Alfven AV JAN OLOF RUDEN Milles berättar på sin ålders höst i ett brev 1946 14/12 från USA, där han då bodde att den första gång han fick höra talas om Alfven var i Paris, där han slet och studerade i sin ungdom .Det var Nathan Söderblom som då var präst i Svenska församlingen som sade "Du påminner mig om Hugo Alfven". Men det var först efter Milles' återkomst till Sverige som de båda träffades. Det förefaller som om både Milles och Alfven haft samma mecenater. Milles var musikintresserad och hade velat lära sig spela fiol i barndomen men omständigheterna gjorde att han aldrig blev utövande. Däremot hörde han i sin ungdom hela Paris-operans repertoar eftersom han blev medlem i dess claque.

Alfven säger (i I dur och moll, s. 73) att han "gjort hans bekantskap långt innan han gifte sig. Redan från början fann vi den rätta kontakten med varandra och det dröj de inte länge förrän han blev en av mitt livs allra käraste vänner. Att han å sin sida rikligen återgäldade denna vänskap, det visar till fullo hans brev och den vindflöjel, som han ritade och skänkte till min gård [i Tällberg] år 1910. Det är en symbolisk teckning: en liten fågel som sitter i lövverket och sjunger". När Alfven satt modell för granitbysten måste han ha berättat om sin gård i Tällberg som var så gott som fardig och han inviterade Milles dit. Milles med fru Olga var verkligen på besök men det var alltid ett företag för Milles att ta sig dit, dels på grund av hans bräckliga hälsa dels på grund av trängande arbete. Att det finns något fler brev bevarade från Alfven än från Milles kan ha sin förklaring i att Milles visserligen var en flitig brevskrivare men ännu hellre använde telefonen

för kommunikation. Han klagar ibland på att Alfven inte hör av sig: det finns telefon i hela Sverige skri ver han. De två konstnärerna betygar varandra sin vänskap och beundran i den brevväxling som bevarats (Milles' i Uppsala universitetsbibliotek" Alfvensamling och Alfvens i Millesgården). Milles skriver 1914 26/8 "Du vet hur bra jag trivs med Dig, inte för att jag kan tävla med hocken(?) hårcognac eller humor men jag är en iakttagare som Du kanske sett o. njuter av Din närvaro. Särskilt är det monumentala i Dig o. Din konst som gjort mig till Din vän. Det vet Du redan" . Med det monumentala menade Milles de stora formerna: symfonier och kantater. Det monumentala var ett ämne som upptog Milles' sinne vid denna tid så där har han funnit beröringspunkter. Annars var de ju jämngamla och åtminstone Milles hade - eller fick - en känsla av att vara i någon mening utvald. Det

Carl Milles ritning till vindflå A lfvengården, Tällberg. Foto: Anders Lian


fanns inte heller någon konkurrens dememellan eftersom de rörde sig inom helt olika konstområden. Därför kan Milles skriva samma år 11/12 "Tack Du käre snille o. vän för det Du är tör mig. Du är den ende verklige konstnärs-man -vän jag har o. somjag högaktar som konstnär". Och 19162517 skriver han "Det skulle för övrigt vara förtjusande att vara med Dig o. De Dina o. fårdjupa sig i konstnärliga spekulationer där vi märeka att vi förstå hvarann bra(?) trotz det vi ha skilda uttryckssätt. Det enda som smärtar mig är att jag tror jag har mer känsla för musik än Du för sculpturen, det är kanske helt naturligt förresten ". Alfven å sin sida är i korrespondensen mer självcentrerad. Förutom att han ber Milles om hjälp i penningaffärer reagerar han ofta på Milles' raka brev med mälande utgjutelser. Ett brev som innehåller både det förra och det senare är 1918 11/9. Glöm Hj Wijk, Ingen bra ide. Hirsch inte heller bra "Han har alltid visat mig mycken hjälpsamhet, men jag har en tydlig instinktiv känsla av, att han i grund och botten är en kall och beräknande finansman utan hjärta, som det är farligt att bli ekonomiskt beroende av. Detta oss emellan. Du

råder mig att hålla fast vid de monumentala formerna och påpekar även det ekonomiskt fördelaktiga däri. Min i det sistnämnda har Du tyvärr orätt. Du vet icke under vilka förhållanden en ton dikta re arbetar. Hur många tror Du köper ett dyrban symfonipartitur? Jo, endast en och annan orkesterdirigent som därmed förvärvar sig rätt att uppföra stycket hur ofta han vill utan vidare ersättning. Tror Du man lever på den inkomsten? För något år sedan köpte en förläggare i Sthlm aven amatör en bostonvals utan musikaliskt värde, men som föll publiken i smaken genom sina sötaktiga harmonier. Förläggaren köpte den för 50 kr och [ånjånade själv 50.000 kr. Sådan är publiken: och defattiga komponisterna förmå här i landet ingenting mot de rika förläggarnas järnring. Angående Hirsch kan jag berätta dig följande: jag har på försommaren komponerat en Elegie för orkester, en minnesdikt över den ädlaste bland tonskalder - Emil Sjögren. Jag gjorde ett klaverutdrag och bjod det till Hirsch för 300 kr. Han svarade bl.a. Beträffande din Sjogren-elegie är den nog för pianisten i allmänhet alltfor (1) orkestral alt kunna utföras. Jag sänder klaverutdraget åter samtidigt med detta. Saken ligger nämligen så all tryckningsomkostnaderna äro 4 a 5 gånger så höga som de normala

och däiför kan endast det tryckas som lätt kan avyttras. ' Men samtidigt skickar han mig i bankväxel 300 kr vilket han som lån noterar å mitt konto hos honom denne man som äger flera millioner. Vad säger Du om detta?" (l) Alfvens fotnot "Klaverutdraget är mycket lätt att spela men innehållet är dystert och klagande. Det skulle i stället varit en One-step" 1913 23/3 tackar Alfven för två Millesskulpturer han fatt, bl.a. en med en ung man. Dessa synes inte längre vara i behåll men det kan förmodas att det rörde sig om den typ av statyetter som Milles tillverkade i stor mängd under Paris-åren. Men det ståtligaste monumen tet över Milles' uppskattning av Alfven är ändå Industribrunnen som står vid Tekniska Högskolan i Stockholm. 1924 2517 skriver Milles "Hugo Mitt stora industrimonument är färdigt. Innan jag lämnar det till gjutning villjag göra en upphöjd inskription som skall lyda unge! så: Till andra symphonien av Hugo Alfven. Det skall stå där i alla tider i upphöjd skrift. Men innan jag gör det vill jag fråga om Du har något att invända däremot. Svara mig omgående är Du vänlig" I samma brev kommer Milles med ett förslag till samarbete. Han skulle vilj a ha ett klockspel på Millesgården "något lika klangfullt [som Trollflöjten] men svenskt klassiskt, ej något vemodigt sorgligt, utan något av opportune i. Skulle Du vilja göra en sådan sak?" På detta svarar Alfven 1924 2517 "Din dedikation är den stoltaste gåva en konstnär kan få och den käraste en vän kan få! Självfallet har jag däiför ingenting att invända däremot. Möjligen skulle dock språkställningen bli korrektare så här 'TIll Hugo Alfven andra Symfoni' eller 'TIll Symfoni no 11av Hugo Alfven Det var med denna symfoni jag 'slog igenom' som det heter på populärt språk. Den ger uttryck för

s

Vindflöjeln på plats på huvudbyggnaden, Tällberg. Foto:Eric Ahlin

7


vilken sällskapet senare kommer att tacka Dig, Särskilt glad är jag över att det är samma modell som Din Orpheus håller i handen.

en rasande kamplust - som stegras i intensitet ända till och med sista takten - mot det obarmhärtiga ödets järnhårda grepp. Sista satsen är en tredubbel fuga, vari jag väjt in k~r~len 'ja.g går mot döden var jag gar . Men jag vill ej gå mot döden, utan mot det eviga livet. Den fjärde symfonin som Du reste till Uppsala för au höra, men som Du tyvärr endast fick lyssna till genom de stängda dörrarna, i den besjunger jag livets högsta lycka. Den är en kärlekens Höga Visa, där jag givit allt jag äger av hjärta. blod och livsberusning. av brännande trånad och av solhet extas i kärlekens högsta ögonblick. Men även denna symfonis slut är stormigt och kampfyllt; där temata slitas sönder som trasiga segel, medan rorgängaren med sammanbitna tänder låter farkosten rida upp mot brottsjåarna. Stormen ryter: 'vänd', men han svarar: 'nej, fram skal/jag '. Jag trodde du endast hört denna jJärde symfoni, icke den andra. Med stor glädje skalljag skriva musiken till Ditt klockspel, och få vi närmare språka därom, då vi råkas, vilket jag hoppas blir snart. Men något honorar vill jag icke ha annat än möjligen ett glas prima 'hår-cognac' vid middagen, då spelet inviges ".

8

. Något sådant klockspel synes Inte ha bli vit av. Nästa gång vi hör talas om Industribrunnen är i ett brev från Milles 1926 6/1 O "På Industrimonumentet, som i dagarna avlämnas står nu i bonze Till HYGO ALFVENS ANDRA SYMFONI (eller symfonie). Alla som läsa det tycka det är vackert bra att det står där". Och den 8/1 O tackar Alfven för dedikationen och säger att han gärna vill beskåda monumentet i Milles' sällskap.

v I samband med Orfeus-gruppen framför Stockholms konserthus ritade Milles en ny lyra för Orphei Drängar och eftersom Alfven var körens dirigent fick han emottaga den varpå han 1935 23/1 O tackar för lyran "som jag naturligtvis med tacksamhet mottager, och jag är likaledes djupt rörd över alt Du vill hedra o.D. med all skänka sångsällskapet denna nya modell, för

När skall den avtäckas? Borde icke o.D. då hylla konstverket och dess skapare genom att vid detta stora tillfälle sjunga några sånger? Vi ha ju nu genom Din gåva fått direkt samhörighet med Din Orpheus ... " På grund av Milles' verksamhet i USA kom de ifrån varandra - men detta gällde alla hans vänner i ~verige något som han beklagar sig over. Inte heller Delaware-jubileet 1938 då det kom en delegation officiella personer från Sverige och då Hugo Alfven var där med Svenska Sångarförbundets e1itkör blev vad Milles hade föreställt sig och mötet dememellan var helt ~ss1yckat och misstolkat på bägge sidor, Alfven skickade emellertid sitt första memoarband till Milles i Cranbrook och får svar 1946 14/12 "Dear Hugo - snille, " .jag har skrattat O. gråtit i min själ O. önskat att Du vore 20 och jag 70 så hade pengar alltid kommit i rättan tid att hjälpa Dig då du hade det svårt. Och ändå tycker jag alt du levat i himmelen jämfört m. mitt lif... j~~ bara inte begriper att Du aldrig sokte mig i Rue de la Gr. Chaumiere [i Paris, där Milles' atelje låg] men du sökte Alice [Nordin} , men jag vet jag var illa känd bl. svenskarna - jag var aldrig med dem . ..Forsta gången jag hörde om Dig var Nathan Söderblom, som jag sällan besökte - men han sade 'Du påminner mig om Hugo Alfven '. Men Emil Sjögren han kom. Vi blevo bä~ta vä~ner - han spelade för mig. " Milles rrunns vidare att Alfven och han träffades så sällan på Millesgården. Men dit kom Henri Mateau " "hur kunde Henry Marteau komma så ofta till oss - spelade hela kvällar hos oss - ideligen. TIll slut blev han stött på mig då han i Oscarskyrkan spelade Requiemet för Tor Aulin som jag älskade med has(?) repetitions av themat - men samtidigt spelade han sin symphonie - som för mig var för rik. han kunde av den gjort 20 andra symphonier - sade jag. Sen kom han aldrig mer t. mig för det.


Synd! Jag höll så av honom - hur han alltid stod på samma plats i stora rummet, ty aucustiken [sic} där var underbar. Men han dog. Aldrig har Du spelat for oss - aldrig talat om att Du spelade fiol, det är nytt for mig ... " 1954, då Milles var återflyttad till Sverige skriver han 8/10 att han lyssnat på LP-skivan med Bergakungen och Midsommarvaka och att han har en ide: Alfven skall skri va en Näckensymfoni ! Al fven svarar "Avesta 16 okt -54 Käre Carl Milles! Ditt brev till mig, samma dag som jag hade besökt Dig, var det underbaraste brev jag någonsin har mottagit. Det gladde mig mer än jag med ord kan uttrycka, ty det visar halten av Din vänskap och Din djupa förståelse for min musik. Det gjorde mig så rik! ... " Och i nästa brev den 20110 tackar han än en gång för Milles' brev.

jag tonströmmen ut mot havet i dess storhet - i dess glitter, i dess stillhet och storm. Det bärande temat, den röda tråden genom det hela, kommer enligt Din önskan all bli 'Näckens polska', som i denna tonmålning kommer att uppträda med hundratals skiftande omgestaltningar enligt samma contrapunktiska teknik, som jag användt vid uppbyggandet av 'Midsommarvaka '. Denna nya tondikt kommer att bli min enkla hyllning till Dig och Ditt livsverk på Millesgården. Som Du ser, har tanken därpå in te lämnat mig någon ro, och snart skall tondikten stora huvudkontur ha fått fastform ... " Han återkommer 1955 14/9

till nästa sommar. Ja, jag hoppas att det måtte lyckas" skriver han och upprepar "innehållet". "Men om jag orkar med detta arbete, det blir en annan sak. Det är inte lätt att samla tankarna till en musikalisk gärning, där hemmet ligger holjt i sorgedok genom min lilla Karins svåra och oerhört plågsamma sjukdom. Man jag skall i varje fall försöka" Av detta blev intet konkret men man kan i alla fall föreställa sig att Alfven gladde sig åt ett sådant "uppdrag" och att det satte hans fantasi i rörelse. Det blev i stället baletten Den förlorade sonen som satte punkt för hans kompositoriska verksamhet.

"Du talar om Näckensymfonin och undrar om vi blir färdiga med den

"Under de två sista åren har jag legat i träde här uppe, har inte kunnat samla mig till något kompositionsarbete. Det är min stackars lilla Karins smärtfyllda och obotliga sjukdom, vilken lagt sig som ett sorgedok över mitt sinne ...Jag har på nytt velat lyfta mig till musikens himmel, men vingarna har inte förmått spänna sig till flykt. Inspirationens källsprång har sinat .. Jag har känt som om jag var fårdig med livet. Men så kom Du som räddaren! 'Näcken' var den fackla, som på nytt tände min inspiration och som åter kom orkestern att brusa i huvudet. Att skildra havet, i stillhet och i storm, i månljus och i solljus - finns det något underbarare! Det harjag redan gjort i min symfoniska dikt 'En skärgårdssägen ' och i min fjärde symfoni, med underrubriken 'Från havsbandet '. Men nu kommer jag att spänna över ett ännu vidare fålt. Jag kommer att börja med Näcken, där han spelar vid forsen och blandar sina sällsamma toner med vatten bruset. Kanske kommer han också att spela vid den blanka, månbelysta skogstjamen. Så småningom leder

9


Alfvendagen 7 juli 1995 Istrålande sol anlände årets Alfvenpristagare Lars Johan Werle i kyrkbåten rodd av Ullvis byalag. och tågade därefter under tonerna till Leksandspelmännen upp på tunet till Alfvengården. Där fick han motta Alfvenmedaljen i guld och en check på prissumman 75.000 kr ur Gunnar Petris hand .. Ceremonin omgärdades traditionsenligt av spelmansmusik och körsång, denna gång av Sofia kammarkör från Stockholm under ledning av Pär Fridberg. I samband med Musik vid Siljanveckan har för första gången ägt rum en romansinterpretationskurs med fyra sångare och två pianister under ledning av Märta Schele och Kerstin Åberg. De visade upp vad de lärt vid en konsert i "Musikens hus" senare på dagen.

Stipendiaterna från Falu musikkonservatorium Maria Keohane (sång), Annika Samuelsson (cello) och Karl Henrik Lövenhamn (piano) framförde ett arr av Alfvens Aftonstämning Lars Johan Werle ochfru i samspråk med Cecilia Gyllang

10


Brunnssextetten Hvilan underhöll när åhörarna samlades

Spelmännen från Leksand spelade låtar efter Knis Karl nämligen Gånglåt efter Lekatt Mats Polska (Vårvindar friska) Leksands låt Vallåt framförd på spilåpipa av Lars Jobs Leksands brudmarsch

Sofia kammarkör under ledning av Per Fridberg framförde Aftonstämning av Hugo Alfven Stjämtåndning av Oskar Lindberg I denna ljuva sommartid i arr av Anders Nyberg Sommarpsalm (ur Ljus och mörker) av Nils Lindberg Canzone 126 av Lars Johan Werle Wade in the water i arr av Norman Luboff Och jungfrun hon gick i ringen i arr av Alfven samt som extranummer Folkvisa från Gotland i arr av Alfven.

11


Lars Johan Werle, Alfvenpristagare 1995 intervjuas av Jan Olof Huden

JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma (äldre) person och hans insatser? UW: Även en äldre konstnär kan väl behöva lite' uppmuntran?

en

JOR: Har du träffat Alfven någon gång? Och i så fall när var det? UW: Ja, jag sjöng i kören på Konserthuset i Stockholm - på Alfvens 70-årsdag? under hans stimulerande ledning. En symfoni med kör tror jag.

JOR: Har Alfven betytt någonting för dig? UW: Givetvis, men svårt att precisera. Jag har alltid beundrat hans orkesterbehandling.

JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? UW: Mycket bra. På 50- och 60-talet var det i vissa kretsar på modet att se ned på användningen av svensk folkmusik i symfoniska sammanhang ("sill i kapprock"). - Däremot var det legalt med folkmusikjazz. Jag har alltid tyckt detta är en rätt snobbistisk inställning. Utan folkmusiken hade naturligtvis Alfven inte haft sin särart.

JOR: Vad tycker du idag? UW: Mycket bra. JOR: Tycker du det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? UW: Ett nordiskt (svenskt) drag finns säkert även omjag inte precis betonat detta i min musik. JOR: Var står du själv idag? UW: Jag har insett att j ag bör ägna mig åt opera och annan vokalmu-

JOR: Vilken var din reaktion när du sik, ej symfonier och sån't.

fick reda på att du skulle tilldelas Alfvenpriset och guld-medaljen? UW; Jag blev inte f-d precis. Nej jag blev glad och smickrad! 12

JOR: Vad ser du fram emot? UW· Att bli klar med Äppelkriget.


Herrans bön Några tankar kring Alfvens oratorium AV LENNART HEDWALL Lennart Hedwall, Alfvenexpert och dessutom nybliven doktor i musikvetenskap serten den 18 maj och Alfveniana har fått lov att publicera hans föredrag.

D

et är ett stort och ovanligt evenemang när nu Hugo Alfvens stora oratorium Herrans bön framförs i Storkyrkandet är inte var dag man får vara med om ett framförande av detta verk som ändå är ett av tonsättarens mest centrala och därtill en milstolpe i svensk körmusik överhuvudtaget. Orsakerna till att verket inte är mera känt och framfört är troligen många, inte endast att det kräver en stor uppförandeapparat, fyra solister, stor kör och stor orkester och dessutom avsevärda kvaliteter hos dem som tar sig an det, utan också att det kan tyckas framstå som ett en smula udda verk i Alfvens produktion, där ju Midsommarvaka och alla de andra svenskklingande verken kommit att dominera bilden och därtill fått en alldeles särskild plats i våra hjärtan - det kommer man nog inte från även om det nationalromantiska knappast är så gångbart just i dessa dagar ... När det nu fallit på min lott att introducera verket, vill jag först se litet bakåt i tiden och underska dels om det fanns någon inhemsk oratorie-tradition för Alfven att bygga vidare på, dels Alfvens eventuella förhållande till den och hans egen position vid den tid han skrev verket, dvs vid sekelskiftet 1900.

Oratoriet i Sverige För att börja med oratoriegenren är det lätt att konstatera att det inte finns någon egentlig motsvarighet i svensk musik till de stora internationella mästerverken av Bach, Händel, Haydn, Mendelssohn, Schumann, Liszt och Brahms, även om en och annan ansats ändå gjordes. I vad

som skulle kunna kallas slutet på en lång 1700-talstradition skrev Francesco Antonio Uttini 1776 ett passionsoratorium över ett Metastasiolibretto - så får man nog kalla det, närheten till den dåtida operans uttryckssätt är uppenbar - och i det sena 1700-talets närmast sentimentalt betonade smak tillkom i början av 1800-talet två ganska märkliga verk till texter av den originelle Uppsalaprofessorn Samuel Ödrnann, akademisekreteraren Pehr Frigels Försonaren på Oljoberget och hovkapellmästaren och senare Uppsaladirectorn, koralboksförfattaren och manskörspionjären Johann Christian Friedrich Haeffners Försonaren på Golgatha. Under 1800-talets gång skrevs förstås en rad ibland ganska ståtliga kantater och andra körverk men inga egentliga oratorier, förrän Gunnar Wennerberg 1860 fullbordade sitt Jesu födelse, som också tämligen snart gavs ut i tryck (1863) men inte framfrdes förrän 1888. Det är förvånande att det kom att dröja så länge, eftersom att sjunga i kör och just i större körsällskap, med piano eller ännu hellre med orkester, var en omtyckt och dessutom ytterst vällovlig sysselsättning för musikbegåvade amatörer under hela 1800talet, där eljest de stora formernasymfoni och kammarmusik - var närmast satta på undantag; man behöver ju bara tänka på hur Lindblads och Berwalds symfonier behandlades! I Stockholm fanns sålunda ett "harmoniskt sällskap" som framförde Händel- och Haydnoratorier redan på 1820-talet, och 1860 grundades av Norman, Hallström och Julius Gunther Nya harmoniska sällskapet för samma ändamål. När detta sällskap upplöstes 1880, följdes

presenterade Herrans bön före kon-

det året därpå av Musikföreningen. som under Normans och senare Conrad Nordqvists, Joseph Dentes, Franz Nerudas och slutligen Viktor Wiklunds ledarskap var aktiv fram till 1924. Det var i detta sällskap äntligen Wennerbergs Jesu födelse kom till uppförande, och där tog man upp samme tonsättares Stabat Maler 1893 och Jesu dom 1901 samma år som Wennerberg gick bort - och man gav också sju satser ur dennes efterlämnade oratorium Jesu död 1902. Dessutom framfördes 1900 Saul och David av Per Ulrik Stenhammar, Wilhelm Stenhammars far, som hade komponerat detta verk i slutet av 1860-talet (han avled 1875), och det gavs nu i sonens instrumentati on. Musikföreningen hade 1885 fått en konkurrent, Andreas Hallens Filharmoniska sällskapet, som bl a på 1890-talet för första gången i Sverige framförde Bachs passioner. Men de svenska fick just vid sekelskiftet en viss uppmärksamhet genom Musikföreningen, som därtill gav ett par satser ur Normans ofullbordade oratorium Die Konige in Israel 1900 och hade givit den aktuelle Friedrich Kiels Kristus 1896 och 1897 (framfört i Uppsala 1895). Både Wennerbergs och P. U. Stenhammars verk var som så mycket annat av tidens sakrala musik hållna i ytterst traditionell stil med väl igenkännliga drag av Händel i köravsnitten och Mendelssohn i solopartierna, även om båda i vissa moment kunde ingjuta en närmast italiensktklingande aria-atmosfär och Stenhammars Saul och David tack vare sonen erhållit en påtagligt "modern" orkesterdräkt. Om den melodiska

13


grundtonen i Wennerbergs onekli gen mycket anslående verk får man ett tämligen gott besked genom hans alltjämt mycket omtyckta Davids psalmer. Men de nämnda svenska verken inrymde knappast något mer personligt uttryck även om de var respektabla, välklingande och synbarligen också angenäma att sjunga.

Alfven och oratoriet Vad var det då som på sommaren 1899 lockade Alfven att pröva på denna oratoriegenre? Möjligen såg han det som en utmaning att försöka ge den en mer aktuell och j ust personlig utformning, och att det låg ett stort allvar bakom hans storslagna kompositionsplan kan inte betvivlas. Som bekant betraktade man då ännu Alfven som en ytterst seriös och krävande konstnär, som oftast uttryckte sig i mörka färger och med inte så litet av patetik och "Weltschmerz". Han har själv berättat att han måste skriva Midsommarvaka som ett bevis för att han också kunde uttrycka glädj e och humor i sin musik; det var omedelbart efter framförandet av Herrans bön som hanju närmast tyckte sig vara tvungen att försvara i ett brev 1903 till Oscar Quensel (se Tempo furioso, s 143t). Snart skulle dock ljuset falla in alltmer påtagligt i hans musik, fr o m tredje symfon in ett par år senare. Men han debuterade ju på allvar med en dyster och dramatisk - och rent av "lugu-ber" - c-moll-sonat för violin och piano 1896. Han skreven rad sånger och pianostycken i samma tunga och ofta patetiska anda de närmaste åren, och även hans första symfoni från 1896 går ju i moll, och han talar ju också om de "vilda höstarna" som sina "härligaste diktartider". Hans andra symfoni står visserligen i D-dur, men den är ju en veritabel kamp symfoni och skildrar en strid på liv och död som i den stora slutfugan - med "dödskoralen" - ändas i moll, som ett tecken på att kampen blivit oavgjord och måste gå vidare. D-dur-symfonin blev Alfvens definitiva genombrott, när den spelades ffg 1899. Framgången ledde till goda förlagskontakter och förlagskontrakt och snart också till att han fick det 14

maktpåliggande uppdraget att komponera den stora kantat som Kungliga Teatern ville fira det stundande sekelskiftet med. Texten, av Erik Axel Karlfeldt, gav Alfven tillfälle att bl a i mäktiga körsatser fånga både livets under och seklernas färd och i ett hyperromantiskt sopransolo med rik kromatik och på en gång tung och djärv kromatik uttrycka vår jordiska tillvaros många branta skiftningar.

Verkets tillkomst Men Alfven hade således redan innan han fick budet att skriva sin Sekelskifteskantat - texten erhöll han så sent att han bara hade några decemberveckor på sig för denna komposition! - planerat det mesta av oratoriet Herrans bon, som han lade upp konturerna till på Gräskö i Stockholms skärgård, där familj en hyrt en sommarbostad. I detta verk griper han tillbaka på en text ur en dramatisk dikt, Martyrerna, av den poet som han kallade sin ungdoms älsklingsskald, Erik Johan Stagnelius. Alfven har såvitt jag vet aldrig berättat varför han var så fängslad av Stagnelius, somju är en på många sätt svår och sammansatt poet, även om hans romantiska språk redan i sig är en njutning. Stagnelius skriver åtskilligt om llivsgåtorna i sin religiöst färgade lyrik, där han bygger upp ett helt trossystem med ofta spekulativa och närmast exotiska drag, och samtidigt diktar han om den onåbara kärleken, den som bara kunde materialiseras i hans drömmar. Alfvens egen religiösa uppfattning grundlades som bekant i hemmet inte minst genom hans mor, men det är nog tämligen svårt att förbinda vare sig hans konstnärligt-etiska inställning eller hans dåtida livsföring med någon verklig religiositet eller religiös känsla, i varj e fall inte i dåtidens gängse mening. Själv vittnar han egentligen bara om sin fascination inför textens skönhet, om Stagnelius "underbart sköna omdiktning av Herrens bön" och skriver i memoardelen Första satsen: "Denna text kunde jag snart utantill. Den fyllde hela mitt väsen och tände inspirationens låga. Jag började omtolka orden i musik. där varje

bön skulle få siu eget musikaliska uttryck. Jag ville bygga upp ett helt oratorium på denna himmelska dikt, i den renaste och konstrikaste form jag mäktade åstadkomma. På papperet kom inte en nOL.men dess uppmärksammare lyssnade jag till det allt starkare pockande tonflödet i huvudet. Först i borjan på det foljande året begynte nedskrivningen av utkastet." Det följande året var alltså 1900, då Alfven förresten också komponerade en närmast koral artad manskörssats över Stagnelius dikt Lugn i tron. På våren reste han till Köpenhamn, där Franz Neruda med stor framgång två gånger framförde hans D-dur-symfoni, och på sommaren, som tillbringades på en grannö till Gräskö, Marön, gick arbetet med oratoriet vidare. I slutet av året reste han ut på sin första resa som J enny Lindstipendiat och kom då åter till Köpenhamn och fick genom sin förläggare Hennings en bostad i Klampenborg, där slutkören till oratoriet skrevs och instrumentationen påbörjandes. Renskriftet av partituret är sedan daterad "Roma 19 april 1901". Den 2 dec 1902 uruppfördes Herrans bön i Musikför-eningen i Stockholm av samme N eruda, som då sedan 1891 var dess dirigent, och man kan väl förmoda att det finns en direkt relation mellan N erudas insats för andra symfonin och för det nya oratoriet. Han hade synbarligen varit starkt engagerad i symfonin, och kanske hade han nu lockat Alfven att slutföra sitt stora arbete genom att erbjuda en eljest inte helt självklar möjlighet att få ett så stort körverk framfört. Solister vid uruppförandet var Valborg Svärdström, Davida Afzelius-Bohlin, Henning Malm och Holger Nyblom. I programmet stod då att läsa följande rader om Stagnelius skådespel som tillkom 1821: "Handlingen i Martyrerna är förlagd till det gamla Karthago, omkr. 200 år e. Kr. Huvudpersonen är Perpetua, änka efter riddare Flavius. I hemlighet har hon övergått till den kristna läran och mottagit dopet, blir jämte de övriga kristianema vid en nattlig gudstjänst i en undangömd grotta långt inne i skogen tagen till fånga och ställd till doms. Utan att


ge vika för sina närmastes böner eller hot, utan fruktan för de marter, som vänta dem som icke hörsamma kejsarens bud att avsvärja den nya villoläran, blir hon ståndaktig i sin tro och krönes tillsammans med de övriga bekännarna av Kristi lära med martyrkronan." Parafrasen över Herrens bön återfinns i skådespelets andra akt, andra scenen, där Perpetua lär sin lille son Flavius - döpt efter fadern - att bedja. Parafrasen följer Matteusevangeliets (kap 6) bön med tillfogande aveninledningsfras samt även några verser över det sedermera vanliga tillägget "riket är ditt och makten och härligheten i evighet"; däremot är det Alfven själv som lagt till ordet "Amen", som i mäktiga slutackord också får bilda oratoriets avslutning. Här skall inte sägas så mycket om själva kompositionen, dels därför att den finns tämligen detaljerat beskriven i min första Alfvenbok. dels därför att jag inte vill binda lyssnandet vid några särskilda tekniska eller på annat sätt anmärkningsvärda detaljer (jag fick en rejäl tankeställare senast när jag inför sällskapet hade berättat om Alfvens femte

symfoni, och dirigenten den gången inte alls hade tagit fasta på - eller ens upptäckt? - några av de inslag i verket som jag ansåg hörde till de väsentliga). Några ord om de enskilda satserna får det väl ändå bli, och kanske skall jag då först passa på att rätta ett påstående i den nämnda boken, s 284, där jag apropå första satsen nämner "en grandiost uppbyggd stegring med succesiva körinsatser med triolfigurer i korta notvärden" - det är inte trioler utan skal figurationer i sextondelar som vävs samman i denna effektiva stegring som kommer två gånger, först i E-dur, sedan i G-dur.

Tillägnan Men innan jag går vidare, ber jag ändå få göra en liten omväg och ett ögonblick fä stanna inför att oratoriet enligt det tryckta klaverutdraget från 1910 är tillägnat "Fru Bertha Angelin", och det är på flera sätt anmärkningsvärt. Bertha Angelin var en gift dam som Alfven ivrigt uppvaktade i början av seklet och som fick sig en lång rad kompositioner tillägnad, även f ö Lugn i tron (om detta står en del i mina böcker), innan han "drab-bades" av Maria

TILL FRU BERTHi::J RNGELlN.

ön

UR °MRRTYR.ER.DrI AF o.STfIGIJELIUS T0NS,LlTT

FOR-

SOLT ,KöR

OCH

ORKESTER

;:J F

HUGOo~LFVEn '~ -- o P.15.---

KLAVERUTDRAG

MED TEXT

Kröyer 1902. Och med detta är jag inne på ett kapitel som onekligen är litet svårt att förbinda med en tonsättning av Herrens bön, nämligen Alfvens monomana kvinnodyrkan och hans närmast konstitutionella flyktighet i sina relationer till kvinnor. Mycket om detta har ju nyligen blivit än mer klarlagt i Per Wästbergs helt oemotståndliga bok om systrarna Alice och Hjördis Nordin den kom förra året och är verkligen värd att läsa och begrunda, främst för den inblick den ger i en konstnärlig kvinnovärld vid sekelskiftet och alltså inte endast för den egentligen rätt skrämmande bild den frammanar av den oförbätterlige manschauvinisten Alfven som man så att säga får på köpet. J ag tänker inte fördjupa mig i detta, menonekligen är kontrasten mellan den musik Alfven säger sig vilja skriva"den renaste och konstrikaste" - och den livsföring han ägnar sig åt nästintill obegriplig, även om man inte vare sig vill, kan eller bör anlägga några konventionella moraliska aspekter. Hjördis Nordin, senare Ivar Tengboms hustru, säger på ett ställe att hon flera är efteråt frågade Alfven. hur han med vaken vilja gav kvinnor så mycket lidande, och, säger hon, "han svarade öppet, med sitt förtjusande barnsliga stammande: När jag vet att de sitter och gråter och väntar på mig, hör jag fantastiska toner välla fram, då skapar jag musik. Det är underbart." För Alice Nordin blev Alfven den första stora kärleken som blev till tragedi när hon som trodde sig förlovad med honom plötsligt fick veta att han var bunden ti Il en annan, rentav en kurskamrat till henne. Kort därefter finns även denna fru Angelin med i bilden, denna Bertha som med sina initialer inflätade i Alfvens blev till narnn- och tonchiffret H-B-A - i pianostycket Sorgoch småningom till det Alfvens speciella "signaturmotiv" med tre fallande små sekundintervall som dyker upp i så mänga av hans senare verk. Det finns faktiskt också i Herrans bön, i orkesterns ram kring andra satsens första avsnitt. Man vågar nog hävda, att hela detta kvinnokomplex (tolka gärna ordet i

STOCUHOLMMUSIKtlLlSKtl J,\onSTFÖREnmGED

15


åtminstone två betydelser!) finns med när Alfven ger sig i kast med komponerandet av Herrans bön. Hos Stagnelius, som Alfven ju säger sig vara djupt förtrogen med, finns en ständig pendling mellan hängiven gudsmystik och i högsta grad jordisk kärlekslängtan - de båda polerna bildar på ett sällsamt sätt bakgrund åt varandra och står i ett slags ständig växelverkan. Vågar man tro att Alfven kände eller åtminstone tyckte sig erfara något liknande - å ena sidan modems gestalt som ett inbegrepp av allt rent och värdigt och med en klart religiös förankring, å den andra "alla dessa kvinnor" som lockade och drog. Var tonsättningen av Herrans bön kanske en sorts botgöring?

Kontrapunkt I varje fall blev det nya verket minst lika kraftfullt och allvarstyngt som andra symfonin och i sin art och genre lika betydande. I ett oratorium bör solo- och körsatser omväxla, och så sker också här. I de flesta av körpartierna ålägger sig tonsättaren en sträng kontrapunktisk teknik, och likartade polyfona satsbilder är vanliga i äldre oratorier och finns exempelvis hos både Wennerberg och P. U. Stenhammar och även hos Haeffner i en stor Amen-fuga i Försonaren på Golgatha. Men till AIfvens kontrapunktiska mästerskap når inte på lång väg de svenska föregångarna, alldeles bortsett från att deras fugasatser oftast har en tämligen neutral karaktär och trots den nämnda Händel- och Mendelssohn-inspirationen gärna blir en smula stereotypt akademiska. Alfven hade ju visat sin kontrapunktiska lejonklo (om det nu kan tänkas finnas en så-dan) i D-dur-symfonins final, en magnifik trippelfuga, och sista satsen i oratoriet kröns aven lika magnifik kvadrupelfuga, där varje textdel fått sitt eget motiv: "Din är makten", "Din är härligheten", "Och äran" samt "Amen", även om de två senare kanske snarare kan ses som två beledsagande motiv. Men kopp-lingen av de fyra motiven sker i den tvåköriga och åttastämrni ga satsen med all upptänklig polyfon konstmässighet - här finns allt av det man kallar exposition, genomföring, trångföring etc i ständigt nya

16

kombinationer och motiven används också i omvändning. I Första satsen skriver Alfven att oratoriets slutkär "skulle bli en fuga för åtta realstämmor , uppdelade på två körer, och med fyra redan i första genomföringen inträdande tema, utformade enligt lagarna för den fyrdubbla kontrapunkten. Det skulle med andra ord bli en åttastämmig kvadrupelfuga, avsedd att söka ge illusion av de himmelska härskarornas brusande lovsång till Gud: "Din är makten, äran, härligheten. Amen." Inspirationen till denna kör hade flammat upp ur Gustaf Dores näst sista teckning i Dante Alighieris "Divina Commedia", planschen 134 i det av John Rosen utgivna praktverket. Det var för övrigt varken första eller sista gången som Dore satte notpennan i min hand, ty hans fantasi och skönhetsvärld var övermänsk-liga." Detta tonsättarens eget vittnesbörd väger tungt, och i slutkören väller ljus och kraft fram på ett dittills ohört sätt i svensk musik. Kvadrupelfugan blir därmed den skarpast tänkbara kontrast till det parti som ligger före den, ett ångestladdat avsnitt till orden "Oss från det onda fräls" som jag i min bok associationsvis satt i relation till ångestropen i Strindbergs nästan exakt samtidigt skrivna Ett drömspel. En mer påtaglig parallell till dessa dramatiska passager finner man i stormscenen i början av Verdis opera Otello, som hade premiär i Stockholm 1890 och som Alfven som violinist i hovkapellet medverkat i. Det ligger nära till hands att han tagit vara på de orkestrala effekter som Verdi här excellerar i, och han har kanske tagit intryck också av andra av den store italienarens verk; dennes Requiem hade f ö framförts i Stockholm några gånger (ffg 1877) och även hans Pezzi sacri var aktuella (ffg 1899). Övergången från ångestavsnittet till det korta ackordiska partiet före slutfugan sker med en uppladdning som skapar en veritabel "Varde ljus"-effekt, ännu ett närmast operaartat dramatiskt inslag således.

Om arbetet med fugan säger Alfven vidare bl a, att han aldrig tidigare givit sig i kast med ett så komplicerat problem: "Jag arbetade från morgon till kväll och gick till sängs med en hjärna, som kokade av dagens ansträngning. Enda möjligheten att få någon sömn var att dyka ned med huvudet i en stor hink. fylld med kallt vatten. Annat sömnmedel kändejag inte på den tiden. - - - Annu i drömmen hördejag bruset av de saligas jublande sång. och bakom de slutna ögonlocken skymtadejagfortfarande Dores himmelska vision. Mina tankar kretsade ständigt kring musiken. både dag och natt. När hjärnan inte arbetade i medvetet tillstånd. arbetade den i det undermedvetna. Den var oförmögen att släppa sitt grepp om ämnet." Man kan måhända tycka, att denna slutkör ytterst är en skicklighetens triumf och ingenting annat, men Alf-ven hyllade ju - alltmer under årens gång - perfektionen som en självklar del av den sanna skönheten. Redan i Herrans bön förbinder han också på olika sätt en äktromantisk klanglig skönhetsdrift med denna hantverks-tekniska perfektion. De romantiska dragen märks kanske ännu mer i de andra körsatserna, t ex i inledningen och i tredje satsens utsökta damkörssats, och likaså i andra satsens mittparti, där den svärmiska stämningen nästan får ett frikyrkligt-sentimentalt drag som väl är tänkt att balansera den strikta duosatsen i de omgivande partierna. Fjärde satsens altsolo inbjuder också till likartade tongångar, men här är uttrycket betydligt mer varierat och kombinerat med en känslig och för tiden fullt modern harmonisk registrering. Just den skiftningsrika harmoniken med dess täta modulationer understryker i sin tur den stagnelianska poesins diktion på ett inkännande sätt. Det blir därför lätt att vid lyssnandet ta fasta på texten och erfara hur Alfven lyfter fram den, samtidigt som han gör en högst personlig tolkning av den. Att vi redan är ganska långt från 1800talets ofta stela kyrkomusikaliska formalism är mer än uppenbart -det måste för både exekutörerna och


publiken ha känts som om ett nytt tidsskede hade tagit sin början, när man bara något år efter Wennerberg och Stenhammar fick uppleva denna den unge Alfvens skönhetsdröm. I dag vågar man kanske tillägga, att Herrans

bön äger en karaktär av tidlöshet och skänker samma känsla av att existera "över tid och rum" som både Dores planscher och Stagnelius dikt.

Påfrestande tågnatt för småbarnsfar Det är allom bekant att Hugo Alfven gärna uttryckte sina åsikter. Varje läsare av hans innehållsrika memoarband känner väl till den sidan av Alfvens personlighet. Från Alfvens umgänge fmns det åtskilliga vittnesmål om hans frikostighet med egna tyckanden. Lika känd är Alfvens faiblesse rör en ståndsmässig livsföring. Hans kräsna vanor fmns likaledes dokumenterade i memoarerna och hos samtida vittnen. En skärva i hans kvarlåtenskap illustrerar de här båda dragen. Våren 1906 bodde Hugo Alfven til.sammans med hustrun Maria och nyfödda dottern Margita i Edelslund vid Öresundskusten. Alfvens arbete bestod av instrumentering av den tredje symfonin, då och då avbrutet av dirigentuppdrag. En sådan utflykt ägde rum den 10-11 mars, då tonsättaren ledde två konserter med dåvarande Göteborgs orkesterförening, varav en med enbart egna verk. Efter fullbordade konserter tog Alfven nattåget till Köpenhamn. Tågnatten blev emellertid så påfrestande att Hugo Alfven rårfattade en insändare. Skrivelsen skickade han till Henrik Hedlund, då huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Raderna som bevarats i Hedlunds arkiv i Göteborgs universitetsbibliotek skulle i tidningen underteckas med signaturell "A.": Våra sofvagnar Hänned ber undertecknad att få fästa vederbörandes uppmärksamhet på ett slarf, som synes mig alltför stort och för de resande alltför obehagligt för att ej blifva påpekadt. Då jag nämligen i söndagsafton, i tåget Göteborg-Köpenhamn k110.30, skulle intaga min bädd, funnos inga handdukar inlagda i kupeerna, ingen som helst handduk i toiletten, icke en droppe vatten i karafinen och intet vatten i ledning till tvättfatet. Det kan vara alldeles nog med det obehag man har på denna linje med att nödgas tillrättavisa tölpiga, illa uppfostrade norskar, utan att resan därtill platt ska rördärvas genom (som jag antar tillfällig) försumlighet af den eljest idealiska tågpersonalen. Hedlund tog in skrivelsen, men inte i Alfveris skick. Tonsättarens utfall mot de norska medpassagerarna var uppenbarligen att gå ror långt. Henrik Hedlund strök helt och hållet denna passus och lät det sista stycket bara innehålla ett påpekande om den "eljest idealiska tågpersonalen" . Kanske var det inte för mycket begärt att en småbarnsfar med två på varandra följande konserter bakom sig ville ha lite bekvämlighet och nattro? Men varför klaga på norrmän som bara några månader tidigare hade varit landsmän? Gunnar Ternhag

17


Alfvensalen i Uppsala invigd

O

rphei Drängar har fått ett nytt hem efter det alltför trånga Orangeriet i den närbelägna KFUM-borgen vid Fyrisån. Den 2 september var den officiella invigningsdagen med visning av de två plan som OD hyr i det hus som byggdes 1911 för Uppsala KFUM-förening. Under senare år har detta hus som till det yttre kan karakteriseras som nationalromantik med drag av medeltida tegelkyrkor och till det inre som en exponent för den då moderna jugendstilen använts för diverse ändamål. Det har nu pietetsfullt restaurerats av fastighetsägaren Gunnar Stam. OD disponerar de två översta våningsplanen och har nu äntligen funktionella utrymmen för kontor, notförråd, samvaro och repetitioner. Konsertsalen som rymmer 250 åhörare är ett välkommet tillskott för kammarmusikframföranden och Musik i Uppland har redan innevarande säsong förlagt sin kamrnarmusikserie till Alfvensalen.

Den officiella invigningen ägde rum i Alfvensalen med representanter för OD som berättade om husets historia och restaurering (ordföranden Per Sverredal) och om den krokiga vägen att finna ett hem för OD (hedersordföranden Carl-Olof Jacobsson) samt för Uppsala universitet som lyckönskade med en tavla av universitetshuset genom rector magnificus Stig Strömholm. Eftersom OD valt att hedra sin mångårige sånganförare Hugo Alfven med att uppkalla konsertsalen efter honom har Alfvenfonden bekostat en avgjutning av Carl Milles' Alfvenbyst från 1911 och Jan Olof Ruden fick som Alfvenfondens representant äran att officiellt överlämna denna gåva. Vid flytten från Orangeriet har "bortglömda" tavlor kommit fram, bl.a en landskapsbild från Tällberg målad av Alfven. Men även två porträtt föreställande Alfven, varav ett i full ornat från 1936 av Kronstrand och ett saknat porträtt av Robert Thegerström från år 1900.

Litteratur om själva huset: Mats G Beckman, KFUM-borgen: ett Uppsalahus : tillkomsthistoria, former och ideer. C-uppsats i konstvetenskap Uppsala 1992.

JAN OLOF RUDEN

---_ ••..---

18

K. f

U. M:S

NYBYGGNAD

l UPPSALA.

fASAD

MOT

VÄSTRA

STRANDGATAN

Ritning tillfasad av Axel Lindegren


Jan Olof Ruden i nvuickningstagen.

Carl-Olof Jacobsson klipper av invigningsbandet

Foto: Jan Heimer

J9.

n.xel

:"i.ndeq=ens skiss

av

t:.Ö<je:.cssalen.

:..anc.sa=kivet.

Axel Lindegrens skiss till högtidssalen. numera Alfvensalen

En utvald kör ur OD sjöng några Alfoensånger vid invigningen 19


Under året sjunger Madrigal de Brasilia Aftonen 517

Midsommarvaka - Dalarapsodin Tokyo, kotoensemblen Kinu-no-Kai

1/8

ur Den förlorade sonen Göteborg, Symfonikerna vid invigningen av Internationella Friidrottsförbundets kongress

4/8

Midsommarvaka Göteborg, Symfonikerna friidrotts-VM

12/8

ur Den förlorade sonen Göteborg, Symfonikerna

24/8

Midsommarvaka Trondheim, Olavshallen, dir Arve Tellefsen

En skärgårdssägen : Symfonisk dikt op.20 (1904). Phono Suecia, 1995. - 3 CD-skivor PSCD 79 . - 17'. - Konsertföreningens orkester, dir Hugo Alfven. - (Conducting composers)

vid invigningen av

symfoniorkestern,

11/11 Gryning vid havet Stockholm, Immanuelskyrkan, Stockholms studentsångare, dir Lars Blohm 1996 2711

Dalarapsodi : Svensk rapsodi m 3 op.4 7 (1931). Orfeus, 1994. - 1 CD-skiva SKCD 9401. - 21,5'. - Stockholms filharmoniska orkester, dir Neeme Järvi. - (Encore!)

Festouverture op.26 Arr G Johansson Stockholm, Kulturhuset, Stockholms blåsarsymfoniker, dir B Tommy Andersson

Vid Föreningsstämman den 7 juli i Tibble omvaldes ordföranden och styrelsen med undantag för Bo Syl van, vilken dock adjungerats till styrelsens samman-träden. Styrelsen består därför av Åke Holmquist (ordförande), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Agneta Ljunggren (kassa-förvaltare) samt ledamöterna Gösta Alfven. Göran Furuland och Jan Heimer. Revisorerna Margit Hellman och Hans Gyllang omvaldes liksom valberedningen Gunnar Petri och Hans Nordmark. Vid styrelsesanunanträde i september beslöts att inte anordna någon höst-aktivitet i Hugo Alfvensällskapet. För våren planeras kombinerad Föreningsstämma och arrangemang på Millesgården i april. Detta för att ge fler medlemmar tillfälle att närvara vid årsstämman. Arrangemanget sker i samarbete med Millesgårdens vänner. Närmare detaljer i sinom tid.

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvensällskapet får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i. Medlemsförmåner: • Tidskriften Attventene • Gratis inträde på Alfvengården i Tibble, Leksand • Rabatt på inträde till Prins Eugens Waldemarsudde • Rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus • Rabatt på Filharmonikernas Alfvenskivor vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Proprius och Musica Sveciae när de köps direkt från producenten • Rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Lundeq bokhandel i Uppsala • Rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival


Alfvéniana 3/95