Issuu on Google+

.9Llfveniana 1-2/95 l1tgiven av !J-{ugo 5l{jvensä{{sKgpet

INTERIÖR

AF GÖTEBORGS

KONSERTHUS

Läs om Alfven och Göteborg


Alfveniana

1-2/95

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327 102 54 Stockholm tel. 08-783 88 58, fax 08-662 62 75

InnehålL Hugo Alfven och Göteborg 3 Alfven och Stenhammar 9 Alfven och Stenhammar brevväxlar om svensk orkesterrepertoar 1913 14 Alfven och familjen Lindstrand 1 7 Alfven på antikvariat 1995 18 Göteborg i sångarsammanhang 19 Stenhammar och Alfven rådslår om programmet tör 3 m usikfesten i Göteborg 1915 2 O Lars Johan Werle Alfvenpristagare 199 5 2 2 Recensioner 2 3 Föreni ng sm ed del ande n 2 8

Medlemsavgifter: Agneta Ljunggren S:t Olofsgatan 1 B, 752 35 Uppsala Postgiro: 41 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print,

Stockholm

Aulinska kvartetten ombildades många gånger. Den sista - den som uruppförde Stenhamrnars a-rnollkvartett - bestod av Tor Aulin , Gustaf Molander (violin 2), Sven Blomquist (viola) och RudolfClaeson (violoncell). Fotot är från våren 1912 och publicerades i programboken till den svenska musikfesten i Dortrnund i juni samma år.


Hugo Alfven och Göteborg

I

ngenstädestorde intresset för att framföra Alfvens musik ha varit så starkt som i Göteborgs orkesterförening. Denna Sveriges i ordningen tredje professionella symfoniorkestern efter Hovkapellet och Stockholms konsertförening tillkom på privat initiativ år 1905. Samma år i februari kunde ett konserthus invigas på Heden. Det var orkesterns hem tills det brann ned den 13 januari 1928. Efter provisoriska lokaler i Stora Teatern, Lorensbergsteatern och Stadsteatern kunde det nuvaran de konserthuset invigas i oktober 1935. Här nedan skall behandlas tiden 1905 till 1935, eftersom orkesterföreningen i motsvarande tioårsvolymer noggrant redovisat sin konsertverksamhet och därför lämnat under lag för en analys. Under denna tid verkade framför allt två dirigenter, som stod Alfven nära och hjälpte till att föra fram hans musik, nämligen Wilhelm Stenhammar (verksam 1907-22) och Tor Mann (1922-39). Men vid sidan av dessa fanns biträdande kapellmästare, som lika ofta dirigerade Alfvenverk. För fullständighetens skull skall här nämnas att chefsdirigenterna under återstoden av Alfvens livstid var Issay Dobrowen (1939-52) och Dean Dixon (1952-60). Men det är alltså tiden 1905-35 som är föremål för vår undersökning. 1905-15

Under orkesterns första spelår var Alfven flitigt i elden som dirigent av egna verk. Redan den 8 december 1905 framfördes hans Symfoni nr 2 av Orkesterföreningen med tonsättaren som dirigent medan orkesterns förste kapellmästare, Heinrich Hammer, upprepade verket den 14/2 1906. Alfven själv fick dirigera en konsert med egna verk den 10/3 1906. På programmet stod då en reviderad

version av Symfoni nr 1, Midsommarvaka, Klockorna

En

skårgårdssågen.

(med John Forsell som solist) och Världarnas offer, sopranaria ur Sekelskifteskantaten (med Clary Morales som solist). I GHT:s recension av konserten signerad J. A. står det

"Vi fingo i lördags ett mycket glädj ande bevis på vad vår nybildade orkester skulle kunna betyda såsom stöd för svensk tonkonst. Redan förut ha vi ju vid flera tillfällen genom orkesterföreningens försorg fått höra svenska musikalster av såväl lättfattligare som mera djup läggning. Men i lördags togs steget fullt ut, i det man då i täta skaror drog till Konserthuset för att under en hel musikafton ägna sig åt verk aven nu levande ung svensk tondiktare som efter allt att döma är kallad att bland de främste bringa den svenska tonkonsten till heders. Man gick i allmänhet till denna konsert som till en högtid för svensk konst, och det blev en högtid. Vi lärde här känna de övriga större orkesterverk, som Hugo Alfven skapat, och fingo därigenom en större och tydligare bild av den musikers varma fysionomi, som redan genom den härliga D-dursymfonin väckt vår varma beundran och livliga sympati...Det var en stämning över orkestern och ett pulserande vaket liv i dess prestationer, som tydligen alstrades av den makt, vilken strålade ut från ledarens personlighet. De olika tonverken fingo på detta sätt sin tolkning som krävdes för att ställa deras skönhetsvärld och deras väsens verkliga innebörd i rätt belysning..." (G Hilleström, Göteborgs symfoniker 75 år. Göteborg 1980, s.12.) En månad senare, den 2514 var Alfven tillbaka igen och dirigerade En skärgårdssägen. Alfven blev så entusiastisk över mottagandet i Göteborg att han ville att orkesterföreningen skulle uruppföra hans tredje symfoni, som då var

under arbete. Detta skedde redan den 3/12 1906, då Alfven dirigerade egna verk med ytterligare ett uruppförande, nämligen Fosterlandspsalm för unison kör och orkester samt Sekelskifteskanten och sånger. Den 5/12 upprepades Symfoni nr 3 och dessutom framfördes finalen ur Symfoni nr 2 (vilken under titeln Preludium & Fuga i fortsättningen kom att framföras flitigt) samt Midsommarvaka. Även den 3/4 1907 dirigerade Alfven sin Symfoni nr 2 och En skärgårdssägen. Den 6/10 1907 tillträdde Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteborgs Orkesterförening, något som skulle bli betydelsefullt tör orkestern och dessutom för Alfven. Av bevarad korrespondens dem emellan framträder en bild av hur den frie konstnären Alfvens kompositionsverksamhet gör orkesterdirigenten och pianisten Stenhammar avundsjuk, medan han utifrån sin position i Göteborgs musikliv kan hjälpa Alfven ekonomiskt. (Se annan artikel i detta nummer.) Alfven och Göteborgs orkesterförening drog nytta av varandra. Det fanns en beredvillighet att presentera nykomponerad svensk orkestermusik i programmen och i början av orkesterföreningens verksamhet var AIfven nästan ensam om att komponera för orkester av de då verksamma svenska tonsättarna. På detta sätt kom Alfvens orkestermusik att presenteras för göteborgspubliken endast en spelsäsong efter uruppförandet: Midsommarvaka uruppförd i Stockholm 10/5 1904 spelas i Göteborg 10/3 1906. På samma konsert framfördes En skärgårdssägen uruppförd i Stockholm 31/3 1905 och den reviderade versionen av Symfoni nr 1. Denna konsert dirigerades av Alfven själv. Festspel, uruppförd i Stockholm 28/2 1908 ges i Göteborg månaden efter, den 29/3 (dir Olallo Morales, som då var 2.. kapellmästa-

3


re). Uppsalarapsodin uruppförd i Uppsala 23/5 1907 ges i Göteborg 24/11 samma år (dir tons). Andante religioso ur Uppenbarelsekantaten uruppförd i Saltsjöbaden 18/5 1913 spelas i Göteborg 18/ 10 1914 (dir Hjalmar Meissner som då var 2. kapellmästare). Förutom nämnda verk, som dessutom införlivades med orkesterns repertoar, framfördes romanser. Den unga orkesterföreningen ville nå så bred publik som möjligt och hade därför tre serier konserter: en för van publik under namnet Symfoni - och abonnemangskonserter med "tyngre" program och en under namnet Populära konserter för en ny publik med "lättare" program bestå-

20 18 16 14 12 10 8 6 4 2

ende av kortare karaktärsstycken (där Festspel och Midsommarvaka hade sin givna plats). Slutligen fanns Skolungdomskonserter där de sistnämnda verken också framfördes, Antal framföranden av de mest spelade verken under perioden 1905-15 framgår av diagram härintill. Sammanlagt blir det 61 framföranden av Alfvenverk. Musikfesten

1915

I slutet av spelåret 1914/15 genomfördes den 3. göteborgska musikfesten - vi skulle väl säga festivalen. Den första hade ägt rum den 26-28/4 1911- strax innan musikfesten i Uppsala där Alfven ville visa vad han dög till som nytillträdd director musices (se Alfveniana 2/94 s. 11).

Till skillnad från Alfvens musikfest innehöll Stenhammars ingen svensk musik. Inte heller den andra musikfesten i Göteborg 23-25/4 1913 innehöll svensk musik. Men den tredj e år 1915 bestod av enbart verk av svenska tonsättare. Stenhammar hade brevledes diskuterat innehållet med Alfven (se särskild artikel i detta nummer) och programmet upptog verk både av honom själv och av Alfven: Klockorna, Midsommarvaka och Symfoni nr 3 (den 21/4), En skärgårdssägen (22/4) och Uppenbarelsekantat (23/4), allt under tonsättarens ledning. Av dessa var Uppenbarelsekantaten en nyhet. Den fjärde musikfesten i Göteborg i april 1920 innehöll enbart musik av Beethoven.

.Skol C Populär

1915-25

E!IISymfoni

Under decenniet 1915-25 framfördes inga nya orkesterverk av Alfven. men det blev 34 framföranden av Symfoni nr 1-2, Midsommarvaka. Festspel, Andante religioso och orkestersånger (se diagram här bredvid). Liksom tidigare framfördes symfonierna vid abonnemangskonserterna och de övriga verken vid populärkonserterna. Midsommarvaka var ett givet inslag vid konserterna för skolungdom .

o

Mldso mmar

Symf 2

Pre!.\ Fuga

Festsp

And rellg

Symf3

Figur 1 1905-15

14 12

• Skol

10

OPopulär

Dirigenter under denna period var Stenhammar , Hjalmar Meissner, Michael Press och 1922-25 Ture Rangström biträdd av Tor Mann.

ElSymf

8

6 4 2 O Mldsom

Symf2

mar

Prel & Fuga

Festsp

And

Alfven framträdde inte själv som dirigent under denna period.

Symf3

relig

Figur 2 1915-25 1925-35 10

9 8

~

7

6 5 4

3 2 1

o

Mldso

Symf2

mmar

Figur 3 1925-35

4

Prel & Fuga

Festsp

And relig

Symf3

S&V

Uppsala

f

Under decenniet 1925--35 gavs 46 framföranden av Alfvenverk. Nyheter vid sidan av tidigare verk med grundmurad ställning som stadigt återkommer spelår efter spelår var Elegi vid Emil Sjögrens bår (U Stockholm 18/ l O 1918) spelad i Göteborg 20/2 1929 (dir Tor Mann), balladen Manhem för solo, manskör och orkester (U Stockholm 6/3 1929) framförd i Göteborg 7/2 1932 (solist Hugo Almgren, Göteborgs & Bohusläns körförbund, dir


U, JTA;\1;\'1ER

e} tvI() R AL E S 19{)5-·1909

DIRK FOCK

Tor Mann) och Gustaf II Adolfsviten (U Stockholm 6/11 1932) framförd i Göteborg 8110 1933 (dir Tor Mann). Festmarsch till Stockholmsutställningen (U 1930) spelades 17/4 1932 i Göteborg (dir T Mann). Tydligt är här att nyheterna inte omedelbart togs upp i Göteborg. Alfven själv gästdirigerade 13/4 1927 med Symfoni nr 2, Midsommarvaka, Andante religioso samt

Valljlickans dans och Sommarregn ur Bergakungen (U Stockholm 1923) och den 26110 1932 med Symfoni nr 1, En skärgårds sägen , Uppsalarapsodi samt Vallflickans dans och

Sonunarregn ur Bergakungen därom nedan.

Mera

Populärkonserterna hade vid denna tid spelat ut sin roll och uppgått i symfonikonserterna. Konserterna for skolungdom kallades nu Ungdomskonserter och upptog Festspel, Andante religioso och Midsommarvaka smats Preludium & Fuga ur Symfoni nr 2. Tor Mann var konstnärlig ledare under hela denna period. Vid sin sida hade han Ivar Hellman och Carl Garaguly. Gästdirigent 4/2 1931 var Armas Jämefelt som dirigerade Symfoni nr 3 och Adolf Wiklund 25/3 1934 med Uppsalarapsodi.

Sammanfattningsvis måste sägas, att Alfvens orkesterverk hörde till standardrepertoaren i Göteborgs orkesterforening under perioden 1905-35, dvs under Alfvens 33e till 62a levnadsår. De verk som lyste med sin frånvaro var Symfoni nr 4 (U 1919), balladen En båt med blommor (1925), Dalarapsodin (U 1932), sviten ur Synnöve Solbakken (1934). Men det fanns verk som framfordes desto oftare: Midsommarvaka (53 gånger), Festspel (22 x), Andante religioso (17 x), Symfoni nr 2 (15 x), Symfoni nr 3 (10 x) enligt sarn-

5


manställningen s. 137 i Orkesterföreningens decennieöversikt 1925-35.

låt oss göra det bästa av situationen. Ring mig snarast möjligt ..."

Alfven och Tor Mann brevväxlar

Men Alfven ilsknar till och i brev till Tor Mann skriver han

I samband med Alfvens gästdirigering 1927 utspann sig en brevväxling mellan Tor Mann och Alfven som bl.a. berör varför Symfoni nr 4 inte kunde framföras i Göteborg (Tor Manus brev i MAB, Alfvens i UUB). Inbjudan att gästdirigera framförde Tor Mann i ett brev redan 30/4 1926 (det gällde 2 konserter). Den 3/9 föreslår Tor Mann datum (20 och 24 oktober). Det skall vara Alfvenprogram båda gångerna och han föreslår En skärgårds sägen och Midsommarvaka. Alfven blir eld och lågor och svarar från Tällberg 7/9.

.,. "Då jag under de sista åren förekommit synnerligen sparsamt på göteborgsprogrammen, tillmötesgår jag med stor glädje Din önskan att sätta upp två program med egna tonsättningar". Och han tänker nu på sina körverk: Reformationskantat, Uppenbarel sekant , Motett, Sten Sture, balladerna Klockorna och En båt med blommor. Som orkesterverk föreslår han En skärgårds sägen , Drapa och svit nr 1 ur Bergakungen samt Symfoni nr 4. Och i ett brev av 211O har han ett färdigt programförslag för de båda konserterna. Tor Mann förklarar läget angående körer och svarar 17/9 1926. " ...Angående progr. så få vi alltså nu prata litet tillsammans. Jag tror vi från börj an genast måste kasta tanken på någon kör, Här finnes ej någon annan större manskör för tillfället än Par Bricolls kör på 40 man. Den är för tillfället emellertid i full fart med att stormrepetera en invigningshistoria, ett festspel i tre akter med teater och musik i och för invigningen av P.B.s nya hus. Den kören, som jag föresten har hand om, är ju för liten." Och Konserthuskören, som är blandad kör kan inte klara uppgiften på den tid som står till förfogande. Den 12110 nödgas Tor Mann konstatera att det inte finns ekonomiska resurser att inkalla de extramusiker som krävs för att framföra Symfoni nr 4. "Försök nu att förstå läget och

6

Uppsala den 13 oktober 1926 Broder Tor Mann! Det var med stor förvåning jag läste breven från Dig och Göteborgs Orkesterforening. som jag nyss mottagit. Redan den 7 september föreslog jag de båda orkesterballaderna Klockorna och "En båt med blommor", och ännu tidigareföreslog Du själv min 4:de symfoni, vilket förslag styrelsen godtagit, att döma av såväl Ditt brev av den 17 september som av i pressen synliga notiser. Solistengagemangen skulle naturligtvis ha gjorts omedelbart sedan vi enats om programmen, men denna viktiga fråga har förhalats i Göteborg, tills det blev för sent. Mig veterligt finns det ingen baritonist i Sverge - med undantag av Forsell som på fyra dagar lär sig "En båt med blommor" så väl, att han tillfredsställande skulle kunna sjunga den sången på en konsert. Beträffande den 4:de symfonin ha såväl Du som styrelsen hela tiden vetat, vilken extra kostnad den betingar, likaväl som hur stora medel Orkesterforeningen har till föifogande. Det forekommer mig därför, som om ni redanfrån början varit på det klara med, att medlen skulle anses vara otillräckliga och att symfonin därför självfallet ej kunde uppföras. Att ni aldrig på allvar räknat med ett uppforande av stycket den 24 oktober, framgår ytterligare av följande passus i dagens brev från Dig: "Skulleföresten alla extra kunna erhållas. så blir i alla {all stråkstyrkan hos oss så jämmerlig i förhållande till alla blåsare (9 v. 1., 8 v. 11., 5 altar, 5 celli, 3 basar)" (kursiverat av mig). Detta uttalande är så klart, att det ej kräver några kommentarer. I fråga om sviten ur "Bergakungen" meddelade jag Dig den 7 september, att den behöver 4 träblåsare i varje familj samt 6 horn. Därmed är den också ur spelet.

I och med detta är följaktligen allt som är nytt eller så godt som nytt (cmoll-symfonin) för Göteborg, bortskuret från programmen; och jag inbjudes nu efter 11 års bojkott som dirigent framföra idel gamla saker. För allt de nya jag skrivit, är vägen stängd, ty enligt vad Du förut meddelat, finns i Göteborg ingen manskör tillräckligt stor, för att framföra ett körverk med orkester, konserthuskören är upptagen, solistengagemangen skandalöst vanskötta, och styrelsen nekar i sista ögonblicket att bekosta den fiirstårkning av orkestern (ehuru medel enligt Din uppgift finnas), som krävs för att framföra det program, varom pressen för länge sedan erhållit meddelande. Och under dylika förhållande anmoda ni mig att dirigera I Jag tackar hövligast och säger nej. Skulle däremot Svenska musikerförbundets göteborgsavdelning önska, att jag dirigerar min 4:de symfoni vid nämnda avdelnings påskkonsert, skall jag med glädje efterkomma kallelsen. Men i så fall bör uppgörelse ske snarast, ty jag har andra planer i görningen för våren. Med de bästa hälsningar Din tillgivne [Hugo Alfven] Tor Mann svarar lugnande

Göteborg den 9 nov. 1926 Broder Hugo Alfvent TackjOrbrevförlängesedan.Jag beklagar deförhållanden som gjorde att Du avböjde. Bäst var nog som skedde ... Vid ett tidigare tillfålle har jag gått in för Din 4 de symfoni, då med ett ganska stort motstånd från vissa herrar. Min ärliga avsikt var även nu att få verket framfort, jag ber Dig ej tvivla därpå. Det är fortfarande mitt mål att Du skall göra den här i Göteborg och jag gör Dig härmed följande förslag. Göteborgs avdelning i Musikerforbundet giver nästan varje år en större konsert på Långfredagen varvid alla anständiga musiker medverka och orkestern


brukar komma upp till en numerär av ungefiir 85-90 man eller samma antal som jag hade så jag framforde 4 de symf forsta gången [1923}. Kan Du och vill Du alltså dirigera onsdagen fore hos oss ett vanligt symfoniprogram utan solist och så konserten på Långfredagen. Med en sådan orkester kan Du framfora Din symfoni på ett värdigt sätt och Du en fattig orkesterforening en ofantlig utgift. Långfredagskonserten göres av orkesterfåreningen och musikerförbundet tillsammans. Ditt arvode för de bägge konserterna skulle bli detsamma som det forut överenskomna alltså 600 kr. Jag vill hoppas att allt skall redas upp till det bästa resultat. Giv mig ett par rader inom det snaraste, själv har jag ej kunnat skriva forr då det ej varit någon klarhet med musikerfårbundet. Många givne

hjärtliga

hälsningar,

till-

Tor Mann

Konserterna blev verkligen av. Onsdagen den 13/4 dirigerar Alfven Symfoni nr 2, Midsomrnarvaka, Sommarregn och Vallflickans dans ur Bergakungen samt Andante religioso ur Uppenbarelsekantaten. Och på långfredagen den 15/4 spelades den fjärde symfonin med Svenska musikerförbundet i Göteborg som arrangör. Därför står den inte heller upptagen i Orkesterföreningens konsertstatistik.

tation (när jag framforde min jjärde symfoni, var det ju Svenska musikerforbundets goteborgsavdelning. som gav konserten?). Emellertid vill jag aldrig mer giva en orkesterkonsert med egna tonsättningar i Göteborg, liksom jag vore Dig mycket tacksam, om Du for framtiden icke ville framfora någon komposition av mig i denna stad - ja, jag anhåller därom. Orsaken till denna min önskan är, att jag sedan cirka 12 år tillbaka ständigt varit från vissa håll inom göteborgspressen utsatt for en smädekampanj, som i gemenhet och flabbig oförsynthet söker sin like. Du forstår att jag icke kan ha lust att vidare framfora min musik - eller få den framford - på en plats, där jag på @rhand vet, att den kommer att utsättas for musikdilettantkritikers illvilliga och skadeglada bespottning. Det är for övrigt av liknande anledning, som Sibelius icke mer vill dirigera sin musik i Stockholm. Han fick mer än nog av P. B:s förjOljelse. Nyttan av dylik journalistik torde vara svår att påvisa. Med hjärtlig hälsning och tack for allt som Du gjort for mig under de gångna åren. Din ständigt Alfven}

tillgivne vän [Hugo

Tor Mann lugnar honom

1931 har Alfven åter fätt inbjudan att dirigera egna verk men svarar argt Göteborg den 17 okt. 1931 Dr. Hugo Alfven. Åkerö

UPSALA.

Leksand den 25 augusti 1931 Kapellmästare

Tor Mann,

Göteborg Käre Vän! Tack for Din vänliga inbjudning att dirigera ett par konserter i Göteborg. Såvidt jag minns rätt, är det 16 år sedan Göteborgs Orkesterforening hedrade mig med en dylik invi-

Ditt brev av den 25 Aug. där Du tackar nej for inbjudan till Göteborg och samtidigt ber mig for framtiden ej göra Din musik gjorde mig forst ledsen men sedan arg. Vad har DU med dessa stackars ynkryggar i bladen att skaffa och f-n spelar det för roll om en f.d. fotograf eller en musikdoktor gnager på Dig .... Säg att Du struntar i packet och släpper lös Din musik här igen. Huvudsaken att

jag och mina musikanter och en stor publik tycker om den. Och sedan tillfogar Tor Mann en säkert avgörande passus: Gör mig så en glädje om Du vill och anser att jag är en trogen vän. Skänk mig Ditt fotografi. Det är alltid roligt att emellanåt när man har det jäkligt kunna kasta en blick på dem man håller av och som har ens beundran. Med bästa hälsningar, Din tillgivne Tor Mann.

Inom parentes kan här berättas att porträttet skulle dröja ända till januari 1953 när Alfven skickade ett dedicerat exemplar av memoarbandet Final till Tor Mann. Inte förrän efter flera kommer svaret

månader

Åkerö Leksand 4 apri/1932. Herr Kapellmästare

Tor Mann.

Göteborg Käre Vän! Ett senkommet tack for Ditt rara brev av den 17 okt. 1931. Det har varit dåligt med mina nerver denna vinter, därför har jag ej kommit mig för med att skriva förr, Nu har jag emellertid blivit bättre och ser med friskare blick på livet. En följd av detta är bl. a. att jag ändrat åsikt beträffande uppforande i Göteborg av mina tonsättningar, vilket jag ju i mitt sista brev satte mig emot. Alltså säger jag nu: Spela vad Du vill av mig och hur mycket Du vill, ty jag kommer for framtiden att ge fullkomligt fan i vad göteborgsmurvlarna komma att säga. Mitt foto skänker jag Dig med nöje, och jag hoppas att Du vill forära mig ett av Dig själv som gengåva. Det skall glädja mig att då och då kasta en blick på en så präktig friskus, som Du är. Med hjärtlig hälsning Din tillgivne [Hugo Alfven]

7


Tor Mann har alltså än en gång lyckats fä Alfven på sin bog och återkommer till erbjudandet till honom att dirigera egna verk I Göteborg. Göteborg den 19 maj 1932 Dr. Hugo Alfven. Åkerö, LEKSAND Lieber Meister! Tack for brev och tack for att Du ger faderullan i spaltbusamal Vi hade sammanträde i forra veckan och jag tog mig då friheten att foreslå Dig som gäst i höst vid en eller två konserter. - Vadsäger Du om detta? Jag skulle så gärna vilja ha Första symfonin, En båt med blommor och den nya rapsodien [Dalarapsodin] och kanske däremellan Skårgårdsägen som ej är gjord på många år. Jag lämnar Dig emellertid fria händer vad programmet beträffar men vore tacksam om Du inom närmaste tiden ville giva mig ett par rader. Lämpligaste tiden vare någon gång i slutet av oktober. Med hjärtligaste

hälsningar

Din tillgivne Tor Mann

Alfven lyssnade på Tor Manns förslag. Det blev visserligen bara en konsert, den 26/1 O 1932 och den upptog Symfoni nr l, En skärgårdssägen, Uppsalarapsodi samt Sommarregn och Vallflickans dans ur Bergakungen. Tor Mann om Julius Rabe

Beträffande göteborgskritikerna har Tor Mann tillfälle att återkomma helt spontant så sent som 1957 Stockholm, Eriksbergsgatan

38

17.10.57 Käre mästare och vän. Vad tiden lider undan - det är länge sedan jag hade glädjen att träffa Dig. Vid Dina sista inspelningar var jag bortrest annars hade jag nog visa mig, men jag hörde av

8

alla att Du var Dig lik och musikanterna var glada och tacksamma. jag satt på en lång tågresa härom dagen och då läste jag återigen "Dur och moll" och fick jag livslevande igen. Tur att jag var ensam i kupen så att jag fick skratta ut ordentligt då jag läste om brännvinskokningen - ja herregud vad har Du inte varit med om. I Dur och moll skriver du också om 4 de symfoniens uppforande i Göteborg 1923. Om jag nu drager mig till minnes hur Julius Rabe foifOljt Dig och många andra under tidernas lopp på grund av att ni inte haft samma inställning till musik som han och så erfar att Akademiens styrelse på forslag av Bertil Carlberg [direktör vid Musikhögskolan i Stockholm} ämnar ge denna stordilletant Akademiens medalj vid årshögtiden där man bl. andra firar Dig då blir man fullkomligt rasande. Vid en sammankomst häromdagen spydde jag också ut min ilska över

[Musikaliska akademiens sekreterare Stig] Wallin och Carlberg. Rabe har aldrigförfoljt mig i pressen, men har huggit mig i ryggen vid alla tänkbara tillfällen och tack och lov är vi av med honom på Radiotjänst. Alla drar en lättnadens suck. Det finnes ingen som handlat så osvenskt även mot reproducerande tonkonstnärer som han. Hans kryperi for utländska artister har varit av forödande verkan for våra uppväxande instrumentalbegåvningar. Man han har fått veta min inställning, ty jag var den enda på Radio{n} som inte skrev på till hans avskedspresent. Jag har heller aldrig kunnat styra min lätta och giftiga tunga när det gällt honom, så jag undrar inte på att jag misshagat denna salvelsefulle musikpredikan t. Jag satt i styrelsen när medaljen kom till. Det betonades då på en linje att den skulle gälla som någon slags Litteris, men att den självklart aldrig skulle tilldelas någon som innehade den riktiga "Litervis och Antabus " utan till sådana som arbetat troget i musikens tjänst utan att ha möjligheter heller att komma in under ordnarnas stjärnfall. Undantag därifrån gällde forsta utdelningen där man ville hylla vårt lands främste komponist /Alfven/ den äldste musikhistorikern lNordling=Nor-lind/ och en utomor-

dentligt meriterad man som representant for Sverige orkestermusiker IHaeffner, forste hornist sedan 35 år i Göteborg/. Iden har sedan foifuskats. Vretrik Pratblad IPatrik Vretbladl som tydligen tillhörde ordensjägarnas riksforbund bearbetade Atterberg [Musikaliska akademiens sekreterare} under några år och så fick han den for Romanbearbetningar som ingen anständig dirigent vill titta åt. Så fick Frenström [John Fernström} for jobbet i Lund. Honom kunde de mycket väl skaffat Litteris. Så fick en instrumentsamlare medaljen Idet var kanske rättl och så Allan Moberg. Naturligtvis kan Moberg i allra högsta grad vara värd den, men han kan ju å andra sidan få vad som helst med tiden och Akademien har ju dock hedrat honom med medlemskap. Nu är det alltså Rabes tur. Atterberg blev så forbannad så han är betänkt på att i så fall avsäga sig ledamotskapet. Jag vill inte irritera Dig med min ilska men jag måste få lufta mig och gör det till Dig som har alla goda musikers aktning och kärlek. Du skal i alla fall veta att det finns de som äro allvarligt forbannade. Tyvärr måste jag dirigera på högtidsdagen så jag gör det for Sibelius och Din skull men jag aktar mig for att supera efter med herr Rabe. Du behöver inte låtsa om till någon att jag skrivit. Man skulle feltolka saken och tro att jag har någon hämnd i bakfickan. jag är helt enkelt upprörd över att dessa herrar i styrelsen som inte alls äro initierade i Sveriges musikliv utan bara är herrar med "musiköron" och knappt det skall göra en sak som inte vinner anklang bland svenska musiker. Må så gott och var hjärtligen omkramad. Din tillgivne Tor Mann.


Alfven och Stenhammar AV JAN OLOF RUDEN

H

ugo Alfven och Wilhelm Stenhammar var jämngamla (Stenhammar året äldre) och båda växte upp i Stockholm och utbildade sig till musiker. Stenhammar som pianist, huvudsakligen hos Richard Andersson i dennes med Musikkonservatoriet konkurrerande musikinstitut, Alfven vid Musikkonservatoriet (1887-91, violin Johan Lindberg, harmonilära Aron Bergenson samt därefter privat för Lars Zetterqvist i violin) Båda med utmärkta talanger och inriktning som solister. Båda komponerade både före, under och efter instrumentalstudierna. Stenhammar tog lektioner för Emil Sjögren, Josef Dente och Andreas Hallen medan Alfven gick privat under fem år hos Johan Lindegren och därigenom fick en grundmurad teknik i kontrapunkt. Båda debuterade 1892/93 som musiker, Stenhammar framförde då även egna kompositioner medan Alfven spelade virtuosa stycken. Sten hammar yrkesverksam Hösten 1892 reste Stenhammar på privata medel till Berlin för att förkovra sig i pianospel hos Heinrich Barth, som varit Richard Anderssons lärare och stannade där till sommaren 1893. Han lyssnar på konserter, går på operan i ett musikliv som var delat i wagnerianer och brahmsianer och komponerar åtminstone början på pianokonsert nr 1, som uruppfördes i Stockholm den 17 mars 1894 av hovkapellet under Conrad Nordqvist och med Stenhammar som solist. Därefter inleds en intensiv verksamhet som pianist tillsammans med violinisten Tor Aulin och senare aulinska kvartetten. Dirigentstudier leder till engagemang som dirigent ror Filharmoniska sällskapet i Stockholm och i oktober 1897 ledde han denna blandade kör tillsammans med Hovkapellet. Han fick studera in

sitt eget musikdrama Tirfing som uruppfördes på K Teatern i december 1898. Detta ledde till anställning som kapellmästare där säsongen 190011901. Men redan i maj 1899 uruppför han Alfvens andra symfoni på K Teatern. Tor Aulins Konsertförening Tor Aulin drog in Stenhammar i ett nytt projekt, nämligen en konsertförening i Stockholm som skulle bli ett komplement till hovkapellets symfonikonserter. Stenhammar blir vice ordförande i styrelsen. Den konstnärlige ledaren blir Aulin och den första konserten går av stapeln den 21 oktober 1902 i Musikaliska akademiens stora sal. Musikerna kom från hovkapellet och de många teatrarna och restaurangerna eller var amatörer. Där spelas verk av Stenhammar och Peterson-Berger, men inte av Alfven. vars musik Aulin inte tyckte om. När Aulin 1909 kallades till Göteborgs orkesterförening som biträdande kapellmästare vid sidan om Stenhammar , som sedan hösten 1907 varit kapellmästare där gick luften ur Stockholms Konsertförening och orkestern lades ned. (Också de andra medlemmarna av aulinska kvartetten - Gustaf Molander och Rudolf Claeson - engagerades i Göteborg.) Aulinska kvartetten spelade fortfarande säsongen 1907/08 och 1908/09. Tor Aulin inspirerade Stenhammar att skriva sin violinsonat (uruppförd av Aulin 1901) och stråkkvartetterna 1-3. A1fven yrkesverksam Alfven å sin sida fortsatte efter debuten 1893 att konsertera (mest i Vetenskapsakademins hörsal). 1896 uruppför han sin egen violinsonat. Samma år komponerar han sin första symfoni som uruppförs på Kungliga teatern i februari 1897 med Conrad

Nordqvist som dirigent och börjar skissa på sin andra symfoni. Han får också statligt resestipendium och reser över Berlin till Bryssel, där han vill förkovra sig i violinspel. Därifrån gör han en avstickare till Paris våren 1898, där han träffar skulptrisen Alice Nordin (angående hennes upplevelser av Alfven se recension av Pär Wästbergs bok på annan plats i detta nummer). Efter återkomsten till Sverige sommaren 1898 fullbordar han sin andra symfoni som uruppfördes den 2/5 1899 på K Teatern av hovkapellet dirigerat av Wilhelm Stenhammar! Stenhammar och Alfven samarbetar Det synes som om detta var det första musikaliska mötet dem emellan. Alfven var då nyss fyllda 27 år och Stenhammar ett år äldre. Försåvitt de inte redan som musiker hade träffats vid aulinska kvartettens konsert den 30/4 1894 (Hedwall, s. 25). Även när Alfvens nyårskantat Vid sekelskiftet uruppfördes på K Teatern dirigerade Stenhammar . Alfven som violinist och Stenhammar som pianist gjorde ett par konserter i Stockholm och Göteborg i april 1905 då de spelade varandras violinsonater (härom finns brev daterade 7/4 och 12/4 1905 av Alfven ; jfr Wallner I, s. 626). Både Stenhammar och . Alfven fortsätter att komponera, Alfven med stipendium, vilket gör honom i stånd att besöka Berlin (våren 1900) och Rom (våren 1901) samt Dresden (oktober 1901, där han tog lektioner i dirigering) och därifrån (mars 1902) till Berlin, Rom, Neapel, Sicilien, där han träffade Maria Kröyer. Alfvens dirigentdebut ägde rum i Stockholm januari 1903 med hovkapellet. På programmet stod hans

9


andra symfoni, Klockorna och Sekelskifteskan taten.

jag kanske kan komma att bli något med tiden.

Både Stenhammar och Alfven får sina kompositioner förlagda av Henrik Hennings i Köpenhamn. För att symfonier och kantater skall kunna framföras i mindre skala - symfoniorkestrar är sällsynta i Norden vid denna tid - krävs att de publiceras i klaverutdrag eller arrangerade för fyrhändigt piano. Eftersom Alfven inte är pianist ber han Stenhammar om hjälp att utföra detta. Det finns några brev som behandlar detta högst konkreta samarbete. Stenhammar åtog sig att göra klaverutdrag till Klockorna (publ 1904). Alfven behöver pengar och vill så snart som möjligt erbjuda Hennings verket och är därför otålig. Han påminner Stenhammar om hans löfte i brev från Dresden 12/12 1901 och ånyo 26/12 men tackar den 20/2 1902 i ett brev som här återges:

Har sett att Du och Forsell som vanligt gjort Sverige heder i grannländerna och åfven fårspon om våra konståkare i London.

Hotel Frankfurter Hof Mittelstrasse 6 Berlin N W. Käre Vän! Hjärtligt tack skall Du ha för Ditt bref [av Stenhammar daterat 29/12} som jag erhöll i Dresden samtidigt med klaverutdraget till Klockorna. Skulle ha tackat Digfor länge sen, men under det oroliga och jägtade lifjagfor, har det alltid kommit saker emellan, som gjordt att det blifvit uppskjutet dagfrån dag. Har idisslat musik så grundligt här i landet denna vinter, att jag längtar efter litet hvila och lejvande skönhet och ger mig därfor om någon vecka iväg till Sicilien. Fan vete hur st ipendiestyfrarna ska räcka, ty de äro så godt som mitt enda forvårf. Om jag hade något hopp att få min vilja fram, skulle jag foreslå akademien att redan nu låta mig få åfven (jOrutsatt naturligtvis, att det kunde bli mig på förhand tilldeladt) tredje årets pängar och så studera utan det eviga ekonomiska trycket tills slantarna togo slut och jag så finge resa hem. Jag skulle då mer odeladt kunna hänge mig åt mina studier. l alla fall har denna vinter varit mig ofantligt lärorik, mer än alla foregående studieår tillsammans och jag har en svag känsla af, att

10

Då är det en glädje att se i en svensk tidning. Med varm hälsning till Dig och Din Fru från Din tillgifne Hugo Alfven

Båda vill egentligen ingenting högre än att komponera men det är konserterandet man kan livnära sig på. Stenhammar spelar ihop så mycket pengar att han kan ta med familjen en säsong till Florens, från november 1906 till juli 1907. Under denna tid fullbordades den andra pianokonserten, Midvinter (som pendang till Alfvens Midsornmarvaka) och Ettfolk Men nöden har ingen lag. Göteborgs orkesterförenings styresmän som rest ned till Florens i april 1907 övertalade honom att bli dirigent för den 1905 grundade orkestern. Väl där fick han en sådan position i staden att han kunde hjälpa sin vän Alfven med ett stipendium.

Alfvens ekonomi Alfven hade i ett långt brev till Stenhammar i Florens påbörjat den 3 och avslutat den 9 maj 1907 beklagat sig över att han inte fick dirigera föreställningar på Operan. Han hade blivit lovad Otello men därav blev intet. Anledningen var uppenbarligen att hans provdirigering av Don Juan inte fallit kritiken i smaken (Se Hedwall s. 49 ff.) "För att fördriva tiden har jag tagit mig före att skriva förstående och berömmande biografier över mina kolleger till ett pris av 50 kr. per styck. I hopp om framtida beställning medsänder jag här ett prov". Den första artikeln handlade om Johan Lindegren och publicerades i Hvar 8 Dag 1907:18 (Se Hedwall s. 57). Nästa nödrop kommer i september 1907 i ett brev daterat

Ellekilde 3 sept. 1907 Käre Sten. Pingstdagen skrev Du sist till mig och först i afton kommer jag migfor att besvara de vänliga raderna Det är oursäktligt och jag har intet annat till försvar än att jag ej kunnat samla migfor det brev som jag skulle ha velat sända Dig. Du får det ej nu heller, endast några allmänna sättningar; jag förmår ej mer nu för tiden. Till l jun i bodde jag på Saltsjöbaden [där han komponerade Uppsalarapsodin} och sedan dess har jag oavbrutet bott i kappsäck, medan min fru och lilla dotter slagit sig ned i Danmark och vistas for tillfället hos dem. Jag driver kring som en tom ansjovisburk på ett blåsvart hav och det ständigt inskvättande vattnet fyller mig långsamt men säkert, och det känns som om det när som helst kunde begynna bubbla. Det har blivit ett okuvligt livsbehov för mig attfinna en plats på jorden där jag kan slå rot, ett hem, som är mitt eget, en kula, där jag alltid skall kunna krypa in, hur jag än kommer att trasas till av livet, och där jag alltid kan arbeta i frid och lugn, arbeta i den heliga tystnaden. Jag har börjat for den skull samla pängar på sparkassebok, som ej får röras for annat ändamål och har redan fått samman 260 kr.; men det räcker inte långt. Summan måste tjugudubblas innan det kan bli något reellt och jag forsöker hoppas på framtiden - om blott Gud Fader ej faller på den iden att trycka ned ett finger i burken, så den begynner bubbla. Buren [operachefen} talade om ett underhåll av 3.000 kr. om året under tre år, givet av obekanta ivrare för svensk tonkonst, men han var ej säker på att kunna hopbringa hela denna summa. Det är icke roligt att leva på privatkost och om tre år står jag där igen, men jag tar i alla fall saken endast som ett stöd åt svensk musik och icke åt min person, och


jag vill i det längsta söka undgå svält och umbäranden. Jag tackar Dig hjärtligen, käre vän, for Dina brev till Valentin [Musikaliska akademiens sekreterare} - han talade där om kort fore min resa - men han trodde ej på möj ligheten av något riksdagsanslag till formån for någon enskild, det skulle endast leda till så mycket onödiga skriverier i embetsverken, men han ville söka verka för ett allmänt höjande av alla musikstipendier, även om det ej kunde bli så mycket på vart och ett. Egentligen borde jag ej sända detta brev, ty det är ohyggligt tråkigt och ledsamt, både for läsaren och skrivaren och därtill alls icke musikaliskt, som ju en skrivelse mellan tonsättare rätteligen borde vara, men till en annan gång skalljag söka hålla mitt ryggbast rakare. Med varm handtryckning Din Hugo Har du lust glädja mig med en rad under närmaste tiden, är min adress: 13 Tordenskjoldsgade, Hotel Norden, Kiöbenhavn. Har avslutat ett klaverutdag till en Uppsalarhapsodi, som jag tänkte sända till forlåggam. Ville Du än en gång se igenom min sättning, vore jag Dig mycket tacksam. Redan den 8/9 1907 förklarar sig Stenhammar beredd att bisträcka Alfven men kräver redovisning av hans ekonomiska ställning. Alfven svarar utförligt och efter bästa förmåga i brev av 12/9 där det visar sig att föregående två års inkomster varit bättre än tidigare. "På tonsättning sammanlagt 1.490 kr ...på dirigering 1.400 kr ...vartill kommer ett par tidningsartiklar, som inbringat mig 97 kr. 10 öre. Dessa siffror äro uppdragna ur minnet, men jag tror de äro ganska tillförlitliga. Att jag i synnerhet det sista året tjänt så mycket har sin grund i de oförmodade bestälIn inga rna dels på Uppsalarhapsodin till Linnefesten och så på en symfonikonsert i somras för Internationella kongressen mot alkoholismen i Stockholm ..

Av min hustru har jag ej ett öres ekonomiskt ryggstöd, utan vi äro i pänningesaker alldeles oberoende av varandra, då hon har sitt eget. Jag har alltså att sörja endast för min lilla flicka [Margita} och mig själv. Till hennes underhåll har jag dock hittills blott kunnat giva hälften, vilket kännes mycket bittert, men jag har ej mäktat mer ... På tal om inkomsterna glömde jag nämna, att jag de två sista åren även erhållit 1. 000 kr av akademin ... Samtidigt med detta sänder jag ett klaverutdrag [till Uppsalarapsodin). Skulle du vilja se om det lämpar sig för pianospelning, vore jag Dig så tacksam. "

Stenhammar ursäktar sig i brev av 2/10 1907 att han inte gjort något åt Uppsalarapsodin utan återsänder den utan förbättringsförslag. Mycket viktigare är att han kan meddela att han funnit mecenater som är villiga att varje år ställa upp med 2.000 kr under de närmaste par åren. Vidare säger Stenhammar att "på de programförslag vi här uppgjort för säsongen förekommer icke ditt namn. Detta därför att vi hoppas, att du själf skall komma hit och göra en egen konsert. Styrelsen har bett mig säga dig att du alltid är hjärtligt välkommen, och vi vilja ställa det så fördelaktigt som möjligt, och Mannheimer har särskildt bedt mig påpeka, att det vore bra om du inte dröjde till långt fram på vårsidan, då publiken är utpumpad och uttröttad, utan att det skulle vara bäst om du komme rätt snart - före jul eller tidigt på nyåret". Alfven svarar omgående Stockholm 5 okt. 1907 Min vän, hur skalljag kunna tacka Digfor vad Du gjort for mig denna höst! Sannerligen jag vet det inte! Du har förvandlat mig till en välbärgad man för de kommande åren och vad det betyder för mig, det anar Du icke. Säkerligen skall jag själv kunna skriva samman 1.000 kr om året, och det ökar min inkomst till 4.000 kr. Härtill kommer att Buren verkligen överraskat mig med en sparkasse-

bok, innehållande 2.000 kr, vadan jag under de kommande tolv månaderna bör kunna inhösta 6.000 kr om jag nu bara lyckas få in min Pegas i rätta lunken. Sex tusen kronor! Jag är en rik man. Stenrik skulle en göteborgare säga om han som jag kände glädjens ande strömma genom ådrorna, ty Du har givit det mesta och givit det med Ditt hjärta. Möjligt är att jag misstager mig på Buren, men min instinkt säger mig, att han haft en bitanke på att skydda sigfor möjliga efterräkningar från sistlidne vinter. Jag önskar min instinkt vore falsk, den är i varje fall ovärdig. Glad vore jagfå veta vilka Dina vänner äro, att jag finge sända dem mitt tack. Kundejagfå sätta in hela summan på min sparkassebok här i Stockholm, vore det nog den lämpligaste anordningen. Tror du det möter svårighet? Tack även for besväret med rapsodin! Jag såg med bestörtning på mina B/B-dels takter och går att köpa Musikens Lilla Katekes, som lär vara utgiven av hänsovne Adolf Lindgren. Då jag antagligen ej har mitt orkestermaterial till forfogande efter jul, vore det kanske bäst om konserten kunde äga rum omkring 10 december, man jag vet ej vadjag skall ta. Tredje symfonin, Skårgårdssägen och Uppsalarhapsodin samt möjligen några nya sånger? I somras anträffade jag den gamle syndaren och utmärkte oboisten August Lindman på gatan i det mest tänkbara eländiga tillstånd. Jag gjorde vad jag kunde och fick honom inburad på alkoholisthemmet Sans Souci och vill pröva mitt yttersta for att kunna hålla honom där ett år. Läkaren är mycket nöjd med honom och han själv vill göra allt for att bliva en ordentlig människa och helnykter for framtiden. Skulle du till nästa höst ha användningfor honom som oboist eller klarinettist, vore mannen nog räddad. Som Du vet, är han prima på båda instrumenten ävensom på engelskt horn. Han önskar även få så mycket notskrivning som möjligt, men Du har väl ständiga kopister i Göteborg?

11


Käre, käre Sten, jag fattar Dig om båda öronen och kysser Din panna. Hugo

Att Orkesterföreningen inte hade lång framförhållning i programsättningen framgår med all tydlighet eftersom Alfven den 16 oktober skriver att han mycket gärna kommer den 14 november för konserten han skall dirigera, men hellre kommer han den 21 november eftersom han är mittuppe i komponerandet av en "fåstovertyr till nya Dramaten, vilken Aulin anser sig vara tvungen ha färdig till 1 dec. Stycket bör inte vara långt, men han skall ha det färdigrepeterat till 15 januari, och Du vet att han behöver ru-ndlig tid att handtera sin blåkrita. Ar 21 nov. lika lämplig för er som 14 nov., tar jag hellre den dagen, ty är jag mindre nervös och lämpligare att slå takt när jag har så mycket som möjligt av konceptionen undan-stökad. Ä·nnu har jag icke fått någon ide". Detta var Festspel som Tor Aulin såsom Dramatens kapellmästare dirigerade vid invigningen den 18/2 1908. Färdigkomponerat var det den 30 november, som så ofta i sista minuten. I svar av 24/1 O 1907 förklarar Stenhammar att det går lika bra med 21 eller 22 november och han hoppas att den dramatiska ouverturen då skall vara klar. Programmet som föreslagits anser Stenbammar utmärkt. Sånger "skulle naturligtvis inte skada, men jag tycker det blir en onödig utgift - det går mycket bra utan dem". Beträffande stipendiet till Alfven så avses det ingå i Orkesterföreningens budget för 1908. Den 7 november skriver Alfven att han helst kommer den 22 november, därför att saker och ting trasslat till sig. Till svar tär han från Stenbammar den 8/11 att han måste "bestämt avråda dig från att komma den 22 november. Här har nämligen plötsligt dykt upp en stor Wennerbergskonsert med rythymner. Gluntar m.m. dylikt i Konserthuset lördagen d. 23 ...Vi se därför ingen annan

12

råd än att bedja dig komma i januari [1908]". Alfven vill dock inte avstå från den hägrande inkomsten utan vill fullfölja konserten, Den 14/11 meddelar han programmet: Symfoni nr 3, En skärgårds sägen och Uppsalarapsodin. Och den 16/11 meddelar han orkesterns besättning så att han kan repetera med både ordinarie och extra musiker. Midsornmarvaka saknar Alfven stämmor till därför att detta verk är under tryckning. Konserten synes ha gått av stapeln den 24/11 1907 som populär konsert och upptog då Uppsalarapsodi. Midsommarvaka och Preludium & Fuga ur Symfoni m 2, dvs sista satsen, som ofta spelades separat. 1908 skall stipendiet börja betalas ut och Stenhammar meddelar 6/3 att 1000 kr utbetalas varj e 1 juli och 1 januari. Januarisumman finns tillgänglig i Diskontobanken. Och Alfven svarar själaglad den 19/3 att han fått uttagsblankettema "ett rigtigt varmt tack for vad Du gjort for att jag än en tid framåt med obekymrad skaparglädje ska kunna få ägna mina krafter åt verklig tonsättning". Beträffande Burens ovan omtalade stipendium skriver Alfven 29/7 1908 att "Burens löfte om 2.000 årligt under tre år... dunstade fullkomligt bort efter de 2.000 som jag erhöll forsta året. Vid min forfrågan for någon tid sedan advocerade han bort hela saken, så jag hade endast att bocka och gå ... " Brevet är daterat Tibble, Leksand. Där hyrde Hugo en gård och det är nu han med Gustaf Ankareronas hjälp finner platsen för den blivande Alfvengården i Tällberg. Så nog behövdes det pengar för att skapa sig den "plats på jorden där jag kan slå rot, ett hem, som är mitt eget". När rektor Schuck i Uppsala sökte övertala Stenhammar att antaga den lediga platsen efter Hedenblad som

director musices vid universitetet förespeglades han en sinekur, som kunde ge tid för eget komponerande, något som svårligen lät sig kombineras med tjänsten som konstnärlig ledare, administratör och dirigent vid orkesterföreningen i Göteborg. Stenhammar insåg att det nog skulle krävas en del av honom i Uppsala. Men dessutom ville han inte lämna orkesterföreningen, som han lagt ned så stor möda på och ännu hade så mycket att ge. Som vi vet var det i stället Alfven som blev director musices och därigenom fick stadiga inkomster. Att det dessutom medförde både mycket arbete och många glädj eämnen vet vi också. Men även sedan Alfven blivit director musices i Uppsala inbjuds han att göra en konsert med egna verk i Göteborgs orkesterförening: Göteborg den 18febr. 1913 Käre Hugo, För en tid sedan redan ämnade jag skrifta till dig. Jag hade nämligen breffrån Bipull(?) i Hamburg, och dess innehåll rörde delvis dig. Han hade skrifvit till dig angående din tredje symfoni, som han ville uppföra, men icke få tt något svar och bad mig nu ge dig en påstötning. Det skulle jag naturligtvis genast ha gjort, men på grund af ohälsa kom jag mig icke for därmed. Jag har varit dålig en längre tid, har nu visserligen öfvervunnit det värsta. men somjag under hela tiden måst ligga i och arbeta, har det tagit på krafterna, och jag känner mig/n. ganska ofveranstrångd. Du vet kanske, att jag på grund af Aulins sjukdom har stått ensam i orkestern här hela säsongen. Nu har min styrelse lofvat mig försöka arrangera så att jag skulle få ledigt någon tid, närmare bestämdt en 8, 10 dar iförra hälften af mars, och efter hvad jag hör har Karl Stureson igår tillskrifvit dig en föifrågan om du skulle vara villig komma hit ett tag och dirigera någon konsert under min bortovaro. Min men ing med dessa rader är endast att for min personliga del säga dig, att du skulle g��ra mig en verkligt stor tjänst, om du kunde och


ville antaga anbudet, och att jag hoppas att du gör det, om du har någon möjlighet därtill. Jag har med verkligt deltagande hört om dina lidanden. Det lät rätt allvarsamt, eller har möjligen tidningarna som så ojia öfverdrifvit? Menjag har ocksäfdmummii att du nu åter är i arbetsfarten, och jag vill därjOr antaga, att du är helt återställd. Till sist något, som jag länge tänkt på att säga dig: du måste bli medlem afGenossenschaft deutscher Tonsetzer. Det är ju vansinnigt att låta stjäla slantarna ifrån sig, som man faktiskt gör hvar gång man uppjOres i de organiserade länderna, om man icke är medlem. Din tillgifne Sten

Han återkommer den 24/2 och försäkrar att man i Orkesterföreningen önskar ett Alfvenprogram. Stenhammar hade hållit för självklart att den tredje symfonin skulle stå på programmet. Nu är den under tryckning så det går inte därför. Men symfoni nr 1 och En skärgårds sägen och Drapa, som aldrig spelats i Göteborg. "Men jag ber att fä fåsta din uppmärksamhet på att vi endast kunna åstadkomma en haroist. Jag har aldrig sett partituret men har ett minne af att de två harporna är mycket obligata". Symfoni nr 2 däremot är mycket spelad så helst inte den.

laprofessorn Oscar Quensels hjärta och ytterligare stipendier. Att Stenhammar räknar honom som Sveriges orkestertonsättare framför andra vid denna tid är helt klart. Samtidigt har Stenhammar full förståelse för sin tonsättarkollega. Själv skulle han vilja samla sig för nya kompositioner. Ett annat mått på Alfvens framgångar vid denna tid var de beställningar han fick. Alfven befann sig dessutom i en gynnsam situation därigenom att två professionella orkesterföreningar grundades: Konsertföreningen i Stockholm 1902 och Orkesterföreningen i Göteborg 1905 - och där blev hans kollega Stenhammar programansvarig 1907. Förutom Hovkapellet i Stockholm, där Alfven kände sig hemma efter sin tid i fiolstämman och som konsertmästare fanns det alltså två nya orkestrar som hade behov av musik att spela - och nykomponerad orkestermusik framfördes gärna. Källor: Brev från Stenhammar i Hugo Alfvens brevsamling, UUB; Brev från Alfven i avskrift; Bo Wallner: Wilhelm Stenhammar och hans tid. 1-3. Stockholm 1991. L Hedwall: Hugo Alfven. Stockholm 1973.

Den allmänna reflexion man gör inför dessa dokument är att det är Stenhammar som är den givande parten och Alfven som är den tagande. Till Alfvens fördel måste sägas att han inte tigger om konserter och dirigentuppdrag. Även om sådana genererar inkomster anser tonsättaren Alfven att är det bättre att han får arbetsro, gärna då med ett stipendium så länge som möjligt. Ett sådant anser han sig vara värd, han var det ju när han fick motta Jenny Lindstipendiet. Och dessutom är det ju ett sätt att understödja den svenska musiken om man ger en av dess främsta företrädare möjlighet att komponera. Och med den charm han besitter vinner han dessutom uppsa-

13


Alfven och Stenhammar brevväxlar om svensk orkesterrepertoar 1913 Alfvensgården,

Leksand l aug. 1913

Käre Sten, Jag har lovat Schneevoigt att dirigera en konsert i Hälsingfors den 15 dec. med svenskt program. Nu vet jag icke huruvida Du också denna vinter har Dina vägar åt Finland; men har Du det icke, vore jag glad om Du ville lämnag något orkesterstycke att framföra, Flera dagar har jag nu funderat på programmet, men har ej kommit till något nöjaktigt resultat. Jag ville göra min tredje symfoni samt några symfoniska dikter eller andra smärre saker. Av Dig känner jag i den vägen endast Midvinter, men där är ju kör också med. Har Du intet j ag kan få? Av Sjögren känner jag intet annat än Heliga tre kungars ökenvandring, ork. av Aulin. Rangström och N. Berg äro för mycket dilettanter, för att jag skulle ha lust göra dem. Så ha vi B. Beckmans "Om lyckan" och Hallens suiter och symf. dikter. Jag känner dem icke alla, men är icke Valdemar-suiten den bästa? Toteninsel var djävulig! Härmed är visst de levandes förråd uttömt, så när som på Atterbergs symfonier och Lindbergs orkester-stycken. Men två symfonier på ett program blir för mycket och Lindberg känner jag intet om. Så återstår de döda: Berwald, Norman och Söderman. Av Berwald känner jag ifråga om orkester tyvärr intet mer än de båda symfonierna, likaledes av Norman jämte hans festouverture samt av Söderman ouverturen till Or1. Jungfrun. Har icke Aulin instrumen-terat några svenska dans låtar? Hurudana äro de? Schneevoigt önskar programmet snarast, vilket gör att jag sitter fast, ty jag vågar ej sätta upp stycken som jag icke tydligt minns verkan av. Har Du tid och lust, vore jag tacksam om Du ville hjälpa mig med något förslag. Ty Du känner mycket bättre änjag vad som f.n. finns här i landet. Helst ville jag göra ett program: Alfven; Berwald, Sjögren, Stenhammar och Söderman; men hur fan skall det kunna realiseras? [Här har Alfvens kommentarer rörande hans landsmän vid Stuttgart-festivalen utelämnats.] I våras skrev jag ett stycke som heter "Uppenbarelskantat" med texten hämtad ur den heliga

14

skrift - många sköna bibelord, tänkvärt sammanställda av gudsmannen Nathan Söderblom. Kantaten räcker en halvtimme och komp. dels för en stor kör Isom skall stå på orgelläktaren! och orgel, dels för liten kör /3 sopr. I, 2 sopr. II, 2 altar, 2 tenorer och 1 bariton! som osynlig skall vara anbringad i templet samman med harmonium, harpa, celesta samt stråkkvartett lenkel/. Vilken är nuvarande ledare i Göteborg för den finare sången? Tror Du han ville uppföra stycket i vinter? Med vördnad till din fru. Din tillgivne Hugo Alfven

Stenhammar svarar Nägeröd, Fiskebäckskil

d. 19 aug. 1913

Käre Hugo. Det är den gamla historien. Trots det aktningsvärda antal ordnar som växlats mellan Sverige och Tyskland med ty åtföljande grosser Erfolg för den svenska musiken' är det fortfarande lika svårt att sätta upp ett starkt och godt, representativt svenskt orkesterprogram. Nog kan man göra svenska program, men de bli nästan alltid så förbaskadt ledsamma, Jag tror inte du har rätt i att jag bättre känner den nuvarande svenska musiken än du. Så mycket svensk musik som du gjorde för ett par år sen i Uppsala - det var ju en vagnslast! För att gå i ordning med frågorna, tar jag kompositörerna i den följd jag flnner dem i ditt bref. Sjögrens orkestersaker är ju alla transkriptioner och enligt min mening föga lyckade sådana, af det naturliga skäl att de aldrig varit tänkta för orkester af komponisten. Jag tycker inte att man skall föra dem utanför Sverige. De passa på sin höjd på populärkonserter i Göteborg eller därmed jämförliga musikupp-föranden inom landet. Beträffande Rangström och N. Berg delar jag fullständigt din mening, så långt jag känner till deras saker. Bror


Beckmans "Om lyckan" som jag personligen sätter mycket högt, behöfver jag ju inte vidare påpeka, då du känner den. Så kommer vännen Andreas. "To-teninsel var diävulig". Käre Hugo, det stycke af Hallen, som man hör, är all-tid upprörande dåligt, därför inger man sig själf det bedrägliga hoppet att de andra måhända äro bättre. Men det ä' di inte! Så kommer Atterberg och Lindberg. Af dessa tyckes mig Atterberg vara den ursprungligaste. hans symfonier är otvifvelaktigt det gladaste vi på sistone fått upplefva. Men kommer du till Finland, skall du naturligtvis göra en egen symfoni, det är du skyldig dig själf och oss, och två symfonier blir för tungt. Lindberg är nog också bra, eller rättare blir - hvad jag hittills hört af honom är alltför grönt. Han bör ännu vänta litet, innan han får komma ut och representera. Aulins svenska danser äro nog bra, men alltför anspråkslösa i detta sammanhang. För öfrigt finns af honom blott Mäster Olofsuiten, som jag icke finner vidare lycklig i konsertsalen. En symfoni af Skagerberg, ett duktigt arbete, som vi spelat i Göteborg, saknar alltför mycket utprägladt personlig fysionomi. Bör därför ej häller ifrågakomma. Och så vet jag intet mer af de lefvande. Jo, Peterson-Berger. Så ha vi Berwald, Norman och Söderman. Af Berwald ha vi utom symfonierna 1) Ouverturen till Estrella, härlig 2) "Minnen från norska fjällen", blekt 3) "Ernste und heitere Grillen", ett spirituellt och högst originellt stycke, kanske litet för orginellt för en publik som inte känner upphovsmannen närmare. Ännu ett par småstycken äro obetydliga. Af Norman utom Symfonierna först och sist och främst och endast Ouverturen till Antonius och Kleopatra. Men den är underbar. Af Söderman vet jag utom Orleanska jungfrun intet. Hvarför jag egentligen skrifvit allt detta, vet jag sannerligen inte, då jag hela tiden haft en enda tanke i bakfickan: Du skall naturligtvis göra ett Alfvenprogram. Du är för närvarande Sveriges odisputabelt främste orkesterkomponist och kan icke representera det moderna Sverige bättre än genom att göra ett program med uteslutande egna verk. Och jag inbillar mig att detta fullt överensstämmer med vederbörandes i Helsingfors önskningar. Jag är till och med öfvertygad därom. Hör nämligen i detta sammanhang följandejag hade redan i våras ett år sedan förfrågan från Helsingfors (genom Fazer) om jag ville komma dit och dirigera en konsert med ett Stenhammarprogram eller ett blandadt svenskt program, hälst det förra. Som jag icke kunde sätta upp ett fullständigt program med egna kompositioner, äfven om jag medtog en pianokonsert, valde jag ett program med en symfoni af Berwald eller Alfven. samt en andra afdelning med min pianokonsert n:o 2 och Midvinter, Saken gick på grund af Aulins sjukdom, som

strök ett streck öfver alla mina planer utanför Göteborg, om intet. I våras fick jag emellertid åter anbud från Fazer att under den kommande säsongen komma dit och dirigera hälst ett Stenhamrnamrogram. Ehuru jag fortfarande inte kunde lofva ett Stenhammarprogram antog jag, med förbehåll att senare kunna bestämma programmet: Stenhammar eller blandadt svenskt. Emellertid fick jag vid samma tid som jag brefväxlande med Fazer härom, förfrågan från Schneevoigt huruvuda han och hans fru under den kommande säsongen kunde ffi komma till Göteborg, han som gästdirigent och hon som pianist. Samtidigt bekräftade Schneevoigt anbudet till mig att dirigera i Helsingfors. Jag kunde tyvärr inte åstadkomma något engagemang i Göteborg för Schneevoigt, utan måste skrifva afslag. Sedan dess har jag ingenting hört från Schneevoigt, och äfven Fazer har varit tyst, och jag antar nästan att de ämnar glömma bort hela saken. Naturligtvis bör jag inte låta dem slippa undan så lätt. På det ena eller andra sättet måste jag göra mig påmint. Fastän Gud skall veta, att jag icke har stor håg att hålla mig framme. Käre Hugo, du frågar efter orkestersaker af mig. Ack, min vän, med mina orkestersaker står det illa till. Tills vidare finnes alltjämt endast Midvinter. Och detta fastän jag de sista åren ständigt umgås med planer, både för en symfoni och åtskilligt annat. Men jag är trött och till förtviflan osäker på mig själf. Att det skulle vara ålderdomsskröplighet har jag svårt att tro, fast de lärda påstå att jag nått den ålder, då man upphört att växa. Mina ideer förefalla mig bättre än tidigare. Men jag blir aldrig färdig, och innan jag hunnit utforma en sak, har jag vuxit ifrån den och längtar till en ny uppgift, af hvilken jag hoppas mera. Jag, som i ungdomen arbetade lätt och målmedvetet, kanske kritiklöst, men friskt och frejdigt, jag knogar och stretar nu i kval och vånda och kommer ej ur fläcken. Detta tillstånd har inträdt så småningom, allt efter som jag tvingas mer och mer tänka på brödfödan, En gång var det ifärd att öfvervinnas: då jag för en del år sedan lyckats göra mig fri och låg i Italien, gjorde pianokoncerten n:o 2 och med hufvudet fullt af nya planer slängde ur mig Midvinter på några få dagar. Då slog anbudet från Göteborg ned öfver mig och drog i sitt släptåg tankar på mat och kläder och husrum och vedbrand för framtiden. Jag gick i Rom ett par oförglömliga veckor och njöt alltings förgänglighet och fåfänglighet, kände min lilla bräckliga ande som en obetydlig gnista i världsbranden - och lät mig fånga. Och så snärjdes jag in år efter år starkare i den s.k. musiklitteraturen, som fyllde mina öron med sitt bedöfvande brus, tills jag inte längre kan urskilja och fånga den lilla svaga myggsång, som surrar inne i mitt allt för tunna kranium. De sista par åren, då jag under Aulins sjukdom legat i selen och haft orkesterklangen rifvande i trumhinnorna så godt som hvarje dag hela säsongen, ha slitit sönder mig till en trasa. Att detta inte kan fortgå på samma sätt länge utan en katastrof, synes mig tydligt. Jag måste loss. Jag måste in till mig själf. Jag måste ha frihet. Bästa vägen är väl att återgå till klaveret, där jag kan begränsa mig till några få af mina store, och under deras hägn söka hitta en väg hem till mitt eget igen. Hvart vägen bär är för öfrigt

15


icke af nöden att bestämma, hvad som är det enda nödvändiga är att jag kommer bort från det nuvarande. Så. Det lättade. Och efter denna parentes förstår du kanske, att jag f.n. känner mig mäst hågad att låta Helsingforsbesöket anstå. Så vida icke i elfte timmen ett under sker och jag lyckas göra färdigt något af de större stycken, jag trots allt med förtviflan i hjärtat kämpar med, och jag så till sist dock skulle kunna sätta upp ett eget program. I så fall blir jag fräck och håller på, att jag är definitivt engagerad. Men under alla förhållanden råder jag dig energiskt att för din del sätta upp ett Alfvenprogram. Gör det. Hvem som i vinter blir ledare för körföreningen i Göteborg, kan jag inte säga. Jag har energiskt frånsagt mig. Troligen blir det då den nye holländaren, Dirk Fock, som är engagerad som Aulins ställföreträdare i Orkesterföreningen. I varje fall skola vi naturligtvis försöka få fram din kantat [Uppenbarelsekantaten]. Hur långt stycke är det? Och är det mycket svårt? Den bör kunna uppföras med fördel i Konserthuset, sedan vi nu fått orgel på podiet. Man placerar då den stora kören på podiet och den lilla med sin orkester uppe på läktaren ofvanför balkongen. Afståndet blir stort, men jag inbillar mig at! det inte vållar någon oöfverstiglig svårighet. Du käti-n)r ju konserthuset tillräckligt för att själf kunna bedöma-detta.

u;J,)t: d

Med hälsningar - äfven på kvinnolinien - afslutar jag nu detta redan för länge sen allt för vidlyftiga bref. Din tillgifne Sten Vi sentida brevläsare får här en oförblommerad bild av hur främst Stenhammar ser på sina samtida tonsättarkollegors orkesterverk. Det är den eviga sanningen att den 16

närmast föregående generationen tonsättare -läs Andreas Hallen och Emil Sjögren - utsätts för den hårdaste kritiken. Den närmast efterföljande generationen, här representerad av Kurt Atterberg (som dock väcker det största gillandet), Natanel Berg och Oskar Lindberg samt Ture Rangström möter även invändningar - Alfven anser dem för dilettantiska. Och denna kritik drabbar också Tor Aulins svit ur Mäster Olof. Egentligen är det bara musik av Alfven och Stenhammar själva och deras generationskamrat Bror Beckman som kan visas upp i utlandet som representativ för den nya svenska musiken. Intressant är det också att ta del av Stenhammars syn på Franz Berwalds musik. Det var just i Göteborgs orkesterförening som hans orkestermusik väcktes till liv så Stenhammar har haft tillfälle att ta ställning till den. Deras inställning präglar även valet av verk till den 3. musikfesten i Göteborg 1915. Om denna se särskild artikel i detta nummer. JAN OLOF RUDEN


Alfven och familjen Lindstrand

L

ennart Hedwall har i Musikaliska akademiens årsskrift 1980, s. 40-55 redogjort för musikhandlarfamilj en Lindstrand i Göteborg och dess förbindelser med Hugo Alfven. Den bygger på en brevväxling nu i Musikaliska akademien (deponerad i Musikaliska akademiens bibliotek). Albert Lindstrands Musik & 10strumenthandel grundades 1859. Den var den första egentliga musikaffären av modernt snitt i Göteborg. Grundaren var född 1835 och började redan som 13-åring studera vid Musikkonservatoriet i Stockholm där han avlade organistexamen 1851 och musikdirektörsexamen 1853. Efter kompletterande studier i Leipzig slog han sig ned i Göteborg som pianolärare och grundade 1854 tillsammans med Aron Hultgren ett musikinstitut. Tillsammans med Josef Czapek blev han ledare för Harmoniska Sällskapet 1862 och samma år pianist i Czapeks Göteborgs Orkester. Samma år blev han även organist i Carl Johans kyrka. Dessutom ackompanjerade ha ofta resande sångare och virtuoser när de konserterade i Göteborg. När Alfven dirigerade sin konsert den 3/12 1906 klev Lindstrand upp på scenen och omfamnade honom efter konserten. Detta kunde Alfven aldrig glömma och bl.a. därför kom han att hålla kontakt med Lindstrand (som han -för övrig bett göra reklam för konserten) och hans döttrar Anna, Vega och Rosa I affären, som var en samlingspunkt för de musikintresserade göteborgarna, där Lindstrand (och efter hans död 1907) hans döttrar kunde spela den nyutkomna pianolitteraturen fanns en stol, som kallades Alfvenstolen, som bara Alfven fick använda, så det är tydligt att han var beundrad av familjen Lindstrand.

Alfven använder sina kontakter för att komma över recensioner i göte-

borgstidningarna efter hans framträdanden. Det är främst Fröken Vega han skriver till eftersom hon står Alfvens hjärta närmast. Men också i affärer gör Alfven framstötar. Från Tällberg skriver han den 12 juli 1911, att han blivit sin egen förläggare genom att ha mångfaldigat körverket Skön Anna i heliografiskt tryck, dvs rotogravyr. För detta vill han ha 25 öre styck och han hör sig för "hur stor tantieme önskar Ni som försäljningshonorar? Skulle Ni vilja distribuera större delen av upplagan över hel Sverige, vore jag Er mycket tacksam?!". Och på samma sätt funderar han att göra med Och hör du unga Dora samt Herr Peder s sjöresa. Så skedde också. För Skön Anna fick Alfven redovisning på försålda exemplar vilket han kvitterar den 20/12 1911. Och 1915 frågar han till råds om försäljningspris på sin Motett "1 kr eller 0:75? Under 0:75 går inte, men om Ni tror det går med 1 kr., så tag det" (brev av 30/4 1915). Han utnyttjar även Vegas sakkunskap beträffande Sverges flagga som Alfven satt för piano med underlagd text. "...skall jag om några dagar sända Vega till påseende, så Ni kan dömma över om den är lagom lätt för den stora publiken. Är det några ställen, som Vega tycker äro för svåra, så stryk över de beträffande noterna med blyerts och sänd mig så manuskriptet tillbaka, ty det är det enda jag har ..."(brev 24/8 1916). Och han tackar 9/9 "för vänligheten att se igenom Flaggsången. Nu behöver jag ej ängs-las för att det skall finnas några svårigheter. Morrar någon så skyller jag på Er..." I samma brev tackar han också för notpapper som han fått sig tillsänt som prov. "Det är ett präktigt notpapper Ni sände. Jag begagnar alltid detta från Breitkopf. Det är det både bästa och elegantaste - i synnerhet det med 18 system, vilket jag alltid

använder vid komposition. Tyvärr hade detta Ni sände blivit alldeles tillskrynklat i posten. Om det ej är för besvärligt för Er att skicka, så tar jag lika gärna mitt notpapper från Göteborg som från Stockholm..." I samband med första världskriget kom ett nödrop från Uppsala 16/2 1918. "All piptobak är slut här och detsamma tycks vara fallet med all engelsk tobak (den enda för mig rökbara) även i Stockholm. Skulle Ni vilja förbanna Er över en fattig syndare och höra efter i Göteborg, om där ännu finnes cirka 10 paket av "Craven", "Carlyle", "Bursar" eller någon annan likvärdig sort och låta tillsända mig som postförskott?" I brev av 12/3 tackar han för "all den osparade möda Ni haft för den förbaskade tobaken" . Ännu en musikhandelsfråga: "Har Ni ännu kvar Ert notbläck? Det skall vara ramsvart, icke kopiera samt ej påverkas av vatten sen skriften torkat" frågar Alfven den 16/3 1918. Det längsta brevet till Fröken Vega från Alfven är daterat den 30/3 1920 i utdrag återgivet i faksimil av Hedwall (s. 53). Han har fått tidningsurklipp och han ventilerar här sitt missnöje med Julius Rabe som yttrat sig i GHT om tillsättningen av andre kapellmästare vid Orkesterföreningen efter Hj almar Meissner. Då kan Alfven inte hålla inne med att reagera på Rabes negativa kritik mot hans Symfoni nr 4 som varit införd i GHT den 26/1 1920. Rabe skriver där bl.a. "Den gravaste anmärkningen mot Alfvens nya symfoni gäller icke dess gammalmodighet i anda och gärningar utan riktar sig mot hela mentaliteten i denna 'hymn till den vårliga kärleken'. Det finns ingenting av stark ungdomlighet och segerviss gratie i denna musikaliska imitation av kärlekens yttersida. Den är i stället banal, saknar vilja och ambition och är i grunden, som all

17


enbart efterbildande konst, sentimental och impotent. Och det kanske mest beklämmande med denna symfoni är att dess kompositör för tjugo år sedan skrev ett verk av så hög och ädel syftning som D-dursymfonien [Symfoni nr 2]. Sin virtuosa teknik har han sedan dess utvecklat, särskilt i fråga om det koloristiska. Men den ädla hänförelsen och ambitionens allvar bär ej längre hans senaste verk. Någon sade mig efter att ha hört symfonien att detta vore ett av de mest osedliga konstverk som finnes. Man kan nog tala om osedlighet. Men inte därför att de behandlar erotiska ting mera oblygt än det mesta som ger sig ut för att vara konstverk utan emedan att dess upphovsmans umgänge med den heliga musan inte längre är den kyska kärlekens". Det är denna kritik som Alfven tar upp med Tor Mann i deras korrespondens och det är med anledning av den och andra som Tor Mann blir så upprörd när Julius Rabe skall tilldelas Musikaliska Akademiens medalj 1957 (Se därom på annan plats i detta häfte). Vega Lindstrand avled i april 1922 och därefter blir breven från Alfven till familjen Lindstrand sporadiska.

I anslutning till ovanstående artikel passar det att ge uppmärksamhet åt antikvariatet Dan Fog i Köpenhamn där just nu uppräknade noter och böcker rörande Alfven är till salu

18

Priserne sker for omgående modtagelse

er

I

danske kroner og u d e n moms. Forsendelse regnlng. Leverede va!rker kan returneres ved tilbagesendelse. Fak tur'abetebe t forfalder til betaling ved af for-sendelsen . k e ber s

EU-kunder, bestillingen for

som er at undgå

momsregistreret, momsberegning.

moms-nr.

DEN DANSKE BANK Holmens Kanal A fdeling Holmens Kana I 2 OK-l090 Copenhagen K

Bankers:

Account Postgiro:

Postscheck

oplyse

:

DAN

Keberihavn Oslo Stockholm Hamburg Arnhem Bern FOG MUSIKANTIQUARIAT Graabr0dretorv DK-1154 Kebenhavn

Business

nr.

4001

169 165

900 41 49 0805 1938802 743 88 O 4000 02 207 65 26 45 30 195 50-7

7 K

Telephone : 33 11 40 60 FAX: (45) 33 11 40 60 hours: Tuesday - Friday, 10 a.m.

- 4 p.m.

8 ALFVEN, HUGO (1872-1960) Tio Sånger (slp). Op. 4. Heft 1-2. Kbh., Nordisk Musikforlag /3805-3814/. 19, 19 S. Text: schw. - Cf . MGG 15/146. Grove 11253. 120.9 - O, stode du i kylig bläst. Dikt af Robert Bums (slp). Op. 6. Sth., Lundqvist /1821/(1899). 3 S. Text: schw. 85.10 Tvenne Lyriska Stämningar (s/p). Op. 8. Kbh., Nordisk Musikforlag /3856/(1899). 10 S. Folio. Text (schw.) von Ellen Lundberg. Mit dekor. Titelseite. 100.11 -Titelauflage. Kbh., WHo 80.12 Ur Lyckans Visor af Karl Erik Forslund. Tre Sånger (slp). Op. 9. Kbh., Det Nordiske For Iaq /3858-60/(1899). 11 S. Text: schw. 100.13 Triumf-Marsch for Piano. Op. 10. Kbh., Det Nordiske Forlag 139741 (1901).7 S. Folio. - Erstausgabe. 100.14 Sorg (Air melancotlque l , Klaverstykke. Op . lll. Kbh., Nordisk Musikforlag (3969/. 5 S. Folio. 75.15 Skärgfirdsbilder. Tre Klaverstycken . Op , 17. Kbh., Nordisk Musikforlag /401l7/(1902). 12 S. Folio. 100.16 Midsommarvaka. Svensk Rapsodi for Orkester. Op. 19. Kla ver ud toq for 4 Hamder af Komp. Kbh. & Lpz., WH /13954/(1907).29 S. 120.17 -- For salonorkester, arr. af Gösta Berlin. Stimmen. WH (1926). 120.18 - Marias S5nger. Fyra dikter af Emil Aar es trup (s/p). Op . 21. Sth., Lundquist /3979/(1906). 11 S. (d<ln., sv.) 100.19 Fes t sp el ... komp. för invign. af Nya dram. Tea tern i Stockhoh-i den 18. febr. 1908. Klaverutdrag. Sth., Lundquist 141)90/(1908). 9 S. Folio. - Ziertitel in Far blf thoqr . 150.20 (ALFVEN, HUGO) 7 Dikter af F.rnest Thiel. Op. 28. (slp). Sth., Lundquist /4153/(1908). 21 S. Text: schw. 135.21 StSII fla~:mCln, så ju9 ser den! nikt af Daniel Fallström •.. för en röst med piano. Op. 29. Sth., Gehrman /1854/{1909}. 5 S. 75.22 Gustaf Frödings jordafärd af Ver-ner v. Heidenstam. Op , 29. För piano m. text. 5th., Lundquist /4395/(1911).3 S. Mit dekor. Titel. 90.23 Vaggvisa för en röst vid piano. (Text von J. L. Runeberg). Sth., Löfving /11/(1896). 5 S. Folio. - Rudån Nr. 22. 75.24 Bön (Anders Osterling) för en röst vid piano. Sth., Lundquist /4013/ (1907).5 S. Folio. - Ruden Nr. 51. 65.25 Fosterlandspsalm (J. L. Runeberg) .•. för en röst vid piano. Ibidem /3941/(1906). 5 S. Mit Titelbild. Ruden Nr. 55. 85.26 Hos Drottning Margareta. Junker Nils sjunger till lutan ... för en röst och piano. Ibidem /4045/(1907). 7 S. Folio. Mit Titelbilrl. Ruelån Nr. 56. 85.27 - Julsång. Dikt af E.Evers ... för en röst vid piano. Sth., Centraltryckeriet, 1909. 1. Version, In 2/4. 4 S. Folio. Typendruck. 90.28 -- Sth., Lundquist /41J22/(1911}. 3 S. Folio. - 2. Version in 6/4. Ruden Nr. 65. 85.29 Tio små visor 6m 'Barnen på Fi skar s tuqarr' • Text och melodier av G. Salwån , Harmonisering och sättning för piano av H.A. (s/p). 5th., E&S /479/(1924}. 11 S. IIlustr. (U.Strått). Ruden Nr. 104.100.30 Sång till Stockholm. Dikt av Gunnar Fant. För sång och piano. Sth., EtS /919/(1937. 7 S. - Erstausgabe mit Zelchnungen von Einar Jolln und mit Berlcht uber die Komposition. 125.' ... - .. _ .. - ... 2: Musikliteratur 417 AHNFELT, OSCAR. Andeliga Sånger ... 1.-12. Häftet. 42a upplagan. Sth., Utgifwarens förlag, 1873. 428 S. 100.418 ALFVEN, HUGO. (Erindringer) Första satsen. Ungdomsminnen. 1946. Tempo furioso. Vandringsår. 1948. - I dur och moll. Från Uppsalaåren. 1949. - Final. 1952. 361, 428, 342, 288 S. IlIustr. 600.419 -- -- In 4 orig. Halbleinwandbänden. 800.420 Svensson, Sven E.: Hugo Alfven som människa og konstnär. Uppsala 1946. 232 S. IlIustrMit Nbspln. und Werkverzeichnis. 200.-


Göteborg i sångarsammanhang

A

lfven blev ju en uppburen körledare och som sådan hade han anledning att gästa rikets andra stad. Här nedan en sammanställning av uppgifter som återfinns i Lennart Hedwalls Alfvenbok från 1973.

1923 (s. 84) "Första gången Alfven framträdde i sin nya ställning som förbundsdirigent i Svenska sängarförbundet var under den Fjärde allmänna svenska sångarfesten, som 30 juni - 1 juli 1923 var förlagd till Göteborg i anslutning till stadens (två år försenade) stort upplagda 300årsjubileum. Alfven hade då att leda den samlade kören, som bestod av inte mindre än 6 500 sångare, och han kunde till sin förvåning och glädj e märka, att han bäst kunde göra det utan taktpinne! De två konserterna samlade 18 000 resp närmare 20 000 åhöraret. ..Den stora förbundskören sjöng vid den första kons er ten den 30 juni "De svenske" av Sven Körling, "Sverige" av Stenhammar, "Sjung, sjung" av August Söderman, "O Gud som styrer" av Gunnar W ennerberg, "En sommarafton " av A.F. Lindblad, "Stämning" av Peterson-Berger, "Spelmansvisa" av Ivar Wideen samt Sverges flagga, och utöver repriser av några av dessa sånger tillkom vid andra dagens konsert "Hell dig, älskade Nord" av Ivar Hallström och "Majsång" av Fr. Kuhlau. Vid detta senare tillfålle framförde Örebro läns sängarförbund i sin egen avdelning Alfvens

Vårens vandring ..."

1935 (s. 105) "Någon sångarfård [med OD] blev det inte denna sommar, men däremot ledde Alfven som förbundsdirigent Svenska Sångarförbundets Sjätte allmänna svenska sångarfest i Göteborg 13 - 14 juni, som föregicks aven nordisk sångarkongress den 12 juni ...Den stora körens gemensannnna program omfattade vid konserten i Mässhallen den 13 juni Friheten, "Sverige" av Stenhammar, "I furuskogen" av Peterson-Berger, "Sjö-fararen vid milan" av Se~im Palmgren, "Stj ärnor som glimmar" av Otto Olsson, "Sköna sol" av Eduard Kremser , "Rosen" av Robert Schumann, "I natten " av Johannes Brahms, "Olav Tryggvason" av Reissiger, "Brude-faerden i Hardanger" av Halfdan Kjerulf och "Ett bondbröllop" av Söderman. Utöver de här nämnda sjöng förbundskören vid friluftskonserten på Ullevi den 14 juni "V~ där" av W ennerberg, "Sommarfrid i Solelid" av Ivar Wideen, "Undan ur vägen" av Bellman och som extranummer Sverges flagga ... 1938 (s. 108) Svenska Sängarförbundets elitkör gjorde en USA-resa 12 juni-23 j~li från Wilmington i Delaware till New York. Före avresan gavs en konsert på Liseberg. 1951 (s. 122) Siljanskören gästade LinköpiD:g den 1 maj och Liseberg den 3 maj. 1957 (s. 128) Den 3 O juni stod Alfven för sista gången framför Siljanskören vid ett framträdande på Dalarnas dag på Liseberg.

19


Stenhammar och Alfven rådslår om programmet för 3 musikfesten i Göteborg 1915

H

ela Uppenbarelsekantaten kom inte till framförande förrän under den 3 Musikfesten i Göteborg 21-23/4 1915. Denna föregicks av intensiva programdiskussioner mellan Stenhammar , såsom ansvarig och Alfven som den självskrivne orkestermusiktonsättaren och samtalspartnern. Från ett tämligen orealistiskt utgångsläge med alltför många verk av Emil Sjögren, Tor Aulin, Stenhammar och Alfven själv formulerade Stenhammar nedanstående rörslag .

Aftonkonsert: 1. Sjögren

Preludium och Fuga rör orgel

2. Alfven

Uppenbarelsekantat

./. 3. Stenharnmar, Symfoni (Då det blir två konserter den dagen har jag ror sökt få aftonprogrammet kort. Till gengäld koncentreras det på noviteterna, Jag hoppas att min symfoni blir färdig, Hvar om icke får den ersättas af Serenaden.)

Göteborg 27 mars 1915 Käre Hugo,

Fredag d. 23

Sent omsider ett djupt kändt tack för den utomordentliga heder som bevisades mig af dig och dina O.D.gossar sist i Upsala. Jag har sällan blifvit mer förkrossad. Sedan majoriteten bland våra musikfåstarrangörer rösta rör endast en kammarmusikkonsert. därvid utgående från den sunda principen att man icke bör fresta djuren öfver deras förmåga, har jag uppgjort följande förslag, som vunnit mycket gillande här och som jag hoppas äfven du skall finna tilltalande, då du synat det. Onsdag d. 21 april Aftonkonsert : 1 Aulin, Inledning till Mäster Olof 2 " Violinkonsert no 3 eller 2 (hälst no 2, då nr 3 är ytter ligt mycket spelad på sistone) 3. Alfv en , KJockorna

Aftonkonsert l. Alfven En skärgårdssägen 2. Aulin Sånger m. orkester

(Forsell)

3. Stenhammar , Pianokonsert 4. " Idyll och Epigram ./. 5. Stenhammar, Ett folk

Hur går det med materialet till Skärgårds sägen? Det vore bra tråkigt om vi inte finge den med. Låt mig veta, när du kan komma, så jag i tid kan planera repetitionerna möjligast förnuftigt. I hast din till gi fne

4. " Midsommarvaka

Sten .

./. 5. Alfven Symfoni no 3 ./. Torsdag d. 22 Matine: Sjögrenprogram.

20

Alfven svarar den 30 mars 1915 att han är fullkomligt ense. Men då hade han under resans gång måst avstå från framförandet av "Sten Sture", dvs Unge Herr Sten Sture op. 30 för manskör och baryton solo samt stor orkester som hade uruppförts under musikfesten i Dortmund i juni 1912 av OD och Dortmunds symfoniorkester. Dessutom hade han fått förlika sig med iden att Uppenbarelsekantaten framfördes i det prosaiska Konserthuset och inte i en


"vacker kyrka med en smula katolsk innerlighet över sig" (brev l sept. 1913) som varit hans ursprungliga tanke för ett framförande i Göteborg.

Källor: Alfven brev hos Ove Stenhammar Göteborg. I avskrift 1960 av Bo Wallner i Alfvenlana eller Var finns vittnesbörden om Hugo Alfven

Stenhammar arbetar oförtrutet på och skriver fjorton dagar innan musikfesten

Stenhammars brev i Alfvensamlingen Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning

Göteborg d. 16 april 1915 Käre Hugo, Om jag berättar dig att jag afslutade partituret till min symfoni i går natt kl. 3.45 förstår du kanske och ursäktar att jag inte varit onödigt meddelsam. Jag har emellertid arbetat undan allt hvad jag kunnat, din symfoni är grofrepeterad och min egen tämligen konsertfärdig så långt stämmorna hittills räcka (slutet af finalen har jag fått i dag, scherzot torde vara färdigt måndag morgon). Dessutom är min pianokoncert ordentligt repeterad, likaså orkesterparten af Ett folk.

De fem konserterna Svmfonikansert Dirigenter: Aulin: Alfven.

För våra körförhållanden får jag redogöra ordentligt muntligen - det är ett kapitel för sig. Kören blir emellertid stor och präktig, om bara herrarna efter den dufning jag gaf dem igår lära sig sin lexa till om Måndag. En fråga angående kantaten: vill du ha harmonium som ackompanj emang till halfkören eller är det inte mera ide att använda orgel äfven härtill då hela apparaten är placerad på podiet? Om du är af min mening behöfver jag intet svar, vill du ha harmonium med vore jag dig tacksam för telegrafiskt eller telefonmeddelande snarast i morgon Lördag så att vi hinna söka ut ett lämpligt harmonium som stämmer med orgeln. Jag tror inte du skall behöfva sakna något af de många sköna instrument dina sköna partitur kräfva blott de två harporna ser jag inte hur jag skall åstadkomma. Kunde inte den ena harpan ersättas af celesta? Hvad säger du därom?

Stenhammar, Meissner, Alfven ur Måsur OloJ-sviten, Rtformalom Violinkonsert c-moll (solist Gunna Klockorna (solist John Forsell) Af idsammamaka

II

Breuning)

nr 3 E-dur

Symfoni Matini med kammarmusik Sjögren:

Violinsonat

nr 5, a-moll (Breuning,

Sjögren)

Fyra sånger ur J Wolffs Tannhäuser (Forsell, Sjögren) Impromptu, La Tourterelle och Scherro-fantasi för piano (Mårta Olsson)

Söndag tror jag vi göra klokt att låta orkestern hvila för att kunna ta i med så mycket friskare tag på Måndag. Jag kräfver därför inte din närvaro förrän Måndag morgon kl. 9, då jag tänkte du skulle ha en grundlig repetition på din symfoni och Skärgårdssägen, samt för öfrigt hvad vi hinna med och finna lämpligt. På Måndag kväll körrepetition, Tisdag generalrepetiton för kören. Tack för erbjudandet att ta med några O.D.gossar, men af lokalpatriotiska skäl tror jag att det är klokare att inte göra det. Hälsa dem emellertid och tacka dem för deras vänliga villighet att lämna oss en hjälp som visst inte varit obehöflig.

fick röUande utformning:

Molnet, Silkesko ouer gylden Lest, Det forst! Med" Klinge, kling(, mein Pandero (Davida Hcssc-Lilicnberg,

Marta Ohlsson)

Dröm, I Seraljens lustgård, I drommen är du mig nära, Hoil ouer oerden, Ogj(g oil drags (john Forsell, Ohlsson) Violinsonat nr I g-moll (Gustaf Molander, Stcnhammar)

III

Alfven.

Stcnhamrnar

Alfvcn:

Uppenoatelsekantaun hanson)

Stcnhamrnar:

Symfoni

(solister John

Forsell, John Jo-

g-moll, uruppförande

Kör- och symfonikonsert Dirigenter: Alfven.

Alfven. Meissner, Stenhamrnar En skårgårdssågm

Aulin:

Vid hauet, Giorgiones sermad (John Forsell)

Stenharnmar:

Pianokonsert Två sånger en berg) Ettfolk

V

Wilhelm

Kör- och symfonikonsert Dirigenter:

IV

Marta

nr 2 d-moll

(solist Stenhammar)

ur Idyll och epigram (Davida

(solist John

Hesse-Lili-

Forsell)

Extrakonsert Dirigenter: Alfven. Sjögren: S tenhammar.

Alfvcn, Stenharnrnar Uppenbarelsekantaun Violinsonat Ett folk

nr S a-moll

Låt mig veta om du kommer redan på Söndag. Annars väntar jag dig säkert Måndag morgon i Konserthuset kl. 9. Din tiUg. Sten.

21


Lars Johan Werle Alfvenpristagare 1995

D

en 7 juli får Lars Johan Werle ta emot Alfvenpriset vid den sedvanliga ceremonin vid Alfvengården i Tibble. Motiveringen lyder "för framstående gärning inom vokalmusiken, främst ett antal operor och körverk, där det melodiska elementet utgör ett levande inslag". Prissumman är 75.000 kr och dessutom erhåller pristagaren Alfveummedaljen i guld. Lars Johan Werle är framför allt vokaltonsättare och vår meste operatonsättare alltsedan han slog igenom på 1960-talet med Drömmen om Therese . Mest känd har han blivit för musikalen Animalen, där han kunde excellera i stilimitationer, något som tidigare kommit till synes i exempelvis Resan och Tintomara. Han fortsätter att med jämna mellanrum komponera nya operor - kortoperor såsom Hercules, Tavlan eller Väntarna lika väl som helaftonsoperor som nu aktuella Äppelkriget för Göteborgs Operan. Under de senaste åren har Werle framföra allt samarbetat med Iwar Bergkwist som librettist och regissör. Werle har länge varit lärare vid operaskolor vilket även avspeglar sig i hans produktion. Många av kortoperorna - en tid kallade Springosjung - har tillkommit sådana sammanhang.

22

Foto: Eva Stööp

Flera körverk har blivit klassiker, i synnerhet de från 60- och 70-talet. Jag tänker på tonsättningar av italiensk renässanspoesi av Petrarca som Canzone 126 men också hans egen text i Nautical preludes. I dessa och andra kör-

sånger som Trees, Sonetto 292 och 35 skapas ett rum med djupverkan med hjälp av solokvartett eller halvkör. Denna starka rumskänsla är Werles bidrag till körklangen. Sonetto

JAN OLOF RUDEN


Recensioner "Äkta som konstnär, humbug som människa"

E

tt besök i Stockholms konserthus kommer nog aldrig bli precis detsamma som tidigare, i synnerhet inte om musik av Hugo Alfven står på programmet. Jag är rädd ror att uppmärksamheten på både huset och musiken kommer att splittras av tankar på två systrar. Jag har nämligen läst boken Alice och Hjördis - två systrar (Wahlström & Widstrand), vilken gett mig dessa båda kvinnors perspektiv på bland andra konserthusarkitekten Ivar Tengbom och Hugo Alfven. Alice Nordin (1871-1948) och Hjördis Tengbom (1877 -1969) växte upp i Stockholm med en strävsam snickarmästare till far och en mor som var fast vid flaskan. Systrarna var gott rustade med konstnärligt sinne och mycket av det som kan kallas mänsklig mognad. Båda studerade vid Konstakademien och reste senare till Paris för vidare studier. Den något äldre Alice blev en hyllad skulptris med uttryck i det vi idag benämner jugendstil. Hjördis satte länge familjen före det egna konstnärsskapet. Båda två förde dagbok under en följd av år. Hjördis skrev dessutom några memoarfragment. Aven slump stötte författaren Per Wästberg på systrarnas efterlämnade material som numera återfinns i Göteborgs universitetsbiblioteks kvinnohistoriska samlingar. Huvudsakligen av de bevarade dagböckerna har han redigerat fram en bok som varmt kan rekommenderas. Av någon anledning är verkligheten alltid mera fängslande än dikten, hur fantastisk denna än är. Systrarnas intimaste tankar skulle lika gärna kunna vara sublim litteratur, men tär sin odiskutabla tyngd genom att de gått genom två människors upplevelser. Det enda som fattas i Per Wästbergs mycket inkännande inledning är en diskussion om utomstående s rätt att

läsa detta det allra hemligaste. Många stycken i materialet är plågsamt privata. Vad Ivar Tengbom gjorde mot sin hustru under konserthusets tillblivelse lämnar jag till bokens kommande läsare att upptäcka. Själv ska jag leta upp Hjördis Tengboms fris vid nästa besök i detta hus och dröja en stund inför hennes verk. Alice Nordin förälskade sig i Hugo Alfven 1898, då hon var 27 och han ett år yngre. De möttes i Paris, senare i

Florens, Tyrolen, men också i Stockholm. Från Alice Nordins sida var kärleken uppriktig och djupt känd. Hugo Alfven däremot tycks ha haft en annan inställning. Även en sentida läsare av hans brev till den blivande skulptrisen kan bli upprörd över hans jäsande självuppskattning. Alice Nordin drog sig snart tillbaka i sitt skal, men fortsatte länge diskussionen om sina vilsegångna känslor i dagboken. ''Hugo ...är äkta som konstnär men en rå humbug som människa", lyder en av hennes många bittra anteckningar.

tär vi ta del av människan Hugo Alfven genom Alice Nordins ögon. I den trots allt digra Alfven-litteraturen är Alice Nordin knappt synlig. I första delen av Alfvens memoarer beskärs hon endast några flyktiga rader som inte antyder någon allvarligare relation (s. 278-279). ''Hon var en sensitiva, som reagerade ytterst känsligt för musik", presenterar han sin kvinnliga bekant som han enligt Hjördis Tengbom t o m var förlovad med ett kortare tag. Alfven nämner att Alice Nordin gjort den ponrättbyst av tonsättaren som står i Stockholms konserthus. Samma uppgift lämnar Lennart Hedwall i sin stora Alf-ven-biografi (s. 89). Till osynligheten bidrar också det faktum att inga brev från Alice Nordin åternunas i det annars så rika Alfven-arkivet i Uppsala universitetsbibliotek. Däremot ryms som sagt ett antal brev från Alfven till Alice Nordin i den samling som Per Wästberg arbetat med. Från Alice Nordins sida var kärleksstormen total, vilket gjorde besvikelsen svår. Alfven tog uppenbarligen lättare på saken, även om de inledande breven var nog så heta. De nästan hundraåriga dokumenten bidrar förstås något till bilden av Hugo Alfven, men är mer intressanta som inifrånspeglingar aven känslig kvinna som råkade leva i en brytningstid. GUNNAR TERNHAG

Den som vill veta något om tonsättaren Hugo Alfven tar kanske inte så mycket i den nyutgivna boken, bara några glimtar om hans anseende. Destomer

23


Hugo Alfven: Festspel, Midsommarvaka, Bergakungen, Den fårlorade sonen. - Hovkapellet, Stockholms filharmoniska orkester, dir. Hugo Alfven. Stig Westerberg. - Swedish Society Discophil SeD 1003

D

en uppmärksamme kännaren av sin Alfven diskografi höj er säkert ett ögonbryn inför denna CD:s innehåll och undrar medan han går mot sin skivhylla: "-Är inte detta samma innehåll som på 'Alfven conducts Alfven' på samma skivmärke som kom för ett antal år sedan T" Jovisst, sitt lugnt kvar, ni har så rätt. Det är samma verk, samma orkestrar och samma dirigenter, men numera i ny förpackning och i bättre klingande resultat. Producenten Boethius har från någon vrå letat fram originalbanden till dessa revolutionerande inspelningar, försett textboken med en välskriven och anekdotisk essä av Stefan Nävermyr med historik och tekniska fakta (man får b1.a. veta att det finns bara ett enda klipp i Midsommarvaka), och kompletterat det ljudande med ett kort, dock ganska otydligt anförande av Alfven till orkestermusikerna just efter inspelningen av Midsommarvaka och den intervju som Hans Peter Kempe gjorde med tonsättaren i samband med inspelningen 1954 (utgiven första gången på en EP skiva (LA 45101) 1955 tillsammans med Bergakungen). Hur låter det då nu när ursprunget anlitats? - Mycket bättre. Den gamla versionen hade överlag en lätt beslöjad klang som framkallade dammpartiklar vid uppspelning och som fick en att tro att inspelningarna kanske borde stannat på något obskyrt loft. Nu vet vi att så

24

behövde det inte ha varit. Originalbanden besitter just den där gamla tidens, de första stereoinspelningarnas lyster, intimitet och klarhet. Det känns som ett ökat dynamiskt omfång, gamla konstruktioner har rensats bort och kvar finns den rena musiken. Inspelningen av Midsommarvaka har stigit i aktning och det finns mig veterligen ingen annan, förr eller senare som kan mäta sig med Alfven ifråga om musikalisk instinkt. Stråkarnas nya glöd i det bitterljuva andantet ger nu rysningar som försiktigt vaggas bort av harpans böjliga arpeggion. Sommaren är nog runt hörnet. Det finns några intressanta problem i samband med Bergakungen och sviten ur Den förlorade sonen. Båda dessa verk fanns på den gamla upplagan av CD:n i en konstig konstruerad stereoversion, men har här återställts till sin ursprungliga mono. Upplevelsen känns därför normal nu när den märkliga ljudmanipulationen skalats av. Problem uppkommer därför att minnen förbleknar och att tiden äter materia. Knuten med Bergakungen är att det gjordes en stereoinspelning 1954 men att den troligen föll offer för tekniska problem. I början av 60-talet utgavs tre av de fyra satserna på LP (SLT 33148) men dessa skall enligt innehavare vara avdålig kvalitet och ha inhållande biljud. Dessa stereoband lär numera vara försvunna.

I fallet med Den förlorade sonen gjordes det aldrig någon stereoversion 1957 och man kan fråga sig varför. Troligen var det så enkelt att det vid tillfället inte fanns någon bandspelare att tillgå. Eller var det så att tillfället var känsligt, tiden kort och man hade inte tid att experimentera med stereo, vem vet? Vidare har det uppkommit tvivel om det verkligen är Hugo Alfven som dirigerar sviten. Den första LP utgåvan nämner att så är fallet, men vittnes uppgifter påstår att Stig Westerberg höll i taktpinnen och att Alfven endast gav noggranna instruktioner. Det är inte en otrolig tanke eftersom Westerberg uruppförde baletten på Kungliga Teatern i samband med inspelningen, att han dirigerade Festspel som bandades några dagar senare och att Alfven vid tillfållet faktiskt var 85 år gammal och kände sig trött och sliten. Men som sagt, vem vet nu när minnena bleknar. I alla fall är denna nyutgåva av CD:n en ljudande händelse. Det är en överväldigande och självklar polering av Svensk inspelningshistoria och nu känns denna historia komplett. MARTIN LARSON


Carl-Gunnar Åhlen: Livsresa med violinen: En kartläggning av Henri Marteaus insatser for musiken i Sverige. u r 1887 framträdde en Bärig fransk violinist i Wien tillsammans med wienerfilharmonikerna under ledning av Hans Richter. Pojkens namn var Henri Marteau, han kom från Reims i Frankrike och stod på tröskeln till en rekordartad karriär, som skulle komma att innehålla dels bejublade turneer i både gamla och nya världen, dels prestigefyllda tjänster som professor i violin vid konservatoriet i Geneve och Musikhögskolan i Berlin. Det var en trettonåring som redan hade passerat epitetet et "lovande" som besegroade den kräsna wienpubliken. Efter konserten skrev musikkritikern Max Kalbeck (f.ö. upphovsmannen till den första och grundläggande Brahms-biografin): "Marteau spelar verkligen som en vuxen, inte som ett underbarn. Hans konst röj er inget av hans födelsebevis. En så ädel ton och så förfinad musikalisk smak hade vi aldrig kunnat tro hos en trettonåring. Vad ska nu våra vuxna virtuoser göra?"

A

Henri Marteau lyckades ta steget ut ur underbarnsrollen och blev med tiden en betydande musikpersonlighet. Hans verksamhet begränsade sig inte till fiolspelet han liksom andra musiker kring sekelskiftet tvingades själv ta initiativ till, arrangera och genomdriva konserter, musikfester och turneer, och Marteau utveck lade den rent administrativa delen av arbetet med större kraft och skicklighet än många andra kollegor. Vad som också skilde honom från flertalet andra musiker var att han inte uteslutande gjorde det för egen räkning. Att beteckna honom som en musikeridealist är knappast att ta i. Han arbetade ihärdigt och självuppoffrande för den musik och de tonsättare han ville föra fram. Lysande exempel är de musikfester han arrangerade och drev

igenom med svensk musik på programmet eller det oegennyttiga arbete han lade ned på att göra Max Regers musik uppskattad

upp till samma nivå i sitt violinspel som tidigare. Det första världskriget innebar en avgörande vändpunkt för honom. Marteau

efter förtjänst. Det är denne idag tyvärr rätt förbisedde musiker som Carl-Gunnar Åhlen har lyft fram genom sin undersökning Livsresa med violinen. En kartläggning av Henri Marteaus insatser för musiken i Sverige.

valde att stanna i Tyskland vid krigsutbrottet, vilket endast renderade honom såväl Frankrikes som Tysklands misstro. Han var fransk reservofficer och i februari 1916 greps han och hans hustru och internerades misstänkta för spionage. De frisläpptes efter något år, men det själsliga trauma som upplevelserna under kriget framkallat tycks ha satt djupa spår i både musikern och människan Marteau. Marteaus och hans hustrus umbäranden under och efter kriget föranledde det svenska kungahuset att ingripa och erbjuda de bägge svenskt medborgarskap 1920, vilket stadfäste det mycket speciella och trofasta förhållande

I våra dagar framstår Henri Marteau som en förhållandevis okänd violinvirtuos. Som CarlGunnar Åhlen framhåller i den biografiska introduktionen är sannolikt Marteaus svala intresse för grammofonskivan förklaringen till att hans namn till skillnad från exempelvis Fritz Kreislers sjunkit undan i det allmänna medvetandet. Han dog 60-årig 1934, och hade då sedan ett tiotal år inte nått

25


som Marteau haft till Sverige sedan det första besöket 1894. Som framgår av undertiteln är det Henri Marteaus betydelse för den svenska musiken som varit Åhlens huvudintresse, och lejonparten av boken utgörs följaktligen aven förteckning av Marteaus konsertgästspel i Sverige 18941934. Det är mycket intressant information man tar sig till livs genom att följa Åhlens omsorgsfulla inventering av de svenska konsertprogrammen, inte minst om man överväger turneernas geografiska utsträckning. En omedelbar iakttagelse är att han bör ha blivit mer förtrogen med landets skiftande karaktär än de flesta infödda svenskar efter de vidsträckta konsertresoma som utforskade varje hörn av landet. Från Trelleborg, Ystad, Lund, Helsingborg och Malmö i söder över Göteborg, Uddevalla, till Karlstad, Arvika och Munkfors i väster upp till Östersund, Piteå, och Luleå i norr, ja, faktiskt ända upp till Kiruna och Malmberget. Att han täckte in de flesta större städer efter ostkusten säger sig självt. Turneerna var ofta månadslånga med konserter i stort sett varje dag. Ett snabbt överslag ger vid handen att Marteau konserterat i bortåt 100 orter i Sverige, varav många givetvis besöktes vid åtskilliga tillfällen. Det är en imponerande kulturmissionerande gärning i linje med Stenhammars (som han också turnerade tillsammans med flera gånger), Aulins och Kjellströmkvartettens man får följa i de nyktert redovisade konsertuppgifterna. Marteau kom redan som 20åring till Sverige, och hans konserterande i landet spänner alltså över en 40-årsperiod. Under de tidiga besöken dominerar de mer typiska bravurnumren på violinrepertoaren med tonsättare som Sarasate, Wieniawski, Vieuxtemps, Saint-Saens Rondo capriccioso etc., men ganska snart framträder ett mer självständigt programval med större verk av Bach, Mozart, Beethoven, Brahms m.fl. Tidigt införlivar han också

26

svenska verk på repertoaren stycken av Emil Sjögren, Tor Aulin, Karl Valentin, Ruben Liljefors o.a., och den listan kompletteras så småningom med PetersonBerger, Harald Fryklöf och Stenhammar. 1909 uppträder han för första gången i Sverige med ett stycke av Franz Berwald. Berwald blev en tonsättare som han ägnade stor energi åt att introducera utomlands, vilket säkerligen var en avgörande faktor när han beviljades svenskt medborgarskap 1920. Att han också var en drivande kraft bakom Berwaldstiftelsens tillkomst, gjorde exempellösa insatser för svensk musik i utlandet och hade fått en stor vänskapskrets i Sverige under sina otaliga besök försämrade knappast myndighetemas inställning till honom. I Åhlens förteckning över den svenska musik Marteau introducerade på kontinenten framgår att Berwalds och Aulins violinkonserter, liksom Stenhammars 4:e stråkkvartett ofta förekom på Marteaus konserter. Livsresa med violinen avslutas med ett urval brev från Tor Aulin och Wilhelm Stenhammar till Henri Marteau; brev som Åhlen grävt fram ur Marteau-arkivet i Munchen och översatt. Breven behandlar mest planer på gemensamma konserter och turneer och meddelar väl mindre av rent personlig karaktär, men då och då framskymtar fragment som lägger drag till den bild vi redan har av Stenhammar och Aulin, och det personliga tonfallet, den uppriktiga värmen vännerna emellan är inte att ta miste på. Som läsare blir man möjligen en smula frustrerad av att bara fä läsa brev i den ena riktningen (vi får ju aldrig ta del av Henri Marteaus svar), men det är nu en egenhet som de flesta brevutgåvor är behäftade med. Det är ett sällsamt fascinerande musikeröde och en spännande tonsättare (som väl fortfarande väntar på sin upptäckt), som CarlGunnar Åhlen har uppmärksammat. Är det något man saknar i boken är det framför allt en litteraturförteckning som kunde ge den

nyfikne en chans att gå vidare och förkovra sig. Hustrun Blanche Marteaus tegelstensbiografi Henri Marteau. Siegeszug der Geige är en given utgångspunkt i sammanhanget; skriftserien Mitteilungen des Hauses Marteau in Lichtenberg som kommit ut i ett flertal volymer innehåller många värdefulla artiklar; förhållandet till Max Reger utreds i Reger-Studien 2 1986; Bo Wallner har mycket att berätta om samarbetet mellan Stenhammar och Marteau i sin Stenhammar -biografi; Marteau behandlas mer översiktligt även i ett antal artiklar i tysk och svensk press. Ty det tycks vara ett ovanligt fruktbart studieobjekt (kanske kunde det ge upphov till ett antal trebetygsuppsatser vid våra musikvetenskapliga institutioner?) och Carl-Gunnar Åhlens Livsresa med violinen blir därvidlag en ovärderlig informations gruva. Kanske kan man rentav hoppas att Carl-Gunnar Åhlen själv fortsätter vandringen längs den nu uppröjda stigen? OLA NORDENFORS


Föreningen Hugo Alfvensällskapet Verksamhetsberättelse

för år 1994

Styrelsen har under året bestått av Åke Holmqvist (ordförande), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Agneta Ljunggren (skattmästare) samt av ledamöterna Gösta Alfven. Bo Sylvan, Göran Furuland och Jan Heimer. Hedersordförande är Hans Nordmark. Protokollförda styrelsemöten har sedan föregående Föreningsstämma hållits 16/9 1994,27/1,25/3, 18/5 1995. Föreningsstämman valde till revisorer Margit Hellman och Hans Gyllang och till valberedning Hans Nordmark och Gunnar Petri. Medlemsantalet uppgick den 31/12 1994 till ca 100 medlemmar. Flera försök till medlemsökningar har skett, bl.a. genom annonsering i musiktidskrifter . Antalet medlemmar har dock inte stigit utan håller sig konstant genom att nya medlemmar ersätter dem som avgår. Föreningen är för sin verksamhet beroende av bidrag från Hugo Alfven Fonden. Beträffande den ekonomiska förvaltningen hänvisas till vinst- och balansräkningen. Aktiviteter Föreningen har utgivit Alfveniana Olof Ruden som redaktör.

Dalarapsodin framförs i Dalhalla 21/6 Favorit kultur- och temaresor tel 08-660 18 00 anordnar bussresa till ett pris av 1690 kr. Då ingår två dagars resa med övernattning på Klockargården i Tällberg. Förutom konserten i Dalhalla ingår 22/6 besök på Alfvengården. i Leksands kulturhus och Leksands kyrka. Lunch den 21/6 på Stora Skedevi värdshus, middag på Klockargärden. lunch 22/6 på Korstäppan i Leksand.

1994: 1-3 med Jan

Vårmötet ägde rum den 30 maj 1994 i Uppsala med besök i alfvenmiljöerna Linneanum, universitetsbiblioteket och universitetsaulan (i samband med serenadkonsert av OD). Ca 20 personer deltog. Höstmötet ägde rum den 25 oktober på Stiftelsen Musikkulturens Främjande i Stockholm med visning och musikframförande. Ca 15 personer deltog. Om bägge aktiviteterna

se Alfveniana 3/94.

Stockholm i maj 1995 Styrelsen

27


9/5

Festspel Berwaldhallen, Radiosymfonikema (Polar Music Prize)

18/5

Festouvertyr - Herrans bön Stockholm, Storkyrkan, Storkyrkans kör, S.t Jacobs kammarkör, S:ta Clara motettkör, Stockholms symfoniorkester, dir Gustaf Sjökvist

21/6

Dalarapsodin Dalhalla, K Filharmoniska

orkestern

23-26/6 Midsommarvaka Athen, Danska radiosymfoniorkestern, dir Leif Segerstam

Carl-Gunnar Åhlen: Livsresa med violinen: en kartläggning av Henri Marteaus insatser för musiken i Sverige. Sthlm 1995. Musikaliska akademien

Midsommarvaka. Helsingborgs symfoniorkester, Okko Kamu. Naxos 8553115. Festspel, Midsornmarvaka, Bergakungen, Den förlorade sonen. Hovkapellet, Konsertföreningens orkester, dir Alfven, Westerberg. SCD 1003

Symfoni m l (1897/1948). Studiepartitur. 1994. CG 4571

Sthlm

I Manskörprisma l utgiven av Gehrmans 1993 återfinns följande manskörer av Alfven Aftonen Gryning vid havet Sverges flagga samt arrangemangen Anders han var en hurtiger dräng Glädjens blomster I månans skimmer av Söderman Kull dans en Och jungfrun hon går i ringen Uti vår hage

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvensällskapet får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i. Medlemsförmåner: • Tidskriften Altvemene • Gratis inträde på Alfvemgården i Tibble, Leksand • Rabatt på inträde till Prins Eugens Waldemarsudde • Rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus • Rabatt på Filharmonikernas Alfvemskivor vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Proprius och Musica Sveciae när de köps direkt från producenten • Rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Lundeq bokhandel i Uppsala • Rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival

28

dir


Alfvéniana 1-2/95