Issuu on Google+

.9Llfveniana 2/94 rutgiven av J{ugo Jl[fvens채[fsl@pet

L채s om Alfven och Uppsala


Al t v e n i a n a 2/94 Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist

Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58, fax 08-662 62 75

Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Innehåll Hugo Alfven och Uppsala. Av Jan Olof Huden 3 Attveris bostäder i Uppsala. Av Jan Olof Huden .. 4 Aren på Musicum närmast efter Altven. Av Ulla Godin 6 irector musices i Uppsala. Av Jan Olof Ruden .. 8 Musikfesten i Uppsala 5-6 maj 1911. Av Jan Olof Ruden 11 Kantater beställda av universitetet. Av Lennart Hedwall 13 Erland v. Koch intervjuas. Av Jan Olof Huderi.t ? Alfvensamlingen i Uppsala universitetsbibliotek. Av Anders Edling 19 Hugo Attväns stipendiefond 19 Altveris Uppsala-rapsodi. Av Martin Tegen 20 Altvens musik för manskör. Av Jan Olof Ruden.23 Föreni ngsm eddelanden 23 Framföranden av Alfvenverk.-Noter 24

Innehållet i föreliggande nummer av Altvenlana ägnas nästan helt åt Altvens verksamhet i Uppsala, där han varden stora musikpersonligheten mellan 1910 och 1939.

Omslaget: Universitetskantaten uruppförs i aulan den 15 september 1927. Alfven anför en 200-hövdad kör och ett förstärkt Akademiskt kapell Originalet förvaras i Leksands kulturhus.

2

Hugo och Karin i Musicum 1939. Fotograf: Sundgren, Uppsala


Hugo Alfven och Uppsala A V JAN OLOF RUDt:N

Det var I Uppsala som Hugo Alfven kom att ha sin anställning. Han var director musices vid Uppsala universitet från 1910 till 1939, dvs under 27 år. Under den tiden skedde omvandlingar i det svenska samhället. Första världskriget ägde rum och följdes aven mellankrigsperiod. När Alfven blev emeritus stod andra världskriget för dörren. Men Uppsalamiljön under denna tid måste ha erbjudit en stabil trygghet både inom den akademiska världen och vad stadsbilden beträffar. En viss strävan från studenternas sida att snabbt bli färdiga med examen kunde förmärkas under kristiden efter första världskriget. Omvandlingen inom båda dessa områden i Uppsala ägde emeller tid rum först decennierna efter andra världskriget. Alfvens tjänstebostad under Uppsalatiden var Linneanurn, och - under de sista åren - Musicum. Vid sidan av de till tjänsten hörande åliggandena som bestod av föreläsningar i musikhistoria och framträdanden med Akademiska kapellet och Filharmoniska sällskapet tog han på sig också andra uppdrag. Han blev omedelbartdirigentförOrpheiDrängaroch efter en tid även dirigent för manskören Allmänna Sången samt åren 193538 även för Uppsala blandade studentkör. Som om inte allt detta var nog var han dessutom förste förbundsdirigent i Svenska sångarförbundet i mer än 20 år och dirigent för Siljanskören i över SOår. En lång rad kompositioner tillkom i Uppsala - både symfonier och kantater och naturligtvis manskörssånger. Den allra första kontakten med Uppsala torde ha ägt rum under en turne 1899 till norrländska och mel-

lansvenska städer tillsammans med sångerskan Karin Weber och pianisten Märta Ohlson. De städer som besöktes var Gävle, Östersund, Falun, Västerås och Uppsala. Ännu en solistkonsert ägde rum i mars 1904 tillsammans med sångerskan Valborg Svärdström och pianisten Wilhelm Stenhammar. Det var samma program som i Stockholm den 10 mars i Musikaliska akademiens hörsal och upptog romanser, violinso-

na ej att förglömma konserttumeema i Sverige och utomlands under somrarna 1912-16, 1919-21, 1924, 1927-30, 1934-35, 1938-39, 1943-47. Det är dessa olika fält som skall behandlas i detta nummer av Alfveniana.

~~~----~~~~--------~

naten och pianoverket SkärgårdsbilderI..itteråH.Jl"cif~rå<liaetf.1n~eI":> (Hedwall 1972, s. 44). Även sedant\lfven,f:{#g9~te1rlJ7å;turi()s{).YStljlIl1 Alfven fått fast fot som director musi->1948 ces framträdde han i domkyrkan i bör-:../.duf.iJCh ••I11OII .•••Stblll1 ••• 1949·. .. jan av februari under ett antal år från ;...FinåDSthlriiXQS2 . 1914 med kyrkomusikaliska program. >13()hlin,fOlkr~€,.a1t1iaejJnertillt!1f-< I detta sammanhang dirigerade han och ven.I:f\kadrtniS~akapeneti~ppsala< spelade och fick även egna verk framförda (ibidem s. 69, 73) fI~de~~us'h1FtW:(lf~tI~glllIlffi7j9(lf: En mer substansiell kontakt blev med .19Wl,~tt%WJtllIR"!flY:gofilfyenftid. anledning av Linnejubileet 1907 till :I:~3(1emiS1c(l:kapellytiIJPPsala.:··· vilket Alfven fick i uppdrag att kompolIe<!\ValhteJ1llarylst7f'lluePkWfiven.) nera en kantat. Efter ett långslitet tillsättningsärende blev han så director musices 1910 vid 38 års ålder. Han ~~~~~~~~~~~~~~ hade sökt den tjänsten därför att han var i behov av fasta inkomster för sin familj men även för att ha råd med Tallbergs-gården. Redan 1911 anordnade Alfven en musikfest i Uppsala, där stadens krafter samt ett uppbåd sångare från närbelägna orter under två dagar genomförde ett ståtligt program, däribland flera verk av Alfven som på detta sätt kunde presentera sig både som dirigent och tonsättare. Även i fortsättningen fick Alfven dirigera orkesterkonserter utanför Uppsala förutom de gånger han dirigerade sina egna kantater. Med OD framträdde han regelbundet både i Uppsala och någon dag senare i Stockholm under de traditionella vår- och höstkonserter,

'-

",.

u~~r3ooW'·IJ~BSW~1?-'77:;>...>

··~~.~<t~.~III[~i~r

3


Alfvans bostäder i Uppsala AV JAN OLOF RUDEN

Director musices' tjänstebostad var sedan Haeffners tid Linneanum på svanbäckseatan. Huset hade ursprungligen byggts av Olof Rudbeck men ombyggts för att bli professorsbostad åt Carl von Linne. På den stora tomten finns också Linnes botaniska trädgård och Orangeriet. Alfvens företrädare som director musices, Ivar Hedenblad, hade varit ungkarl och hade utnyttjat endast ett rum som bostad och ett som arbetsrum en trappa ned. Huset rymde dessutom kapellsalen, där Akademiska kapellet repeterade sedan 1857, på J A Josephsons tid. Musikvaktmästaren hade också ett rum och kök i bottenvåningen. I huset fanns också ett museum för egyptiska fornsaker, det s.k. Victoriamuseet. Det fanns till en början inte utrymme nog för familjen Alfven. så Hugo fick först bo på hotell Gillet och Maria och Margitahos släktingar i Breslau. I november 1910kunde Victoriamuseet flytta genom en aktion av akademisekreteraren Johan von Bahr. Hugo flyttade då in ensam i Linneanum och efter reparationer under sommaren 1911 kunde hela familjen installera sig vid höstterminens början. Så här beskriver Hugo bostaden (l dur och moll, S 7): "Director musices bostad rymde fem rum och ett kök. Fyra av rummen är små och ligger parvis vid husets gav lar mot trädgården och Svartbäcksgatan. Mellan dessa rumspar sträcker sig en någorlunda stor sal med utsikt mot Linnegatan, och i våningens andra långsida ligger köket och en liten tambur, från vilken en trappa leder upp till vindsvåningen" . Efter ombyggnaden hade vinden inretts till bostadsvåning enligt familjens önskemål med dagligstue, sov-

4

rum, bad och toalett. Bohaget kom från Danmark och den l oktober 1911 "hade jag blivit fullständigt installerad iLinneanurn, där jag nu fått ett idealiskt hem i två våningar" (s. 29). Det var en ståndsmässig bostad för en director musices men svår att hålla varm. Familjen bodde där under tenn inerna t.o.m. vårterminen 1929 medan somrarna tillbraktes i Tällberg iDalarna Maria satte sin prägel på båda dessa hem. Enligt Ingemar Hedenius trivdes Hugo i Linneanum, där han också föreläste och repeterade med Akademiska kapellet och OD men han trivdes aldrig något vidare bra i det nyuppförda Musicum, som han tyckte var för stort och ödsligt (Hedenius & Haglund 1977, s. 68). Nu hör till saken att Hugo och Maria låg i hemskillnad 1930-36 och under de åren måste Hugo avstå Musicum till Maria medan han i kapellsalen där höll övningar med Akademiska kapellet. Först när skilsmässan var ett faktum och Hugo gift sig med Carin Wassberg den 10 augusti 1936 kunde han ta Musicum i besittning och bo där

till deras definitiva avflyttning från Uppsala den 7 september 1939. Hemmet i Musicum kom att präglas av Karins omsorger. Hugo beskriver huset på följande sätt."Liksom i Linneanum låg även i denna byggning institutionen jämte vaktmästarens bostad i bottenvåningen, och denna hade nu tagits i bruk. Kapellsalen var mycket stor, väl fyra gånger större än den gamla vid Svartbäcksgatan; och det var högt i taket, vitstruket liksom väggarna. Interiören i sin helhet gjorde intryck aven ljus, iskall rymd och saknade fullständigt den gamla lilla kapellsalens ålderdomliga och intima trevnad. Här mötte jag det nya, moderna Uppsala, en för mig främmande värld, i vilken jag aldrig skulle komma att slå rot."(Final, s. 204) Enligt Ejnar Haglund tillkom Musicum på Observatoriets tomt på Kyrkogårdsgatan som resultat aven donation. "Det var vid något tillfälle, jag tror det var när OD hade något av sina otaliga jubileer, som de hade inbjudit


en brorson till Jacob Axel Josephson, som var miljonär. Han fick höra att det behövdes ett nytt musikhus och fick för sig att det var till OD han skulle skänka pengar till att bygga ett hus. Men Henrik Schuck, som då ännu var rektor-ja, det måste ha varit på 1910-talet-förklarade då för denne förmögne man, att han skulle skänka det till universitetet. Så småningom byggdes huset och det blev färdigt i slutet av 1920-talet". (Hedenius & Haglund 1977, s. 67) Under hemskillnadsåren var Hugo tvungen att bo på hotell. Under någon tid kunde han ta sin tillflykt till Linneanum, men när detta skulle bli Linnemuseum blev han slutligt utkörd den 22 juni 1935 (l dur och nwll , s. 203). 1935-36 fick Hugo genom universitetets förmedling bo i professorsbostaden i meteorologiska institutionen som passande nog låg i Observatorieparken invid Musicum, där han repeterade.

Interiörer från Linneanum. Ovan: salongen Mitten: Maria, Margita och Hugo i samspråk Nedan: Margita och Hugo vid flygeln. Original i Leksands kulturhus

Till vänster: Linneanum . Akvarell 1930 av Hugo Alfven. Originalet i Leksands kulturhus


Åren på Alfven som Ulla 1939, när jag var 14 år, efterträdde min pappa, Sven E Svensson, Hugo Alfven som director musices i Uppsala, något som borde ha skett nästan två år tidigare om inte en utdragen och plågsam befordringsstrid hade försenat utnämningen. Härmed flyttade vi in på Musicum. En tämligen storslagen byggnad: på nedre botten en övningslokal för Akademiska kapellet samt en vaktmästarebostad på kanske 30 kvm och utan badrum - där ingen har velat bo de senaste decennierna, som enbart kunde nås via en smal kökstrappa på gaveln och var avsedd för "bud med varor samt tjänstefolk" som det stod på entredörrens skylt. Men entren var desto mer magnifik. Genom den kom man via en bred ektrappa upp till en stor hall, varifrån man genom en dörr kom in i vardagsrummet med öppen spis, "lyan" och genom en annan till sällskapsrummen, en stor salong och en matsal, åtskilda med stora skjutdörrar. Där kunde man duka för 50 personer rakt igenom. Innanför låg sovrumsavdelningen med ett stort badrum av den sort som man då bara hade sett på amerikanska filmer. Fortsatte man en trappa upp från hallen kom man till det s.k. kompositionsrummet, en enorm vitkalkad klostersal med takvalv och en rad ateljefönster,

Interiörer från Musicum med Hugo och Karin tagna 1939 av fotografen Sundgren. Nu i Leksands kulturhus

6

Allt som allt måtte bostadsytan ha rört sig om 400 kvm eller så och byggt efter Hugos intensioner a ven arkitekt Holmgren. Dit kom vi från en ganska liten trerummare och nog tyckte vi att det var ganska ödsligt innan vi hade lyckats byta ut våra pinnmöbler till något mer


Musicum närmast efter Hugo Godin minns dem passande. Att Hugo fann huset ödsligt hade nog andra skäl: det var utformat som en plats för storslagna fester och t.ex. balkongen ovanför entren kunde knappast användas till annat än att motta folkets jubel ifrån. Men festerna uteblev under Hugos äktenskap med Maria av speciella orsaker. De infann sig först under de tre år han bodde där med hustru nr 2, Carin, som var en sällsynt festbegåvad person. Då glödstektes laxar i öppna spisen etc. Jag vågar påstå att huset blev mer levande under vår tid. Det genomströmmades ständigt av musiker och studenter. S .E.S. ville bryta den dittills förhär skande traditionen att Uppsalas musikliv skulle vara en exklusivt akademisk företeelse. Han startade en kammarmusikförening och framför allt en konsertförening, den senare med vad som stod till buds, Akademiska kapellet, vilket på den tiden var mycket vitalt med idel unga studenter. Det gjordes symfonikonserter med varierad framgång. Slitet belönades med en fest, då alla kapellisterna satt vid ett dukat långbord uppe hos oss. Frampå natten brukade några försvinna ner till kapellsalen och spela stråkkvartett och jag tror det finns åtskilligalärareetc. ute i landet som minns de här festerna med en viss nostalgisk glädje. Och det spelades kammarrn usik hos oss, för nöjes skull. Sven Kjellström kom t.ex. ett par gånger om året och då spelades det i tre-fyra dygn - spelades, åts och pratades. Under kriget dök spelsugna flyktingar upp och allt detta gav en ung person som mig en kammarmusikalisk orientering som är oskattbar. Idag har efter renovering och ombyggnad av Musicum - den nuvarande director musices, Per Åke An-

dersson, en modest tvåa i den f.d. sovrumsavdelningen. Resten är en stilig samlingslokal för Akademiska kapellet. Efter Carl Rune Larssons frånfälle 1989 stod det klart, att ingen efterföljare ville bo i denna kraftigt överdimensionerade bostad, som borde ha minst ett hembiträde inbyggt men inte har det.

Men jag minns än från 1940-talet en liten krokig gubbe som stödd på sin käpp brukade stå långa stunder på gatan utanför Musicum och betrakta huset. Det var arkitekten Holmgren. Alfven i kompositionsrummet. Sundgren

Foto:


Director musices i Uppsala AV JAN OLOF RUDEN

Denna befattning som universitetets exercitiemästare i musik - en titel från 1600-talet- skulle enligt instruktionen från 11/6 1900 omfatta "två öfningar i veckan uti instrumentalmusik med de studerande, som därtill anmäla sig. Den ena af dessa öfningar får utbytas mot... öfning i vokalmusik ...och i förening med andra än akademiska medborgare, om därvid de studerandes musikaliska utbildning kan anses befordrad" (Folke Bohlin, Från Haeffner till Alfven i: Akademiska kapellet i Uppsala under 300 år s. 117). Detta innebar enligt praxis repetition med studenterna i Akademiska kapellet samt med Filharmoniska sällskapet, denna "borgerliga" blandade kör, som sedan J A Josephsons tid som director musices framfört oratorier och annan musik för kör och orkester i Uppsala. Dessutom skulle director musices föreläsa en gång i veckan, anordna musik vid akademiska högtidligheter då sådant önskades, såsom musikalisk fackman stå till universitetets disposition mot särskild ersättning samt söka verka för spridandet av musikalisk bildning bland universitetets studerande ungdom. I stort sett motsvarade dessa arbetsuppgifter vad som gällt ända sedan 1600-talet utom att bandet med kyrkan brutits och därmed ansvaret för musiken i domkyrkan. Organisttjänsten där hade dock tidvis upprätthållits av både J A Josephson och Ivar Hedenblad, de båda företrädarna som director musices (ibidem s 50,51).

Tillsättningen Hedenblad avled år 1909 och till hans efterträdare utsågs Wilhelm Stenhammar. Han var då förste dirigent för den unga Göteborgs orkesterförening. Stenhammar övertalades att mot högre lön stanna kvar i Göteborg så tjänsten

utlystes pånytt. Nu tävlade den uppsalafödde tonsättaren och dirigenten Ruben Liljefors, kördirigenten och tonsättaren Erik Åkerberg, musikdirektören Wilhelm "Paganini" Lundgren, som vikarierade som director musices efter Hedenblad och Hugo Alfven som avgick med segern efter förord från Musikaliska akademien. Utnämningen skedde den 7 juni 1910.

Föreläsningar Den efterföljande sommaren ägnade sig Alfven åt att författa föreläsningar i musikhistoria, ett arbete som till slut kom att omfatta mer än hundra föreläsningar när han slutligen nått fram till sin samtid och då började föreläsa omigen om de gamla grekerna (l dur och nwll, s. 8). Dessa föreläsningar hölls i Linneanum. (Jämför även Alfveniana 1;94, s. 14.) År 1928 övertog Carl-Allan Moberg dessa föreläsningar till stor lättnad för Alfven.

Akademisk musik Professorsinstallationerna före Alfvens tid hade varit helt utan musik. Rektor, professor Schiick bad Alfven att förgylla ceremonin med musik. "Schemat var sådant, att det först var en intågsmusik. Det var ett standardförråd aven fem, sex marscher som alternerades när det tågades in och sedan skulle det spelas ett musikstycke. Det var ofta en sats ur någon symfoni eller någon svit...En festlig utgångsmusik avslutade installationen" (I Hedenius & E Haglund, Ett samtal om Hugo Alfvens tid i Akademiska kapellet i Uppsala under 300 år s. 63). Den ägde rum på lördagar kl 12. Doktorspromotionerna ägde under Alfvens tid alltid rum den sista maj. Före 1935 var det endast den då ouppdelade filosofiska fakulteten, som hade promotion i aulan. De övriga fakulteterna hade sina särskilda promotioner för varje fakultet under enklare former och i särskilda rum på universitetet.

Som intågsstycke spelades en marsch, ibland Medelssohns Bröllopsmarsch och ibland marschen ur Sigurd Jorsalafar. Det kunde växla litet. Under själva promotionsakten skulle det, medan promotor talade latin, spelas "douce musique" som det heter, och till detta valde A~fven stående, år efter år, alltid exakt samma. Det var tre stycken av Gneg, sånger, som Grieg själv hade arrangerat för stråkorkester. Det var Det ferste mete och Våren och något som hette Vuggesang. Ja, det brukade stå på tyska Bei der Wiege. Dessa tre stycken spelades då i rundgång, så länge det behövdes. Men så många gånger om och om igen blev det inte, utan under hela promotionsakten gicks väl denna ramsa på tre stycken igenom två gånger ungefär. Det var utsökt vackert. Ja, särskilt Våren hör till mina älsklingsstycken. Vid doktorspromotionen 1938 dirigerade Hugo Alfven för sista gången som director musices Akademiska kapellet. Som avslutning spelades en festmarsch av Jacopo Foroni, den spirituelle italienaren, som i mitten av 1800-talet var hovkapellmästare i Stockholm. Jag minns, hur jag mitt under den festliga musiken kände mig rörd till tårar vid tanken på att den lysande Alfven-epoken, som givit mig så många oförglömliga intryck, nu oåterkalleligen var förbi.


Akademiska

kapellet

Om repetitionerna med Akademiska kapellet skriver Alfven som följer (l dur och moll. s. 9ff.)

Mitt arbete med det akademiska kapellet blev inte alls den plåga jag hade gjort mig beredd på. Visserligen var det svårt för örat att inte ha en fulltalig orkesterbesättning att leda: där fanns inga pukor, ingen bastuba, inga trumpeter, horn och fagotter endast en flöjt, en oboe och en klarinett samt stråkar i alla de fem stämmorna; men klangluckorna utfylldes av något annat, som gav mig full ersättning, nämligen det brinnande intresse, den spelglädje och önskan att göra sitt allra bästa, som besjälade de musikälskande studenterna. Det fanns endast e n fackmusiker i orkestern, och det var kontrabasisten Rulf, en naturaliserad medelålders tysk, som Hedenblad för mycket länge sedan hade bundit vid kapellet och som under årens lopp fullkomligt smält samman med den studentikosa andan i dess bästa bemärkelse, en fryntlig, älskvärd och plikttrogen man, som verkade i den akademiska orkestern ända till sin bortgång. Enligt ett koncept till mitt diarium från detta första läsår ett gulnat, med blyerts nedklottrat papper, som jag funnit i min kartong för universitetsskrivelser - utgjordes stråkorkestern av fem förstafioler, åtta andrafioler. tre altfioler och fyra violonceller jämte kontrabasen, allt i allt ett tjugutal, som i enklare saker gav en god illusion av fullständig stråkorkester i den lilla kapellsalen. Jag kan säga, att de~na oerhörda disproportion mellan stråk- och blåsinstrument i genomsnitt blev bestående under hela den tid jag verkade i Uppsala hur än numerären i de båda grupperna kunde skifta under olika läsår.

Konserterna med Akademiska Kapellet hölls inte förrän 1925 i universitetsaulan utan i litet blygsammare format nämligen i Östgöta nations stora sal. (Hedenius & Haglund 1977, s.54, 57). Östgöta nation hade sedan 1902 rymt Studentkårens lokaler, där även Allmänna sången fick repetera (G Kallstenius, Bilder ur uppsalasångens historia, s. 211) "Iregel var det marinekonserter på söndagar vid tvåtiden. Det berodde på, att det i Akademiska kapellets förstärkning var så många biograf- och krogmusiker, som var upptagna på kvällen. Fram till 1928 var det alltid matineer" (Hedenius & Haglund, s. 57). "Alfven var otroligt inspirerande men kanske inte alltid så energisk på repetitionerna. Men när vi väl kom till själva konserttillfället fick han med bara en liten rörelse och en blick fram uttryck och skiftningar, som man inte hade anat förut" säger Ingemar Hedenius, filiosofiprofessor, i sitt samtal med "allvetaren" Ej nar Haglund. "Övningarna med Akademiska kapellet hade han alltid efter middagen, det vill säga på kvällen. Då kom han ner i kapellsalen i Linnes gamla hus, stundom med en stor cigarr och började dirigera orkestern. Nog var han då vanligen rätt oförberedd. Jag tror, att han använde repetitionerna till att närmare bekanta sig med de partitur som det var fråga om. Men sen, när konserten närmade sig, blev det allvar av. Då fick man för det första kontakt med hans underbara slagteknik ..." (ibidem s. 62)


Något

som jag också

har hört talas om, var det gamla

Filharmoniska

sällskapet, som hade haft sina glansdagar under Josephsons och Hedenblads tid. Det fanns kvar, när Hugo Alfven kom hit. Nu hade han svårt att dra jämnt med spetsarna i Filharmoniska sällskapet, får det var nu ett sånt där societetssällskap. där det var svårt för även mycket sångbegåvade personer att vara med, om dc inte hörde till de "rätta kretsarna". De uppförde oratorier, men Alfven var nu inte så road av oratorier och så självdog det. Vid ett av sällskapets sista framträdanden uppfördes Max Bruchs stora Gustav Adolfs-oratorium, eller kanske snarare krönikespel. Det var ett praktfullt stycke, där John Forsell uppträdde som konung Gustav I I Adolf. Det hela utfördes i kostym, och det kom skickandes flera stora packlårar med kläder till kören från Tyskland. Jag hade en gammal tant här i Uppsala, som fick ta emot dessa packlårar. Det var de mest ohyggligt smutsiga och trasiga kläder, man kan tänka sig, för de hade varit ute och åkt, och det hade uppförts många gånger i Tyskland. Sedan fick denna tanten så gott hon kunde och med hjälp av andra tanter innan

hon kunde

förmå

de fina damerna

tvätta och laga där,

i Filharmoniska

sällskapet

att

sätta dem på sig. Det var ju ett stort elände! Men i alla fall uppfördes det och ännu när jag kom till Uppsala på 20-talet, var det i universitetets källare, bakom aulan, klädhängare med små vita lappar, där det stod "katolsk präst" och "krigare" och "man av folket" och sånt där. Det var där kostymerna

till detta

Gustav

Adolf-krönikespel

Jag tror det var 1918 eller 1919, som detta uppfördes

hade hängt på sin tid. sista gången.

Då var

Filharmoniska sällskapet i dödsryckningarna och sedan hände det inget mer. utan sällskapet avsomnade och efterlämnade en massa skulder. Konserter tillsammans med O D och Allmänna sången var inte vanliga, men en eller annan

förekom,

till exempel

ett framförande

Nedan: Nybron i Uppsala smyckad till Linne/esten 1907. Foto i Uppsala universitetsbibliotek

av Cherubinis

Requiem för manskör och orkester. Ä ven Josephsons Islossningen är ett exemoel.

Ett samtal om Hugo Alfvens

10

tid


Musikfesten i Uppsala 5-6 maj 1911 AV JAN OLOF RUDtN

Egentligen var förutsättningarna Inte de bästa för Alfven att anordna en musikfest - vi skulle väl säga festival - i Uppsala i slutet av sin andra termin som director musices. Visserligen hade hans verk framförts vid tidigare festivaler men här skulle Alfven dirigera fyra konsertprogram på två dagar. Avsikten var att visa lejonklon för universitetet och det lyckades också. Det var ju huvudsakligen amatörer han hade tillgång till i Uppsala, både vad beträffar musiker och sångare. Men Alfveris tanke att samla alla stadens förmågor i ett gemensamt projekt var naturligtvis riktig. De professionella krafter som fanns i Uppsala var militärbiograf- och restaurangmusiker, vilka brukade deltaga i Akademiska kapellets konserter. Därför engagerades även Hovkapellet. Som ekonomisk garant för festivalen stod den s.k. orkesterfonden, som förvaltades av universitetet. Som festivalkansli tjänstgjorde Mabel, d. v .s. "Harald Adelsohn, värmlänning, jur. stud. och förstabas i OD. Han var dessutom sångsällskapets festmarskalk. men inte nog med det - han var också studentkårens övennarskalk, en rolig men krävande syssla" (Alfven, I dur och moll, s. 17). Men låt oss höra director musices egen beskrivning (ibidem s. 25ft).

Redan i början på terminen hade jag bestämt mig för att avsluta läsåret med en musikfest i Uppsala. Planen vann genast universitetets höga gillande, och en betryggande ekonomisk garanti lämnades mig av Orkesterfondens huvudmän. Mabel var eld och lågor. Han lovade att sköta de praktiska bestyren, så att jag helt kunde ägna mig åt de musikaliska. Men till en början anade ingen av oss, vilket jätteföretag vi givit oss in i. Efteråt förstod varken han eller jag, hur vi hade kunnat genomföra det. Jag hade blivit vald till dirigent för Filharmoniska Sällskapet. Denna blandade kör och OD bildade kärnan i den kör jag behövde, och den förstärktes av medlemmar ur Allmänna Sången och ett tiotal körer i Stockholm, så att den stora festkören till slut räknade bortåt 350 deltagare. Orkestern utgjordes av hovkapellet, akademiska kapellet och allt vad Uppsala ägde av fackmusiker. Det blev en orkester på hundra man. Jag engagerade också följande solister: Valborg Svärdström, N anny Larsen, Julia Claussen, Wilhelm Stenhammar och Carl Lejdström. Musikfesten ägde rum den 5 och 6 maj med en middagskonsert och en kvällskonsert varje dag enligt följande program:

Festspel Högtidstal

Hugo Alfven av N athan Söderblom

2.

Symphonie singuliere Försommar, symf. dikt

Franz Berwald Olallo Morales

3.

Konsertouverture

Adolf Wiklund Hugo Alfven Wilhelm Stenhammar

1.

4. Drapa 5. Pianokonsert

I.

II, D-moll

Symfoni II, D-dur

Hugo Alfven

»Orn lyckan», symf. dikt Dityramb 4. a) En skärgårdssägen b) Midsommarvaka

Bror Beckman Ture Rangström Hugo Alfven

2.

3.

»0

»

~.* * Va Ilfarten till Kev har Decembersaga 3. a) Alla mina drömmar b) Alt vandrer Maanen

August Söderman Karl Valentin Emil Sjögren

4. Blommorna blekna 5. a) Jungfru Maria b) Två sånger 6. Styrbjörn Starke

Erik

I.

2.

»\

:~ * *

»

Äkerberg

Ruben Liljefors Harald Fryklöf Andreas Hallen 11


r. Rosa rorans bonitatem Flores och Blanzcflor 3. a) Stilla skuggor b) Serenad c) Marsch d) Stridssång

Ludvig Norman \'Vilhelm Stenharnmar Erik Gustaf Geijer Jacob Axel Josephson Gunnar Wennerberg August Söderman

2.

4· a) Var stilla, hjärta b) Gammalt kväde c) Skogen sover d) Sommardofter 5· Klockorna 6. Sekelkantat

från

Hälsingland

*

:~

I UPPSALA

Hugo Alfven »

»

».

»

»t

»

».

»

»

»

PROGRAM TEXT TILL

:~

BIOGRAFISKA

Dessa förarbeten! Dessa förarbeten! Den stackars Mabel sov nästan ingenting under den sista månaden. Hans ögon sjönk in en hel tum i huvudet, och öronen hängde som två vissna löv bakom hans tidigare så blomstrande kinder. Men hans järnvilja och seghet växte med den alltmer ökade arbetsbördan. Han läste till och med själv korrekturet till biljettsatserna, som omfattade aulans tvåtusen platser och fyra konserter, slutsålda redan en vecka i förväg. Han glömde inte ens att anskaffa rum åt alla de medverkande från Stockholrn, och det var en hel del både damer och herrar. Festprogrammet svällde till en hel broschyr på trettio sidor, som bland annat innehöll sångtexterna och biografiska uppgifter över de tonsättare, vilkas verk skulle uppföras. Dessa notiser hade Olallo Morales författat, men så blev han också i tidens fullbordan Musikaliska Akademiens sekreterare. Min arbetsuppgift var huvudsakligen att slå i mig partituren, av vilka de flesta var synnerligen artistiskt skrivna manuskript - det vill säga nästan oläsliga - och att föra ett diplomatiskt rävspel med de tre sånggudinnorna, ty ingenting på jorden är ~å överkänsligt som en operadiva. Har man då, som i mitt fall, med t r e att göra, ja, då gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Jag klarade mig också riktigt bra ända till den sista konserten, men då trampade jag desto grundligare i klaveret.

Att märka är att Alfveris helsvenska program innehöll verk av hanskonkurrenter om director rnusices-posten nämligen Erik Åkerberg och Ruben Liljefors och dessutom av Wilhelm Stenhammar, som ju avsade sig befattningen (och dessutom var Alfvens studiekamrat och vapendragare). Andra jämnåriga med Alfven var Olallo Morales, som också hörde till tockholmskolonin" i Tällberg och Bror Beckman, som 1911 var direktör för

"s

12

MUSIKFESTEN

Musikkonservatoriet samt Adolf Wiklund, nybliven dirigent på Operan. Däremot saknades verk av Wilhelm Peterson-Berger vilkens musik Alfven hade svårt att förlika sig med och därför bedömde att han inte kunde göra rättvisa. Till de yngre hörde Ture Rangström, som 1911 även var recensent i Stockholms Dagblad och Harald Fryklöf, organisten i Storkyrkan med sprittnya Två sånger.

o

SANGERNA UPPGIFTER

Till de äldre, ännu levande räknades musikforskaren Karl Valentin, här representerad med en sång till orkester och Andreas Hallen, kompositionslärare vid Musikkonservatoriet med mänga operor på meritlistan samt Emil Sjögren, den tonsättare som Alfven själv stod närmast. Av 1800-talstonsättarna hade Geijer, J A Josephson och Gunnar Wennerberg tydlig Uppsalaanknytning medan Berwald, Ludvig Norman och August Söderman representerade den symfoniska traditionen samt "oratorietraditionen" med verk för blandad kör och orkester. Och så Alfven själv med ett brett urval verk. Det var alltså ingen slump att programmet för festivalen hade detta utseende •


Kantater beställda av universitetet Ur Lennart Hedwalls Alfvenbiografi från 1972 har vi hämtat nedanstående beskrivningar av Refonnationskantaten och Universitetskantaten

Alfven skulle med tiden komponera tio kantater, vilka var beställda för att sprida glans åt jubileer av olika slag. Många av dem komponerades i Uppsala. Här skall vi uppmärksamma dem som har universitetsanknytning . De två kantaterna som skall behand las här kan ses som ett utflöde av tjänsteinstruktionens formu leringar "att stå till universitetets disposition mot särskild ersättning". Hans första arbete åt Uppsala universitet var Uppsalarapsodin år 1907 med anledning av Linnejubileet (se artikel på annan plats i detta nummer). På den tiden bodde han ännu inte i Uppsala. Tio år senare, 1917, ägde refonnationsfesten rum, en högtidsfest till 400årsminnet av Luthers teser. Och ytterligare 10 år senare, 1927, firades Uppsala universitets 4S0-årsjubileum med hjälp aven ny kantat av Alfven. Reformationsjubileet blev för Alfven extra festligt därför att han vid den doktorspromotion som ägde rum i Universitetsaulanden 31 oktober 1917 blev promoverad till filosofie hedersdoktor. Följaktligen betitlades han i fortsättningen "Doktor Alfven". Lennart Hedwall, som betecknar denna kantat som en av de starkaste i kantatserien (Hedwall 1972, s. 312) beskriver den på följande sätt:

Kantat

vid

refor.mationsfes-

i U ppsala

1917~ opus 36, hör till Alfveris tyngst vägande verk i genren, mycket därför att han genom verkets tvådelade uppläggning och textliga utformning kunde få utrymme för båda sina specialiteter som kantatkomponist: det polyfona arbetet i klassisk anda och det fritt måleriska i smått dramatisk form. Ärkebiskop Nathan Söderblom hade sammanställt texten till kantatens första del, som består aven långsam fuga med koral över "Av djupsens nöd" och en bred koralsats över "Var man må nu väl glädja sig", medan som underlag för andra delen tjänade en nyskriven dikt av Erik Axel Karlfeldt, "Luthers hammare". Eftersom Alfven låter även denna del utmynna i en koralmelodi, Luthers "Vår Gud är oss en väldig borg", använd först till den Karlfcldtska texten och sedan sjungen i högstämd koralsats, är kantatens helhetsverkan lika påfallande som dess många skiftande detaljmoment. Den smärtsamt uttrycksfulla fugan över "Av djupsens nöd", som i sig är ett av Alfvens bästa kontrapunktiska arbeten och som nämnts skrevs redan under studietiden för Lindegren men nu delvis omstrukturerades för sitt nya ändamål, föregås aven stramt hållen orkesterinledning, där element ur koralmelodin till samma text (Sv Kor 278, förmodas vara av Luther) tages upp. Själva fugan är däremot byggd över eget melodiskt material.l ) Det intervallmässigt växande temat med dess expressiva rytmiska tänjningar genomföres med alla upptänkliga tekniska medel men ändå i en genomskinligt klar och dynamiskt verkningsfull sats. Den avbrytes av ett mer deklamatoriskt köravsnitt över orden "Ty om Du synden räkna vill", som över en kromatiskt betingad stegring leder fram till koralsatsens trösterika "Fastän min synd är ganska stor", femstämmigt anlagd (med delad tenorstämma) i ungefär samma stil som en Mendelssohn-koraI efter Bach-mönster. Om Mendelssohn och andra romantiska oratoriernästare erinrar också ytterdelarna i koralfantasin "Var ten

man må nu väl glädja sig" över en melodi (Sv Kor 37), som antas vara en av Luther gjord omarbetning aven folkmelodi. Koralens fraser ligger här i överstämman, medan understämmorna rör sig fritt och koralfraserna interfolieras av orkesterrriellanspel, som emellertid med sina många allmänt hållna och därför ganska intetsägande fanfarmotiv hör till kantatens svagaste punkter. Mera intressant är då själva 1) Sven E. Svensson har påpekat temats likhet med temat i J. S. Bachs cissmoll-fuga (ur "Das Wohltemperierte Klavier" I), men denna likhet inskränker sig till de första fyra tonernas intervaller; däremot föreligger inga rytmiska eller agogiska likheter. Bachs tema består Lö. av endast dessa fyra toner, medan Alfveris är betydligt längre utspunnet.

13


körbehandlingen, som ger ännu en aspekt på tonsättarens kunnande - en motsvarighet återfinns dock i den Motett) som han skrev till Nathan Söderbloms ärkebiskopsinstallation 1914. Som mellansats i koralfantasin fungerar en mörkfärgad och dramatiskt uttrycksfull d-moll-sats över "Jag under Satan fången låg", ett textavsnitt, där ord om förtvivlan, dom och helvetesfasor manat fram Alfvens alla kraftresurser men där också vid frasen "Men Gud av sin barmhärtighet" damkören i mjuka tongångar får erinra om den serena hållningen i U ppenbarelsekantatens "himmelska körer". Tonsättningen av Karlfeldts dikt "Luthers hammare" inleds med ett barytonsolo, som mot ett arkaiserande utformat orkesterparti talar om dov väntan, som väcks av dånande hammarslag. Kören faller in vid de gripande textraderna "Du vandrare, stå still och hör dess fasta hammarklämt. En värld som föds, en värld som dör just här ha möte stämt", och efter koralfraser i orkestern får en spröd damkörssats ge profil åt orden "Den första klang aven signad dag". Hela detta avsnitt är .. trots sin lugna ton så äkta dramatiskt känt, att man har skäl att än en gång beklaga, att Alfven aldrig på allvar fick ägna sig åt musikdramatik. Så bryter kören fram med imiterade insatser till orden "Nu lossnar vid slagen den första sten i påvekyrkans mur", ett körparti som i enlighet med texten blir rikt på dynamiska moment. Baryton-solistens jublande "Stån upp, I själar" har samma grandiosa ton som en prissång vid sångartävlingen i Wartburg, och det förefaller faktiskt här, som om Wagners "Tannhäuser" medvetet eller omedvetet runnit Alfven i hågen. Körsatsen före slutkoralen är fylld av obändig kraft, och även i de svaga nyanserna arbetar tonsättaren med sina motiv på ett sådant sätt, att känslan av energi inte för ett ögonblick mattas. Endast hans något olyckliga förkärlek för fanfarer och mer troskyldiga än konstnärligt motiverade marschrytmer försvagar intrycket en smula, men den kan knappast i högre grad dämpa intresset för satsens nästan symfoniskt pådrivande flöde. Det första framförandet av Reformationskantaten ägde, som nämnts, rum vid den doktorspromotion, då Hugo Alfven själv promoverades till fil hedersdoktor. Uppförandet var vid detta tillfälle delat i två delar: kantatens första del framfördes som högtidlighetens inledning och dess andra del som avslutning. Tonsättaren dirigerade själv en 200-mannakör med medlemmar ur Filharmoniska Sällskapet och OD och det förstärkta Akademiska kapellet, och barytonsolist var Petrus Österberg.

14


Universitetskantaten komponerades till jubileet som firades den 15-17 september 1927. Uruppförandet skedde den 16 september med ett förnyat framförande den 18. Dessutom framfördes J A Josephsons jubelfestkantat. Lennart Hedwall beskriver den sålunda:

Dominerades Postkantaten av ett tämligen internationellt orienterat högromantiskt tonspråk, är Kantat vid Uppsala Universitets 450årsjubileum 1927, opus 45, genomsyrad aven sval nordisk ton, som väl överensstämmer med Gunnar 'Mascoll Silfverstolpes dikt och som gör hela verket till ett av Alfveris mera personliga. Man anar, att tonsättaren här givit åtskilligt av sig själv för att hylla den miljö, som kom att bli hans och som han onekligen trivdes med, även om den nog inte motsvarade vad han i sin ungdom drömt om. Så har Universitetskantaten blivit ett verk, som gott kan tjäna - och kanske också redan någon gång gjort det - som ett mönster för ett jubileumsverk i ord och ton. Silfverstolpes dikt rymmer långtifrån enbart jubileumspompa utan äger också ett poetiskt egenvärde, där kantattextens ofrånkomliga tema om forntid och framtid utformats med stor kräsenhet i såväl ordval som verskonst. Alfven har själv berättat, hur Uppsala domkyrkas klockor kom honom till hjälp och gav honom det musikaliska uppslaget till inlednings- och slutkörerna och dessutom till verkets slutliga klimax, som allvarligt äventyrades av de alltför milda diktorden "Du hjärtats gamla lära, giv ditt enkla, stilla ord till motto åt ett jordiskt liv, som snart blir bara jord!" Tonsättaren, som givetvis ville ha en ståtlig kulmen och inte denna stilla bortdöende avslutning, inspirerades av den dånande klockklangen att ta upp ett tidigare motiv i dikten, så att verkets slutstegring fick näring "av nya tankars eld"! (Helt i enlighet med dessa intentioner brydde sig f ö Alfven aldrig om att över huvud skriva musik till den sista strofen i Silfverstolpes original, som handlar om döden och anden som likt lågan försvinner i en omätlig rymd.) Klockrnotivet, som är avsett att intoneras av slagverk och fyra (!) flyglar, dominerar som ett basostinato första satsens början, "Nu dåna gamla klockor", som har drag av processionshymn med en viss arkaiserande ton. Men de tungt majestätiska tonfallen brytes aven innerlig idyll vid orden "Vem räknar alla kvällar", och en i och för sig enkel övergång från C-dur till Ass-dur blir till ett av de Alfvenska kantatverkens sublima ögonblick. Idyllen följs av ett överledningsparti, som för tillbaka till processionshymnen, och i detta avsnitt, som handlar om tankarnas tuktan till dikt, lägger man märke ti11 satsens enda och mycket korta kontrapunktiska ide, 'Som ändå för tonsättaren måste ha inneburit den självklara musikaliska illustrationen till textens mening - ett svagt återsken av ideerna bakom bl a den stora fugan i Herrans bön. Ett barytonsolo, "De drogo ut i världen", är lika rent och klart- i uttrycket som den föregående kören, och även om det inte når några större musikaliska höjder, får man en bestämd och positiv känsla av uppriktighet, som adlar också den något triviala pompan, t ex den brett ståtliga nyansen vid det hymniska slutet, som nog en modern lyssnare har litet svårt att smälta. Solot följs aven körsats över

15


"Alma Mater, under sekler sände du din ungdomsskara", där "Alma Mater-motivet", ett rytmiskt upprepat d (senare oktaverat ), får bilda utgångspunkt för en kort tvåstämmig sats mellan tenor och sopran. Ett recitativiskt, .kromatiskt stigande parti för så till ett effektfullt tutti till orden "där var verket, som vi hylla", som i sin tur efterföljes av ett kort högtidligt efterspel, varefter vidtar kantatens säkerligen finaste körepisod, "Seger vanns i ödemarker". Fyrstämmig damkör, ackompanjerad av flöjt, klarinett och basklarinett, inleder i känsligt formade harmonier, och när damkören fört sin strof till slut, övertas den av manskören, som upprepar den med interfolierande inpass från damstämmorna. Alma Mater-motivet återkommer, och den första avdelningen av kantaten förs till ett mäktigt slut. Andra

avdelningen

öppnas med ett altsolo, "Dagen

är helgad och

vigd åt ett minne", där erinringens stund skildras med tonfall, som är besläktade med uttrycksmedlen i t ex Sekelskijteskantatcns solosats "Världarnas offer". Men skillnaden mellan det nya solopartiet och det nästan 30 år tidigare är påfallande: det osjälvständigt romantiskt-svärmiska tonspråket har under åren förenklats och blivit betydligt sakligare men ändå behållit sin uttrycksrikedom! Så hör man än en gång klockornas dån, nu i en långsamt stigande ackompan jemangsfigur (inledningssatsens ostinato var en fallande skalfigur ) . Alfven har själv karakteriserat detta avsnitt som en uppbrottspsalm efter textens ord: "Vi samla i en uppbrottspsalm vår längtan och vår tro". Körsatsen är här också rent koralartad med en tung kraftfullhet, som endast avbrytes vid ett dramatiskt utbrott till orden "Än skummar världen hård och vild av hat och övermod". Satsens och kantatens avslutning är som nämnts en "licentia musica" av tonsättaren. När koralsatsen slutat till de ovan citerade orden, tar han upp klockmotivet på nytt, och låter nu kören upprepa sista köravsnittets begynnelseord och kopplar därefter djärvt över till andra strofens början för att nå fram till det kraftfulla uttrycket "nya tankars eld". Det blir i sin tur signal till ett kort och verkningsfullt orkesterefterspel, där Alma Mater-motivet kombineras med ståtliga trumpetfanfarer. Uppsala Universitet celebrerade sitt 450-årsjubileum den 15 september 1927, och på universitetsaulans podium stod då en 200-hövdad kör och satt det förstärkta Akademiska kapellet. Tonsättaren dirigerade själv sin kantat, enligt partituret färdigkomponerad först den 5 september men under arbete praktiskt taget hela året, och solister var Elsa Larcen, alt, och Sam Waernulf, baryton. Framförandet upprepades mera konsertmässigt tre dagar senare, och mars 1929 lät Alfven uppföra Universitetskantaten Stockholm.

16


Erland v. Koch intervjuad om Hugo Alfven AV JAN OLOF RUDEN

Erland v. Koch tilldelades Alfvenpriset redan 1981. Det har inte blivit av aH intervjua honom tidigare men bäHre sent ån aldrig. JOR: Hur är ditt förhållande till folkmusiken egentligen? Du är väl den svenska tonsättare idag som man mest associerar med svensk folkmusik. EvK: Folkmusiken kan man närrna sig på olika sätt genom att studera den ingående och långvarigt assimilera den så att man får ett. material att hämta inspiration av. Kodaly har skrivit om det ganska ingående i en bok. Och man kan göra variationer på en känd folkvisa. Däremot lämpar sig inte en folkvisa med sin slutna form att.göra symfonier av. En sådan fordrar korta, karakteristiska motiv att bygga på, bearbeta. Mitt intresse för folkmusiken väcktes redan på 30-talet, det var ju långt före Alfven. och särskilt 1934 när jag i Stockholm hörde Bela Bartok spela sin andra pianokonsert och hålla föredrag om folkmusik. Då var jag ju bara 24 år gammal. Då blev jag intresserad på allvar och sedan har jag ju fått alla möjliga impulser från annat håll. Jag har fått folkmusiken i blodet och bryr mig inte så mycket om· varifrån impulserna kommer. Både Saeverud och Alfven har förklarat att de skriver sina egna folkmelodier och det är riktigt och det har många andra också gjort. Det har jag också. Jag har en Cantilena som finns i många versioner och då frågar folk ofta vad det är för en

folkmelodi, men det är min egen uppfinning. Det där är inte så ovanligt. Om man har folkmusiken liksom inom sig så kommer det utan att man tänker på det Då kan folk uppfatta det som en folkmelodi. JOR: Det är väl det bästa beröm man kan få. EvK: Det vet jag inte. Jag har fått mycket skäll för det här också. Och nog har både Alfven och de som sysslar med folkmusik fått många påhopp under årens lopp. Skriver man en rapsodi så ligger det ganska nära till hands att man lånar från redan kända tema, t ex Alfvens Dalarapsodi. Ja, nu för tiden skrivs det inte så mycket rapsodier, det kanske är någonting som hör 1800-talet eller början på 1900-talet till. Själv skrev jag SvenskDansrapsodi (1957) byggd på gamla genuina da1alåtar som nyligen inspelats på Phono Suecia med Radiosymfonikema Det är

på den här PSCD 55. Så sent som '93 komponerade jag på beställning av Dalasinfoniettan mitt DalaRondo. Här jag kommit in på något nytt, jag kallar det för en slags syntes av egna teman och citat av folkmotiv. Skillnaden är väl den att den äldre generationens tonsättare var mer nationalromantiker med känslosvall och yppig orkesterapparat, de yngre ser mera realistiskt på problemen. Alfven t ex hade en kolossal apparat där i Dalarapsodin, kanske inte så mycket i Midsommarvaka men i Bergakungen hade han ju hela registret Det är ju fantastiskt skickligt gjort. JOR: Bergakungen är ju fantastiskt fin tycker jag. Dels den här folkliga miljön och sagostämningen, och sen hur han lyckas infoga folkmelodier och göra egna melodier och bygga ut det hela till en story. Det handlar om det eviga temat pojken och flickan, som intresserar Alfven. Och också stämningen i skogen. EvK: Den skulle spelas mer den här tycker jag. JOR: Det vore roligt att se den som balett EvK: Javisst, det tycker jag också. Jag har sett den men det var så många år sedan, jag har inte så mycket minne av det, men jag minns att det var mycket suggestivt Sen har den ju gått som konsertsvit i radio, det har jag hört också, det skulle vara roligt att se den också.

17


JOR: Kanske skulle man bli besviken. Det mesta händer ju i orkestern. Hur kom du att komponera så mycket körmusik? EvK: När jag efter min anställning på Radiotjänst 1943-45 blivit inkallad till militärtjänst beslöt jag sedan att flytta upp till Rättvik i Dalarna. Radion gav mig då uppdraget att skriva rapsodier på dalamelodier. Det var Nils Castegren som tyckte att när jag ändå var där uppe så kunde jag väl skriva lite dalarapsodier. Då måste jag ju sätta i gång med det där, jag hade ingenting annat att leva på egentligen. Jag plöjde igenom 4.000 låtar och arrangerade en del för soloröster och kör med orkester som jag själv dirigerade. Det blev fyra rätt stora rapsodier som gick i radio ganska mycket. JOR: Var det inte ovanligt att man hade både solister, kör och orkester? EvK: Jo, vi hade ju en liten radioorkester på den tiden. Den lämpade sig rätt bra som ackompanjemang för sådana som sjöng folkvisor och så kom det en kör emellanåt och så ett litet orkestermellanspel med polska eller vallåt eller vad det nu blev. Det gjorde att många melodier som jag hade hittat kom för första gången i radio. Folk hade aldrig hört dom förut. Det väckte ett visst uppseende. Annars var det inte så vidare märkvärdigt med dom där rapsodierna. När jag sedan 1953 blev lärare i harmoni- och satslära på Musikhögskolan demonstrerade jag bl a Alfvens utomordentliga körsatser för mina elever.När jag berättade att mina elever studerade hans körarrangemang och var väldigt imponerade och förtjusta skickade han en packe med körnoter, det stod dedikationer på massor, till Erland från Hugo med bläckplump och allt möjligt. Jag skickade en del av mina egna körsaker. Då gav han mig råd hur man skulle göra med körtekniken. Han sa särskilt att instrumentalister som kan hålla sig till tangenter eller strängar de vet precis vilka toner dom ska ha, men körsångare är ju

18

helt hänvisade till sitt gehör. Skriver man då för svårt är man ute i geografin, sa han. Men nu sjunger de ju vad som helst Jag såg en kör i TV som sjöng en fruktansvärt svår sak, varenda en hade stämgaffel. Jag tycker det har gått till överdrift när man skriver så svårt att varje sångare måste ha stämgaffel. JOR: Har Alfven varit din förebild? EvK: Ja, men inte i början. När jag 1937 återvände till Sverige efter två års utlandsstudier var jag påverkad av bl a Sjoskakovitj och Hindemithskolan. Jag gick hos en kollega till Hindemith. Han själv måste ju emigrera och var ganska antiromantisk. Jag hade också hört en del äldre kollegors avundsjuka kritik av Alfvens stora framgångar. Jag var själv påverkad av detta förtal men beslöt att bilda mig en egen uppfattning. När jag 1945 efter militärinkallelsen träffade Alfven i Mora började jag förstå vilken mästare han var och jag undrar om det i svenskt musikliv funnits någon tonsättare som så fulländat behärskat både kör- och orkestertekniken och melodins utformning. Visst har han varit en av mina stora förebilder. Jag träffande honom för första gången i Mora 1945. Det var när han dirigerade Siljanskören efter Vasaloppet. Då fällde han ju ganska roliga repliker när jag gick fram och tackade och var väldigt vördnadsfull. Då sa han: Jag har lyssnat på era folkvisearrangemang och jag har inte på mycket länge hört några bättre - utom mina egna förstås. JOR: Han visste vem du var i alla fall. EvK: Ja det visste han. Han hade tänkt skriva till mig, berättade någon i Dalarna, men det blev inte av. Jag hade inte alls haft någon kontakt med honom förut. Han var mycket vänlig. Sen sa han till mig: Jag är inte bortskämd med beröm från mina kollegor. Dom var ju bara avundsjuka på honom. Han var aldrig på FST i Kryptan eller på några samkväm. Det vågade han inte. De bara

kom och gnällde på honom hela tiden. JOR: Han var vä1litet av relik redan då. EvK: Han kände väl på sig att han stod utanför allt det där. Jag frågade honom en gång om elektronmusiken på 50-talet. Då sa han att det lät som lördagskväll i helvetet, men så mycket bättre för oss andra. JOR: Jag satt och tittade igenom din verkförteckning i dag och du har skrivit mycket för piano och orgel, du har skrivit bra mycket för stråkinstrument, mycket för blåsare också, t o m för gitarr som inte är så vanligt, lite mindre för ensembler, stråkkvartetter, brasskvintetter osv, 6 symfonier och 12 solokonserter och en massa sånger, mycket körmusik. Jag vet inte om det är rätt typiskt, om vi nu återgår till Alfven. att han aldrig skrev särskilt mycket solistisk musik eller konserter. Möjligen passade det inte för hans kynne, temperament, eller hans vilja att måla i toner. Det är ju lite annorlunda om man har ett solistiskt instrument, om vi nu ska tänka oss en violinkonsert, vilket väl låg närmast till för honom. EvK: Javisst, han var en skicklig violinist JOR: Det har uppenbarligen inte lockat honom ett enda dugg. Han har inte skrivit någon stråkkvartett heller, utan det är alltså rapsodier och symfonier. EvK: Det där. Han många år kesterns, stämmor, toaren.

är ganska egendomligt det satt ju i Hovkapellet rätt och lärde sig ju både orkörens och solisternas han kunde ju hela reper-

JOR: Vad tycker du idag om hans musik? EvK: Den är lika levande idag som för 100 år sedan, och det tycker nog inte bara jag utan hela svenska folket. Alfven är helt enkelt en stor mästare.


Alfvensamlingen Uppsala u niversitetsbibl iotek AV ANDERS EDLING "Med tanke på min säkerligen rätt snart förestående hädanfärd, har jag detta år börjat bränna en del manuskript och ämnade fortsätta därmed, då den gode Erik Hemlin en vacker dag uppenbarade sig i mitt hem. Med biblioteksmannens fina näsa vädrade han vad som föregick, varvid han upprörd höll ett tal, värdigt Cicero, om att manuskripten och andra samlingar måste bevaras åt eftervärlden. På stående fot började han gräva i och ordna manuskripthögarna allt medan han pratade omkull mig ...Jag slutade bränna och sänder Eder i stället ett gåvobrev under veckans lopp."

oerhört fina notpiktur. Det framgår också av det faktum att han bevarat sina inkomna brev i så stor utsträckning och ofta genomslagskopior av sina egna svar. Brevsamlingen upptar ett par hyllmeter och är en mycket rik dokumentation av svenskt musikliv och kulturliv kring Alfven. Klippsamlingen är likaledes ordningsamt förd genom tonsättarkarriären. Det finns också annat material från Alfven på universitetsbiblioteket, däribland dagböcker, textmanuskript, räkningar och kompositioner som tillägnats Alfven.

Så gick det till, enligt ett brev från Hugo Alfven 1955 till Uppsala universitetsbibliotek, när hans kvarlåtenskap räddades till eftervärlden i stället för att spridas för vinden. (Det var kanske inte bara fråga om att bränna, utan också om att sälja attraktiva autografer styckevis för att förbättra en usel ekonomi.) Erik Hemlin var överbibliotekarie vid Chalmers bibliotek i Göteborg, men det var Carolina som fick ta över Alfvens notmanuskript, hans brevsamling, hans samling av tidningsklipp. Detta var delar av kvarlåtenskapen som han inte ville skulle ligga i Alfvengården i Tibble, både av säkerhetsskäl och av tillgänglighetsskäl. Det allra mesta av Alfvens musikproduktion finns i autograf i biblioteket, ibland i flera versioner, varav någon i skissfonn. Man hittar också en rad skissböcker med uppteckningar av folkmelodier från 1891 och en bit fram på 1900-talet. Att Hugo Alfven hade en noggrann sida trots sin slarvighet i vissa avseenden, det kan man inte bara se på hans

UPPSALA UNIVERSITETS BIBLIOTEK

19


Altvans Uppsala-rapsodi AV MARTIN TEGEN Hugo Alfven skrev sin Uppsalarapsodi våren 1907. Verket hade beställts av Uppsala universitet, men ursprungligen hade man tänkt sig en kantat till tvåhundraårsminnet av Carl von Linnes födelse. Alfven var ju redan i någon mån känd som kantattonsättare tack vare sekelskifteskantaten, uppförd på Kungl. Teatern den 1 januari 1900. Men textförfattaren, Erik Axel Karlfeldt, dröjde, och när det dröjt tillräckligt länge var man tvungen att avskriva kantatprojektet Tiden fram till festligheterna var kort, och nu bad man i stället Alfven att skriva en akademisk festuvertyr . Director musices Hedenblad sände ett exemplar av "Studentsången" för att underlätta Alfvens val av lämpliga melodier. Han var vid denna tid inte så väl insatt i studentrepertoaren. Det var först några år senare (1910) han tillträdde sin tjänst som director musices vid universitetet Universitetsfolket hade säkerligen tänkt sig ett orkesterstycke i stil med Johannes Brahms' akademiska festuvertyr. Men tiden var knapp och Alfven valde en annan linje. Man kan förmoda att han tvekade inför uppgiften att skapa en uvertyr med den symfoniska genomarbetning som Brahms presterat. Till detta behövs tid. Det var lättare och gick snabbare att göra ett symfoniskt arrangemang av ett antal lämpliga melodier, ungefär i stil med Johan Svendsens fyra norska rapsodier. Alfven satte sig till verket och kunde avsluta sitt partitur för stor orkester i "Saltsjöbaden 30 april 1907". Faktum är att alla melodierna, utom en ("Ulla, min Ulla"), står i första bandet av "Studentsången". Rapsodin börjar med Adolf Fredrik Lindblads "Över skogen, över sjön", en av tonsättarens få manskvartetter, publicerad 1836. Alfven har först tagit fasta på det naturlyriska innehållet i sången och presenterar den fyrstämmiga sättningen 20

1.

-t·rn

Larsrhetto I'J ~ +t

{

tJ

o-t

PI

«z:»;

.;

~

lo.

I

I

'"

"

3

J

1.

s. Allegro

scherzando.

iL

~ ~~.•... .L_

~"If-:

I

I I

~

====i

i i-

I.~.

I"


för fyra horn, utan någon inledande preludiering (notex. 1). Efter några överledande takter kommer sångmelodin i sin helhet en gång till (takt 21), nu i varm och mjuk stråkklang. Stämningen bryts av några överraskande takter, som antyder den följande melodin. Efter en kort generalpaus följer nu prins Gustavs studentsång "Sjung om studentens lyckliga dag" (52, notex. 2) i en luftig och lätt instrumentering för staccaterande klarinetter, fagotter och horn plus pizzicaton i cellon. Efter hand utökas orkestern något och nyansen stegras från piano till forte, men slutet på melodin följer aldrig. I stället sker en övergång till ett fragment ur Gunnar Wennerbergs "Hör oss Svea", nämligen vid orden "Med liv och blod försvaras skall" (74, notex. 3). Här hyllas det patriotiska sinnelaget i forte-klanger och med trumpetstötar, dock utan

det starkaste trombon-blås et, som sparas till de följande takterna (91), då slutfrasen av studentsången kommer i fortissimo. Nu sker en abrupt övergång till en helt annan stämning. Först antyds i basen (95) och sedan följer i violinerna (99) den behagfulla Bellmanmelodin "Ulla, min Ulla" (Fredmans epistel nr 71, notex. 4). Minore-delen "Äke det gudomligt" presenteras i träblåset Plötsligt uppträder i litet snabbare tempo (116) en parafras på en annan Bellman-melodi, "Joakim uti Babylon" (Fredmans sång nr 41). Först liknar det den andra frasen i melodin (i träblås), och inte förrän senare (128) uppträder melodins början fullt igenkännlig (i viole, fagott och klarinett, notex. 5). Parafraseringen fortsätter ända tills man skönjer en tredje Bellman-melodi (153), nämligen andra frasen ur "Drick ur ditt glas" (Fredmans epis-

---.....:!------------------------.

~:.

Moderato.

il Iento. :::.:::.

~.

ff

tel nr 30, notex. 6). Men nu har Alfven påbörjat ett flerstämmigt kontrapunkterande som nästan låter melodifragmenten drunkna i de rörliga stämmorna. Det börjar likna något avsnitt ur Mästersångar-uvertyren. Men så avbryts utvecklingen aven återgång till de patriotiska tonfallen (165) och en uppladdning sker till en ny melodi. Men blandningen av kontrapunkt och visa fortsätter. I själva verket är det ett slags fullföljande av det som skett nyss i en fyllig kontrapunkterande stämväv. Så presenteras Wennerbergs "Hur länge skall i Norden den döda frid bestå?" (176, notex. 7), en manskör som kornponerades 1848 i samband med den dansk-tyska konflikten. Alfven använder bara den första frasen. Temat kommer först "robustamente" i kontrabas och fagott och utvecklas snart till en fyrstämmig fuga. Tonsättaren demonstrerar sitt kontrapunktiska mästerskap, inte minst mot fugans slut, där temat uppträder allt oftare i s.k. trångföring. Man har också lämnat fugans inledande tonart F-dur och hamnat i Fiss-dur, fortissimo och en slutkadens i E-dur. Vid det här laget börjar man ana att Alfven haft i tankarna den vanliga nyare texten till stycket: "Hur länge skall på bordet den lilla halvan stå?" Misstankarna bekräftas till fullo av fortsättningen, de fyra hornens unisona "Helan går!", efterföljt av en kromatiskt nedåtrinnande passage i flöjt och klarinett (212, notex. 8) och en guppande homkadens. Nu är det dags för en återgång till ordningen. Prins Gustavs studentsång antyds över en lång orgelpunkt (221), och efter ett crescendo kommer melodin fortissimo i full orkestral glans (238). Liksom förra gången avslutas detta parti med fragmentet ur "Hör oss Svea", trumpetstötar och kadensackord fram till slutet (265). I sina memoarer (Tempo furioso, 1948) har Alfven berättat om mottagandet i Uppsala, när rapsodin spelades för första gången i universitetets aula. Den akademiska församlingen log och uppskattade "supmelodiema" - utom en i

21


församlingen. "... rector magnificus, professor Schiick, var alldeles rasande, det kunde jag inte ta miste på. Han ansåg tydligen att jag skämtat med den akademiska värdigheten och dragit ned jubileets högtidliga form. Han talade sedan mycket illa om mig för detta, men jag har anledning tro att han inte fick mycket medhåll. Visst hade han rätt, när han påstod att jag skämtat, men detta skämt hade inte stött någon annan än honom, det hade jag sett med egna ögon; och mitt citerande av de båda sångerna hade på intet vis verkat neddragande på jubileets högtidliga form, endast lättat något på den tunga stämningen." Partituret till Uppsala-rapsodin finns bara .i tonsättarens prydliga manuskript, men Abr. 'Lundquist tryckte samma år (1907) ett klaverutdrag, som mycket troget återger musiken, dock utan några instrumentangivelser. På noterna anges inte vem som arrangerat klaverut draget, men troligen var det Wilhelm Stenhammar , om man får döma av ett brev från denne, återgivet i Alfens memoarer. Det är daterat Göteborg 2 okt. 1907 och lyder: "Käre vän! Förlåt att jag slarfvat med din Uppsalarapsodi, men jag är nästan ursäktad, ty jag har haft ett sabla knåp sista tiden och har alltjämt en tid bortåt. Visst är rapsodien nedrigt svårspelt på sina ställen, men jag fruktar att däråt ingenting är att göra; just de svåraste ställena kunna icke ändras - man kan ju inte stryka stämmor ur en fugerad sats. " Stenhammar syftar på fugeringen vid "Hur länge skalL .. som onekligen är mycket svårspelt på piano, men gör sig utmärkt i orkestern. På andra ställen har däremot Stenhammar slopat mindre viktiga stämmor. På klaverutdraget har stycket sin definitiva titel, Uppsala-rapsodi, fastän den ursprungligen var "Akademisk uvertyr". Men Alfven tyckte nog att benämningen "rapsodi" passade bättre, med tanke på den föga symfoniska hållningen i musiken. Verket ansluter sig mer eller mindre till den tradition som skapades genom And.reas Hallens "Svensk rapsodi" (1882), där ju II

,

22

också lyriska och lustiga melodier blandas, och Johan Svendsens fyra "norska rapsodier" (1872-77). Alfven ansåg själv att rapsodin var ett hastverk, eftersom tiden varit så knapp, men inte desto mindre visar varje takt tonsättarens suveräna handlag med orkestern. I memoarerna har Alfven en dråplig skildring av director musices Hedenblads reaktion på partituret Denne förstod inte Alfvens moderna sätt att skriva för valthornen och sände "ett upprört brev med diverse anmärkningar. Alfven skriver elakt: "Jag grät av förtjusning, när jag läste brevet, för så mycken okunnighet hade jag aldrig förr sett samlad på ett papper." Inte desto mindre var det Hedenblad som dirigerade Alfveris Uppsala-rapsodi den 23 maj' 1907, 200årsdagen av Linnes födelse. Både den dagen och den följande ägnades åt hyllningar för Carl von Linne, som ju en gång varit den mest lysande vetenskapsmannen vid, universitetet Festligheterna hör till det mest storslagna som förekommit i Uppsala. En mängd inbjudna gäster från utlandet hörde till dem som tågade in i aulan vid 12-tiden till en festrnarsch, som förmodligen fick bisseras. Det tog nämligen ganska lång tid innan alla, inklusive de kungliga, funnit sina platser. Därefter sjöngs kungssången till orkester under Hedenblads ledning och så följde Uppsala-rapsodin, spelad av akademiska kapellet och musiker från några musikkårer. Men det stod mera musik på programmet En kör från Filharmoniska sällskapet sjöng en dikt om Linne, som skrivits av fysiologen och författaren Fritiof Holmgren till den gamla "dalvisans" melodi. Efter det långa högtidstalet av rector magnificus Henrik Schiick uppfördes så kantaten Blomsterfursten till text av Snoilsky av den i Göteborg verksamme Ruben Liljefors, en kantat som enligt Dagens Nyheter hade "starka klangeffekter och omisskännligt nordiskt drag" . Den fick ersätta den uteblivna Karlfeldt-kantaten. Festen fortsatte med lyckönskningar från utländska och inländska deltagare - och "man kunde icke undgå att se hur föga hjärtligt mötet mellan rector magII

nificus och Svenska akademiens spiritus rector, hr Wirsen. gestaltade sig". Till slut följde en Linne-dikt av Snoilsky i Hedenblads tonsättning "en något enfärgad musik" (D.N.). Det blev således en matt avslutning på en i övrigt lyckad fest, som genom Uppsala-rapsodin llfått sin rätta prägel, som den sedan behöll alltigenom" (D.N.). Upsala Nya Tidning bekräftar detta genom upplysningen att "till och med bland rikets herrar ses en synbar glädje fara över anletena, när man till sin glada överraskning finner sig förstå musiken och känner igen sådana melodier som "Joachim uti Babylon" och "Hur länge skall på bordet" ... (den senare) använd till en mycket rolig fuga. " Samma dag, den 23 maj, höll studentsångarna konsert på eftermiddagen i Botaniska trädgården, och under kvällens fest hos rector magnificus uppfördes också musik. Studentsångarna gav återigen konsert följande dag, men den stora begivenheten var promotionen i domkyrkan, då man uppförde den kända promotionskantaten av Viktor Rydberg med lA. Josephsons musik. Bland de många promovendi var också prins Eugen och Selma Lagerlöf. Men Linnefester hölls överallt i Sverige. Skolor, körer, samhällen bidrog med sång och tal. Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm präglade en Linne-medalj och höll sin fest 25 maj i Musikaliska Akademiens sal. Till den hade Karl Valentin komponerat en kantat till text av Gustaf Retzius. Här medverkade hovkapellet "under kompositörens egen intelligenta ledning". Kantaten hade "en både pompös, frisk och lättsmält musik med mycken medryckande fägring och avgjort nordiskt kynne" (D.N .). Det var en sådan kantat som Alfven skulle ha skrivit


Altverts musik för manskör AV JAN OLOF RUDEN Om man tittar i Alfvens verkförteckning når hans sånger för manskör komponerades, visar det sig snart att nästan alla tillkom under hans tid som dirigent för Orphei Drängar 1910-47. Det blev 28 originalverk, 32 arrangemang av folkvisor samt 7 arrangemang för manskör av andra tonsättares verk. Mot detta skall ställas 7 originalverk och 2 arrangemang dessförinnan och 4 originalverk och 1 arrangemang därefter. Under aD-tiden, som varade hela 36 år, tillkom 67 verk! arrangemang för manskör a cappella. Elddopet kom med Gustaf Frödings jordafärd, som komponerades under stor tidspress för att några dagar senare framföras vid Frödings jordfästning i Stockholm den 12 februari 1911. Man kunde tro att Alfven regelbundet komponerade ett verk att framföras vid OD:s höst- resp vårkonsert, men så var inte fallet. Fram till 1930-talet blev det bara sporadiskt verk för manskör a cappella. Huvuddelen av verken återfinns under åren 1933-1943, d.v.s. under Alfvens senare år som director musices (han pensionerades ju 1939) och under de första åren därefter. Och inte alla hans verk för manskör ~ var avsedda för 00. Några var beställningsverk som Sverges [lagga (1912) och andra tillägnades t.ex. Allmänna Sången som Fem körer för manskör (1923-26). När det var 00 som framförde sångerna skedde det inte bara vid de ordinarie höst- och vårkonserterna utan också under turneer eller vid Stor-Olr, som var festliga sammankomster av aktiva sångare och "farbröder". De många manskörsverken från 1930- och 40-talet har en parallell i verk för blandad kör. Många folkvisearrangemang för kör fmns i version både för manskör och för blandad kör tillkomna samtidigt - ja ibland också iinstrumentala versioner. De vittnar om Alfvens omsorger att bevara folkvisorna genom att harmonisera dem och därmed göra dem rumsfähiga. Samtidigt var detta ett sätt för Alfven att genom instrumentet 00 göra sig påmint i Uppsala som tonsättare när han som emeritus lämnat staden. Och naturligtvis kunde han få inkomster från sitt förlag när kontrakt skrevs och från STIM när verken uppfördes. Men det var alltså inte till en början en medveten satsning från Alfvens sida på framföranden av hans egna verk för kör. Samtidigt kan man naturligtvis spekulera i om Alfven hade komponerat så många verk för manskör om han inte varit dirigent för 00, och förmodligen hade sådana mästerverk som Gryning vid havet aldrig blivit till utan detta inspirerande instrument.

Föreningen Hugo Alfvensällskapet Verksamhetsberättelse för år 1993 Styrelsen har under året bestått av Åke Holmquist (ordförande), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Agneta Ljunggren (skattmästare) samt av ledamöterna Gösta Alfven. Hans Henrik Brummer, Göran Furuiand och Jan Heimer. Vid Föreningsstämman 9n 1993 utsågs Hans Nordmark till hedersordförande. Protokollförda styrelsemöten har sedan föregående Föreningsstämma ägt rum 20/9, 26/111993, 28/1, 22/4,30/5 1994. Föreningsstämman valde till revisorer Margit Hellman och Hans Gyllang och till valberedning Hans Nordmark och Gunnar Petri. Medlemsantalet uppgick den 31/12 1993 till ca 100 medlemmar (1992 ca 95). Föreningen är för sin verksamhet alltjämt beroende av bidrag från Hugo Alfven Fonden. Beträffande den ekonomiska förvaltningen hänvisas till vinst- och förlust- samt balansräkning.

sn,

Aktiviteter Föreningen har utgivit Alfveniana 1993: 1-3 under redaktion av Jan Olof Ruden. Vårmötet 1993 utgjordes aven utflykt under Alfvendagen den 7 juli då Ola Nordenfors höll ett lysande föredrag i Ullvi bystuga om Hugo Alfveris romanser samt ett besök på Alfvens fäbodställe i Moberg (se Alfveniaria 3/93). Detta var ett samarrangemang med Musik vid Siljans Vänner och ett 20-tal personer deltog. Höstmötet ägde rum på Waldemarsudde den 4 november där Hans Henrik Brum mer talade om Arnold Böcklin, vars verk utställdes där och Jan Olof Ruden på grammofon spelade de symfoniska sviter som inspirerats av målningen "Dödens ö" (se Alfveniaria 1/94). Detta var ett samarrangemang med Prins Eugens W aldemarsudde som besöktes av ett 30-tal personer. Under året har färdigställts medlemskort, till vilket knutits rabatter av olika slag och ny värvningsfolder med syfte att utöka medlemsantalet till det dubbla. Stockholm i maj 1994 Styrelsen

23


lr-amfir-amleOCii .,

-

"

,

_

.. ::.:.:.:.:.:.: ..::.:.:

<::-:-::-:.:.: .. -:-:;

-

.

,.'"';':-:-:-:'::'-':-:::-<:::-:-::-::-.:::::-:/::.'::-:-'

:Iedll1:IJSI ·

..•::::.::::.:.:::.:: :.: ::.:•.::,.::.::,.:::.·1·· .' ·:·.:.·,··.·:·:··.·,:.·,:····::.:·::··:···:··:: •..•.:.:.,..::::: , ::..•:::.::: .. :.. :•.:::::.:: •.•:, :::•.:: :...•.:..••.••.••... ::..:.:,:.••••:•...: :,.•::.::•.....:::..::,.::.:::.: :..:::.:..'..:.::.. ::.: :.::,•."•... ::::.: ..1< : '

1994 Minnesota Public Radio som deltar i firandet av Swedish Music Day passar i detta sammanhang på att framföra inspelningarav alla Alfvens symfonier den 1/5, 11/5, 19/5, 22/5 och 28/5

Gustaf Sjökvist Alfvenpristagare 1994

Den 17/8 framför K Filharmoniska orkestern under dirigenten Jonas Dominique Midsommarvaka ,'-

.

.. ..

-

--

-

-

. •...

···:·: .• ,·:·:.·,·:.·:.·:.·:.rII··:.·.· •

"

::-:-.

.•.•·•··.•··.·•.• .•

"0'0

:::

. .

..•.•

···.·.·.a·.·.···········.··.····.·.·.·~·.:.·:·:······ '0'0

,

-:-:

.. "',"

..

.. ,.:.:.,.,-::-

';.:.:-.:-:--:

-

-

.. ",-

.•. ~.,•.•...•...•.•.•.•.....•..•.•..•.

o',

:~....•...

_

.

'.-

• ..

,

:.•..• ::., •.•.•.•..•••.•

••••

Edition Reimers har med stöd av Alfven Fonden utgivit studiepartitur till Symfoni nr IV. 196 s. Bromma 1994. Som medlem i Sällskapet får du rabatt fram till 6 juni. Tel 08-704 02 80.

Gustaf Sjokvist. Foto: atelje Uggla Kantorn i Stockholms Storkyrka, den mångårige ledaren för Radiokören, jazzkännaren m.m. har av Alfven Fonden tilldelats 1994 års pris på 75.000 kr och guldmedalj som utdelas på Alfvendagen i Tibble den 7 juli. Musicum i Uppsala, Alfvens bostad 1936-39

Kom med i Hugo Altvensällskapetl Alla som vill lära känna Hugo Alfven och hans tid är välkomna som medlemmar i Hugo Alfvensällskapet. Som medlem har du många förmåner. Du får gratis inträde på Alfvengården. Tibble, du får 10% rabatt på biljettpriset vid Norrtälje kammarmusikjestival, du kan till det låga priset av 80 kr köpa Filharmonikernas CD-inspelningar av Hugo Alfvens symfonier, som säljs i Stockholms konserthus, du får 15% rabatt på biljetter till konserter i Stockholms konserthus, du får 10% rabatt på inträdet till Prins Eugens Waldemarsud-

24

de, vid ett köp tillfälle får du 30% rabatt på musiklitteratur hos Lundeq i Uppsala, du kan till rabatterat pris köpa CDinspelningar med Alfvens musik utgivna av Bluebell, Prophone och Musica Sveciae. Allt detta mot uppvisande av medlemskort i Hugo Alfvensällskapet. Som medlem får du också Alfvenlana tre gånger om året och du inbjuds att delta i föreningens vår- och höstarrangemang. Årsavgiften för 1994 är 100 kr. Betala på pg 42 88 52-8. Glöm inte att ange namn och adress!. •


Alfvéniana 2/94