Issuu on Google+

.9Llfveniana 3/93 l1tgiven av Jiugo .9llfvensä{fsl@pet

STO

EUU\N

&

C I"\H

o

L M

SCHTLDi\.NECTtT

f r e d s.3 a t a n 17.

Läs om Alfvens romanser Om fäbodstället i Moberg Alfvendagen 1993

PriS

75

öre.


Alfveniana

3/93

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58, fax 08-662 62 75 Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan lB, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi- Print, Stockholm

Omslaget: Alfvens egen omslagsbild till si.~n första tryckta publikationen .

2

Innehåll Altve ns omslagsteckning till "Visa".Av Birgitta Sandström 3 Hugo Alfven som romanstonsättare. Av Ola Nordenfors , 4 Altväns folkvisor genomlysta 15 BIS CD-585 recenseras av Jan Kask 15 Alfvenpriset 1993 16 Altveris fäbod i Moberg. Av Lars Leksell. 18 Jan-Lennart Höglund recenserar uppsats om Bergakungen 20 Föreningsmeddelanden 21 Framföranden av Alfvenmusik - Inspelningar ........................................................................ 24


Alfvens omslagsteckning till "Visa" AV BIRGITTA SANDSTRÖM

Alfven hade redan under skoltiden visat stora anlag för teckning och i slutet av 1880-talet tog han lektioner för målarna Otto Hesselbom och Oscar Törnå. I början av 1890-talet beslöt Alfven att helhjärtat satsa på musiken men hela livet återkom han till sin konstnärliga verksamhet. Notomslagets Birgitta Sandström

1893 utgav Hugo Alfven en Visa med Plano-Accompagnement. Den publicerades med ett omslag som ar signerat av Alfven sjalv och som törestäner ett landskap med ett vattendrag och med en syrenkvist i fOrgrunden. Visan var Alfvens fOrsta offentliga verk - aven teckningen var den första av Alfvens eg na bilder som publicerades.

teckning är alltså till-

kommen under de år när Alfven ännu valde mellan konst och musik som livsbana. Teckningen är mycket habilt gjord. Trädens grenverk bildar ett "tak" över en vattenspegel. Bilddjupet ökas genom syrenkvistens placering i förgrunden, vilken också tar upp grenverkets form och förstärker den inåtgående rörelsen. Kompositionstypen återfinns i landskapsmåleri från mitten av 1800-talet, där liknande skildningar förekommer hos bl.a. Diisseldorfsmålama, men den utvecklades av friluftmålarna i slutet av 1870-talet. Här är det Oscar Törnås lärospån som satt spår hos den unge eleven.

Törnå hade en gång börjat måla i Dusseldorfskolans anda men snart övergått till ett av de franska Barbizonkonstnärema inspirerat friluftsmåleri. Förekomsten aven syrenkvist är ett konventionellt drag. En blombildav detta slag förekommer ofta i olika sammanhang under det oscarianska tidevarvet, inte bara i rent konstnärliga sammanhang utan även exempelvis på fotografiramar, i poesiböcker, minnesalbum o. dyl. Omslagsbildens motiv är naturligtvis valt med hänsyftning på visans text som inleds "Att endast på en enda .tänka". Det känslomättade innehållet återspeglas i teckningen, inte bara genom kompositionen utan också genom förekomsten av två turturduvor på en av grenarna. Alfven hade under skoltiden en förkärlek för den svenska romantikens författare, inte minst Stagnelius. Och det är något aven svärmisk gymnasists drömbild som svävar över bilden.


Under Alfvendagen den 9 juli 1993 höll Ola Nordenfors, som 1992 disputerade på avhandlingen Känslans kontrapunkt nedanstående föredrag som Alfvenlana med glädje publicerar

Hugo Alfven som romanstonsättare AV OLA NORDENFORS Foto: Jan Olof Ruden Hugo Alfven brukar knappast ses som en betydande romanstonsättare. Han är de stora gesternas man, inte de små uttryckens mästare. Så har den vedertagna bilden varit, och de försök att rucka på den synen som Lennart Hedwall och möjligen någon annan företagit har inte fallit i god jord. Några få sånger sjungs visserligen om och om igen, men kunskapen om den återstående produktionen är bristfällig, och, vad viktigare är, Alfven framstår inte som en komponist som ägnar något större intresse åt romanser. Både vad beträffar personlighetstypen och i inriktningen på komponerandet är tonsättaren Alfven ingen typisk romanstonsättare. Han skiljer sig tveklöst från de tonsättare som vi vant oss att se som mer utpräglade romanstonsättare - jag tänker på Peterson-Berger, Ture Rangström, Sigurd von Koch, Josef Eriksson och några till.

Personlighetstypen J ag bör kanske förtydliga något vad jag menar med personlighetstyp. De tonsättare jag nyss nämnde är, dels ytterligt litteraturintresserade och ser texten som ett nödvändigt incitament för kompositionsarbetet, dels inte sällan en smula osäkra beträffande det musikaliska hantverket, och de visar ofta en dragning åt de mindre formerna, åt det intimare formatet. Så inte Alfven. För honom är hantverket, instrumenteringskonsten och förmågan att skriva kontrapunktiskt

4

det grundläggande i en tonsättares utrustning. Han understryker på ett flertal ställen hur oundgängliga de tekniska kunskaperna är. I memoarerna skiner hans beundran igenom för läraren Johan Lindegren, och det just i egenskap av hans kunnighet som komponist. Alfven föraktade musiker som Wilhelm PetersonBerger (och nu bortser jag från deras personliga motsättningar), och han kunde i memoarerna uttala sig kritiskt om Grieg; detta därför att han ansåg att de saknade basen, hantverksskickligheten som tonsättare, att de inte förmådde bringa reda i de stora formerna och därmed riskerade att förfalla till den dilettantnivå som många av de nordiska tonsättarna hade befunnit sig på under 1800-talet. Just det intima formatet tycks ibland främmande för Alfven. Han skriver alltid med orkestern i åtanke, säger han någonstans, även då han skriver för piano. 1 Han framstår knappast som någon inåtvänd lyriker i eftervärldens ögon, snarare som symfoniker och tonsättare till oräkneliga kantater, festspel, rapsodier och oratorier. Kammarmusiken hos Hugo Alfven är också ett försummat kapitel. Men bilden av Alfven är mer komplicerad. Han är en tonsättare som hyllar konsten att skriva en fuga - men vi vet också att han såg utommusikaliska associationer som en nödvändighet för tonsättande. Han är

en skapare av det vi brukar kalla programmusik, skildrande musik. Han sa mot slutet av sitt liv att "så gott som allt vad jag har skrivit är det [programmusik]. Jag måste se det för min inre syn."2Att föra in utommusikaliska ideer och program i musiken gjorde visserligen de flesta av hans samtida tonsättarkollegor också, men Alfvens betoning av vikten att ha erfarenheter att omsätta i musik är starkare än nästan alla andra. Han är inte en tonsättare som skriver musik för musikens egen skull och därmed inriktar sig på absolut musik, snarare tvärtom. Och om man nu ställer upp hans kritik mot Peterson-Berger och Grieg, den som gick ut på att de inte behärskade de större formerna, och uppfattar det som en bild av hans konstsyn, så får man å andra sidan komma ihåg att han hyllade August Söderman, som han upprepade gånger hävdade borde kallas den svenska musikens fader (istället för Roman, som han menade var alltigenom tysk) och Emil Sjögren - m.a.o. tonsättare som företrädesvis producerade sig i det mindre formatet och inte har några stora orkestrala verk på verklistan. Och slutligen kompliceras bilden av Alfven av att hans romanser - de som man kan kalla för romanser - långtifrån saknar kvaliteter. Han är inte en tonsättare som går att placera in i ett antingen-eller- förhållande. Kanske har han mer betydande likheter med en tonsättare som Rangström än man i förstone skulle tro.

1 Hedwall,

2

1973, s. 345.

Alfven. 1966, s. 127.


Val av diktare Detta gäller dock inte textvalet. Det första som slår en litteraturhistoriker när man inventerar Alfvens sånger är det uppseendeväckande författarvalet. Alfven väljer sällan diktare som har gjort djupare avtryck i den svenska litteraturhistorien, och när han gör det blir resultatet bara enstaka romanser. Han umgicks med Heidenstam, kände Karlfeldt, men hans diktval går till helt andra författare. (Den berömda tonsättningen av Heidenstams dikt "Gustaf Frödings jordafärd" för manskör tillkom som bekant på beställning.) Alltså - inte Heidenstam, inte Karlfeldt, inte Fröding, inte Strindberg, inte Bo Bergman (som tillhör de av romanstonsättare flitigast utnyttjade lyrikerna), inte Ekelund (en annan ofta förekommande "romansdiktare"). Han nämner i memoarerna EJ. Stagnelius som sin "ungdoms älsklingsskald" och oratoriet "Herrens bön" framstår som det mäktigaste resultatet av den beundran.I Men i övrigt är det tunnsått med Stagnelius-tonsättningar (ingen romans!). De gånger han tonsatt mer uppburna diktare har det nästan undantagslöst varit på beställning eller uppmaning (t.ex. Heidenstam, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Sten Selander). Bland de större författarnamnen i sånglistan hittar vi Runeberg (med två sånger), Anders Österling (tre sånger), Oscar Levertin (en), Erik Blomberg (en) och Jarl Hemmer (en). Ett par utländska namn som Robert Bums och Tove Ditlevsen kan kanske också antyda att han inte velat undvika prestigefyllda författarnamn, men de förekommer bara varsin gång i ett bestånd på c:a 70 sånger. Man kan visserligen invända, att det bland dessa omkring 70 sånger ofta inte handlar om regelrätta romanser: ett stort antal av dem

är fosterländska sånger och tillfällighetsverk. Jag menar emellertid att det i Alfvens fall är betecknande att sångförteckningen har detta utseende. Jag ska återkomma till det senare. Om vi går ned en nivå: Till kategorin något mindre kända författare kan man kanske räkna Daniel Fallström, Tor Hedberg, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien C.D. af Wirsen (för senare generationer litteraturintresserade dock mer ökänd än okänd), vidare Birger Mörner, Emil Kleen (en i romanssammanhang ofta förekommande diktare, här dock bara företrädd en gång), Böttiger, Ossiannilsson, Zacharias Topelius (som åtminstone som lyriker inte tillhör de verkligt betydande) och Kerstin Hed. Och så slutligen är vi nere på den tredje och sista nivån, den markant dominerande kategorin textförfattare: förfat tare som historien - lyckligtvis svept in i ett glömskans försonande töcken. Så här är det lätt att raljera över Alfvens textval, som onekligen stundtals kan förefalla lättviktigt. Det bereder inga svårigheter att hitta sånger som idag kan tyckas smått parodiska. Det mest beryktade exemplet är säkerligen tonsättningen av Daniel Fallströms "Ställ flaggan, så jag ser den ...!" med fortsättningen "när jag en gång ska dö"! Jag har själv kommenterat romansen i min avhandling och Lennart Hedwall tar på ett flertal ställen upp sången och han skräder inte orden: "Här torde det goda omdömet totalt ha svikit både textförfattare och tonsättare, och värre fosterländskt pekoral får man leta efter [...]".4 Nu nyligen har Hedwall ägnat sången en hel uppsats och man kan naturligtvis fråga sig, som han själv gör, om det är lönt att ödsla möda på "ett sådant missfoster" (uttrycket är Hedwalls eget).S Men han kom-

1946, s. 302.

"Text mättad av stämning och känsla" Man kan fråga sig varför Hugo Alfven så nogsamt tycks undvika dikter av högre litterär halt. Alfven har emellertid en gång framhållit att textens kvalitet strängt taget inte har någon större betydelse för tonsättarens mottaglighet. "Ett poems lämplighet eller olämplighet för musikalisk behandling, har intet som helst att göra med diktens litterära eller konstnärliga kvalitet i fråga om form och innehåll. ,,6 Vad han söker i en sångtext är inte "filosofi eller kylig kontemplation", utan ett stoff som är "mättat av stämning och känsla". Det är ett intressant påstående. Stämning och känsla är alltså det viktiga; utformningen spelar ingen roll. Det finns faktiskt inte så många tonsättare som vågat uttrycka sig så krasst. Här berör Alfven grundläggande och omdiskuterade frågeställningar i romanskonsten. Man hör ofta påståendet att verkligt högtstående lyrik varken kan eller bör tonsättas. Det är en åsikt som åtminstone jag inte vill skriva under, men jag är å andra sidan böjd att hålla med Alfven om att diktens kvalitet inte nödvändigtvis är avgörande för om resultatet ska bli en högtstående romans. Man brukar i det här sammanhanget Yttrandet finns i ett brev till Johan Bergman 1912 och finns återgivet av Hedwall1982.

6

Hedwall, 1973,s. 340. 5 Hedwall, 1993,s. 76 4

3 Alfven.

mer i alla fall fram till - och där är jag helt överens med honom -, att det onekligen är intresseväckande att utröna varför Alfven valde en så pass tvivelaktig litterär skapelse. Han lyckas också visa, att sången säger en hel del om Alfvens förhållande till tonsättning av text överhuvud taget, och det är genom att lyfta upp resonemanget på den principiella nivån som uppsatsen är så fascinerande.

5


hävda, att det är vad tonsättaren gör av dikten som är det viktiga, hur sångtexten fungerar i sitt musikaliska sammanhang. Men vad är det då för stoff, vad är det för ämnen som Alfven dras till?

hänvisa till Schubert, som inte alltid var så nogräknad med den litterära kvaliteten på sina texter. Det gives här inte tid att diskutera det här i och för sig oerhört intressanta problemet. J ag nöjer mig att påpeka, att det är viktigt att skilja på begreppet dikt och begreppet sångtext. Jag vill

Pioner. IIngo ~lfn·n.

Andante, qnaai Adagio do! _ta:

sa

~~~

_

;

lig _ het.

r

it

muil.

Hans inspirationskällor är två: naturen (enkannerligen den svenska naturen) och kärleken till kvinnan (inte nödvändigtvis den svenska kvinnan!). Inte heller däri skiljer han sig från de mer ortodoxa romanstonsättare som

, •..

~=C,e

- I

_

man

_

;

pi. _ o

de

ner

I

oca

!

rsgmns

b~~

Jotc

~. -I~·

y

naturen

1.

SÄNG.

:F

Inspirationskälla:

i

drop , par

J.b.•••.

r:9ii.

i

----

". I

Il

•.. 8A~i t.

I

Il. eJ

I,

A,

J

~bZb~

tröt.ta

Men liksom

~F~~C~

.if

I';

Ab~ i

.• ~~~

q~~

~

~

?J

..

; dystra..

tunga,

Il

I"

,q~

tf

05-

6> I 4%:1

l=-! ~l

-==

I~;:

J

Fl

A.br. L.

syn.der,

~... I

~

I

br

I

h

fl

el

Tempo l.

~~ +-..,.

PP1b•.

Och

~A

~,.1

q~~

me. dan

än

som

f· ••

h-t-

~

r Ahr. L. '~21

6

q! •

l'IlrPur. !.4

~

I;.. r

orusma

to

ner

h!~

.... I;..

i

-


jag valt att koncentrera intresset till i min avhandling. Han har själv vittnat om hur naturupplevelserna burit frukt i musikaliska kompositioner. Redan 1899 beskrev han i ett uttalande i Svensk Musiktidning hur hans bästa ideer "kommit under nattliga stormiga seglatser" och han

1\

I'; Il

., 1/\

och filosofer jag älskat att fördjupa mig i".! Anders Österlings dikt "Pioner" är en sådan dikt där naturen får bilda bakgrund till ett stämningsmåleri. Scenen är en park. Ett stilla försommarregn 1 "Hugo Alfven", Svensk Musiktidning 1899, s. 73.

I

• ta.

svar.

q~ ~

I'; /\

hävdar eftertryckligt, att han "under ströfvandet i skog och mark mottagit lika djupa och utvecklande intryck af både estetisk och filosofisk art, som af de stora klassiska och moderna mästare

ltC

~

.•

-

i

.

;::~

~ul

L___•

-

~

.•

da.

blomblad

-

~

la.,

..

~~

bh_

.•

'lSl

i

gällt

•......

Ii

,

l 8---. A

~qin A

b.,.

~

f

en ~ samt och

~

Ee

/.:

q~

lr.P~lUI(6

~

4*

3;

b.•••

/I

hq~q~

...

..•

el

lö • sa.

len.

~f: =~

80m

1~,,-:

~~~~ ~

.if-LJ~

-

.•.

q~

.ij~

. JlAiili, A-.

..

<,

6-

v

---

1\

liT

l

e • ~ga·

pIlS.

sic.ner

A1~~; ~,

/\

-~

'!!

:

8---

-~

.--1-

~~------~.,

{i.

-

W.1 A .G~[eJ" Au"~~b~ . __ ä.•• b.•

o •

lama 1

I

I

~~~.6Jo'--:::::IL

7.:...1

af. toD-dlmma.n

~-=--I

~I

-~ 1\

I-...~

I

-I

7


faller (och det fmns antytt i pianoackompanjemanget). "Det doftar mull, och parkens blomster blunda i salighet", och mot den stillsamma och lätt melankoliska bakgrunden blir pionerna röda utropstecken mot den svarta jorden. De står i aftondimman och glöder och talar ensamt och gällt om eviga passioner:

Inspirationskälla:

som jag förgäves sökte övervinna och tygla. Det blev visserligen en allt ymnigare flödande inspirationskälla, men å andra sidan vållade det mig ofta stora obehag och drev mig in i besvärliga situationer, som jag ibland hade all möda i världen att klara mig ur. Detta karaktärsfel

Kvinnan

Kärlekens betydelse för Alfvens musik har ofta påpekats, och det är påfallande hur ofta hans kompositioner beskrivs i sexuella termer - begrepp som potens, resning, "erotisk oändlighetslängtan" (!)1 återkommer i kommentarerna. Rangströms lite spydiga karakteristik av hans 4:e symfoni fäster sig gärna i minnet vare sig man vill eller inte. Rangström talar om hur Alfven kör "sina musikaliska eroter i fyrspann till den stora havserotiska oljefärgstavlan [...], en nakenstudie i skärgården, som på sin tid väckte sådant uppseende. Numera äro vi ju icke så pryda av oss inför avklädda herrar eller damer, men vi ha intrycket av att dessa två människor, soloröster i orkestern, vilka enligt symfoniens program tillbringa en kulturafton i Stockholms yttre skärgård, dock jämra sig en aning för mycket i förhållande till den enkla akten."2 Hugo Alfveris förhållande till kvinnor tillhör väl de mer omskrivna partierna av hans biografi. Hans ofta citerade kärleksförklaring till Kvinnan (med stort K) förtjänar att återges även i det här sammanhanget:

var att jag inte kunde stå emot kvinnlig skönhet och tjusningskraft, förälskelsens guldskimrande poesi. Det var inte en viss, bestämd kvinna jag älskade och förblev trogen; utan det var KVINNAN, könet, i alla dess skiftande, förtrollande uppenbarelser jag älskade - sak samma om gestalten hade gula, bruna, röda eller svarta

Jag led av ett karaktärsfel,

2

Ved huset. -

-

-' 1-'

Pi&no.~

~

,

p~ T.~~

:;.-

I

"

, -

:

Y

hael , det uiod Hu

d.,.iim, - man - d6

-'

Pil- [ej bon - ill~;

sets

tir,===-- p

-

tun . blott

...

~

T-

l

,:

19

IJ

mot

det

blev

him -

1411s

fl~ liT

mörkt blå :

k~

og

fö •• -

:

-

sil

to -

8

J

-r---..,

I "

j)

I

.l ))J .

af - ton - stjiiro - nan

T'

I

.•.

te,

~r'=--

f: ,

..

:

~-

te,

-

lys

•.

mf

-

lys

Af - ten - stjer - nen

og

de,

mot

nj7l~,

-.I

P

;::..

:

blev lena

~ T .•

"~:

Pf

;::..

I~

I

---

sil to -

fl

"*

,

;:I"'-*"

-

~

de.

jJ[~n

fra

f.,.än

II'

b.

Bil - ko - nen bal - ..con - ~en

$:

<,

'j

.rr-

.j.---

r----

-.:;

~

•. ~

-

y

Men

ning,

for

blå

1

fl

i-'

~g

mörkt

"

I

~:

l~.

det him

~

~J.

--·r- ..

Abt. 1..397:1.6048

1943, s. 78 Rangström, 1948, s. 224.

L.

ge,

g~,

län -

fl,

I

1 Pergament,

hu.,.

...

I

v •• •

-'

2

'I

.J.

.•

~

--

fl ,

,

~

h~n-nes

Tliå

Tlet

~

IfFf:J~·

-

I fl

stod, Gud 1 ______

Jag-

i.4:_

~~

laen -

stod, Gtid veed hvor

Jeg

fl

-'

Hugo Alfven, Op. 21.

Andante

fl,

Så.ng.

Aftonstämning.

i-

traeng - te

• ,..

.•

t.,.än~ - de

I

C. G. Röder,

l

,

i

CJ

LIL Et&bl,

r

Leipzlr;.


Det är kanske, som Sven G. Svenson konstaterat, en smula bräcklig advokatyr som Alfven anför som försvar för sitt flyktiga hjärta - "trolös mot kvinnorna, men trogen mot kvinnan!" är Sven G. Svensons koncisa sammanfattning av argumentationen - men det är å andra sidan tydligt att han själv upplevde det

lockar. I alla dessa former träffade jag på djupet en och samma fascinerande varelse: KVINNAN med sitt outgrundliga hjärta och sina tankars ljuvligt förbryllande spel, och henne förblev jag trogen.'

1 Alfven.

just så som han uttrycker det.2 Det finns, liksom i den sången vi nyss hörde, "Pioner", något obevekligt i kärleken enligt Alfvens uppfattning. Passionerna tar honom i besittning - han råder inte över sina känslor, han är oskyldigt offer för uppflammande förälskelser. Det är naturligtvis ett bekvämt försvar för en ravaillac,

1946, s. 248 f.

2

Svenson, 1989, s. 255.

3

- ten - de _

Blom - ster , blom - ster -

Il

~

-

len, -

.•.

mel, ___

l

t}

~

~

p~ 1 I

•.

fra.

från

_v

~ r-

"'.:l

-

_ Dim -

-

Him _ kim

-

----:--~ .-

~ ~

I

-

-

-

~ "t

=::=a!

~M.

t

L

len.

i

ppa tempo

Ac -

- mo _

,~ ~

~ v

har -

---

len.

i

tia

i i J

~

..

:

Abr. L. !In,. 150~8

9


men citatet visar också, och jag tror att man bör ta honom på allvar, att den lättantändliga kärleken också vållade smärtor för Alfven. Samtidigt gav kärleksupplevelserna och smärtorna också nytt livsmaterial att omstöpas i musikalisk form, exempelvis i romanser. 1903-04 tillkom "Marias sånger" till Emil Aarestrups dikter, mitt under den första stormande förälskelsen l Marie Kröyer, som så småningom blev hans första fru. Vi kan nog lugnt utgå ifrån att känslorna som sångsviten uttrycker är Alfvens egna. Samlingen är inte enbart, som man kanske kunde tro, ett exempel på blind, oreserverad förälskelse. En sång talar redan om slitningar och svartsjuka och den sista, "Angst", uttrycker ångest inför utsikten att förlora kärleken. Men den första sången, "Ved Huset" (på svenska av någon anledning översatt till "Aftonstämning"), faller naturligare in i bilden av tonsättaren som ung, otålig friare. Dikten är rentav en Romeo och Julia-scen, där diktjaget står under balkongen och hör ljuva toner som tränger ned genom blomsterprakten. llUVens kanske mest kända kärlekssång skrevs långt senare, 1946, till hans andra fru Karin - lustigt nog också den till en dansk text: "Saa tag mit Hjerte" av Tove Ditlevsen. Den innerlighet som tonsättningen utrycker är gripande. Där är kanske Alfven naknare i sin känsloyttring än tidigare, där han ber sin älskade att ta emot sitt hjärta, "sitt stolta, starka hjärta" som nu kan "knuses, men kun af dig".

Patriotiska sånger Som jag nämnde inledningsvis är ett betydande antal av sångerna i verkförteckningen nationella, uppbyggligt patriotiska sånger och stundom också hyllningar av mer lokal prägel. Vi har väl idag

10

en tendens att betrakta alla dessa fosterlandsivrande verk och hyllningar till alla upptänkliga landsändar - en genre som odlades flitigt omkring sekelskiftet och några decennier efteråt - som verk som blott och bart är tillfällighetsverk, verk som tonsättaren ägnat minsta möjliga möda. Vad gäller Alfven åtminstone, förmodligen också för en rad andra tonsättare, tror jag att det antagandet är helt missvisande. Ett exempel är "Sveriges flagga". I memoarerna beskriver Alfven hur han t.o.m. förändrat Ossiannilssons dikt för att den ska stämma med hans uppfattning om Sverige. Ä ven Sveriges flagga var f.ö, ett beställningsarbete; skriven för Svenska flaggans dag 1916 på Stockholms stadion (den första gången Svenska flaggans dag firades). Alfven såg till att dikten fick en helt annan slutkläm än författaren avsett. Ossiannilsson avslutar sin dikt: "Gud är med oss, Han är med ett fridsamt folk." Men Alfven ville inte ha någon "mjäkig fridsamhet", som han uttryckte det, och ändrade texten till: "Gud är med oss, han skall bära stark vårt fria svenska folk."! Alfveris starka känsla för den nationella identiteten genomsyrar ständigt tonsättningarna - på gott och ont, får man väl säga. Här kan det vara rimligt att återvända till Fallströms och Alfveris "Ställ flaggan, så jag ser den ...!" Det är här inte min avsikt att gå i polemik med Lennart HedwaIls både mycket välskrivna och uppslagsrika uppsats om "Ställ flaggan, så jag ser den ...!", men jag har möjligen ett par invändningar. Hedwall är ytterst överraskad att Alfven skriver en romans till Fallströms text och inte en mer fosterländskt manande hymn av den art som han gör i vissa andra fall, och som Henrik Karlsson har demonstrerat i sin avhandling om "Biskop Tomas frihetssång". Dessutom l

Alfven. 1949, s. 117 f.

hävdar han att sången saknar motstycke i svensk sånglitteratur i sin kombination av patriotisk text och musikaliskt utformande som romans. Henrik Karlsson har, som jag ser det, pekat på ett par tonsättningar av "Biskop Tomas frihetssång" som också förenar en enande, nationell dikt med ett romansartat utförande, nämligen Josef Erikssons och Sigurd von Kochs.J Men viktigare är att jag menar att det är just Fallströms text som är aven karaktär att det har frambringat en romans. Det är som tidigare antytts lätt att fnittra åt texten idag, men låt oss för en stund ändå läsa innantill och ta dikten på allvar. Ställ flaggan, så jag ser den, när jag skall dö en gång, guldkorset i det himmelsblå, de färger som jag älskat så, den flaggan, ännu ger den i dödens sista, tunga stund ett brus från haf, ett sus ur lund, ett eko af min sång. Så lyder den första strofen i dikten. Dikten är uttalat subjektiv, att säga att den domineras av personligt pronomen i första person singularis är en underdrift (och ett krångligt sätt att säga att diktens jag är det viktiga subjektet i sången). Texten har visserligen ett nationellt budskap, och detta brukar vanligtvis medföra en kollektiv appell, ett vi-framhävande - men hos Fallström är det endast diktjaget som står i ett, låt oss säga tämligen överspänt förhållande till fanan. "Ställ flaggan, så jag når den,/ att jag dess siden smeka kan", "de färger, som jag älskat så" etc. Diktjaget ställer sig i sista strofen t.o.m. utanför mänsklig gemenskap - det är endast fanan och fosterlandet som har betydelse.

2

Karlsson, 1988, s. 76 ff.


Ställ flaggan, att jag får den till följe på min sista färd, de färger, som jag älskat så, guldkorset i det himmelsblå, att när i kyrkogården jag, sörjd af ingen, sänks en dag, jag hvilar efter ändadt slag . på blågul hufvudgärd. "Sörjd av ingen" och "ändadt slag" - det finns stänk av den sortens trotsig bitterhet som jag antar de flesta av oss upplevt i barndomen när man någon gång känt sig orättvist behandlad. Och det är knappast en känsloyttring som lyfter dikten till en högre dignitet. Att Alfven alltså tonsätter Fallströms dikt som en romans - och en påtagligt patetisk och storvulen sådan - menar jag demonstrerar förhållandet att romansen även för Alfven är en ytterligt subjektiv yttringsform. Här är det den enskildes förhållande till fosterlandet som ska tolkas därför blir det klingande resultatet en romans. Man kan göra en belysande jämförelse med hans mest kända salutation till den svenska fanan: "Sverges flagga". Ossiannilssons dikt framhäver ständigt det kollektiva medvetandet. Fanan är "vår gamla lyckas tolk", "ingen vredes åska slog vårt tappra folk", "Flamma högt vår kärleks tecken, värm oss när det blåser kallt", "Gud är med oss" osv. Det är folket som ska fylkas kring flaggstängerna och gemensamt vårda de svenska värdena. Och då tonsätter Alfven dikten som en körsång, som en kollektiv yttring.

Dikter av Ernest Tbiel Från de nationella texterna är steget inte långt till sångerna till texter av Ernest Thiel, konstmecenaten och finansmannen. Dessa har vållat eftervärlden en del huvudbry. Dikterna går inte att

rädda undan pekoralstämpeln (hur gärna man än vill), men några av tonsättningarna har inte bara överlevt utan blivit nästan det enda som sjungs av Alfveris romanser. Man kan på nytt fråga sig varför Alfven ägnade Thiels klena dikter sådan uppmärksamhet. Han tonsatte 11 av dikterna, och därmed är Thiel den överlägset oftast tonsatte diktaren i Alfvens verkförteckning. Varför? Det har stundom påpekats, att Ernest Thiels 10gonfalIande goda ekonomi utgjorde ett avgörande skäl för Alfven att tonsätta hans dikter (Alfven hade ju som bekant kroniskt usel ekonomi). Det framgår av Hedwalls beskrivning att detta är hans bestämda uppfattning.I Alfven skriver själv i Tempo furioso att Thiel "tydligt låtit mig förstå, att det skulle glädja honom mycket, om jag ville intressera mig för dem", och det låter ju som en oblyg påtryckning," Han fortsätter: "Det gjorde jag också, ty flertalet var lämpliga för tonsättning." "Lämpliga" - här återkommer vi till frågan om hur dikterna egentligen bör vara beskaffade. Thiels dikter är lämpliga för Alfven, därför att de motsvarar hans känslor och tankar inte för att de i sig besitter något skönhetsvärde. Vad han själv tyckte om dikterna berör han inte, såvitt man inte vill se själva undvikandet av värdesättning som ett tecken på att också han fann dikterna skäligen svaga, men ändå såg sig tvungen att tonsätta dem. Innebär detta att han också pliktskyldigt och föga inspirerat gick till verket? Inte alldeles säkert. Att romanserna i många fall var beställningsverk tror jag spelar mindre roll. En sång som tillkommit efter uppmaning kan vara minst lika djupt känd och inspirerad som en sång med eget diktval. Alfvens beskrivning av tillkomsten av "Gustaf Frödings jordafärd" ger tillräckligt besked 3 4

på den punkten. Uttrycker dikten känslor som tonsättaren förmår solidarisera sig med, och som han kan associera till egna erfarenheter - jag tror Alfven är ett lysande exempel på en sådan tonsättare - då kan romansen bli ett mycket personligt vittnesbörd för tonsättaren. Och - det skall tilläggas - inte alltid är det väl till fördel för vår uppfattning om tonsättaren. Men hur ska man förklara populariteten hos en sång som "Jag längtar dig"? Jag tänker på nytt göra skamgreppet att citera Thiels alster: Jag längtar dig. Jag längtar ditt rike Jag längtar mest då du är när. Jag längtar alltid, alltid till ditt skönhets rike, Jag längtar dit, jag längtar dit, jag längtar dit då jag är där. Så lyder dikten i Alfvens tonsättning. Hur den såg ut i original är svårt att avgöra, eftersom den inte finns utgiven. Men detta är ändå texten till Jussi Björlings paradnummer. Att närmare analysera diktens litterära kvaliteter (eller frånvaron av dem) torde kunna betecknas som en överloppsgärning. Också Hedwall har kritiserat "Jag längtar dig". Själv upplever jag att den tonsättningen tillhör en kategori där sången eller romansen blir en röstvehikel. Det låter kanske som ett egendomligt uttryck, men det jag menar är att sången närmast blir en förevändning för den enskilde sångaren att exponera sin rösts välljud, där hans röst hittar de rätta formanterna. Det är en sång som' alla sångare älskar, därför att den är tacksam, de är på hemmaplan. Rösten blir viktigare än sången.

Hedwall, 1993,s. 78. Alfven. 1948, s. 392.

11


ver sig befinna sig i. N ågra av Alfvens romanser kan sägas sortera under den kategorin 'Trubadurens ande" (text Andrea Butenschön), ett par av de mer nietzscheanska Thiel-sångema, och en sen romans: 'Taltrasten" med text av Kerstin Hed. Sången är skriven 1941 då Alfven för gott slagit ned sina bopålar här i Tibble. Sången är skriven i folkton och Alfven solidariserar sig

Själsbikt

Det finns ytterligare ett område där romansen blir en naturlig genre för Alfven. Romansen kan också förmedla själsbikt på ett mer professionellt plan - kan formulera konstnärliga ställningstaganden eller ge uttryck för den situation som tonsättaren upple-

helt och hållet med Dalarna och med Dalarnas folk. Kerstin Hed tillhörde ju den s.k. Hedemoraparnassen, och dikten kan nog ses som ett rop från en skapande konstnär som i sin geografiska avskildhet varken uppmärksammas eller förstås av andra. Dikten handlar om fågeln som sitter gömd i furuskogen där han får drömma och sjunga på sitt eget vis. "Och mången främ-

4

Taltrasten.

., Hugo Al!ven.

,.. - la. på sitt

i

en

y

-

'Mg t3ll i

Iu - m-skogens

göm

-

o -

1\

r

~

get

språl.: och

-.,...--.

Alle"'rett~ CiCOlZ n.l2.

sjunp han vill.__

~

'I.~

r..::r

r-

:

sit- ter

~

-==

fl

--==== r~ c

-

~

I

,[_ -=-~j)

,_--i:'>.

A-

f

...L

~

.4 .J ==

ma, han lc1n ej si- som

1\

==--

1\

., fl

.,

-

larm

...

slå

~-

blöllld

sky-ar-n:L sin

,

CT

~~

~

-

7rof

drill;

men djupt

-1---" ~~

4~1~~1

i

skogens

~I If ~I'II-~ I_I sus och S\-:UIdjr äls-kar ban

1\

,I

Och m1ngen!rämliDg

,

.

au

I

:11

-'--""1

1

'.j

..! . ·

e - get sprak och SJung-

3.

. : (-=ytt4

som han

,"i.II,

att

hör hur trasten ta

-

-

lar, men rat - tar

.•.~•..• I~

Coppig!:t '042 by ",B. Carl (jehrm:l., MnsikC"orllB'.5totkholm.

12

C. (j

.se 64

II

~

I

I

,

c.

--- --

stä==

-,

~_

l.:l:ulg ur

'. '\

...•

~,

==--

fl

i

513.11-nar nog och

!u - ru-dllllgen s'"31

.•. ,I~ ~I_-.-:...

mt' Vi


ling stannar nog och hör hur trasten talar, men fattar icke stämmans klang ur furudungen sval." Men Alfven förstår och ställer sig jämsides med Dalarnas befolkning (man kan' t.o.m. höra ekon av "Gammal fäbodpsaIm" i tonspråket) - här är hans hem: "Vi enkla folk bland ås och skog,! vi barn av karga Dalar/förstå och älska sången/ av vår hembygds näktergal."

Vi ska avsluta med en av hans i mina ögon absolut mest högtstående sånger - "En båt med blommor" till Oscar Levertins skönhetsmättade dikt. "Här har [...] hans oändliga skönhetsträngtan fått sitt allra vackraste uttryck", skriver Hedwall i biografien.! Det är en storslaget anlagd l

=-

1\

..

enk-la tolk bbnd

ål!

och skog, vi

barn

:IV

er

ga

~

IV· ••••

"I

.,

~J

,+~. ,

lItf

I".~I

I I

L.-.

r:r

gaL__

,

<

.

A

1\

~II

.~],

11

I

1

~ ~ lA h

'ltI.

'-

---- ...

All1~:~;

1\

,

ur

fik

~

stå och äls-ka

atl!llIpo

I

R

===-p •...

f

alenrpo p.,.

I~,,'"'r ~ r I

"'--'

I •..

Da

.)., I

Å 01

Hedwall, 1973, s. 321.

I

..

pp

1

+J l 1

dol,,/!

I~ 11~

. J. .d

11

sång, som förenar Alfvens två stora motivsfärer - naturen och erotiken. Här är dikten också färgad av den dödsfixering hos Alfven som man ofta har påpekat. Döden blir livets "kontrasubjekt", som han själv kallar det och som i den andra symfonien representeras av koralen "Jag går mot döden var jag går". Bakgrunden till sången har han beskrivit utförligt i första


delen av sina memoarer.! Han hade under en sommarvistelse i Stockholms skärgård förälskat sig i en mörkögd skönhet, tillika konstnärinna och i memoarerna kallad Nanny. Vid det avgörande ögonblicket, då den omvälvande upplevelsen infann sig, befann han sig en höstkväll i båt på hemväg från kvinnan och råkade ut för dimma. "Det var som att segla i mjölk", skriver han, men genom att dimman låg lågt kunde han skymta stjärnorna genom töcknet och lyckades styra båten i hamn. U pplevelsen av att styra mot det okända och veta att han när som helst kunde gå på en grynna, samtidigt som han kände att förhållandet med konstnärinnan ohjälpligt tycktes brista; den upplevelsen dök upp i minnet drygt 25 år senare när Alfven läste Levertins dikt. Skildringen av ungdomsupplevelsen och dess aktualisering vid diktläsningen är belysande. Så fungerar en romanstonsättare! Ture Rangström och Josef Eriksson har gång på gång beskrivit hur lyrikläsning framkallar minnen av egna erfarenheter och väcker toner till liv. Så Alfven får kanske ses som en äkta romanstonsättare ialla fall! En båt med blommor heter dikten, och Levertins text är verkligen blomsterprunkande. Björn Julin, som har analyserat Levertins lyrik, har påpekat att blomsterprakten i dikten för tankarna både till bröllops- och begravningshymn.J Det är en kärleksdöd som återges. Först i döden förenas det älskande paret slutgiltigt, först då fulländas kärleken. Som dikten avslutas: "Den stund, som släcker sista stjärneflamman/ beskär en högre fröjd än livet kunnat - / en båt med blommor glider ut på havet." Och liksom båten glider ut på havet, ut till det obestämda, ovissa, till det vi inte kan ha någon vetskap om - på samma sätt avslutas Alfveris romans i ett frågetecken. 1946, s. 304 ff. Julen, 1961, s. 113.

1 Alfven, 2

En båt med blommor. (08c~r Levert ia.)

Hugo

Alfven,

Op.44.

Moder-ate. SÄNG,

l

PIANO

fl

A~~-~A

A~tL~

•..

~

pp

~:

- ''1'

q.g..

~~

1\

ra: ,r

-

-

~.•.

.-

ha. - vet med

mot

~ ~'if:

~~~

A

~~

:

der hort

If

b#

b*~

~

-

gli.

En båt med blommor

..

--

.• ~.• .• bränt, kringtort

blad, som hös-ten

~

~~

I\'~~l

~ ~

~:

: ..:,;s;VQ·

u

.

och ma.s- ter

A

~

-

~

A

~

-

~ "CJ"

--"CJ"

*

A

#

.•

b~

~ iW'~--.......;;.r

-v

=--

pp"~

~.-

t

blek-nad prakt be - gra-vet

-

a.v

r-t~

b,~-

q#

~

!L~

lb~ -

-

--=

i rör -

#~

~~-

-

--==

A

~

_ .. -.

<

:::!:

-..-77

och däc -ket

1\

-

~

A

.~-r -=-------1

'"

':r:-'

~-f'-_

slock-nad. vallmo

bb.a..

~

~:~~

.-~. ..o.

ILL~

~ -

t

--

h.

och av vis-sen

as - ter.

.JII..

fl

.•

4~ *

"Orkesterns tjugoen första takter, där dödens töcken sveper kring skaldens farkost med de båda älskande, som stilla glider bort mot intighetens hav, är inte annat än en skildring av min egen upplevelse under den höstliga förnatt, när dödens töcken svepte kring min egenfarkost."


Litteratur: Alfven. Hugo, Första satsen, (Sthlm, 1946). Tempo furioso, (Sthlm, 1948). I dur och moll, (Sthlm, 1949) Hugo Alfven berättar. Radiointervjuer utg. av Per Lindfors. (Sthlm, 1966). Hedwall, Lennart, "Ställ flaggan, så jag ser den ... ! En annorlunda aspekt på Hugo Alfvens svenskhet." Svenskhet i musiken, Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen nr 7, Stockholms universitet, (Stockholm, 1993). red. Holger Larsen. Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk, (Sthlm, 1973). Julen, Björn, Hjärtats landsflykt. En Levertin-studie, (Sthlm, 1961). Karlsson, Henrik, "0, ädle svensk!" Biskop Thomas' frihetssång i musik och politik, diss., Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 59, Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen, Göteborg, nr 19, (Sthlm, 1988). Pergament, Moses, Svenska tonsättare, (Sthlm, 1943). Rangström, Ture, "Musiken", Vår tids konst och diktning i Skandinavien, red. F. Brandt, H. Shetelig och A. Nyman, (Kebenhavn, 1948), s. 213-242. Ruden, Jan-Olof, Hugo Alfvens kompositioner. Käil- och verkförteckning utarbetad på uppdrag av Hugo A/fven stiftelsen. Publikationer utgivna av Kungl. Musikaliska Akademien, nr 11. Svens on, Sven G. Tre porträtt. Skalden Nybom, Curry Treffenberg - en moralist, Hugo Alfven, i kamp mot ålderdomen, (Sthlm, 1989).

Alfvens folkvisor genomlysta Arrangemang av folkvisor för kör är ämnet för en uppsats i musikvetenskap som Jörgen Grundström lade fram i våras vid Uppsala-institutionen. "Fagra små blommor" , som är uppsatsens titel, behandlar dels Alfveris syn på folkrnusikbearbetning, dels hans kompositoriska tillvägagångssätt. Vad gäller det senare, såjämför Jörgen Grundström (själv körledare i Uppsala) bl.a. versionerna för blandad kör med dem för manskör. Alfveris stora körkännedom slår tydligt igenom: manskörssatserna är mer sam-

manträngdaoch dessutom skrivna i högre tonarter för att utnyttja mansstämmornas register. Alfveris syn påfolkmusikarrangemang ställs mot den tyskfödde Johann Christian Friedrich Haeffners, vars koralartade bearbetningar länge tillhörde standardrepertoaren hos de uppsaliensiska körerna. Grundström menar att Alfvens folkvisesatser utvecklades från en arkaiserande stil till en allt större frihet från sådana konventioner. GUNNAR TERNHAG

BIS CD-S85: Hugo Alfven: Svit ur Bergakungen; Symfoni nr 5, a-moll; Elegi ur Gustav II Adolf. Stockholms filharmoniska orkester, dirigent Neeme Järvi. Kombinationen av Symfoni nr 5, sviten ur Bergakungen och Elegin ur Gustav II Adolf hör till de mest homogena i Neeme Järvis serie med Alfveris symfonier med Stockholmsfilharmonikema, nu fullbordad på fem BIS-CD. Även om huvudnumret, den svårförlösta femte symfonin, inte hör till de mest levande eller musikaliskt värdefullaste av tonsättarens verk har det obestridligen ett

mentation riktigt till sin rätt i BIS-skivornas ljudbild då den drunknar i ett slags onyanserat buller. Redan de två inledande satserna i sviten ur Bergakungen är exempel härpå: Besvärjelsen blir en visserligen kraftfull men också alltigenom opoetisk gest, Trollflickans dans utan det blonda, sensuellt återhållna raffinemang t.ex. den drömska melodiken uttrycker och som nu okänsligt hastas förbi. Femte symfonins första sats besitter en formell slutenhet som med all rätt gjorde Alfven så nöjd att han inte kom vidare; detta måhända också beroende

stort biografiskt intresse, i synnerhet när det som här ställs mot Bergakungen, ur vilken Alfven också hämtade material till symfonin. Del vis kanske på grund av bristande ideflöde. delvis med ambitionen att rädda den åsidosatta balettens mest inspirerade ingivelser också i ett annat sammanhang än i den i samma syfte sammanställda sviten. Även till Gustav II Adolf-sviten finns tematiska bindningar av betydelse för en djupare förståelse av Alfvens tänkande. I Alfvens formmässigt oftast i det närmaste fulländade och i detalj kalkylerade kompositioner är en uttrycks- och inspirationsmusiker som Järvi inte på sin mammas gata. Alltför sällan känns hans tempoval kongeniala med Alfvens personstil: Järvi har ett lika envist som olyckligt sätt att genom att manipulera grundpulsen få musiken att kännas antingen rastlös eller bli i det närmaste statisk. Märkligt nog kommer inte ens Alfvens virtuosa och eleganta instru-

på satsens djupare innebörd av personlig uppgörelse för honom själ v. Järvi har tyvärr också svårt att gjuta samman satsen utan att jäkta eller segdra och musiken lyfter endast periodvis i ett slags korthuggen desperation som varken förbereds eller får nödvändig bredd i uttrycket. Den vackra långsamma satsen får däremot klinga ut i ett sångbart andante medan Järvis försök att emfatiskt dramatisera den skurrila tredje satsens besynnerliga musikaliska tomgång är dömt att misslyckas. Även den sista satsen är i sig alltför episodartad i sina försök att hitta en väg ut ur symfonin för att övertyga, trots Järvis energiska gestik. Inspelningens värde är således främst dokumentärt: även om det kan ifrågasättas om man verkligen gör tonsättaren en tjänst genom att fixera ett egentligen aldrig avslutat verk på skiva kan symfonin nu för första gången bedömas i ett större sammanhang också

15


som klingade musik. Av de övriga verken finns redan tidigare konstnärligt överlägsna versioner - Elegin ur Gustav II Adolf tolkas av Järvi korrekt och aningen raskt men utan den inre, meditativa ro man vant sig vid lex. hos en

dirigent som Stig Westerberg. Sammanfattningsvis

framstår Järvis

nu avslutade Alfvencykel som ett ambitiöst anlagt projekt med ojämnt resultat, främst beroende på dirigentens tempe-

ramentsmässiga okänslighet för Alfveris individuella, på en gång spirituella och lidelsefulla musikertyp. JAN KASK

Ingvar Lidholm tar emot pris och medalj ur ordföranden Gunnar Petris hand. Foto: Jan Olof Ruden


Alfvenpriset 1993

Ullvi bys kyrkbåt med roddare anländer med honoratiores till Alfvengårdens brygga där spelmän från Tibble tar emot. Foto: Jan Olof Ruden

Den traditionella ramen kring utdelandet av Hugo Alfvenpriset har sedan 1992 förstärkts med en värdig upptakt: Ullvi bys kyrkbåt med besättning i sockendräkt kommer med pristagare och honoratiores på älven till den nybyggda bryggan. De mottas där av spelmännen som sedan uppe på tunet lägger den folkmusikaliska grunden för ceremonin. Nytt inslag för 1993 var att sti-

pendium av uppmuntranskaraktär gavs åt tre elever vid Musikkonservatoriet i Falun, nämligen Kristina Ebbersten, Peter Roos och Catarina Landgren. Som tack framförde de ett eget arrangemang av Alfvens Saa tag mit Hjerte. Årets kör var Gösta Ohlin s Vokalensemble, som framförde sånger av Alfven och årets pristagare Ingvar Lidholm. Lidholm, som erhöll en pris-

summa på 75.000 kr och guldmedalj är ett av de tyngsta namnen i den svenska musiken och hans verk Kontakion har ofta stått på Stockholms-filharrnonikernas program vid utlandsturneer. Lidholm har därigenom intagit platsen som nationell symbol. Tonsättaren framhöll i sitt tacktal sina starka band med traditionen.

17


Al t v e n s fäbod i Moberg AV LARS LEKSELL

Back Gustaf Andersson, här assisterad av Gunnar Ternhag berättar om Mobergs fäbod. Foto: Jan Olof Ruden

Vad vet man om Hugo Alfvens ägande av fastigheten här i Moberg? Om man studerar den litteratur som handlar om Alfvens liv i Leksands kommun hittar man inte mycket som handlar om hans vistelse här. I Lennart Hedwalls bok "Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk" finns dock följande rader: Den 1 november 1947 ansåg sig Alfven tvingad att sälja det fäbodställe i Moberg, Dalarna, som han köpt i samband med Tåltbergsgårdens uppförande 1908 och han således ägt i 39 år. Flera av stugorna i Moberg hade dåflyttats över till Täl/berg och renoverats. Han var dock glad över att köpet gick till en av hans äldsta vänner, Bertel Linder, som var samme man som hjälpt honom ur knipan i samband med utmätningen i Uppsala 1935. Vid Leksands tingsrätt finns handlingar som visar att endast köpekontrakt upprättats 1909, samma år som dåvarande ägarna Nygårds Karl Olsson och Anders Knutssons i Söder Bergsäng hustru Karin Olsdotter fick lagfart. För att Hugo Alfven sedan skulle erhålla lagfart måste år 1942 en tilläggsbouppteckning göras efter änkan Karin 01s18

dotter Knutsson i Tibble, som avlidit 1931. Dödsboet efter Karin Olsdotter upprättade sedan ett köpebrev å fastigheten här i Moberg som såldes för en köpesumma av l 000 kr. Den 25 juni 1942 erhöll Alfven lagfart på Moberg. Fastigheten ägs idag av Bertel Linders son Per Linder bosatt i Stockholm. I Hugo Alfvens bok "Tempo furioso" berättar han i sina brev till sin vän professor Oscar Quensel om sina bekymmer med flytten av stugorna från Moberg till Tällberg. I ett brev daterat "Gästgivargården, Leksand den 28 januari 1909" (Tempo furioso s 2(0) skriver Alfven bl a Borta i obygden påträffade jag häromdagen i ettfäbodställe en god lada, som kunde rymma kammaren jämte vedbod. Bredvid ladan fanns ävenledes en god mindre ladugård. Båda husen av präktigt timmer. Dem kunde jag/å köpaför 25 kr. stycket samt överförda till Tållberg/ör sammanlagt 50 kr. Alltså en totalsumma av 100 kr. Det är oerhört billigt. Men den dagen fick jag uppleva något ännu märkligare, då jag några timmar

senare kom till ett annatfäbodställe. Hela egendomen var till salu; och ett sågverk spekulerade på skogen. Husen voro hänförande ålderdomliga och i typen sällsynt vackra. Timret idealiskt: inte e n skadad stock! l händelse att det blir affär mellan ägaren och sågverket, slumpas husen bort, och då kunde jagfå köpa ett härbre, en mindre håbod, en ladugård, ett litet stall och en stuga, vilken innehåller förstuga, ett mindre rum och ett stort rum med öppen spisel. Ryggåstaket uppbäres av grova stockar. Dessa fem hus finge jag då tör sammanlagt 150 kr. Det låter otroligt, men är dock sant. Transporten till Täl/berg skulle kosta omkring100 kr. eller kanske något mer, om man inbegriper nermärkningen av byggnaderna. Han återkommer till kostnaden för transporten till Tällberg i brev "Gästgivargården, Leksand den 2 februari 1909", Jag skall nu ackordera med någon bonde, som går utan vinterkörning, att få byggnaderna flyttade till Brantberget. Och då dessa hus icke nödvändiggöra en byggmästares tillsyn vid nermärkningen - såsom fallet var med Böl Mases stuga-hoppasjag kunnafå hela transportaffären, inberäknad nermärk-


ningen, för 150 kr. Jag betonar ordet ,hoppas'. ty Mobergsfäbodar, där husen stå, ligga styva två milfrån Tällberg. I varje fall räcka dock absolut säkert de 400 till hela affären- a Il t inbegripet. Det fanns dock komplikationer, vilket framgår av brev "Gästgivargården, Leksand den 9 februari 1909" Det jäbodställe man vill sälja, ligger högt ovanför en liten by, som heter Kilen. I mitt sista brev omtalade jag, att fäbodstället kallas Mobergs fäbodar. Platsen rymmer två gårdar med tillhörande åkrar, ängar, hagar och storskog. Den av gårdarna, om vilken jag talat, äges icke aven person - som jag felaktigt trodde - utan av t r e, tre syskon. Brodern är sågare och vistas i de uppländska skogarna. Systarna bo i Stockholm. Den ena är gift, och hennes man befinner sig för närvarande i Tibble. Dessa kringspridda hade kommit överens om att sälja egendomen i Moberg; och till den ändan hade brodern lämnat en skriftlig fullmakt, undertecknad endast av honom själv, till Leksands-Norets barberare, att försälja egendomen till ett pris som icke fick understiga 1000 kr . ...1barberaren! nämnde då att han fått i uppdrag att sälja den ena av gårdarna i Moberg med tillhörande jord och skog . ..Jagfor då till Moberg ochfann byggnaderna så över all förväntan goda, både ifråga om utseende och virke, att jagföreslog attfåköpa alla, med undantag av höladan, vilken jag ansåg mig kunna undvara. F ör dessafem beräknade !barberaren Kockens! Kalle 150 kr . ...VägenmellanMobergoch Tällbergär mycket svår, backig och klent hållen, vilket jag tyvärr inte visste, då jag skrev. Transporten av de söndertagna husen kommer därför säkerligen att kräva de som maximum beräknade 200 kronorna. I mina kalkyler ingår förhoppningen, attvidjordensförsäljning !till kringboende bönder! få igen dessa 200; och blir det något över, ja, då är det alltid någon valuta för all ängslan och möda jag haft,för attfäbogården ej skulle gå mig ur händerna.

Det lyckades honom dock att förvärva stället vilket framgår av brev daterat "Leksand den 13 februari 1909" Käre Professor Quensel! Hjärteligen tackför pengarna ...Gryeksbo har nu köpt skogen i Moberg för de överenskomna 600 kronorna ochde återstående 400 har jag inbetalt till egendomens säljare. /Den kostade alltså 1.000 kr till slut/o I början av nästa vecka skall transporterna begynna. Två bönder i Tällberg ha lovat mig att köra/ör 6 kr. lasset. Menju flera bönder jag kan få, dess bättre är

det, ty det är ansträngade för en och samma häst, att under längre tid dagligen göra en 'vända' på omkring 4 mil. En erfaren körkarl uppskattade byggnaderna till 28 lass, om föret ej blir sämre. Omallaköraför6 kr. lasset, blir det 168 kr.för alltsamman. Skulle några bönder icke vilja köra under 7 kronor, blir dock den beräknade maximumsumman, 200 kr., icke överskriden. Nedan: Altvens fåbodhus i Moberg som han innehade 1909-1947. Foto: Jan Olof Ruden

19


Annika Broström: Bergakungen: en balettpantomim av Hugo Alfven : ett försök till rekonstruktion. 60-p uppsats Stockholm, Teatervetenskap ht 1992

Det mest värdefulla med grammfonbolagens stora satsningar på att spela in det mesta av vad vissa tonsättare åstadkommit är inte alltid den klingade musiken i sig. Ingen, inte ens de största av dem, har ju enbart skri vit mästerverk. Men även rätt obetydlig musik kan som ett slags undervegetation ge perspek tivåttopparna. Dessutom kan tidigare okända verk stimulera till forskning både i form av verkkommentarer och fördjupade studier. När det gäller Alfvens balettmusiktillBergakungen är det förvisso inte fråga om någon sekunda vara. Tvärtom tillhör den det allra främsta som åstadkommits av rikt utvecklad orkesterkonst i vårt land. Inte desto mindre har den i sin helhet intill nu förblivit okänd för den stora publiken med undantag för det fåtal som råkat höra radions inspelning från 1971 med Skånesradioorkester och Stig Rybrant. Evgenij Svetlanovs och Radiosymfoniker nas nya CD-version på Musica Sveciae är därför en efterlängtad och nödvändig komplettering av vårt inte alltför rika bestånd av större romantiska och attraktiva orkesterverk. Annika Broström har ägnat en uppsats i teatervetenskap vid Stockholms universitet åt Bergakungen, inspirerad som det framgår av förordet av att ha funnit en svensk produktion "med in20

tressanta upphovsmän och en intressant produktionshistoria". Till den senare hör förstås den berömda upphovsmannafejden som den ursprunglige librettisten John Bauers efterlevande drev mot Kungliga Teatern och som resulterade i ett skadestånd på 500 kronor. Men även om utgångspunkten har varit en önskan att i första hand skildra ett stycke svensk baletthistoria har tyngdpunkten i framställningen kommit att ligga på musikens innehåll och form. Notbilden låter sig fortfarande studeras i detalj och kontrolleras. Däremot är det svårt att så här långt efteråt beskriva dansarnas rörelser och kroppsspråk, eftersom alla skriftliga belägg saknas på hur koreografin var utformad. Uppsatsen har också försik tigtvis fått underrubriken ''Ett försök till rekonstruktion". För Alfven-entusiasten likaväl som för den balettintresserade i allmänhet finns ändå mycket av värde att häm ta i den väldisponerade texten för en god vägledning in både mot handlingen och musiken och de imaginära dansscenerna. Använd som lyssnarhandledning till Svetlanovs och Radiosymfoniker nas utläggning av notbilden ger den en fantasieggande upplevelse av orkestern som medagerande till vad som tilldrar sig på scenen. Men också som ett stycke ambitiös forskning i ett märkligt

kapitel i svensk balett- och m usikhistoria har Annika Broströms uppsats ett stort värde. Skall några kritiska synpunkter anföras gäller de några defmitioner och den musikaliska nomenklaturen i övrigt där författaren ibland hamnar vilse. Under rubriken "Några viktiga definitioner" står att läsa att den romantiska epoken "växte fram som en liten protest mot klassicismen". Men om nu romantiken alls var en proteströrelse så inte var den liten. Den utgör ju på gott och ont fortfarande ett väldigt fundament som hela vår västerländska konsertkultur vilar på. Och även om musikhistorien rymmer en del tydligt märkbara brytningspunkter med tillhörande idedebatter och demonstrativt nya kompositionssätt hör romantikens känsloinflöde med dess spontana behov av utvidgade och mindre schematiska former inte dit. Beethoven skrev inte sina sjätte och nionde symfonier - två av de stora seenöppningarna mot romantiken - som protester mot de två första. Sällan har i musikhistorien en kraftig strömkantring varit så av naturen 10giskt påbjuden. Lite längre ner under samma rubrik nämns Sibelius tillsammas med Alfven och Grieg som exempel på nordiska nationalromantiska tonsättare. Det är när det gäller den förstnämnde en sanning med mycket stor modifikation. Det märkliga med Sibelius är att han fått världen att tycka att den "finska tonen" låter som hans egen musik och inte tvärtom, vilket är det vanliga hos de tonsättare vi brukar tala om som national-

romantiker. Visserligen skrev Sibelius en hel del musik med titlar som inspirerats av gammal fmsk mytologi och folktro, men några traditionella folkliga tonfall använde han sig inte av. Däremot har man påvisat hur nära hans egenartade melodibildning rned sin avsaknad av upptak ter och sina ofta korthugget fallande slutintervall står det finska språket. Men detta visar ju på ett långt djupare samband med folksjälen än Alfvens rapsodier och Griegs arrangemang av slåttermelodierochfolkligapsalmer.Nationalromantikernas kostym är mycket för trång för Sibelius. På några ställen i beskrivningen av orkestersatsen benämns de långt utdragna tonerna i basinstrumenten "orgeltoner". Men en orgelton för oss sentida är just bara en orgelton - en annan och alldeles bestämd innebörd hade termen däremot under senare delen av 1600- och början av 1700-talet som en tonhöjdsbestäming. Vad som avses är begreppet "orgelpunkt", en redan i gammal musikutnyttjadeffektdärbastonen ligger still under ofta livfullaochdramatiskaskeenden i de övre stämmorna. Men dessa påpekanden bör på intet vis göra den intresserade mindre angelägen att ta del av Annika Broströms bidrag till att kartlägga och skapa relief åt en av milstolpama i svensk balett-och orkesterhistoria JAN-LENNART HÖGLUND


I juli månad avled HAS:s styrelseledamot Sten-Gunnar Hellström. Alfveniana har fått tillstånd att återge den i DN 2Sn införda nekrologen av vår nyblivne medlem, F.Dr Bengt Thelin.

Sten-Gunnar Hellström till minne Sång och språk kan sammanfatta STEN-GUNNAR HELLSTRÖMSliv och gärning. När han 1951 skrevs in vid Västmanlands-Dala nation i Uppsala blev det snart tydligt att det kommit en ovanligt begåvad och munter musikant till stad och studentkår, som con brio trakterade piano, trumpet och gitarr. Ändå blev det det lilla instrument som får att citera Hugo Alfven - är placerat mellan hjärnan och hjärtat som Sten-Gunnar Hellström främst kom att spela på. Sångsällskapet OD blev hans lust och hans liv. Många kommer att vittna om hans insatser där som god kamrat, som trygg och tonsäker förste tenor och som mångårig och framgångsrik ordförande. SANG OCH sPRÅK hör samman och Sten-Gunnar Hellströms språkbegåvning var lika eminent som hans musikalitet. Sedan han snabbt klarat av fil mag-examen och provår blev språkpedagogiken hans arbetsfält. Katalogen över allt han hann med på det området är lång. När skolöverstyrelsen, SÖ, inrättade fortbildningsinstitutet i Uppsala 1964 blev han chef med riksansvar för lärarfortbildningen i moderna språk. Även om han snart lämnade den befattningen för att bli grundutbildare vid Lärarhögskolan kom han att betyda mycket för språklärarfortbildningen i landet.

Han spelade en central roll för språkassistentorganisationen och blev en sammanhållande kraft för fortbildningskonsulenterna i moderna språk. Genom sina internatio- • nella kontakter effektiverade och breddade han sommarkurserna utomlands för språklärarna. Många är de kurser och konferenser inom och utom landet som han ledde. Hans feriekurser i Rättvik framstår i ett nästan legendariskt skimmer. VID SIDAN av lektorstjänsten vid Lärarhögskolan hann Sten-Gunnar Hellström också med att skriva läroböcker i moderna språk - inalles 36 enligt Libris databas! Både som lärare, kursledare och författare var han alltid mån om att ha samarbete med infödd expertis som kunde garantera kvalitet och aktualitet. Utöver allt detta var han vid olika tillfällen av SÖ anlitad som läroplansexpert, skolkonsulent och gymnasieinspektör. Bakom Sten-Gunnar Hellströms jovialiska framtoning fanns en intellektuell skärpa och en ovanlig talang att ordna och organisera. Han var en fixare i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hans generositet mot andra var stor - och för all del även mot sig själv. Med glädje tog han emot allt det goda livet bjöd honom på. BENGT THE LIN

21


••~)'{!'9r9fqt:~~;·.~~•• f!qtm9.#~@~i#'m-~~t:< . ....... ......

·.~Qi~iJ.~J$.~§

Kära Alfven Vänner, Det är med stor glädje, som jag har accepterat att vara Alfvensällskapets ordförande. Behövs ett Alfvensällskap? Med tanke på att Hugo Alfven är en av våra mest folkkära och spelade tonsättare, kan det förefalla som om han knappast skulle behöva stödet aven vänförening. Men i likhet med många "klassiska" tonsättare företrädda i musiklivet genom en begränsad standardrepertoar , fmns det hos Alfven en musikskatt, som orättvist har hamnat vid sidan av repertoarens allfar -

I somras firade Åke Holmquist sin 50-årsdag. Alfventana saxar ur ON:

väg, men som det finns starka konstnärliga skäl att lyfta fram i rampljuset Och trots Lennart Hedwalls banbrytande forskningar och böcker om Alfven. behövs aktiva och engagerade människor, som i ännu högre utsträckning kan göra en stor musikälskande allmänhet medveten om denne säregna och mångfacetterade konstnärspersonlighets liv och skapande. Detta är vår gemensamma uppgift och därför har Alfvensällskapet en viktig uppgift att fylla.

Schuberts ofullbordade ändrade hela livet • Han var tolv år gammal. Schuberts ofullbordade symfoni träffade honom rakt i hjärtat.

DN.' gratulerar ..._:-... /j

22

- Det blev en händelse som förändrade hela mitt liv, säger Åke Holmquist, chefför Stockholms konserthus och filharmoniska orkester. I dag fyller han 50år. Åke Holmquist älskar sitt arbete och tycker själv att han är oerhört privilegierad som får arbeta med det som han, vid sidan om sin familj, älskar allra högst - musiken. - Det är en passion. Jag huserar i ett hus som vibrerar av olika musikaliska aktiviteter. Jag får träffa konstnärer och tonsättare. Det är underbart, säger Åke. När jag ber honom nämna tonsättare som han värdesätter, tänker han efter en stund och säger sedan: - Alfred Schnittke från Ryssland. Efter att ha suttit instängd i Sovjet fick han sitt internationella genombrott i mitten av BO-talet.En av Konserthusets största publikframgångar var när han besökte oss. En annan tonsättare är polacken Witold Lutoslawski. Hans musik har varit en symbol för Polens frihetskamp. Utan att ha varit politiskt engagerad har han haft en mycket stark ställning i sitt hemland, säger Åke.

.

Umgänget med dirigenter, tonsättare och solister får nästan alltid i efterhand ett slags anekdotisk prägel. De är alla starka individualister och det händer att Åke måste agera kurator inför en konsert. - Jag minns pianisten John Ogden. Inför en stor soloafton blev han fruktansvärt skakis. I hopp om att kunna lugna honom höll jag låda men fick bara enstaviga svar. När det var dags tog jag hans hand och ledde honom fram till sceningången. Där tittade han skräckslaget på mig och frågade vad det var för slags stycke som han skulle framföra. Jag sa bara " Good luck" och knuffade in honom på scen. Det finns de som inte kommer ihåg vad de ska spela förrän de är framme vid sin flygel.

PlanerUngsarbete

Men arbetet som Konserthuschef innebär så mycket mer än att ta hand om artisterna. Allt är inte bara musik. Planering, budget, marknadsföring och personalfrågor är viktiga administrativa uppgifter som tar tid. - Att nå fram till nya publikgrupper och framför allt yngre människor är mycket viktigt för mig. Det är de som så småningom ska komma tillbaka till oss som vår fasta publik, säger Åke. Under hans tid som chef har Konserthuset fått ett stort internationellt erkännande. För

ett par år sedan blev Åke inbjuden att sitta med i en grupp bestående av flera europeiska konserthuschefer. Konserthusen i London, Paris, Zurich. Wien, Frankfurt och Amsterdam är representerade. - Jag är väldigt stolt över det erkännade som Stockholms konserthus fått utomlands. Det beror inte minst på vår skickliga orkester och deras gästspel i utlandet, säger Åke. Han är mycket engagerad i musikutbildningen i Sverige och menar att våra instrumentalister och sångare hävdar sig mycket, mycket bra internationellt

Vann 10 000 - Det har sin yttersta grund i den kommunala musikskolan. Om man börjar rycka i dess grund valar, kommer det att drabba hela musiklivet ända upp i toppen, säger Åke. Det finns mycket mer att berätta om Åke Holmquist Innan musiken defmitivt satte klorna i honom funderade han på att bli historiker. Han hann till och med doktorera i ämnet, och så har han vunnit 10000-kronors frågan i..ämnet Beethoven. ; Födelsedagen firar han tillsammans med familjen, hustru och tre barn, på ett hemligt smultronställe. NALJENSTÅHLSTRÖM


Protokoll från årsstämma med Hugo AlfvensAlIskapet den 9 Juli 1993 I U IIvl bystuga, Leksand . Närvarande: Agneta Ålund- Heimer,J an Heimer, Åke Holmquist, Elisabeth Nordmark, Hans Nordmark, Ann-Marie Melin, Sten Melin, K.H. Luhr, Ingmar H:son Klackboff, Hans Gyllang, Cecilia Gyllang, Ernst W. Michaeli, Seth Karlsson, Gunnar Ternhag samtJan Olof Ruden 1. Sällskapets ordförande årsstämman öppnad.

nämnde sedan Sven Wilson avböjt återval.

vägnar sitt vanna tack till Hans Nordmark för hans arbete med sällskapet, varefter Jan Olof Ruden överlämnade en gåva.

9. Stämman fastställde årsavgiften till oförändrade 100 kr.

15. Ordföranden avslutad.

10. Stämman beslutade att ändra paragraf 6 i sällskapets stadgar till:

förklarade

stämman

Leksand dag som ovan Gunnar Ternhag (sign)

Ordinarie föreningsstämma skall hållas i Stockholm eller på annan av styrelsen bestämd ort en gång om året före juli månads utgång.

Justeras: Ann-Marie Melin (sign) Seth Karlsson (sign)

förklarade Vidare beslutade stämman att ändra paragraf 3 i sällskapets stadgar till:

2. Hans Nordmark valdes till stämmans

:~:::=~n~::::~:~2 ~:;:~s~~:=3:::: ·t~·;·

~~jl~, •••• ·i/ i;~~· •••••••••• ii••••••••• ·••••i;·••••••••• ·••••• ~i;·.·•••~••·•i• it~·j~;••••• i·.·.·.·.;~;i....•··1;..

:~:::::~Sberätrelsenför1992års ::::~::::de verksamhet lästes upp, varefter stämman beslutade att ge styrelsen ansvarsfrihet.

6. Till sällskapets

ordförande

valdes

sällskapets

aktiviteter. Följande förslag anteckna-T. .. .••••..••. ••..••.••..•• •.•.•••.... . . .. ../ des: •.•.•.• ...•....••.• » >C;;~ ..• . •.•. -program kring Alfven som konstnär .<. . • >{ ••.•. .• •.. . •.••..••••••••••• ••• .••.•••••••• exempelvis med Nationalmusei vänner som samarbetspartner ·Yi · ,:.~i

,<..

~;~;;;;;;~:1;~ ::;!~eföratt direktör, fil.dr. Åke Holmquist,

sedan

-

t:

< •·.. .••.••• •.•.•••.•.•...•...•.••. · · .:..-."... .. . ••

<.. .......••.-:::...•...

program med eller kring Alfven-

••.•• ~...... ..

<

.

..............•........

bönj •••••• :iH.ii,.•.••.•• ;l.;,••••. ,.J~••••,'ilii(1 ~:~~e~: ~~::~~:!:E;:: ;;j' : i .•!~~·..·.

f=:!:~::H~=

8. Till sällskapets revisorer valdes Margit Hellman och Hans Gyllang, den sist-

Alfvens

~~=~j .......•..

Herrans

'!.)mi· ·.......U(

14. Under punkten Övrigafrågoruttala-{X .<~.> de Åke Holmquist på medlemmarnas/YL_L?·

.. >

ii.

• j"?nt

,.><HU

·.·.··.··.i' •..••••.•

··Iji;J

·cr ~ ·t•.•..... ·.,.,.•,.:•.•..•...•.•... ,•.

~n

Kom med iHugoAlfve nsällskapet! Föreningen Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni 1990. Föreningen skall verka för att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning och står öppen för alla mot erläggande av medlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården, Uppsala och orter i utlandet är naturliga replipunkter. Intresseområden är folkmusik, symfonisk musik, körmusik, solosånger, akvarellmåleri, ~fotografi, hembygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfvens verksamhet. Årsavgiften för 1993 är 100:-lnsättes på postgiro 42 88 52-8.

23


6/6

30/6

5/9

9/9

21/9

29/9

Festspel Stockholm, Oscarskyrkan, Symfoniorkestern NOW, dir Hans Ek Aftonen Brasilia, University of Brasilia Choral Hjalmar Brantings sorgmarsch Valencia, Palau de la musica, Stockholms spårvägsmäns musikkår, dir Patrik Ringborg Midsommarvaka Göteborg, Stora Teatern, dir Petri Sakari Folkvisa fr Gotland (Uti vår hage) Sigtuna, The Nordie Choral Society, dir Shozo Ohtsuka ur Skärgårds bilder Stockholm, Radiohuset, Pavel Singer Festouverture Stockholm, Konserthuset, Stockholms blåsarsymfoniker. dir Cecilia Rydinger Alin

Avgående styrelseordföranden Foto: Jan Olof Ruden 24

Hans Nordmark avtackas.

1994 5!3

Symfoni nr 3 Stockholm, Berwaldhallen, dir Niklas Will en

Radiosymfonikerna,

Vallfliekans dans. Musica Sveciae Highlights. MSCD 902 Hjalmar Brantings sorgmarsch. TMCD 18 Svit ur Bergakungen. - Symfoni nr 5. - Elegi ur Gustav II Adolf. BIS CD-585


Alfvéniana 3/93