Issuu on Google+

.9Llfveniana 2/93 l1tgiven av :;{ugo .9Llfve-nsä{lStapet

Alfvengården i Tibble Om Alfvens andra symfoni Alfven och baptistförsamlingarna


Alfveniana

2/93

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Hans Nordmark Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 10254 Stockholm. Tel: 08-783 88 58, fax 08-662 62 75 Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi- Print, Stockholm

Omslaget: Hugo Alfven framför tagen från älv-sidan. taket på musikstugan

2

sin gård i Tibble. Bilden Märk det gräsbeväxta till höger.

Innehåll Välkommen til Alfvengården! Av Anders Lian.3 Ingvar Lidholm Alfvenpristagare 1993 7 Symfoni nr 2. Av Jan Olof Ruden 8 Alfven på BIS recenserad av Jan Kask 11 Hugo Alfven och baptistkapellet : en namnförbistring. Av Birger 0Isson 12 Ett stycke Altvenlana. Av Birger Olsson 14 Alfvenverk vid provkonsert den 18 juni i Dalhalla 16 Folklig musikväv. Av Hanserik Hjerten 18 Delblanc om Alfven 18 Föreningsmeddelanden 19 Framföranden av Alfvenverk - Litteratur 20


Välkommen till Alfvengården I AV ANDERS LIAN Interiören

Anders Lian är indendent vid AlfvengArden I Tibble, som ägs och törvanas av Hugo Alfven fonden. Här lämnar han en aktuell lägesrapport. Med denna artikel vill jag inte skapa en kompletterande broschyr till den som redan fmns och inte heller en vägledning för guiderna. En sådan finns redan i Edith Westergaards "guidestolpar" från maj 1985. Min avsikt är att fästa uppmärksamheten vid den omfattande upprustning av gården som Alfvenfonden gjort under de senaste tre åren. Nu står Alfvengården rustad att öppna för en ny säsong. En ökande skara besökare tyder på ett stegrat intresse för Hugo Alfven. hans hem, hans liv och naturligtvis för hans musik. Det är bra att sommarens guider är musikstuderande och därför rustade att berätta om musiken och Alfvens livsverk och inte bara tillfredsställa en allmän nyfikenhet för själva gården och Alfvens liv eller hans bestickande akvarellkonst.

Vi har även under den del av året då huset inte är öppet för allmänheten en stark ökning av gruppbesök från konstföreningar, studiegrupper och organisationer. Man kan från dessa visningar dra slutsatsen att det inte är enbart intresset för Hugo Alfven som tonsättare eller akvarellist som lockar utan också hans brokiga liv och hans tre äktenskap, som ju så påtagligt återspeglas i minnesgården. Det känns emellertid alltid angeläget att påpeka vid visningarna att gården inte till punkt och pricka står som den gjorde under Alfveris sista femton levnadsår, som tillbringades här. Men också att allt som finns här har tillhört Alfven och funnits i något av de olika hem som han hade under sitt långa liv. De var alltid inredda med en ambition att motsvara tidens smak och borgerliga representationsbehov och i Alfvens fall också med behov aven festlig ram och att markera en social förankring. Alla med en pampighet som mer eller mindre översteg hans ekonomiska resurser . Alfvengården i Tällberg, Linneanum och Musicum i Uppsala var hans hem med Marie Kreyer, hans första fru som var målarinna och skicklig inredare, något som även det Kreyerska huset på Skagen bär vittneom. Alfvengården i Tibble var hans hem med sin andra fru, Karin och under knappt ett år med den tredje hustrun, Anna. Lekattsgården i Tibble inte att förglömma, där Hugo och Karin bodde innan de flyttade in i Alfvengården i augusti 1945.

Grundmöbleringen från Alfvens tid har bibehållits. I musikstugan har möblernas resp. flygelns placering i någon mån anpassats till det behov av utrymme som krävs för visning av Anders Hansers videofilm byggd på en radiointervju med Alfven just i detta rum. Detta inslag i visningen av gården har uppskattats mycket av besökarna. Det är också viktigt att komma ihåg att i Alfveris hem, liksom i många andra, gör man från tid till annan vissa förändringar i möbleringen - det finns det många exempel på i bevarade interiörfotografier och på annat sätt. Vid Hugos och Annas vigsel 1958 möblerades det om till oigenkännelighet. Men framför allt har genom Anna Alfvens försorg tillkommit en del möbler efter 1960 som inte stått på gården under Alfvens livstid. Dit hör t.ex. Alfvens andra flygel, som en gång stått i Musicum i Uppsala, en spinett och en mycket skrymmande kista från det Kreyerska hemmet, som en gång fanns i Tällbergsgården. För att förhindra att gården skulle upplevas som ett möbelmagasin, något som bilder från 1960-talet ibland ger intryck av har en naturlig anpassning skett med utgångspunkt från just grundmöbleringen för att ge intryck aven levande miljö och för att underlätta visningarna. Vitrinskåpet har ordnats med tanke på att visa Alfvens personliga tillhörigheter som stämgafflar, faderns taktpinne, pennknivar, pennor och glasögon, delar av hans omfattande uppsättning ordnar och medaljer och plaketter liksom en del värdefullt glas. Några små fina silverbä-

3


InteriĂśrbilder frĂĽn salongen mot blomsterrummet. nu i Leksands kulturhus

4

Foto frĂĽn 1960-talet


gare finns där liksom små rörande porträtt av modern. Ovanför vitrinskåpet hänger beviset på hans utnämning till hedersdoktor vid Uppsala universitet Under hans självporträtt i samma rum ligger en hatt liknande den han bär på porträttet. Blomsterrummet har under senare år genomgått en renovering för att återställa det ursprungliga utseendet. Nya och mer lättskötta blomsterarrangemang gör denna rumsbildning mellan salong och musikstuga åter meningsfull. I matsalen har glasdörren mot trädgården åter frigjorts och öppnats. I de två väggfasta skåpen har dörrspeglarna ersatts med glas för att kunna visa gårdens linne- och fajansförråd. Nordiska museet har genom Kulturarvet i Falun tvättat och manglat linnet som i stor utsräckning härstammar från Karins tid. Dessa konstfulla dalavävnader har dessutom införts i Kulturarvets datakatalog. En samling silver- och ny silverpokaler visas också i matsalen. I museidelen av huset visas prov på Hugo Alfvens akvarellkonst. Originalen förvaras under vintern i Leksands kulturhus och ersätts då av fotokopior. I husets ekonomiutrymmen har "jungfrukammaren" målats och tapetserats för att kunna användas av guiden. I källarvåningen har dusch och toalett satts in och dessutom har ett brand- och inbrottssäkert valv inrättats för förvaring av intressant arkivmaterial som berör gården och som inte förvaras på Leksands kulturhus eller i Uppsala, samt för förvaring av värdeföremål då gården inte visas. Elledningarna i huset har dessutom bytts ut under våren. Ja, så ser det ut inne i huset, där allt under våren 1993 har inventerats genom Alfvenfondens försorg.

Samma interiörer idag

Exteriören När det gäller utsidan har taket lagts om och väggarna har målats. Färgexpertis hittade originalfårgen uppe under taknocken. Litet mörk tycker kanske nå-

5


gon, men den som lever får säkert se hur även den här fårgen bleks på samma sätt som den gamla Trädgården som låg i träda har fått en uppryckning och Alfvengården har fått en egen brygga, som kom till användning fJ.g. förra året vid Alfvendagen under Musik vid SIljan-veckan. Bara det faktum att slänten ner mot brygga och älv bildar en naturlig amfiteater sätter naturligtvis min och andras fantasi i verksamhet. Det vore ju fint att få igång mera aktiviteter i och omkring huset under hela säsongen och inte bara under festivalveckan. Kontakter med andra minnesgårdar leder förh<?ppning"vis till samarbete och utbyte av idet Sådana finns det många för att få gård att ännu mer kännas som en tillgånj kultur- och musikutbudet i Leksand.

Nyrenoverad exteriiör från gårdssidan

ven nya bryggan jran l':1':1L.Jorsesmea racxen

Anders Lian på samma plats som Hugo Alfven på omslaget

6


Ingvar Lidholm Alfven-pristagare 1993

Foto: Ingegärd Abenius Tonsättaren Ingvar Lidholm blev känd för en större publik med orkesterverket Ritornell, vilket tillsammans med generationskamraten Karl-Birger Blomdahls symfoni Facetter markerar en vital men samtidigt desperat modernisms inbrott i svenskt musikliv efter andra världskriget. Lidholms sparsamma produktion har alltid väckt berättigad uppmärksamhet, vare sig det var fråga om orkesterverk som Mutanza, Poesis, Greetings eller Kontakion, kammarmusik som Sonata per flauto solo, Musik/ör stråkar, Fantasia sopra Laudi, körverk som Laudi, Canto XXXL1, a riveder le stelle, Perserna, kantater som Skaldens natt, Nausikaa ensam, baletter som Riter eller opera som Holländarn och nu sist Ett drömspel. Kärnan i hans musik är en expressionism, där det melodiska inslaget är framträdande och där det finns tydligakulminationer. Tonsättaren har inte gjort det lätt för sig eftersom varje nytt verk inne-

burit en ny kompoaitorlsk 1ösninl. Detta omprövande aven sökande ande måste

också ha verkat inspirerande på hans kompositionselever vid Musikhögskolan. Lidholm har visserligen tonsatt texter av svenskarna Almqvist, Eyvind Jonson, August Strindberg. Men valet av texter på latin i många av körverken tyder på ett behov av objektivering la Stravinsky: dels är texterna obegripliga för gemene man, dels är de inte utsatta för tidens tand på samma sätt som dikter från vår egen tid är. I Lidholms produktion finns inga antydningar till självutlämnande, till tonmålerier, naturlyrik eller folkmelodik, drag som är mest utmärkande för tonsättaren Alfven. Lidholm är snarare internationalist. Den enda likheten med Hugo Alfven är att de delvis haft samma förläggare: Universal Edition i Wien och Nordiska Musikförlaget i Köpenhamn och Stockholm samt Musikaliska konstföreningen och Edition Suecia i Stockholm. Ingvar Lidholm tilldelas priset för sin tungt vägande produktion.

a

JOR

7


Symfoni nr 2 AV JAN OLOF RUDEN

Han hade en magnetiserandepersonlighet och levde upp till 1800-talets konstnarsideatinte bara som tonsättare. Han var dessutom violinist i sin ungdom med tidvis omfattande konsertverksamhet. Hari var orkesterdirigent, körledare, föreläsare, konstnär och skriftställare. Men framför allt var han tonsättare - vem kännerinte hans Midsommarvaka och folkuisebearbetningar för kör? Hugo Al/ven associeras också lätt med landskapet Dalarna - men han var uppvuxen i Stockholm och dess skärgård, vilket satt sina spår i hans symfoni nr 2. Det var detta verk som markerade Alfuens genombrott som tonsättare när det uruppfordes den 2 maj 1899, dagen efter hans 27-årsdag. Framförandet skedde under ledning aven nästan lika ung dingent och tonsättare - Wilhelm Stenbammar - på Sveriges mest prestigefyllda podium, operahuset i Stockholm. Publiken uppfattade nog inte till fullo vilket betydande verk detta var i den svenska symfonins historia eller vilken prestation det inneburit för Aifven. Hugo Alfven föddes som s~n till e~ skräddarmästare den 1 maj 1872 l familjens sommarbostad på Djur~år~ den i Stockholm. Vinterbostaden lag l Gamla stan, men sommaren brukade familjen tillbringa i Stockholms skärgård. Vid femton års ålder, 1887, blev Alfven antasen vid Musikkonservatoriet i Stockhclm. Han tvekade dock länge om han skulle ägna sig åt måleri eller musik. Musiker i Hovkapellet blev han redan hösten 1890 och nådde därmed ett högt åstundat mål. Men redan på våren 1891 sade han upp sig 8

från sin andra-violinplats för att ägna sig åt kompositionsstudier för tonsättaren Johan Lindegren och åt eget konserterande: Samtidigt blev han av sin violinlärare, tillika konsertmästaren i Hovkapellet, Lars Zetterkvist, föreslagen att vikariera för denne spelåret 1891/92. Tiden i Hovkapellet innebar en starkt utvidgad repertoarkännedom för den receptive ynglingen. Dessutom blev han väl förtrogen med orkesterinstrumentens omfång och möjligheter, och grunden lades till Alfvens erkänt utomordentliga handlag i orkestreringens konst.

Resestipendium I maj 1896 tilldelades Alfven ett av de några få år tidigare instiftade statliga resestipendierna för tonsättare. Någon utrikes resa blev det dock inte detta år, men väl en symfoni - symfoni nr 1, uruppförd 14 februari 1897. Efter ytterligare konserterande våren 1897 påbörjades symfoni nr 2 under Alfvens sommarvistelse i Stockholms skärgård. I ett av tonsättarens skissnothäften som är bevarat i Uppsala finns melodiutkast till sats I och IV. Eftersom han 1897 erhållit förlängning av resestipendiet bar det nu iväg till Berlin, där han komponerade preludiet till sats IV. Här besökte han operan och konserter med den store dirigenten Arthur Nikisch. Målet var emellertid Bryssel, där Alfven började ta lektioner hos violinpedagogen Cesar Thomson. Under dessa intensiva studier låg komponerandet nere och eftersom stipendiestatuterna krävde påtagliga resultat inhiberades stipendiet för år 1898. När Alfven fick detta besked stod plötsligt slutfugan i symfonin klar för honom.


Symfonier i Sverige Svenska symfonier uruppförda iStockholm tillhörde sällsyntheterna på 1880och 90-talen. Det var Operan, Kungliga teatern, som var den centrala institutionen för framföranden av både operor och symfoniska verk. Någon annan fast orkester av Hovkapellets storlek och standard fanns varken i Stockholm eller annorstädes i Sverige på 1890-talet. Samtidigt ägde Operans föreställningar rum på Svenska teatern, på Blasieholmen. Det gamla operahuset , byggt under Gustav III, revs nämligen 1891 för att ge plats åt det nuvarande, invigt 1898. . År 1888 hade två svenska symfonier uruppförts i Stockholm, av Joseph Dente och Anton Andersen. Det dröjde nio år till nästa svenska uruppförande - 1897 uruppfördes vid samma konsert med Hovkapellet Hugo Alfvens första symfoni och den fyra år äldre Ernst Ellbergs symfoni i D-dur. Hos Alfven kan man skönja stilistiska förebilder som Brahms, Dvoräk Sinding och Svendsen. Här - vid 25 års ålder - fick tonsättaren visa sitt symfoniska kunnande. Följande symfoni som uruppfördes i Stockholm var justAlfvens symfoni nr 2, 1899. Redan på 1880-talet hade Brahms blivit känd i Stockholm genom sina symfonier och körverk; violinkonserten framfördes 1894. På 1890-talet hade Richard Wagners operor slagit igenom i Stockholm. I entusiastiska skrifter och recensioner var Wilhelm Peterson- Berger en av dennes största förkämpar. Det var först efter introduktionen av Wagners musik som Hector Berlioz kunde vinna förståelse; från 1888 spelades bl a Symphonie fantastique upprepade gånger i huvudstaden.

En svensk Berlioz Sett på avstånd finns en viss likhet mellan Berlioz' Symphonie fantastique och Alfveris andra symfoni. Man kan se dem som musikaliska dramer i fyra akter. I sista satsen kulminerar båda i variationer över en melodi med

dödsanknytning - hos Berlioz "Dies irae"; hos Alfven den gamla tyska koralmelodin "Jag går mot döden, var jag går" (Ps nr 619 i nuvarande koralbok). I Symphonie fantastique har Berlioz intolkat ett program, i Alfveris symfoni har t ex Alfvenbiozrafen Sven E Svensson tolkat satserb na så att första satsen talar om ungdomstidens ljusa förhoppning, andra satsen om livets allvar, den tredje om den av ödet slagne ynglingens försök att i nöjenas virvlar kasta av sig intrycken av de tragiska upplevelserna och den fjärde om det avgörande slaget mellan liv och död. En sådan programmatisk tolkning rimmar väl med Alfvens uttalande på äldre dagar att så gott som allt han skrivit var programmusik. Man kan också betrakta verket som en fyrsatsig symfoni i den klassisk-romantiska traditionen och med personlig prägel, även om man också - förutom Berlioz - erinras om Beethoven, Brahms, Franck, Wagner och till och med Mahler.

Från idyll till vrede Sats I, Moderato, har en varm, närmast sorgfri karaktär. Den återgår på stämningar och melodier som kom för Alfven när han seglade sin båt i skärgården. Den har ingenting av fin-desiecle stämning att göra utan snarare med naturlyriskt friluftsmåleri. En tydlig temagestalt bollas mellan instrumenten men utvecklas inte nämnvärt. Sångtemat i en fallande rörelse påminner om Brahms, och eftersom detta tema dominerar i genomföringsdelen blir satsens färgning Brahmsk och närmast klassicistisk. Sats II, Andante, har en demonisk grundstämning - påminnande om Beethoven och Berlioz - som först mot slutet lättas upp aven "skandinavisk" ton. Satsen är lång och i temat utnyttjas - omedvetet? - samma ramintervall som i Bachs Kunst der Fugeinledning. Stora språng och "mörk"

9


instrumentering ger en karaktär som har beröringspunkter med Berlioz "Marche au supplice" ur Symphonie fantastique. Sats III, Allegro, står på den plats i symfonin där man kan förvänta sig att finna ett uppsluppet scherzo. Satsen är visserligen formgiven med trio-del och med ett snabbt och luftigt tempo. Dock är stämningsläget inte skämtsamt (scherzo) utan antar groteska drag. Huvudtemat är samma Kunst der Fuge-början som sats II - men rytmiskt omgestaltat. Skriande träblåsare förstärker känslan av förtvivlan. Mot denna kontrasterar ett ljust, sugande tema i triodelen, påminnande om triodelen i Alfveris Festspel. Om Berlioz-reminiscenser beskrivits i det föregående blir de mer påtagliga i den sista satsen som kan jämföras med sista satsen, "Songe d' une nuit de Sabat" i Symphonie fantastique - inte innehållsligt men till de yttre dragen. Berlioz hjälte hör Dies irae, som varieras på ett groteskt sätt och som också förekommer i ett fugato-avsnitt. Även hos Alfven är d~t vrede (ira) , som konkret leder ull satsens fuga-form och dessutom inför vad han brukade kalla "livets kontrasubjekt", koralmelodin "Jag går mot döden, var jag går", mitt i fugan.

o

Själv har Altven i sina mem~ar~r målande beskrivit sina känslor inför den sista satsen: "I Berlin på senhösten skrev jag preludiet till fugan. Jag kände mig då ungefär som en torero, vilken undfår sakramentet innan han skall ut på arenan för att möta tjuren ... Hemliga svenska fiender represent~rade tjuren, som jag ville komma ull livs och dubbelfugan var det blanka vapen jag hade valt". .. Här kom läroåren i kontrapunkt val till pass. Det var då Alfven g~ndl~de sin drivna kompositionsteknik. Sista satsen inleds med ett långsamt och majestätiskt Preludium (huvudsakligen för stråkar) och med fugato-karak10

tär - något av lugnet före stormen. Fugans första tema river snart med sig stämma efter stämma. Och just när . känslorna kulminerat presenteras koralen i breda notvärden för att strax omvandlas till ett nytt fugatema som blandar sig i leken. Satsen avslutas affirmativt som en Beethoven-symfoni - men i moll.

SynnoninsInouagande Detta är Alfvens Sturm und Drangsymfoni, betydligt mognare än den . två år tidigare komponerade första symfonin. Om recensionerna efter första symfonin varit lätt återhållsamma, var reaktionerna denna gång odelat positiva. Och genom den "Substanzgerneinschaft" som återfinns i verkets temata är den mer sammanhållen än hans "italienska" tredje symfoni från 1905, utan att vara så entematisk som symfoni nr 4 (191819), utan att sönderfalla i sina beståndsdelar som symfoni nr 5 (194253). Symfoni nr 2 är bland de första verk av Alfven som blev förlagda - av Det Nordiske Forlag i Köpenhamn, där den utkom 1900. Verket togs snart upp i Köpenhamn, Göteborg, Kristiania, Uppsala (1901), Montreux (1902), repris på Operan i Stockholm i januari 1903 vid Alfveris debut som dirigent, i Beddingstoke i England 1903, åter på Stockholmsoperan 1905, i Helsingfors och Göteborg 1906. Även vid dessa tre sist nämnda tillfällen dirigerade tonsättaren. Bland Alfveris övriga verk finns mest släktskap med den symfoniska dikten En skärgårdssägen, komponerad först 1904 men gripande tillbaka på upplevelser och skisser från samma tid som symfoni nr 2. Huvudtemat i första satsen i symfoni nr 2 och i En skärgårdssägen har stora likheter i gestiken. Skillnaden är att symfonisatsen är mer idyllisk och klassicistisk medan En skärgårdssägen är mer dramatisk och högromantisk. Vad som också återfinns i samma nothäfte, som innehåller skisserna till dessa båda verk, är uppteckningar av populära


dansmelodier från Roslagen. Redan före sekelskiftet hade nämligen Alfven börjat intressera sig för det som senare skulle komma att dominera bilden av tonsättaren - folkmusikbearbetningarna.

BIS CD-385: Hugo Alfven:Svensk rapsodi nr 1 (Midsommarvaka) op.19; Symfoni nr 2, D-dur,op.11. BIS CD-50S: Hugo Alfven: En skIrgArdssagen, op.20; Symfoni nr 4, "Från havsbandet", op.39. Solister: Christina HOgman, sopran; Claes-Håkan AhnsjO, tenor. Stockholms filharmoniska orkester, dirigent Neeme Jlrvi. Av Neeme Järvis serie med Stockholmsfilharmonikerna och Alfvens orkesterverk har två skivor med symfonierna l och 3 tidigare recenserats i Alfveniana (nr 1-2 resp. nr 3/92). De här aktuella nr 2 och 4 spelades in 1987 (CD-38S) resp. 1990 (CD-SOS). Midsommarvakan på CD-38S har dessutom recenserats av Stig Jacobsson i Alfveniana nr 1-2/92, och han satte där fmgret på den svaga punkten i Järvis serie: Alfvens tonspråk inlemmas här i ett slags internationellt strömlijefonnad musikalisk tradition där de olika nationalromantiska riktningarna buntas ihop och slipas av med sina särdrag utslätade. De mest väsensskilda tonsättares musik klingar då praktiskt taget identiskt, inbäddade som de är i ett slags universalklang och utsatta för ett spänningslöstöverdramatiserande maner som saknar förankring i såväl den musikaliska strukturen som den inhemska tolkningstraditionen. Alfven. Grieg, Dvoräk eller Enescu alla klingar likt jämställda, välanpassade stjärnor i det europeiska baneret. Vad

Dock: det var andra symfonin som visade vägen för den mångsidige Alfven - det var som tonsättare han hade sin styrka, inte som violinist eller konstnär.

hjälper det då att orkestrarna spelar väl, engagerat och med uttrycksvilja? Symfoni nr 2, ett av Alfvens viktigaste genombrottsverk och en av stöttepelarna i svensk symfonik, saknar i Järvis tolkning förankringen i svensk tradition. Det är både en styrka och en betecknande svaghet, att få symfonier av olika dirigenter har tolkats med så markanta olikheter: de övriga utgivna versionerna ledda av Segerstam (1972) och Svetlanov (1988) på Swedish Society resp. Musica Sveciae har båda sina musikaliska förtjänster. Mest genuin i sin ungdomliga entusiasm är otvivelaktigt Segerstam, som också förefaller vara formsäkrast. Även om varken Svetlanoveller Järvi uppvisar något större intresse för den "lokala" traditionen låter Svetlanov musiken blomma ut och lyfta av egen lyrisk kraft när Järvi håller den i skenbart hårdare grepp. Extrema skillnader uppvisar Andante-satsen, där Svetlanov närmar sig Bruckner och behöver mer än sex minuter mer än Järvi(!). För Alfven var naturen en spegel av mänskliga känslor, drifter och krafter, kanske allra tydligast manifesterat i de båda impressionistiskt koloristiska verk som sammanförts på BIS CD-SOS: Symfoni nr 4 (Från havsbandet) och En skärgårdssägen. Båda verken ställer stora krav på dirigentens sammanhållande funktion, hans förmåga att dosera kulminationer, differentiera klanger och lyfta fram stråksatsen i sensuellt långspunna, underbyggda fra

ser samt att - i fjärde symfonin - stötta vokalstämmornas Tristan-liknande intensitet utan tyngande mellanstämmor. Tenoren Claes- Håkan Ahnsjö sjunger sina vokaliser utpräglat lyriskt, nästan litet för prydligt, medan Christina Högmans intensiva sopran ger den trånande kvinnan tydligare konturer. Detta slags sensualism hör tyvärr inte till Järvis styrka. Både Grevillius i den gamla inspelningen från 1962 och Westerberg (1979) får musiken att med mindre gester hetta betydligt mer än Järvi, i vars tolkning även märks en del återkommande precisionsmissar, en följd av dirigentens bekanta ovilja att ta om partier mer än två gånger med hävisning till att detta skulle skada helheten. Detta må vara sant, men också brister i detaljer påverkar uppbyggnaden av det musikaliska flödet och skapar en tröttande effekt, som är ovärdig CD-mediets omutliga krav på perfektion. Kanske hade en annan ljudbild modifierat intrycken; nu tillåts ofta blecket slå igenom utan att balanseras av stråkarnas bärighet. Det kan inte förnekas att skivorna är attraktiva, tolkningarna adekvata och musicerandet helhjärtat. Ändå saknas det där lilla extra, som kunde gjort serien definitiv. Nu behöver vi fortfarande Grevillius, Westerberg och - inte minst i den mån möjligheten finns - Alfven själv för att minnas de rätta perspektiven.

JAN KASK 11


Hugo Alfven och baptistkapellet en namnförbistring AV BIRGER OLSSSON

Det är märkligt, vilken gynnsam grogrund för musikaliteten, som den frikyrkliga miljön har varit och förhoppningsvis fortfarande är. Många av våra mestframstående musiker - utövande och skapande - har s.a.s. vuxit upp i väckelserörelsernas bönhus, kapell och kyrkor. Kanske är i vårt land Hugo Alfven (1872-1960) den mest berömde.

blev bådadera - för att nu inte tala om hans författarskap - med huvudvikten lagd på musiken. Som 16-åring utbildade han sig till violinist vid Musikkonservatoriet, men samtidigt tog han lektioner i målning hos familjens granne och vän, konstnären och kolportören Otto Hesselbom, som också tillhörde baptistförsamlingen.

I sina memoarer berättar Alfven om föräldrarna. De var medlemmar av Stockholms första baptistförsamling. Fadern, skräddarmästaren Anders Alfven. var också en tid ledare.för församlingenskör. Han dog 1881, endast 48 år gammal. Och så berättar sonen: "Långt efter hans bortgång skänkte mig mor 'en, tung, solid taktpinne ..av ebenholts, försedd med,'i ka silverbeslag med inskriptionen "A'Alfven af tacksamma vänner. 1880", ,Jag hadeinte tidigare vetat om denna taktpinne, som far fått av kören vid något jubileum året innan han gick bort. Mor hade gömt den somsin dyrbaraste 'relik, men då hon såg att jag ärvt fars musikbegåvning och kanske skulle bli dirigent engång, överlämnade hon den till mig - hon grät den gången av rörelse och lycka. Det var mitt enda arv efter både far och mor, men det har bringat långt mera lycka och välsignelse över min Iivsgärning än den största materiella rikedom skulle ha förmått."

Vid den tiden levde Hesselbom i mycket fattiga förhållanden, och hans hustru var svårt sjuk. Han fick hjälp av sin unge elev. Tillsammans med en sångerska och en pianist höll Hugo Alfven 1889 sin första offentliga konsert. "En Musiktillställning till förmån för en behöfvande familj" som det stod på det tryckta programmet. Konserten hölls i Betelkapellet.Den inbragte 300 kronor en betydande summa på den tiden.

1

II/fl;

",

I

lir",' :, I

12

Att sonen Hugo följde med sina föräldrar till deras kyrka, Betelkapellet vid Malmskillnadsgatan, byggt -1865 men numera rivet, är också klart omvittnat i memoarerna. Där hade han som åttaåring en av sina första musikupplevelser , som, dock inte bekom honom särskilt väl: "Säg, mamma, vad är det med tant Susanna, som -skriker och för ett sådant oväsen?" Isin ungdom var ju Hugo Alfven tveksam, om han skulle bli musiker eller målare. Han

Givetvis kan ett musikaliskt barn inte undgå att ta intryck av den musik man möter i hemmet och i miljön i övrigt. Det har påståtts, att det inledande temat i andra satsen av Alfveris tredje symfoni (1905) skulle innehålla "ett citat ur en känd frireligiös sång, antagligen av amerikanskt ursprung (Sankey")" , (Sven E. Svensson: Hugo Alfven som människa och konstnär, 1946), Vilken sång det i så fall skulle gälla, har veterligen inte fastställts, men likheten med början av Frykmans-sången "Min Gud, när jag betänker" är slående. Alfven vägrade godkänna, att "dessa två takter, sju toner bara", "den allmännaste fras", skulle vara ett avsiktligt eller medvetet citat. Efter dessa erinringar om Hugo Alfveris frikyrkliga uppväxtmiljö skall vi nu se litet närmare på uppgiften om det i sammanhanget aktuella baptistkapellet, och några iakttagelser skall redovisas, I första delen av Alfvens memoarer, "Första satsen. Ungdomsminnen. Till minnet av min Mor och min Far", 1946, får man klart besked om föräldrarnas kyrka både i ord och bild: "Betelkapellet, Malmskillnadsgatan 48D, hörnet av Oxtorget". - Att den ovannämnda välgörenhetskonserten hölls i Be-

-


telkapellet, framgår av det i boken avbildade programmet. Annorlunda ställer det sig, om man går till andraförfattares böcker om Alfven. Där hittar man ett par ganska överraskande namn uppgifter.

I Lennart Hedwalls utfårliga bok, "Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk", 1973, fårfattad på uppdrag av Hugo Alfven Stiftelsen, läser man om den från Alunda inflyttade fadern: "1 Stockholm blev Anders, som i likhet med sin hustru var varmt religiösa, medlem av Batseba-kapellets sångkör (Baptistsamfundet) och valdes småningom till körens ledare." Hedwall nämner också åttaåringens musikupplevelse: "Han kunde inte heller stå ut med att lyssna på Batseba-körens kraftfulla sopransolist", och om välgörenhetskonserten får Hesselbom uppges, att den ägde rum "i Salem-kapellet vid Oxtorgsgatan" . Den sistnämnda felaktiga namnuppgiften får Alfven själv ta visst ansvar för. I "Första satsen" berättar han utförligt om Hesselbomkonserten och hur han senare bittert sörjde över att han inte bevarat ett programexemplar. "Men försynen tillstadde ett underverk." Vid en konsert, som han 49 år senare dirigerade i Chicago, uppsöktes han av

en äldre herre, som på bruten svenska berättade att han varit med bland publiken. då Alfven gav sin fårsta konsert. "Såå, när var det? frågade jag överraskad och desorienterad. - Jo det var den 17 april 1889 i Salemkapellet i Stockholm. Då var ni fiolist. Och här har jag ännu kvar programmet, som jag ber att få överlämna till er som ett litet minne från en utvandrare, som aldrig kan glömma sitt gamla land. - Härmed drog han programbladet ur fickan och räckte det till mig ... " I ett fårsök att få klarhet om varifrån Hedwall har fått namnet Batseba-kapellet går man lämpligen till den förut nämnda boken av Sven E. Svensson, Alfveris efterträdare som director musices vid Uppsala Universitet. Och mycket riktigt - där sägs om Alfveris far: "Han var medlem av baptistsamfundet, sjöng bas i Batseba-kapellets sångkör och blev slutligen även körens ledare". Onekligen är denna namnförväxling rätt märklig, särskilt som Hedwall i sin bok påpekar: "Alfvens första memoarbok, Första satsen, utkom 1946, och samma år publicerade som nämnts även Sven E. Svensson sin Alfven-monografi, som bär tydliga spår av

Betelkapellet, M almskillnadsgatan 48 D, som det såg ut vid tiden fOr Alfuens barndom.

13


att ha tillkommit i nära kontakt med tonsättaren själv". Nåväl, Alfven måste ha skrivit ner sina minnen långt tidigare, och så har det i samtalen med Sven E. Svensson blivit ett minnesfel, en fantasifull felsägning eller ett missförstånd. När namnet Batseba-kapellet väl kommit på pränt, är det kanske inte så konstigt, att det släpar med och dyker upp i senare sammanhang. År 1958 intervjuades den 86-årige Alfven för radio av Per Lindfors. Det blev livfulla samtal med "en av de intelligentaste och kvickaste berättare, som det svenska språket någonsin ägt". Intervjuerna publicerades senare, 1966, i bokform: "Hugo Alfven berättar". "Alfuen: Ja i början visade jag inga prov på musikalisk begåvning. Jag tänker på när jag hörde tant Susanna som sjöng i Batseba-kapellet ... " Och på tal om tredje symfonin: "Lindfors: Den där melodin i den långsamma satsen, var har du fatt den ifrån?" "Alfuen: Den var en ingivelse från början till slut, men de sju första tonerna påstod pressen var ett lån från en Sanke-

ysång ... Nu var det ju så att mina föräldrar var baptister, min far var ledare för Betlehemskapellets kör, eller vad det var. Det är så länge sen nu, det är svårt att minnas." . Hugo Alfven ägde ända upp i sin höga ålder en förvånansvärd vitalitet. Men att glömma ett namn är med ålderns rätt både förklarligt och förlåtligt. Namnförbistringen beträffande det aktuella baptistkapellet förtjänar inga närmare efterforskningar eller utredningar, bara ett tillrättaläggande. - I 2 Sam. 11 berättas om hur konung David lät placera soldaten Uria "längst fram, där striden är som häftigast, ... så att han bliver slagen till döds". Därefter lät han hämta Uri as hustru Bat-Seba hem till sig, och hon blev hans hustru. "Men vad David hade gjort misshagade Herren." Den historien är alltså inte värd att hedras genom namnet på en kyrkobyggnad. - De olika namn, som här har tagits fram ur Alfven-litteraturen, avser ett och samma baptistkapell - Betelkapellet.

Ett stycke ör en tid sedan träffade jag Mixturens redaktör. Vi kom att prata om HLl~lfven, vars verksamhet som director musices i Uppsala jag på 30-talet kunde iaktta på rätt nära håll - närmare bestämt från altfiolisternas el'ler violasternas plats i Akademiska kapellet. Vännen Torgny undrade om jag sett bildbiografin om Alfven. Det hade jag inte då men det har jag nu: HUGO ALFVEN. En bildbiografi av Lennart Hedwall. Norrlandsförlaget 1990. Pris 250:-. Lennart Hedwall är väl hemmastadd i sitt ämne, dokumenterat av bl a den stora monografin om Alfven från 1973. På den nu aktuella bokens 95 sidor ger han, med skuggor och dagrar, ett fascinerande porträtt aven glad och levnadslustig människa - dock ej i avsaknad aven allvarets klangbotten - och en mångsidigt begåvad konstnär: tonsättare, målare, författare.

14

Ämnet är alltså tacksamt. Alfveris memoarer, tänkta som en symfoni i fyra satser, är en porlande källa för den biografiska krönikan. Analysen

lana I en söndags-

skola på Soder bildade Anders Alfven år 1875 en barnkör där gossen Hugo var med

, en


av de musikaliska verken är lättillgänglig och bildmaterialet utsökt. Boken ger anledning till några kommentarer. Som bekant hade Hugo Alfven (f 1872) sina andliga rötter i den frikyrkliga rnyl.an. Föräldrarna, skräddarmästaren Anders Alfven från Alunda i Uppland och Lotten Axelsson Puke från Kumla i Närke, var varmt religiösa och medlemmar av Stockholms Första Baptistförsamling i Betelkapellet på Norrmalm. Där torde Anders Alfven någon tid ha tjänat som körens ledare. I det här sammanhanget upptäcker man en tidigare påtalad namnförbistring (Mixturen 1979: 5). Vi förbigår nu "Batsebakapellet", detta flagranta exempel på hur envist

Till förmån

för en bchötvcndc

iumwi

Ollsda/;en den :7 April 188.-1. kl. 7. :'.' (;>.

nedre

Salen

MalmsklInadsgatan

enligt

i Kapellet,

o

N:o 48

fciJjandll

1. Idylle fOr Violin och Piano .., ... ... ... H,. Hugo

2.

Äria

3.

Ut,

W.

Kw,. InI•.

Alfv ••.•.

ur cp. »Le Cid. ... ..... F,.~:"t'n G.l'da P.t ••.••on.

... ... ...

Ill#eINt

..•

Sjög,..".

Erotikcn> Pianosolo 'o4usii.älak.,..

4.

Romance

för Viol;n och Pianc

YitU'fht.

H,. Hugo Alfv'n

5.

a) Blomsterflickan

.:'

8~

b) Eit Syn F..ak_

~

Gerda

P.~

6.

BarcarolIe .•..••.•...•..•......•.........•...

7.

N:o 2. 4, 6, 6, ur ~Oyvekes Sang.·

8.

Chanson

M,-*I<&I,,,-.

Fl"6ken

Gef.d&

~

P.teruon.

Folonai.e

H,. Hur

,

Al,..,..

.

-_.~-

en felaktighet kan hålla sig kvar i litteraturen när den väl kommit dit. Men var ägde den välgörenhetskonsert rum, som den 17-årige violinisten Hugo Alfven tog initiativ till för att bistå sin avhållne lärare i målning, den senare så berömde konstnären Otto Hesselbom? Konserten, som var Alfvans första offentliga framträdande, hölls enligt honom själv i "baptistkapellet vid Oxtorget", dvs i Betelkapellet. Nu råkar hos Alfven förekomma också namnet Salemkapellet. Det får en enkel förklaring-om man granskar det i bildbiografin reproducerade programbladet. Denna" Musiktillställning" den 17 april 1889 gavs "i nedre Salen i Kapellet, Malmskillnadsgatan N:o 48 D" (Betelkapellets adress). Steget från "Salen i Kapellet" till "Salemkapellet" är ju språkligt sett inte så långt! Men Salemkapellet på Södermalm skall ingalunda förbigås. Där har min vän Ruben Janarv bedrivit källforskning i annat ärende och samtidigt funnit följande: I en söndagsskola hos baptisterna på söder bildade Anders Alfven år 1875 en barnkör där gossen Hugo var med och sjöng, och 1878 bildades en

församlingens Sångförening, också den med Anders Alfven som ledare. Uppskattningen av barnkören framgår aven passus i församlingens årsberättelse i januari 1881: "På tal om sång och sångare böra vi också med glädje och tacksamhet till Gud erinra oss 1... 1 Broder Alfven och hans barnkör /. .. 1 och kunna vi icke mer än väl inse att söndagsskolans Lärare personal ej kunnat ensamma bära alla med den verksamheten förenade utgifter om ej br Alfven med sina barn conserter insamlat en del af de nödvändiga medlen. Skulle det icke månne glädja vår käre broder om vi Stockholms södra Baptistförsamling jemte det vi hembära vår tacksamhet till Gud för hvad han låtit br Alfven uträtta ibland oss också på något sätt uttryckte vår tacksamhet till br A. och vårt innerliga deltagande med honom under hans sjukdom." Anders Alfven avled i april samma ar. Sonen Hugo var då 9 år gammal. Det var moderns kärlek och praktiska omsorg som därefter höll samman hemmet och vägledde de sex barnen. Lennart Hedwalls välkomponerade bildbiografi avslutas med en litteraturlista. Sist i den nämns en artikel av Carl-Gunnar Åhlen: "Hugo Alfven var också dirigent". Det påminner mig om Alfveris berättelse om den taktpinne som han fick i arv efter sin far långt efter dennes bortgång. Den var av ebenholts, försedd med rika silverbeslag med inskriptionen "A. Alfven af tacksamma vänner. 1880." Hugo Alfven finner att taktpinnen bringat lycka och välsignelse över hans livsgärning. Var togs då initiativet till denna gåva? Frågan kan inte med säkerhet besvaras, men det är uppenbart att tacksamma vänner bör ha funnits såväl i Betelkapellet som i Salemkapellet. Birger Olsson, Falun

MIXTUREN

2/93

15


Alfvenverk vid provkonsert den 18 juni i Dalhalla Projekt Dalhalla har fått vind i seglen. Tunga instanser för att fmansiera genomförandet av Margareta Dellefors' operaprojekt i Dalarna har lagt grunden för en provkonsert, som kan hållas för att vägleda projektledning och intressenter hur man kan gå vidare. Finansiärer för denna är bl.a. kommun, län, landsting och kulturdepartementet som anvisat lotterimedel.

Medverkande vid denna provkonsert är operasångarna Anita Soldh, Ingrid Tobiasson, Stina Tomberg, Raymond Björling och Anders Larsson. Siljansbygdens kör sjunger under ledning av Anders Lindström och Dalasinfoniettans Salongsorkester spelar under Claes Merithz. Dessutom medverkar Rättviks spelmanslag och man får också lyssna

I 16

till näverlur, horn, spilåpipa och kulning. Av Hugo Alfven kommer att framföras bl.a. Skogen sover och Festspel. I övrigt blir det musik av Peterson-Berger, Gustaf Nordqvist samt internationella operaarior.

••

Vackert beläg-etcirk 7km från futtviks

centrum. Bra vägförbindelser genom leende dalabyar.


FÖR 360 MilJONER ÅR SEDAN föll en meteor ner ifrån himlen. Den föll över Dalarna och resultatet blev sjön Siljan och den omkringliggande Siljansbygden, ett av Sveriges allra vackraste områden. Hur hela traktens berggrund påverkades, kan man se i DAlHAllA kanske tydligare än någon annanstans. Man ser hur de vågräta berglagren förskjutits, så att de nu visar sin spännande sammansättning i färgrika vertikala ränder. . Vad är då DALHAllA? DAlHALLA ELLERDRAGGÄNGARNA som det hette förut, är namnet på ett kalkbrott, där brytningen upphörde 1990. Av idel lyckliga tillfälligheter har denna brytning ägt rum på ett sådant sätt, att en alldeles naturlig AMFITEATERskapats. Under drygå femtiotalet år sprängde och grävde man fram det som nu blivit förutsättningen för DAiHALLA. Ingen kunde väl då ana, att man samtidigtåt Rättvik skapade en resurs, som torde ha få motsvarigheter i världen. Längd - bredd och djup är cirka 400x175x60 meter, mått som bildar ett slags idealiskt gyllene snitt, fast i tre dimensioner.

PLATSENISIG ÄR REDAN DEN EN UPPLEVELSEför ögat och - har det visat sig - en lika stor upplevelse för örat. SVEIN STRÖM från SINTEF ochTekniska Universitet i Trondheim en av Skandinaviens främsta rumsakustiker. ' säger följande om AKUSTIKEN: r "läget är idealiskt, långt borta från all bebyggelse och väl avskärmat mot störande buJ/er från vägtrafik och industri. Akustiska mätningar har bekräftat en osedvanligt låg bullernivå nere i brottet (mindre än 10 dBa). Detta är av största betydelse för en utomhusscen. . ljudproven har också bekräftat, att de höga, nästan vertikala bergväggarna (ca 60 meter) kommer att ge sång och musik en mycket bra klang utan störande eko. Med en akustiskt utformad scen och med publiken sittande nere i AM Fl kan DALHALLAjämställas med kända scener i antikens Grekland och Italien:' PINGSTEN1991VÄCKTESDALHALLA- som då hette Draggängarna, ur sin anonymitet. Margareta Dellefors, som länge letat efter en festivalplats för sommarbruk, och Åsa Nyman, Rättviks kulturchef, "fann" den och visionen föddes.

Efter många expertutlåtanden och en serie sammanträden anslog kommun och län en summa pengar och en projektgrupp bildades De anslagna pengarna har möjliggjort en provkonsert, som förhoppningsvis skall leda fram till att visionen förverkligas. MED DALHAlLA KAN HELA SVERIGEFÅ EN LrrOMHUSSCEN AV INTERNATIONEll lYSKRAFT.V, kan äntligen få en scen, som är tillräckligt unik för att kunna konkurrera med vilka utomhusarenor som helst i Europa. RÄTTVIK kan genom DAlHAlLA få en plats på den internationella musikkartan. För det är ju inte minst genom den för MUSIK så gynnsamma akustiken som DAlHAllA skall profilera sig. Man skall här kunna erbjuda opera, balett, stora symfoni- och körkonserter i spektakulär miljö. Men målet är att också vidga repertoaren, så att den kan attrahera en bredare publiksmak. Dock måste KVALITETständigt vara ett varumärke för verksamheten. DAlHAlLA KOMMERATTVÄXAfram etappvis. 1993 - etapp 1:PROVKONSERT 1994 - etapp 2: INVIGNINGSKONSERT.

Utsprängning, utplanering och finterrassering för läktare och scen Scengolv och tak. Sittplatser för 3 000 personer. 1995 - etapp 3: UTSTÄllNINGAR (Siljansringens uppkomst, årets dalakonstnär), restauranger. Ev.utökning av sittplatser till 5 000. 1996 - etapp 4: PUBUKTAK. PROJEKTETS FINANSIERING ÄR ännu inte tryggad, men förhoppningar finns om pengar från stat, län och Rättviks kommun. Dessutom hoppas vi att ett stort antal företag vill vara med och skapa denna unika musikteatermiljö. Investeringarna torde bli relativt blygsamma, eftersom platsen i stort sett redan är klar. Och detta tack vare tidigare hårt arbetande generationer. Vad som återstår är vissa byggtekniska arbeten och själva "inredningen': Kontaktpersoner för intresserade av projektet är: Margareta Dellefors, projektledare, tel 08333673 eller 0248 -205 55, och Torbjörn Hellen, kanslichef i Rättviks kommun, tel 0248-701 37.

17


Folklig musikväv AV HANSERIK HJERTEN Redaktören har bett mig utveckla mina tankar I en skivrecension nyligen I Dagens Nyheter (april 1993), där jag jämförde Hugo Alfven och Erland von Koch. Jag gör gärna ett försök. eftersom Jag till hOr älskarna av Alfvens musik, I synnerhet den som har anknytning till Dalarne där jag själv har en del rOtter. Den musiken ger doftåt min upplevelse av Dalarne på samma sätt som Karlfeldts poesi. Alfvens Dalarapsodi är för mig som en musikalisk landskapsblomma med ljusa stänk i den vemodsfulla färgen. Det är en oerhört uttrycksfull musik. Vad beror det på? Ja, bland annat får Alfvens användning av folkmusiken en genialisk lyster genom hans fantastiska ldangkänsla, där instrumenten öppnar lockande gläntor i den rika orkesterskogen. Men det finns också ett annat element som ger den Alfvenska musiken dess lyskraft, nämligen en inlevelse som närmar sig identifikation. Han målar ett Dalarne som också är en dröm om den oförstörda svenska människan och hennes natur. Han befolkar den med dansande och drömmande gestalter som också är en del av honom själv, som vallflickan i Dalarapsodin, som han bekände stod hans hjärta nära. Han klär sitt eget väsen ifolkmusikalisk dräkt, och det känns alldeles äkta. Men är denna romantiska identifikation längre möjlig? Jag föreställer mig att moderna tonsättares förhållande till folkmusiken är lite annorlunda, mera distanserat, mindre känslostarkt kanske, men inte nöd-

18

vändigtvis mindre kärleksfullt. Erland von Kochs musik tycks mig vara ett exempel (liksom för den delen Nils Lindbergs jazzinfluerade tolkningar eller Jan Åke Hilleruds svenska spelmansmässa). Också von Koch tillbrakte en tid i Dalarne, en vistelse som avsatte den fma Oxbergtrilogin. Men skillnaderna är uppenbara. Alfvens praktfulla dalmålningar blir en finare väv hos von Koch. Det festliga överdådet i Midsommarvaka blir en skiftningsrikare lek i Oxbergvarationerna. De branta kasten mellan vemod och dansglädje i Dalarapsodi ersätts aven lugnare puls i Svensk dansrapsodi. Förmodligen har det med både temperamentet och tiden att göra. Båda har trängt in i folkmusikens hjärta. Men den ene gör det från sekelskiftets nationalromantiska känslovärld, den andre från efterkrigstidens nyktrare 50-tal. Kärleken till folkmusiken kan vara densamma Men när Stockholmsgrabben Alfven blåser näverlur i mollskinnsbyxor, behåller von Koch vardagskostymen på.

Delblanc om Alfven Sven Delblanc sällar sig i sin absolut(?) sista bok " Agnar" till de yngsta skribenter som skrivit om Hugo. Till Leksand flyttar tillfälligt hans mor och hennes barn efter föräldrarnas skilsmässa, då modem försöker bättra på sina meriter som småskollärarinna för att få något att leva av. Vikariatet är i Kilen (Ål-kilen?). Det rör sig om de sista krigsåren. Mamman hör till en generation som "dyrkade"Dalarna, "ovisstvarför". Sven var 12-13 år. - På en ås i närheten låg nationalkompositörens örnnäste, mjukt i virket som ost och övervuxet av sly. Bland nässlorna glimmade tomma eller krossade punschflaskor. Midsommarvakas mästare var föraktad i bygden, han betalde inte sina räkningar i butiken, den fan. Han skulle inte tro att han var nåt. Jularbo var bättre, och han gjorde alltid skäl för sig. Handklaver och klarinett ska det va, tjo och tjim och inget annat. Delblanc skriver på ett annat ställe: "För mig kom en mer instinktiv än genomtänkt aversion mot nittiotalet, som bara tiden skulle mildra. Det har man ju lagt märke till också när han bedömde Selma Lagerlöf i sin litteraturhistoria. Lars Ramsten

Anm. Den skiva som innehåller nämnda verk av von Koch är Phono Suecia PSCD 55

ERLAND von KOCH

Bildspelet om Hugo Alfven av nders Hanser (se Alfveniana 2/ 1, s 15) visas i Leksands ulturhus dagligen kl 14. nträde. ~


Föreningen Hugo Alfvensällskapet Verksamhetsberättelse för år 1992

Hugo Alfvensällskapet och Musik vid Siljans Vänner inbjuder till EN DAG I HUGO ALFVENS LEKSAND fredagen den 9 juli Program: 0930 Samlingskaffe på Alfvengården i Tibble, Leksand. Under kaffestunden har Hugo Alfvensällskapet sitt föreningsmöte, till vilket sällskapets medlemmar härmed kallas. 10.00 Föreläsning av litteraturvetaren.fil.dr Ola Norden/ors, Uppsala. Ola Nordenfors, som talar om ord och musik i Hugo Alfvens solosånger, har nyligen disputerat på en avhandling som behandlar relationen ord och musik i svenska romanser. 11.00 Avfärd med buss till M obe rg Vid Moberg ägde Hugo Alfven en tid en mindre gård. Moberg är skönt beläget i närheten av byn Kilen. De sista 500 metrarna får vi gå genom skogen, eftersom det saknas farbar väg ända fram till fåboden. Back Gustaf Andersson från byn Almbergs Björken känner Moberg och dess historia bättre än någon annan. Han kommer att guida oss, tillsammans med Lars Leksell. Vid Moberg äter vi vår medhavda lunchkorg. Obs! var och en ordnar således egen lunchmat! Vid 13-tiden går bussen tillbaka till Alfvengården i Tibble. 14.00 Alfven-program i Tibble Detta sedvanliga Musik vid Siljan-program på Alfvengårdens tun har i ��r körbesök från Göteborg. Gösta Ohlins vokalensemble som sjunger verk av bl.a, Alfven och Lidholm. Spelmän från Leksand medverkar med låtar. Gunnar Petri, ordförande i Alfvenfonden. är konferencier samt delar ut 1993 år Alfvenpris till tonsättaren Ingvar Lidholm. Priset för att deltaga i denna dag i Hugo Alfvens tecken är 100 kr per person (innefattar förmiddagskaffe, föreläsning och bussfård). Anmälan sker genom att betala in avgiften på Hugo Alfvensällskapets postgiro 42 88 58-8 senast l juli. Obs! skriv "Utflykt" på talongen.

Styrelsen har under året bestått av Hans Nordmark (ordförande), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Agneta Ljunggren (skattmästare) samt av ledamöterna Gösta Alfven. Hans Henrik Brummer, Göran Furuland och Sten Gunnar Hellström. I arbetsutskottet har ingått ordföranden, skattmästaren och sekreteraren. Protokollförda styrelsemöten har sedan föregående Föreningsstämma ägt rum 24/8, 1/10, 16/12 1992, 6/4 och 25/5 1993. Revisorer har varit Sven Wilson och Margit Hellman. Medlemsantalet uppgick den 31/12 1992 till ca 95 personer och institutioner (1991 ca 80). Insatser pågår att värva nya medlemmar. Föreningen är för sin verksamhet alltjämt beroende av bidrag från Hugo Alfven Fonden. ,Beträffande den ekonomiska förvaltningen hänvisas till vinst- och förlust- samt balansräkning.

Aktiviteter Föreningen har utgivit Alfveniana 1992:1-3 under redaktion av Jan Olof Ruden. Vårmötet 1992 ägde rum den 23 maj med en exkursion till Svartnö och Edö ö, där även Föreningsstämma hölls. En redogörelse återfinns i Alfveniana 3/92. Detta var ett samarrangemang med Kammarmusikfestivalen i Norrtäljes Vänner. Höstrnötet ägde rum den 16 december, då Lennart Hedwall i Stockholms konserthus höll föredrag om Alfvens femte symfoni som introduktion till framförandet samma kväll. Detta var ett samarrangemang med Kammarmusikfestivalen i Norrtäljes Vänner och Filharmonikernas Vänner och besöktes av ett 50-tal personer. Styrelsen har under våren 1993 utverkat rabatt för medlemmarna på Alfvenmusik på CD-skivor utgivna av vissa skivbolag. Stockholm i maj 1993 Styrelsen

Kom med iHugoAlfvensällskapet! Föreningen Hugo Alfvensällskapet bildadesden 11juni 1990. Föreningen skall verka för att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning och står öppen för alla mot erläggande av medlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården, Uppsala och orter i utlandet är naturliga replipunkter. Intresseområden är folkmusik, symfonisk musik, körmusik, solosånger, akvarellmåleri, fotografi, hembygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfvens verksamhet. Årsavgiften för 1993 är 100:- Insättes på postgiro 428852-8.

19


11...······ ,... -...' ,... . .. ·e·· . ·'···18· .

:.:.:.: ..::.:•. :: .. ::•.•.. :.•.•. ::.<: .. ::.:.::: ••.•.• :::.~.::: .• ::: •.•• ~.::.:::.: •. :: .•.::::: .• ::..

Sverges flagga - Berceuse - Vallgossens visa Prövningen - Serenad (Lindagull) Jönköping 3/4, Kalmar 4/4, Uppsala 24-25/4 00, dir Robert Sund Midsommarvaka

4n Gislövs läge, 7n Norrtälje, 8/7 Musik »n Östersund, lOn Junsele, 11/7 Piteå Malmö symfoniorkester, 12/8

vid Siljan,

dir Paavo Järvi

Dalarapsodi Göteborg, symfonikerna, dir Kees Bakels

.,'·1..,.. ·'·17'·· -.',' .,

>«1·.:· ,:••,.••.•.:..a.:1...J :r> "

.

',"

.

'.'... "

",

::.:<•..:::..:.:::.•:::..•.:: : :::::.::.:: ..: :: :: :•.:::•.::.<:.::.:~..:::.:::•..::::.•.::..::.:•..::..:::...::..::::•.:','.<::.'•.'.:,:'::.':.:.'..':..,:::.:.:::.' ':, ,:.:::::.

Jörgen Grundström: "Fagra små blommor" : Hugo Alfvens folkvisearrangemang, en bortglömd bukett. 20-p uppsats. Uppsala musikvetenskap, vt 1993. Lennart Hedwall: Ställflaggann så jag ser den! En annorlunda aspekt på svenskhet. (Svenskhet i musiken. Red Holger Larsen. Sthlm 1993) (Skrifter från musikvetenskapliga institutionen ; 7) Annika Broström: Bergakungen: en balettpantomim av Hugo Alfven : ett försök till rekonstruktion. 6O-p uppsats Stockholm Teatervetenskap ht 1992 Maria Fogelström: Hugo Alfvens Uppenbarelsekantat : en studie i hur tonsättaren arbetar med text och framhäver dess betydelse med musikaliska medel. Påbyggnadskursen Musikvetenskap Stockholm 1991.

Svetlanov om Alfven Ur Upptakt, Göteborgssymfonikernas programtidskrift februari/mars 1993, s 24-25 saxar vi: - Det är riktigt att jag älskar romantisk musik och att många därför har betraktat mig som konservativ. Man jag har gjort både Schönberg, Webern och Berg. - Jag älskar Alfvens musik och hörde den första gången för länge sedan. Rapsodi nr l (Midsommarvaka) var det första verket jag blev bekant med. Sedan dess har jag dirigerat nästan all hans orkestermusik utom Rapsodi nr 2 (V ppsalarapsodin). - Finland har sin SIbelius, Norge sin Grieg, Danmark sin Nielsen. Ni svenskar har Alfven ...

20


Alfvéniana 2/93