Issuu on Google+

.9Llfveniana 1-2/92 CUtgiven av :}{ugo Yllfvens채[fs/(apet

Omkring Midsommarvaka


Alfveniana 1-2/92 Innehåll Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Hans Nordmark

Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58, fax 08-662 62 75

Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8

Midsommarvaka - Från skiss till utgåva - uruppförande - kritik. Av Jan Olof Rudan 3 Ett Alfvanbrev . 3 4 Stig Westerberg och Jan Olof Rudan samtalar om Midsommarvaka 5 Analyser, kommentarer till instrumentationen i Midsommarvaka. Av Siegfried Naumann 6 16 låtar från Svartnö - modemusik från 1890-talets Roslagen. Av Gunnar Ternhag 7 Midsommarvaka - föregångare och efterföljare. Av Martin Tegen 9 Midsommarvakas öden och äventyr som balett. Av Anna Greta Ståhle 13 Midsommarvaka på CD. Av Stig Jacobsson 19 Dalaresenärer besökte Alfvans Törnrosakrypin. Av Seth Karlsson 21 Jan Kask recenserar BIS CD-395 22 Alfvans koster. Av Hans-Lennarth Ohlsson 23 Alfvankonstverk på Waldemarsudde 24 Föreningsmeddelanden 26 Framföranden - Litteratur - Inspelningar - Noter 28

ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomiprint, Stockholm

Omkring Midsommarvaka

Omslaget: Edith Westergaard, Sven Nielsen och Ulla Becker framför det hus på Skagen, där Hugo Alfven tillbringade somrarna 1903 och 1904. Foto: Rune Bonnevier

Midsommarvaka är kanske det verk som man omedelbart associerar med Hugo Altven. Men när det tillkom var det ett sidospår i hans produktion. Först några år senare återknöt han till de svenska rapsodierna. Detta nummer av Attvenrana belyser olika aspekter på verket. En utställning av Alfvenakvareller marsudde uppmärksammas.

på Walde-

Vårutflykten sker till Roslagen den 23 maj, då också Föreningsstämma hålles. Dröj inte med anmälan! 2


Midsommarvaka - från skiss till utgåva - uruppförande - kritik A V JAN OLOF RUDtN • • • Det började i Roslagen sommaren 1894. I den skissbok som jag döpt till Häfte 1 i min bok Hugo Alfvlms kompositioner (Stockholm 1972) och som nu finns i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning under signum Vok.mus i hs 187 finns på fol 20v-26 "Sexton låtar upptecknade efter Erhard Lännman somaren 1894". I en renskrift UUB 186:17 finns tillägget "i Harängen på Eknö". Dessa melodier skulle ligga och gro nästan ett decennium. Sommaren 1903 tillbringade Alfven på Skagen i närheten av den älskade Maria och konstnärerna omkring Severin (eller - som han kallade sig - Sören) Kröyer. I en annan skissbok (Häfte 2, UUB 188) f.12 finner vi därför dateringen "Skagen 23 juli 1903" vid en sång med titeln Ved Huset till text av Emil Aarestrup. Utan tvekan är det det hus som han själv bodde i som inspirerat honom (se omslagsfotot), Sången renskrevs omedelbart. Den skulle under nästa års vistelse på samma plats få sällskap med andra sånger under titeln Marias sånger op.21. På denna romans följer så ett melodiutkast som kombinerar de två folkmelodierna] össehäradspolska och Trindskallar är vi allihopa. Detta kan vara ursprungsiden till den "rhapsodi" som Alfven börjar skissera en vecka efter Ved H uset (den 30 juli) och avslutar efter tolv dagar, den 11 augusti. Exakt en månad senare, den 11 september, börjar Alfven instrumentera verket och blir färdig med blyertspartituretefter fyra veckor, den 7 oktober, som också är det datum han sätter på de två renskrifter han gör i tusch. I renskriften kallas verket Svensk Rhapsodi. Om skissen ger intryck av omedelbarhet i kompositionen med sina ändringar och tillägg, så gerrenskrifterna i stället prov på Alfvens kalligrafiska notskrift. Nästa version i verkets tillblivelse är ett 4-händigt klaverutdrag av Alfven som är daterat den 6 december påföljande år, 1904. Före grammofonens tid var detta det enda sätt som fanns för andra slags framföranden än med orkester, t ex i hemmet. Även Beethovensymfonier och andra mästares verk kunde på detta sätt nå en större spridning. Men dessförinnan hade uruppförandet skett vid en konsert,

där tonsättaren själv dirigerade egna verk på Kungliga Teatern där landets enda professionella orkester fanns i form av Hovkapellet. Det var den 10 maj 1904 och på programmet stod Symfoni nr 1, fem romanser (bland dem Ved Huset) samt Midsommarvaka som den svenska rhapsodin nu kallades. Inte mindre än sju dagstidningars musikrecensenter bevistade konserten samt veckotidningen Idun. Dessutom hade Damernas Musikblad redan i april publicerat ett miniporträtt av tonsättaren och hans verksamhet. Av recensionerna att döma var konserten inte särskilt väl besökt denna tisdagskväll i maj. Symfoni nr 1, som spelades först ( i en omarbetad version) jämförs i recensionerna med Symfoni nr 2, som överlag skattas högre. Sångerna till pianoackompanjemang som följde därpå omfattade två redan kända, Svarta rosor och Sommardofter och de tre nya Trubadurens ande, Se, allena har jag vandrat och Ved Huset. Omdömena om sångerskan, Ebba Björkbom, som uttolkare av dessa "modulatoriska experiment" växlar, medan pianisten Märtha Olsson får beröm överlag. Ved Huset är kanske den sång som mest uppskattas, kanske för dess" erotiska svärmeri" (SvD). Det finns litet delade meningar bland recensenterna om vilka folkmelodier som bör förekomma i en svensk rapsodi. Just Jössehäradspolska och Trindskallar väcker lustigt nog kritik. Men man är överens om att det är ett spirituellt verk som "rymmer ett rikt mått af poesi" (Vårt Land). Dessa intryck frammanades inte minst av den effektfulla instrumenteringen. Det framskymtar också av recensionerna att publiken blivit insatt i det programmatiska innehållet i stycket. Hovkapellet spelade inspirerat under tonsättarens ledning och publiken var begeistrad. Alfven inropades flera gånger för att ta emot bifallet. Det var säkert inte utan betydelse att prins Eugen bevistade konserten, vilket nogsamt noteras i tidningarna. Man får av recensionerna intrycket, att Midsommarvaka var ett verk som inte stämde överens med kritikernas och publikens förväntningar. Man hade vant sig vid att Alfven var en allvarligt syftande tonsättare i en högromantisk tradition, dvs motsvarade den bild som Robert Thegerströms porträtt förmedlar. Särskilt "svenska" drag i hans musik hade inte före3


kommit tidigare. Och nu stod han där och målade upp den svenska midsommaraftonen med dess dans och skogsstämning och dans igen. Inte kunde åhörarna ana att det verk de just hört skulle bli så till den grad förknippat med Alfven.ja att det skulle bli en sorts urbild för svenskheten som skulle spridas över hela världen.

Ett steg i den riktningen togs när Wilhelm Hansen tryckte partitur, stämmor och klaverutdrag år 1907 och därigenom underlättade spridningen. Tryckningen innebar även inkomster, vilka Alfven mer än väl behövde. Hur mycket han skulle begära för verket ville han undersöka och skrev därför ett brev till vännen Wilhelm Stenharnmar som här avslutningsvis publiceras.

Ett faksimil av originalskissen till Midsommarvaka jämte kommentarer av tonsättaren, brev tillOttoEckennan()Ch inledning av Jan Olof Ruden finns utgiven av K Musikaliska akademien till jubileet 1972. Några exemplar finns till försäljning genom Alfvenianäs redaktion till ett pris av 100: - Beloppet kan sättas in påpg 428852- 8 Skriv "Faksimil"

Ett Alfvenbrev. 3 {fibble, Leksand/ 27 okt. /1906/ Käre Sten. ' Jag har fått ett förlagserbjudande på min rhapsodi, men jag vet ej hur mycket jag skall begära. Giv mig ett råd och säg under vilken gräns jag icke bör gå vid försäljningen av såväl Orkester som ett fyrhändigt klaverutdrag! Helst vill jag sälja hela smörjan tillsammans. Vore Dig mycket tacksam om Du ville säga mig Din tanke härom och helst om~ående , ty karln ligger åt. Önskar Du lära känna Firenzes konstnärsliv , kan jag giva Dig ett kort till en förtjusande Professore Paolo Pavolini, som inför Dig i Leonardo da Vinci klubben. Där göres bl.a. mycket kammarmusik och har Du i övrigt några konsertplaner, kan Du ej bli bättre införd än genom den klubben. Min Fru ber om sin hälsning din tillgivne vän Hugo Alfven Om måndag reser jag till Stockholm och då blir min adress Odengatan

32.

/PS'; Pavolini talar Tyska, franska och engelska, han kan t.o.m. litet svenska /OS/

4


Stig Westerberg och Jan Olof Huden samtalar om Midsommarvaka SW: Det viktigaste mötet med Hugo Alfven var i samband med inspelningen av Midsommarvaka. Jag repeterade in den åt honom. Han satt på en stol och jag repeterade in och så gick han upp och slog in det och så höll vi på stycket igenom. Jag var anställd på Operan 1954, när inspelningen gjordes. Jag började där -53 och stannade till -57. Därför var det kanske naturligt att jag skulle hjälpa till att repetera in verket med Hovkapellet. Inte vet jag om han hade hört talas om mig eftersom jag fick det hedervärda uppdraget. J ag var väldigt tacksam och glad för det, naturligtvis, och insåg det stora ansvaret att närvara vid hans inspelning. Så tog jag ju vara på allt ha sa. Han var ju härlig. Han berättade alltid på sitt säregna sätt. Det var myckt lättare för musikerna i orkestern att föreställa sig en gammal kärring t.ex. Det är ju en egenskap som är värdefull. Det är inte mänga som kan förklara lättillgängligt för orkestern. Jag kan det inte. Jag vet inte om jag hört någon. I viss mån Tor Mann, men inte på samma sätt. Det var som en tavla. JOR: Är det inte typiskt för Alfven att han målar i toner! SW: J a, det är precis vad han gör. JOR: Jag tror han har föreställt sig någonting och det kan mycket väl motsvara den handling han berättar att det finns i Midsommarvaka. Om man tittar på skissen så ser den väldigt enkel ut. Det är i stort sett en melodistämma. När man tittar i det färdiga partituret och lyssnar på verket så är det en väldigt rik orkestersats. Har du några föreställningar varför han har valt klarinett som presenterar den första melodin? SW: J ag vet inte riktigt. Kanske instrumentets mjukhet.

böjlighet och

JOR: Annars kunde man tänka sig fiol. Det är alltså folklåtar som Alfven har upptecknat. De instrument som var vanligast i slutet av 1800-talet som folkmusikinstrument var säkert fioler och klarinetter. Det kan vara en mer eller mindre medveten anknytning till detta. SW: Han kopplar ju på andra instrument

sedan. Men just att

själva öppnandet har en klarinett tror jag är väldigt klokt. Just på grund av mjukheten som ett sådant instrument besitter. JOR: Stycket är ju tredelat. Varje del böljar svagt och fint och leder fram till ett klimax. Sedan sker en överledning och så kommer någonting nytt. Det långsamma avsnittet dirigeras ju väldigt långsamt av Alfven. när pojken och flickan dragit sig ut i skogen. Varför tror du Alfven har valt engelskt horn här? SW: Det är väl skogsinstrumentet

om något.

JOR: Man skall väl få en vision av vallhorn, en flicka på sätern. SW: Avsnittet är gräsligt vackert. JOR: Det är högromantik

det.

SW: Det tycker jag inte man skall vara rädd för. Man jag tycker inte att man behöver göra det värre. Inte romantisera mera. Sen har jag ett minne av att Alfven gör rätt mycket av sådana här meno mosso-ställen och även i första delen finns det ställen som vi i en yngre generation har så bråttom med att vi inte törs ta ut svängarna ordentligt. Det gjorde ju Alfven. JOR: Det är väldigt lugna tempi som Alfven har i inspelningen. De där danserna går verkligen i allegretto, inte i allegro. SW: J ag kanske repeterade ibland i det hastiga tempot, men han orkade inte med att slå det. JOR: Det kan ju också vara något som spelar in när man bedömer Alfveris inspelning. Man kan alltså inte vara säker på att han verkligen ville ha det så där. SW: Jag har en anteckning om det någonstans i ett partitur på Radion, där han skrev upp vilka tagningar han godkänner. Ja, även om han var yngre på den tiden, var han ju rätt gammal ändå, han orkade inte så mycket. Han var trött i armarna,.Men det gjorde ju att jag fick en väldigt fin inblick i stycket och hans intensioner. Han var väldigt noga med alla accenter. Kollosalt. Varenda accent skulle han ha. De här tvåorna, dem tjatade han mycket om. 5


En sak är jag i alla fall ensam om i min egen inspelning. Det är i den långsamma delen. Det finns två fraser, framför allt den sista, höjdpunkten, horn-triol alldeles innan, och på den tredje trioldelen stannade Alfven. Ta-ta-taa .. Det gör jag också. Jag kände att det var fullt medvetet från hans sida. Där gör han fermat. JOR: Det är en fundering som jag har haft angående vem som kan dirigera Alfvens verk riktigt bra. Jag tror att en sådan dirigent är operakapellmästre -- eller har varit det. Jag tror att en sådan erfarenhet krävs för att rätt gestalta Alfveris orkestermusik. Eller kanske det ligger hos orkestern? Alfven hade nog alltid Hovkapellet i tankarna när han komponerade för orkester. För det första var det i början av hans karriär den enda professionella orkestern i Sverige. För det andra hade han lockat ur hovkapellistema alla klangfärger och idiomatiska drag som deras instrument besatt. Och för det tredje var hovkapellisterna vana vid flexibla tempi från operalitteraturen. Är det inte just detta som krävs när Alfven målar i toner?

SW: Vad som kan vara känsligt i Midsommarvaka är tempot, att hitta rätt. Det är klart att man kan ta lite så eller lite så, det är väl inte så att det finns bara en enda väg. Men det finns inte många vägar för att det skall flyta och hålla samman. För Midsommarvaka har ett visst inre sammanhang mellan delarna. Och så finns det naturligtvis ett instrumentalt tak för vad som är möjligt, framför allt i slutet, horn-insatserna i slutet. Det går inte att göra hur fort som helst. Och det är väl det som många forcerar; det skall gå så fort och virtuost som. möjligt. JOR: Tror du inte att det ligger väldigt bra till för hornen? SW: Jovisst. Sen skall det gå snabbare med det samma. Först är det huvudtempot här och sedan piano. Och sedan stringendot i slutet. Jag tror frånsett det att det är svårt att spela vissa saker är det för dirigenten en avvägning av tempona i de olika satserna som kan vara problematisk: att de ska hänga ihop och ha en viss kontinuitet.

Analyser, kommentarer till instrumentationen Midsommarvaka AV SIEGFRIED

NAUMANN

Analyser Takt i partituret (Wilhelm Hansen Edition) 1 fjärdedel = 112, Alfvens egen grammofoninspelning har fjärdeIdel 102 ca 3 vIa 4-stärnmigt pizzicato, mindre vanligt 7, 8 m fl med avslutande båge och tenutostreck: stötes ej om = "luftaccent", lång 21-25 fl imiterar 26, 28 m fl båge och punkt vid åttondelen bör stä utanför bågen, tonen släppes, stötes ej om, se paralleller 29 se 21-25, el och cor imiterar 37 diminuendo, avklingande 49 arpe non arpeggio 53 ändrad artikulering i vl, jfr t 5 55 m fl jfr t 7, 8 61,63 accord a 3 i stråkar (arpeggio) 65-68 cor IV! 66 se 7,8 69 småstråkar imiterar, se artikuleringen 73-76 cor dominerar, fl och el imiterar 79 och framåt vl II fram if) 87 jfr basinstrument med cor IV t 65 6

89 131 139 145 187 218 231

jfr fag I med cor i i 96 (båda är druckna) kontrapunkt i b-el, cor II, fag I t 135 genomföring! fag, trb t 150 (solo) "på fritt vatten" mästerlig hornkvartett Andante, bl.a. vIe och vl II, fjärdeldel = 56, Alfven dirigerar 42 ca 237 subitopp, se fortsättningen med personliga styrkegrader 255 som gjort för cor i med ''kusinen'' t 277 262 märk den vackra vla - cb-kvartetten, harpstärnman något sammanträngd 263,285 Alfven behåller här 2/4, temat är även tredelat 294-296 ett gripande ångestuttryck! 315-316 eventuellt non tremolo i vl I, temat fram 322 överledning 330 celesta = Glockenspiel, fjärdedel = 116, Alfven 368

dirigerar ca 118 vl I = arpa, vl II

= vl I (divisi)


374 senza vIe 382 och framåt mästerliga sekvenser 420 jfr> (accent)! Allegro con brio punkterad halvnot Alfven dirigerar ca 58 451 två teman 465 virtuosa vl I 478 "solistisk" timp 480 två teman 487 virtuosa vl I och II 509 cor plus fag!

= 66,

Kommentar

Hugo Alfveris Midsommarvaka är ett underbart verk. I vilka svenska partitur finner vi vår nordiska längtan, vårt beryktade tungsinne så förädlat, så förklarat, så "vårt", som i den långsamma andantesatsens homsoli, med den skälvande, ångestfyllda inledningen. Ett h-moll som med sina avvikelser

(Lex. det stora septimackordet t 270 m fl) kanske är den mest svenska tonanläggning som någonsin skrivits. Det är mer än toner. Kurt Atterberg ligger väl näst intill i sin Svit för violin och viola, även den med h-moll i sitt följe. Jag vill inte ens försöka förklara vad Alfven har gjort eller hur. Jag vet bara att jag, vi, får en klump i halsen när vi tar emot samklangen. Formen i övrigt, med sina spänstiga rytmer (mest snabba), är inte mindre beundransvärd. Rapsodier stöps ofta enligt "behovet av omväxling". Inte så här. Inte en enda rutin-sekvens finns att upptäcka, inte en självmatande temaomtagning. Tonsättaren måtte, när verket koncipierades, formligen levat i ett D-dur/h-moll-rus. Midsommarvakan är ett mästerverk. Den höjer sig till ett nationellt epos. Det är en fröjd att den finns. Stockholm i februari 1992 Siegfried Naumann

16 låtar från Svartnö - modemusik från 1890-talets Roslagen AV GUNNAR TERNHAG På sitt eget oefterhärmliga sätt har Hugo Alfven berättat om upprinnelsen till Midsommarvaka (op.19). I memoardelen Första satsen (1946) tecknar han sitt levande minne av ett bröllop som ägde rum på Svartnö sommaren 1894. Intrycken från bröllopet som varade i dagarna tre gav inspiration till den berömda rapsodin. Den litterära skildringen är både detaljrik och medryckande, precis som den musikaliska kompositionen. Alfven beskriver bl a hur dansmusiken gick: "Nu började spelmännen gnida sina fioler, och snart var dansen i full gång. Själv dansade jag inte, men var en dess uppmärksammare åskådare. Där dansades polketta, roslagshambo, Pekdansen, gammalvals, och några

överdängare dansade till och med en hemmagjord masurka, som väckte allmän beundran" (sid 243). Lite senare i samma skildring berättar Alfven om hur han övertog spelmansfunktionen, sedan den tingade musikanten fallit i sömn under ett bord. Det var möjligt för fiolspelaren Alfven att rycka in, eftersom han "kunde hela repertoaren". Bröllopet var en stor upplevelse för sommargästen som alltså nästan femtio år senare förmådde återge festens detaljer. Vad gäller uppräkningen av Svartnöbornas danslåtar kunde han dock förlita sig på en mindre samling melodiupp-

teckningar som han gjorde samma sommar. Uppteckningarna, som finns i tonsättarens renskrift i Hugo Alfven-arkivet hos Uppsala universitetsbibliotek (UUB 186: 17), innehåller de danstyper som redovisas imemoarcitatet. Hugo Alfven skrev ner danslåtarna efter den unge drängen Erhard Lännman "i Harängen på Eknö", där den 22-årige Alfven fått hyra en stuga. Lännman sägs ha sjungit melodierna inför upptecknaren. I notskriften återges de emellertid i G-dur och D-dur, vilka tillhör de allra vanligaste tonaliteterna i svenska fiollåtar. Alfven visste med andra ord hur melodierna skulle placeras in tonarts7


mässigt. Renskriften innehåller sammanlagt 16 låtar. Lennart Hedwall, som behand-

Andersson, skaparen av samlingsverket Svenska låtar. 1894 hade Alfven ännnu inte mött dessa folkmusiksamlare med tillbakablickande hållning, utan skrev

härstammar från spel på fioler - figurerade brutna ackord ligger lättare till på fioler än på enklare dragspel. De upptecknade låtarna är sammanfattningsvis

:II

$#

~---(

l ) ~W

Il

Er r Q II ~ I Ef EJ J Il

~7

I ffi) t r l f J

~

J

'/'

-,

k 11 !

Schottis upptecknad av Alfven. Denna omformades till inledningsmelodin Midsommarvaka spelad av klarinetten. UUB Vok.mus i hs 186:17

lar rapsodin i sin Alfvenbiografi (1973, sid 194ff), visar hur Alfven vidareutvecklade en tämligen enkel schottis till verkets första och mest bekanta tema, den melodi som långt senare fick egna vingar och förorsakade tonsättaren juridiska bekymmer. Hedwall har i samma sammanhang helt korrekt omtalat att ytterligare två av Lännmans låtar ingår i rapsodin, nämligen en "pekdans" och ett brottstycke av inledningen till en brudmarsch. Om melodilämnaren Lännman är inte mycket känt. Hans person är kanske inte heller det mest intressanta i sammanhanget, utan hans musik. Om vi här koncentrerar oss på låtuppteckningarna och lämnar anknytningen till Midsommarvaka åt sidan, finns en hel del att säga:

tidstypiska dansbanor.

Som redan framgår av citatet ur Alfvens memoarer dansades en rad olika danser på Svartnö. Valsen dominerar i den bevarade samlingen melodier - troligen hade den samma ställning hos skärgårdsborna. Alfven antecknar en som "gammal vals", trots att den knappast skiljer sig från de andra i musikaliskt avseende. Det finns dock uppgifter om att den beteckningen syftat på en särskild form av valssteg. Av andra välkända dan styper kan nämnas schottis och polka. Polkett, som numera alltid är en snabb tvåtaktsdans. var på Svartnö en hastig dans i tretakt, inte olik våra dagars hambo

Att det spelades modemusik på 1890talets Svartnö är ingen överraskning. Den som vill förstå bakgrunden till det förhållandet behöver bara ta fram en karta. Från Svartnö var det lätt att sjövägen ta sig till andra platser. Den sjövana befolkningen var sannolikt betydligt rörligare än folket i inlandets många byar. Närheten till vida kontakter speglas således i den moderna dansmusiken. När Hugo Alfven i ett brev till sin vän teologiprofessorn Oscar Quensel (Tempo furioso, 1948, sid 171) meddelar den "fatala" upptäckten att pekdansen i Tyskland sjungs "till den oanständigaste text", är det bara en god belysning av Svartnölåtamas karaktär av vandringsmelodier. Flera av låtarna efter Erhard Lännman har bevisligen spelats på andra håll i landet. Landsbygdens dan slåtar började i slutet av 1800-talet bli en del aven hörbar m usikalisk gemenskap som sträckte sig långt utanför landets gränser. Det kan gott tänkas att rörliga miljöer - som exempelvis fanns på en Roslagsö - snabbare anammade de nya influenserna. Kanske tog någon vaken skeppare och spelman med sig musikaliska nyheter från besök i Stockholm eller någon annan större kuststad? Hugo Alfvens 16 låtuppteckningar från sommaren 1894 ger i alla fall en bra bild av den samtida musik som öborna använde vid bröllop och andra danstillfällen. •

eller mazurka. Den redan nämnda "pekdansen" var en egen dans, sannolikt med pekande rörelser av något slag. Polskan var borta ur bilden, hambon gjorde sin entre lite senare. En trereprisers brudmarsch som också Alfven lät teckna upp utnyttjades kanske vid det skildrade bröllopet?

melodier

till

med friska ögon ner de melodier som råkade falla honom på läppen.

Den lilla samlingen dansmelodier från 1890-talets Roslagen utgör ett illustrativt dokument över den låtrepertoar som just då var aktuell i denna del av landet. Alfven ansträngde sig inte för att fånga ålderdomligt klingande melodier. Han skrev i stället ner de låtar som han hörde Sammanställningen beskriver en förhålur Lännmans mun. Den inställningen är landevis modem dansrepertoar, typisk värd att notera, eftersom dåtidens systeför många mindre orter vid den här timatiska folmusikinsamlare nästan utan den. En titt på musiken i sig ger ungefär undantag var ute efter att "rädda" det samma slutsats. Låtarna bygger nästan allra äldsta stoffet. Alfven skulle senare uteslutande på en enkel treklangsmelokomma i personlig kontakt med speldik, där man i bakgrunden kan ana det mansrörelsens främsta representanter - populära dragspelet. Merparten skulle 1907 och 1908 satt han exempelvis som utan problem kunna utföras på en- eller domare på Anders Zorns spelmanstäv. tvåradiga dragspel. Några passager lingar i Mora tillsammans med Nils skvallrar om att vissa låtar trots allt

8

I BY L r I l

från ungdomens


Midsommarvaka - föregångare och efterföljare AV MARTIN TEGEN

• •• Har Midsommarvaka några föregångare eller rentav förebilder? Ja, utan tvivel föregångare, om man med det menar den allmännare symfoniska konceptionen. Men knappast förebilder, om man med det syftar på den speciella uppläggningen av Alfvens verk. Som konstverk är det unikt, även om det går att Inordna i en av traditIonsvägarna inom den europeiska konstmusiken. Liszts symfoniska dikter Den traditionsväg jag syftar på är naturligtvis den symfoniska dikten, sådan den utformades av Franz Liszt på 1850-talet i de tolv berömda verken. Liszt ville gå några steg längre än Beethoven i två avseenden. Dels ville han skapa ett ensatsigt orkesterverk, som inom sina ramar rymde tillräckligt mycket av kontraster och tematisk rikedom för att kunna ersätta den klassiska symfonins fyra satser. Kontrasterna mellan satserna flyttades in i det ensatsiga verket. Detta motiverades genom en berättande, litterär bakgrund, som förklarade de starka förändringarna av stämning och karaktär i den symfoniska diktens olika delar. Samtidigt bibehöll Liszt åtskilligt av symfonins landvinningar, som den tematisk-motiviska bearbetningstekniken. Men den ställdes nu inte längre i den absolutmusikaliska

Men när det gäller att hitta föregångare till Midsommarvaka vore det ett alltför stort företag att undersöka alla symfoniska dikter från Liszt och framåt. Det är tämligen självklart att Alfven har tagit intryck av sin store föregångare. Men därtill kommer säkerligen andra intryck, inte minst från Johan Svendsens norska rapsodier, tillkomna på 1870talet och spelade i Stockholm från 1880talet. Men även andra symfoniska dikter spelades i Stockholm, som Bedrich Smetanas Moldau och andra ur cykeln Mitt fosterland. Richard Strauss introducerades 1901 med Till Eulenspiegel, där det humoristiska elementet är framträdande. Det bör ha tilltalat Alfven. liksom den virtuosa instrumentationskonsten.

Svensk folkton för orkester Men jag lämnar den internationella utblicken och inskränker mig till det svenska materialet, och dessutom till sådana verk som använder svenska folk-

melodier eller åtminstone strävar mot någon fonn av svensk folkton, alltså en konstmusikalisk efterbildning av folkmelodier. Man kunde gå ännu längre och leta efter verk med någon sorts folklivsskildring, som erinrar om Midsommarvaka. Men ett sådant letande slutar med konstaterandet, att Alfvens verk är unikt - liksom varje bättre symfonisk dikt. Jag inskränker mig således till verk av programmatisk karaktär som också använder sig av folkloristiska inslag. Det tidigaste verket av detta slag tycks vara Jacob Edvard Gilles Midsommarfesten, som uppfördes i Stockholm år 1850. Det är således tidigare än de lisztska symfoniska dikterna, men så är det också fråga om en fyrsatsig symfoni, och modellen är snarare Beethovens Pastoralsymfoni. Något detaljerat program har Gille inte försett sin symfoni med, men med utgångspunkt från titeln kan man gissa sig till avsikten med satserna. Första satsen tycks skildra allmänt rustika stämningar av idyll och fest-förväntan. (De inledande takterna visas i ex.l ).

Ex. l.

logikens tjänst, utan i den nya programmatiska metamorfos- och kontrastteknikens.

9


i Milano-trycket). Den skrevs för något svenskt dans-divertissement - okänt vilket - på 1850-talet. Den börjar med att i långsamt tempo citera en för dåtiden välkänd melodi, "Skeppsfarten" av Valerius till en melodi av Hurka. Sedan börjar oavbrutna, virvlande violinfigu-

I andra satsen vidtar dansen till en rad polskemelodier, troligen delvis uppfunna av Gille själv. Mot slutet mattas dansen av och satsen slutar i pianissimo, varefter tredje satsen vidtar attacca med en nattstämning i långsamt tempo. Finalen är återigen livlig. Ett koral artat tema avbryter, varieras och kommer fortissimo mot slutet. Som synes finns rentav en del av ingredienserna till Midsommarvaka, fast här mer eller mindre i den klassiska symfonins form.

rer i snabbt tempo, och till dem kommer diverse korta fragment, som efter hand visar sig tillhöra en känd polska. Den kommer så småningom i sin helhet, fast märkligt nog i fyrtakt (se ex. 2).

1840- och 1850- talen är kända för sina nationella stämningar och sitt nyvaknade intresse för folkliv och folkkonst. Då uppfördes på Operan verk som Värmlänningarna och en rad s.k. national-divertissement med folkliga danser. I några uvertyrer citeras folkmelodier, utan att man kan tala om symfoniska dikter. Men det finns åtminstone en uvertyr som går längre och symfoniskt bearbetaren folkmelodi. Det är hovkapellmästaren J acopoForonis Uvertyr nr 3 (som den kallas

I förbigående dyker också en del av melodin till "Per Svinaherde" upp. Uvertyren kan kanske inte kallas för symfonisk dikt, i synnerhet som program saknas, men bearbetningstekniken placerar den ändå rätt nära en sådan. Omkring 1860 propagerade Albert Rubenson ivrigt för att tonsättarna skulle införliva nationella tongångar i sin musik. Själv gjorde han det som allra

EX.2.

Ex. 3 a. Adagio

.J.

J

:

J.

hj)

PPTromboni &Tuba

•..

r

r

Takt 4-6

I

I

:

r

I

::t: Låga str. :

pp

"

Ex. 3 b. 1':'\

d:

qd

pr

r ../r

(Ad')~~ agio :

Tromboni, tubafag.

q~ dirn

t.J~J

r~r

J~J

ir1

F'

f'

T a k t 96 102 I

1-:"'" pp

Puka

p'1 ~ ~ fr

p

10

--====

tydligast i ett Symfoniskt intermezzo (1860), som trots titeln omfattar tre satser. De är korta och fyller väl inte de yttre måtten för en symfoni, men de är intressanta därför att de så tydligt arbetar med nordiska folkvise- och folkdansmotiv. Men något program eller karakteriserande titlar på satserna finns inte. Sådana blir något vanligare från 1870talet, fast det måste sägas att den svenska produktionen av orkestermusik är tämligen sparsam ända fram till sekelskiftet. Den främste symfonikern vid denna tid, Ludvig Norman, skrev ingen programmusik. Den som på allvar introducerade den symfoniska dikten i Sverige var i stället Andreas Hallen. Det finns också enstaka andra försök, som Sommarminnen (1874) av John Jacobsson, uppförd på en populärkonsert under Aug. Meissner 1875. Den håller sig dock närmast i Mendelssohns kölvatten. Eller Tomte/ek av Johan Fredrik Kjellstrand, uppförd på Operan under Norman 1881. Här spelar polskorna en stor roll, men de är troligen inga direkta citat utan tillrättalagda av tonsättaren. Verket är klart symfoniskt getaltat, men utan nämnvärd motivbearbetning. Motivbearbetningen spelar däremot en stor roll hos Hallen, som komponerade sex verk av den symfoniska diktens typ. Hans första försök, Frithiof och Ingeborg (1872), är visserligen nordiskt till sitt ämne, eller snarare fornnordiskt, men folktonen lyser i stort sett med sin frånvaro. Den är desto påtagligare i Svensk rapsodi (1882), ett verk som Hallen tillägnade "mästaren Franz Liszt" och som säkerligen Alfven kände till. Det kan i någon mån ha inspirerat Alfven till hans Midsommarvaka, som ju kallades just Svensk rapsodi innan verket fick sin slutliga titel. Hallens verk är ett slags polskans apoteos. Men det är polskan sedd ur två helt olika perspektiv, det sorgmodiga och det levnadslustiga. Det sorgmodiga anknyter till "Näckens polska", sådan den uttolkades av A A Afzelius:


Freja smyckar sitt gyllne hår, och Näcken så sin sorg på harpan slår: "O, var dväljs du, klaraste bland stjärnor, i den blånande skymningsstund? Du, somfordom. en av jordens tärnor, var min brud uti havets grund ... " Första delen av rapsodin bearbetar olika fragment av den kända melodin, inte minst slutfrasen, som återkommer i skiftande orkesterdräkt flera gånger (se ex. 3). Det är den drömmande, trolska, liksom världsfrånvända sidan av det svenska psyket som skildras. Den andra delen är desto mer världstillvänd. Det dansas och virvlas till några polskemelodier i ett successivt accelerando fram mot presto-slutet. Men på några ställen hejdas dansen och man hör reminiscenser från den trolska världen. Näcken gör sig påmint, och man får förmoda att Hallen velat skildra hur sorgen och glädjen aldrig riktigt kan skiljas åt, hur Näckens förbannelse ligger i att han måste spela till dans fastän sorgen sitter i hjärtat. I sina övriga symfoniska dikter använder inte Hallen någon folkton. Inte ens i En sommarsaga (1889), förmodligen hans mest lyckade, där innehållet antyds genom en dikt av Heine. Här tolkas snarare vad naturen, träden, dimbilderna har att berätta. Kanske kan man ana en smula folkton här och där, men någon folklivsskildring är det inte fråga om.

Alfvens samtida och efterföljare Över huvud är den svenska orkestermusiken under 1890-talet snarast internationellt präglad. Folktonen och folkmelodierna förvisades till de mindre formerna, som sånger och pianostycken (peterson-Bergers Frösöblomster) eller

togs upp i potpurrier eller bearbetningar (som Tor Aulins Tre gottländska danser). Alfven själv var internationalist i sina båda 90-talssymfonier och det blev närmast en överraskning när han virtuost lyckades kombinera den symfoniska dikten med folkmelodiken. Men detta var en utflykt till folklivsskildringen, och han återgick till huvudströmfåran redan i En skärgårdssägen (1905). På samma sätt skildras naturlyriska strömningar utan folklorismer i Ernst Ellbergs Vårbrytning (1906), Olallo MoralesFörsommar (1910) eller Sigurd von Kochs l Pans marker (1917). I det sistnämnda verket, som inspirerats av Knut Hamsuns roman Pan, finns dock några visartade, folkliga fragment inbäddade i den ganska impressionistiska orkestersatsen. En intressant pendang till Alfvens verk skapades av Wilhelm Stenhammar. Man kan nästan tala om motpol, eftersom han väljer ämnet Midvinter (1907) i stället för midsommar. Och behandlingen av ämnet är snarast mytisk än realistisk. Stenhammar använder sig av tre folkliga melodier som han själv upptecknat vid ett besök hos Zorn i Mora 1902. Han skriver i ett brev att verket vill visa hur "gammalhedniskmidvinterdansochmedeltida kristen psalmsång klinga samman i samma längtan ur vintermörkret mot sol och ljus". Det hedniska elementet representeras - något anakronistiskt - aven polska och en gånglåt, medan det kristna återges genom den krusade dalaversionen av "Den signade dag", för övrigt sjungen aven unison kör. Koralen inbakas så småningom med de "hedniska" låtarna med Stenhammars kända mästerskap. Något större likheter med Midsommarvaka uppvisar däremot Helena Munktells Dalsuite, även om det inte behöver vara fråga om någon direkt påverkan. Verket har troligen tillkommit under tonsättarinnans Paris-vistelser någon gång under 1900-talets första årtionde. Det uppfördes i Paris 1910. Sviten har fyra satser och här och där

11


finns en påtaglig folkton. Men den är stiliserad för att passa till den lätt impressionistiska och franskt eleganta orkestersatsen. De tre första satserna är ganska korta och skildrar l) en söndag i byn (marsch) 2) Siljan - kyrkbåtarna drar förbi 3) spelmännen kommer (scherzo). Betydligt längre är den fjärde satsen, kallad "Sommarnatt", och det är den man framför allt kan jämföra med Midsommarvaka. Här omväxlar impressionistiska nattstämningar med stiliserade polskeiåtar , allt i raffinerad orkesterdräkt. Ett notexempel kan visa hur en polska i allegro litet senare förvandlas till en kvardröjande reminiscens (se ex. 4)

a.

EX.4

All egro

m.rn r;:::,

Vl.~

f ~ r11

--'1_1l

l'

u fl

Str. ~ Fag.

'1

:

L,....-

pr:izz

skammarna. svenskt.

~

~

Meno mosso 1\

II

,J

P

--------

I

-====

e "'

-=== f

1'1'

pIr;

:

f

~

fr

, ,,----"0'

.f1i

JR

--

~

~

S tr åk ar

,

I

r~

I

~

dim. ;

!

!l=

; n~ Ii, di:r, km il

oJ

Jr; I

-:---

-Cor,

-=== f

dim.

I

!p

F

i

-===

I

I

I

-Clar,

Men ämnet är onekligen

Det finns ytterligare några orkesterverk som kallas Svensk rapsodi, ett av Karl Wohlfart och ett av Melcher Melchers. Det senare tillkom 1914. De vore förmodligen av intresse i detta sammanhang, men jag har inte haft tillfälle att se partituren (de saknas på Musikaliska akademiens bibliotek). Men av Melchers finns ett annat stycke, som kan vara lämpligt att nämna som avslutning på denna översikt, nämligen en symfonisk dikt kallad Necken. Den komponerades 1916 och instrumenterades färdig 1919. Och instrumenteringen är mycket väsentlig i detta verk för stor orkester. Ur tonvågorna dyker små fragment av "Näckens polska" upp, försvinner i de impressionistiska virvlarna och åter-

12

L,....-

c-=

Ex. 4 b.

fi:

Helena Mu nk te11gick ännu längre i impressionistisk skildringskonst i Valborgsmässoeld, som trycktes i partitur (1922) efter tonsättarinnans död 1919. Men här är folktonen nätt och jäm t skön jbar, och programmet talar mest om den vårliga naturen och eldarna på berg-

:J

~.

f'

II

u

I

I

Ex. 5. Andante

i

moderate

Harpa (höger handen)

I,~

bj

I

~f

j

P

kommer i kortare eller längre fraser, men aldrig hela polskan från början till slut. Det hela ebbar ut i pianissimo. Men redan från början finns också ett kontrasterande element, som anknyter till verkets motto: "Och Necken så sin sorg på harpan slog" - vi känner igen raden från Afzelius' romantiska dikt. Och hos Melchers är det faktiskt en harpa som ljuder (se ex5) •

H.M. Melchers Necken, början


Midsommarvakas öden och äventyr som balett AV ANNA GRETA STÅHLE ••• Svenska Baletten debuterade 1920 inför en internationell publik i Paris. Rolf de Mare gav sig in på ett djärvt vågspel när han under en tid, då Diaghilevs ryska balett firade stora triumfer, grundade en ny ensemble och tog upp konkurrensen med de väl etablerade ryssarna. Tillsammans med sin koreograf, Jean Börlin, planerade han noga det första programmet, som skulle ange den konstnärliga färdriktningen. De hade genom vännen Nils Dardel kommit in i en ung falang franska målare och tonsättare, som gärna engagerade sig i Svenska Baletten. Man skulle ha bredd i repenoaren, men gärna vara avant-garde. Dessutom måste ensemblen göra skäl för sitt namn och ha helsvenska baletter att visa, helst som det nordiska framstod som något exotiskt och spännande för publiken på kontinenten.

Genom Värmlänningarna och Anders Selinders folklore baletter på 1800-talet uppstod en tradition inom Kungliga Teatern att bevara och lära ut scenisk svensk folkdans. Jean Börlin hade växt upp inom den traditionen och hyste ett personligt intresse för folkdans, som han studerade hemma i Sverige och under resor utomlands.

Den första föreställningen bestod av tre nummer: Iberia och Jeux till musik av Albeniz och Debussy och i dekor av Steinlen och Pierre Bonnard samt som svenskt inslag Midsommarvaka. IHugo Alfverts rapsodi från 1903 fann de Mali

Midsommarvaka blev en genomkomponerad folkdan sbale tt , vilket faktiskt var något nytt, enligt vad Bengt Häger påpekar i sitt stora verk om Svenska Baletten. Bland danserna förekom en trio för Jenny Hasselquist, Jean Börlin

och Börlin allt vad de sökte av nordiska sommarstämningar, folkliga låtar och dansrytmer. Dardel ombads att skapa scenografin och det var ett lyckosamt val. Jean Börlin gjorde koreografin och dansade den manliga huvudrollen. Midsommarvaka var en succe. På Dansmuseet finns skisser, fotografier och s.k. maquette, en modell i färg av Midsommarvakas scenbild och dansarna som små klippfigurer. Det är röda stugor, vitstammiga björkar, skir grönska, svenska flaggor och en sommaräng med majstång i mitten. Bondflickor i rutiga bomullsklänningar och schaletter och pojkar i gula byxor med knätofsar svänger runt i midsommardansen.

13


och Carina Ari och en dryckesdans för sex bondpojkar, ringdansen kring majstången inte

Gala

att förglömma.

I november 1926 var det stor uppståndelse i Stockholm, ty då förlovade sig prinsessan Astrid med Leopold av Belgien. Det var mycket romantiskt. Tidningarna var fyllda av bilder på det vackra, förälskade paret. Svenska folket startade en insamling och skänkte fästmön en juvelprydd tiara. På Nådigste Befallning gavs en galaföreställning på Kungliga teatern den 3 november. I teaterns maskinmästarbokkan man läsa hur salongen pryddes av långa blomsterrabatter. Programmet innehöll tre nummer. Inklämd mellan akter ur Lohengrin och Aida kom Midsommarvaka instuderad av Lisa Steier.

En föreställning hände något oväntat. Rolf de Mm stod i kulissen och såg till sin häpnad en äldre herre i grön kostym från anno dazumal blanda sig med bondfolket. Den okände tog plats vid bordet och deltog med liv och lust i ringdansen. Dansarna blev än mer häpna, när de skulle låtsas dricka varandra till och fann att bägarna i stället för luft innehöll gott vin. Rekvisitans konstgjorda bullar var utbytta mot välsmakande av riktig deg. Efter ridåfallet avslöjades den gröne som den gamle fine tecknaren Steinlen. Han hade gjort en svit storartade scenbilder till lberia och tillhörde kretsen kring de Mare och Börlin. Han var mycket nöjd med sitt upptåg. Börlins Midsommarvaka dansades 253 gånger av Svenska Baletten.

tör kungligt fästfolk

1922 gästade Svenska Baletten Stockholm och dansade bland annat Midsommarvaka. Lisa Steier rekonstruerade alltså baletten för detta solenna tillfälle. Man gjorde så på den tiden.

1. Jean Börlin dansade bondpojken vid urpremiären på Midsommarvaka 1920. Han var balettens första koreograf. Här omgiven av Edith Bohnsdorff och Klara Kjel/blad. Foto: Dansmuseet.

14


,I dag Onsdag den 3 Nov. 1926 1J1>diJ RJdiI(jj]a(fJ~aC2 -IixEV(JiJUUJiDfrw.@

e. m.: 3

CGcmn<ID.~@lfce§~~nnJTIlnrrngo 1)

Första akten ur

IL@·J]I~N@ illJIN· Romantisk opera i 3 akter av B:.charå Wagner. Onrsättnin~ a.••Pra~ H,dwg. Dekorationerna av Thoralf JON'a... llukineriet av P. Lind,tr6m och G. Broh.,.g, Diricent: Arma& JllrnefeU. Regi; G-uataf Bergman. Henrik Fågelfängaren, tysk konung Lohengrin 0............ Elsa &'r Brabant.. Fredrik ay Telramund, brabant3k: ädling Ortrod, hans gemåL.................................................. Konungens hiirropare................................................

Ake Wallgren David Stockman Nanny Larsen-Todeea Josef Herou Kerstin Thorberg Conny llolin

li.c[ii<ill~<IDmm.mmQlPVO~a

2)

Svensk rhapsodie Fli"kall..

.Gossen Spelmannen

av Hugo Alfven. Dansscen Dirigent; Nils GreviUius.

I

Elly Holmberg I Patronen........ Oscar Trapp Patronessen James Wf'stheimer Dansande ungdom

:lY

Lisa Steier,

Eugen Bergström Lisa Holm Hela balettkAren m.li.

Andra aktens 2:dra tablå ur

3)

~JI]])~ Opera i • akter (l~sta, 2:dra och .:de avdelade i tablået') ay .4. Giuia_i. Musiken av G. Verdi. Dansen av Gunhild Rosen. Dekorationer och kostymer efter slcizzer av Professor Ragnar Östberg utförda å Kungl. 'I'eaceras ateijeer, Dirigent: Armas Jilrne{elt. Regi: Gustaf Bt,rgnw/n. Konungen Conny Molin Amner!s, hans dotter.................................................. Kerstin Thorborg Aida, etiopisk slavinna Greta Söderman Radamea. befälhavare för hären ~ Oscar &alf Ramphis, överstepräst Åke WallgrsD Amonlll!ro, Etiopiens konung, Aidas fader JOlIef Herou I 2:a aktens balett dansa: Siri Österholm, Elly Holmberg och balettkåren.

:E:Lg)-oxn.k.r.

1.1.,löe.lD...

OBS.! Publll'l/oyepr2 ilP för GltCTlJeD Q'aJ§tiingd. OBS.! Publiken uppmana!} flöUJ{o'gQ!!i! att tr;,taga §Ina plat!j(!p senast 1l1. 8,50. I morgon Torsda.g den 411ov.: Ingen f'öli.'estäJJning. ~

Fredagen den 5 November:

~ YMJF'<rD NJrn:<ID Nf§)JE1PlT. Dirigent: ARr..1:AG JÄRf-lEFELT. Solister: KERSTIN THORBORG, JOHAN NILSSON.

Biljetter (Bymfouilronsertpris) säljas i dag kl. 12-3 med enhelt förköp. lJeaioreperioar:

Lördag kl. 7,30: Sista. gästupptr.

Gioconda.. S;uillllmitlfll:

(Gioconda-

a.v Hovsångerskan !fANNY LARSEU-TODSEN. Söndag' kl. 8: Den sköna. Helena..

NaDDYLarsen-Todsen.)

Ruth Althen, Magnus Andersen.

Stellan

.2. Afischen till den gala, som gavs på Kungliga Teatern vid Astrids och Leopoldsjörlovning. programmet. Året var 1926

SIAIa Bol<~cl<eri.

St.ockbolm

Midsommarvaka

1926

stod på 15


Något rättsligt skydd för koreografi existerade inte. Det var vanligt att presentera en balett till exempel "efter Fokin", Om Fokin fått betalt alla gånger hans Sylfiderna dansades runtom i Europa hade han vältrat sig i guld. Lisa Steiers version av Midsommarvaka blev inte recenserad utan försvann i förlovningsyran på tidningssidorna. En gång till fick föreställningen komma på scenen. Man ville visa något genuint svenskt för de utlänningar, som deltog i festföreställningen den 28 maj 1927 med anledning av Internationella havsforskningens rådssammanträde. Rollerna som Flickan och Gossen dansades vid båda tillfällena av det charmfulla paret Elly Holmberg och Oscar Tropp.

Vykort Inköpt I en lanthandel Efter andra världskriget kom danskonst i fokus. De stora länderna sände sina bästa balettensem bIer som kulturam bassadörer. Språkgränser var inga barriärer för denna konstform. Ä ven dans livet i Stockholm berördes av det nyväckta intresset. Det betydde också en del att vi

3. Detförälskade paret dansades 1952 av Björn Holmgren och Gunnel Lindgren. Foto: Kungliga Teaterns arkiv

16

fick en första generation av betydande svenska koreografer, främst Birgit Åkesson, Birgit Cullberg och Ivo Cramer. Cullberg slog igenom 1950 med Fröken Julie och försedde i flera är Kungliga teatern med nya verk, som drog stor publik. Eftersom hennes baletter var korta, måste programmen fyllas ut med annat. Någon stående repertoar att ösa ur fanns ännu inte på balettsidan. Förmodligen var det orsak till att premiärerna 1952 på Cullbergs Ungersvennen och de sex prinsessorna och Fokins Paganini iscensatt av Cissi OlssonÅhrberg fick göra sällskap med Midsommarvaka. Uppgiften att återuppliva den gamla baletten gavs till Sven Tropp, en veteran som blev premärdansör 1913, fungerade som balettmästare 1920-22 och gick i pension 1932. På tjugotalet gjorde han utan större framgång koreografi till några baletter. Uppdraget verkade som en välvillig gest frän teaterns sida. Kritiken

blev minst sagt mördande. Gustaf von Platen, som skreven recension i Veckojournalen kallade baletten för falsk bygderomantik. När han kom till scenografin tog han i på skarpen: "Dekorationen förflyttade åskådarna direkt frän Gustaf Adolfs torg till Hötorget, fast den till skillnad från andra skräcktavlor presenterades osignerad". Förmodligen ville ingen på teatern stä med sitt namn för de gamla dekorelement man hämtat fram ur förråden. Sven Stål, en utmärkt kritiker, som skrev i lilla Lidingö Tidning och lästes av hela teatervärlden, var inte nådigare han. Stål tyckte att dekoren såg ut som ett vykort inköpt i en lanthandel. Han konstaterade att Sven Tropp till stor del byggt sin koreografi på egna infall och bara i några moment tryggat sig till minnetav Börlins skapelse. Inom parentes hade Tropp även lagt in en scen ur Bergakungen, nämligen den då näcken


stiger upp ur källan och spelar, omsvävad av älvor. Men det blev inte så illusoriskt den här gången, när falluckan öppnades i scengolvet. Kompositionen föreföll lös, tyckte Stål, det fanns inga stegringsmoment. Det brast också i precisionen. "Man dansar som yra höns". Den ende som verkligen fick fint betyg var Björn Holmgren, som "ensam bland herrarna är musik i hela kroppen, allt vad han gör blir musik". Holmgren dansade bondpojken och flickans roll utfördes först av Gunnel Lindgren och sedan av premiäreleven Gerd Andersson. Denna Midsommarvaka var ett fiasko - givetvis inte på grund av den härliga musiken, utan därför att koreografin var svag, instuderingen bristfällig och scenografin bedrövlig. Trots detta gavs baletten åtta gånger.

Midsommarvaka

på tå

1951-52 vistades den franske dansaren och koreografen Maurice Bejart i

Stockholm och fick en rad spännande uppdrag. Han gjorde till exempel koreografin till musik- och dansfi lm en Eldfågeln med Ellen Rasch i huvudrollen. Han återvände till Paris, grundade sin första ensemble, Les Ballets de 113,toile, och medförde då Ellen Rasch som ballerina. Det var hon som föreslog att han skulle lyssna på Alfvens rapsodi och kanske göra en dansscen till musiken. Han nappade på iden och hade snart ett pas de deux färdigt för dem båda. Premiären ägde rum i Paris och sedan dansadedeLaNuitdeSaint-lean påtumeer i Frankrike och Belgien, 1955 var Ellen återbördad till Stockholm och nu kom tillfället att visa dansnumret för svensk publik vid en av Dansfrämjandets galaaftnar på Kungliga teatern. Björn Holmgren övertog Bejarts roll. Detta var ett rent klassiskt pas de deux med piruetter och dans på tå. En viss färgning av svensk folklore och nordisk sommarnatt fanns i dräkterna och stämningen på scenen. Det blev ett väl dansat inslag i programmet, även om tåspetsdans till Alfvens folkton kändes

litet ovant för en del. I böljan av 50-talet gjorde sig en ny balettform starkt gällande. Det var den symfoniska, nästan abstrakta baletten, vars förgrundsgestalt var koreografen George Balanchine. Han kom 1956 med sin New York City Ballet till Stockholm och gästspelade. Ingen kunde undgå att ta intryck av hans sköna danskonst. På Kungliga teatern hade baletten under Mary Skeapings stränga färla gått framåt med stormsteg och började bli eftersökt. Det kom inbjudan om gästspel från festivalarrangörer utomlands. I september 1958 skulle hela ensemblen resa till Edinburgh, vars festspel hade ett fint renomme. Något nytt och riktigt svenskt måste skapas och budet gick till den forna bondpojken i Tropps föreställning, Björn Holmgren. Vid sidan av sin karriär som dansare hade han sysslat en hel del med koreografi och var ingen novis. Han valde Midsommarvaka, som döptes om till Svensk rapsodi för att markera att det inte rörde sig om någon kopia av Börlins balett.

4. Elsa Marianne von Rosen och Björn Holmgren invid majstången i Holmgrens Svensk rapsodi, 1958. Foto Studio Lipnitzki.

17


Holmgren lämnade realism och bygderomantik därhän och valde en stiliserad form, något som ju låg i tiden. Helt bröts inte banden till det nationella i musiken. Allan Fridericias scenbild erbjöd svensk miljö. Man såg Slottsbacken med lejonen och en majstång. Kostymerna hade små detaljer inspirerade av svenska folkdräkter. Men dansöserna hade läskor och tutu, den klassiska tyllkjolen. Resultatet blev en ungdomlig och fräsch föreställning, som hade ett uppbåd av solon, duetter och ensembledanser. Huvudrollerna dansade Elsa Marianne von Rosen och Björn Holmgren. Svensk rapsodi fick ett gott mottagande i Edinburgh, visades sedan i Holland och Schweiz, var 1960/61 med på den långa turnen genom Kina, deltog i balettfestival i Paris och gick naturligtvis upp på hemmascenen i Stockholm. Sammanlagt dansades denna version av Midsommarvaka 29 gånger hemma och ute .•

5. Björn Holmgren gjorde en klassisk balettversion av Alfvens rapsodi Midsommarvaka. Hans partner i baletten var Elsa Marianne von Rosen. Foto Enar Merkel Rydberg.

18


Midsommarvaka på CD AV STIG JACOBSSON

Att Midsommarvaka behåller sin plats som ett av svensk musiks angelägnaste och mest framgångsrika verk, bevisas inte minst av att det redan finns sju utgåvor av verket tillgängliga på CD. Alla är visserligen inte nyinspelade, men man har ändå funnit det mödan värt att överföra stycket till det nya formatet, vilket talar sitt tydliga språk.

Swedish Society Discofil SCD 1003 Av alla dessa inspelningar intar givetvis Hugo Alfvens egen en rangplats. Att detta blev den första stereoinspelningen av ett klassiskt svensk verk ger en teknisk udd åt tolkningen, men givetvis är det mest betydelsefullt att tonsättaren var en mer än habil dirigent av egna verk, även om han hunnit bli 82 år gammal den 7 oktober 1954 då inspelningen ägde rum. Han förstod mycket väl att ta vara på sina egna verks inneboende kvaliteter - vilket inte alla dirigerande tonsättare gör. Att denna inspelning börjar känna av ålderssvagheter har ingenting med de konstnärliga kvaliteterna att göra, enbart med de ljudtekniska - och ännu är den fullt acceptabel. Midsommarvaka är ett verk med många fållor och klurigheter. Det är som att dirigera ett stycke dramatisk svensk verklighet. Ett Iitet teaterstycke, en operascen utan ord. Här finns ett detaljerat program, en handling som kan följas steg för steg, och som styr den musikaliska tolkningen. Na-

turligtvis kände ingen bättre än Alfven själv innebörden i den musikaliska utformningen och man behöver inte tvivla över att han hundraprocentigt fönnådde locka fram den ur orkestern. Ingen har tydligare för sin inre syn sett kärleksparet i skogsbrynet eller slagsmålet på logen och hur han tänkte sig detta omformat i musik. Han hade säkert varit med om det själv - och vem har det mer än han? Grevillius kanske? Westerberg? Definitivt inte Järvi, Salonen, Edlinger - i varje fall inte under samma tidsepok eller i samma kulturkrets. Alfven svarar alltså för en normgivande, innehållsbunden nationalromantisk tolkning av detta programmusikaliska verk, där svenskt sekelskifte är inbyggt i Hovkapellets klang, med sina instrumentala tillkortakommanden och något dova klang. Engagemanget och kärleken till uppgiften är däremot inte att ta miste på. Det är en autentisk, riktig bild - som är på väg att bli historiskt dokument. Ett museiföremål, om än så värdefullt. Denna skiva är obetalbar även därför att tonsättarens egen inspelning av Bergakungen och Den förlorade sonen tagits med och dessutom Westerbergs version av Festspel inspelad under tonsä ttarens överinseende.

BIS-CD-421-424 8CD Även Grevillius var väl förtrogen med Alfvens intentioner och framförde tidigt och ofta Mid-

sommarvaka liksom flertalet andra orkestrala Alfvenverk. Att hans version med SFO från 24 februari 1939 kommit ut på CD hör ihop med Carl-Gunnar Åhlens historiska kavalkad "SFO 75 år" som på 8 CD givits ut av BIS. Ingen köper väl denna jätte box (till priset av 4 CD) bara för att få höra Midsommarvaka tolkas av Grevillius, men tolkningen har ändå sina poänger - även om den aldrig var avsedd för skivutgivning, utan snarare är en i sig spännande ögonblicksbild av tidens konsertnivå. Den har en frisk utstrålning och tempot är högt - två och en halv minut snabbare än Alfven. Av CD-utgåvorna är tonsättaren själv faktiskt långsammast - ett resultat av hög ålder eller konstnärlig medvetenhet? Ljudkvaliteten i Grevillius' tappning är givetvis betydligt sämre. I sanning ett historiskt dokument men ett ganska ytligt framförande.

Caprice CAP 21340 Stig Westerbergs inspelning är daterad den 21 november 1985, och den blir med Radioorkesterns fina spel en högst kompetent och inspirerad tolkning som på ett förnämligt sätt kombinerar tradition med nytänkande. Dirigenten har en fullständig kunskap om innehållet och detta har fått tolkningen att kännas logiskt riktig samtidigt som klangen är fyllig och varm. Skivan i sig är en omåttligt chauvinistisk historia där alla nationalromantiska svenska god19


bi tar samlats - den verkar tänkt som en presentskiva till utländska vänner. Här saknas varken Du gamla du fria, Stenhammars Sverige eller Kungssången. Den som står ut med den omgivningen får också en mycket bra Midsommarvaka. Den är just nu min favorit. Återstår tre tolkningar med utländska dirigenter. Det är välbekant hur "Swedish Rhapsody" i sin tidiga grammofonhistoria fick utstå svåracceptabla bearbetningar. Idag behöver man inte oroa sig för sådant. Midsommarvaka har etablerat sigi sin originalform, och tas väl omhand även av dirigenter som kommer från andra kul turkretsar. BIS-CD-385 Neeme Järvi är i alla fall granne med vår verklighet, kommen från ett land där gamla svenska kulturtraditioner i viss mån bevarats bättre än här hemma. Dessutom dirigerar han SFO där traditionen från Alfven är levande. Inspelningen gjordes den 3-5 december 1987, alltså på något år när 50 år efter Grevillius med "samma" orkester. Järvi är den som kommer närmast tonsättaren själv i speltid - de är praktiskt taget identiska. Och här kan hög ålder inte vara skälet. Kopplingen är attraktiv: med andra symfonin blir det en generös speltid på över 67 minuter. Och Järvi visar musklerna i ett välspelat och rutinerat framförande. Det är ljust och friskt. Detaljrikt och djärvt, ibland med härligt primitiva utspel. Han skapar atmosfår och drömska nyanser. Och vilken grann soluppgång! En ny tid, nya ideal. Det genuint lokala byts mot en europeisk gemenskap. Den svenska nationalromantiken blandas upp 20

med inflytande från Borodin och Dvoråk, och musiken stöps i en allmän form - på gott och ont. Alfven och Enesco blir europeiska rapsoder - lätta att acceptera i alla läger. Musik spelas av dirigenter som aldrig mött de ingående folkmelodierna i sin ursprungliga form. Som kanske inte ens vet att det är fråga om folkmelodier. Vad blir kvar? Kan man hålla fast vid det gamla? Kan vi spela Eneseos Rumänska rapsodier på ett adekvat sätt? Anpassningen och internationaliseringen lockar fram andra kvaliteter. Man upptäcker vilken stilig musik det faktiskt är fråga om. Midsommarvaka är överdådigt instrumenterad och fantasifull.

Naxos 8.550090 En joker förvisso! Österrikaren Richard Engländer är en kompeten t dirigent som ofta förekommer i Österrike, Ungern, Rumänien. Hans tolkning börj ar detaljrikt och tydligt med skickligt spel - men det hela tappar geisten, blir slarvigt och fel spel förekommer. Här dominerar en annan speltradition med våldsamma hornvibrato och ovanliga accenter. Soluppgången blir torftig. Det här klingar så annorlunda trots goda enskildheter. Tror han att Alfven ska spelas som vore det Grieg? Just Grieg, Sinding, Svendsen och Sibelius delar utrymmet med Alfven på denna Scandinavian Festival, som skivan kallas. Man tar nog inte helt fel om man antar att dirigenten fullgör skivbolagets beställning snarare än att han själv aven inre nödvändighet begärt att få spela just dessa verk.

SONY SK46 668 Den färskaste utgåvan (inspelad 24- 26 september 1990) är ett

mycket starkt alternativ. Radiosymfonikerna är åter i farten med Midsommarvaka, fem år efter Westerberg, men denna gång med Esa-Pekka Salonen. Han som gjort sig känd som en den moderna musikens förespråkare - vad kan han känna för mossig nationalromantik. Faktum är att han mer än en gång visat sig vara just en perfekt uttolkare av sådan musik. Orkestern är avgjort den som spelar mest virtuost och som är mest samspelt. Ljudtekniken firar här de största triumferna. Det klingar helt enkelt förbaskt grann t, vitalt och rytmiskt livfullt. Storslaget! Och vilken musik han lockar fram, han Salonen. Är det för tjusigt? Har vi inte kommit för långt från Alfven? Olika tider måste få ha olika ideal. Musik måste kunna spelas på olika sätt - om inte är den död. Måste, eller får, musiken vara så bunden till ett program att tolkningar som inte stämmer med programmet måste anses dåliga, eller ska man låta musiken tala för sig själv utan hänsyn till programmet. Tja, bestäm själv - något svar finns inte. Salonen inleder sin skiva, kallad A Nordie Festival (översatt till svenska som Nordiska mästerverk), med Midsommarvaka och fyller även han på med Sibelius och Grieg, för att sedan ge en något moderna och friskare fortsättning med musik av Leifs och Nielsen. Som avslutande kuriositet ska i all hast bara nämnas en sjunde inspelning av Midsommarvaka, versionen för fyrhändigt piano, som numera också finns på CD (Bluebell ABCD 023) spelad av Inger Wikström och Conny Arvidsson.


Dalaresenärer besökte Alfvans Törnrosakrypin AV SETH KARLSSON • •• Denna artikel som var införd i Dalarnas Tidningar den 4.9 1991 har Alfveniana fått tillstånd att trycka av. Mitt Tömrosakrypin kallade Hugo Alfven det lilla gula hus i Vesterbyen i Skagen, där han sommaren 1903 komponerade Midsommarvaka. Huset hade skaffats för tonsättarens räkning av Sören Kröyer, trots att den hetlevrade svenske musikern berövade den internationellt berömde danske konstnären hans hustru Marie. Nu 88 år senare har tidningens resegrupp som första sällskap i världen besökt det historiskt intressanta stället. Gruppen kunde göra det märkliga besöket genom förmedling av Alfvenkännaren Edith Westergaard. Huset ägs av Ulla Becker, en av dagens främsta konstnärer i Skagen och sambon, tonsättaren Sven Nielsen. Vi gästade stället en solvarm augustidag 1991. Paret Becker-Nielsen tog emot på det mest älskvärda sätt. Inför besöket hade Edith Westergaard ordnat en liten bildutställning från Alfvens vistelse på Skagen 1903-04. Hon gav även en initierad och fängslande muntlig beskrivning av den svenske tonsättarens amorösa äventyr i Kröyers revir. Naturligtvis lyssnade vi denna gång med särskilt öppna öron på rapsodin Midsommarvaka, som Alfven fick iden till på ett bröllop i Roslagen tio år tidigare, men som han med stor inspiration komponerade sommaren 1903 i sitt Törnrosakrypin.

Hundratals rosor Det är fascinerande att bevittna, att Alfveris måleriska beskrivning av huset stämmer än idag. Det ligger väl dolt från gatan på en gräsbevuxen sandkulle och trädgården är full av hundratals rosor. Så här lyder tonsättarens skildring minnesböckerna: Den stuga Kröyer skaffat mig låg verkligen så idealiskt den kunde ligga, endast tre minuters väg till det kröyerska hemmet - som nu ijuli lågfullkomligt inbäddat i Plantagens grönska och två minuters väg till havsstranden. Stugan var omgiven aven hög och tät häck som skyddade mot blåsten, och runt om låg en liten blomsterträdgård med yppig vegetation. Där växte höga buskar med röda och vita rosor, hallon, krusbär, fruktträd och blommor; och stugans väggar täcktes nästanfullständigt av vildvin och plommonspalje, vilkas rankor och kvistar delvis hängde över fönstren. Så det var ett sannskyldigt litet Törnrosakrypin. Sommaren efter tillkom på samma ställe den symfoniska dikten En skärgårdssägen och Marias sånger. Den mest berömda heter Ved Huset.

Kärleksroman Stället har senare ägts bl a av Evert Taubes danska dotter. Nuvarande ägaren Ulla Becker är en speciellt skicklig akvarellmålare. Och tonsättaren Sven Nielsen, vars musik ännu inte framförts i Sverige, har komponerat allt tänkbart från en symfoni och en violinkonsert till

kammarmusik soloröst.

och sånger för kör eller

Mötet med Marie Kröyer har Alfven beskrivit som en spännande kärleksroman. Det började med att han vid sekelskiftet fick ett Jenny Lindstipendium, som möjliggjorde studier utomlands under tre år. Efter första Italienresan 190 l befann han sig i Köpenhamn för att närvara vid framförandet av sin D-dursymfoni. Intresserad som han var av måleri gick han en dag till Glyptoteket och fick där syn på Kröyers suggestiva målning av hustrun Marie med hunden i månsken på Kattegattstranden. Alfven blev helgalen i damen på bilden. Hon beskrevs som Köpenhamns vackraste kvinna. Enligt uppgift viskade han "mums-mums", men "glömde" heroiskt nog snart både dam och målning. Efter vistelse i Dresden för att lära dirigering året därpå, mötte han operettsångerskan Anna Norrie, som inviterats att besöka väninnan Marie Kröyer i Taormina på Sicilien. Anna tvekade mellan den resan och en tur till Paris. Alfven övertalade henne att välja Taormina, dit han skulle följa med. Mötet med Marie blev rena eldsvådan. När Alfven och Anna skulle resa, följde Marie med. På den sena kvällsturen med passagerarfärjan från Messina bekriver Alfven i sina minnen upplevelsen med Marie. Det brusande havet är fyllt av guldskimrande fiskar. Över paret gnistrar stjärnorna, vars ljus speglar sig i vattnet. Himmel och hav smälter samman. Alfven tycker, att han befinner sig inne i en kosmisk kristallglob. 21


Dramatiskt I Rom skiljs trion. Marie reser till Paris för att begära skilsmässa från sin man. Men Kröyer, som är äldre än hustrun, går inte med på detta. Han tror, att det hela är en flyktig förälskelse. En fattig svensk musiker kan inte vara någonting för hans lyxiga Marie. Våghalsigt bjuder han i stället Alfven till

Skagen och ser till att tonsättaren får det alldeles utmärkt i det lilla hus, som snart blir Törnrosakrypin för både Hugo och Marie. Efter två somrar följer Marie tonsättaren till Sverige. 1909 dog Kröyer och Alfven gifte sig med Marie. Paret köpte hus i Tällberg strax ovanför nuvarande Dalecarlia. Alfven blev director musices i Uppsala

och legendomspunnen ledare för ODkören. I slutet av 20-talet sprack äktenskapet. Alfven gifte om sig och Marie, som bodde växelvis i Leksandoch Stockholm avled 1940. Hon vilar intill dottern Margita på Leksands kyrkogård. Ett stenkast från den svenske tonsättaren, som på ett så dramatiskt sätt ingrep i hennes liv. •

JAN KASK recenserar BIS CD-395 Hugo Alfven) Svensk rapsodi nr 2 (Uppsala-rapsodi) op.24)· Symfoni nr l) f-moll ap. 7)' Drapa för stor crresiei; Andante relfgioso ur Uppenbarelsekantaten. Stockholms fi lfiarmoniska orkester) dirigent Neeme Järvi. BIS CD-395. ODD. Hugo Alfven var tillsammans med de samtida och var för sig märkliga antipoderna Wilhelm Stenhammar och Wilhelm Peterson-Berger en av de ledande, lovande unga tonsättarna i det svenska musiklivet vid tiden kring sekelskiftet. Redan 1890 blev Alfven violinist i Hovkapellet och varvade detta med studier i komposition och egna konsertframträdanden. Hans första symfoni uruppfördes 1897, den andra efter studieresor till Berlin, Paris och Bryssel redan 1899. Den mogna och formellt nydanande D-dursymfonin blev hans definitiva genombrott och framstår alltmer som det viktigaste som dittills skrivits inom svensk symfonik sedan Berwald. Ändå är den första symfonin i f-moll (1897, reviderad 1903-05, senare omorkestrerad även för mindre besättning) ett nog så intressant vittnesmål aven 24årig tonsättare som i ovanligt hög grad anade att hans begåvning skulle ligga på det symfoniska området. Själv ansåg han t.o.m. att symfonin var den första som skrivits "på svenska" till skillnad från föregångarnas som han ansåg vara alltför påverkade av tysk och dansk musik. Efter serierna med orkesterverk av Stenhammar, Sibelius och Tubin på BIS 22

har turen kommit också till Alfven. Neeme Järvi känner som få den kontinentala, centraleuropeiska symfoniska repertoaren - han har ju inte minst i sin enorma diskografi botaniserat i de mindre nationernas strömningar - och dirigerar därefter. Den svala nordiska glöd som återfinns i Stig Westerbergs tidigare enda tolkning på skiva från 1972 (Swedish Society Discofil) hittar man därför inte här, i stället skapar den rättfrarnme Järvi en mera oförbindligt strömlinjeformad drive med en för honom typisk, rustik men också mera anonym klangvärld som på något sätt går utanpå de nationella särdragen. Detta är på gott och ont, men med tanke på Alfvens angelägenhet att "uttrycka sig på svenska" känns Westerbergs definitivt genuinare. Även om Järvi är flexiblare i tempoval och har en större spännvidd mellan snabbt och långsamt som m ycket väl gör Alfven rättvisa (symfonin har ju av tonsättarens sagts skildra erotiska episoder ur hans Sturm- und Drangperiod) känns också Westerbergs musikaliska identifikation starkare: Järvi hemfaller åt i förväg instuderade, ofta övertydliga effekter som kan verka ytliga och maniererade. Där Westerberg låter uttrycket växa fram ur formen och klangen och därigenom skapar en starkare helhetsupplevelse bygger Järvi på fristående

passager och dirigerar i sin tolkningsiver ibland förbi musiken. Ibland blir resultatet då litet tröttande och tolkningen inte tillräckligt känsligt avspeglande musikens inre utveckling; återtagningen förändras knappast av det som utspelats i genomföringen och blir upplevelsemässigt alltför lik expositionen. Tydligast blir skillnaderna mellan dirigenterna i den tematisk rika inledningssatsen där ödesmättade och dramatiska partier omväxlar med lyriska. Järvi har där en tendens att övertolka och behöver två minuter mer; den ännu större skillnaden i spel tid i den korta ele ganta tredje satsen beror även på att Järvi i sin version är generösare med repriser. På skivan finns dessutom Svensk rapsodi nr 2 (Uppsala-rapsodin), ett gott alternativ till Stig Rybrants tidigare inspelning av detta skickligt hopflätade men litet forcerade potpurri, den sällan hörda Drapa för stor orkester ffg på skiva och arrangemanget för harpa, celesta och stråkar av det innerliga Andante religioso

ur Uppenbarelsekantaten.

Konstellationen av verken på skivan kan förefalla underlig: det hade varit naturligare att inleda med symfonin, som ju också är det äldsta verket, än med den lättviktiga rapsodin. •


Attveris koster A V HANS-LENNARTH OHLSSON "Jag ligger makligt utsträckt på tördäcket och drOmmer med halvslutna Ogon, njuter av båtens mjuka gungning och lyssnar till vågbruset. Det samlar sig till en melodi, det tar allt fastare form. Omedvetet gräver jag i fickan efter min skissbok ... " Så skriver Hugo Alfven i sin bok Minnen. Melodin han tyckte sig höra kom så småningom att ingå i de tre första satserna i hans andra symfoni (D-dur, 1899). Fördäcket han låg på, hörde till familjens koster som ursprungligen inköpts av hans mor, Lotten Alfven. 1889. Det var mest den yngre brodern Gösta som hade hand om båten och det var också han som 1968 skänkte kostern till Sjöhistoriska museet. Familjen ägde båten under åttio år men den fick aldrig något annat namn än just kostern, med litet k.

Kosterbåten (ur C Smith, Om båtar och båtsegling. 1873) Kosterbåten, som vi kunna anse som typ för våra vestkustbåtar , uppnår i ganska hög grad den egenskap, som vid dess konstruktion synes hafva varit huvudsyftet, nemligen sjöduglighet. Det karakteristiska i dess form är att den, ehuru onekligen ett helgjutet mästerverk i sitt slag, dock så att säga framställer två motsatta principer i sin öfver- och undervattenskropp, och drager fördelen afbådas tillämpning. Undervattenskrop-

pen, kort, djup, smidig och skarp gör båten lättmanövrerad, styf och välseglande, under det öfvervattenskroppen, bred, flat och fyllig gör den lastdryg, rymlig och sjöduglig. Dessa sex egenskaper äro de som företrädesvis utmärka Kosterbåten, och dess olägenheter äro i öfverensstämmelse härmed. Den är tungrodd och djupgående. De mycket utfallande stäfvame och den korta kölen gör det möjligt att kryssa med den i Bohusskärgårdens trånga farleder, i hvilka den vänder rigtigt med näsan öfver den branta stranden, liksom den äfven, till följe af denna konstruktion samt sin stora tyngd, lätt vänder i hvad väder som helst, och ofta så qvickt att, sedan en svår brottsjö är passerad på ena bogen under kryssning, är båten öfver på andra bogen och med fulla segel igen innan nästa brottsjö kommer. En väl skött och god kosterbåt vänder till och med genom vinden för refvad stag fock ensamt i sådant väder att endast detta segel kan föras. • Texten sammanställd ur Sjöhistoriska museets folder 1991.

23


Alfvenkonstverk p책 Waldemarsudde 12 mars - 3 maj

Hugo Alfven Anacapri den 28juli, 1922 akvarell. HUGO ALffiN

24

STIFTELSEN.


Under rubriken Två villor på Capri (Villa San Michele och Villa LysisFersen) visas bl.a. sex konstverk av Hugo Alfven från åren 1922 och 1924 med anknytning till San Michele. Det är förutom tuschteckningen Antågande regnväder på Anacapri, 19 juli 1922 (i privat ägo) två akvareller, likaledes i privat ägo daterade Anacapri nov 1924 samt tre målningar tillhörande Hugo Alfven Stiftelsen (nu i Leksands kulturhus) daterade Anacapri 28 juli 1922 och Anacapri 10 augusti 1922 samt San Michele 10 april 1924 . Ur utställningskatalogen nr 16:92 hämtar vi Ulf Lindes karakteristisk av Hugo Alfven som akvarellmålare.

I

SIN UNGDOM

Hugo Alfven måleri för Oscar

STUDERADE

Törnå och Otto Hesselbom.

Men det var musiken han

kom att ägna sig åt - ett "tonrnåleri"

ändå ibland påminner

vars stämningar

om Hesselboms.

De akvareller som visas på utställningen ga gjorda på 1920-talet,

är senare, samtli-

då han efter ett långt uppehåll bör-

jat måla igen på Anacapri;

något nationalromantiskt

ljus-

dunkel vidlåder dem inte - de är ljusa, glasklara och - kanske inte oväntat - mycket fint komponerade.

"Sedan damm-

luckan dragits upp för min så länge tillbakaträngda

målar-

drift vräkte den fram som en forsande flod", skrev han. Han blev saklig som en Oskar Bergman, allt registrerade han med en beundransvärd genomföra

envishet; han kunde sannerligen

vad han satt sig i sinnet.

Och hans hand var

ackurat; hans partitur var ju ryktbara för sin precisa piktur när hans fjärde symfoni

publicerades

behövde

man

bara

fotografera av hans original. Hans hand var lika disciplinerad när han tecknade. akvarellteknik

Egentligen

är det obegripligt

att hans

inte känns torr, att ambitionen

inte tar loven

av lyriken - men det sker inte. Förmodligen

hade han för

mycket inom sig, ett ursprungligt loven avens

liv som det inte gick att ta

med det pliktskyldigaste

pedanteri.

Det var

ljuvliga ting han åstadkom.

25


I

Föreninqsrneddelanden

Föreningen Hugo Alfvensällskapet

Verksamhetsberättelse för år 1991

Aktiviteter

Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni 1990 på initiativ av Hugo Alfven Stiftelsen. Föreningen har till ändamål att främja kännedomen om Hugo Alfven och hans gärning.

Föreningen har utgivit Alfveniaria 1991: 1-2 under redaktion av Jan Olof

Styrelsen har under året bestått av Hans Nordmark (ordförande), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Agneta Ljunggren (skattmästare) sam t av ledamöterna Gösta Alfven, Hans Henrik Brummer, Göran Furuiand och Sten Gunnar Hellström. I arbetsutskottet har ingått ordföranden, skattmästaren och sekreteraren. Protokollförda styrelsemöten har sedan föregående Föreningsstämma ägt rum 30/5,19/9,7/11 1991,6/2,22/4 1992. Revisorer har varit Sven Wilson och Gunnar Petri. Medlemsantalet uppgick den 31/121991 till ca 80 personer och institutioner.

Ruden.

En reklamfolder för föreningen trycktes i november. Den 5 juli anordnades Alfvendag i Tibble/Tällberg i samarrangemang med Musik vid Siljans vänner. En redogörelse härför återfinns i Alfveniaria 2/91. Den 7 november anordnades Konst- och musiksoare på Waldemarsudde i sam ar bete med museet. Ett 30-tal personer deltog i Hans Henrik Brummers visning av prins Eugens hem och konstsamlingar. Idet nyrenoverade galleriet framförde Margareta Jonth och Kerstin Åberg sånger och pianostycken av Ernst J 0sephson, Oskar Lindberg, Bo Linde och Hugo Alfven.

Stockholm i april 1992 Styrelsen

Föreningen är för sin verksamhet alltjämt beroende av bidrag från Hugo Alfven Fonden. Beträffande den ekonomiska förvaltningen hänvisas till vinst- och förlustsamt balansräkning.

26


Alfvendag i Roslagen den 23 maj

Välkommen ut i den Roslagsnatur som var Hugo Alfveris ända tills han upptäckte Siljansbygden. Hugo Alfvensällskapet och Norrtelje Kammannusikfestivals Vänner inbjuder till en heldag med besök i Svartnö, där Alfven bl.a. upptecknade de folklåtar som skulle ingå

i Midsommarvaka och påEdöö, dit man måste åka båt. Våra ciceroner är väl hemmastadda. Missa inte detta tillfälle! Vid detta tillfälle hälls också den formella Föreningsstämman med redovisning av det gångna året, val av styrelse och revisorer samt möjlighet att påverka inriktningen av verksamheten.

12.30 Samling vid Åsättra brygga och överfart med privat båt till Edö ö, Hugos skärgårdsparadis. Föreningsstämma. Därefter rundvandring under ledning av familjen Alfven och intagande av rökt laxöring med potatissallad, bröd och dryck (utomhus). Lennart Bagger-Sjöbäck, tidigare VD för Gehrmans musikförlag, berättar. Vi får lyssna till de danslåtar som Hugo Alfven uppteck nade 1894 och då var moderna. 15.30

Du kan anmäla dig till Jan Olof Ruden, tel 08-783 88 58 om Du vill ha bilskjuts frän Stockholm eller om Du kan ta med passagerare i din bil. Om Du bor i Norrtälje och vill åka eller kan ta med passagarere så anmäl dig till Airi Christofferson, tel 0176-101 37.

Återfärd till Ljusterö färjeläge.

PROGRAM 9.30

Samling på Svartnö, där en skylt med texten Alfvensällskapet talar om att Du är framme. Till Svartnö, som ligger på väg 278, strax innan Du kommer till Furusund, kommer Du längs kustvägen 276, antingen från Stockholm eller frän Norrtälje. Parkering.

10.00 Kulturnämndens ordförande i Norrtälje, Åke Söderman, välkomnar, visar och berättar om Hugos vistelse på Svartnö. Därefter bilfärd med vägvisare till

Oöm klädsel och paraply rekommenderas samt sittunderlägg. Medtag morgonsamlingskaffe.

,~,-

~

-~; :.,-

Kostnader:

~tonscen.ama

.~_:.~:~ '.~'

\

r.. •.: c'

200 kr per person. I priset ingår båtöver fartLjusterö -Edöösamtmatochdryck. Beloppet insättes på Alfvensällskapets postgirokonto 42 88 52 - 8 senast 11 maj 1992. Detta för att vi skall kunna få en uppfattning om antalet deltagare. Märk talongen med ditt namn och "Roslagen 23 maj".

-

~onP_n Ö'~I_'" l.1dna6n

'.

NorTf'_, •

11.45 Ljusterö färjeläge för överfart.

Kom med i Hugo Altvsnsällskapetl Föreningen Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni 1990. Föreningen skall verka för att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning och står öppen för alla mot erläggande av medlemsavgift. Föreningens säte är i

:J:~-

....._Ston,

Stockholm men Dalarna, skärgården, Uppsala och orter i utlandet är naturliga

stämmelse med Hugo Alfvens verksamhet.

replipunkter. Intresseområden är folkmusik, symfonisk musik, körmusik, solosånger, akvarellmåleri. fotografi, hembygdsrörelsen m m allt i överens-

Årsavgiften för 1992 är 100:Insättes på postgiro 42 88 52-8.

27


I

Framföranden Alfvenmusik

av

Här förtecknas kända live-framföranden. Redaktören är tacksam för meddelanden om kommande framföranden 1/1

Julsång (1934) Uppsala, Uppsala akademiska kammarkör, dir Stefan Parkman

25/2

Midsommarvaka för piano 4h Paris, Centre culturei suedois, Carl-Axel och Monica Dominique

febr

Vallflickans dans Royal Philharmonic Orchestra, turne i Australien

20-26/3

Litteratur Gösta Norell, Wilhelm Peterson-Berger och dikten. 1. En konstnärsstudie. Arboga, Norrlandsförlaget/Kulturbild, 1991. 200 s., iII. 125:Knud Voss, En kvinna mellan två män : konstnärsparet Kröyer och Hugo Alfven på Skagen. Övers Öjevind och Helmer Lång. Helsingborg, NordJem, 1991. 80 s., iII. 220:-

Alfveniaria återkommer med recensioner Jörgen Grundström, Uti vår hage. En jämförelse mellan Hugo Alfvens folkvisearrangemang för blandad kör och manskör. Uppsala: Musikvet. inst., 1990.60 p.-uppsats.

dir Okko Kamu på

Roslagsvår Östersunds serenadensemble på tume Goxsjö 20/3, Östersund 21/3, LillherrdaI22/3, Häggnäs 23/3, Slandroms föreningshus 24/3, Rossjöns Folkets hus 26/3

Inspelningar Midsommarvaka. Naxos 8.550090

20/5

Midsommarvaka Stockholm, Filharmonikerna, ven sky

dir Gennady Rozhdest-

27/5-4/6 Midsommarvaka Stockholms filharmoniker på turne i Japan, Tokyo 27-28/5, Osaka 30/5, Kyoto 1/6, Nagoya 2/6, Matsudo4/6 30/5

Skogen sover Reykjavik, Gösta Winbergh, Islands symfoniorkester, dir Mats Liljefors

Midsommarvaka.

SONY SK46 668

Noter <Tio sånger op.4:4> Var det en dröm? f röst och piano. I: The Aksel Schiötz Anthology ofNordic solo songs: 2, s. 48. Egtved 1985. Edition Egtved ED MF 432. -cMidsommarvaka op.19> Swedish rhapsody / arr <f skolorkester> by Nicholas Hare. London, Chester. Partitur och stämmor. <Gustav II Adolf op.49 : svit; 5> Elegi / arr f orgel. I: Lux aeterna : orgelmusik för begravningsgudstjänst och meditation / red Kjell Bengtsson. Sthlm 1991, CG 6713. Saa tag mit Hjerte / Arr f röst och bläsensemble av Stig Gustafson. Sthlm 1991. CG 6879. Partitur och stämmor

28


Alfveniana 1-2/92