Issuu on Google+

.9Llfveniana 2/91 l1tgiven av :Jiugo fJL[jvens채[fstapet

L채s om Alfven och Peterson-Berger Fr책n Alfvendagen i Tibble - T채llberg 5 juli 1991


Altvenlana 2/91 Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Hans Nordmark Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58 Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomiprint, Stockholm

Innehåll Alfven och Peterson-Berger. Av Lennart Hedwall 3 Musik framförd av Bengt Forsberg...................................... 8 Neeme Järvi, Alfvenpristagare 1991 9 Bildkavalkad från Alfvendagen 1991............... 10 Hugo Alfven conducts Hugo Alfven. Av Stig Jacobsson 12 Bergakungen-skivan recenseras av Gunnar Ternhag 13 Hugo Alfven - en bildbiografi recenseras av Jan Kask 14 Föreningsmeddelanden.................................. 15 Bildspel om Alfven. 15 Framföranden av A1fvenmusik..... 16 Alfvenmusik på CD-skiva.................................................. 16 Litteratur - Noter.......... ..............•............ 16

Alfvendag i Leksand

Omslaget: Den första A1fvengården, den i Tällberg. Foto: Göran Furuiand

2

Hugo A~vensällskapet och Musik vid SIIjans Vänner samlades en solig dag den 5 juli kring Hugo A~ven i hans hemtrakter. Detta nummer av Alfveniana ägnas huvudsakligen åt detta tema. Dagen började i Tibble med föredrag av Lennart Hedwall och pianomusik framförd av Bengt Forsberg. Därefter vandrade vi runt i Tibble by och åkte buss till Tällberg under sakkunnig ledning av Kersti Jobs-Björklöf. Samma dags eftermiddag ägde utdelning av 1991 års Hugo A~venpris rum i Tibble i A~ven Fondens regi och till ackompanjemang av Leksands Spelmän samt Mikaeli kammarkör från Stockholm. I Samisdalsskola , slutligen, visades Anders Hansers nya bildspel om Hugo Alfven.


Alfven och Peterson-Berger AV LENNART

HEDWALL

februari 1907, ledde till att tonsättaren skrev ett genmäle, där han påpekade dels några musikaliska sakfel, bl ai P-B:s framställning av fonn behandlingen i första satsen, dels ett par rena osakligheter som inte hade ett dugg med symfonin att göra - PB pådyvlade Alfven mer eller mindre skumma förhandlingar med utländska storheter för att få sin musik spelad. Alfveris skrivelse infördes i DN med ett högst ironiskt svar från P-B, medan däremot Alfveris nästa replik aldrig blev publicerad; den återger nu Alfven i sitt memoarkapitel.

Peterson-Berger dålig tonsättare

Foto Jan

o loj Ruden

• • • Under Alfvendagen den 5 juli 1991 i Leksand höll Lennart Hedwall ett mycket uppskattat föredrag om två tonsättare, vars verk och verksamhet han under tidernas lopp och på grund av yttre omständigheter kommit att tränga In I. Det är två omaka storheter som här för törsta gången blir jämförda.

Antagonister I andra hälften av sina memoarer, "Tempo furioso" från 1948, ägnar Hugo Alfven som bekant ett avsnitt åt kollegan Wilhelm Peterson-Berger. Det är inget vänporträtt precis, snarare tvärtom. Alfven ger flera exempel på Peterson- Bergers giftigheter som kritiker och berättar bl a om hans beryktade kontrovers med violinvirtuosen Willy Burmester, då denne tvingade P- B lämna hans andra konsert - Alfven hade bevistat båda konserterna och var således vittnesgill. Vidare ger Alfven sin skildring av bråket mellan Petetson-Berger och John Forsell, dvs den "Forsell ska örfilen" i operakorridoren som skulle följas aven ursäkt på scenen inför hela teaterns personal; upplösningen på denna sorglustiga historia bevittnade också Alfven själv. Den kritik P-B leverade över Alfveris tredje symfoni, när den framfördes ffg i Stockholm den 16

Alfven är som sagt inte särskilt vänlig mot Peterson-Berger i detta memoaravsnitt, och han hade ingen större anledning att vara det heller. Han skriver med visst understatement, att denna osympatiske kritiker "var även tonsättare", och visar på hans bristande kompositionstekniska kunskaper "i musikens teori, kontrapunkt, fonn lära och instrumentationskonst" och hans oduglighet som dirigent. Allt detta ledde f ö till, att Peterson-Bergers senare efterträdare som musikanmälare i DN, Curt Berg, ägnade praktiskt taget hela sin recension av "Tempo furioso" åt Alfvens Peterson-Berger-kapitel och i sin tur pekade ut alla de sakfel, som han ansåg att Alfven nu i stridens efterdyning gjort sig skyldig till, och hur de var inlindade i en närmast nedlåtande välvilja, som när Alfven skriver: "Nu är han borta. Jag tänker på honom utan bitterhet, snarare med medkänsla, ty han var en olycklig, beklagansvärd man, som ständigt gnagdes av den plågsammaste av alla sjukdomar - avundsjukan". Det är också svårt att läsa Alfvens P-B-kapitel utan att känna den undertryckta vreden bakom orden, och det är minst lika svårt att idag läsa Peterson- Bergers dagskritik utan att uppleva den olust som alltid vidlåter intrycket aven fanatism som förlorat det mesta av sin ideala målsättning och blivit till ett mer eller mindre mekaniskt skällande

"Ruttet i Stockholms musikatmosfär" Alfven säger, att det vid sekelskiftet "luktade ruttet i Stock-

3


holms musikatmosfär", och man kan av sammanhanget sluta sig till att skulden var presskritikens. Det är också så, att musikkritiken länge - och långt in på 50-talet, vill jag påstå var både starkt polariserad och ovanligt frän och frispråkig. Peterson-Berger var således inget unikum i elakheter, som de flesta nog tycks tro. Han hade i stället sökt ge en filosofisk och estetisk bakgrund och en programförklaring till sitt kritiska "handlande" (allt vad han gjorde, även i sitt musikaliska skapande, var för honom "handling" en tenn som jag skall återkomma till), och han avsåg med sin skriftställarverksamhet en moralisk upprustning av hela det svenska musiklivet. Problemet med hans skrivande var sedan, att han bara hade alltför lätt att finna spetsiga formuleringar både i sina recensioner och i sina muntliga diskussioner, och denna hans stilistiska förmåga förde honom alltför ofta in på avvägar. Till detta kom, att han med tiden fick allt svårare att avhålla sig från ovidkommande kommentarer i polemiskt syfte av bl. a. alla former av institutioner och organisationer, typ Kungliga Teatern, Konsertföreningen, FST och STIM, som han närde en osläcklig misstänksamhet mot, och till slut kunde en recension bestå av bara några rader om den aktuella företeelsen och resten om allt som enligt P- B:s mening behövde rensas upp i musikvärlden. Detta åsidosättande av sakligheten ledde bl a till, att Kurt Atterberg efter just en sådan recension 1924 fick Peterson- Berger fälld av Pressens Opinionsnämnd och att i samband med detta samtliga övriga musikanmälare i Stockholm i ett öppet brev till DN begärde att Peterson -Berger skulle avskedas. Peterson-Bergers egen musik fick i sin tur ofta helt förkrossande recensioner, och att han till slut fann för gott att lämna Stockholm och permanent bosätta sig på Sommarhagen 1930, är egentligen inte så underligt.

De träffades aldrig Av Alfvens Peterson-Berger-kapitel framgår, att de båda tonsättarna aldrig blev personligen bekanta och han tillägger: "vilket ju hade sina naturliga orsaker". (Hur en personlig konfrontation mellan två musikpersonligheter i slutet på förra seklet kunde gestalta sig, beskriver Bo Wallner i sin nya Stenhammar-biografi, där han berättar om en middagsbjudning som Ferdinand och Anna Boberg arrangerade för att sammanföra Stenhammar och Peterson-Berger - då slog det "gnistor"). Alfven betonar också, att bortsett från välvillig kritik över andra symfonin efter uruppförandet 1899 kände han sig mer eller mindre förföljd av P-B," med hån och ibland med rena osanningar" och även den en gång rosade D-dursymfonin rev han senare "i trasor". Av min Alfven-bok framgår dock, att Peterson- Berger bl a med viss förståelse såg på det något problematiska kapellmästarprov som Alfven fick göra på Operan i december 1906, en episod i sitt liv som Alfven själv av någon anledning förbigår med tystnad i sina memoarer. I det urval av sina recensioner, som Peterson-

4

Berger utgav 1923, finns Alfven nämnd bara en enda gång, med sången Var stilla hjärta, som P-B finner en smula blek; nyligen läste jag också en recension av P-B från april 1911 om Alfveris första symfoni och den måste anses tämligen saklig - P-B tycker att den inte med alla sina påverkningar är så nationell som den beröms för och att det är olyckligt, att det efter det "pigga scherzot" kommer en svagare final. I min första Alfvenbok har jag nämnt, att P-B 1927 skrev positivt om Universitetskantaten men 1920 var minst sagt omild mot fjärde symfonin (vilket hanju inte var ensam om). Det var där P-B bl a skrev, att "så mycket skicklig och oförskräckt serverad efterklang av Beyreuth-mästaren vet sig undertecknad aldrig ha hört på en gång". Något roande är det kanske därför, att de båda tonsättamaa i början av sina banor råkade hamna i samma recension i Svensk Musiktidining 1896, då de utgivit var sitt sånghäfte, Peterson-Berger Hemlängtan och Serenata till texter av Jörgen Moe resp Helena Nyblom och Alfven Vaggvisa till ord av Runeberg. Det står där, att deras opus 'bära den nyare sångstilens prägel med, som man tycker, stundom sökta originella vändningar och pikanta dissonanser i harmoniskt hänseende". I ett samlingsband med "Musik för piano af svenska tonsättare" 1898 finns också de båda med inom samma pärmar Alfven med Drömmeri och Peterson-Berger med Glidande skyar - men sedan tycks deras vägar även i yttre mening definitivt skilda.

Båda tonsätter samma texter Men ibland skulle de välja samma texter till tonsättning. År 1896 hade Alfven sin tolkning av Daniel Fall ström s dikt Aftonstämning färdig (när den skrevs är väl fortfarande obekant men den sjöngs på hans egen konsert den 26 mars detta år) och det är en text som Peterson-Berger då redan satt musik till - det är den dikt som börjar "Mörkgrön granskog skuggar över viken". Peterson -Bergers komposition kom till 1888 (det finns f.ö. ännu en känd och uppskattad melodi till samma dikt, av August Körling), och de båda tonsättningarna är inte så olika varandra. De är framför allt samma andas barn, på en gång intima och smått högstämda och dessutom vokalt tacksamma med viss verkningsfull känslosamhet. Ännu en text har, som väl många minns, Alfven och Peterson-Berger gemensam, en dikt som också den tredje av våra stora sekelskiftestonsättare tonsatt - Jens Peter Jacobsens Stemning (" Alle de voksende Skygger") - och alla tre kompositionerna är gjorda för kör. Stenhammar var troligen först, någon gång omkring 1890 och Peterson-Bergers tonsättning tillkom 1891, medan Alfvens skrevs så sent som 1938, och den skulle kanske närmast ha betraktats som en anakronism om inte (som jag tillåtit mig tolka det) han på ett direkt dem on strati vt sätt ville visa, att hans musikaliska sympatier alltjämt låg hos den genuina romanti-


ken i en kaotisk och modernistiskt infekterad omvärld. Alla tre sångerna är små mästerverk, och det är omöjligt att sätta någon av dem framförde andra - de är alla lyriskt finstämda i en varm nordisk ton.

P-B bannlyst från Musikfesten 1911 Alfven skulle som bekant ta en ganska ordentlig hämnd på Peterson-Berger genom att utesluta honom från programmet för den svenska musikfest som han anordnade som avslutning och kulmen på sitt första tjänsteår som director musices i Uppsala 1911; där var 18 tonsättare representerade men således inte Peterson-Berger! När kommitten för musikfesten försökte beveka Alfven att inta en mer försonlig ståndpunkt, förklarade han kort och gott, att "det blir ingen musikfest av, om Peterson-Bergers namn skall vara med". Märkligt nog besökte Peterson- Berger sedan några av Uppsala-konserterna och skrev ganska positivt om dem, utan att beröra sin egen känsliga position! Alfven tyckte tydligen redan tidigt och före polemiken kring tredje symfonin illa om Peterson-Bergers musik, ty Anders Österling berättar i sin memoarbok "Minnets vägar", att Alfven vid ett besök hos honom 1905 kallade den för "studenthavre". Troligen avsåg han då Peterson-Bergers många småstycken, och i så fall är det nog i dag en smula paradoxalt, att av alla de smärre kompositioner som de svenska tonsättarna vid den här tiden strödde omkring sig, är det just Peterson-Bergers sånger och pianostycken - Frösöblomster i spetsen - som stått sig, inte ens Alfvens undantagna! .

Alfven framför P-B-s manskörer Å andra sidan var Alfven inte sämre karl än att han kunde sätta upp Peterson -Bergers manskörsstycken på de stora sångarfester som han ledde i egenskap av förste förbundsdirigent i Svenska Sångarförbundet. I Göteborg 1923 sjöngs - av 6500 sångare! - bl a Peterson-Bergers Stämning, i Stockholm 1930 - av 7000 sångare! - hans Vandringssång och i Göteborg 1935 hans I furuskogen. Peterson-Bergers körsatser var också ute i manskörerna väl så populära som Alfveris egna och dessutom åtskilligt mera lättsjunga än t ex Gustaf Frödings jordafärd eller Gryning vid havet.

Nationalromantiker Man brukar ju räkna in Alfven och Peterson-Berger bland våra nationalromantiker och även bland våra s k 90-talister (det är väl dags att i detta decennium ge dem en ny beteckning) med deras intresse för det nationellt särpräglade och även för det fantasibetonat måleriska. Ändå är det onekligen märkvärdigt att de aldrig möttes, tydligen inte ens i mer officiella sam-

man hang som t ex i Musikaliska Akademien eller i tonsättar föreningen, och ännu mer märkvärdigt att de faktiskt hade helt skilda ideal. Den inre orsaken till den närmast legendariska antagonismen dem emellan bör nämligen ha legat mycket djupt i deras personligheter. Alfven vill inte riktigt erkänna Peterson-Bergers höga bildning och bildningsideal- han skriver i "Tempo furioso"i stället så här: "Han hade tillägnat sig stora litterära kunskaper, som gav illusion av sakkunskap i musikaliska frågor"

Peterson-Bergers estetik Men Peterson- Bergers estetiska krav var ansenliga och hans reella kunskapsbredd var mycket stor, och man kan fråga sig, om inte det är tack vare sådana faktorer hans musik har behållit sin lyskraft. Ty ju mer man studerar Peterson-Berger, desto mer befästs intrycket av, att han var en litterär tonsättare, som i sitt komponerande hade samma höga syfte som i sin kritiska verksamhet, det som jag tidigare med hans eget ord kallade "handling" -Liksom han försökte röja väg för sin musikaliska - för att inte säga kulturfilosofiska - övertygelse i sina skrifter, inte minst i broschyren "Svensk musikkultur" 1911, ville han i sina musikaliska verk skildra olika företeelser för att påverka musikpubliken att upptäcka sin omvärld och förändra den. Det skulle föra för långt att här redogöra för hans många ideer, men en av de viktigaste var förbunden med hans tro på musiken som en folkkonst, som skulle bygga inte på folkmusiken som sådan utan på en folklig musiks förutsättningar och därvid på ett nordiskt melos och forma närmast ett slags pyramid med konstmusiken överst där det gemensamma arbetet vid pyramidens bas skulle vara "indi vidualiserat" - ett samspel mellan det kollektiva och det enskilda, kunde man också säga. Till sådana teser kom så inte minst Peterson- Bergers starka upplevelser av den nordiska naturen, och onekligen känns hans musik som mest angelägen, när han låter just naturintryck dominera, som i Frösöblomster, eller spelas ut mot psykologiskt genomtänkta , mänskliga situationer som i Arnljot eller rent av mot bildningsideer som i Sunnanjärd och Lapplandssymfonin ..

Alfvens naturinspiration Alfven säger visserligen i ett känt yttrande från en tidskriftsintervju 1899, att han ur naturen "mottagit lika djupa och utvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art, som av de stora klassiska och moderna mästarna och filosofer jag älskat att fördjupa mig uti".De orden står emellertid tämligen ensamma i hans biografi, och ibland tycker man de stämmer ganska dåligt med Alfvens sinnelag åtminstone som det är dokumenterat från senare år. Att Alfvens naturinspiration ibland var lika stark som Peterson-Bergers skall inte förnekas - den framgår mer än tydligt av verk som Midsommarvaka, Dalarapsodi. En skärgårdssägen, fjärde symfonin och Berg-

5


akungen, och det är just kombinationen av natur- och människoskildring i de tre sistnämnda verken som är själva essensen i dem. Hur det är med de filosofiska idealen blir man däremot inte alldeles klok på (och här måste jag erkänna, att jag vet alldeles för litet om Alfveris bibliotek och om hans läsning). Alfven var på ett helt annat sätt än Peterson-Berger en musikalisk praktiker, och i föreningen av inspiration och teknik ligger mycket av hans storhet - han skulle ju småningom rentav sätta ett likhetstecken mellan ett verks yttre skönhet och dess kvalitet. Ett sådant betraktelsesätt var Peterson-Berger helt fjärran, och eftersom han ständigt är - eller menar sig vara - på jakt efter inre, "ideala", kvaliteter, beskyller han följakligen Alfven för ytlighet. Dennes uppfattning om PetersonBerger är lika given: han är kompositionstekniskt en dilettant. Så oförenliga motsatser kan helt enkelt inte samsas. Deras olikartade tänkesätt avspeglas också i deras umgänge. Alfven rör sig i musiker- och konstnärskretsar och umgås med sina kolleger, inte minst då som bekan t med de kära hovkapellisterna, och är dessutom aktiv dirigent. Peterson-Berger väljer sina vänner bland skrivande folk, publicister och författare, och finns musiker med i kretsen, är det oftast någon sångare som funnit nåd inför hans stränga ögon och öron; dessa iakttagelser är en ytterligare bekräftelse på Peterson-Bergers "litterära" preferenser.

per i symfonisatser, Alfven i andra symfonins final och Peterson-Berger i första satsens genomföring i sin första symfoni, "Baneret", och i expositionen till "Lapplandssymfonins" långsamma sats. Att Alfven här är den överlägsne, får skrivas på hans mer professionella tekniks konto. Å andra sidan kan man undra, vem som förvaltar iden om "resan till södern" på det mest genomtänkta sättet, Alfven som beskriver sitt Italien i ett lyckorus i tredje symfonin eller Peterson-Berger som gör en "bildningsfärd" inte bara till det nuvarande Sydeuropa utan också till den klassiska antiken i sin andra symfoni, Sunnanfärd. De långsamma satserna i dessa symfonier säger kanske allra mest om olikheterna mellan de två tonsättarna. Alfvens kärleksdröm med dess något sentimentala hållning står här mot Peterson- Bergers försök att fånga atmosfären i det ideala, antika Athen i både sobra och grälla färger. I yttersatserna till Sunnanfärd beskriver Peterson-Berger den unge nordlige resenärens utfärd resp hemfärd, hans längtan och hans framtidstro, och åtminstone en hemfärd vill Alfven återge i sista satsen i sin E-dur-symfoni (han verkar ju redan vara på plats i första satsen)., och det är där han råkar ut för det fatala, att om man nu tar repris på expositionsdelen, så riskerar man att få börja hemfärden en gång till (repristecknet, som dock är alternativt, är ännu ett bevis på sonatschemats magiska makt över tonsättarsinnena!)!

Kompositionsprinciper Ingen kammarmusik Nu kan man faktiskt fråga sig, om ens deras fascination inför den nordiska naturen är så likartad som det nyss tycktes. Alfven sökte sig till havsbandet och dess höstliga dramatik, medan Peterson-Berger älskade inlandet med dess sommarliga idyller, all fjällnaturens dramatiska storhet till trots. Men tillsammans hade de sin kärlek till och högakting för Söderman och Grieg - och även Sjögren - och de sökte i deras efterföljd finna en nationell ton, som många gånger faktiskt inte är utan melodiska och harmoniska likheter! Möjligen kan man säga, att Peterson-Berger finner sin egenart tidigare än Alfven (inte bara för att han är 5 år äldre) ty denne brottas även med de stora klassikerna i bakgrunden, både i symfonierna och i mindre kompositioner. Samtidigt är Alfven mera färdig för den stora stilen i sin violinsonat, c-moll, op. l (1896), än vad Peterson-Berger är i sin första violinsonat, e-moll, från 1887. Båda siktar mot de stora formerna, och Alfven förefaller mer omedelbart vara den genuine symfonikern av de två. Om han också är den mer originelle kan diskuteras, eftersom PetersonBergers synfonier inte är så traditionellt formbunda som åtminstone Alfveris tre tidigaste. Egentligen är den fonndiskussion som blev gnistan till dispyten efter E-dur-symfonins framförande ganska betänklig från båda häll, eftersom den strängt taget visar, hur det konventionella sonatschemat förlamade allt självständigt tänkande vid sekelskiftet! symfoniskt Intressant är sedan, att båda prövar fugaprinci6

Lika intressant är, att de båda efter sina debutsonater inte har mycket till övers för kammarmusiken, även om PetersonBerger skrev två violinsonater till. De komponerade aldrig några stråkkvartetter (som Stenhammar) eller exempelvis pianotrior eller kammarmusik med blåsare! Det är uppenbart, att denna negativa inställning till kammarmusiken ytterst bottnar i ett i och för sig sunt trots mot en i de då ungas tycke alltför akademisk genre, som desssutom inte självklart appellerade till vare sig det fantasibetonade eller det nationella. Stenhammar bedömdes bl a därför av Peterson-Berger som en lärd och grubblande ("gammal") komponist, som saknade verklig spontanitet. Det måleriska och nästan illustrativa, som i så hög grad präglar mycket i både Alfvens och Peterson-Bergers musik, måste söka sig andra vägar, hos den förre inte minst i rapsodier, andra orkestersaker och kantater, hos den senare i pianosviter och - förenat med litterärt betonat ideinnehåll - i musikdramer. Även Peterson- Berger skrev kantater, men han verkade av allt att döma inte så tyngd av denna uppgift som Alfven. Peterson-Berger fick nämligen även i detta sammanhang ge uttryck för en del av sina bildningsideal, inte minst när han skrev sina texter själv som i t ex Opera- och Frösökantaterna. Alfven tog i första hand fasta på de ofta påtvingade


texternas konkreta bilder och återgav dem med stor musikalisk åskådlighet, men han fick ibland också ge utlopp åt religiösa och fosterländska stämningar av ett slag som stämde med hans egen läggning.

Friluftsmänniska

- självbekännelser

Peterson- Bergers inriktning på det litterära medförde, att han i sina sånger får sägas vara mer kräsen i diktvalet och mer lyhörd för texternas nyanser än Alfven. som ändå har skrivit så djuplodande romanser som Österling-sångerna från 1905 och åstadkommit en så varlig och stämningsrik inramning till den välkända Sko gen sofver. 1kombination mellan ord och ton såg Peterson-Berger i enlighet med sina ideal en möjlighet att särskilt tydligt konkretisera sina musikaliska tankar, och han förefaller vara som mest fri och erhålla några av sina bästa ingivelser i den situationen! Redan i sin produktion vid sekelskiftet eftersträvade han också en friskhet, som hör samman med en naturinspirerad "friluftskänsla", medan Alfven då ännu kan ge sig hän åt det man kallar "fin de siecle" -stämningar i sånger som Svarta rosor och Pioner och pianostycken som Sorg och Natt. Redan här finns faktiskt mellan de båda tonsättarna en skillnad som också hör till de fundamentala: Peterson-Berger ville medvetet bort från den pjunkande och spleen-fyllda romantiken och strävade mot en verklighetsförankring, och därför ägnar han sig praktiskt taget aldrig åt introvert mediterande eller något annat slag av självbekännelse och självrannsakan. Alfven visar ofta motsatsen, och jag har i min bok t o m vågat hävda, att hans musik sällan känns så angelägen som när den på ett eller annat sätt handlar om honom själv! Och det gör nu de flesta av de "tunga" verken i hans produktion - symfonierna, möjligen med undantag för den första, En skårgårdssägen. Bergakungen, de mindre stycken jag nyss nämnde och även senare sånger som t ex den utsökta orkesterballaden En båt med blommor och även ett stycke som Elegi ur Gustaf Adolfsspelet "Vi". Typiskt är samtidigt, att Alfven genom sin skaparkraft och sitt överlägsna tekniska handlag lyckats sublimera sin privata problematik till allmängiltig utsaga, ilskan över det uteblivna stipendiet lika väl som lyckans förintelse i samlivet med Maria i andra resp fjärde symfonierna. När Peterson-Bergerpå liknande sätt talar om sig själv, är den motsvarande sublimeringsprocessen i regel avklarad redan på textstadiet, så att säga, ty det brukar ju framhållas, att om titelgestalten i Arnljot är en bild av Peterson-Berger som han verkligen var, återger Lennart Sporre i Domedagsprofeterna den människotyp han ville vara.

Modersbundna När jag letat efter likheter mellan de två tonsättarna, är det en iakttagelse jag gjort som hör hemma närmast i detta

sammanhang, när det är tal om deras personligheter: båda var starkt modersbundna. Alfvens kärlek till och beundran för modern lyser fram ideligen i memoarerna, och kanske hade också hans dyrkan av Kvinnan - med stort K - sin nyckel i denna modersfixering. Peterson- Berger var minst lika fäst vid sin mor - han tog ju även hennes efternamn, vilket förresten Alfven smått nedlåtande konstaterar - och det var till hennes minne han uppförde "Sommarhagen" (det står som bekant på väggen i den stora musikhallen där) och skrev sina märkliga Gullebarns vaggsånger.

"Solitudo" Det är sällan Peterson-Berger kryper ur sitt skal, men personligen tror jag, att man finner honom ovanligt osminkad i den femte och sista symfonin, den som heter "Solitudo" och skrevs 1932-33. Även om tonsättaren har förnekat, att hans frivilliga ensamhet på Frösön var verkets utgångspunkt, är det tydligt att symfonin speglar inte bara hans aktuella situation utan också är ett slags återblick över hela hans skapande liv. Här finns t ex i scherzot anknytningar till sällskapsstämningar i både första och andra symfonierna och vidare bl a reminiscenser av ödemarkstonen från "Lapplandssymfonin" och programmatiska inslag av, som han kallar det, "nyvaknad verksamhetslust" ("handling"!) som i alla de tidigare symfonierna. "Solitudo'' mynnar ut i en atmosfär av "sabbatsro", som lika programmatiskt erinrar om grundtonen i avsnittet "I Eros' tempel" i "Sunnanfärd". Det tycks mig som om Alfvens femte och sista symfoni på ett liknande sätt ger ett återsken av hela hans tidigare skapande, inte bara därför att han medvetet använde material ur äldre verk, främst då Bergakungen, som han anade aldrig mer skulle gå över scenen och följaktligen ville rädda en del motiv ur. Redan detta faktum, somju bygger på en stor besvikelse över, att något av det bästa han givit aldrig mer skulle få klinga, ger nyckel till en "solitudo" av annan art än den som drabbade Peterson-Berger: den sortens "solitudo" biktade Alfven däremot i sina akvareller över motivet "Den ensamma furan"! Alfven kände inte bara den skaparhämning, som jag vågat skriva åtskilligt om i mina böcker (och vars inre orsaker det i dag inte finns utrymme att gå in på) utan också en känsla av att vara "passe" i ett för honom mycket främmande kultur- och musikklimat. Femte symfonin, vars långa tillkomsthistoria redan i sig måste ha varit en börda för honom, blev han enligt egen utsago aldrig helt nöjd med, men den är ett beaktansvärt verk, inte minst för den karaktär av personlig utsaga som den äger. Det är säkert ingen tillfällighet, att huvudtemat i första satsen är hämtat från det ställe i Bergakungen, där vallpojken uttrycker sin förtvivlan över att vallflickan rövats bort! I samma sats dyker dödskoralen ur andra symfonin upp, det verk där den unge Alfven en gång gestaltade sin livskamp. Andantet i femte symfonin påminner i mycket om 7


första symfonins långsamma sats, och här finns också anklanger till djupt melankoliska avsnitt i Elegi och sorgmarschen ur En bygdesaga. I scherzot förekommer liksom i första satsen på iöronfallande ställen det "signaturrnotiv" med två fallande sekunder, som går genom en röd tråd genom Alfveris produktion och som i hög grad hör samman med tonsättarens person. Finalen skulle kröna symfonins utveckling från mörker till ljus men den fick aldrig den anda av optimism som Alfven avsåg. Här avmattas till sist den samlade kraften, så som den strängt taget gör även i Peterson-Bergers sista symfoni, fastän det där symboliskt nog är i scherzot med sällskapsstämningarna, när tonsättaren en sista gång vill skildra "goda vänners lag", som inspiratonen

tryter. Men båda dessa symfonier är ovanligt vackra vittnesbörd om sina upphovsmäns konstnärliga kvaliteter, och om ingivelserna någon gång inte bär, gör det egentligen bara de två desto mer mänskliga.

Drag av tragik Jag inser mycket väl, att man inte får som jag nu blanda ihop verk och person - om ett konstverk objektivt sett är svagt, så är det svagt. Mina ord får alltså gälla för vad de kan - jag kan bara tala om min egen gripenhet inför den djupt mänskliga och tragiska livssituation som ligger bakom dessa båda symfonier. Ty att det finns ett stråk av tragik över dem och över dessa två till det yttre så framståen-

de och framgångsrika tonsättares öden tycks mig uppenbart, även om orsaken till deras belägenheter kan förefalla vara diametralt motsatt: Peterson-Berger närmast hatad och utkyld ur det svenska musiksamhället (och ändå älskad aven stor publik) och Alfven hyllad som en hela folkets tonsättare. Idag är de båda lika självklart erkända och uppskattade för det de skänkte av sitt musikaliska överflöd, och vi sentida har bara att ta emot och göra nya upptäckter i deras omfattande produktioner. Antagonismen mellan dem har blivit en del av vår musikhistoria, även om den onekligen med alla sina poänger är värd att uppmärksamma och forska vidare i. Jag är övertygad om, att det arv de givit oss att förvalta kommer att bli väl omhändertaget!

Efter Lennart Hedwalls föredrag framförde Bengt Forsberg följande pianostycken på Hugo Alfveris flygel: Hugo Alfven. Menuett op.2 Peterson-Berger: Skogsinterior ur Tonmålningar op.13 Hugo Alfven. Sorg op.14 Peterson-Berger: Polska (Till fru Hulda Tiren) ur Damernas album Villa d' Este ur Italiana Hugo Alfven. Böljesång ur Skärgårdsbilder op.17

8


Neeme Järvi Alfvenpristagare 1991 Neeme Järvi som den 5 juli tilldelades Alfvenpriset och guldmedalj för sina förtjänst fulla inspelningar av Hugo Alfvens orkestermusik på märket BIS är Göteborgs symfoniorkesters chefsdirigent sedan 1982. Han föddes i Tallinn 1937 och fick sin utbildning där, först som slagverkare och körledare. Sedan vidareutbildade han sig som orkester- och operadirigent vid statliga konservatoriet i Leningrad. År 1963 blev han ledare for radio- och TV -orkestern i Tallinn. Samtidigt blev han förste kapellmästare vid operan där. Alltsedan 1971 har han haft stora internationella framgångar. Hans repertoar har med förkärlek inkluderat ryska tonsättare och inte minst den i Estland födde Eduard Tubin, som ju kom att bosätta sig i Sverige. Genom samarbete med flera skivbolag har många av dessa tonsättare blivit inspelade på skiva. När det gäller Norden har särskilt skivbolaget BIS och Göteborgs symfoniker satsat på kompletta orkesterverk av just Eduard Tubin men också Wilhelm Stenhammar, Lars-Erik Larsson, Jean Sibelius och Carl Nielsen. Till dessa namn sällar sig på senare tid även Hugo Alfven med verk som Drapa, Festspel, Dalarapsodin, Denförlorade sonen, Midsommarvaka. En skärgårdssägen, Uppsalarapsodin och symfonierna. På dessa skivor leder Neeme Järvi Stockholms filharmoniker i tolkningar som är baserade på ingående kännedom om den ryska och europeiska nationalromantiken.

1974.·Lars EdlUl1d 1975>.JanCarlstedt 1976.·.Stig Westerberg 1977 EricEricson 1978 <Gunnar Hähn

Hugo Alfven Fondens ordförande Gunnar Petri har just utdelat priset. Åke Holmqvist, Stockholms konserthus, håller tacktalet eftersom Neeme Järvi var förhindrad att närvara. I bakgrunden Mikaeli kammarkör, vilken under Anders Ebys ledning framförde Glädjens blomster i arr. av Alfven. Sommarafton ur Om vinterkväll av A F Lindblad, I seraillets have ur Tre körvisor av Wilhelm Stenhammar, Guldfågel och Juninatt av Peterson-Berger. Det står ett ljus i Österland i arr av P-B samt Alfven arrangemangen Tjuv och tjuv, Folkvisa från Gotland samt Och jungfrun hon går i ringen Foto: Göran Furuiand

1.979••••• Lennart. Hedwall 1980.·•·Agne • ••Bäö~strQtl1,·.J\.tlt()n.>. Lööw 1981 ErlandvoriKoch 1982 LarsFresk «Freskkvartetten) 1983· Jan Ling 1984 EdithWestergaard 1985· >NormanLuboff,USA ··1986 Lars..ErikLarsson 1987·.Nils Lindberg 1988 Robert-Sund 1989 HanserLina'Göransson 1990 Sven-Eric Johanson 1991 NeemeJärvi


Alfvengården

i Tällberg beskådas från gårdssidan

Gunnar Ternhag, programansvarigför A lfvendag en

Kersti Jobs-Björklöf, sakkunnig ciceron Foto: Göran Furu/and

10


Samling i Alfvengården.

Tibble inför utdelningen av 1991 års Alfvenpris

Leksands spelmänjramförde Gånglåt efter Lekatts Mats, Polska efter Per Orsa, Beväringsmarsch Ytterboda, Solskenslåten av Knis Karl samt Leksands brudmarsch

efter Per Jonas i

Il


Alfven conducts Alfven - om Alfven som dirigent AV STIG JACOBSSON

I åtminstone ett avseende är Hugo Alfven en Stravinsxys, en Lutoslawskis eller Pendereckis like nämligen när det gäller att dirigera. Alla var/är de stora tonsättare, men som dirigenter har de praktiskt taget framfört uteslutande egna verk - åtminstone på skiva. Alfven kan kanske utnämnas till den av dem som hade störst repertoar, åtminstone vad gäller körmusik, där han var mer professionell. Kördirigenten Alfven hörtill våra stora pionjärer, en legend. Därom vittnar den mångåriga, glansfulla karriären, det faktum att han ledde ett flertal körer och att dessa (isynnerhet Orphei Drängar) gärna tog honom med på turne, och inte minst viktigt är det att han berikade den egna (och därmed på sikt även andras) repertoarmed otaliga nya körsånger. Själv satte han folkvisebearbetningarna så högt att han kallade dem sin främsta musikaliska insats. Han trodde sig på detta sätt ha räddat en döende folklig tradition åt eftervärlden. Som kördirigent finns Alfven på skiva representerad i åtskilliga egna verk: Aftonen, Frihetssång, Champagnevinet, Lindaguli, Gryning vid havet, Gustaf Frödings jordafärd, Sveriges Flagga och en lång rad folkvisebearbetningar, men också andra tonsättares verk, däribland Jacob Axel Josephson och Otto Lindblad, dock ofta i hans egna bearbetningar (som prins Gustafs Vårsång. Bellmans epistlar eller Bulls Sreterjentens sondag etc). Mestadels är det Orphei Drängar som sjunger, men på skiva

12

finns också inspelningar med Siljansbygdens körförbund, Kempekören och Svenska sängar-förbundets över 7000 sångare - och i arkiven finns även kommersiellt aldrig utgivna inspelningar med andra körer. ORKESTERDIRIGENTEN Men låt oss i fortsättningen koncentrera oss på orkesterdirigenten Hugo Alfven och låt oss då redan från början slå fast att han var en "riktig" dirigent Han studerade nämligen dirigering säsongen 190 1-02 vid Dresdenoperan där han tog lektioner för Hermann Kutzschbach, vilken lärde honom att nyttja små men effektiva rörelser något han också berättar om i sina målande memoarer. Hans förebild som dirigent var annars ingen mindre än Arthur Nikisch, och samtida iakttagare har beskrivit Alfveris avmätta gestik men uttrycksfulla mimik. Dirigentdebuten ägde rum den 25 januari 1903 vid Kungliga Teaterns symfonimarine. Det blev en så stor framgång att han övervägde möjligheten att rent av bli yrkesdirigent. Det blev emellertid Tor Aulin som erhöll Operans lediga kapellmästartjänst, och därmed ansåg sig Alfven ha sin konstnärsväg utstakad. Han tackade senare till och med nej till ett så hedrande anbud som att bli Chicagosymfonikernas dirigent. Han ville inte att dirigentsysslan skulle stå i vägen för hans skapande - och ändå kom den ekonomiska nödvändigheten att leda körer att stjäla tid från" ytterligare fyra eller troligen fler symfonier" .

DIRIGENTEN

ALFVEN

PÅ SKIVA På kommersiella grammofonskivor finns Alfven representerad med nio egna orkesterverk - på arkiv fonogram och film finns ytterligare inspelningar av egna verk men också av Grieg och en samling nordisk, patriotisk blåsorkestermusik. Fortsättningsvis ägnar sig denna text åt de skivproducerade inspelningarna. När den första inspelningen gjordes hade Hugo Alfven redan uppnått den aktningsvärde åldern 67 år: Breitenfeld-satsen ur Gustav II Adolfsviten spelades in i Konserthuset den 10 maj 1939 med Radiotjänsts symfoniorkester, och den 7 november året därpå dirigerade han i samma lokal Dalarapsodi med Stockholms Radioorkester. Första satsen ur femte symfonin framförde han med Kgl Hovkapellet den 1 maj 1942 vid den festkonsert i Kgl Teatern som hölls med anledning av tonsättarens 70-årsdag. Det är naturligtvis särskilt intressant att uruppförandet på detta sätt bevarats. Fjärde symfonin spelades in den 7 maj 1947 och ett tolv minuter långt fragment gavs ut i Stockholmsfilharmonins jubileumsalbum. Samma orkester (då kallad Konsertföreningens orkester) spelade En skärgårdssägen den 10 juni 1948, och tredje symfonin den 21-22 juni 1950. Allt detta finns utgivet på LP-skivor som dessvärre torde vara omöjliga att få tag på idag. Nyutgivningar är efterlängtade!


ALFVEN PÄCD Så mycket mer tillfredsställande är det då att alla Hugo Alfveris återstående tre inspelningar, vilka tidigare funnits utgivna i åtskilliga kopplingar och med många olika beställningsnummer, sedan en tid också finns tillgängliga på en mycket attraktiv CD (Swedish Society Discofil SCD 1003).

Dessa tre inspelningar var också de enda som direkt gjordes med tanke på skivutgivning, och det är, mänskligt sett, anmärkningsvärt att man engagerade tonsättaren som dirigent Han var ju vid det första tillfället, den 7 oktober 1954 ändå 82 år gammal!, och han skulle då på en och samma dag i KgI Musikaliska Akademiens stora sal spela in både Midsommarvaka och sviten ur Bergakungen - det skulle ingen av dagens superdirigenter gå med på att göra. Men så var ju

både dirigent och orkester (Kgl Hovkapellet) redan ytterst väl förtrogna med musiken. När det var dags att föreviga Den förlorade sonen på skiva den 6 maj 1957 skedde det alltså veckan efter det att musiken uruppförts i samband med tonsättarens 85-årsdag! I alla dessa fall får man leta förgäves efter mer vitala och ungdomliga tolkningar. Dirigentvalet var alltså inte alls bara en artighet mot tonsättaren' även om huvudmotivet kanske varit att just dokumentera Alfven som dirigent oavsett resultatet, på samma sätt som den 80-årige Atterberg 1967 fick spela in sina sviter nr 5 och 8 vilket endast lyckades tack vare musikernas överseende och skicklighet. Inspelningen av Midsommarvaka är epokgörande också så tillvida att det är den första svenska stereoinspelningen av klassisk musik. Med tanke på detta är det därför märkligt att Den förlorade sonen tre år senare spelades in mono - medan Festspel och Dalarapsodi åter spelades in i stereo när Stig Westerberg dirigerade styckena bara tre dagar senare under tonsättarens överinseende. Alla dessa inspelningar ägde rum i Akademiens stora sal, men Westerberg dirigerade Stockholmsftlharmonin. NORMGIV ANDE Alfvens egna inspelningar kommer givetvis alltid att väcka det sepeciella

Bergakungen på skiva Inget ont om Musica Sveciae, men inte ska det behövas en storstilad genomletning av svensk musik för att Alfvens balettsvit Bergakungen (op.37) ska ges ut i modem dräkt (MSCD 614). Visst borde detta verk som sannerligen är ett av Alfveris allra största och bästa ha lockat flera skivproducenter att be-

ställa fram noterna? Ett utdrag ut sviten medHovkapelletundertonsättarensledning (Swedish Society Discofil SLT 33182) samt en version med Stig Rybrant framför Malmö och Helsingborgs sammanslagna orkestrar (Telestar TRS 11162-63) har hittills erbjudits den som velat lyssna till Bergakungen - båda inspelningarna är numera utgångna.

intresse som en tonsättares egna autentiska versioner innebär. Och hans tre senast nämnda inspelningar är rent av i högre grad än Stravinskys inspelningar vid ungefår lika hög ålder, normgivande och utsökta. Det kan nog stämma att flera senare inspelningar av dessa ofta inspelade verk klingar bättre, både tack vare tekniskt skickligare orkestrar (som också spelar med modernare klangideal) och med en mer sofistikerad inspelningsteknik. Men musikaliskt har, för att ta två av de senaste exemplen, varken Esa-Pekka Salonen (Midsommarvaka och Vallflickans dans ur Bergakungen på Sony) eller Neeme Järvi (Midsommarvaka och Den förlorade sonen på BIS - Bergakungen lär komma) svarat för mer övertygande interpretationer. Hur lätt tycks det inte vara för den nya tidens onekligen mycket produktiva och kapabla dirigenter att stöpa all musik i en internationell, strömlinjeformad tappning - om än aldrig så elegant och skickligt. Alfven själv dirigerar sin musik med hjärtevärme, vital glöd och ofta snabba, rörliga tempi. Hans klangsinne var rikt utvecklat. Han visste in i minsta detalj vad musiken handlade om och lät programinnehållet styra tolkningarna - det ger hans versioner rätt kontrast och balans, där andra kommer snett.

Nu har hur som helst akademiprojektet Musica Sveciae tagit sig an denna magnifika balettmusik som ursprungligen skrevs åren 1917-23.Det har uppenbarligen varit ett lyckligt val av fadder, eftersom slutresultatet blivit så alltigenom gott. Uppdraget att spela in Alfverishögromantiska sagobalett gick till

13


Radiosymjonikerna och ryssen Evgenij Svetlanov - en kombination som tidigare fått spela in tonsättarens andra symfoni på samma etikett (MSCD 627). Inspelningen kommenteras i en bilaga av Jan-Lennart Höglund (musiken) och Anna-Greta Ståhle (baletten ,jfr Alfveniana 1/90). Bergakungens handling är enkel, för att inte säga förfärligt enkel. Alfvens musik däremot, har allt man kan önska av dramatiskt innehåll. Divergensen mellan handling och musik är påtaglig, vilket förståss lett till att baletten förpassats till danskonstens historiebok. Verket är skrivet för riktigt stor orkester: full stråkstyrka, fyrdubbla träblåsare, sex horn, fyra trumpeter, tre basuner, tuba, två harpor, celesta, därtill ett rejält uppdukat slagverk. Alfven har emellertid inte utnyttjat instrumentmängden till ideliga maestoso-partier med fyra f , utan snarare till ständiga klangväxlingar. Svetlanov och Radiosymfonikerna tar vara på den mycket varierande orkestersatsen. Varje passage får sin egen karaktär, där klangen trots allt är det främsta elementet. Alfvens instrumentblandningar blir i Svetlanovs hand till ädla legeringar - särskilt de ljusa träblåsarna i olika kombinationer. Bergakungen består av korta avsnitt som lagts i en tredelad rad. Den sprittande Vallflickans dans, extranumret par preference för svenska orkestrar, hörs i balettens sista akt. Med den här lyckade nyinspelningen finns kanske chansen för andra episoder att nå rampljuset. Exempelvis hör Sommarregn och Besvärjelse, i slutet av första resp. andra akten, till de allra bästa instrumentationerna på svensk botten. Men framför allt har Bergakungen med Radiosymfonikerna nu chansen att nåen bred publik landet runt och därmed visa upp Hugo Alfven som en urstyv orkestermålare.

Gunnar Ternhag

14

Lennart Hedwall: Hugo Alfven. En bildbiografi. Norrlandsförlaget i samarbete med Hugo Alfven Fonden, 1990. Efter den för några år sedan publicerade bildbiografin över WilhelmPetersonBerger har nu Lennart Hedwall nedkommit med motsvarande expose över Hugo Alfven (Norrlandsförlaget, 95 sid. 1990). Det känns på något sätt befriande att en och samme författare i så hög grad engagerat sig för just dessa båda kontroversiella motpoler i vår relativt närliggande musikhistoria: även om de själva hade svårt att fördra varann måste någon gång syntesen komma, då var och en kan framstå i sina rätta proportioner utan att den enes storhet blott kan framhävas på bekostnad av den andres. Inte minst har Hedwall tidigt själv - kanske främst i sin stora Alfven-monografi från 1973 - i olika sammanhang och personliga funktioner bidragit till en mera objektiv värdering. Den tredje i triumviratet av ledande, lovande unga tonsättare kring sekelskiftet i Sverige, Wilhelm Sten hammar, tycks ha stått oanfrätt av animositeten: de närmare detaljerna i detta komplicerade växelspel har nyligen framlagts av Bo Wallneri hans unikt omfattande Stenhammarmonografi. I ljuset av sådana, på basis av extremt långvariga och djupgående forskningar presenterade iakttagelser riskerar natur1igtvis Hedwalls flyhänta presentation av sina protegeer att i stora delar framstå som en pedagogisk men ganska rapsodisk returinformation. Avsedd för en intresserad och bred publik ligger detta också i sakens natur - en bildbiografi skall fängsla, stimulera till lyssning och popularisera. Häri har Hedwall utan tvekan lyckats, också om den strikt upprätthållna kronologiska dispositionen ibland leder till en oönskad monotoni och expeditionell attityd främst i det återkommande verkbeskrivningarna. I värderingen av de enskilda kompositionerna friar Hedwall sin vana trogen hellre än han fäller, även om tanken ibland kan slinta: "Märkligt nog har dessa sånger inte slagit igenom på allvar

hos de svenska manskörssångarna vilket kan bero på att samligen är ytterst heterogen och ett par av sångerna knappast helt värdiga" Alfvens notpenna" ( a propos Fem sånger för manskör). Här hade vi gärna vetat mera: vilka? varför? hur? Ändå rymmer texten en myckenhet värdefull och central information, presenterad lättläst men stundom något för ordrikt. Att Hedwall kan sin Alfven och har en överblick över hans skapande som är få förunnad framgår inte minst av utvikningarna i texten: t ex av analysen av Alfvens personliga tematiska "idee fixe" - två fallande små sekunder som dyker upp titt och tätt i hans musik likt en Hitchcock i sina filmer - och dess skiftandeimplikationer. Skarpsynt och träffande i sin åskådlighet. Detsamma gäller resonemangen kring hans person och skaparvånda i anslutning till den svårförlösta femte symfonin. Ofta önskar man ändå att delar av framställningen hade byggts ut till tematiska essäer och inte bakats in i den kronologiska storformens tvångströja - i sin ambition att åtminstone flyktigt beröra allt av betydelse på rätt ställe tvingas Hedwall bli onödigt rapsodisk. Möjligen saknar man en generell analys av Alfvens förhållande till folkmusiken, så kontroversiell denna attityd nu kan vara. Hans förhållningssätt var ju mycket tidstypiskt och till stora delar i överensstämmelse med strävanden och attityder hos andra samtida som Zorn eller Carl Larsson. Urbaniseringen, ambitionen att återerövra den lantliga musiken, att omplantera den i symfoniska sammanhang för städernas konsertsalar. En tilltalande typografi gör boken angenäm att läsa, försedd som den är med ett generöst bildmaterial. Ett person- och verkregister hade gjort den mera användbar också som referensvolym trots att den uppenbarligen är skriven för att läsas från pärm till pärm. Några slarviga korrekturfel kunde ha undvikits: vem - mer än Alfven - mäktar skriva ett modulationsexempel på tre "akter"?

Jan Kask


Från Föreningsstämman den 30 maj I Uppsala Föreningsstämman bevistades av 9 personer. Drävid behandlades verksamhetsberättelsen för året 1990 samt de handlingar som utsänts till medlemmarna. Medlemsantalet uppgick vid årsskiftet till 37 personer och institutioner. Årets överskott blev kr 17.913:50. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Styrelsen omvaldes i sin helhet liksom revisorerna. Fastställdes årsavgiften för 1992 till oförändrade 100 kr. Beslöts uppskjuta utställningen av Alfvens akvareller till våren 1992. Beslöts anordna någon aktivitet för medlemmarna under oktober 1991. Efter förhandlingarna framfördes ett mycket uppskattat romans-program av Margareta Jonth och Kerstin Åberg.

Konst- och muslksoarå på Waldemarsudde Den 7 november kl 19 öppnas portarna till Waldemarsudde. Boka redan nu in denna kväll som kommer att bjuda Alfvensällskapets medlemmar och andra på föredrag av Waldemarsuddes chef Hans-Henrik Brummer om Alfven och sekelskiftets konst, mellanakt med förfriskningar, romans-konsert av uppskattade Margareta Jonth med Kerstin Åberg vid pianot. Musik av Alfven och hans samtida. Inträde 125 kr inbetalas före den 1/11 på pg 4288 52 - 8 "Waldemarsudde".

Hugo Alfven berättar - 31 år efter sin död I nytt bildspel

- Jag satte 1987 tillsammans med Frank Hedman på skivbolaget Bluebell

Orsabördiga Anders Hanser kom tidigt i kontakt med Hugo Alfven. Anders mor är operasångerskan Hanser Lina Göransson som var solist i den Alfvenledda Siljanskören och genom detta träffade Anders kompositören redan i ungdomen. - Alfven fick den vallåt som blev temat i Dalarapsodin av mamma, berättar Anders. Hon var bara 14 år när de träffades den gången och från 20 års ålder var hon solist i Siljanskören. Mamma var också Alfveris favorit som tolkare av hans romanser.

of Sweden ihop en skiva med tidigare outgivna beredskapsinspelningar där Hugo Alfven dirigerar Siljansbygdens körförbund, inspelad av dåvarande Radiotjänst och med inspelningar där min mor sjunger romanser av Alfven ackompanjerad av Radioorkestern under ledning av Stig Westerberg. Och jag kände till Per Lindfors ' radiointervjuer med Alfven från slutet av 50-talet. Men det är en sak att göra grammofonskivor eller radioprogram om en kompositör. Det faller sig ju ganska naturligt. Men ett bildspel.. .? Anders började i alla fall att titta när-

mare på projektet. I bokhyllan stod boken "Hugo Alfven berättar" baserad på Per Lindfors ' intervjuer. - Jag prickade för de partier som kunde passa i ett bildspel och sedan gick jag till Sveriges radio och lyckades få köpa loss banden. I råmaterialet hittade Anders en hel del material som inte fanns med i radioprogrammen och hade han någonsin varit tveksam så förstod han att det MÅSTE bli ett bildspel. Men hur bildsätta det fascinerande materialet? - Nästa fas var att leta bilder. Hugo Alfven var en mångsidig konstnär och även en duktig fotograf. I hans efterlämnade samlingar i Leksands kulturhus och framför allt i hans hem hittade jag förutom hans noter mängder av bra bilder. Det var då jag förstod att jag gjort ett verkligt "scoop". - Med det här materialet blev programmet dubbelt så långt som planerat. Totalt använder jag 450 bilder. Alfven berättar själv om sitt liv och musiken är naturligtvis hans. Jag är mycket glad över det ekonomiska stöd jag fick från Alfvenfonden för att genomföra det här projektet. Bildspelet om Hugo Alfven hade bejublad premiär i samband med Musik vid Siljan i år. "Ett sensationellt bildspel" skrev Falu Kuriren i samband med premiären. Och visst är det sensationellt att åter få höra den gamle mästaren berätta om sitt liv och sitt verk. Bildspelet kommer att finnas att beskåda på två av Alfveris naturliga hemvister: i Leksand på Kulturhuset och i Tällberg på Klockargården. I november kommer bildspelet att visas i Uppsala samt i Grunewaldsalen i Stockholms konserthus.

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Föreningen Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni 1990. Föreningen skall verka för att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning och står öppen för alla mot erläggande av medlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården, Uppsala och orter i utlandet är naturliga replipunkter. Intresseområden är folkmusik, symfonisk musik, körmusik, solosånger, akvarellmåleri, fotografi, hembygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfvens verksamhet. Årsavgiften för 1990 och 1991 är 100:Insättes på postgiro 4288 52-8.

15


Framföranden av Alfvenmusik Under augusti och september 1991 har en lång rad Alfvenverk framförts i Sveriges radio. Nedan förtcknas enbart liveframföranden samt framföranden i utländsk radio 26/6-2{7 Midsommarvaka Stockholms filharmoniker, dir Eri Klas 26/6 Sthlm konserthus, 28/6 Arjeplog, 30/6 Piteå In Östersund, 2n Leksand 27-30/6

Roslagsvår Stord, Gösta Ohlins Vokalensemble

25-27 n

Elegi ur Guastav II Adolf Bergslagens kammarorkester, mäki 25{7 Imatra, 27 (l Tallinn

1-12/8

dir Juhani Lammin-

Midsommarvaka Världsungdomsorkestern, dir Okko Kamu 1/8 Stockholm, 8/8 Vilnius, 12/8 Tallin

22/8

Dalarapsodi Stockholm, Berwaldhallen, Radiosymfonikerna, dir Evgnenij Svetlanov

30/8

Skogen sover Köpenhamn, Amatörsymfonikerna

1/9

Symfoni nr 3 Buenos Aires, Radio Classica

11-12/9

Symfoni nr 2 Göteborg, Symfonikerna,

13/9

dir Evgenij Svetlanov

Symfoni nr 2 Aarhus, Göteborgs symfoniker, dir Svetlanov

Linerslår Om Alfvens symfonier Litteraturen på franska om nordisk musik har inte varit omfattande. Man kan snarast säga att den saknats. En entusiast som gör sitt till för att fylla tomrummet är Jean-Luc Caron, ordförande i Association francaise Carl Nielsen. Han ger ut en Bulletin med skiftande innehåll. Det nyligen utkomna nr 8 (1991) utgör den första volymen om nordiska symfonier under titeln Grands symphonistes nordiques meconnus. Bland de 22 svenska tonsättare vars symfonier behandlas återfinns också Hugo Alfven. Verkbeskrivningama grundar sig framför allt på skivmapparna. Kort biografi och verkförteckning inleder dessa.

Dalarapsodi BIS CD-445 Den förlorade sonen BIS CD-445 Skärgårdsbilder PSCD 9038 En skärgårdssägen BIS CD-S05 Symfoni nr 3 BIS CD-445 Symfoni nr 4 BIS CD-505 August Söderman: Kung Heimer och Aslög i arr för röst och orkester av Alfven MS CD 617

Noter Glädjens blomster: Svensk folkvisa arrangerad av Hugo Alfven. Bearb för damkör av Robert Sund. Sthlm 1991: CG 6788. (Gehrmans körblad ; 113) Och jungfrun hon går i ringen: Svensk danslek arrangerad av Hugo Alfven. Bearb för damkör av Robert Sund. Sthlm 1991: CG 6787. (Gehrmans körblad ; 112)

16


Alfveniana 2/91