Issuu on Google+

.5ZLlfveniana 1/90 l1tgiven av:;{ugo .9Llfvens채{fs/(apet

채s om Bergakungen och om det nybildade Alfvens채llskapet


I Altvenlana 1/90 ; Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare: Hans Nordmark Redaktör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 10254 Stockholm. Tel: 08-783 88 58 Prenumerationsärenden: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 753 10 Uppsala. Årsavgift 100 kr Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget: Sven Herdenberg som Bergakungen. Kostym Anna Boberg. Foto Almberg & Preinitz (Drottningholm s Teatermuseum)

2

Innehåll Redaktören har ordet .. Ordföranden har ordet....................................................... Stiftelse - Samfund - Sällskap. Av Sven Wilson Att uppleva Alfven - Några mycket personliga funderingar. Av Lennart Hedwall Bergakungen. Av Jan Lennart Höglund Balett i sagans värld. Av Anna Greta Stråhle Ett Alfvenbrev. Av Agneta Ljunggren Notiser Hugo Alfvempå CD-skiva Nya notutgåvor Föreningsnytt Stadgar

3 3 4 6 8 11 13 14 14 15 15 16


Redaktören har ordet som personifikatör aven epok'. Denna epok omfattar naturligen 1870-tal till och med 1950-tal, men efterdyningar av epoken eller dess förberedelser kan Inte uteslutas.

Redaktör Jan Olof Ruden

••• Med detta nummer av Alfveniana öppnar Hugo Alfvensällskapet ett forum för alla som vill medarbeta under samlingsrubriken 'Hugo Alfven

Redaktörens avsikt är att Alfveniaria skall ha intresse inte bara för medlemmarna i Hugo Alfvensällskapet utan även för en vidare krets. Det är dock självklart att vissa stående inslag kommer att centreras till Hugo Alfvens verk: nya notutgävor, skivutgåvor med Alfveris musik samt litteratur om Alfven. Av större aktualiteteskaraktär blir ett urval av kommande framföranden av Alfvens musik. Om möjligt avses även att publicera ett Alfven-brev i varje nummer av tidskriften samt att kommentera ett konstverk av Alfveris hand eller föreställande denne eller ett fotografi. Beträffande namnet på tidskriften, Alfveniana, kan nämnas att det under annan redaktör utkom ett häfte under samma namn i juni 1986. Jan Olof Ruden

Ordföranden har ordet För att på längre sikt ekonomiskt trygga stiftelsens ändamål beslöt dess styrelse för ett år sedan att överföra samtliga stiftelsens tillgångar till Kungl. Musikaliska Akademien. De utgör numera en särskild fond inom akademien med förvaltning aven särskild styrelse. Stiftelsen hade fram till dessa förändringar förutom sin styrelse ett 7Q..talav stiftelsen kallade medlemmar. Dessa betalade icke någon medlemsavgift och hade ej heller något inflytande på styrelsens sammansättning.

Ordföranden Hans Nordmark

Hugo Alfvenstifteisen som grundades år 1965 har med licensintäkter från Hugo Alfvens verk gjort en betydande insats för att främja kännedomen om hans musik och tonsåttargärning. Med stOd av stiftelsen har en stor del av hans verk kunnat utges på fonogram och litteraturen om Alfven berikas. I hans sista hem, Alfvengården I Tibble by i Leksand har miljön bevarats och gården hållits tillgänglig för allmänheten. Det årligen utdelade Alfvenprlset har blivit en betydelsefull utmärkelse I svenskt musikliv.

Då den formella grunden för medlemskap numera upphört - men det runt om i vårt land finns många som är intresserade av Hugo Alfvens gärning - väcktes i våras tanken på en vänförening. En sådan med namnet Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni detta år. Sällskapet skall främja kännedomen om Hugo Alfveris musik och gärning inom dennes vida verksamhetsområde. Med sina musikverk har Hugo Alfven vunnit en ovanligt bred popularitet och internationell ryktbarhet Flera av hans kompositioner har blivit hela folkets egendom på ett sätt som varit och är få av vårt lands kompositörer förunnat. Men som så ofta är fallet är det endast några få verk som omhuldas medan övriga nästan helt fallit i glömska. Lennart Hedwall har i sin Alfvenbiografi (Stockholm 1973) ikapitlet "Samtid och eftervärld" uppmanat till en förändring härvidlag: "För kommande generationer av musiker och

3


musildyssnare gäller det att övervinna standardurvalstänkandet och vid själva källan revidera uppfattningen om vad som verkligen fmns att hämta i Alfveris omfångsrika livsverk. Både Alfvens musik och Alfvens person har haft en stark appell till medmänniskorna, men det förefaller som om själva populariteten inverkat hämmande på den rätta förståelsen av hans insats. Att bringa kännedom om de kvalitativt och innehållsligt mest betydande av hans verk och därmed ge honom hans rättmätiga position i vårt musikaliska medvetande är en uppgift, som bör vara både angelägen och tacksam, därför att det nästan genomgående är fråga om musik, som är infallsrik och engagerande och som i sin tekniska perfektion är klar och åskådlig. Alfvens 90-talsattityd, som ur dagens enkelspåriga synvinkel kan framstå som en låst position, hade också en

avgörande och avundsvärd fördel framför nästan alla konstideal, ty den kunde med sin hantverksmässiga behärskning och sin folkligt präglade stiluppfattning nå ut till alla kategorier av människor, kännare såväl som "vanligt folk". Häri ligger en av nycklarna till Alfveris storhet, men när man betraktar hans skiftande yttre och inre livsöden, vet man egentligen inte vad man skall beundra mest hos denne skönhetsbesatte och livsdyrkande tonsättare - konsekvensen eller mångfalden." Detta sagt om tonsättaren Alfven. som också var den lysande kördirigenten, begåvade målaren och skribenten. Hugo Alfvensällskapet vill främja kännedomen om Hugo Alfvens hela gärning, hans personlighet och livsverk. Vi ser fram mot et stort antal medlemmar som aktivt bidrar till en verkligt livaktig vänförening.

Stiftelse - Samfund - Sällskap Några anteckningar om Alfvenstiftelsens historia

Av Sven Wilson

Sven Wilson Hugo Alfven hade efter många år av ekonomiska bekymmer under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet så småningom fått sin ekonomi sanerad genom att STIM åtog sig att lämna förskott på Stim-inkomsterna och att betala skulder, räntor och amorteringar, skatter och andra fasta utgifter . STIM åtog sig dessutom att utbetala en månatlig "lön" för löpande utgifter. Under 50talet gick så Stim-inkomsterna kraftigt i höjden, dels genom att Alfveris musik på grund av radions och TV:s ökade musikutbud både i Sverige och utlandet i stigande grad började användas, dels och framför allt - genom det segertåg

4

som "Swedish rhapsody", den av Alfven efter visst motstånd accepterade kortversionen av Midsommarvaka (icke att förväxla med den förbjudna "Schwedenrnädel" ) och Roslagsvår gjorde överallt. Hugo Alfven kunde glädja sig åt en riktigt solid ekonomisk situation. Stiftelsen Hugo Alfvens Minne

konstnärliga verksamhet skola övergå till en stiftelse med konstnärligt syfte. För att förverkliga denna önskan vill jag härmed taga initiativet till bildande av en sådan stiftelse och anslår härmed av mina inkomster från Stim ett första belopp avettusen kronor att såsom självständig förmögenhet tjäna stiftelsens ändamål."

Under dessa omständigheter började han fundera över vad som skulle ske med de Stim-intäkter som kunde förväntas inflyta i 50 år efter hans död - så länge varar ju upphovsrätten till musikaliska verk i Sverige och i de flesta andra länder i världen. Han beslöt då göra testamentariska förordnanden, bl a

I paragraf l stadgas "Stiftelsen skall ha till ändamål att vårda minnet av min tonsättargärning. Därest tanken på upprättandet av ett Alfven-museum skulle kunna förverkligas, skola stiftelsens tillgångar och inkomster i första hand användas härför och för samlingarnas vårdande. Skulle ett dylikt museum icke kunna åstadkommas eller stiftelsens tillgångar inte helt behöva tagas i anspråk härför, skola de användas för att på liknande eller annat lämpligt sätt främja stiftelsens ovannämnda ändamål, exempelvis till stipendier åt musikforskare för bearbetning av min konstnärliga kvarlåtenskap, uppförandet av mina musikaliska verk eller liknande." Stiftelsens namn skulle vara Stiftel-

genom bildandet aven stiftelse. Den 27 november 1958 undertecknade Hugo Alfven stiftelseurkunden för "Stiftelsen Hugo Alfverts minne". Iinledningen till detta dokument, som enligt hans instruktioner upprättades av hans gode vän advokaten Olof Chry sander, skriver Alfven "Det är min livliga och fasta önskan att vid mitt frånfålle resultaten av min


sen Hugo Alfvens Minne och dess säte Leksand. I paragraf 4 stadgas: "Stiftelsens förvaltning skall handhavas aven styrelse beslående av fem personer. Självskriven ledamot, tillika kassaförvaltare, skall vara chefen för Stim." Dokumentet avslutas sålunda: ''Till ledamöter i stiftelsen utser jag för en tid av två år Per Johannes och Olle Hogerman och för en tid av fyra år Erik Olsson och Axel Olsson." Vid sammanträde den 14 december 1958 utsågs Wilson till ordförande och Erik Olsson till vice ordförande. Det bör måhända i detta sammanhang noteras, att de styrelseledamöter, som Alfven utsåg alla tillhörde hans närmaste vänkrets till vilka han hyste särskilt förtroende. Erik Olsson, Per Johannes och Axel Olsson var t ex alla tre framstående representanter för Leksands kommun, där Hugo Alfven hade sitt hjärta. Stimchefen hade under många år varit hans nära vän och, som Alfven själv uttryckte det, hans "intressekontor". I ett samtidigt uppgjort testamente föreskrives att samtliga inkomster av Alfvens konstnärliga verksamhet, där Stiminkomstema var det dominerande, efter hans frånfälle skulle övergå till stiftelsen. Några månader efter stiftelsens tillkomst gifte sig Hugo Alfven med Anna Lund och uppgjorde då ett nytt testamente enligt vilket Anna Lund utsågs till universalarvinge med stiftelsen som "secundosuccessor". Den 3 april 1960 ersattes detta testamente av ett av Hugo och Anna Alfven gemensam t underteck nat testamente vari stadgas: "Efter bådas död skalL ..vad Anna Alfven såsom giftorättslott eller på grund av detta testamente bekommit, tillfalla stiftelsen "Hugo Alfvens Minne" ...". Enligt testamentet skulle Anna Alfven såsom giftorätts- och testamentslott erhålla Hugo Alfvenskvarlåtenskap,däriblandavkastningen av hans auktorrätter. Inte långt efter Hugo Alfveris död uppträdde den gamle OD-isten Gunnar Hultman som Anna Alfvens rådgivare, synbarligen på eget initiativ. Han gjorde

en värdefull insats med genomgång av Hugo Alfvens efterlämnade papper. Men han försökte, till en början med viss framgång, övertyga Anna Alfven om den av Hugo Alfven upprättade stiftelsens oförmåga att rätt vårda minnet av Hugo Alfven. De av Alfven själv utsedda styrelseledamöterna vore enligt Hultman icke tillräckligt representativa i dylikt sammanhang och Stimchefens ställning som på en gång Alfvens främste "arbetsgivare" och stiftelsens ordförande och kassaförvaltare borde ifrågasättas osv. Tillsammans med sin brorson advokaten C A Hultman förmådde han Anna Alfven att med frångående av Hugo Alfveris egna direktiv bilda Föreningen Hugo Alfven-Samfundet med Anna Alfven och Gunnar och C A Hultman som styrelse och att till detta samfund överlåta bl a Tibblegården samt avkastningen av Hugo Alfveris auktorrätt, både den som tillfallit henne som giftorätt och som testamentslott. Som representant för den av Hugo Alfven själv bildade stiftelsen "Hugo Alfvens Minne" framhöll Sven Wilson det oriktiga i att en ny stiftelse utan hänsyn till existensen av Alfvens egen stiftelse bildades och att denna stiftelses förordnande som "secundosuccessor" förklarades sakna praktisk betydelse. Det dröjde inte länge förrän Anna Alfven ångrade sitt engagemanang i det s k Alfven-Samfundet och sökte utvägar att frigöra sig från beroendet av detta. Hon sammanfördes då med Musikaliska Akademiens preses, professor Seve Ljungman, som på Anna Alfvens önskan åtog sig att utreda stiftelsefrågoma och efter förhandlingar med berörda parter framlägga förslag till en tillfredsställande lösning. Professor Ljungman föreslog upplösning av Hugo Alfven-Samfundet, permutation av stiftelsen Hugo Alfvens Minne och bildandet aven ny stiftelse till vilken skulle överföras de tillgångar som nyssnämnda stiftelse och samfund ägt och förvärvat. En sådan ny stiftelse, vars ändamål skulle vara desammsa som Hugo Alfven en gång angivit för sin

stiftelse, skulle enligt Ljungman böra ledas aven styrelse på sju medlemmar med Anna Alfven som självskriven ledamot och med representanter för Uppsala universitet, länsstyrelsen i Kopparbergs län och Musikaliska Akademien. Övriga medlemmar skulle vara fritt valda. Professor Ljungman uppgjorde ett förslag till stadgar som han utsände för granskning till Anna Alfven. landshövding Gösta Elfving, professor Torgny Segerstedt, Sven Wilson, Gunnar och C A Hultman. Alla dessa kallades till sammanträde den 8 februari 1965 i Stockholm. Landshövding Elfving kunde på grund av sjukdom ej närvara. Gunnar och C A Hultman anförde samma förhinder. Det av Ljungman uppgjorda förslaget till stadgar antogs och vid sammanträdet anmäldes vidare att Hugo Alfven-Samfundetenligt beslut skulle upplösas sedan Gunnar och C A Hultman frånträtt sina befattningar samt att stiftelsen "Hugo Alfvens Minne" omgående skulle begära permutation för att denna stiftelse också skulle kunna uppgå i den nya stiftelsen. Sådan permutation beviljades av Kungl Maj:t i september 1965. Sedan såväl Uppsala universitet som länsstyrelsen i Kopparbergs län och Musikaliska Akademien förklarat sig villiga att utse ledamöter i den nya stiftelsen fick denna följande sammansättning: Anna Alfven. självskriven ledamot, professor Torgny Segerstedt med professor J Nannfeldt som suppleant utsedda av Uppsala universitet, folkskolläraren Verner Jobs med landstingsmannen Erik Tirus som suppleant utsedda av länsstyrelsen i Kopparbergs län, professor Seve Ljungman med professor Åke Udden som suppleant utsedda av Musikaliska Akademien, professor Hannes Alfven med friherrinnan Gunnel Palmstierna, f Alfven som suppleant utsedda av de föregående ledamöterna, direktör Sven Wilson med f folkskolläraren Erik Olson som suppleant samt ambassadören Leif Öhrvall utsedda av de föregående ledamöterna. Till arbetsutskott utsågs Anna Alf-

5


ven, Seve Ljungman och Sven Wilson. Då nu en funktionsduglig och representativ stiftelse bildats kunde ett utförligt arbetsprogram uppgöras omfattande inspelningar av Alfvenverk. utgivande av verkförteckning och andra publikationer om Alfveris gärning, avsättning av medel till stipendier till tonsättare och musiker och till stöd av konserter och turneer med Alfvenverk på programmet, till underhåll av gården i Tibble - som nu skulle bli minnesgård - och till liknande initiativ i anknytning till ändamålsparagrafen i stiftelsens stadgar. Det visade sig så småningom att arbetet inom arbetsutskottet inte kunde förlöpa helt friktionsfritt. Anna Alfven hade sina egna bestämda synpunkter på stiftelsens verksamhet, vilket inte sällan ledde till besvärande diskussioner. Vid styrelsens sammanträde den 28 juni 1971 meddelade ordföranden Seve Ljungman att han av dessa skäl icke kunde kvarstå som ordförande. Av samma skäl önskade Sven Wilson utträda ur styrelsen. Ny ordförande blev dåvarande vice VD i Stim, Hans Nordmark, sedermera VD i Stim. Han efterträddes som ordfö-

rande i stiftelsen av sin efterträdare i Stim, Håkan Gezelius som i sin tur efterträddes a'< nuvarande Stimchefen Gunnar Petri. Bankdirektör Karl-Henrik Luhr i

som stiftelsen. Eftersom akademien icke är skattepliktig för sina fonder skulle inkomsterna av Hugo Alfveris konstnärliga verksamhet, så länge skyddstiden

Svenska Handelsbanken, där stiftelsen hade sina tillgångar, hade under en följd av år biträtt styrelse och arbetsutskott. Vid sammanträde den 22 november 1971 utsågs han till stiftelsens sekreterare. Hugo Alfven Stiftelsen har nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete i Hugo Alfvens anda och det är säkert till icke ringa del stiftelsens förtjänst att inkomsterna genom Stim blivit så höga. Tack vare bl a alla grammfoninspelningar har radio och TV i S verige och utlandet kunnat i allt större omfattning begagna sig av Alfveris musik i sina program.

varade, helt kunna utnyttjas i enlighet med stiftelsens syften. Styrelsen för denna Alfvenfond skulle enligt överenskommelsen bestå av sju personer och lika många suppleanter, av vilka fem ledamöter och fem suppleanter utses av akademien, en av länsstyrelsen i Kopparbergs län och en ledamot jämte suppleant av Uppsala universitet. Vid sammanträden med medlemmarna i stiftelsen i december 1989 och januari 1990 godkändes den av styrelsen träffade överenskommelsen och fattades beslut om stiftelsensupplösning. Hugo Alfvensällskapet

Alfven Fonden Stiftelsen har under hela sin verksamhet varit skattepliktig. Efter företagna utredningar träffade stiftelsens styrelse överenskommelse med Musikaliska Akademien om överförande av dess tillgångar till Akademien för bildande av en särskild fond med samma ändamål

Vid sammanträde med stiftelsens medlemmar i maj 1990 uttalade mansig för bildandet aven ideell förening Hugo Alfvensällskapet - med uppgift att samla intresserade medlemmar kring vårdandet av Hugo Alfveris minne. Formerna för ett dylikt sällskaps verksamhet är nu under utarbetande.

Att uppleva Alfven Några mycket personliga funderingar AV LENNART HEDWALL

Lennart Hedwall

6

Det kan förunnas även en yrkesförgiftad musiklyssnare att någon gång få en hisnande musikalisk upplevelsechock, och det är inte för mycket sagt, att också en som i stort sett visste vad som väntade, blev fullkomligt betagen av Evgenij Svetlanovs framförande av Hugo Alfvens "Bergakungen" i Berwaldhallen en av de sista augustidagarna 1990. Att spelet av färger och rytmer skulle framträda i full glans, det kunde man ana på förhand, men knappast att musiken skulle kännas så tät och levande. Man satt rent

av och undrade, hur mycket av all denna intensitet, som kunde ha förmedlats och uppfattats, när musiken en gång klingade som balettbeledsagning, och man upplevde ingenting av den så ofta påtalade motsättningen mellan folkloristiskt och senromantiskt symfoniskt och inte heller några döda punkter (de som vanligen brukar kallas transportsträckor och som återfinns också i många erkänt goda musikverk). De illustrativa momenten och även vissa mer eller mindre fristående dansavsnitt kom som naturliga av-


spänningar i den delvis gastkramande dramatiken. Ty det var den som Svetlanov på ett minst sagt övertygande och överdådigt sätt manade fram. Tredje akten fick ett slags desperation - också Vallflickans dans blev i äkta dramatisk mening "rastlös" - och hela verket fick en djupdimension, som man egentligen inte kunde förställa sig ens ur en noggrann närläsning av notbilden. Det märkligt avstannande slutet på andra akten, som ju borde kulminera i vallpojkens kamplust när han drar in i berget, fick plötsligt sin förklaring: fanns det trots den väntande segern någon slutgiltig lösning på "människobarnens kärlekssaga"? Det är svårt att säga om Svetlanov själv anade vilka perspektiv han öppnade med sin tolkning, men det är mycket troligt, om man ställer den i relation till hans storartade utläggning av Alfvens fjärde symfoni för några år sedan (det är förresten rätt typiskt, att det skall komma internationella interpreter och lyfta fram det som vi annars anser vara så svenskt att ingen utanför landet egentligen borde kunna förstå det; jag tänker förstås också på Neeme Järv i). I min bok om tonsättaren har jag, kanske på ett något förmätet sätt, kopplat samman hans liv och verk på ett ganska närgånget vis, och det skedde efter vad jag själv då upplevde i min genomgång av allt han skrivit. Att han transponerat sina egna personliga upplevelser, erfarenheter och problem till musik är knappast någon ny upptäckt, men att de är så påtagliga och nära förknippade även i Bergakungen, gjorde först Svetlanovs framförande mig hel t övertygad om. Naturligtvis kan man säga, att detta är ett totalt totalt felaktigt sätt att lyssna till musik: den är endast vad den utger sig för att vara, en klingande materia som i detta fall "bara" återger på bästa högromantiska vis en i sig tämligen banal baletthandling och möjligen skiljer sig från andra likartade verk genom sin oefterhärmliga instrumentationsbriljans. Må vara, att jag tolkar in för mycket i musiken, men då återstår ändå frågan: varför griper denna musik mig så djupt? Om jag fortfarande tvekar om svaret,

är det nog för att j ag också blivit så starkt tagen av Alfveris öde, om man får kalla det så. Redan i min bok har jag tagit fasta på det faktum, att han efter sina stora verk kring sekelskiftet och fram till tredje symfonin 1905-06 strängt taget skrev endast två verkligt stora verk: fjärde symfonin och "Bergakungen". redvid dem står visserligen flera betydelsefulla kompositioner som kantaterna, "Dalarapsodi", "Vi"-musikenoch "En båt med blommor" - och "En bygdesaga" och femte symfonin är ingen dålig efterskörd! - men det är samtidigt en tidsrymd på mer än 50 år som här skall täckas in. Jag skall inte upprepa mina argument för vad jag ser som tragiken i Alfvens liv, kontrasten mellan den "yttre glansen" och den sinande skaparförmågan, men just medvetenheten om denna "tragik" gör mig kanske mer känslig för hans tonfall, även när de bjuder på ett visst yttre överdåd. Dramat mellan vallpojken och vallflickan, det som slutar med en symbolisk bild av förstelning, är Alfveris eget, åtminstone som han kände det - ty om den innerst privata sfåren vet vi, alla yttre tecken till trots, självfallet mycket litet. Men det finns också inbyggd en djupare pessimism i "Bergakungens" slutbild - den om skaparhämningarna som hade befriats i de föregående danserna men som oåterkallerligen tar över, när vindmaskinen gjort sitt. Alfven har själv betygat just denna befrielsekänsla, när han talar om sin inspiration inför verket och inför framför allt trollflickans dans, och jag tror inte jag överdriver, när jag vågar påstå, att hela den yttre handlingen i baletten gav honom en känsla av frihet - han hade som i kantaterna en ram att fylla. När han i memoarerna ofta talar om sin dröm om att skriva fler symfonier, är han (vilket han säkert var medveten om) inne på en mer abstrakt genre, där han med sin konkreta syn på tillvaron inte vissta hur han skulle gå tillväga. Detta kan låta en smula tillspetsat, men man kan inte undgå att lägga märke till, att hans intresse för "abstrakta" former som symfoni, sonat etc, avtar mycket tidigt,

och jag vidhåller vad som framskymtat imina tidigare Alfven-kommentarer, att hans musik är som bäst och intesivast, när den på ett eller annat sätt handlar om honom själv, dvs har en konkret utgångspunkt (utöver en rent textrelaterad). Om orsakerna till Alfveris skrivsvårigheter, om jag nu får fortsätta att kalla dem så, har spekulerats åtskilligt, inte endast av denne författare, men det är intressant att konstatera, att ingenting av denna problematik (bortsett från den berättigade klagan över att kantaterna tog för mycket tid och kraft från det Alfven verkligen ville komponera) skymtar fram i Sven E Svenssons bok från 1946, den som skrevs under nära kontakt med sitt föremål. I hans nära namnes, Sven G Svenssons, fina Alfven-kapitel i boken "Tre porträtt" 1989 ges en inträngande skildring av vardagens och sångarresornas Alfven "i kamp med ålderdomen"; det sista ordet kunde, vilket klart lyser fram under ytan, mycket väl bytas ut mot "skapandet". För att undvika missförstånd vill jag understryka, att jag inte på något sätt söker nedvärdera det som Alfven verkligen skrev och som har stora förtjänster (det bör framgå tydligt av min bok), t ex de många körsångerna och folkvisebearbetningarna, men de får dock med Sven E Svenssons ord betraktas som "Kleinkunst". Den senare lägger f ö märke till, att Alfven har en period av större produktivitet i början av 30-talet, som ser några av de ovan nämnda verken födas och där den sista kantaten,den tillRiksdagsjubileet 1935, bildar slutstenen. Samtidigt är det uppenbart, att Alfven inte gav upp, trots att han måste ha känt en stor press på sig redan genom att vara en av de stora och kända. Han måste ju ha förstått, att omgivningen och publiken hade stora förväntningar på vad han skulle åstadkomma därnäst. Och hur skulle han egentligen komma vidare efter "Bergakungen"? En möjlighet var att vända sig åt ett helt annat håll, och det är delvis så man kan se hans uppslukande intresse för kör och folkvisa. Men att detta intresse måste ha känts som ett slags surrogat för den "stora" konsten i

7


symfonins form, är lika lätt att läsa ut av hans egna uttalanden, även när han gör en dygd av nödvändigheten med sina ord om sin räddningsaktion för den gamla folkmusiken. På flera plan fram står i efterperspektivet den femte symfonin som det mest gripande vittnesbördet om Alfvens skapardilemma. Han blev aldrig helt nöjd med detta verk och filade enligt egen utsago på det även under sina sista år, och det rymmer vid sidan av grandiosa partier en del tämligen matta. De många självcitaten är belysande också för dessa strödda anteckningars huvudtes, att Alfveris liv och musik är intimt sammanvävda. Huvudtemat i första satsen är som bekant hämtat ur "Bergakungen", där det återger vallpojkens förtvivlan över vallflickans bortrövande. Låt gärna vallflickan stå för både personlig lycka och skaparförmåga (ofta i sig tätt förbundna), ty när "dödskoralen" ur andra symfonin senare återklingar, har vallpojkens drama definitiv knutits till tonsättarnes eget öde. Utan att ytterligare utveckla denna tanke tråd (som jag följt även i min symfonibok) vågar jag alltså hävda, att också femte symfonin uteslutande handlar om tonsättarn själv, precis som de bästa av hans äldre verk. Att de sam tidigt framstår som fristående konstverk, är kanske säkrast att erinra om, även om den "objektivering", som helt skulle lyfta kompositionerna över det personliga planet inte alltid fungerar just som sådan och även om redan Alf-

vens strävan mot klanglig skönhet är ett väsentligt och ofta väl fungerande led i denna verkens självständighetsförklaring. Frågan är nu, om det är "fel" att på detta sätt lyssa in personen bakom verket. Jag går tillbaka till utgångspunkten, som var en lyssnares upplevelsechock inför "Bergakungen", därför att han på ett faktiskt oväntat vis ställdes inför en verklig medmänniska "i stället för" de rollfigurer, som baletten handlar - eller skulle handla - om. Det har många gånger sagts, att vetskap, även i den goda meningen kunskap, avskärmar en konstbetraktare från en spontan upplevelse av det konstverk han betraktar. De är med andra ord den eviga konflikten mellan förnuft och känsla, som spökar men som nog ändå ofta är felaktigt framställd, eftersom man lika väl kan påstå, att de två eventuella motsatserna är två sidor av ett och samma fenomen. I varje fall utseluter de inte varandra och behöver absolut inte motverka varandra. Nu brukar denna konflikt oftast råda mellan verkens "tekniska" uppbyggnad och deras emotionella innhåll, men i detta fall skulle således en motsättning ligga i att man läser in en persons privata situation och tankar i ett "objektivt" hållet konstverk. Det är möjligen att ta till för stora ord att benämna detta ett problem, eftersom alla sätt att betrakta och lysssna är lika acceptabla - de är ju dessutom strängt taget varje lyssnares ensak. Men för mig kvarstår detta faktum:

min Alfven-bild som den nu har formats efter åtskilligt dirigerande, en sångskiva, två böcker och en mängd artiklar, fick en ny dimension genom Svetlanovs "Bergakungen" -konsert, därför att jag tyckte mig se - höra - masken ryckas från Alfvens ansikte och förnimma honom mycket nära mig. Hans desperation, ty det var den som grep mig mest, kunde vara min egen, så tätt bredvid mig fanns han plötsligt. Och på samma gång växte själva kompositionen på ett närmast oförklarligt sätt utöver sina egna gränser, blev angelägen som varje medmänniskas rop på förståelse. Fortfarande kan jag inte helt förklara denna känsla, och kanske borde jag inte ens försöka ge den en förklaring. Må den försvaras med detta enda, att jag ville finna denna förståelse och tyckte mig börja nå in till denna medmänniska. Ur stånd att ännu kunna formulera min sällsamma upplevelse tar jag min tillflykt till de ord som jag lät stå som avslutning på mitt Alfven-kapitel i symfoniboken: "En tonsättare som i sitt sökande efter livsgåtans mening och i sin strävan mot det ideala så biktar sitt öde, är värd att lyssna till." PS. Den anonyma program noti sen till konserten i Berwaldhallen upprepade den gamla myten om Alfveris sju år i hovkapellet - hur länge skall gamla Sohlmans få spöka? DS.

Bergakungen AV JAN LENNART HÖGLUND Till Musica Sveciaes utgåva av Bergakungen har Jan Lennart Höglund skrivit nedanstående skivkommentar som Alfveniana fått tillstånd att publicera.

8

Lite märkligt är det - men knappast en tillfållighet - att det var John Bauer, den firade sago tecknaren och suggestive trollskogsillusionisten, som gav impulsen till ett av den svenska orkesterkonstens mest fantasieggande och fårgsprakande storverk. När han 1915 vände sig till Hugo Alfven för ett samarbete i den


hans egen smak. Om han tidigare inte haft möjligheter att förena sina böjelser för både renhjärtad folklighet och sinnlig utlevelse, för en nästan demonstrativ lärdom likaväl som effektfull ytverkan, så var det just detta han här kunde hänge sig åt i skildringen av hur den kyska vallflickan rövas bort av den gruvlige bergakungen för att bli ett läckert festföremål i en lössläppt bergsalshappening, innan hon befrias av sin vallpojke, som på wagnerskt vis försetts med ett förtrollat svärd. Senare skulle Alfven också beskri va den här tiden som "månader av lycka", då han fick skildra det som var honom kärast ilivet" - den unga, friska, jorddoftande kärleken, framställd i vallgossens och vallflickans gestalter; den sensuellt lidelsefulla, demoniska kärleken, framställd i trollflickans gestalt; allmogeungdomens dans i solnedgången till våra ädlaste folklåtar; älvalek vid den månbelysta tjärnen iden förtrollade skogen; stilla sommarregn, sommarens ljuvliga soluppgång, vinterns förintande snöstorm och isiga soluppgång - naturen i dess mest skilda stämningar - och människans eviga kamp mot onda makter, mot bergakungen och hans leda troll."

balett om den bergtagna vall flickan som han föreslagit efter att Kungliga teatern kommit med en beställning, var han säkert medveten om att denne var den ende svenske komponist, som genom sin hantverksskicklighet och sitt överlägsna handlag med den stora orkesterklangen skulle kunna måla ut och levandegöra den gamla folkvisans vådliga äventyr med all önskvärd effekt. Alfven blev också snabbt intresserad och fullbordade skisserna till de tre aktema i september 1916 och februari resp. augusti följande år. Den definitiva slutpunkten för arbetet sattes dock inte förrän den 17 januari 1923 efter långa uppehåll för resor och annat komponerande. I själva verket skulle den musik som nu rann till mynna ut i ett av Alfveris mest ingivelserika och raffinerade partitur. Med de samlade instrumentresurserna hos ett fullmatat hovkapell stod vägen öppen för alla klangliga fantasterier. Den slutliga orkestersatsen kom att omfatta fyrdubbla träblåsare, sex horn, fyra trumpeter, tre basuner, tuba, två harpor och celesta förutom slagverk och stråkar. Kanske växte detta orkesteruppbåd till sig under det myckna bearbetan det och kompletteringen av librettot efter Bauers död. I den fejd om det förmenta förbiseendet av hans upphovsrättigheter som följde efter premiären försäkrade Alfven att Bauers ide gällt ett komiskt sagospel- vilket väl knappast krävt en så väldig orkester - medan det var han själv som gett det slutliga verket dess djupare och dramatiska dimensioner.

Den unga, friska och jorddoftande kärleken skulle Alfven också ge intensiva och fulltoniga uttryck åt i sin fjärde symfoni, som kom till under samma tid (1918-19). Som Lennart Hedwall påpekar i sin Alfven-biografi (1973) skulle märkligt nog Bergakungen och denna symfoni bli de enda verk som Alfven åstadkom i paritet med sina bästa ingivelser under nära nog ett hal vt sekel. En sällsam akt av självförbränning.

Detta var i så fall säkert ett äventyr i

Men både i Bergakungen och symfonin, vilka båda verk Alfven själv ansåg som de "minst dåliga" han gjort, lever som så ofta annars hos honom sida vid sida det sublima och jordnära, det egenhändigt uppfunna och sådant som vi tycker oss ha hört förut. Det kan kännas egendomligt att som i Bergakungen växelvis låta sig omsköljas av den första scenbildens enkelt handfasta allmogelåtar, den wagnerskt prunkande segermusiken i andra aktens slutstegring, vallflickans gracila folktonsdanser i bergakungens sal och den simmiga Richard Strauss-gobeläng, som ger så blodfulla färger åt trollflickans kättjefulla rörelser. Om denna stilistiskt våghalsiga odysse har omvärlden - i den mån den alls fått lyssna till musiken i sin helhethaft skilda uppfattningar. Säkert är att det musikaliska äventyret i orkesterdiket inte står det sceniska efter. Kanske hade det också varit alltför svårt att hålla samman all denna mångfald om Alfven inte nystat motiviska ledtrådar genom stilkantringar och händelseförlopp med hjälp av de - i opretentiös mening - "ledmotiv", som han försett pojken, flickan och Humpe med. Även om dessa inte ger psykologisk djupverkan på Wagners vis, dyker de upp och knyter samman vad som händer mellan de många tablåartade dansscenerna. Vall flickans två upprepade fallande kvartintervall följda aven nedåtgående liten ters (ibland liten sekund) bärs först fram av energiska violiner, när hon efter den lugna inledningen springer in på scenen, men hennes motiv får i fortsätt-

Vallflickans motiv Cl.b

Val/gossens motiv

Moderata A

con brio A

:'J:; )~ p y IWP l&m IDD Ij~~q An d r e <lansen

Å

Å

::J

9


Fag.

Poco meno mosso

'):'II~~Il#~j.ln

tr

I4iJ. ~iJ I D J 1 II

Humpes motiv

ningen flera mjukare gestalter. Vallpojkens karskt uppåtvinklade fanfar klingar omedelbart därefter, först i hornen, sedan i trumpeterna, då han hack i häl på flickan kommer inspringande, andfådd och kärlekskrank. Humpes lite lufsigt punkterade motiv ljuder först ur en ensam fagott, när han dyker upp i den mörka och trolska skog som den andra scenbilden frambesvärjer. Det omvandlas efterhand till ett karakteristiskt och korthugget två-korta-en-lång-motiv i de djupa instrumenten. När det gäller vad som är äkta trad ition och alfvensk uppfinning i all den folkligt klingande musiken har osäkerheten varit stor, eftersom Alfven med tiden blev allt skickligare att skriva egna tonfall som inte utan möda går att skilja från de genuint folkliga. Den mödan har Hedwall lagt ner när det gäller Bergakungens musik. Han har då funnit att Alfven använt sig av följande oomtvistliga lån: När ungdomarna marscherar in i första akten gör man det till en steklåt från Älvdalen, upptecknad av Lars Åhs. Den första dansen är en fri omformning av den s.k. Boggdansen efter Timas Hans och den sista en Ore-polska efter samme spelman. Till det övriga tycks Alfven själv vara upphovsmannen, även de gånger tonfallen klingar misstänkt likt andra traditionella och kända låtar.

Den försenade premiären på Bergakungen den 7 februari 1923 på Kungliga Teatern (den skulle egentligen ha ägt rum i samband med teaterns IS0-årsjubileum några veckor tidigare) resulterade i ett stort publikt bifall men skiftande recensentomdömen. Bland dessa återfanns två som var skrivna av komponerande kolleger. Kurt Atterberg var im ponerad och tyckte att Alfven lyckats väl med att hålla samman sin stora uttrycksarsenal. Peterson-Berger var kritisk, framförallt mot vad han uppfattade som alltför uppenbara efterbildningar. Ville Alfven vara en smula självkritisk borde han ha uppskattat en del av vad signaturen "W.G." skrev i "Ur Nutidens musikliv": "Alfvens musik äger alltid sitt intresse. Hans sinne för symfonisk stil ocharkitektur, virila musikalitet och emnenta instrumenteringsförmåga äro juegenskaper, som vi tidigare förstått beundra och värdera; de framträda också starkt i Bergakungen. En nästan outsinlig rikedom på melodiska uppslag och motiviska ideer sammanflätas och bearbetas här aven kunnande kontrapunktiker och man känner väl igen hans tonala idiom i många partier, men samtidigt gör sig också eklektikern påmind i mindre personligt uttryckta motiv- och klangbildningar. Wagner och Strauss

synes vara förebilderna, medan tanken i några av danserna föres till de ryska novatorerna. Starkast verkar den första bilden med dess skildring av lantlig fest- samt framförallt sluttablån med dess vinterlandskap, där komponisten låter en vek och innerligt fager elegi besjunga minnet av det unga parets kärlekslycka. Här gav han det bästa av sin konst". Det är svårt att inte också så här lång tid efteråt tillerkänna denne iakttagare ett gott mått av insikt. Att Alfven här gett en god del av sitt allra bästa var han själv mycket medveten om. Flera av balettens viktigaste motiv ansåg han rentav så oförbrukade och utvecklingsbara, att de kom till användning ännu drygt tjugo år senare, då han återvände till den stora orkesterformen i femte symfonin. Där utgör de huvudmaterialet till hela första satsen. Men tillfredsställelsen över att ha skapat något stort och unikt skulle med åren blandas meden tilltagande missräkning. Efter att ha framförts nitton gånger under premiäråret återkom Bergakungen först 1931 på Kungl. Teaterns repertoar med tre föreställningar och lika många följande år innan den - som det tycks -slutgiltigt försvann. De spridda radiosändningar som förekommit aven bandinspelning av hela baletten och den svit Alfven själv ställde samman, har knappast kunnat råda bot på att ett av tonsättarens yppersta verk tills nu har förblivit okänt för de flesta.

Folkmelodier i Bergakungen f.~

Ste k låt fr. Älvd[alen]

u Ippteck nad l av L. .\[hs]

!l\l

:.!o;: ;, :.!14

- f.4

,>O,;

"g

f. ~v 10

Orepolska

(Timas

~~f: Il 2~II :~J!§§j~'~J ~(]~3

Hans)

E9

Brännvinslåt

~~

0IJt3 II: btgU

upptecknad

.~~ .•.

av Nils :\nderssoo

••~--.

IITU te lag U ji;~~

[= f. 2 l]

c~r~IF~Fp~-r~t!Jj~,-t§l#gn~e~11 J

rr.

,

!j'!


Bergakungen - balett i sagans värld AV ANNA ORET A STRÅHLE

Industrialiseringen under 1800-talet och de samhällsförändringar som följde förklarar till stor del den romantiska strömningen i europeisk kultur. Man flydde från den krassa verkligheten in i fantasien, till drömmar, exotism, poesi och andlighet. I Norden blev man också varse vilken rikedom våra länder äger i sin folkliga kultur. Ballader och folkvisor samlades in, forskare tecknade upp sagor och legender, konsthantverk och textil tradition togs tillvara. Konstnärer reste ut i bygderna och målade det genuina folklivet. Folksagorna, som spreds i bokform, bjöd på naturväsen i vår folktro som oknytt, troll, bäckahästen, den fiolspelande näcken, sjöjungfru och skogsrå och inte minst alla trollen. De litterära sagorna tog vid och blev en egen genre vid sekelskiftet. Dem läste familjerna i jultidningar. 1907 började Åhlen & Åkerlund ge ut "Bland tomtar och troll". Konstnären John Bauer var med från första numret och illustrerade. Smålands skogar med mossiga stenar bland knotiga stubbar och stammar var hans inspiration. Därinne i skuggorna myllrade trollen. Baletten på Kungliga Teatern i Stockholm blev också influerad av romantik och inhemsk folklore. Ett föredöme var koreografen August Bournonville i Köpenhamn. Han var trots sitt fransksvenska ursprung en stor patriot och hyste det varmaste intresse för dansk kultur och historia. Bland annat samlade han troll och älvor, bortbytingen och den bergtagna i baletten "Et Folkesagn" - En folksaga - 1854. I Sverige var det Anders Selinder som införde romatiken på scenen. Dels satte man upp många Bournonville-baletter, dels skapade Selinder själv baletter i tidens anda. Hans

viktigaste insats var de för scenen bearbetade svenska folkdanser som han komponerade till sång- och dansspelen "En majdag i Värend" och ''Ett nationaldivertissement", båda 1843 samt "Vermländingarne", 1846, som skrevs av F A Dahlgren och hade musikarrangemang av Andreas Randel. På Kungliga Teatern blev "Värmlänningarna" en jultradition ända in på 19S0-talet. På det sättet bevarades Selinders "folkdanser" i direkt tradition och tillhör fortfarande folkdansrörelsens repertoar. Nationalromantiken blommade även inom den svenska operan i verk framför allt av Ivar Hallström. Av honom uppfördes 1867 "Hertig Magnus och sjöjungfrun" och 1874 "Den bergtagna", ett motiv som ju skulle återkomma i balettform. Tonsättaren Andreas Hallen bidrog med operor i liknande nationalromantisk stil. Många av dessa operor hade dansinslag av teaterns regerande balettmästare. Baletten "Bergakungen" tillhör alltså en tradition inom svensk teater. Förhistorien var dramatisk: 1913 och 1914 hade Kungliga Teatern gästspel av den berömde koreografen Michail Fokine och hans sköna hustru Vera. Dighilevs ryska balett hade gjort sensation i Paris 1909 och återkommit de följande åren med en fantastisk repertoar, nästan helt av Fokine, Men så blev Diaghilev och Fokine osams och då passade svenskarna på att locka honom hit. De verk som han satte upp här och makarnas egen dans gjorde balettkonst till det stora samtalsämnet. Fokine själv blev så intagen av den lilla ensemblens talangfulla dansare, att han och teaterledningen började smida de mest storvulna planer. Svenskarna skulle ut och turnera internationellt med Fokine som ledare. Re-

pertoaren skulle präglas av svenska ämnen. Ryska baletten hade utnyttjat ryska sagor och miljöer, inte minst för de baletter som hade musik av Stravinsky. Nu skulle svenskarna driva en liknande repertoarpolitik, tyckte Fokine. Man vände sig till John Bauer för att få uppslag och lade ut beställningar till tonsättarna Hugo Alfven och Natanael Berg. Bauer skrev också ett libretto över sagan om den bergtagna och skissade på dekoren. Men krigsutbrottet 1914 krossade alla drömmar om utlandsturneer, Efter ett par år funderade teatern åter på att iscensätta "Bergakungen", men nu manövrerade man ut John Bauer och komplicerade stridigheter uppstod. Hugo Alfven och regissören Harald Andre bearbetade och förändrade librettot och vad scenbilderna beträffar sades det i en artikel att Bauer inte hade tillräcklig teaterteknisk kunskap. När det slutligen kom till premiär 1923 fanns John Bauer inte ens nämnd i teaterprogrammet. Kurt Atterberg påtalade det med skärpa i sin recension. Han kunde berätta att John Bauer fram till sin död 1918 i en storm över Vättern ofta framhållit att iden och grundstommen till librettot var hans och han betraktade sig som upphovsman till "Bergakungen". Det blev rättssak och teatern ålades att betala ett skadestånd till Bauers arvingar. I baletten fanns en tydlig påminnelse om John Bauer i trollet Humpes gestalt. Den trollpojken hade debuterat 1912 i "Bland tomtar och troll" och blev Bauers speciella favorit. Trollet hade en levande förebild i en liten charmig flickunge, Gunilla, dotter till Erik Wettergren. Bauers och Wettergrens bodde grannar en sommar, Bauer såg flickan leka i solskenet och tecknade henne för att 11


senare förvandla henne till Humpe och även prinsessa i sina sagoillustrationer. Gunilla Wettergren, gift Skawonius, blev journalist och skrev ibland under signaturen Humpe. Bauer satte in sin Humpe i "Bergakungens" rollista och där fanns han på premiären, dansad av Operans buffasångare och ypperliga komiker, Emil Stiebel. Hans tidigare balettroller varövereunucken i "Scheherazade" och ceremonimästaren i "Per Svinaherde". Det var tredje gången gillt med Humpe. Han skördade mycket beröm för sina dråpliga krumsprång. Koreografen är i våra dagar huvudpersonen i det team som skapar en balett, men så var det inte alltid förr. Jean Börlin tillkallades först när förarbetet var gjort. Det berodde på att han ersatte Fokine, som inte längre fanns i Europa. Men Börlin var väl kvalificerad för uppgiften. Han var utbildad vid Kungliga Teatern och tillhörde balettensembIen, när Fokine kom. Börlin dansade med den äran flera roller i de berömda fokinska baletterna. Han följde Fokine till Danmark som privatelev och debuterade i Paris 1920 med ett program av egna solodanser, som blev en sådan succe att Rolf de Mare omedelbart knöt honom till den nygrundade Svenska Baletten som balettmästare och koreograf. Börlin skapade de första säsongerna tre svenska folklorebaletter: "Midsommarvaka" , "De fåvitska jungfrurna" och "Dansgille" . Liksom de övriga dansarna på Kungliga Teatern var Börlin väl förtrogen med Anders Selinders danser i "Värmlänningarna" och ur den källan öste han flitigt, även inför "Bergakungen". "Bergakungen" kallades pantomimiskt drama vid premiären. Handlingen, som ändrats flera gånger, kantrade mot tragedi. Alfven lär ha prövat tre olika slut, innan han bestämde sig och det blev ingen happy ned. Jean Börlin hade ingen lätt uppgift, ty det var en tillkrånglad historia och longörer hotade. Börlin måste uppenbarligen ta till mycket mimiskt spel för att föra handlingen framåt, men han lade så ofta han kunde in dans. Iförsta akten samlades ungdo-

12

men till dans på ängen, avbrutet av ett uppiggande slagsmål mellan bondpojkarna. I scenen vid skogstjärnen svävade älvor omkring, sjöjungfrur steg upp ur vågorna /falluckor/ och trollen skuttade och myllrade. Den vackraste dansen kom i bergakungens sal. Den fångna vallflickan hade ett par solon, som Siri Österholm fick mycket beröm för. På Fokines förslag hade man infört en svartsjuk trollflicka, dansad av den attraktiva Ebon Strandin, som ormade sig behagfullt inför bergakungen - operasångaren Sven Herdenberg - men till ingen nytta, han hade bara ögon för vallflickan. Vallpojken, Oscar Tropp, sprängde porten till bergakungens sal med hjälp av ett förtrollat svärd och räddade sin älskade vallflicka. Paret vandrade ut i skogen, gick vilse och frös ihjäl under ett täcke av snö. "Bergakungen" kom på scenen i

Lisa Steier i okänd roll i Bergakungen. Kostym Anna Boberg. Foto Almberg & Preinitz. (Drottningholms teatermuseum)

ovanligt vacker scenografi. Teatern hade övertalat prins Eugen att skapa scenbilderna. Hans skisser finns numera på Drottningholms teatermuseum. Han strävade efter att ge sagan en finstämd bakgrund. Det är dekor som inte är självändamål. Särskilt elegant har han hanterat scenen vid skogstjärnen, där han låter långstammiga björkar böja sig över vattnet i en stiliserad och nästan dansant rörelse. Bergakungens sal hade teaterns skicklige teatermålare JAG Acke åtagit sig. Kostymskisserna av Anna Boberg är också bevarade. Dräkterna verkar fantasifulla och fräscha än i dag och bör ha varit lätta att dansa i, vilket inte alltid var fallet på tjugotalet, då konstnärer ofta överdekorerade balettens kostymer. "Bergakungen" blev väl mottagen av press och publik och dansades tjugofem gånger fram till 1932, en för tiden god publiksiffra.


Ett Alfvenbrev Av Agneta Ljunggren

Nedanstående brev från Hugo Alfven till Sven E Svensson, daterat den 16 juli 1937 återfinns i Sven E Svenssons brevsamling i Uppsala universitetsbibliotek. Där finns ytterligare brev till honom från Alfven. Sven E Svensson var musikteoretiker och komposi tör, tillika Alfvens blivande efterträdare på tjänsten som director musices vid Uppsala universitet. Han var väl förtrogen med Alfvens musik, som han ofta hade framfört. 1946 gav han ut en biografi med titeln Hugo Alfven som människa och konstnär. Av de verk som nämns i brevet är Gammalt kvädefrån Hälsingland det tidigast tillkomna. Det komponerades 1898 och är den sista sången i samlingen Tio sånger opA tillägnad Bertha Wilhelmj. Reformationskantaten var ett beställningsverk för re form ationsfesten i Uppsala 1917. Synnöve Solbakken , som är en svit för orkester, komponerades 1934 och framfördes även under Hugo Alfveris ledning i Uppsala under 30-talet. Den muntra festen hos Pommery & Greno i Reims finns livligare och utförligare beskriven i Hugo Alfveris sista memoardel, Final.

Tibble, Leksand 16juli 1937 Käre Sven, Hjärtligt tack för Ditt brev av den 13 dennes. Du förstår att jag blev glad över Ditt nya framförande av "Synnöve Solbakken" och att Du ställde i utsikt även ett framförande i Norge nästa sommar. Den norska körens bifall nu i Aulan inger mig förhoppning att sviten även i Norge kan vinna förståelse. Jag trycker varm t Din hand för det stora intresse Du ägnat stycket och att Du tog med även "Gammalt kväde från Hälsingland". Men hu i himlens namn kan Du orka hinna med allt detta repetitionsarbete på en mängd olika platser i landet och därtill samtidigt komponera en ny overtyr Gag kan inte skriva llvertyr)? Och detta under en tid, då vanligt folk skriker vidt på semester. Du arbetar ihjäl Dig på detta sätt. N u måste Du ta en månads vila. Och midt under detta febrila arbete har Du även tid till övers för att tänka på framförande av min ''Reformationskantat". Besinna dock, att Du nu framför allt har Din egen kompositionsverksamhetatt tänka på och arbeta för. Tanken på det gör mig uppriktigt rörd över Din självuppoffrande önskan att slå nya slag för mig.

Själv harjag varit ute och kuskatrundt på kontinenten, varit i Paris, Reims, Hamburg och Liibeck. "Pommery & Greno" i Reims bjöd den internationella författare- och tonsättarekongressens medlemmar - som denna sommar samlats i Paris - med extratåg till Reims för att dels bese champagnetillverkningen och dels intaga lunch i Pommerys festsal. För de 350 deltagarna blev det "vårt livs lunch", med fem sorters champangneo Där sköt en glaskran upp framför varje kuvert, så man bara fy llde glaset så ofta man ville med världens underbaraste dryck. Det var ett ganska upprymt sällskap, som efter några timmar med mer eller mindre framgång sökte äntra extratåget. Från Paris flög jag till Hamburg, tillbragte fyra underbara dagar i Liibeck; så tillbaka till Hamburg, varifrån flyget lyfte tjugu minuter före kl. 12. Kl. 15.15 steg jag ur i Bromma, kl. 16.35 satt jag på tåget till Leksand och kl. 21.28 superade jag i min gård här i Tibble. Då hade jag samma dags morgon omfamnat mitt värdfolk i Liibeck och ätit frukost i Hamburg. Jag bara satt och glodde under supen och kunde inte få i mitt huvud, att detta verkligen var sant. Det var först efter femte nubben, som tankarna började klarna, och vidkaffecognacen begrep jag allt, ty då satt jag åter i flygmaskinen bland gungande moln. Med vördsam hälsning till Din fru Din tillgivne vän Hugo Alfven


FramfOranden av Alfvenmusik

- ett urval

1990 30/8 Bergakungen Stockholm, Berwaldhallen, Radiosymfonikerna, dir Evgenij Svetlanov 16/9 Midsommarvaka Kouvola stadsorkester, dir Kalervo Kulmata 3/10 En skärgårds sägen - Symfoni nr 4 Stockholm, Konserthuset, Maria Höglind, ClaesHåkan Ahnsjö, Filharmonikerna, dir Neeme Järvi 4/10

Manskörer Brno,cnphei~ängar 7/10 Svensk rapsodi nr 2, Uppsala-rapsodi örebro, Symfoniorkestern, dir Göran W Nilson 9/10 Symfoni nr 3 Buenos Aires, Radio Clasica 10/10 Midsommarvaka Buenos Aires, Radio Clasica 30/10 Violinsonat Göteborg, Stenhammarsalen, Anders Jakobsson, Erik Risberg 4/11 Elegi örebro, Kammarorkester, dir Göran W Nilson 4/11 Aftonen Tolosa, Gösta Ohlins vokalensemble 5/11 Aftonen Bilbao, Gösta Ohlins vokalensemble 23/11 Symfoni nr 3 Göteborg, Symfoniorkestern Norrköping, dir Sixten Ehrling 9/12

Vallflickans dans Branford Symphony Orchestra, Canada

1991 20-21/3 Symfoni nr 5 Stockholm, Filharmonikerna, 12/6 Svit ur Bergakungen 19/6

Göteborg, Symfoniorkestern Midsommarvaka Malmö, Symfoniorkestern,

dir Neeme Järvi dir Hannu Koivula dir Paavo Järvi

Har fOrteeknas Alfvenmusik på CD-skivor Aftonen fbl.kör MSCD 612 Aftonen f manskör SCD 1009 Bergakungen. Svit f orkester SCD 1003 /Bergakungen/Vallflickans dans arr f trombon och piano BISCD 298 En båt med blommor SCD 1036 Champanjevinet f manskör SCD 1036 Drapa BIS CD 395 Festspel SCD 1003 Den förlorade sonen SCD 1003 Den förlorade sonen ABCD 023 Gryning vid havet f manskör SCD 1009 Gustaf II Adolf. Svit f orkester SCD 1013 Herrens bön. Kantat op.15 ABCD 025 I stilla timmar f röst och orkester SCD 1036 Maj fbl.kör MSCD 612 /Marias sånger/ Aftonstämning - Ved huset f röst och piano ABCD023 Midsommarlåt i Leksand f bl.kör MS CD 612 Midsommarvaka BIS CD 421A Midsommarvaka f piano 4h ABCD 023 Midsommarvaka BIS CD 385 Midsommarvaka SCD 1003 Papillon/Fjärilen f bl.kör MSCD 612 Papillon/Fjärilen f manskör SCD 1009 /Sju dikter op.28/ Skogen sover - Du är stilla ro f röst och orkester SCD 1036 Skärgårdsbilder. Tre klaverstycken SCD 1036 En skärgårdssägen SCD 1001 Sonat f violin och piano ABCD 023 Stemning fbl.kör MSCD 612 Sveriges flagga f manskör SCD 1036 Symfoni nr 1 SCD 1001 Symfoni nr 1 BIS CD 395 Symfoni nr 2 SCD 1005 Symfoni nr 2 BIS CD 385 Symfoni nr4 ABCD 001 Symfoni nr 5 SCD 1013 Taltrasten f röst och piano ABCD 023 {Tvenne lyriska stämningar/ Sommardofter f röst och piano ABCD023 /Uppcnbarclsekantat/ Andante relgioso BIS CD 395 Uppsalarapsodi SCD 1036 Uppsalarapsodi BIS CD 395 Körarrangemang MSCD612

14

av folkvisor återfinns på LKK CD- 3 och


Hugo Alfven - en bildbiografi av Lennart Hedwall är just publicerad på Norrlandsförlaget. Alfveniaria

1/91 kommer att recensera arbetet.

Läs även Hugo Alfven i kamp mot ålderdomen i Sven G Svenson: Tre porträtt. Norstedts, 1989.

Alfveniana eller Var finns vittnesbörden om Hugo Alfven? En handledning att lokaliserad källorna av Jan Olof Ruden, 1988 finns bl a i Musikaliska akademiens bibliotek

Lennart Hedwall: Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk. P A Norstedt & Söners förlag, 1973 samt Hugo Alfveris kompositioner. Käll- och verkförteckning ...utarbetad av Jan Olof Ruden kan köpas hos Svensk Musik tel 08/783 88 00 . Pris 188:- resp 156:-

Alfvensällskapets styrelse Antikvariat Enhörningen, Lidingö försäljer ett mindre antal Alfvenautografer De senaste notutgåvorna av Alfvenmusik i engelsk översättning på det amerikanska Music: Papillon f blandad kör WGK Dalvisa = Forever in Dala för blandad kör WGK för manskör WGK

är utgivna 1986 förlaget Walton 116 117 118

Vid Föreningsstämman den 23.10 1990 konfirmerades valet av interimsstyrelsens ordförande och ledamöter samt av de ledamöter dessa i sin tur utsett. Styrelsen har därmed följande sammansättning: Ordförande Hans Nordmark, sekreterare Jan Olof Ruden, skattmästare Agneta Ljunggren (dessa tre utgör Arbetsutskottet), övriga ledamöter Gösta Alfven. Hans-Henrik Brummer, Göran Furuland, StenGunnar Hellström och Gunnar Ternhag Nästkommande föreningsstämma äger rum i maj 1991 iUppsala. Kommande aktiviteter omfattar utställning av Hugo Alfvens akvareller i Uppsala samt utflykter till Tibble och Tällberg i samband med Alfvendagen i juli. 15


Stadgar för Föreningen Hugo Alfvensällskapet antagna vid FOreningsstämma den 23 oktober 1990 §1 Föreningen, vars firma är Föreningen Hugo Alfvensällskapet. har till ändamål att främja kännedomen om Hugo Alfveris musik och gärning. Föreningen är en ideell förening. §2 Till medlem i föreningen antas envar för föreningens ändamål intresserad som erlägger fastställd medlemsavgift. §3 Föreningens angelägenheter handhas av dess styrelse, vilken har sitt säte i Stockholm och består av ordförande plus lägst fyra och högst nio ledamöter. Dessa utses på ordinarie föreningsstämma. Styrelsen utser inom sig vice ordförande, sekreterare och skattmästare samt ev ytterligare funktionärer. Ordföranden, sekreteraren och skattmästaren är föreningens arbetsutskott.

månads utgång. På denna stämma skall framläggas förvaltningsberättelse med vinst- och förlusträkning samt balansräkning jämte revisionsberättelse för förflutet räkenskapsår. Förutom frågor, vilka av styrelsen hänskjuts till stämmans avgörande, skall följande ärenden förekomma till behandling, nämligen: l. Val av ordförande, sekreterare och två justeringsmän för stämman 2. Fastställande av balansräkningen 3. Fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen 4. Val av föreningsordförande och av övriga styrelseledamöter 5. Val av två revisorer 6. Fastställande av medlemsavgift Extra föreningsstämma

hålles enligt beslut av styrelsen.

§7 Till föreningsstämma skall samtliga medlemmar kallas senast två veckor före stämman.

§4 Föreningens firma tecknas av styrelsen eller av den eller dem inom eller utom styrelsen som styrelsen utser därtill.

§8 Ändringar av föreningens stadgar sker genom beslut av två på varandra följande föreningsstämmor med 2/3 majoritet.

§5 För granskning av styrelsens förvaltning och räkenskaper utser ordinarie föreningsstämma två revisorer.

§9 Beslut om föreningens upplösning fattas av två på varandra följande föreningsstämmor med minst en månads mellanrum. Vid upplösningen skall föreningens tillgångar tillfalla Hugo Alfven Fonden att användas i enlighet med föreningens ändamål.

§6 Ordinarie föreningsstämma skall hållas i Stockholm eller på annan av styrelsen bestämd ort en gång om året före maj

Kom med i Hugo Altvensällskapetl Föreningen Hugo Alfvensällskapet bildades den 11 juni 1990. Föreningen skall verka för att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning och står öppen för alla mot erläggande av medlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården, Uppsala och orter i utlandet är naturliga replipunkter. Intresseområden är folkmusik, symfonisk musik, körmusik, solosånger, akvarellmåleri, fotografi, hem bygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfveris verksamhet. Årsavgiften för 1990 och 1991 är 100:Insättes på postgiro 42 88 52-8.


Alfvéniana 1/1990