Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/12 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvénframföranden i Norrköping Läs om sista satsen i Symfoni nr 1 Herr Peders sjöresa för röst och piano Ny Alfvénbok recenserad


Alfvéniana 3-4/12

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Hugo Alfvén i Norrköping. Av Stig Jacobsson

3

Karin Lijla minns

7

Ansvarig utgivare:

Om finalen i Alvéns första symfoni. Av Joakim Tillman 9, 14

Curt Carlsson

Herr Peders sjöresa för röst och piano 11

Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västmannagatan 47 113 25 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr) :

Alfvénverk komponerade för 100 år sedan

17

Alfvéndagen den 6 juli 2012

18

Nytt från forskningsfronten. Av Gunnar Bucht

20

Utställning av Alfvéns akvareller på Fullersta gård

22

2 x Lekatt Mats. Av Håkan Bull

23

Jan Olof Rudén PlusGiro: 42 88 52-8

Omslaget:

ISSN 1101-5667

Lekatt Mats porträtterad 1926 av Hugo Alfvén. Foto Sven Nilsson. Original i Alfvéngården, Tibble. Se artikel av Håkan Bull s. 23.

A hundred years ago three orchestras in the province were given governmental support for performances of orchestral music aimed for less well situated citicens. One of them was the Norrköping orchestra which is still going strong. The orchestral music by Hugo Alfvén was from the beginning an important ingredient in the programming. Especially Midsommarvaka was often performed. In March 1926 Alfvén conducted his second symphony and orchestrated songs. The orchestra has made CD recordings of Alfvén’s music as well. Joakim Tillman discusses the form of the last movement in Alfvén’s first symphony. Critics were not satiesfied at the first performance. They were expecting a heroic end à la Beethoven which was a tacit norm. Alfvén reworked the symphony twice but did not change the finale which he apparently liked. Tillman characterises it as a sonata-rondo form. The anthology ”Hugo Alfvén — liv och verk i ny belysning” is discussed by Gunnar Bucht.

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Medlemsförmåner: Träffa andra medlemmar vid medlemsmöten Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m. 2 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


HUGO ALFVÉN I NORRKÖPING AV STIG JACOBSSON Norrköpings Orkesterförening inledde sin professionella verksamhet med Alfvén. Norrköpings Orkesterförening gav sin första konsert den 28 april 1912, men var då ännu en amatörorkester som aspirerade på att få det tredje av Riksdagens utlovade statsbidragen, sedan Gävle och Helsingborg redan fått sina. Det uppstod debatt om var den tredje orkestern skulle placeras. Under tiden invigde man i Norrköping den 22 oktober 1913 den provisoriska konsertlokalen Hörsalen – en ombyggd Johanneskyrka som skulle förbli ett provisorium i 81 år. Statsmakten var så imponerad över att det redan fanns en fungerande orkesterförening i staden, och att en konsertlokal var ordnad, att den knappt trettio man starka professionella Norrköpings Orkesterförening den 25 januari 1914 äntligen kunde ge sin första konsert med statsbidraget säkrat. Intressant i sammanhanget är att denna första konsert inleddes med Hugo Alfvéns Festspel. Verket dirigerades av den nyutnämnde chefdirigenten, den blott 22 år gamle Norrköpingspojken Ivar Hellman, som skulle stanna på sin post i fjorton år innan han övertog Radioorkestern i Stockholm. Hellman avled i februari 1994, 103 år gammal, bara några månader innan Norrköpings Symfoniorkester i oktober fick lämna Hörsalen och flytta in i De Geerhallen. Orkesterföreningens högtidliga invigningskonsert 1914 innehöll en festprolog, och biljettpriset hade satts till 2 kronor. Dagen därpå upprepades konserten som en Folkkonsert med 25 öre i entréavgift, men då utan festprolog. Statsmakterna hade varit särskilt noga med att poängtera vikten av Folkkonserter, konserter med långt pris, populärt program och förklarande ord från dirigenten. Den folkbildande verksamhe-

ten var en förutsättning för statsbidraget. Recensenterna var lyriska och berättade om ett lyckligt genomgånget eldprov som resulterat i entusiastiska bifall. Midsommarvaka blev en ryggrad i verksamheten. Inte ens med bästa vilja kan man sedan påstå att Alfvéns musik skulle komma att spela en avgörande roll i orkesterns verksamhet. I själva verket var det mycket få År 2012 firar de statsunderstödda orkestrarna i Gävle, Helsingborg och Norrköping 100-årsjubileum. Denna artikel är en sammanfattning och fördjupning av den information om Alfvéns verksamhet i Norrköping som finns att läsa i Stig Jacobssons bok Hundra år av toner, skriven till Norrköpings Symfoniorkesters hundraårsjubileum 2012.) av hans verk som spelades, vilket naturligtvis i hög grad berodde på att orkestern under många decennier tvingades behålla sin ytterst begränsade numerär. Att med så små resurser till exempel ge sig på symfonierna var inte genomförbart. Bara i enstaka undantagsfall kunde man engagera nödvändiga extramusiker. Men det är ett verk av Alfvén som sticker ut ordentligt, Midsommarvaka. Ivar Hellman tog för första gången i Norrköping upp denna svenska rapsodi den 28 november 1915, och verket ägnades en omfattande recension ur vilken följande (och kommande) citat ur Norrköpings Tidningar hämtats: ”Orkesterföreningens folkkonsert i går afton hade sitt särskilda intresse genom uppförandet af ett af vår inhemska orkestermusiks förnämsta verk, Alfvéns svens-

ka rapsodi ”Midsommarvaka”, som ej förut spelats i Norrköping [---] Dristigare och med en bredare pensel målar Alfvén. Bekant är hur han väckte förargelse med ett visst studentikost motiv i sin Uppsala-rapsodi vid Linnéfesten 1907.Valet af en del af motiven i ”Midsommarvaka” kännetecknas äfven af stor djärfhet och en viss galghumor, och det första af dem är ett sådant, som man efteråt förgäfves bemödar sig att slippa ha i öronen. Men det frambesvärja strax en midsommarbild – icke en målning av Tideman men en söndagsteckning af Albert Engström. De burleska dansmelodierna dö sedan för en stund bort, och man försjunker i sommarnattens stämning, framburen af den sköna, vemodsfulla folkmelodi, som blivit så känd genom Oscar II:s vackra dikt ”Vallflickan från Mora”. [---] Det hela är sammanflätadt med den konstfullaste väfnad af polyfoni och iscensatt under användning af hypermodern orkestertekniks alla hjälpmedel. Naturligtvis är ”Midsommarvaka” afsedd för en vida större orkester; den klingade dock präktigt, och de många hopade svårigheterna löstes på ett sätt, som länder dirigent och orkester till heder.” Midsommarvaka återkom sedan på Hellmans konserter tolv gånger under de fjorton år han var chefdirigent. År då han i praktiken svarade för varenda konsert, över tusen! Den enda gästdirigent som framförde stycket under dessa år var Olallo Morales, som vid denna tid fungerade som de statsunderstödda orkestrarnas inspektör. Midsommarvaka framfördes således praktiskt taget varje säsong! Överhuvudtaget stod svensk musik högt i kurs. Invigningskonserten för säsongen 1918/19 bar titeln ”Svenska tonsättare” och där fick Midsommar-

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


musiken till Synnöve Solbakken, och även annan Alfvénmusik dök då och då upp på de med svensk musik genomsyrade programmen. Det var ju krigstid och den svenska musiken betydde mycket för att hålla ihop nationen. Den 26 april 1942 avslutade Freudentahl säsongen med en ”HUGO ALFVÉN-KONSERT med anledning av tonsättarens 70-årsdag”, som inföll ett par dagar senare. Tenoren Einar Andersson var sångsolist och Norrköpings Arbetareförenings Ivar Hellman dirigerar Norrköpingsmanskör medverkade också. orkestern Programmet upptog Festvaka samsas med bland annat spel, Midsommarvaka, Fyra sångJosef Jonssons Konsertuvertyr i er, Låtar från Leksand, Svit ur Vi B-dur, stadens egen tonsättare. (Gustav II Adolf) och Manhem. Efter Hellmans tid har Den sistnämnda för första och flera av de kommande chefdiri- näst sista gången i Norrköping. genterna tagit upp Midsommarva”Det är en hyllning som ka på sina program. Till och med hela Sverige bereder sig att deltadirigenten Josef Jacobsson inled- ga i. [---] Programmet vid gårde sin ettåriga parentes som chef- dagskonserten framhävde just det dirigent med en konsert som bör- nationella i Alfvéns tondiktning jade och avslutades med Söder- och upptog ’Midsommarvaka’, mans uvertyr till Orleanska låtar från Leksand, fyra stycken jungfrun respektive Festpolonäs. ur Vi, däribland den klassisk Däremellan gavs Midsommarva- vordna elegien, ett par romanser ka, Rangströms Canzonetta ma- samt kantaten ’Manhem’ till Geilinconica (tredje satsen i Diverti- jers berömda götiska dikt. Solist mento elegiaco) och Atterbergs var Einar Andersson vars tenor De fåvitska jungfrurna. Onekligen klingade synnerligen vackert, och ett ambitiöst, men för tiden ty- i kantaten medverkade Arbetarepiskt, program med svensk musik. föreningens sångkör med god Tord Benner blev ny chef- framgång.” dirigent 1929 och han framförde Herbert Blomstedt intresstycket fyra gånger under sina sex serade sig inte speciellt för Alfvén år i Norrköping, och gav repriser i under sin tid som chefdirigent vid Söderköping och Nyköping. senare delen av 1950-talet, så det Heinz Freudenthal, en av blev lite magrare med framföranorkesterns mest dynamiska chef- dena då. Den följande chefdiridirigenter, framförde Midsom- genten Everett Lee tog bara upp marvaka tio gånger i Norrköping Alfvéns musik enstaka gånger. mellan 1935 och 1947. Även han Men redan under sin andra konprogramlade således verket nästan sert som chefdirigent 1962 dirigeårligen. Redan under sin provkon- rade Lee under ”Norrköpings sert inför ansökan om att bli or- nordiska vänortsdagar” ett knippe kesterns chefdirigent dirigerade svenska romanser, däribland av han Midsommarvaka – och hans Alfvén, med Rolf Björling som insatser räckte för att försäkra sångsolist. Norrköpings norska honom posten från 1 januari 1936. vänort är Trondheim, och efter att Han presenterade sedan också SON varit på besök där, kom ock-

så norrmännen till Norrköping på ett svarsbesök 1964 i samband med en stor kulturutställning. Lee dirigerade då de sammanslagna vänortsorkestrarna i Sibelius En Saga och Alfvéns Midsommarvaka. Tillsammans med den österrikiske dirigenten Frieder Meschwitz genomförde SON i slutet av november 1972 den dittills mest omfattande turné en svensk orkester gjort i Österrike. Bland annat gav man en bejublad konsert i konserthuset i Wien för tre gånger så många åhörare som normalt i Hörsalen (ca 1400). ”Akustikrepetitionen på eftermiddagen blev en förbluffande upplevelse. Orkestern […] lät mycket mjukare och det blev därför bättre balans mellan blås och stråkar än vad vi var vana vid hemma i Hörsalen”, konstaterade en musiker. Av publikens påstådda kräsenhet märktes inget. Tvärtom blev det sju inropningar och som extranummer bjöd man publiken i Wien på Midsommarvaka! Redan under sin allra första konsert som orkesterns chefdirigent visade kinesen Lü Jia den 11 september 1999 att han skulle komma att ägna den svenska musiken stort intresse, vilket han inte minst visat i de kompletta inspelningarna av Lidholms orkesterverk. Hans allra första verk var Midsommarvaka, och han gjorde den på nytt i mars 2000. ”På lördagseftermiddagen var det säsongstart för Norrköpingssymfonikerna. Lü Jia, som haft stora framgångar som gästdirigent i Norrköping, stod nu på pulten för första gången som orkesterns chefdirigent. Konsertens första avdelning bjöd på nordisk musik. Lü Jia har tidigare visat sin eminenta förmåga att gjuta nytt liv i nötta repertoarverk. Så skedde även denna gång. Hugo Alfvéns Midsommarvaka fick en frisk och gnistrande vital gestaltning. Väl utnyttjade agogiska effekter och påtaglig skärpning av dynamiska kontraster bidrog till det utmärkta helhetsintrycket. Men allra viktigast var Lü Jias

4 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


förmåga att få orkesterspelet att sjuda av entusiasm och livsglädje. [---] Spelårets första konsert blev en triumf. [---] För att kanalisera glädjen återvände man i ett extranummer till Alfvén, nämligen Vallflickans dans ur Bergakungen.” Hellman, Benner och Freudenthal hade varit ensamma herrar på täppan – de svarade själva för orkesterns allra flesta konserter, och kunde själva bestämma sina program. Därefter blev det allt vanligare med gästdirigenter, men även många av dessa har önskat framföra Midsommarvaka. Således dirigerades verket till exempel av Sixten Ehrling, Kjell Ingebretsen, Doron Solomon, Gustaf Sjökvist, Mats Rondin och senast 2009 av förste gästdirigenten Stefan Solyom. Totalt har 23 dirigenter svarat för 48 framföranden av Midsommarvaka i Norrköping, och orkestern har dessutom tio gånger spelat musiken på andra orter. Andra verk av Alfvén Men hur var det med all annan musik av Hugo Alfvén? Här kan Norrköpingsorkestern knappast slå sig för bröstet. Men om man stannar upp vid Ivar Hellmans chefsperiod så måste det ha varit en enorm satsning när orkestern den 26 mars 1919 gav sig på andra symfonin, en symfoni som Hellman då redan 1915 dirigerat i Malmö. Programmet i Norrköping inleddes med symfonin. Därefter spelades Anton Rubinsteins fjärde pianokonsert (Kerstin Strömberg piano) och som avslutning Förspelet till Wagners Mästersångarna. ”Instrumenteringen är storslagen och ställer stora fordringar. Orkestern var betydligt förstärkt, särskildt med blåsinstrument af olika slag, varibland märktes engelskt horn och basklarinett, av vilka i synnerhet den sistnämnda kom till riklig och verkningsfull användning.” Resten av recensionen handlar om hur lämpligt eller olämpligt det var att i finalen använda sig av en koral.

I oktober 1919 sjöng den firade sångerskan Valborg Svärdström Skogen sover och Sommardofter, och hon återkom två år senare med Skogen sover och Gammalt kväde. Slutet av 1927 blev det ovanligt många Alfvénverk: i november sjöng Carl Kalin Fosterlandspsalm och i december sjöng den lokala sångerskan och sångpedagogen Carin Edelberg några sånger. Alla dessa konserter dirigerades av Hellman, som i december också tog upp Andante religioso ur Uppenbarelsekantaten. Olallo Morales återkom som dirigent i januari 1925 med samma verk. Eric Westberg dirigerade i april 1928 Uppsalarapsodin. Dalarapsodin har inte alls väckt lika stor förtjusning i Norrköping. Men den spelades fem gånger mellan 1941-53 och har därefter bara spelats ett par gånger. Ett liknande öde drabbade Uppsalarapsodin (6 gånger mellan 1928-63). Festspelet op 25 spelades sexton gånger mellan 1936 och 1985, och Festuvertyren op 52 tre gånger (1945, 1982, 1986 – båda 80-talsframförandena gjordes av Gustaf Sjökvist). Olika delar av Gustaf II Adolf-sviten har spelats femton gånger, varav Elegin ensam upptagit tio framföranden. På 1940-talet framförde man Manhem två gånger, men sedan har detta verk inte alls förekommit. Stig Westerberg hyllade Alfvén under det år han fyllde 100 med att i den lite större lokalen Folkborgen dirigera En skärgårdssägen, dessvärre mottogs den trots gott framförande med matthet. Den 6 juli 1983 dirigerade Jukka-Pekka Saraste det verk som ibland kommit att kallas ”Första satsen”, det vill säga första satsen till femte symfonin, i Hörsalen. Men han tog också med stycket när orkestern under de närmaste dagarna for på en turné i Rikskonserters regi och gästspelade i Sporthallen i Rättvik under festivalen Musik vid Siljan, i Sporthallen i Östersund och den 10 juli när konserthallen i Junsele invigdes. ”Perfekta partners till den nya hallen, med dess suveräna akustik. Kunde den första konserten i Jun-

sele med en stor symfoniorkester ha fått en bättre upptakt?”, kunde man läsa i lokalpressen. I maj 1986 gavs Kantat vid Sveriges Riksdags 500-års minnesfest år 1935, men nu hade det gått drygt 550 år – Gustaf Sjökvist dirigerade även Storkyrkans kör och barytonsolisten Magnus Lindén. Vallflickans dans ur Bergakungen har varit ett ständigt återkommande extranummer, okänt hur många gånger det förekommit, och givetvis har åtskilliga solosånger och körsånger förekommit under olika konserter, mestadels under sommarkonserter. Skivinspelningar av Alfvéns musik med Norrköpingsorkestern 1973 dirigerade Harry Damgaard orkestern i musiken till filmen Synnöve Solbakken på en lp från Sterling och 1976 spelade Sten Frykberg in Andante religioso på ännu en Sterlingskiva med svenska favoriter. I november 1982 svarade Gustaf Sjökvist för tre konserter av Herrens bön, varav två i Storkyrkan i Stockholm och en i Immanuelskyrkan i Norrköping. Instuderandet resulterade också i den hittills enda inspelningen av detta oratorium med Stockholms motettkör och Storkyrkans kör och med Iwa Sörenson, Birgitta Svendén, Christer Solén och Rolf Leanderson som sångsolister (även återutgiven på cd). ”… två ypperliga körer från Stockholm stod för körinsatserna [---] som båda hör till eliten i sin genre”. Konserten inleddes med Festuvertyren op 52. Så sent som 2005 och 2007 gjorde man ännu en insats för kännedomen om Alfvéns musik, då man framgångsrikt och ambitiöst presenterade två cd med hans verk. I båda fallen var det Niklas Willén som dirigerade, och skivorna gavs ut av Naxos. Det var fråga om förhållandevis sällan framförd musik: hela den nästan timslånga femte symfonin, sviterna ur musiken till filmerna Synnöve Solbakken och Mans kvinna (sviten heter

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 5


En bygdesaga), Andante religioso Särskildt var det i går en samt förstagångsinspelningen av högtid att höra Alfvéns första Elegi vid Emil Sjögrens bår. mästerverk, d-dursymfonin, under hans egen ledning [---]. Den har det inre värdet, tankarnas och Alfvén dirigerar själv i känslornas äkthet, den logiska Norrköping. Den stora händelsen när det gäller enkelheten, utan vilka egenskaper Alfvéns musik i Norrköping in- formens mästerskap blott vore ett träffade den 14 mars 1926 då tomt skal. [---] Hugo Alfvén själv dirigerade orEfter symfonien följde tre kesterföreningen i en konsert helt smärre orkesterstycken av vilka ägnad hans egna verk. särskildt Andante religioso (ur Konserten annonserades på Uppenbarelseboken) (sic) och den ett tidstypiskt och sedvanligt allbekanta ”Skogen sover” voro ö v e r d å d i g t s ä t t s o m e n ägnad att göra intryck. Ett syn”Festkonsert – Dirigent: Director nerligen verkningsfullt briljant Musices i Uppsala, Tonsättaren, nummer var Valflickans dans (ur Doktor Hugo Alfvén som framför pantomimen Bergakungen), uppegna kompositioner enligt följan- byggd över en överdådigt virvlande: Symfoni nr 2, Tre melodier för de polska och ett elegiskt folkorkester, Vallflickans dans, Fest- visemotiv. [---] spel”. De ”tre melodierna” var: Hugo Alfvén är den borne Var stilla hjärta, Andante religio- sång- och orkesterledaren. Han so och Skogen sover. Konserten anför lugnt, behärskat, uttryckshölls i Hörsalen. Någon St Lars- fullt, vid ställen av starkare affekt kyrka, som den förträfflige mu- med den temperamentsfullhet, sikvetaren och vännen Carl- som oemotståndligt rycker orkesGunnar Åhlén nämner som spel- tern med. Denna, som var betydplats på sidan 61 i texthäftet till ligt förstärkt, spelade under den utgåvan Alfvén conducts Alfvén eldande ledningen på ett sätt som från Phono Suecia, finns inte i kanske aldrig förr, och d:r Alfvén Norrköping. Konserten ägnades adresserade också flera gånger stort intresse i lokalpressen: bifallet vidare till orkestern.” ”Det kan vara riskabelt Intressant kan vara att man nog att under en krisperiod för i anslutning till konserten även allt högre musikliv, sådan som vi annonserat en efterföljande bal nu uppleva, tala om festkonsert. ”klädsel smoking” och även denMen denna gång slog det väl ut. na omtalades i recensionen: Publiken kom verkligen fulltalig ”Efter konsertens slut och feststämd, och konserten fick samlades ett par hundra personer ett glänsande förlopp, som skall å Standard hotell, där supé ingöra den till en av märkesdagar- togs. Under denna riktade Orkesna i Orkesterföreningens annaler. terföreningens vice ordf. v. hä[---] radshövding G. Carlsson en väl-

6

komsthälsning till hedersgästen d:r Hugo Alfvén, i vilken han tackade för den njutning han beredt Norrköpingspubliken. D:r Alfvén bragte i sitt svarstal en hyllning åt Norrköpings orkesterförening och dess orkester. D:r Alfvén undrade om Norrköping verkligen visste vad de ägde i denna orkester, vilken, om dess stråknumerär kunde ökas, bleve en av landets förnämsta orkestrar. Alla orkestrar kämpade i dessa tider under svåra förhållanden, men det gällde att rida ut stormen och det skulle vara en skam för Norrköping om denna stad med sina stora resurser blev den, som först gåve tappt.” Detta var trots de vackra orden dessvärre enda gången Alfvén dirigerade orkestern. Det är förunderligt hur sanna Alfvéns ord var, och hur nära en nedläggning av orkestern verkligen var. Den 8 januari 1927 annonserades verkligen Orkesterföreningens ”Avskedskonsert”, förberedd genom många artiklar i tidningarna, där man konstaterat att alla möjligheter prövats att rädda ekonomin. Först när Hellman kommit in på podiet och höjt taktpinnen, reste sig föreningens ordförande och meddelade att detta inte var den sista konserten, utan inledningen till en ny epok. Med stora uppoffringar hade den ovan nämnde vice häradshövdingen Gustaf Carlson med privata insamlingar skrapat ihop de 10.000 kronor som fattades.

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Karin Liljas minns Erik Liljas har hänvisat mig till sin mammas, Karins självbiografi på internet www.akerobyalag.se / gårdshistoria. Hon växte upp i på en lantgård i Åkerö och fick tidigt hjälpa till med sysslorna.under sin uppväxttid. Han säger: Min mor var som sagt sällskapsdam till Karin Adolfsson på Knorrings i Åkerö i Leksand. Min mor var då 23 år, bodde i Åkerö och var med i Siljanskören liksom min far när han inte var upptagen av studierna i Uppsala, där han sjöng i OD. Min mor var också bjuden till Stockholm ett par gånger, bl a till operan till någon premiär. Karin berättar: […] Nog var i synnerhet far sträng och fordrade mycket, men när det gällde sången var både han och mor villiga att släppa iväg mig på någon sångarresa fast det var sommar. När jag var 16 år [1923] hade Siljanskören en Stockholmsresa, då vi sjöng i Vita Havet på slottet för Gustav V och konsert i Engelbrektskyrkan. Sedan blev det någon resa då och då. Det förgyllde upp vardagens grå oerhört, och man levde på det länge, länge. År 1930 var den stora Stockholmsutställningen. Då var jag med i gymnastiken i Noret och fick på så vis vara med på den jättelika gymnastikuppvisningen på Gärdet i Stockholm. Vi var 9000 flickor i ljusblå dressar, som under Maja Carlqvists ledning och till musik gjorde vigheter. Det blev en massverkan må jag säga. Då fick jag bo i fru Elliots fina våning på Djurgården. Själv var hon hemma i Rättvik. Hon hade också tidvis tagit hand om mig. Jag fick komma till henne i Rättvik ibland på vintrarna för att få litet omväxling. Hon älskade sång och musik. Och vi gjorde besök tillsammans på ålderdomshem och sjukhem och jag fick sjunga och hon spelade. Så bjöd hon hem folk i sin Sjurbergsgård, och som jag skulle underhålla med sång. Jag var också bjuden till henne en tid en vinter i Stockholmshemmet. Hon kostade på mig sånglektioner för en pedagog, t.o.m. Och jag fick följa med henne på Operan och Dramaten. Alltid klädd i min Leksandsdräkt. Hon hade både kokerska och husa så jag behövde bara göra henne sällskap. Så bland hade jag bra förspänt också. Jag

menar – inte bara sträva och jobba.

kunde laga mat som Alfvén gillade. Allt gick i överdådets tecken, enligt våra vanor och åsikter vi Min mor var stark och uthållig och hade. Men det var roligt också. jag beundrade hennes ork många Jag kände ju Hugo Alfvén från gånger, när jag själv tyckte det var alla körresor med Siljanskören. alltför påkostande - arbetet på Jag fick ibland sjunga någon visa åker, inomhus och i ladugård. Vi på Dalamelodi. Han tyckte mycket hade ju stort hus, men obekvämt. om att få höra Den signade dag på Inget avlopp t.ex., utan allt vatten både Moramelodin och Skattungfick bäras ut. Mjölkningen för melodin. Det lät som från hednahand och många kor var också tid, tyckte han. Det var roligt när drygt, i synnerhet på sommaren, dotter Kajsa [Adolfsson] kom hem då svetten lackade. Så småningom på helger från Hindås, där hon hade Nils slutat skolan och fick gick på internatet. Vi blev goda börja jobba utomhus och i laduvänner. Det var då det. – gården. Far behövde verkligen en dräng och så fick heller inte han Den stora händelsen var när fru D någon mer skolbildning. Vid det bjöd mig med till Stockholm. Vi här laget, när jag var i 20-årsålskulle höra den nyuppförda balettdern, hade moster Matta gift sig, pantomimen Bergakungen. Vi 42 år gammal, med en 20 år äldre blev bjudna på premiären av Alflärare, Anders Linder, änkling vén och satt på första parkett på med två vuxna söner. Inte annat operan. Jag var som alltid i Lekjag kunde se och förstå var de sandsdräkt med roshätta och allt lyckliga. Han fick en god hjälp det finaste jag hade. Vilken festoch hon fick någon att pyssla om. lighet för mig. När då Alfvén blev Hon hade då fortfarande sin lärar- inropad efteråt blev det jubel och tjänst i V[ika] kvar. Jag var hennes applåder minsann. En kväll senare brudtärna vid vigseln. Han gjorde fick jag bjuda bror Erik, som då ett gott parti som man säger, för gick på Teknis och lärde sig lanthon hade pengar och kunde betala mätaryrket, och då fick vi sitta på skulden på hans villa. första raden. Det var minsann värda dagar, då jag fick röra mig i Vid den här tiden, möjligen 30-31, andra kretsar än vad jag var van. kom jag att bli anställd, eller vad Middagar på Grand och Operakälman skall säga, hos dåvarande laren. (Vi hade var sitt rum hon Karin Adolfsson, sedermera fru och jag på det fina Grand hotell) Alfvén. Det var två vintrar. Som- Undrar just hur man uppträdde rarna kunde jag inte undvaras såna gånger. Jag var nog oförfalshemma. Hon behövde sällskap där kat mig själv, i all min enkelhet. i Knorringsgården. Samtidigt fick Och om de bjöd mig på så exklujag lära mig laga mat av litet mer sivt fick de väl skylla sig själva. kulinariskt slag än vanligt. Vildfå- En kväll när vi kom hem var det gel som orre, tjäder och ripa stod ett par bekanta herrar till henne ofta på menyn. Mest förstås när som bjöd oss på ostron och chamAlfvén kom över någon helg. Då pagne och så var det dans. Men hade han sin tyska hushållsfröken det höll på att sluta illa, jag blev med sig, Fräulein Vogel, och hon sjuk på natten – om det var ostro-

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 7


nen vet jag inte. Jag for i alla fall hem. Så småningom drev jag genom att få fara till Sigtuna på folkhögskolan. Jag tyckte att jag måste ha någon utbildning. Sven Lindberg skrev en rekommendation till Manfred Björkqvist som var skolans rektor. Jag var då hela 27 år. Den tiden var den roligaste och lyckligaste i mitt liv dittills. Alla var mycket yngre än jag, men ingen visste min ålder, och jag var där den gladaste bland de glada. Ibland på lördagskvällarna kom Daniel över från Uppsala [där han studerade] och fick vara med på festerna vi hade med lekar och lustigheter. Jag fick ibland underhålla med romanssång. Ja det var en härlig tid och tacksam är jag för att ha fått uppleva något sådant med alla dessa kamrater ur alla samhällsskikt som var så berikande. Men jag tror Daniel var glad åt att ha mig på hemmaplan igen.

När Daniel skulle komma hem från Uppsala till jul mötte jag honom i Borlänge per tåg, förstås. Vi hade gjort upp att vi skulle köpa ringar utanför Leksand. Så vi var hos en guldsmed och fick bestyrt. Jag minns så väl att jag hade fått en 50-lapp av mor. Ja, det var en viktig dag, tyckte jag. Jag fick en guldnål i present också av Daniel. Vi bytte inte ringar då, utan det skulle ske på juldagens morgon. Daniel kom då och skulle hämta mig till julottan och då skulle det ske, men det blev förhinder i form av en flicka som skulle ha hjälp att sätta på Leksandshättan. I samma veva fick vi veta att Britta hade fått en son. Hon hade gift sig i Stockholm året 8

förut. Då var inte jag med, måste vara hemma och sköta lagård, Lasse, Nils eftersom mor for dit likaså Erik och Daniel. I alla fall for vi efter ottan med Rolf och hans bror till Britta på Mora BB. Det var en kall solig juldag. Britta och Rolf var lyckliga föräldrar och Daniel och jag ett lyckligt fästfolk med blänkande nya ringar. – Nu hade man ett mål i sikte. Visserligen skulle det dröja innan vi fick komma tillsammans. Daniel hade ju ett par år kvar tills han var färdig men jag skulle förfärdiga min utstyrsel, och det kunde jag pyssla med på lediga stunder. Mor var frikostig och ville att det skulle vara ordentligt och riktigt. Hon som var så skicklig väverska hjälpte mig att sätta upp vävar av alla de slag. Duk och servettvävar, som fordrade stor noggrannhet vävde hon mest på. Så skulle det vara gardinväv, handduksväv, sängöverkast, mattor och möbeltyg. Vi hade beställt en sängkammarmöbel och en vardagsmöbel hos snickaren Carl Gåvels och till den skulle det vara hemslöjdstyg. Så var det att sy och brodera och sy hålsöm på lakan och örngott. Allt detta var roligt. När man tänkte på att inom en snar framtid skulle det bli ett eget hem med nya fina saker. Sen på sommaren hölls bröllop i Värmland för Margit och Erik. Vi var då, mor, far Rolf, Britta med sin lilla Olle och jag och Daniel med. Det var bara Nils och Lasse som blev efter. Nån fick lov att vara hemma också. För det tog minst två dagar. Dagen efter bröllopet var vi hela bröllopsföljet utom brudparet på en utflykt i nån hage vid en sjö med överbliven bröllopsmat och trevlig samvaro. Ja, så gick också den väntetiden, som tycktes lång när man såg framåt. Men när man har fullt upp att göra går det fort. Vävning och sömnad på vintern och de vanliga utesysslorna på åker och äng på sommaren. Daniel kom ofta och lekte dräng hos oss. Och då blev arbetet alltid lättare. Han har talat om, att han cyklade vägen ibland på kvällarna utan att ens tänka på var han var. På vintrarna under

julferier osv. gick han den långa vägen hem, ibland sent och ibland kunde det vara kallt. När han sen blev färdig med studierna blev det prästvigning i Västerås och då blev föräldrar och fästmör bjudna. Jag fick följa med Sven och Ester Lindberg i deras bil dit. Det var en högtid det som man inte glömmer. Jag var så lycklig över att min Daniel nu var färdig för sitt kall. Som han sen fick börja som pastorsadjunkt först i KumlaTärna i Västmanland och sen i Vika. Därifrån var det ju inte så långt så han kom hem då och då under veckodagarna. Så gick den sommaren och vintern. Men då tyckte vi väl att vi inte ville vänta längre. Det blev bestämt att vi skulle viga oss. Mor och far var med på att hålla bröllop för oss. Det blev reformationsdagen den 8 maj. Det var konfirmandernas nattvardsgång i högmässan och vi skulle vigas av S. Lindberg kl 3. Då var jag nervös. Daniel skulle komma till mig efter högmässan, som han blivit ombedd att assistera vid. Det drog ut på tiden och vi hade best��llt fotograf för vigseln. Jag hade brudpåkläderska i mitt rum. Det var snöglopp och kyligt så jag måste ta en kofta under överdel och snörliv. Men på den tiden var jag smärt så det syntes inte. Så småningom kom vi iväg, blev plåtade och kom till kyrkan. Där lär ha varit fullt av nyfikna utom gästerna. Jag såg ingenting utom fram mot altaret. Mina småkusiner Anna Gärdsback och Erik Gåvels var brudnäbbar. Jag var inte medveten om något annat än stundens allvar. Efteråt hade vi middag på dåvarande Gästis. Det var Daniels närmaste och mina. Moster Matta och Rolf var värdfolk. Vi hade också alla tre prästerna med fruar med. Efter middagen, som bestod av vårsoppa, klyvkycklingar med brynt potatis och grönt och efter glass och en stor krokan, bidrog Margit med deklamering av Fröding på värmländska. Det var inom parentes ett lugnt, stillsamt bröllop. Så blev det dags för detta brudpar att fara hem första gången till det egna hemmet i Vika prästgård. ¶

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”…ett mosaikarbete av oväntade överraskningar och oförmedlade övergångar…” Om finalen i Hugo Alfvéns första symfoni AV JOAKIM TILLMAN

L

ennart Hedwall (1973, s. 145f) menar att mycket av finalsatsens material i Alfvéns första symfoni saknar symfonisk prägel. Därför blir inte finalen den motsvarighet till första satsen som den symfoniska balansen kräver. Redan vid uruppförandet den 17 februari 1897 var det den fjärde satsen som bemöttes mest negativt. I Dagens Nyheter (A 15.2.97) skrev exempelvis PetersonBerger att finalen led av det stora felet att alldeles falla ur symfonins och den absoluta musikens ton: ”Symfonin är en arkitektonisk musikform, som åt alla tankar vill ge en ideal prägel av ädel måttfullhet. I denna final hade vi att göra med bullrande karnevals- eller marknadsscener ur någon orkestersuite eller opera-comique, ett stycke musikskildring, där piccolan gör pajaskonster och stråkarnas pizzicato regnar som confetti. Detta är icke symfonisk hållning, det skall nog hr Alfvén själv inse en vacker dag och då skapa ändå bättre symfonier eller stilsäkrare och koloristiskt intressantare orkesterdikter.” Henrik Victorin i Nya Dagligt Allehanda (15.2.97) ansåg däremot att de förebråelser som riktats mot Alfvén för att han i finalen ”gått utom ramen för den absoluta musiken” var orättvisa. Han menade att finalens svagaste punkt snarare var ”den oupphörligt växlande, oroliga och tidtals rätt invecklade rytmen, som gör denna sats svår att utföra med nödig jämnhet och sammanhållning.”

nomental hållning, som till ett helt sammanfattat och verksamt stegrat de många mäktiga intrycken av det föregående, vilket nu i någon mån förflackades genom den nu befintliga slutsatsen. Men måhända önskade tonsättaren att på alla de myckna, för den stora publiken något svårsmälta anrättningar, som han serverade i början av sitt verk, låta följa en rätt av lättare halt.” Också efter det första framförandet av symfonins andra version den 10 maj 1904 var det finalen som bedömdes mest negativt. PetersonBerger upprepade sina synpunkter från 1897, men även Patrik Vretblad i Nya Dagligt Allehanda (11.5.04), som påtalar att han inte hade hört uruppförandet, skrev att finalen föreföll mera gjord än inspirerad. Den negativa syn på den första symfonin final som så entydigt framträder i verkets receptionshistoria väcker flera frågor. Hur kommer det sig att Alfvén, som visat sådan formell säkerhet i violinsonaten och symfonins tre första satser, så totalt skulle ha tappat greppet i finalen? Och om Alfvén själv tappade omdömet så skrevs ju den första symfonin under slutfasen av hans studier för Johan Lindegren. Varför ingrep då inte läraren? Och varför reviderade inte Alfvén formen vid omarbetningen 1904 om nu finalen hade sådana brister? För att förstå finalen och Alfvéns intentioner är det nödvändigt att ta reda på hur den är uppbyggd och vilka symfoniska traditioner den utgår ifrån.

Just brist på enhet och överskådlighet var något som de flesta kritikerna framhöll som en brist. Enligt Adolf Lindgren i Aftonbladet (15.2.97) var särskilt sista satsen i Alfvéns symfoni ”ett mosaikarbete av oväntade överraskningar och oförmedlade övergångar mellan partier, som var för sig ofta är i hög grad fjättrande och spirituella, stundom även humoristiska.” Signaturen R. i Svenska Dagbladet (15.2.97) hävdade därför att finalen inte blev en tillfredställande avslutning på symfonin:

Sven E Svensson (1946, s. 24) menar att det framför allt är i scherzot och finalen man finner tendenser till en nordisk ton i Alfvéns första symfoni och Lennart Hedwall (1973, s. 144ff) framhåller den folkligt-dansanta karaktären hos dessa satser. Båda två fäster därmed uppmärksamheten på ett drag i symfonin som säger något väsentligt om vilken symfonisk tradition Alfvén utgick ifrån vid komponerandet av sitt förstlingsverk i genren. Enligt James Hepokoski (1993, s. 24) var just scherzot och finalen de vanligaste ställena i symfonigenren för använd”Dessutom hade man nog såsom avslutning på ningen av vad han kallar repetitiva ”bonde”den till sin grundkaraktär allvarliga och storsti- teman. Huvudtemat i Alfvéns final är onekligen lade kompositionen önskat en sats av mer mo- repetitivt i sin utformning (se notexempel 1):

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


Notexempel 1. Alfvén: symfoni nr 1, sats 4, huvudtemat Temat bygger på ett motiv som sekvensförs hela tre gånger och även avslutningen har repetitiva drag. Efter temats introduktion upprepas det direkt en oktav högre i träblåsarna och därefter återkommer takt 3-8 i temat ytterligare en gång i stråkarna. Musiken präglas sannerligen av det cirkulära stillastående Hepokoski framhåller som typiskt. Detta slags teman förekommer ymnigt hos Sibelius och Hepokoski menar att denne lärde sig konventionen från den ryska symfoniska traditionen. Han nämner Tjajkovskijs andra och fjärde symfonier som konkreta exempel. När Alfvén i Första satsen räknar upp de namn som påverkade honom under de år han formades som tonsättare framhåller han bland annat Rimskij-Korsakov och Tjajkovskij. Enligt Hedwall (1973, s. 138) hade dock endast Tjajkovskijs första symfoni spelats i Stockholm när Alfvén komponerade sin första symfoni. Man kan dock finna andra möjliga förebilder. Finalen i Haydns symfoni nr 104 börjar exempelvis med ett folkligt, repetitivt tema över en tonikaorgelpunkt. Och liksom i Alfvéns symfoni upprepas detta tema direkt en oktav högre.

acter and phrase regularity of the dance (for example the minuet and especially the contredanse). Folk- and popular song provided another stimulus, composers borrowing authentic folktunes on occasion (Haydn, Symphony no.103) and, more important, distilling their essence to produce a folklore imaginé that finds its most obvious expression in certain Hungarian, Gypsy, Turkish or otherwise exotic works (Mozart, Piano Sonata k331/300i, ‘alla turca’; Haydn, Piano Trio hXV:25, ‘Rondo all’ongarese’).” Rondot var en vanlig formtyp för finaler i framför allt sonater och solokonserter. Men rondot blev under 1800-talet alltmer sällsynt som final i symfonier. Förutom satsens längd och temats struktur avslöjar således formtypen att Alfvéns intention troligen inte vara att skapa finalsymfoni med sitt första verk i genren. Ett rondo kan dock vara utformat på starkt varierande sätt. Det enda beteckningen säger är att formen består av en följd av avsnitt, där det första (refrängen) varvas med mellanliggande avsnitt (episoder). I praktiken kan det röra sig om allt från enkla realiseringar av mönster som ABABA eller ABACA till komplexa tillämpningar av sonatrondot. Alfvéns final är ett sonatrondo och i den följande analysen kommer jag att visa hur han gestaltar denna formtyp. William E. Caplin (1998, s. 235) åskådliggör sonatrondots uppbyggnad med det schema som återges i figur 1.

Hur är då finalen i Alfvéns första symfoni konstruerad. I den orkesterskiss som finns hos Stiftelsen musikkulturens främjande (MMS128) har Alfvén betecknat satsen ”Rondo”. Många av de drag som utmärker Alfvéns rondotema är karakteristiska redan för de klassiska tonsättarnas rondon. Som Malcolm S. Cole. skriver: Caplins schema överensstämmer dock också med den rondovariant James Hepokoski och “The Classical composers often infused their Warren Darcy (2006, s. 401) benämner det rondo refrains with the rhythms, thematic char- symmetriska sjudelade rondot (AB-AC-AB’-A), Figur 1. Sonatrondo enligt Caplin 1998 Rondoterm Refräng 1 (A) Episod 1 (B) Refräng 2 (A) Episod 2 (C) Refräng 3 (A) Episod 3 (B) Refräng 4 (A)

Formfunktion exposition av huvudtemat exposition av sidotemagrupp huvudtemats första återkomst genomföring eller inre tema återtagning av huvudtema återtagning av sidotemagrupp coda (med huvudtemats sista återkomst)

Tonartsregion tonika dominant tonika varierande tonika tonika tonika

10 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Herr Peders sjöresa för röst och piano är nummer fyra av ”5 folkvisor den 4 februari 1924 harmoniserade av Hugo Alfvén”, tillägnade Marianne Mörner. De övriga är Vallvisa (Limu, limu, lima), Dalvisa (Om sommaren sköna), Och hör du unga Dora samt Folkvisa från Gotland (Uti vår hage). Manuskriptet finns i Musik- och teaterbiblioteket i Marianne Mörners samling. Marianne Mörner var dotter till diplomaten och diktaren Birger Mörner av vilken Alfvén tonsatt Vandrarens julsång och I bruset publicerade i Alfvéniana 3-4/05. Hennes mor var sångerskan Elisabeth (Ebeth) Brink. Hugo Alfvén umgicks liksom andra tonsättare i deras hem. Marianne Mörner utbildade sig både till bokbindare, sång- och röstpedagog och sångerska. Efter att ha varit Jenny Lindstipendiat slog hon igenom omkring 1923. (Se utförlig artikel av Carl-Gunnar Åhlén i Svenskt Biografiskt lexikon). Hon kom framför allt att bli konsertsångerska och hade med tiden en stor repertoar av romanser. Alfvén nämner henne i I dur och moll, Norstedts 1949, s. 182 i samband med en tågresa efter ett bröllop i hennes släkt 1921. ”[…] medan jag underhöll mig med Marianne om hennes sångstudier, som hon på den tiden bedrev i München, där hon det följande året ämnade debutera som konsertsångerska. Jag hade alltid älskat hennes friska, varma stämma och djupt besjälade föredrag, varför hon senare mer än en gång blev solisten vid mina orkesterkonserter.” Den första var på Palladium i Malmö den 16 mars 1924 och upptog de orkestrerade sångerna Var stilla hjärta, Skogen sover och Sommardofter. En månad tidigare fick Marianne Mörner dessa 5 folkvisor. Några av Alfvéns arrangemang var färska vid tillfället nämligen Vallvisa från Älvdalen och Folkvisa från Gotland, bägge satta för kör 1923. Herr Peders sjöresa och Och hör du unga Dora arrangerades för kör redan 1904 och Dalvisa 1910. Herr Peders sjöresa kan laddas ned från http://www.alfvensallskapet.se/Noter.html

14 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Figur 2. Sonatrondo enligt Hepokoski och Darcy 2006 A Huvudtema (refräng 1) Överledning B Sidotema/slutgrupp (episod 1) Återledning A Huvudtema (refräng 2) C Genomföring eller episod 2 Återledning A Återtagning av huvudtema (refräng 3) Överledning B Återtagning av sidotema/slutgrupp (episod 3) A Coda som innehåller huvudtemats sista återkomst

Tonika Dominant Tonika Varierande Tonika Tonika Tonika

där den andra B-episoden presenteras i huvudtonarten. För att det skall handla om ett sonatrondo menar Hepokoski och Darcy (2006, s. 404) att det skall finnas en fullständig sonatformsexposition med överledning mellan huvud - och sidotema. En skillnad mot sonatformen är dock att expositionen inte tas i repris. Ett modifierat formschema för sonatrondot ser då ut som i figur 2.

jar ett avsnitt som modulerar mot dominanttonarten. Det rör sig således om en överledning. Denna börjar med ett nytt motiv som genomsyrar i stort sett varje takt i avsnittet, även om det inte hela tiden är huvudstämma. Det nya motivet har samma rytm som huvudtemat och det handlar om en motivisk transformation som utgör ett slags intervallisk kompression i Bartóks mening.

Huvudgruppen i Alfvéns final börjar som beskrivits ovan med tre presentationer av huvudtemat, två fullständiga och en partiell. Den fortsätter därefter med två tuttipresentationer av en något varierad version av temat som utmynnar i en kadens i huvudtonarten. Efter kadensen bör-

När det gäller sidogruppen kan man för det första notera att den inte börjar i C-dur, utan i cmoll. För det andra bygger den på ett tema vilket liksom huvudtemat börjar med sekvenser över ett entaktigt motiv (se notexempel 2):

Notexempel 2. Alfvén: symfoni nr 1, sats 4, sidotemat (repetitionssiffra 4) Den första frasen på sex takter leder fram till tonartens dominantackord. Sidotemat börjar således som en period med en försats som slutar med en halvkadens. Den fortsätter först som en regelrätt eftersats med en återkomst för den grundläggande idén, men upplöses sedan i motivisk utveckling. Den utveckling som följer består av tre stegringar som successivt blir kortare och leder till allt kraftfullare höjdpunkter.

mindre bekräftad i en sonatrondoexposition än i en vanlig sonatform. Alfvéns sidogrupp saknar dock inte en avslutande kadens. Det anmärkningsvärda är att kadensen är till en annan tonart, a-moll, än den i vilken sidogruppen började, c-moll.

Kadensen följs av fyra takter, vilka leder över till en förkortad och varierad återkomst för refrängen i huvudtonarten. Denna utmynnar i sin Efter den inledande tonartsmässiga stabiliteten tur i en bedräglig kadens till Dess-dur. Det som i sidogruppen blir harmoniken alltmer instabil följer i Alfvéns sats är inte en genomföring, utan och modulerande. I motsats till en normal sido- en episod byggd på ett nytt tema. Återigen temagrupp utmynnar inte Alfvéns i en definitiv handlar det om ett entaktigt motiv som upprebekräftelse av den nya tonarten. Enligt Caplin pas med variationer (se notexempel 3). är det inte ovanligt att sidogruppstonarten är

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Notexempel 3. Alfvén: symfoni nr 1, sats 4, en takt efter repetitionssiffra 10 Dess-durepisoden leder så småningom fram till en helkadens till C-dur, men via basgången C-B-G återleds musiken till huvudtonarten och återtagningen. Återtagningen är något förkortad och varierad jämfört med expositionen. Exempelvis presenteras huvudtemat först i fmoll innan musiken går över i F-dur och även sidotemagruppen börjar i f-moll. Satsen och verket avslutas med en relativt lång coda som omfattar drygt 12 av finalens 50 partitursidor (från repetitionssiffra 23). Codan börjar med en varierad inversion av överledningstemat och fortsätter sedan med utvecklingar av huvudtemat och sidotemat. Ett anmärkningsvärt drag i finalens sista takter är ackordprogressionerna över en fallande heltonsskala i basen. Detta är en företeelse som förekommer hos exempelvis Rimskij-Korsakov, dvs. en av de tonsättare Alfvén sade sig ta intryck ifrån under sina studieår (det är dock möjligt att denna idé infördes vid omarbetningen 1904).

en enhetsskapande tyngdpunkt i helheten. För de kritiker som bedömde Alfvéns första symfoni var sannolikt Beethoven måttstocken för bedömningen. Och Alfvéns final levde då inte upp till de beethovenska kraven på en finals karaktär och funktion.

Formen och karaktären i den första symfonins final anknyter således till två traditioner i symfonins historia. Den första är den klassiska symfonin före Beethoven där inledningssatsen är verkets tyngdpunkt och finalen oftast är en lättare men slagkraftig avslutning på verket. Den andra är den nationalromantiska symfonin där finalen också är en mer underhållande avrundning byggd på folkmelodier eller material med folkmusikkaraktär. Hos Beethoven och i den tyska symfonitraditionen som hade sin utgångspunkt i hans verk blev finalen däremot

andra symfonin skulle Alfvén skapa en finalsymfoni

Trots de talrika kontrasterna i satsen gör ändå Alfvéns tillämpning av sonatrondo-formen och de tematiska transformationerna att satsen är betydligt mer enhetlig och sammanhängande än vad kritikerna gjorde gällande. Man kan notera att bara en av recensenterna faktiskt påtalade att satsen var skriven i rondoform: signaturen R. i Svenska Dagbladet (15.2.97). Möjligen gjorde de okonventionella dragen, som en ovanligt dramatisk sidogrupp i molldominanten, att kritikerna hade svårt att uppfatta logiken i formuppbyggnaden. I den i den beethovenska traditionen, men han tycks ha förblivit nöjd med finallösningen i sin första symfoni då han inte ändrade den sista satsen vid de två revideringarna av verket.

16 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Litteraturförteckning Alfvén, Hugo 1946. Första satsen: Ungdomsminnen. Stockholm: Norstedt. Caplin, William E. 1998: Classical form: A theory of formal functions for the instrumental music of Haydn, Mozart, and Beethoven. New York.

Hedwall, Lennart 1973. Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk. Stockholm: Norstedt. Hepokoski, James 1993. Sibelius: Symphony no. 5. Cambridge: Cambridge University Press. Hepokoski, James och Warren Darcy 2006. Elements of sonata theory: norms, types, and deformations in the late-eighteenth-century sonata. New York.

Cole, Malcolm S.. “Rondo.” Grove Music Online. Oxford Music Online. Oxford University Svensson, Sven E. 1946. Hugo Alfvén som mänPress. Web. 28 Oct. 2012. <http:// niska och konstnär. Uppsala: Nyblom. www04.sub.su.se:2345/subscriber/article/ grove/music/23787>.

Alfvénverk komponerade för 100 år sedan

F

rån 1912 finns två musikdramatiska verk

stämmigt eller i oktav. Kan det ge dig något lustigt

av Alfvén. Det första är skådespelsmusi-

(?) infall så är det ju bra. Men något tvång att taga

ken till Titus Plautus komedi ”Mostellaria”. Den är

det hela så precist(?) behöfver vi gifvetvis inte på-

för flöjt solo och har 1982 utgivits av Claes Hellman

lägga oss om det skulle bli till hinder.

under titeln Liten svit för flöjt solo på Eriksförlaget.

Viktigare är kanske då att musiken – åtminstone till

Stycket uruppfördes på Intima teatern i Stockholm

stor del och helst alldeles – bör bestå av flöjter och

den 28 juni 1912 av Studentteatern. Alfvén har åter- strängar (Lyror och kitaror skall det ju föreställa) knutit till föreställningen om antiken och givit musi-

[…]” (odat.,brev oktober? 1912).”

ken en modal prägel.

Efter otaliga påminnelser slutdaterade Alfvén sitt

Det andra stycket är Heidenstams dramatiska dikt

partitur den 28 oktober 1912. Besättningen kom att

”Spåmannen” till vilken Alfvén komponerade scen-

bestå av 2-4 flöjter, 2-4 oboer, piano och stråkar. Då

musik för kör och liten orkester för ett framförande

hade en av satserna i Mostellaria infogats i verket.

på Dramatiska teatern med premiär den 19 novem-

Även denna musik är modalt färgad. Den blev väl

ber 1912. Om Heidenstams rätt bestämda uppfatt-

mottagen av recensenterna.

ningar om musiken till denna dikt som handlar om Apollo kan man läsa i Alfvéniana 3-4/09, s. 12.:

Litteatur: Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén, Norstedt

”Jag tillåter(?) mig påpeka att grekerna – åtminsto-

1973, s. 244f.

ne efter våra föreställningar – ju tros ha sjungit en-

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 17


Alfvéndagen den 6 juli 2012 Dagen inleddes med sedvanlig kransnedläggning vid Alfvéns grav på Leksands kyrkogård . Med Ullvi kyrkbåt anlände hedersgästerna till Alfvéngårdens brygga och mottogs av spelmännen Tommy Gjers, Erik Berg, Kungs Levi Nilsson och Alm Nils Ersson, som med Solskenslåten från Floda som blivit deras signaturmelodi ledde tåget upp på tunet. Där fick vi lyssna till Djävulspolska efter Pekkos Per, ett collage av låtar efter Knis Karl, Wilhelm Eriksson och Olycks Per, Brudmarsch från Djura efter Rickards Anders och Vals från Jämtland.

Ordföranden i Hugo Alfvénfonden i Kungl. Musikaliska akademien, Gunnar Ternhag, berättade om fondens tillblivelse, först som en stiftelse med syfte att ägnas åt Hugo Alfvéns minne. Något tidigare hade tonsättaren donerat sina efterlämnade papper och kompositioner i manuskript till Uppsala universitetsbibliotek, eftersom hans yrkesverksamma liv hade utspelats i Uppsala. Han var mycket mån om sitt minne. I Tibble där han bodde efter sin pensionering hade han skrivit sina memoarer där han valt de ämnen och händelser han ville berätta om och förtigit annat. I det sammanhanget hade han gått igenom korrespondens och annat och beslutat om vad som skulle finnas kvar efter honom. För dem som kände honom var detta uppenbart liksom att han bättrade på ett och annat. Alfvéns skrifter har varit en rik källa att ösa ur för eftervärlden som rätt okritiskt har accepterat hans version. Att Alfvéns förhållande till kvinnor har korrigerats av eftervälden vittnar t.ex. Toni Arnolds bok Balladen om Marie och Per Wästbergs bok Alice och Hjördis. Ett försök att komplettera Alfvénbilden gjordes i samband med jubileumsåret 2010 genom ett symposium vars bidrag nyligen publicerats i skriften Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning. Men därigenom kommer den gängse Alfvénbilden inte att förändras eftersom han själv så starkt har satt sin prägel på den. Hans sista hem, Alfvéngården, var tänkt att befästa hans minne och så har det blivit. ”Det är därför vi har samlats här” avslutade Gunnar Ternhag.

18 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Sedan åtskilliga år har Alfvénfonden utdelat stipendier till lovande musiker från Musikkonservatoriet i Falun som har hela landet som upptagningsområde och som förbereder eleverna till högskolenivå. Årets stipendiater var Linda Hellstrand (violin, sång) och Jonatan Grönlund (harpa). De har blivit antagna vid musikhögskolorna i Oslo resp. Stockholm. Jonatan spelade ur Fantasi i c-moll av Louis Spohr och Linda Fantasi över ett tema av Ole Bull av Henning Kraggerud. Tillsammans framförde de det långsamma avsnittet ur Vallflickans dans av Alfvén och romansen Morgonhälsning (sång och harpa).

Traditionellt framträder en kör. Detta år var det en del av Dalasinfoniettans kör under David Lundblad som hade valt att sjunga folkvisearrangemang av Alfvén. Den långa raden av olika grader av bearbetning av både kända och okända folkvisor bestod av Anders han var en hurtiger dräng, Kosackvaggvisa, Ole Bulls Säterjäntans söndag (solist Kerstin Åberg), Taltrasten, Limu, limu, lima, Uti vår hage, Hör vad budskap bringar vinden, Å jänta å jag, Och jungfrun hon går i ringen. David Lundblad som var konferencier för Alfvéndagen berättade att de många folkvisebearbetningarna hade tillkommit för att avbetala en alldeles för dyr bil. Spelmännen avslutade med Gånglåt efter Lekatt Mats som Alfvén utnyttjat i Den förlorade sonen.

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 19


Nytt från forskningsfronten AV GUNNAR BUCHT Hugo Alfvén upphör aldrig att intressera. Inte bara det att han är en del av ett levande musikarv som gång på gång klingar utan även därigenom att hans livsverk eller aspekter av detta ständigt lockar till artiklar, uppsatser och böcker. Man kan fråga efter orsaken. En banal förklaring vore det faktum att det tack vare Alfvénfonden finns pengar att hämta för kvalificerat musikskriftställeri och forskning. Men frågan är om man kommer så långt med denna materialistiska förklaring. Perspektivet måste snarare vidgas till att se på fenomenet Alfvén både ur en musikalisk-professionell och idéhistorisk synvinkel. Det kanske avgörande momentet är att Alfvén framträdde vid precis rätt tidpunkt, dvs. då svenskt nationalmedvetande tog form, stimulerat av unionsstriderna med Norge och verbalt artikulerad av litteraturens nittiotalister. Detta kombineras med en dittills inom svensk musik ohörd kompositorisk skicklighet såväl i enskildheter som i tonbygge – vi får komma ihåg att Berwald vid förra sekelskiftet var ett förvisso känt namn men att hans musik ännu inte riktigt hade fått chansen att visa vad den gick för. Samtidigt som Alfvén är stundens man ackompanjeras hans skapande nästan från början av några bedömares tvivel både på musikens originalitet och tonsättarens skaparförmåga på längre sikt. Den sistnämnda aspekten växer naturligtvis i takt med att Alfvén lägger år till år och uppnår en hög ålder utan försvagning av intellektet

vilket visar sig i att han vid 75 års ålder påbörjade utgivningen av självbiografin, som i fullbordat skick kom att omfatta fyra delar. En prestation som kanske också kan ses på som utväg ur en kompositorisk kreativitetskris?

norske til Hugo Alfvéns svenske rapsodier: gjennomgripende påvirking eller sporadiske likhetstrekk?” (Asbjörn Ö. Eriksen), ”Hugo Alfvéns Midsommarvaka i interartiell belysning” (Gunnar Ternhag), ”Hugo Alfvéns gjenbruk av Norges sangskatter i filmmusiken til Synnöve Solbakken (1934): en Reader’s Digest til norsk nasjonalromantikk?” (Camilla Hambro), ”Det pittoreska i Hugo Alfvéns musik: en musikikonografisk studie” (Martin Knust), ” ’Hans alstringsförmåga tycks vara uttömd’: Peterson-Berger vs. Alfvén” (Henrik Karlsson), ” ’Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka’: om tillkomsten av Hugo Alfvéns fjärde symfoni och dess erotiska innehåll” (Joakim Tillman), ” ’ Så Ovanstående reflexioner föran- fick vi en flicka till!’: spatialileds av en nyligen utkommen tet, temporalitet och identitet i bok med titeln Hugo Alfvéns inspelningar av Hugo Alfvén – liv och verk i Midsommarvaka och Bergany belysning med Gunnar kungen 1954” (Toivo Burlin). Ternhag och Joakim Tillman som redaktörer och utgiven på Som synes är spännvidden stor Gidlunds förlag inom ramen där bidrag med musikanalytisk för Kungl. Musikaliska Akade- inriktning samsas med idéhimiens skriftserie (nr 125). Det storiska aspekter, Alfvéns rerör sig om en samling uppsat- aktion på nya medier såsom ser som tar fasta på olika film och grammofonskiva och aspekter av Alfvéns skapande relationen mellan tonsättaren med anspråk på att ha nyheoch bildkonstnären, förenade i tens behag. Jag låter kapitelru- en och samma person. Alla kan brikerna tala för sig själva med inte intressera sig för allt men författarnamnet inom parenjag tror att varje läsare kan tes: ”Hugo Alfvén som renäshitta något eller några bidrag sanstonsättare” (Tobias Lund), av speciellt intresse för ho” ’… musikens högsta och rinom/henne. Själv är jag inget kaste konstform… ’: aspekter undantag och ska därför i fortpå instrumentation, orkestre- sättningen ta upp vissa aspekring och satsteknik i Hugo Alf- ter och i förekommande fall véns tre första symfonier” (Ove spinna vidare på dem. Ander), ”Fra Johan Svendsens

20 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Flera av bidragen lyfter fram den idémässiga miljö som Alfvén levde och verkade i och därmed påverkades och inspirerades av. Redan inledningskapitlet fokuserar kring detta och den betydelse som såväl umgänget med Heidenstam som Ernest Thiel hade. Uppenbarligen var Alfvéns kontaktyta bred, något som bottnade i hans livsaptit och som understöddes av hans mångsidiga begåvning där ord och ton, färg och form ingick en enhet. Alltså just en renässansmänniska. Det är i detta sammanhang som man också bör se hans syn på sig själv. Tveklöst betraktade han sig som musiker och tonsättare, något som han dramatiserade i sin berättelse i Första satsen om hur han vräkte målarredskapen över bord. Icke desto mindre kan vi med facit i hand undra om han inte var något mer än ”bara” tonsättare och kanske lite till mans känna igen oss i oförmågan att se oss själva och våra egna möjligheter. Annorlunda uttryckt: klyftan mellan självbild och andras bild av en själv. Med utgångspunkt i en analys av begreppet ”midsommarvaka” gör Gunnar Ternhag en idéhistorisk rundmålning av de föreställningar ur vilka Alfvéns Midsommarvaka vuxit fram. Exemplen hämtas såväl från litteratur som från bildkonst och det visar sig att både obskyra författare och mer namnkunniga bildkonstnärer verkat inom denna tankevärld. Sålunda återfinner vi snarlika titlar och motiv hos Karl Nordström (Midsommareldar vid oväder), Georg Pauli (Midsommarvaka) och Anders Zorn (Midsommardans). Det är inte så att åtminstone de två första skulle ha påverkat Alfvén till skapandet av sitt verk men otvivelaktigt är att alla

konstnärer oavsett medium verkade inom en och samma idéströmning. Däremot kan man enligt Ternhag sammanföra Alfvén och Zorn eftersom de var personligen bekanta och dessutom hade dubbelbegåvningen gemensam – minns Zorns engagemang i etablerandet av spelmanstävlingar i början av förra seklet! Det är alltid stimulerande när musik sätts in i sitt idémässiga sammanhang och behandlas på lika villkor i samspel med övriga aspekter, något som man gärna skulle vilja se mer av. Ett av de norska bidragen (Asbjörn Ö. Eriksen) behandlar möjlig påverkan från Johan Svendsen på Alfvén i allmänhet och Midsommarvaka och Dalarapsodin i synnerhet, alltså verkens insättande i inte så mycket i ett idéhistoriskt som rent musikaliskt sammanhang. Det finns enligt författaren möjlighet att spåra vissa likheter, ibland slående sådana icke minst mot bakgrund av Alfvéns dokumenterade beundran av Svendsens orkesterverk Zorahayda. Men jag vill här lyfta fram en annan aspekt: genretillhörigheten. Svendsens verk är ju ensatsigt och kan sägas tillhöra kategorin symfonisk dikt med rötter hos Mendelssohn och Liszt. Även Alfvéns rapsodier jämte det ensatsiga En skärgårdssägen kan hänföras till samma område och han kan möjligen sägas att för svenskt vidkommande ha inaugurerat det ensatsiga orkesterverket som genre. Föregångare finns i några orkesterstycken av Franz Berwald och en något äldre samtida som Jean Sibelius vars mäktiga svit av symfoniska dikter dock inte i sin helhet hade manifesterat sig i början av förra seklet. Men i svensk musik fr.o.m. Alfvén bildar den symfoniska dikten en smal och

småningom allt bredare ström markerad av titlar som Traumgewalten, Ishavet, Forma ferritonans, Poesis och Georgica som sträcker sig över trekvarts sekel och som inte tenderar att sina. Kanske ett ämne för en genrehistorisk studie? I sin utförliga behandling av fjärde symfonins tillkomsthistoria kommer Joakim Tillman in på det ofta kommenterade förhållandet att Alfvéns skaparkraft småningom sinade och vill hänföra detta till komponistens idé om en inneboende konflikt mellan personlig lycka och konstnärligt kall. Enligt Tillman valde Alfvén lyckan framför kallet vilket möjligen kunde innebära att han inte ville (min kurs.) komponera mer. Men det finns en annan tolkningsmöjlighet om vi vänder oss österut, till Sibelius. Efter att ha passerat 60årsgränsen tystnade denne som bekant och höljde sig i tystnad under de resterande trettio åren. Efter den fjärde symfonin tystnade också Alfvén vid endast 50 års ålder men höll sig under ytterligare nästan 40 år i gång med tillfällighetsbetonad musik, memoarskrivande, dirigering och måleri. Det kan emellertid finnas en för bägge komponister gemensam förklaring till den kreativa tystnaden: de var under sin livstid uppburna konstnärer, kanske nationalmonument, i Sibelius’ fall med starka internationella förtecken. Det monumentala kan också vara det förlamande, orimliga förväntningar står mot konstnärens medvetenhet om de ömtåliga plantor han/hon har att vårda och resultatet blir att dessa vissnar ner och dör. I sin fjärde symfoni vill Alfvén exponera ”privatlivets helgd” för offentlighetens insyn. Tanken är – en smula hårddragen

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 21


- att personligheten är konstverket. I ett program för några år sedan gjorde konstvetaren och radiojournalisten Mats Arvidsson en jämförelse mellan Carl Larsson och Richard Bergh och hävdade att medan den förstnämnde säger att ”här kommer jag” säger den senare att ”så här kan det (också) göras”. Från journalistens sida var detta mer karakteristik än värdering och vi kan förhålla oss på liknande sätt om vi jämför Alfvén med exempelvis Stenhammar. Den senares signatur är lågmäldheten, eftertänksamheten, innerligheten där det personliga sakta växer fram och tar helheten i besittning. Hos den förstnämnde däremot dominerar one-liners, det pregnanta, iöronfallande, kanske det extravaganta. Vi beundrar bägge attityder men på olika sätt, i Alfvéns fall slagkraften. Vem vi skänker vår

kärlek är en annan historia, nämligen ett djupt personligt ställningstagande.

ungdoms löften infriade han icke”. I andra änden av värderingsskalan befinner sig Ove Ander när han i slutet av sitt Därmed är vi inne på värdebidrag hävdar ”att hela den ringsaspekten. I här aktuellt nordiska symfonin, med en arbete dyker den upp både i klimax i sekelskiftesgeneratioOve Anders och Henrik Karls- nens verk, vad gäller bredd, sons bidrag, i det sistnämnda längd och kvalitet, möjligen fallet bl.a. via en indiskretion utgör det främsta nordiska från Peterson-Berger som för- bidraget till den internationelmedlade dirigenten Arthur la kulturutvecklingen över Nikischs omdöme om Alfvéns huvud taget” (min kurs.). Allandra symfoni: ”Solche Dutdeles frånsett nivåskillnaden zenmacherei führen wir nicht mellan de namn han där nämauf!”. Peterson-Berger hade ner borde han ha ägnat en taninte behövt citera den berömde ke åt Ibsen och Björnson, dirigenten eftersom han själv Strindberg och Lagerlöf, mycket tydligt i sina recensio- Munch och Brandes. Låt oss ner artikulerade sin kritik av icke förhäva oss men samtidigt Alfvéns musik: friskt och välvårda det vi har som levande klingande men opersonligt. kulturarv och icke ta internaTilläggas kan att Petersontionella auktoriteters omdöBerger hade en liknande inmen alltför allvarligt. Det vi ställning till Wilhelm Stenfaktiskt har är bra nog. hammar sammanfattad av en mening i nekrologen: ”Sin

Alfvénsällskapets medlemmar har rabatt hos Gidlunds. För 100 kr inklusive moms och porto får du Hugo Alfvén—liv och verk i ny belysning. Andra Alfvénböcker för 50 kr. Ring 0224-83140 .

Utställning av Alfvéns akvareller på Fullersta gård, Huddinge Utställningen äger rum 24 november till 13 januari Lördag och söndag kl 12-16 Vernissage den 24 november kl 12-16 Detta är ett initiativ av konstnär Håkan Bull Alfvénsällskapet kommer att inbjudas till visning Fullersta gårdsväg 18, Huddinge www.fullerstagard.se

22 Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


2 x Lekatt Mats AV HÅKAN BULL

D

e två akvareller av Hugo Alfvén vi nu skall titta närmare på är porträttmålningar. Båda föreställer Lekatt Mats Danielsson, född i LeksandsNoret år 1841. Genom äktenskapet flyttade han till Tibble 1865 och fick då också sitt ”särknamn”, efter hustruns gårdsnamn, Sömskar. De bodde på Lekatt-gården i Tibble därav tillnamnet Lekatt. I samma gård skulle för övrigt Hugo och hans Karin flytta in år 1935. (Se Alfvéniana 1-2/11. s. 24) Lekatt Mats var byggnadsarbetare, spelman och Hugo Alfvéns bäste vän i byn Tibble. Hugo och hans familj bodde i Bostället i Tibble år 1908 och samma år upptecknade han de första låtarna efter Lekatt Mats. Alfvén hade genom Anders Zorns spelmanstävlingar, där han ingick i prisjuryn, blivit medveten om den ålderdomliga, folkliga melodiskatten i Dalarna. Därav intresset att uppteckna låtar efter Lekatt Mats. De är gamla vänner sedan 16 år när det första porträttet målas 1924. På det andra porträttet står angivet att Lekatt är 85 år och det är daterat den 30 januari 1926. Kanske en födelsedagspresent som på något sätt återgått till givaren? Alfvén har själv skrivit om sin relation till Lekatt Mats. I andra bandet av sina memoarer, Tempo furioso (Stockholm, Norstedts 1942) skriver han följande s. 402f.:

”Han kunde hundratals gamla låtar och visor av alla slag, som ingen annan kände till, inte ens Nygårds-far, hans äldste och mest förstående vän. De var ungefär lika gamla och kunde ungefär lika många låtar, och så snart någon av dem fick en kanna brännvin i huset, blev det genast sångarstrid. Ett litet bord och två stolar sattes fram mitt på golvet, två stop placerades på bordet, näktergalarna satte sig mitt emot varandra och så började sångartävlingen.” ”På detta sätt fortsatte sången växelvis och varje låt avslutades alltid med en djup klunk ur stopet. Enär det blev många trallar skrålade, blev följaktligen också supningen avsevärd. Det slutade alltid med att först hasade den ene hjälten ned från sin stol på golvet, där han genast slocknade, varpå den andre efter en kort stund följde exemplet.” Redan i detta kortare utdrag kan man ana Alfvéns vän i två skepnader. Å ena sidan den mångkunnige spelmannen och ”krutgubben”, en kulturbärare som bevarade en svensk musikskatt som även blev en inspirationskälla för Alfvén själv. Å den andra sidan en mer vardaglig, nästan skämtsamt satirisk beskrivning av en supande skrålande gammal gubbe som ramlar av stolen. När man jämför de två porträtten så är det också två olika bilder av Lekatt Mats som framtonar.

”Min bäste vän i byn blev den sjuttioårige kärnkarlen Lekatt Mats. Han var en masurtall i mänsklig form, talade med sträv och stark röst – ty han var något lomhörd …..”

Alfvéniana 3-4/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 23


enhetliga sepiaartade färgtonen ger bilden ett gammaldags uttryck och allvar. Likaså den ovala formen antyder ålderdomlighet. Samma starka ljus från vänster. Men den mörkare bakgrunden och den enhetliga varmare färgtonen gör att konstrasterna i bilden mildras. I profil ger det markanta underbettet inte samma känsla av tandlöshet utan uttrycker snarast en kraftfull envishet. Rynkorna i ansiktet är i denna bild omsorgsfullt, nästan ömsint, redovisade. Likt en geolog som med vördsam noggrannhet noterat uråldriga sediment i klipplager från kambrium/silur. Här står den höga pannan för visdom medan den i förra bilden snarare är vanlig flintskallighet. En viktig skillnad är också att i enfacebilden möter vi den porträtterades blick, vilket ger en slags närhet och intimitet, medan profilbildens Lekatt Mats skådar ut i en outgrundlig evighet. Lekatt Mats. Akvarell målad av Alfvén 1924. Originalet i Alfvéngården. Foto Sven Nilsson

Den äldsta målningen från 1924 är en mer naturalistisk, ej heroiserande bild. Starkt belyst från vänster ser vi en allvarlig gammal man med ett fårat ansikte märkt av ett långt liv. På bilden är han 83 år och medellivslängden 1924 var ca 60 år. Man anar att munnen saknar ganska många tänder. Det tunna gråvita håret framhävs genom kontrasten till den mörkare skuggan i bakgrunden till höger. Det är en realistisk akvarell utan förskönande drag. Ganska spontant målad med mycket av det vita papperet helt obearbetat. Litet av ett snapshot rentav. Den pälsbrämade kragen på fårskinnspälsen och de varma rödbruna färgerna på kläderna därunder antyder att han bär en folkdräkt. En vintervariant av Leksandsdräkten kanske? En tydlig signatur: Hugo Alfvén 1924 men ingen ytterligare text som till exempel berättar vem som avporträtteras. Visst ser man att det är samma man som avbildas i den andra målningen men ändå har den ett helt annat uttryck. Den

Ett fursteporträtt helt enkelt. Till formen lik ett renässansporträtt eller ett antikt mynt med kejsarens ädla profil. Pälskragen kan på den här målningen till och med påminna om en så kallad pipkrage, vanligt förekommande på högreståndsporträtt mellan ca 1550-1625. Inför bilderna på en spelman blir man ju nyfiken på den musik Hugo Alfvén nedtecknade efter Lekatt Mats. Den mest kända melodin är Gånglåt efter Lekatts Mats som återfinns i Hugo Alfvéns Några låtar från Leksand för piano (1914) resp. Fyra låtar från Leksand för liten orkester (1934), Potpurri över svenska folkvisor och låtar (1951) och framför allt som den första melodin i Den förlorade sonen (1957). Jag tycker själv att gånglåten är som en musikalisk motsvarighet till hyllningsporträttet. Titta på bilden och lyssna samtidigt på http://www.youtube.com/watch? v=UqJNeY86B0 där Jon Holmén, med flera spelar låten på Östbjörka stämma 8 Juli 2010. Kanske håller du med?


Alfveniana 3-4 2012