Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/12 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om festens tonsättare Två opublicerade festsånger Läs om olika versioner av Symfoni nr 5


Alfvéniana 1-2/12

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Hugo Alfvén som festtonsättare. Av Gunnar Ternhag

3

Några aspekter på Hugo Alfvéns femte symfoni. Av Joakim Tillman

7, 17

Till S.H.T. för manskör

9

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västmannagatan 47

Festsång till Arla Coldinu-orden för manskör 13 Två vinterbilder av Hugo Alfvén. Av Håkan Bull 24

113 25 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr) : Jan Olof Rudén PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av DH grafiska, Malmö © resp författare och Alfvéniana

Omslaget: Vinterbild från Dalarna (1924). Original i Alfvéngården, Tibble. Foto: Sven Nilsson Läs Håkan Bulls analys på omslagets sista sida.

This issue of Alfvéniana in a new shape contains two lengthy articles of which the first directs the attention to Hugo Alfvén as a composer of festive music—both willing and unwilling. In this connection two unpublished songs for male choir are made available in the issue and for download from our homepage www.alfvensallskapet.se/ Noter.html. The other article continues Joakim Tillman’s investigations of the sonata form and other aspects of Alfvén’s orchestral music., this time the various versions of Symphony no. 5.

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i. Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m. 2 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén som festtonsättare AV GUNNAR TERNHAG

H

ugo Alfvén var under 1900-talets första hälft Sveriges mest anlitade festkompositör. I en enastående omfattning klingande hans musik vid ceremoniella tillfällen av olika slag: jubileer, invigningar, nationella samlingar, begravningar, minneshögtider och andra betydelsefulla händelser som behövde musiksättas. Ingen av hans dåtida kolleger kom i närheten av detta. Man kan nästan påstå att musik av Hugo Alfvén markerade att tillfället ifråga var viktigt. För att förstå Hugo Alfvén (18721960) som festkompositör bör man känna till att han började sin tonsättarbana, innan det moderna upphovsrätten introducerades – följaktligen innan Föreningen Svenska Tonsättare (1918) och STIM (1923) bildades. Förhållandevis sent i karriären fick han därför erfara att uppföranden av hans musik gav honom inkomster. Tidigare hade hans musik gett ekonomisk reveny genom musikförlagens försäljning av noter med hans verk. Till sådana inkomster kom stipendier – och arvoden för beställningskompositioner, bland annat till festtillfällen av olika slag. Inte undra på att han – och andra samtida tonsättare – försökte få anställning någonstans. Bror Beckman var direktör för Musikkonservatoriet, Nathanael Berg veterinär, Eric Westberg chef för STIM, Kurt Atterberg patentingenjör, Edvin Kallstenius musikbibliotekarie, Olallo Morales ständig sekreterare i Musikaliska akademien, Otto Olsson kyrkomusiker i Gustav Vasa kyrka och så vidare. Hugo Alfvén hade den smala lyckan att 1910, 38 år gammal, bli utnämnd

till director musices vid Uppsala universitet, en heltidstjänst som han lämnade vid sin pensionering 1939. Verkbeställningar kan man säga var – och är fortfarande – ett arv från en äldre tonsättarroll, från en tid då tonsättare var anställda av furstar eller biskopar och komponerade musik på uppmaning från sin herre. Flertalet verk i musikhistorien har tillkommit för att ackompanjera större middagar, celebrera krigslycka, ge glans åt förmälningar, fira vissa kyrkliga helger och liknande. När Hugo Alfvén som director musices skrev musik för universitetsceremonier, skedde det alltså inom en tradition med mång- funktionalismens stora manifestation. Det är dock osäkert om marhundraåriga anor. schen verkligen kom till användning, eftersom en annan festmarsch Festkompositioner Nåväl, vad kan Hugo Alfvéns verk- med säkerhet framfördes vid invigförteckning säga om honom som ningen. För den kompositionen stod Ragnar Althén (1883-1961) som i festkompositör? Redan hans verk med förle- många år var organist i Matteus det fest- är talande många: hela nio kyrka. En annan Festmarsch komstycken. ponerade Alfvén sent i livet. I baletHans allra mest spelade verk ten Den förlorade sonen som hade med detta prefix är utan tvekan premiär på Kungl. Teatern 1957 Festspel för orkester op. 25 som och som Ivo Cramér koreograferade han komponerade till invigningen av Dramatiska teaterns nyuppförda och Rune Lindström gjorde dekoren byggnad 1908. Detta stycke musik, till, ingår den stiliga Drottningens betitlat Fest-polonaise i ett tidigare av Saba festmarsch. Marschen bygskede, hörs exempelvis ofta vid den ger på en gånglåt som orsaspelmanhögtidliga utdelningen av Nobelpri- nen Gössa Anders Andersson spelasen. Det tillkom under ett besök hos de upp för Alfvén i dennes hem i Verner von Heidenstam på hans leksandsbyn Tibble. Kompositionen Naddö. I sina memoarer berättar har blivit en ofta använd stämningsAlfvén att han fick det musikaliska höjare vid högtider av olika slag. I Tibble tillkom också Festuppslaget, när värden livfullt berätouverture för orkester op. 52 som tade om de karolinska fälttågen. Alfvén skrev till invigningen av Festmarsch för orkester (op. Malmö teateroch konserthus i 41) skrev han på beställning till september 1944. ”Som helhet hör öppnandet av Stockholmsutställinte Fest-ouverturen till Alfvéns ningen 1930. Verket har den för mera lyckade verk”, menar Lennart festmusik typiska tempobeteckningHedwall i biografin (s. 222). en Pomposo ma non troppo lento (Pompöst men inte för långsamt). Lite lustigt är det väl att Hugo Alfvén med sin musik starkt förankrad i epoken före modernismen fick uppdraget att tonsätta invigningen

Kantater Hugo Alfvén fick tidigt i tonsättarkarriären sin första festbeställning. Direkt efter genombrottet med

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


andra symfonin1899 fick han en lika prestigefylld som välkommen beställning, närmare bestämt av ett verk för firandet av när 1800-tal skulle bli 1900-tal. För detta tillfälle som ägde rum på Stockholmsoperan nyårsdagen 1900 skrev Alfvén kantaten Vid sekelskiftet op. 12 för sopransolo, kör och orkester. Hovkapellet leddes av Wilhelm Stenhammar som för övrigt hade dirigerat uruppförandet av Alfvéns lycksamma andra symfoni. För kantattexten stod Erik Axel Karlfeldt som senare lät lyriken ingå i samlingen Flora och Pomona. Kantatkomponerande skulle bli en återkommande syssla för Alfvén, så återkommande att det ockuperade en väsentlig del av hans kapacitet som tonsättare. Sådana beställningar var ofta pressande, eftersom det fanns en från början bestämd dag för uppförandet. Dessutom kunde det vara si och så med kantattexternas litterära halt – det var minsann inte alltid blivande Nobelpristagare höll i pennan. Men pengarna för dessa beställningskantater var förstås sköna för en man med kroniskt dålig ekonomi – och dessutom skänkte festuppförandet uppmärksamhet åt kantatskaparen. Sammanlagt tio kantater mäktade Hugo Alfvén med – kombattanten Wilhelm Peterson-Berger fem, vännen Wilhelm Stenhammar tre. Vad gäller Peterson-Bergers kantater ska sägas att i jämförelse med Alfvéns motsvarigheter handlade det om mindre uppmärksammade festsammanhang. Förutom Vid sekelskiftet skrev Alfvén Uppenbarelsekantaten op. 31 (till invigningen av Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1913), Kantat vid Baltiska utställningens i Malmö öppnande op. 33 (1914), Kantat vid Uppsala läns kungl. hushållningssällskaps 100-årsjubileum op. 35 (1915), Kantat vid Reformationsfesten i Uppsala op. 36 (1917), Minnessång över Gustav Vasa (kantat till 400-årsminnet av Gustav Vasas resa i Dalarna, 1920), Kantat vid Uppsala universitets 450 årsjubileum op. 45 (1927), Kantat vid Världspostunionens halvsekeljubileum op. 41 (1924), Kantat vid Svenska röda korsets högtidssammankomst op. 46 (”Hyllning till

människokärleken”, 1930) och Kantat vid Sveriges riksdags 500 års minnesfest (1935). Dessa festtillfällen med kantatförgyllning berättar mycket om ett svunnet Sverige. Man ser framför sig bänkrader med lyssnande frackklädda män, en svettig Alfvén på dirigentpulten, och en lika pampig bankett som väntade efter festceremonin. Vilket jubileum och vilken större konferens skulle idag förfestligas med en kantat? Är över huvud taget ordet kantat gångbart i vår tid? Även om Alfvén snart blev en rutinerad kantatkompositör var det inga små arbetsinsatser bakom dessa verk som alltid gjordes för stora besättningar. Att han själv värderade dem som aktningsvärda ansträngningar märks på opusnumreringen – det var ingen regel för Alfvén att sätta dit opustal på sina kompositioner. Den betoningen syns också i det faktum att han ägnar flertalet kantater egna kapitel i sina memoarer. Körverk Alla festkompositioner av Alfvéns hand är dock inte skrivna för stora besättningar. När Svenska flaggans dag skulle firas för första gången, tillfrågades Hugo Alfvén om en komposition som skulle hylla föremålet. Förfrågan passade den patriotiskt sinnade Alfvén väl. Det hela resulterade i körsången Sverges flagga (”Flamma stolt mot dunkla skyar”) som uruppfördes den 6 juni

1916 på Stockholms stadion av en tillfälligt sammansatt manskör – i vilken Orphei Drängar som Alfvén ledde utgjorde stommen. Sverges flagga, med text av K G Ossiannilsson, är ännu en av Alfvéns beställningskompositioner som fått betydligt längre liv än vad både beställare och tonsättare någonsin kunde tänka sig. Många manskörer har fortfarande sången på sina repertoarer. Det är inte för mycket sagt att Alfvéns sång i hög grad har bidragit till svenska flaggans ställning som nationalsymbol. Det togs flera initiativ på 1910-talet till att höja flaggans status och därigenom öka nationalkänslan – minns att Norge några år tidigare lösgjorde sig från unionen och att flaggan i samband med den händelsen gjordes om. Firandet av den svenska flaggans dag var det mest lyckosamma uppslaget och Alfvéns sång har alltsedan dess framförts regelbundet vid sådana samlingar kring den blå-gula symbolen. 1923 tillfrågades han om att skriva en sång om Barnens ö, den kolonianläggning på Väddö i Roslagen som hade invigts 1912 och som byggdes upp av Barnensdagsföreningen i Stockholm. Kompositionen gjordes för den udda kombinationen barnkör och manskör. Texten skrevs av Cyrus Granér, lärare och författare, i stort sett jämnårig med Alfvén och på sin tid mest känd för sina barnböcker om BurreBusse. En visa om Barnens ö på Barnens dag (”Det ligger en ö vid

4 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


en glittrande fjärd”) blev titeln på verket som komponerades på Alfvénsgården i Tällberg. Sången får betraktas som en verklig tillfällighetsskapelse. Kanske inte en festkomposition, men dock ett beställningsverk är Eldsång op. 51 (”Eld, du skall tära mig!”) som Alfvén skrev för kör på uppdrag av Svenska eldbegängelseföreningen 1935 – text av den nu bortglömde bohusskalden Fredrik Nycander. Föreningen hade som sin främsta uppgift att genom upplysning öka antalet kremeringar. Beställningen till Alfvén ska uppfattas som en del av detta upplysningsarbete. Det är en öppen fråga hur många som beslutade sig för kremering efter att ha hört denna körsång. En som följde sångens budskap var i varje fall tonsättaren själv. Till Gustav V:s 85-årsdag den 16 juni 1943 fick Alfvén uppdraget att skriva en körsång. Det blev Mitt i en blomstermånad (”Ett gammalt träd står grönt på nytt”) för manskör, till Hjalmar Gullbergs text. Inte heller den kompositionen har överlevt sin tillkomsttid, vilket

faktiskt är det vanligaste ödet för beställningsverk. För ett längre liv krävs att verk med beställningsbakgrund har något utöver sitt tillfälliga ändamål, allra helst en musikalisk dräkt som tål tidens tand. Tidsbundna texter kan intressant nog överleva som litterära relikter, ifall musiken har bärkraft, men alltså inte tvärtom. Privata festkompositioner Hugo Alfvén komponerade också festmusik till privata sammanhang, något som i stort sett alla tonsättare har gjort och fortfarande gör. Mest kända kompositionen med sådan bakgrund är gåvan till Anders Zorns 50-årsdag den 18 februari 1920, Oxbergsmarschen (”Lotir åssint djivir”). Tonsättaren var dock inte plats under högtidsdagen, vilket gjorde att Carl Romson ledde uppvaktande Mora hembygdskör. ”Ed ä frul dält te ör uxbjoersmarsen”, svarade världsmannen Zorn på sitt Moramål, enligt tidningen Dalpilen den 24 februari. ”Ed å så åssint så krjop so ini hjärta a mi sås isn såndjen” (Det är väl vackert att höra Oxbergsmarschen. Det är ing-

enting som kryper så in i hjärtat på mig som den sången.) Antagligen visste Alfvén att Anders Zorn hade ett speciellt förhållande till den här visan. Enligt tidningsreportaget bad konstnären till och med kören att sjunga arrangemanget en andra gång. En liten Serenad på Mammas födelsedag för flöjt, klarinett, violin och piano skrev han redan 1902. Och 1909 komponerade han en Bröllopsmarsch när dottern till en av hans närmaste vänner och stödjare, Uppsalaprofessorn i teologi Oscar Quensel, skulle gifta sig. Som invald medlem i det studentikosa ordenssällskapet SHT fick han skriva Hälsningskväde till damerna vid SHT-festen 1911 (se http:// www.alfvensallskapet.se/ Noter.html) – Alfvén var sannerligen inte bara de stora formernas tonsättare. Man kan i stället påstå att han i påfallande stor utsträckning anpassade sitt komponerande efter de förfrågningar som han fick. Inte minst fick han anpassa sig efter många olika textförfattare och deras förmåga att skriva sångbart. Det var kanske den förmågan som gjorde

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


Några aspekter på Hugo Alfvéns femte symfoni AV JOAKIM TILLMAN

I

Lennart Hedwalls Alfvénbiografi finns ett utmärkt avsnitt om Alfvéns femte symfoni1 och i Alfvéniana 3-4/07 skrev Olof Andersson en mycket intressant artikel som kastade nytt ljus över verket.2 Syftet med den här artikeln är att fördjupa och komplettera några av de aspekter Hedwall och Andersson tar upp vad gäller verkets tillkomst, revidering, samt relationen till Bergakungen och andra tidigare verk och skisser. Tillkomst Olof Andersson påpekar att första gången den femte symfonin nämns i skrift är i tidningsnotiser inför en konsert med Alfvén våren 1931. I Alfvéns korrespondens finner man redan några år tidigare, 1928, en uppgift om att han hade börjat arbeta på en ny symfoni (i ett brev till den danske författaren Poul Knudsen): ”För närvarande kan jag emellertid icke tänka på att tonsätta Edert mimiska Spil, då jag förutom mina fyra tjänster här i Uppsala arbetar på en symfoni och en rhapsodi. Dessa stycken måste jag först föda till världen innan jag kan taga fatt på något nytt.”3

vecka efter vecka, månad efter månad, och ingenting verkligt blir uträttat. Och dock arbetar du livet ur dig! Vad är det du egentligen gör under dessa 10 à 12 fulla dagliga arbetstimmar?’” Alfvén fortsätter med att redogöra för sina arbetsuppgifter och kommer därefter fram till följande slutsats: ”Att under dylikt arbete med en orimligt krävande brevskrivningsbörda, pianospelning, studium av olika program, konserter, kvällsövningar, luncher, middagar, supéer och Stockholmsresor, sammanträden såväl i Uppsala som i Stockholm, korrekturläsning på musikverk m.m. kunna samla sig och få tid över till komponerande av en symfoni, är ju omöjligt, absolut omöjligt!” Den följande hösten var det Alfvéns ambition att återigen ta tag i symfonikomponerandet. I dagboken skriver han (Tibble den 28 september 1938): ”Även skall jag i vinter skriva ned min nya symfoni, som under de senare åren långsamt spirat upp i mitt undermedvetna ’jag’ och nu allt starkare pressar mig till skapande verksamhet.”

Men som bekant var det först i slutet av januari 1942 som nedskrivningen av symfonin började, och då endast den första satsen, vilken uruppfördes separat Av Alfvéns dagbok4 (Tibble den 22 september den 1 maj samma år. Vad var det då som fördröjde 1937) framgår att den femte symfonin var uppsatt på arbetet? Efter vårterminen 1939 lämnade Alfvén sin Konsertföreningens generalprogram säsongen tjänst som director musices och borde ha fått betydligt 1937/38. Efter en redogörelse för sitt arbete under det mer tid för komposition. En orsak att symfoniarbetet kommande året skriver han: ändå inte kom igång kan vara den olycka Alfvén råka”Och under allt detta måste jag komponera en ny sym- de ut för under USA-turnén sommaren 1938. Alfvén foni, på vilken jag ännu ej skrivit en enda not, men snubblade på en stålwire och stukade högerarmen så vilkens premiär står upptagen på Konsertföreningens svårt att han under många år hade stora svårigheter generalprogram till den 21 januari 1938, och med med notskrivningen.5 En annan orsak var förmodligen omedelbart följande repris i Uppsala.” Alfvéns ekonomiska bekymmer. Studerar man verkTvå månader senare hade Alfvén inte gjort några framsteg med symfonin och i dagboken frågar han sig förteckningen ser man att åren kring 1939 helt domineras av kompositioner och arrangemang för kör. I ett vad det är som hindrar kompositionsarbetet (Uppsala brev till Eric Westerberg skriver Alfvén den 26 augusti 26 november 1937): 1939 att: ”Ofta frågar jag mig: ’Vad allt är det du arbetar med ”Amorteringen av köpesumman [för Alfvéns nya bil] från morgonen till sena kvällar, som ständigt hindrar dig från arbetet på symfonin? Dagarna komma och gå, ämnade jag fullgöra helt och hållet genom körkompo1

Lennart Hedwall, Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk. Stockholm: Norstedt, 1973, s. 185-193. Olof Andersson, ”En okänd version av Hugo Alfvéns femte symfoni”, Alfvéniana 3-4 2007. 3 Hugo Alfvén, Brev om musik. Utgivna och kommenterade av Gunnar Ternhag. Hedemora: Gidlund, 1998, s. 77. 4 UUB, okat. 5 Se Hedwall 1973, s. 109. Hedwall skriver att Alfvén hela sitt återstående liv hade svårt att lyfta sin högerhand utan att darra. Men som framgår av Alfvéns dagbok lyckades han genom sjukgymnastik på 40-talet i stort sett bli fri från besvären. 2

Alfvéniana 3-4/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

6


sition, som för mig är den mest inkomstgivande tonsättarverksamheten.”6 Alfvéns strävan var att hösten 1942 fortsätta med de övriga satserna. I dagboken skriver han (Tibble den 14 november 1942):

ett brev till förläggaren Einar Rosenborg den 19 december 1947 räknar Alfvén upp samma tre arbetsuppgifter som ett år tidigare:

”Mina närmaste mål är ominstrumenteringen av min första symfoni, fortsättningen på memoarerna och full10 ”En sak håller mig ännu fast vid livet: min ofullborda- bordandet av den femte symfonin.” Den 5 december 1948 skickade Alfvén partituret de femte symfoni. Den skall jag göra färdig, kosta vad det vill, och sedan är jag beredd för den långa resan, till den nya versionen av symfoni nr 1 till förlaget och från vilken ingen återvänder. de tre avslutande delarna av memoarerna publicerades Men för att kunna fullgöra detta arbete, måste jag 1948, 1949 och 1952. Det var således den femte symbringa ordning i min livsförsel, så att jag inte längre fonin som fick vänta längst av de brådskande sakerna. slösar bort minuterna och timmarna på planlöst och Sannolikt var det Alfvéns 80-årskonsert den 30 april onyttigt småplock. Alltså sätter jag på nytt upp ett 1952 som gav nytt liv åt ambitionen att fullborda symdagsschema: fonin. Men i sin dagbok uttrycker sig Alfvén mycket Ligg i din säng kl. 22.30. pessimistiskt inför det kommande kompositionsarbetet Stig upp kl. 6.30 (Tibble den 1 november 1951): Gymnastisera kl. 7-7.30 Bad, påklädning och kaffe 7.30-8.30 Musikarbete kl. 9-12 och kl. 15-18 (vid dåligt väder 13 ”I dag börjar den första av vinterns fem månader, och i dag skall jag börja arbetet på den andra satsen i min -16)” femte symfoni, som måste vara färdig senast den 1 Ett par månader senare ger han i dagboken uttryck april 1952, om den skall kunna uppföras dagen före för sin förtvivlan över bristen på framsteg i symfonimin åttioårsdag. Jag tror inte att jag hinner med det komponerandet (Tibble den 26 januari 1943): arbetet, ty jag är sjuk både till kropp och själ. Och ”Nej, det här går inte längre! Trots alla goda föresatser ständigt trött både till kropp och själ. Andens källor ha sinat. På de sista sju åren har jag inte komponerat nåsjunker jag allt djupare och djupare ned i depressiogot, med undantag av en liten improviserad sång. nens träsk. […] Har då min skapande ådra sinat – på grund av sorgens och svårigheternas tryck eller på Nej, det ser omöjligt ut! I bästa fall blir det en dålig grund av ålderstorka, senilitet? Eller är det endast en symfoni, ty det känns som om jag har blivit omusikatillfällig stockning i själens kanaler?” lisk. Och hellre ingen symfoni alls, än en dålig! Alfvén verkar efter detta ha släppt tankarna på Jag skall emellertid försöka, trots att jag inte har annat symfonin under några år. Nästa gång den blir aktuell än elände, förtvivlan och dödsaningar att skriva om… och finalen, som måste gå i strålande A-dur – eljest är hösten 1946. I ett brev till Kurt Atterberg (den 11 7 november 1946 ) nämner Alfvén att den femte symfo- blir det hela meningslöst. Nej, partituret kommer att hamna i spiseln.” nin väntar på sitt fullbordande och en månad senare Det bör påpekas att denna Alfvéns sena dagbok inte framgår av ett brev till Sten Broman (den 11 december 8 är en dagbok i vanligt mening vilken löpande återger 1946 ) att tanken var att symfonin skulle vara färdig stort och smått i Alfvéns liv. Den var snarare ett slags till en Alfvén-konsert den 7 maj 1947 med anledning säkerhetsventil där han i deprimerade stunder fick ett av 75-årsdagen. Men fullbordandet av symfonin var utlopp för sina mest dystra tankar och känslor. Dagbointe den enda uppgiften Alfvén hade framför sig. I brevet till Broman räknar han upp vad som skall göras: ken ger därför en väldigt mörk bild av Alfvéns senare liv som sannolikt inte är helt rättvisande. Andra källor ”Nu är det tre saker som är brådskande, och alla borde visar dock att Alfvén inte blev nöjd med de två sista utföras s a m t i d i g t , vilket är omöjligt, ty jag hör till satserna i den femte symfonin. 11 Som Hedwall och dem, som inte kan arbeta på mer än en sak i sänder. Andersson påpekar reviderade Alfvén verket under Det gäller dels ominstrumenteringen av min första symfoni (F-moll) för reducerad orkester, dels fullbor- hösten och vintern 1952-53 och den nya versionen dande av min femte symfoni och dels andra delen av spelades för första gången den 14 april 1953.12 memoarerna. Jag är nyfiken att se i vilken ordning dessa uppgifter kommer att lösas, ty för närvarande Forts. s. 17 har jag ingen aning om det.”9 Symfonin blev inte färdig till 75-årskonserten och i 6

Hugo Alfvén, Med hälsning och handslag: Brev om musik med mera utgivna och kommenterade av Gunnar Ternhag. Hedemora: Gidlund, 2001, s. 91. 7 Alfvén 1998, s. 125. 8 Alfvén 1998, s. 128. 9 Alfvén 1998, s. 128f.

10

Alfvén 2001, s. 103. Per Lindfors, Hugo Alfvén berättar, radiointervjuer utg. av Per Lindfors. Stockholm: Natur och Kultur, 1966, s. 135. 12 Hedwall 1973, s. 192 och Andersson 2007, s. 21.. 11

7 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

8


9 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

10


honom till en framgångsrik festtonsättare. Ytterligare exempel på halvprivata festtonsättningar för manskör publiceras i detta häfte nämligen Till S.H.T. (1944) och Festsång till Arla Coldinu-orden (1955) i Stockholm. Perspektiv på festkompositören Alfvén Genom att betrakta Hugo Alfvén ur festkomponerandets perspektiv framträder en delvis annan tonsättare än den Alfvén som vanligen beskrivs. Denna snabbgenomgång av hans verk för fest visar att kategorin festmusik är stor i hans oeuvre, vilket kanske inte överraskar denna tidskrifts läsare. Men han skrev festverk för många olika besättningar och höll dessutom på med sådant komponerande i nästan 60 års tid. Många verk med beställningsbakgrund föll på hälleberget, dvs uppfördes bara vid det särskilda tillfäl-

let. Berodde det i så fall på textens (alltför) starka knytning till händelsen ifråga eller på brister i Alfvéns musik? Svårt att veta, men många gånger kan det vara tillfälligheter som avgör om nykomponerad musik får en andra eller tredje chans att möta sin publik. I sin himmel kan Hugo Alfvén ändå känna sig nöjd över att några av hans kompositioner för festsammanhang har blivit repertoarverk – särskilt Festspel för orkester och körsången Sverges flagga. Litteratur Det är lätt att följa Hugo Alfvéns myckna festkomponerande. Det gör man enklast genom att läsa igenom hans verkförteckning såsom Jan Olof Rudén (1972) har sammanställt den. Vissa uppdrag var så betydelsefulla att han också behandlar dem i sina memoarer: För-

sta satsen. Ungdomsminnen (1946), Tempo furioso. Vandringsår (1948), I dur och moll. Från Uppsalaåren (1949) och Final (1952). Där kan man alltså i flera fall hitta Alfvéns egen beskrivning av beställningarnas tillkomst – och uppförandena som nästan utan undantag skedde under tonsättarens ledning. Den som vill komma honom ännu närmare rekommenderas brevböckerna Brev om musik (1998) och Med hälsning och handslag (2001). Originalen till fotografierna i denna artikel finns i Alfvéngården, Tibble. De föreställer Hugo Alfvén i Akademikrage Hugo Alfvén på 70-årsdagen Hugo Alfvén 70 år skålar Hugo Alfvén vid festbord

Enligt styrelsens beslut publiceras Alfvéniana fr.o.m. detta nummer i ny skepnad i så måtto att inlagan är tryckt på 90 g papper för att förbilliga utskicken.

11 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


12 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

13


14 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


I detta häfte trycks två opublicerade festsånger för manskör, Till S.H.T. (1944) samt Feststång till Arla Coldinu-orden (1955). Samtidigt publiceras de för nedladdning på hemsidan alfvensallskapet.se/Noter.html Enbart på hemsidan publiceras Hälsningskväde till damerna på S.H.T.-festen 1911 för bariton och piano (text av Anders Grape). Den uruppfördes på Norrlands nation i Uppsala 18/11 1911. Tillstånd finns av resp. samfund för publicering. SHT-sångerna är hämtade från samfundets arkiv i Uppsala. Festsång till Arla Coldinu-orden finns i original i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 184:10a. Wikipedia säger om SHT: ”Samfundet SHT (Det Oförgängligt Lysande och Klart Strålande Samfundet SHT) är ett parodisktstudentikost ordenssällskap med rötter i Uppsalas studentliv. Det instiftades ursprungligen 1844 under namnet "Sällskapet Tratten" samt återupplivades efter några års uppehåll 1850 under namnet "Kgl. Bacchi Återupplifvade Tratts Orden". Beteckningen "Samfundet SHT" infördes kring årsskiftet 1851/52. I dagligt tal benämns orden ofta bara som "Tratten". Orden har loger på ett flertal orter i Sverige. Verksamheten skall "främja den sanna ynglingaglädjen" och består till största delen i att ordna fester och andra sammankomster för medlemmarna, där dessa underhåller varandra med humoristiska tal, dikter, studentikosa uppträdanden och spex. Ordens ceremoniel är i stort sett oförändrat sedan slutet på 1800-talet.” Bland kända medlemmar återfinns Hugo Alfvén, som inom sällskapet gick under namnet Phugo. Han blev uppenbarligen rätt omedelbart invald i samfundet eftersom han började sin verksamhet i Uppsala h.t. 1910 och Hälsningskvädet till damerna komponerades h.t. 1911. Texten är skriven av Anders Grape (1880-1959), från 1928 överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Till S.H.T. däremot är komponerad 1944 när Alfvén sedan länge var emeritus. Dess text är av Gottfrid Kallstenius (1873-1942), i SHT känd som Knott Spelius. Han var docent i nordiska språk, skolman, lektor i Nyköping, läroverksrektor i Härnösand och Västerås och tog mycket aktiv del i musiklivet medan han studerade i Uppsala (ledare för Allmänna Sången 1902-07) och på andra orter där han var verksam (dirigent för Härnösands Musiksällskap 1909-17). Han grundade Södermanlands Sångarförbund och ledde detta 1908-09. Dessutom var han kantattonsättare, musikskriftställare (manskörssång i Uppsala, Musiken i Västerås, stadsmonografier) och musikkritiker. Professors namn 1939. Han var redan avliden när Alfvén tonsatte hans dikt. Wikipedia säger om Arla Coldin-orden: ”Coldinuorden är en sjöfararorden från medeltiden med rötter från området kring Medelhavet. Orden fortlever numera endast i Sverige och Finland. Ordensnamnets exakta innebörd och ursprung är känt endast av dem som innehar de högsta graderna. Enligt en av orden utgiven historik (Pravitz 1919) är den att beteckna som "ett hemligt brödraförbund, hvars ritual anknyter sig till en af världshistoriens största tilldragelser". Arla Coldin (Stockholm). Logen grundades den 8 maj 1765. Den utgör moderloge (eller "Stam Coldin") för övriga svenska loger. Logen äger sedan 1807 fastigheten Piperska muren där också dess sammankomster äger rum. Till kända medlemmar av logen hör Carl Michael Bellman och Hugo Alfvén. Den senare har komponerat en särskild festsång till logen.” Autografen är daterad Tibble den 27/8 1955. Textförfattaren Olof Wahlström (1890-1967) var disponent och invaldes i Arla Coldinu-orden 1932.

16 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Joakim Tillman, Några aspekter på Hugo Alfvéns femte symfoni (forts. från s.8) Men Alfvén var ändå inte nöjd och Hedwall skriver att han ända fram till sin bortgång höll på med att fila på detaljer i de två sista satserna: ”enligt vissa källor skulle denna omarbetning vara fullbordad och föreligga i partitur, men detta har inte kunnat återfinnas.”13 Men några sidor senare (s. 192) citerar Hedwall ett brev från Alfvén till Sven Wilson, VD på STIM och Alfvéns kontakt med stämskrivare där daterat den 16 februari 1953. Alfvén skriver där: ”I tredje och fjärde satserna har jag gjort några förkortningar, vilket har minskat sidantalet en del. Därför har jag måst numrera om sidorna och likaledes ändra orienteringsnumren. Den som skall kollationera mitt blyertspartitur med fotostatkopian måste ha lika många ögon som Argus, om han skall kunna finna alla de skiljaktigheter – stora som små – som nu föreligger mellan de båda partituren.” Vad denna brevpassage visar är att Alfvén inte gjorde något nytt partitur när han reviderade sin femte symfoni. Alla ändringar infördes successivt i blyertspartituret. I autografen i UUB (VMhs 182:4a:1-4) finns således alla de ändringar Alfvén gjorde fram till sin död. 14 På de båda inspelningar som finns av hela symfonin – dirigerade av Neeme Järvi respektive Niklas Willén – beaktas så vitt jag kan bedöma de flesta av ändringarna. Ett viktigt undantag är att båda dirigenterna spelar expositionsrepriserna i första och sista satsen trots att dessa är strukna i autografen (mer om detta i slutet av artikeln). Relationen till Bergakungen och andra verk

Sats 1: huvudtemat Som Hedwall påpekar är huvudtemat i den femte symfonins första sats hämtat från Bergakungens andra akt (det börjar i den fjärde takten efter siffra 24). Det som händer precis före detta avsnitt i Bergakungen är att Humpe berättat om vallflickans bortförande för vallgossen. Vallgossen står då som förstenad, men kommer åter till sig själv. Han gör en rörelse för att rusa mot berget och drar sin kniv. Klaverutdragets scenanvisning under 13 14

Hedwall 1973, s. 185. Stort tack till Kia Hedell vid Uppsala universitetsbibliotek för all hjälp i samband med mitt studium av källorna i UUB

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


de takter som är utgångspunkten för den femte symfonin är: ”Humpe ställer sig i vägen samt försöker klargöra för gossen, vilken är utom sig och ej vill höra på, att han icke förmår något mot bergakungen utan övernaturlig hjälp.” I Bergakungen omfattar detta avsnitt tolv takter (se notexempel 1). Det är en imitativ sats där huvudtemat efter den tredje temainsatsen spinns vidare i en stegring. I den femte symfonin, där själva huvudtemat är elva takter långt (se notexempel 2), har Alfvén gjort ett flertal förändringar av avsnittet från Bergakungen:

1. Tillägg av några inledande lento-takter som bygger på temats fyra första toner. 2. Temats upptakt har reducerats från tre toner till en enda stigande stor septima. 3. Själva temat presenteras i takt 4-5 på samma tonhöjdsnivå (men en oktav lägre) än i Bergakungen. 4. I takt 6 kommer ingen ny insats av temat i den femte symfonins huvudtema, utan det fortsätter i violoncellerna på samma sätt som den tredje temainsatsen i Bergkungen. Trots att temat först presenteras på samma tonhöjdsnivå som den första temainsatsen i Bergakungen utgörs huvudtemat i femte symfonin egentligen av en transponerad variant av takt 5-12 i notexempel 1. 5. De kontrapunkterande stämmorna är dock först annorlunda utformade i den femte symfonins huvudtema. Först från och med takt 8 i notexempel 2 blir de i stort sett identiska med de i notexempel 1. 6. I den femte symfonin förlängs fortspinningen av temat genom en sekvens av takt 11-12. 7. I Bergkungen avbryts stegringen av nytt material när handlingen går vidare. I den femte symfonins huvudtemagrupp fortsätter stegringen med en andra presentation av temat (siffra 2), nu utifrån Fiss och rikare orkestrerad, vilken leder fram till satsen första höjdpunkt (siffra I Bergakungen omfattar detta avsnitt tolv takter (se notexempel 1). Det är en imitativ sats där huvudtemat efter den tredje temainsatsen spinns vidare i en stegring, vilken leder fram till satsen första höjdpunkt (siffra 3). Förändringarna är således relativt omfattande. Går man däremot fram till genomföringen i den femte symfonins första sats så finner man där vid siffra 18 ett nästan ”ordagrant” återgivande av avsnittet från Bergakungen. Det Alfvén har ändrat är harmoniken i den första takten, tillägget av septimupptakten samt dubbleringarna i blåsarna. I UUB finns ett häfte med skisser till förstasatsen i femte symfonin (VMhs 193). Det är dock endast de två 18 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


första sidorna som är utnyttjade. Den första skissen på fol. 1 r gäller just detta ställe i genomföringen. Alfvén har här noterat musiken på ett sätt som befinner sig mitt emellan versionen i Bergakungen och den fullbordade satsen i symfonin. Att skissen verkligen gäller genomföringen i den femte symfonins inledningssats framgår av att den andra skissen på fol. 1r är till det fortsatta förloppet vid siffra 20 och att den enda skissen på fol. 1 v är återledningen till återtagningen. Sats 1: överledningen Hedwall noterar att överledningens första idé (siffra 4) är hämtad från Bergakungens tredje akt (siffra 75-77).15 Alfvén har tagit 18 takter från det tidigare verket, men då musiken där är noterad alla breve blir det genom de halverade notvärdena nio takter i den femte symfonin. Jämför man notexempel 3 och 4 ser man att han också

15

För den som vill studera partituret bör det påpekas att det partitur som finns till utlåning i Musik– och teaterbiblioteket innehåller en förvirrande blandning av olika versioner

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


gjort andra ändringar som att ändra riktningen på vartannat intervall i de kromatiskt fallande terserna, samt att lägga till flera terser än i förlagan. I Alfvéns kompositionsskiss är överledningen noterad i a-moll på det undre systemet, men den första takten av överledningstemat är inskriven i d-moll och i den andra har Alfvén skrivit d-moll. Frågan är om Alfvén först tänkt sig att musiken skulle fortsätta i a-moll och sedan ändrade sig? A7-ackordet i den föregående takten indikerar att musiken borde fortsätta i d-moll. Även om det inte kan uteslutas att detta ackord är tillagt i efterhand finns det en annan möjlig förklaring till att musiken först noterades i a-moll: att Alfvén underlättade arbetet genom att först använda samma tonhöjder som i Bergakungen när han halverade notvärdena, för att sedan transponera musiken till d-moll i ett andra steg. I Alfvéns dagbok och brev framgår att han med stigande ålder fann kompositionsarbetet alltmer mödosamt och snabbt blev utmattad. Kanske blev det för mycket för den snart 70-årige Alfvén att både ändra notvärdena och tonhöjderna på en och samma gång. Man kan lägga märke till att Alfvén på det övre systemet i takt 7 i notexempel 4 transponerat musiken till g-moll, inte till d-moll. Man frågar sig om detta är ett misstag orsakat av trötthet eller om han först hade planer på att överledningen skulle innehålla fler modulationer än vad som blev fallet. Överledningen fortsätter efter avsnittet byggt på Bergkungen med det Hedwall kallar Alfvéns ”signaturtema”, två fallande små sekunder. Den variant som förekommer här påminner enligt Hedwall om både Bergakungen (akt I, siffra 86) och den fjärde symfonin (Hedwall anger inte siffra, men förmodligen avser han stället fyra takter före siffra 84).16 Med små variationer förekommer denna variant av signaturmotivet också i Thielsången ”I svart förflyta mina år” op. 32 (komponerad 1913) och Elegi ur Gustav II Adolf-musiken. Den är alltså relativt vanlig i Alfvéns musik. Sats 1: sidotemat Inte bara själva sidotemat, utan hela sidotemagruppen (siffra 11-15) på 29 takter är tagen från sjöjungfrurnas och trollens andra dans i Bergakungens första akt (siffra 60-63). Som Hedwall påpekar finns det några mindre förändringar, men mycket är snarlikt originalet.17 Något som inte har påpekats tidigare är att hela sidotemaepisoden i den första satsens genomföring (siffra 28-30) är direkt tagen från denna dans i Bergakungen (1 takt före siffra 64-66). I expositionens sidotemagrupp är musiken transponerad från originalets G-dur till C-dur (och i återtagningen återkommer den i A-dur), men i genomföringen presenteras sidotemat i originaltonarten G-dur. Sats 2: huvudtemat Olof Andersson framhåller att huvudtemat i den andra satsen första gången dyker upp sist i Häfte 2 med skisser (UUB VMhs 188). Han gör en ungefärlig datering baserad på att den föregående kompositionen i häftet är utgiven 1933. Men mycket tyder på att Alfvén ofta återanvände tidigare skissböcker vid senare tillfällen. I Häfte 3 finns på näst sista sidan en skiss till fjärde symfonin. Den föregående skissen är daterad 1909, men flera fakta talar för att 16

Hedwall 1973, s. 187. Hedwall 1973, s. 187. 18 Hedwall 1973, s. 187. 17

20 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


skissen till den fjärde symfonin är tillkommen 1918-19.19 Även om skissen till den långsamma satsen i femte symfonin således inte kan dateras säkert finns det en omständighet som visar att temat inte komponerades 1951. En variant av de första takterna förekommer nämligen i sats VI i Kantat vid Sveriges Riksdags 500-års minnesfest 1935, ett verk komponerat våren 1935 (notexempel 5). Temat presenteras i kantaten i Ess-dur och är anpassat till texten, men en jämförelse med temats öppning i den femte symfonin (notexempel 6) visar att både melodik och harmonik är i stort sett identiska. Som med hönan och ägget är det omöjligt att säga vilket som kom först, men detta skulle kunna tyda på att skissen verkligen är från början av 30-talet. Texten som Alfvén tonsatt med denna musik i kantaten ger också stöd för Anderssons tes att temat är inspirerat av starka naturintryck. Sats 2: mellandelen Mellandelen i den andra satsen (siffra 8-11) bygger på soluppgångsmusiken i första akten i Bergakungen (siffra 88-91). Som Hedwall nämner är taktarten ändrad från 4/4 takt till 3/4-takt20 och musiken är transponerad en halvton ned. Alfvén har också förkortat den mäktiga stegringen i Bergkungen från originalets 24 takter till 16 takter i symfonin.21 Förkortningen hänger förmodligen samman med temposkillnaden. I Bergakungen är tempot ett mycket snabbt Allegro (fjärdedel = 152). Den andra satsens tempobeteckning är Andante, men när Alfvén vid revideringen införde mer detaljerade temposkiftningar lade han till anvisningen poco più vivo för mellandelen. I Bergakungen utmynnar soluppgångsstegringen i en mäktig höjdpunkt som följs av en lång nedtoning. Denna del förekommer inte alls i den femte symfonin, utan höjdpunkten och nedtoningen (siffra 10-11) är nykomponerad. Sats 3 och 4 I symfonins tredje och fjärde sats har ytterligare två lån från Bergakungen framhållits av Olof Andersson.22 Det rör sig om den sjunde och åttonde dansen i tredje aktens första tablå. Dessa danser finns inte med i partituret, men de är med i klaverutdraget. Då partituret fullbordades nära inpå premiären måste klaverutdraget, åtminstone vad gäller tredje akten, ha gjorts utifrån Alfvéns orkesterskiss. Möjligen upptäckte man under repetitionsarbetet att den första tablån blev för lång och fattade beslutet om strykningen innan Alfvén kom så långt i orkestreringen.23

19

Se Joakim Tillman, ’”Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka’ : om tillkomsten av Hugo Alfvéns fjärde symfoni och dess erotiska innehåll.” I Hugo Alfvén—liv och verk i ny belysning, red. Av Gunnar Ternhag och Joakim Tillman. Hedemora: Gidlund, 2012. Under utgivning. 20 Hedwall 1973, s. 189. 21 Alfvén har halverat de båda första temainsatserna och skurit fyra takter före siffra 89 och fyra takter före siffra 90 i Bergakungen. 22 Andersson 2007, s. 22. 23 Den tredje aktens första tablå är den längsta i verket. Också på inspelningen med Svetlanov (MSCD 614) har man gjort en strykning. Denna är visserligen angiven i partituret, men Svetlanov ignorerar de övriga strykningarna. En fråga som behöver besvaras är vilka strykningar som eventuellt gjordes redan 1923 och vilka som gjordes när verket togs upp på nytt i början av 1930-talet.

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Den sjunde dansen ligger till grund för huvudtemat i finalen, där den uppträder transponerad från Ass-dur till A -dur och med fördubblade notvärden, men alla breve (se notexempel 7 och 8). Allt som allt är det 18 takter från Bergakungen som blivit 36 i den femte symfonin. Mot slutet av dansen och huvudtemat förekommer några snabba fallande figurer i träblåsarna och Andersson undrar om det är fråga om suptagning. 24 Det framgår inte av scenanvisningarna till Bergakungen vad som händer i de aktuella takterna, men de uppträder precis innan vallflickan får fast bergakungen i blindbocksleken. Utan tvekan rör det sig om gestisk musik och man kan föreställa sig hur de fallande figurerna illustrerar hur bergakungen tre gånger precis tar sig ur vallflickans famlande tag innan han blir fasttagen. Den åttonde dansen (notexempel 9), som förekommer i scherzot (siffra 7), är en fortsättning på blindbocksle-

ken, men nu är det bergakungen som har sina ögon förbundna. Denna dans har en helt annan karaktär än den föregående. Det sceniska skeendet är enligt klaverutdraget: Flickan söker att under dansen, först försiktigt och trevande, sedan under stigande ångest, finna bergaporten för att fly. Här är det ett avsnitt på 40 takter som Alfvén har återanvänt. Musiken är inte förändrad och till och med tonarten d-moll är bevarad trots att scherzots huvudtonart är c-moll. Avsnittet följer på hornglissandona och fladdertungastället i flöjterna där tonartskänslan fördunklas genom förminskat septimackord över orgelpunkt, något som gör det lätt för Alfvén att nå den nya tonarten. Återtagningstekniken i den femte symfonin Hedwall konstaterar att återtagningarna i första satsen och finalen är nästan oförändrade visavi expositionerna.25 Även i den andra och tredje satsen är återkomsterna av tidigare avsnitt relativt oförändrade. En viktig trend i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets symfonik är den ständiga utvecklingen och variationen av materialet och det är sällsynt att avsnitt återkommer oförändrade. Inte minst är denna trend påtaglig hos symfoniska giganter som Mahler och Sibelius, och i Sverige finner man den kanske mest påtagligt i Stenhammars mogna instrumentalmusik (efter hans starka upplevelse av Sibelius andra symfoni). När det gäller Alfvéns hantering av sonatformen kring sekelskiftet 1900 kan man notera att hans återtagningar i stora stycken följer expositionerna (med undantag för de förändringar som krävs för att sido- och slutgruppen skall återtas i huvudtonarten). Men det förekommer oftast några större förändringar som skapar ett fräscht och spännande intryck. Och ett element som Alfvén alltid varierar på ett mycket skickligt sätt vid återtagningarna är orkestreringen. De exakta återtagningarna i den femte symfonin ger därför ett något trött och fantasilöst intryck. Inte ens klangfärgen varieras med samma virtuositet som tidigare. Men det förekommer ändå några geniala förändringar där man skymtar den tidigare mästaren. Ett drag som förekommer i alla fyra satserna är att hornen vid återtagningar tar över musik som första gången presenteras av stråkarna. Sats 1: Vid återtagningen av sidotemat spelar hornen den andra frasen (siffra 44) Sats 2: Vid huvudtemats återkomst spelas den första frasen av hornen (siffra 11) Sats 3: Vid återkomsten för trions förstadel byter stråkarna och hornen roller (siffra 21) Sats 4: Vid återtagningen av sidotemat spelar hornen den första frasen (siffra 23) 26 24 25

Andersson 2007, s. 22 Hedwall 1973, s. 188 och 191

22 Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Det är möjligt att Alfvén själv var medveten om problemet med de alltför exakta återtagningarna. Det finns åtminstone ett par förändringar, gjorda både under komponerandet och vid revideringsarbetet, som visar att han försökte skapa något mer variation än som först var förhanden. I den långsamma satsen gjorde Alfvén en viktig förändring vid orkestreringen. Satsen har en tredelad form enligt schemat A-B-A1, där B-delen som påpekades ovan bygger på gryningsmusiken från Bergakungen. Adelarna är i sig är tredelade. A: Tema 1 (Dess-dur) – överledning – Tema 2 (ess-moll) – Tema 1 (Dess-dur) A1: Tema 1 (Dess-dur) – överledning – Tema 2 (b-moll) – Coda (Dess-dur, byggd på element från Tema 1) I Alfvéns kompositionsskiss presenteras Tema 2 i b-moll även i A-delen, vilket gör att de båda A-delarna i stort sett är identiska. I partituret har Alfvén däremot förlängt överledningen så att Tema 2 första gången kommer i ess-moll. Han utnyttjar skickligt de möjligheter denna tonartsförändring innebär för att variera temat klangfärgsmässigt. I ess-mollversionen spelas de båda första fraserna av stråkarna. Vid temats återkomst i A1 spelas huvudmelodin istället av det engelska hornet (fras 1) och solohorn (fras 2) 27 , båda fraserna en kvart lägre än i A -delen. I den fortsatta stegringen av temat är stråkarna melodiförande i båda delarna, men genom tonartsförändringen kan Alfvén vid återtagningen presentera denna del av temat en kvint högre. Detta ger en ökad intensitet åt musiken, till vilken också den rikare orkestreringen bidrar. I första satsen gjorde Alfvén under sitt revideringsarbete en förkortning i återtagningen av huvudgruppen. Den innebär att temat endast presenteras en gång istället för två i återtagningen. Frågan är när Alfvén gjorde denna förkortning? I UUB finns en skiss till strykningen (VMhs 186:8b). De första notsidorna i detta fyrsidiga notark innehåller en blyertsskiss till manskörsversionen av Sången till Folkare. Versionen för baryton och piano är slutdaterad 17 december 1951 och manskörsversionen publicerades 1953 av Gehrmans. Alfvén kan dock ha återanvänt notarket vid en senare tidpunkt. I det ovan nämnda brevet till Sven Wilson om revideringen (den 16 februari 1953) skriver Alfvén: ”I den första satsen har jag inte ändrat en enda not, med undantag av själva avslutningstakterna.” Om inte Alfvén glömt eller underlåtit att nämna det, innebär detta att strykningen i återtagningen av huvudgruppen inte gjordes vid den första revideringen. I UUB finns en ljuskopia efter autografen av sidorna 43-48 (VMhs 182:4b:2). I autografen har Alfvén skrivit om partitursidorna 41-43 så att strykningen i återtagningen är beaktad i partituret.28 Troligen har han beställt ljuskopian för att kunna sudda och ändra i originalet. Genom att studera Alfvéns korrespondens skulle man förhoppningsvis kunna datera denna revidering mer i detalj. Repriser I Alfvéns autograf till femte symfonin i UUB är expositionsrepriserna i första och fjärde satsen strukna. I min artikel om att spela repriserna i Alfvéns symfonier spekulerade jag i om strykningen av reprisen i första satsen gjordes med tanke på en eventuell skivinspelning (Alfvéniana 3-4/10). Anteckningen ”vid skivupptagningen” förekommer dock redan i den tidigare kopia av partituret som finns i Musik- och teaterbiblioteket, ett partitur där reprisen inte är struken. Alfvén verkar således slutgiltigt ha bestämt sig för att repriserna inte skall spelas. Helt klart är att verket vinner på att framföras utan expositionsrepriserna. En ny inspelning utan repriserna är väl knappast att hoppas på inom snar framtid. Om man importerar någon av de två inspelningar som finns i datorn är det dock ganska enkelt att ta bort repriserna med hjälp av ett enkelt ljudredigeringsprogram. I första satsen kan man klippa musiken från början av överledningen (siffra 4) fram till samma ställe i reprisen, och i finalen på motsvarande sätt från början av sidotemat (siffra 6) fram till samma ställe i reprisen. På grund av pauserna i musiken uppstår inga hörbara skarvar. Det gäller bara att tajma klippen rätt i förhållande till efterklangen från de föregående ackorden.

26

I Alfvéns autograf. Siffra 17 i partituret i Musik– och teaterbiblioteket. Således ytterligare ett exempel i verket på att hornklangen ersätter stråkarna vid återtagningar. 28 På grund av detta omfattar den första satsen i slutversionen 64 partitursidor istället för 66. 27

Alfvéniana 1-2/12 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Två vinterbilder av Hugo Alfvén AV HÅKAN BULL

I

Alfvéniana 3-4/08 fanns på omslaget Hugo Alfvéns akvarell Kaplansgården från 1926, och nu har turen kommit till ytterligare ett vintermotiv lämpligen kallad Vinter målad 1924.

till vänster och dess pendang, en centrala horisontpunkt. Djupriktkimröksmörk faluröd husgavel till ningen hjälps också upp av höger i bilden. ”takavslutet” till vänster om den faluröda husgaveln. Helt i linje Dessa båda varma kulörer expan- med detta är även målningens förderar i bildrummet mot betraktasta horisontalplan, det längst ned, ren och framhäver på så sätt den mörkast och detaljrikast. motsatta riktningen, djupet in i I båda avbildas byggnader. bildrummet. Detta grepp stödjer En annan viktig detalj är hur Kaplansgården visar sig enligt ak- djupillusionen vilken målaren ock- konstnären intresserar sig för att tuella efterforskningar föreställa så åstadkommer med hjälp av så teckna de avlövade trädgrenarnas Klockargården i Leksand och ak- kallat luftperspektiv. Vilket för nätverk. I akvarellen Vinter är det varellen är till yttermera visso sig- övrigt akvarelltekniken är väl läm- snötäckta taket en viktig förutsättnerad Leksand 29/1 1926. pad för. ning för att kunna göra det och i målningen Kaplansgården är det Trots att byggnader finns med i trädgrenarnas dekorativa, organisbåda bilderna är det snarast fråga ka nätverk som är huvudmotivet . om landskapsmålningar. De är inte Här är luftperspektivet inte alls ”gårdamålningar” eller husporviktigt. Huvudsaken är grenarnas trätt. Arkitekturen är där snarare ytmässiga kalligrafi som kan få en som kultur, för att med sina rätare att tänka på japanska träsnitt. Målinjer framhäva det organiska i hända en rest av den japonism som landskapet samt möjligen för att var viktig i konsten vid 1800-talets ange var i världen man befinner slut då Alfvén själv studerade måsig. I detta fall i Leksand, där leri. Hugo Alfvén hämtade motiv för de flesta av sina akvareller. Håkan Bull (född 1953) är målare Målningen Vinter är uppbyggd i och skulptör bosatt i Huddinge. fyra horisontella plan som alla www.hakanbull.se hjälper till att föra blicken mot horisonten. Konstnären utnyttjar Han har haft ett fyrtiotal separatutskickligt en av akvarellteknikens Fotograf: Sven Nilsson ställningar i Sverige. Senast uthuvudegenskaper, transparensen. ställningen ”Järtecken” på Galleri Han är rädd om papperets vithet Man kan säga att hela målningen Moln På Marken i Stockholm och använder det måleriskt. Drygt bygger på luftperspektivets prin2011 samt på Galleri Herrgårdsvilen tredjedel av motivet är nästan cip, det vill säga att luften inte är lan i Furusund och Källviksbrunns inte ens målat. De snötäckta taken helt genomskinlig och därför med Galleri i Loftahammar under 2012. är i huvudsak utsparat vitt papper avståndet förändrar det vi ser. Han har även utfört ett tjugotal som får beteckna snö. En omålad Närmast betraktaren är färgerna offentliga konstgestaltningar i tredjedel bildverklighet definieras mörkare och mer mättade för att Sverige bland annat konstsmidet av de två övriga målade delarna. mot horisonten avta både i kulör ”Papyrus” vid Hötorget i StockPå trädet nere till höger har han och valör. Med avståndet avtar holm. dock delvis tagit hjälp av täckande också detaljrikedomen i det vi ser. Vid sidan av sitt konstnärskap är vit gouachefärg för att visa hur Följaktligen är himlen på akvarel- Håkan Bull verksam som frilansnön vilar på grenarna. len mörkast överst och nästan helt sande konstkonsult, konstpedagog, vit i mitten, ”längst bort” vid hori- konstskribent och konstkurator. De enda starkare koloristiska insonten. Mitt i målningens vertikal- Bull är styrelseledamot i Nordiska slagen finns bildens tredje plan. axel står en björk vars stam och Akvarellsällskapet och EWK SällSkorstenens tegelröda rektangel grenar leder blicken mot samma skapet.


Alfven 12 01 02