Page 1

Alfvéniana 3-4/09 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvéns folkvisearrangemang Läs om Heidenstam och Alfvén Läs om Alfvén och Finland Läs om Alfvén på 78-varvare

Alfvéniana 3-4/09 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Roland Sandberg Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Olof Rudén PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm © resp författare och Alfvéniana

Omslaget: Verner von Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd. I Hugo Alfvéns memoarband I dur och moll, 1949, efter s. 40.



Hugo Alfvén and his folk song arrangements. One American’s perpective. Av Nathan Leaf

3 Alfvén och Heidenstam. Av Jan Olof Rudén 11 Hugo Alfvén och Finland. Av Jan Olof Rudén 13 Alfvén på 78-varvsskivor (1904-1957). Av Björn Englund 17 Alfvéndagen den 10 juli 2009 23 Hugo Alfvénsällskapets årsmöte 24 Hugo Alfvénsällskapet i Ordenshuset på Skansen den 11 oktober 24 Alfvénåret 2010 24

Inom kort kommer tidigare årgångar av Alfvéniana att finnas sökbara på internet. På detta sätt kan man enkelt söka på ord eller fraser och få referenser till det samlade innehållet från den tidigaste årgången (1990) till den näst sista årgången. Sök på Alfvéniana i Google. Löpande årgång finns tills vidare endast som papperstidning. Naturligtvis kan man också läsa häftena från pärm till pärm. Somliga artiklar ur årgångarna har samlats i bokform: Hugo Alfvén—en vägvisare. Gunnar Ternhag & Jan Olof Rudén (red.). Gidlunds 2003.

Detta häfte av Alfvéniana ägnas åt Hugo Alfvén som folkvisearrangör. Vidare redogörs för tidiga inspelningar av hans musik. Heidenstam-året och Märkesåret 1809 uppmärksammas.

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

One of our American members is Dr. Nathan Leaf. He is the Director of Choral Activities at North Carolina State University, Raleigh nathan_leaf@ncsu.edu. In 2004, he spent three months living and researching in Sweden, during which time he sang with the Orphei Drängar men’s choir in Uppsala and with the Maria Magdalena Motettkör in Stockholm. His dissertation Hugo Alfvén and his a cappella choral music was published at the University of Texas in 2006. This article is a shortened version of Swedish Soul: Hugo Alfvén and His Folk Song Arrangements, in the August 2009 edition of CHORAL JOURNAL, a publication of the American Choral Directors Association (ACDA).

Hugo Alfvén and his folk song arrangements: One American’s perspective BY NATHAN LEAF

Hugo Alfvén established himself as one of the leading composers in Sweden, and also began to work as a conductor. After his many study trips to Europe on scholarships and from money provided by patrons he secured the position of director musices at Uppsala University in 1910. The same year he was asked to become the conductor of the prominent Uppsala men’s choir Orphei Drängar. Siljanskören In 1904, a pivotal encounter proved to be the beginning of a lifelong association that provided Alfvén with significant insight into and opportunity for performance of folk song arrangements. As he later recollected in a radio interview, he was in Leksand. Although he was there for a gathering not related to music, Alfvén was asked if he would direct the community choir while he was in town, and so he quickly arranged a concert in which he played some violin pieces and the choir sang a few songs. Mostly, they sang folk songs, including Alfvén‟s first two published arrangements. The choir also included singers from the community choir in Mora. Soon afterwards, community choirs from three more area townshipss would join the Leksand and Mora choirs to form the Siljan Choir (Siljanskören). Alfvén was asked to serve as the

permanent director for the choir, even though he did not live in the area. He traveled from Stockholm or Uppsala as was possible, often rehearsing with two or three of the choirs at a time, until putting them all together for one or two dress rehearsals before a concert.1 As Alfvén worked with the people in the choir, he become enamored with, as he would later describe it, the choir‟s “private affinity with the Swedish folk songs…above all the melancholy” and its “fine ear for the language‟s purity, style, and nobility.”2 The significant effect that the singing of these rural choristers would have on him is foreshadowed in an account of Alfvén‟s first trip to Leksand. It was the summer of 1898, and Alfvén was taking lessons at his violin teacher‟s summer home. While on a bicycle trip to Leksand, one of his companions took particular notice of how deeply moved Alfvén was by some of the singing that he had, by chance, heard from the local church choir.3 Indeed, the cosmopolitan composer Alfvén must have found something compelling in the voices from the country townships around Lake Siljan – he continued to direct the Siljan Choir for more than fifty years.

thentic vocal and instrumental folk music throughout his career, and he became particularly known for his skill at incorporating these tunes into his compositions. At the same time, choral folk song arrangements were already an established tradition in Sweden well before Alfvén and were frequently sung by choirs such as the ones Alfvén directed. So, the mere fact that he arranged folk songs is not particularly notable. He wasn‟t blazing a new musicological path with this work. In fact, what he termed his “research” for many of the folk song arrangements consisted mostly of using folk melodies from previously assembled collections or from choral arrangements that were already known4, and the impetus for his work was not so much musicological interest as it was the need to earn extra income through sales of the arrangements or the occasional desire for his choirs to have something new to sing written by their director. 1

Per Lindfors, ed., Hugo Alfvén berättar: 98. 2 Per Lindfors, ed., Hugo Alfvén berättar: 99 3 Gunnar Ternhag and Jan Olof Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägvisare (Stockholm: Gidlunds Förlag, Alfvén and Folk Songs 156 Alfvén‟s 1904 encounter with the 2003): 4 Gunnar Ternhag and Jan Olof choir in Leksand wasn‟t his first Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägviacquaintance with folk music. He sare: 161 had opportunities to encounter au-

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


What does make Alfvén‟s work with folk songs notable is the high quality of the result. Due to the combination of his own personal aesthetic and advanced compositional skill, his familiarity with the melodies, and his inherent sense of drama, Alfvén‟s settings stand above those of other Swedish composers and arrangers. Their vocal lines lie well for the voices so that many choirs are able to perform them, and they are, simply put, beautiful. Alfvén was able to express in many of his arrangements deep emotions – including joy, and also longing, wistfulness, and melancholy – in a way that resonates deeply with his fellow Swedes. These characteristics, which are some of the same characteristics that Alfvén found so captivating about the Siljan Choir, are at the core of his choral music and are one of the reasons his folk song arrangements are still considered valuable. Further, the high compositional quality has enabled them to remain musically fresh still today. As musicologist Gunnar Ternhag says, they have a quality that makes them more durable than other folk songs arrangements; singers will not tire of them.5 Altogether, Alfvén‟s eightyone unaccompanied arrangements include settings of fifty-two different songs, twenty-nine of which are arranged for both mixed choir and male choir, fifteen for only mixed choir, and eight for only male choir. As a body of works, Alfvén‟s folk song arrangements have compositional features that are distinctive of his personal style, and of the romanticism that defined his writing. With this in mind, it is interesting to consider Alfvén‟s own thoughts regarding his settings. In an interview late in his life he says: When I begin with a song, the melodic perspective is what I consider first. From that, it gives out its own harmony, which, accordingly, is the song‟s own inner-living sound and not something forced by me. From that comes also the feeling for the voice‟s character 4

and the role of the text.6 In another interview, the painter Alfvén sums up his approach to the arrangements by saying: I try to find the harmony that grows out of the melody‟s own perspective...to handle [the melodies] like a flower, where I, with the help of the harmony, try to depict the landscape where the flower has grown up.7

Ballads Alfvén‟s folk song arrangements can, for the most part, be divided into two categories: ballads and dance songs. The ballads tell a narrative story. Many of the original ballad texts are very old, dating from medieval times, and while the stories vary in topic and mood, they are often melancholy, sad, or tragic. Some of the original ballads were very long, comprised of twenty, thirty, or even forty verses. The eighteenth and nineteenth-century arrangements of these songs were strophic, and verses could be added or left out to make the song and the story as long and detailed or as short and compact as was desired. Ballads comprise a large majority of Alfvén‟s folk song output. His arrangements of ballads can be divided into two groups: simpler settings that are basically homophonic and strophic, similar in design to the eighteenth and nineteenth-century arrangements; and more compositionally complex settings that are through-composed. While Alfvén‟s homophonic settings generally follow the earlier tradition, he differs from it in that he specifies which verses will be used – he does not give the option to add, subtract, or exchange verses. Some of his homophonic arrangements use only one verse. Further, Alfvén‟s harmonic language tends to be more advanced than earlier settings.

Dalvisa (Dalecarlia Song) is a strophic ballad that Alfvén arranged in 1910. It is one of his most well

known settings. It is in the key of G minor (one of his most commonly used keys for mixed choir arrangements), which may initially seem strange, considering the content of the first stanza of text. The minor key gives the song the sense of melancholy and realism that seems to stay ever-present, even in the expression of the text‟s happy ideas (Figure 1). A distinctive feature of the arrangement is the parallel chords between the men‟s and women‟s parts that occur with the first verse text “Gud glädje och styrke de män, som där bo,” and with the second verse text “Det blandat med bark icke sällan sitt bröd.” They are distinctive especially because they provide a notably different texture, including some open 5th harmonies, than the music that comes before or follows after. The chords‟ stark quality highlights the text in those places, both the joyful thanks expressed in the first stanza, and the reality of difficult times expressed in the second (Figure 2). On the whole, Alfvén‟s arrangement contains a significant amount of chromaticism and rich choral voicing, and is a good example of typical Alfvén harmonic language. Glädjens blomster (Flowers of Joy – Translation B), arranged in 1938, is a one-verse ballad arrangement that has similarly rich sonorities and chromatic shadings as Dalvisa. Set in the key of D minor, it contains the same characteristics of hope balanced with melancholic realism, qualities that are reflected in the text.


Gunnar Ternhag and Jan Olof Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägvisare: 156. 6 Gunnar Ternhag and Jan Olof Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägvisare: 164. The quotation is taken from a newspaper interview of Alfvén by Björn Johansson, originally published on June 22, 1956 in the Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

The song is rather short, and Swedish choirs often sing it twice when they perform it, to make it a more reasonable performance length. Swedish musicologist Jan Olof Rudén describes it as one of four Alfvén arrangements, along with Uti vår hage, Och jungfrun hon går i ringen, and Tjuv och tjuv det ska du heta, that are so well known and loved that virtually every Swedish chorister can sing them by heart.8

Som stjärnan uppå himmelen så klar (As the Star in the Heavens So Clear) was published in March of

1952, a few weeks before Alfvén‟s 80th birthday on May 1st. Also one verse long, it was the last folk song arrangement Alfvén published. It is notable for its brevity and also for the fact that a soprano soloist sings the melody and text throughout the entire song, while the chorus is assigned the role of a four-part humming, homophonic accompaniment (which makes this arrangement easier for non-Swedish choirs to learn). The effect of the humming is significant. It adds a wistful, nostalgic quality to the plaintive melody and text. Yet, it is that is the essence of the piece (Figure 3). He writes with

the efficiency of an elder statesman; there is nothing extraneous and each chord has expressive purpose. The arrangement‟s power of expression comes through the direct, simple voice leading that creates rich harmonies filled with meaning, in which Alfvén expresses much in just a few measures


Jan Olof Rudén, interviewed by Nathan Leaf: December 1, 2004.

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se



Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Through-composed ballads A large number of the ballads that Alfvén arranged are throughcomposed. Many of these songs deal with romantic relationships and contain dialogue between two people. The dialogue provided Alfvén a natural opportunity to vary the compositional texture, moving the melody among the different voice parts so as to indicate the different characters in the story. Additionally, in most of these ballads, Alfvén selected from among the many verses between three and five to make the story. As such, the stories are more detailed and have more opportunity for dramatic expression than arrangements with just one or two verses. Despite having additional verses, these arrangements generally don‟t take very long to perform. Most are between two and three minutes long. An example with many typical features is the four-verse ballad entitled Herr Tideman och lilla Rosa (Sir Tideman and Little Rosa). Alfvén‟s mixed choir version is set, like Dalvisa, in G minor. It is marked andante at the beginning, with the basses (and initially the altos) holding the sustained opened fifth of G and D, rather low in their range, establishing a somber atmosphere. The longer note values that the basses often have throughout the song help to reinforce this mood. The dialogue between the two characters is handled in a simple yet effective manner, having the sopranos sing the melody in the first verse, where Rosa is the speaker, and the basses in the second verse, where her brother is the speaker. It is in the second verse (Figure 4) where Alfvén‟s interpretive dramatic skill is especially notable. Accentuating the dramatic tension with a new tempo marking of più mosso, agitato, he creates an additional layer of dialogue in the story. The basses, singing the folk song‟s narrative, are met with the agitated responses of the upper three voices, portraying Alfvén‟s interpretation of Rosa‟s state of

mind. These responses are not part of the original folk song. Rather, they are the dramatic creation of Alfvén, presenting an image (m. 15 -17) of Rosa impatiently prodding her brother for the news about her beloved (“you heard...at the hearing...WHAT DID YOU HEAR!?”). He further accentuates the drama through the shift of the rhythm in m. 17, making the upper voices wait a half of a beat longer than in m. 15 and 16, so their sforzando entrance on the word “vad?” (“what?”) comes directly on a beat. As she learns of the death (m. 21-24), Alfvén brings the upper voices to the highest pitches in the song, all accenting the first syllable of the word “döder” (“dead”) . The high, shrieking quality of these notes contrasts very strongly with the low, rich tessitura established in the beginning, and returned to at the end of the piece. The agitated tempo continues through the beginning of the third verse, until a ritard at the text “she said not a word”, which is sung softly, in the original andante tempo. The final stanza is begun più lento, with the basses singing low notes on the syllables “bing, bång”, imitating the funeral bells ringing for Mr. Tideman. The sopranos are also mimicking the bells at the beginning of the verse, although it is not until the very end, when the sad twist in the plot is revealed, that the listener understands that funeral bells are ringing also for Rosa. The altos and tenors begin the verse singing the melody in unison, a rich timbre that Alfvén uses in several of his unaccompanied choral compositions. In the last half of the verse, the melody returns to the sopranos, while the basses continue to toll the low bells, and the altos and tenors fill out the harmonies to the end of the song. Many of the other ballads involving relationships between a man and a woman follow a similar textual design, including Herr Apelbrand och Lena lilla (Sir Apelbrand and Little Lena), Herr Fröjdenborg och fröken Adelin (Sir Fröjdenborg and Maiden Adelin), Herr Malmstens

dröm (Sir Malmsten’s Dream), Herr Peder och lilla Kerstin (Sir Peter and Little Kerstin), and Jungfrun i blå skogen (The Maiden in the Blue Forrest). In all of these songs, each verse is comprised of four lines. Lines one and three further the plot of the story, and lines two and four serve as a type of refrain, appearing in each verse. The songs are generally serious in nature, and Alfvén sets them with the depth of expressive expressive harmony and richness of tone that these old Nordic tales deserve and require. The refrain lines are often especially somber, saying things such as “It seems to me it is hard to live” or “He grieved for her too lovingly.” These throughcomposed ballads are some of Alfvén‟s more complex folk song settings and, although they tend to be performed less than his other folk songs, they are some of the best examples of Alfvén‟s ability to express deep emotion in small-scale musical compositions

Uti vår hage Many consider the strophic ballad Uti vår hage (In Our Garden), arranged in 1923, to be Alfvén‟s most beloved song, and an arrangement that fully captures the essence of the Swedish folk spirit. In her 1994 article “Uti vår hage: Några anteckningar kring den “svenskaste” av kör-visor” (“Uti vår hage: Some Notes on the „Most Swedish‟ of Choir Songs”), musicologist Märta Ramsten estimates that she probably has performed Alfvén‟s arrangement a couple thousand times, and that it has been in the repertoire of virtually every choir in which she has sung. 9


Märta Ramsten, “Uti vår hage: Några anteckningar kring den „svenskaste‟ av kör-visor,” Alfvéniana, Vol. 1, (1994): 3.

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén biographer Lennart Hedwall described Alfvén‟s unique ending of the song, which modulates from the song‟s wistful minor key by adding an additional repetition of the refrain in a very satisfying major modality as so well-known that “it is hard not to add [the ending] even when singing the song in unison...[Alfvén‟s arrangement] has become a folk song in itself.”10 The textual images presented in the three short verses and refrain are nostalgic and heartwarming. While it is a love song, it also depicts a playful celebration of nature and of the Swedish summer. Summer is a special time for Swedes who, after enduring the cold and dark Nordic winter, when the sun is up for very few hours if at all, spend much time outside in the mild summer sun that, in some places, lights the sky for twentyfour continuous hours. A very specific image is found in the second verse. Traditionally, for the celebration of the summer solstice (midsommar), country girls would ornament themselves for the festivities by picking flowers and binding them into a wreath to be worn in their hair. Thus, the offer to make a wreath of flowers, as stated in the song, is a significant gesture, not unlike an offer to make one‟s sweetheart a simple piece of jewelry or an ornament for a party. It should be noted that Alfvén was not the first person to arrange this folk song, and Ramsten even suggests that he may have based his arrangement largely on a previous setting.11 In any case, Alfvén‟s arrangement is the one that has kept its place in the repertoire. One of the likely reasons it has done so is the aforementioned ending, where the melancholy and longing of the song (and maybe 10

Lennart Hedwall, Hugo Alfvén: En Svensk tonsättares liv och verk, trans. Helena Karlsson (Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1973): 370. 11 Märta Ramsten, “Uti vår hage: Några anteckningar kring den „svenskaste‟ av kör-visor”: 5. 8

even of so many other folk songs) is at last relieved. The ending is completely the construction of Alfvén for this specific song. It has no roots in the actual folk song or in any earlier arrangements, nor is it a feature found in other Alfvén arrangements. Dance Songs Sixteen of Alfvén‟s folk song arrangements (eleven different songs, five of which are set for both mixed choir and men‟s choir) can be classified as dance songs. In the same manner as the ballads they range in complexity, from very simple settings to arrangements with a significant variety of textures and use of polyphonic writing. On the other hand, the dance song arrangements and texts offer a contrast of mood to the mostly somber ballads. All of the dance songs are in major keys, most of them have lively rhythms set to quick tempi, and one can see in the texts that they are intended to be playful and fun. Kulldansen (Maiden Dance), for men‟s choir, is one of Alfvén‟s arrangements that is frequently sung, and is an example of a simple, straightforward setting. The text is short, and Alfvén sets the song in two verses, using the same text both times. The tempo is indicated as polskatempo, friskt (lively dance tempo, heartily), and the first tenors sing the melody throughout, while the lower voices supply a swinging accompaniment figure underneath. Excitement is build through quick repetitions of the word “kullo” (“maiden”) on eighth notes and through a series of crescendi and decrescendi to the forte shout of “hej” (“Hey!”) at the start of the last line of text. Kulldansen is one of several songs that are often sung by Orphei Drängar at festive choir gatherings. Two of Alfvén‟s most popular dance arrangements, Tjuv och tjuv det ska du heta (Thief, Thief You Shall Be Called) and Och jungfrun hon går i ringen (A Maiden Joins the Ring), are more freely arranged. They are both lively and short (under two min-

utes) in length. The first, Tjuv och tjuv det ska du heta, has a relatively small amount of text, making it easier for non-Swedish choirs to learn. Alfvén arranges the tune almost as if it were a comedic drama about relationships between men and women. The melody passes between men‟s and women‟s voices, each side having a chance to state its own case separately, with the other voice parts offering a variety of accompanying figures. The action leads into a proportionally long ending containing two lively exchanges between the men‟s and the women‟s voices. The music builds to a fortissimo, and then slows and warmly softens, winding down the rhythmic energy in a way that could represent either an acquiescence or a resolution to the matter. However, Alfvén then concludes the song with a quick final statement on the text “men jag får „na snart igen” (“but I will soon get her back again”). This ending is like a playful wink, indicating that the story, and drama of relationships, will continue on. Och jungfrun hon går i ringen is a dance song with a longer, narrative text. It is also one of a handful of Alfvén pieces that has been published in English translation, and as such, is familiar to some non-Swedish choral musicians. The ring that the maiden joins is descriptive of traditional midsummer dances, where group dancing around the maypole was a part of the usual festivities. The main feature of this piece is the whirling excitement of the dance, which Alfvén generates initially through the rhythmically energized accompaniment parts, and later through close canonic imitation of the melody (Figure 7). Conclusion Hugo Alfvén stands as a prominent figure in Swedish music history. He composed throughout his life, although many of his major works were written early in his career and, after his 1910 appointment in Uppsala, much of his time was taken up

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

with university duties and conducting work. His compositional style did not change appreciably over time, so that by the 1930‟s, with new and significantly different musical styles becoming firmly established around the world and finally breaking through in Sweden, Alfvén‟s romanticism was considered old fashioned. It may be these circumstances, though, that enabled him to create a body of folk song arrangements for unaccompanied choir with such lasting value. A large number of his arrangements were done between 1937 and 1943, when he was concluding his university duties. Had he been more intensely composing in larger genres, he might not have had the time or the desire to do (or needed the income generated by) the folk song arrangements. Had he been more interested in the new compositional techniques of the era or in developing a modern harmonic language of his own, his body of folk song arrangements may have been very different, or he may not have done them at all. Fortunately, in this case, circumstance aligned with potential. Alfvén‟s personal aesthetic and inherent sense of drama found a match in the stories told by these folk melodies, and the circumstances of his life and career allowed him to attain his stature as the composer whose folk song ar-

rangements are considered to have most captured the nature and character of the Swedish spirit. It was fitting, then, that when Alfvén retired from Uppsala University in 1939, he did not move back to Stockholm, but rather, moved out to Leksand. He continued to direct Orphei Drängar until 1947, and conducted his last performance with the Siljan Choir in 1957, at age 85. He died in 1960, and is laid to rest in the Leksand cemetery on a slope facing Siljan Lake.

Epilogue:Aftonen The atmospheric Aftonen (The Evening) is probably the song by Alfvén that is most well known to American choral musicians. It is not a folk song arrangement, yet it seems appropriate to include it with this article for several reasons: it has been performed by many American choirs and is the Alfvén song that American choral directors are probably most likely to already have in their library; its slow tempo and relatively short text make it simpler for non-Swedes to sing in Swedish than many of his other songs; it is one of Alfvén‟s best songs and an excellent representative of his style; and its soulful sonorities are a trait that it shares with many of Alfvén‟s folk song arrangements. Written in 1942 for unaccompanied choir, the piece is not

given a specific dedication, nor is there direct evidence that it was written for a specific purpose. Hedwall suggests that Alfvén might have written it to encourage national pride and unity during the difficult times of the Second World War. After discovering with his 1941 song titled To Arms that the military style songs and texts that were so beloved at the turn of the century were now old fashioned and no longer effective, Hedwall postulates that Alfvén turned instead towards a song and text that would create “in its saturated setting a sound of nostalgia, which appears like a dream about a forever lost past.”12 Herman Sätherberg‟s image-filled text serves as an ideal vehicle for Alfvén to paint a scenic, sonic landscape. The opening sustained chords, in a traditional pastoral key of F major, establish the mood of the quiet forest and the clear sky. Following the text about the shepherd‟s horn singing a lullaby, Alfvén portrays the horn and its echo, through a series of flowing triplet rhythms passed between the soprano and alto voices, and supported through sustained notes in the men‟s voices (Figure 8). This motive, which Alfvén borrowed from some of his own film score 12

Lennart Hedwall, Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk: 363.

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


music, is the defining feature of the piece. It is used three different times, and its appearances divide the song into three distinct sections. At the beginning of the second section, with the text “kvällsolns bloss” (“the evening sun‟s blush”), Alfvén sets the alto and tenor together in unison on the melody, accompanied by the sopranos singing in thirds. All the parts slowly descend, as the text describes the sun slowly sinking down into the sea. From here, he goes to the shepherd‟s horn motive again, this time a bit


lower in the vocal range, and with the thirds passed between the soprano and tenor parts. The final section describes the echoes ringing around the valley. As the choir moves into the third and concluding shepherd‟s horn section, Alfvén utilizes a very subtle, yet poignant effect. The ending of the section of text and the beginning of the shepherd‟s horn section overlap, so to speak, so that the first triplet of the now familiar motive is not there. It is covered up by the ending of the previous statement, much in the

same way the first part of an echo is never heard because it is covered up by the ending of the sound that made it.. Aftonen is quintessential Alfvén: Alfvén the painter; Alfvén the dramatist; Alfvén the composer who creates colors and stories in sound. -----

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Alfvén och Heidenstam AV JAN OLOF RUDÉN


ittiotalisten Verner von Heidenstam som skildrade svenskarnas hjältedåd och fosterlandsvännen Alfvén kom flera gånger att korsa varandras vägar. Med anledning av Heidenstamsåret 2009 presenteras här en sammanställning som i mycket bygger på Alfvéns memoarvolymer. Heidenstam som ciceron Alfvén umgicks gärna i konstnärskretsar där han tycks ha känt sig mera hemma än bland tonsättarkollegor. I memoarbandet Första satsen, s. 315 berättar han om ett sådant tillfälle. Han hade blivit inbjuden till en middag hos konstnären Robert Thegerström i den 6 november 1900. Anledningen var att denne målat ett porträtt av Alfvén som nu var färdigt och skulle invigas.(Se omslaget till Alfvéniana 1/93.) Bland arkitekter, målare och tonsättare fanns också Verner von Heidenstam. Alfvén och denne 15 år äldre och världsvane resenär och kom att dryfta vad som var sevärt i Italien och isynnerhet i Rom med anledning av en förestående resa som Alfvén stod i begrepp att anträda som stipendiat. Heidenstam berättade så målande att Alfvén den följande dagen i fantasin levde sig in i det italienska landskapet och väntade på att få en resplan som utlovats av Heidenstam. Den kom prompt. För att inte missa någonting blev den renskriven på maskin och finns i detta skick i Uppsala universitetsbibliotek (Brev till Hugo Alfvén från Heidenstam). Redan 7/11 kom Heidenstams plan för Romresan facsimil s. 319 Den visar att Heidenstam fäste avseende vid musik, åtminstone i samband med gudstjänster. ”I Peterskyrkan kastratsång om söndagsmorgnarna vid 9-tiden […] Besök kyrkan Palmsöndagens morgon. Äfven påskaftonens middag då ‟gloria‟ sjunges och alla Roms klockor stämma i […] Lateranen. Härligt ‟miserere‟ Långfredagen […] Villa Farnesina. Hvar söndag en timme före solnedgången sång af klosterpensionärerna i Trinitákyrkan ofvanför Spanska trappan…” ”Sverige” Alfvén har under sin andra Italienvistelse år 1905, nu tillsammans med Marie Krøyer, skrivit från Casa

Barbagelata i Sori Ligure och tackat för bok från Heidenstam. Detta berörs i brev från Heidenstam den 2/8 1905 som också nämner att Stenhammar varit i Naddö och visat musikutkast till ”Ett folk”. Alfvén hade själv planlagt en sådan komposition och förstörde därför alla skisser när han fick detta besked. ”Alfvén har senare berättat att han ångrade sig, när han hörde Stenhammars resultat, framför allt när det gällde den centrala dikten ‟Sverige‟. Stenhammar har ju uppfattat den som en lyriskt betonad hymn i lugnt och värdigt tempo och Alfvén hade tänkt sig den kraftfull och uppfordrande och närmast som en marschartad nationalsång. Han fick senare berättat att detta var i överensstämmelse med diktarens avsikter; Heidenstam hade f.ö. hoppats att Emil Sjögren skulle bli diktens tonsättare och till denne angivit sina intentioner” (L Hedwall, Hugo Alfvén 1973, s. 46). Alfvén omtalar i brev till Staffan Björck 1946 att även hans tonsättning av Sverige i stort sett haft hymnkaraktär och ger en jämförelse mellan Stenhammars och hans egen uppfattning av dikten (citerat efter Staffan Björck, Heidenstam och sekelskiftets Sverige, Sthlm 1946, s. 158 ) :”Diktens första period fram till ’Fall julesnö’ har för mig en utpräglad viril och stolt karaktär, med satserna sammangjutna till en odelbar totalverkan. Den sista perioden: ‟Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro!‟ är en invokation, fylld av ljus förtröstan, där bl.a ’våra barn’ och ’våra fäder’ böra särskilt betonas. Stenhammar lägger i stället betoningen på ‟barn’, ’sova’ och ’kyrkohällen’ i bortdöende tonstyrka, som domnar av i pianissimo. Därmed blev sången som klippt och skuren för jordfästning och begravning Det ligger i sakens natur att en dylik sång måste sluta med en väldig klimax. Därför gick jag i min tonsättning år 1905 den rakt motsatta vägen: undvek all blödighet i den sista perioden och

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Det ligger i sakens natur att en dylik sång måste sluta med en väldig klimax. Därför gick jag i min tonsättning år 1905 den rakt motsatta vägen: undvek all blödighet i den sista perioden och drev upp tonstyrkan till fortissimo vid de tre gripande utropen ‟Sverige! Moder! Du land‟ i vilken avslutningsklimax jag samlade hela diktens innebörd, så som jag uppfattat den. Som rent musikstycke tycker jag, att Stenhammars tonsättning är utmärkt vacker, i viss mån befryndad med Geijers, A F Lindblads och Otto Lindblads blida lyrik, men i relation till Heidenstams ord verkar den på mig alltför sötaktigt sentimental och övernyanserad, som t.ex. vid ‟och dåd blev saga‟ och ‟Brinn, […]”

Heidenstam med fru Greta på båtresa 1907i Foto: Hugo Alfvén i Tempo furioso s. 353. ”Festspel” I memoarbandet Tempo furioso, s. 399f. återkommer Alfvén till Heidenstams fängslande berättarförmåga. Alfvén hade fått ett kompositionsuppdrag, nämligen att skriva musiken till invigningen av Dramatens nya byggnad år 1908. Han hade inte klart för sig hur han skulle lösa uppgiften, något som allt som oftast inträffade om det inte fanns en text som satte fantasin i rörelse. Alfvén var på väg från Danmark och gjorde ett besök hos Heidenstam 12

i Naddö som vid supén berättade så målande om Karl XII och hans polska fälttåg, om hovfester och karolinernas bravader att Alfvén omedelbart blev inspirerad. Heidenstam bad honom sätta sig vid flygeln och ut strömmade tonerna. ”Denna gång flydde inte min nyckfulla sångmö. Hon viskade i mitt öra och ledde mina händer under deras irrande gång över tangenterna, men hon förde mig inte tillbaka till Polen utan höll mig kvar i Sverige. Jag drömde mig på en fest i en medeltida svensk riddarborg, där bålda kavaljerer trådde dansen med guldlockiga damer – naturligtvis långt skönare än de polska. Polonäsen brusade dock alltjämt i mitt huvud, den kunde jag inte komma ifrån. Jag levde rövare på klaviaturen…” Nästa dag skrev han ned ”klaverskizzen” som är daterad Naddö 30 nov. 1907. Detta var tillkomsten av ”Festpolonaise”, det bekanta Festspel som brukar spelas vid utdelningen av Nobelpriset. (Se även min artikel i Alfvéniana 3-4/08, s. 15) ”Gustaf Frödings jordafärd” Åren 1911 och 1912 utgör den intensivaste perioden i deras samarbete. När Gustaf Fröding gick bort den 8 februari 1911 skickade Heidenstam den 10 februari dikten Gustaf Frödings jordafärd till Alfvén för tonsättning för framförande vid Frödings begravningsceremoni i Klara kyrka i Stockholm den 12 februari. Alfvén beskriver målande hur han fick uppslaget till kompositionen från Uppsala domkyrkoklockor (”Klockorna dåna, tunga slå de, mullra och kvida de, sjunga sin sång till de dödas färd”) och hur sedan alla klutar sattes till för kopiering av stämmor och sammankallande av sångarna i Orphei Drängar. Det blev Alfvéns elddop med den kör som han sedan så framgångsrikt skulle elda till enastående prestationer. (Alfvén, I dur och moll, s. 20ff.) Vintern samma år sökte Heiden-

stam förmå Alfvén att tonsätta ”Sverige” (Hedwall, 1973, s. 47) ”Spåmannen” År 1912 komponerade Alfvén Scenmusik till ”Spåmannen”, en dramatisk dikt av Heidenstam som uruppfördes på Dramatiska teatern 19/11 1912. I Uppsala universitetsbiblioteks Alfvénsamling finns flera brev från Heidenstam som visar att han hade bestämda uppfattningar om när musiken skall interfoliera dikten. Även besättningsformer intresserade Heidenstam: ”Jag tillåter(?) mig påpeka att grekerna – åtminstone efter våra föreställningar – ju tros ha sjungit enstämmigt eller i oktav. Kan det ge dig något lustigt(?) infall så är det ju bra. Men något tvång att taga det hela så precist(?) behöfver vi gifvetvis inte pålägga oss om det skulle bli till hinder. Viktigare är kanske då att musiken – åtminstone till stor del och helst alldeles – bör bestå av flöjter och strängar (Lyror och kitaror skall det ju föreställa) […]” (odat.,oktober? 1912). I så måtto fick Heidenstam rätt att b å d e fl ö j t e r o c h o b o e r (representerande antikens aulos) och stråkar samt 3 körstämmor utgör besättningen som dock utökats av Alfvén med ett piano. Efter otåliga påminnelser av Heidenstam blev partituret färdigt den 28 oktober. Då hade några flöjtsatser infogats från en skådespelsmusik till ”Mostellaria” av Titus Plautus som Alfvén komponerat samma sommar för framförande på Intima Teatern den 28 juni . Efter premiären av Spåmannen skrev Heidenstam till Alfvén: ”Från Stockholm hör jag att musiken skall göra sig alldeles förträffligt. Har ej haft tid att resa upp ännu” och han skickar med postcheck på 500 kr som honorar (1000 kr delat på två).

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Karl XII-kantat gick i stöpet Den 21/7 1918 skriver Heidenstam till Alfvén att han inte känner sig istånd att leverera texten till den Karl XII-kantat ”hvars ord [Harald] Hjärne bad mig författa […] Så fort jag skall göra något på beställning tappar jag humöret […] Jag skyndar mig därför att såväl hos dig som Hjärne definitivt anmäla mässfall medan det ännu är god tid”. Uppenbarligen var det tänkt att Alfvén skulle tonsätta denna kantat. Med tanke på vad han senare sagt om det flitiga kantatkomponerandet som tog tid från

hans symfoniska verksamhet torde han blivit glad över beskedet. Operan omintet



År 1921 hade Alfvén och Heidenstam samt några andra bröllopsgäster sällskap på tåget från Nora till Stockholm. Heidenstam var på strålande humör och underhöll de övriga i sällskapet. Plötsligt försvann han till en annan kupé och återkom när tåget närmade sig Stockholm. Han hade då skissat innehållet i ”Eumeniderna” och bjöd sällskapet på restaurang i Stockholm där han förklarade att Alfvéns skulle komponera en opera med samma titel. Han började

tala om akter och tablåer och de båda började inspirera varandra. En reporter i Aftonbladet tillhörde sällskapet. Han kunde lyssna till planerna och dagen därefter skrev han en stor förhandsartikel, men då ”förlorade både Heidenstam och jag intresset för det geniala uppslaget. Anden kan inte skapa under offentlig insyn från gatan – det borde herr X. ha förstått” (I dur och moll, s. 182ff.). Journalisten var Waldemar Swahn (Hedwall 1973, s. 80). Andra dikter av Heidenstam har Alfvén inte funnit passande för tonsättning, vare sig som romanser eller som körsånger.

Hugo Alfvén och Finland AV JAN OLOF RUDÈN


ed anledning av Märkesåret 1809–2009 då olika relationer mellan Sverige och Finland har dragits fram i ljuset kan det vara på plats att erinra om de kulturella band som förenade de båda länderna. En liten del av dem präglades av Hugo Alfvén i hans aktiviteter som tonsättare och dirigent av egna verk samt av dirigent för Orphei Drängar, som under Alfvéns ledning besökte Finland under ett par utlandsturnéer. Det var ett givande och tagande också i så motto att finländsk musik blev framförd i Sverige och svensk musik i Finland. Det svenska språket var en sammanbindande faktor vid sidan av själva musiken. Artikeln bygger på Alfvéns tryckta memoarer och brevsamlingen i Uppsala univer-

sitetsbibliotek samt brev i Helsingfors universitetsbibliotek. Eftersom jag inte har haft tillgång till Sibeliusmuseets klippsamlingar och annat material i den kapsel som Gunnar Ternhag orienterade om i Alfvéniana 1/02, s. 11 är inte sista ordet sagt i ämnet. Romanstonsättare Som tonsättare kom Alfvén redan i mycket unga år att fastna för Zacharias Topelius dikter. Redan 1884 komponerade han Barnatro av Topelius för röst och piano (publicerad på Alfvénsällskapets hemsida). Denna sång är den tidigaste vi känner av Alfvéns hand. Den finns bland "Mina första kompositioner" som i övrigt består av pianomusik. Han var då tolv år och påverkad av sin baptistiska familjs religiositet och inte minst sin mor Lottens sånger vid taffeln Till Topelius återvände Alfvén när det återigen var tal om barn. Barnens bön för fäderneslandet

komponerades 1930 för 4-st barnkör. Även Johan Ludvig Runebergs lyrik fångade tidigt Alfvéns intresse. Den Vaggvisa han komponerade för röst och piano härrör från tiden för violinsonaten och symfoni nr 1. Den tillägnades hans mor och trycktes av J Lövings musikhandel i Stockholm och var det första verk han fick utgivet . Nästa verk med text av Runeberg var Fosterlandspsalm för en röst eller samfälld kör vid piano, snart också för unison kör och orkester och som sådan uruppförd i Göteborg 3/12 1906 med Alfvén som dirigent. Man kunde förledas att tro att förlusten av Norge 1905 eggade fosterlandsvännen Alfvén att som pendang till förlusten av Finland 1809 skapa ett verk för att stärka enigheten i Sverige. Men det var ett beställningsverk för samlingen ”Musik till psalmer för skolorna” utgiven av Emanuel A Nylin och Arvid Carlstedt, Stockholm 1907. Lennart Hedwall har behandlat detta i Mu-

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


revy nr 1 1978, s. 8. Fosterlandspsalm blev mycket populär och trycktes separat och i olika samlingar av förläggaren Abraham Lundqvist. Ytterligare en finländsk författare, nämligen Bertel Gripenberg blev förtonad av Alfvén. Hans Lindagull, serenad för tenor solo och manskör komponerades 1919 och blev uruppförd i Vänersborg den 11 juni under OD:s sommarturné och med Knut Öhrström som solist. Denna version jämte ett arr. för liten orkester publicerades 1923 av Hirsch. Tonsättningen var uppenbarligen en följd av att skalden till Alfvén sänt sin diktsamling Spillror (1917). Alfvén tackade med orden ”Edra dikter har jag på mitt bord och tonerna till dem i mitt huvud”. (Hugo Alfvén, Med hälsning och handslag, s. 52f.) Den finländske författaren Arvid Mörne skickade sin diktsamling ”Morgonstjärnan” till Alfvén som omedelbart tackade i högstämda ord i brev av 22/11 1928 (nu i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors universitetsbibliotek, SLSA 620). Trots hans förhoppning att dikterna skulle inspirera honom till många sånger blev så inte fallet. Dirigent Hugo Alfvén berättar i Tempo furioso s. 349ff. […] hade jag mottagit en inbjudan att dirigera en egen konsert med Helsingfors stadsorkester. Jag hade tackat ja och konserten skulle äga rum den 19 februari 1906. 14

Mitt program omfattade Ddursymfonien, ”En skärgårdssägen” och ”midsommarvaka”. [Jag skulle…] bo på hotell vilken fråga den kände komponisten och dirigenten [Robert] Kajanus redan hade ordnat.Vid kajen i Helsingfors mötte Kajanus […] Orkestern var förträfflig och verkade mycket intresserad, men den hade en ovana, som jag aldrig varken förr eller senare träffat på hos någon annan orkester: under repetitionerna rökte varje man cigarretter från början till slut. Det var som om de sökt ett bedövningsmedel under den ryska terrorn. Alla höll en cigarrett mellan fingrarna och så snart någon hade ett par takters paus, snappade han in ett halsbloss. Efter en timmes repetition kunder jag nätt och jämt se kontrabasisterna, som stod längst bort. Men denna rökning förekom naturligtvis inte under konserten, då orkestern för övrigt spelade alldeles glänsande. Om publiken har jag inte att säga annat än att den var ungefär som i Stockholm. [Vid efterföljande supé] hade man talat allmänt om konserten och man var nyfiken på vad Helsingfors mest ansedda musikkritiker – Karl Flodin i Nya Pressen och purfinnen Katila i Uusi Suometar – skulle skriva. […] då jag den följande förmiddagen […] fick upp tidningarna på rummet. Med stigande glädje läste jag dessa recensioner som var skrivna med en temperamentsfullhet och en förståelse för min musik som gjorde mig yr i huvudet.

Symfonien hade av Kajanus tidigare blivit uppförd i Helsingfors och då utförligt recenserad, varför den nu omnämndes mera i förbigående; men de båda andra styckena var nyheter, som blev desto grundligare analyserade. Recensenten Karl Flodin, som gillade konserten mer än A Uggla i Hufvudstadsbladet skickade för säkerhets skull korrekturet till recensionen i ett brev den 20/2. Alfvén berättar vidare i Tempo furioso s. 354f: Den följande dagen [20/2] skulle en populärkonsert äga rum, dirigerad av Georg Schnéevoigt. Han hade börjat sin musikaliska bana som cellist, i vilken egenskap han under sex år tjänstgjort i Helsingforsorkestern. Sedan slog han om och utbildade sig till orkesterdirigent. På denna nya bana hade han gjort en lysande karriär och hastigt blivit en berömd man. År 1904 hade han kallats till ledarposten för den ypperliga Kaim-orkestern i München, vilken befattning han fortfarande innehade, då jag gjorde hans bekantskap i Helsingfors.

Georg Schnéevoigt. Byst i Malmö konserthus

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Vid den ovannämnda populärkonserten hade man i sista ögonblicket gjort en ändring i programmet. Man önskade än en gång höra min skärgårdssägen och rapsodi, vilken begäran jag naturligtvis med glädje gick till mötes, fast jag tyckte det var kusligt att uppträda som dirigent sida vid sida med den berömde Schnéevoigt, som i Helsingfors åtnjöt en grundmurad popularitet. Men det föreföll som om publiken delade gracerna tämligen lika […] Ja, under årens lopp kom jag många gånger tillbaka till detta allvarliga, tungsinta land, som ständigt skulle komma att möta mig med samma uppskattning och djupa förståelse för min musik som det hade gjort vid detta mitt första besök. Alfvén berättar i brev till sin gynnare Oscar Quensel den 5/4 1906 att han i Helsingfors sammanträffade med den finske dirigenten Schnéevoigt, som var dirigent i München för Kaim-orkestern. Denne föreslår att Alfvén ger egen konsert i München och också i Wien (men ej i Berlin som Quensel föreslagit för att göra Alfvén känd där ). År 1913 i mitten av december var Alfvén gästdirigent i Helsingfors med två konserter den 15/12 resp. den 18/12. Han berättar i I dur och moll s. 75f: Jag hade fått inbjudning att komma till Helsingfors för att dirigera två symfonikonserter med egna kompositioner […] [Enligt brev till Robert Kajanus, nu i Helsingfors universitetsbibliotek, förklarade Alfvén att han p.g.a. en senarelagd OD-konsert var förhindrad att komma till Helsingfors

den 6 december 1912, alltså redan året innan.] Denna gång hade jag ställt upp den sista [symfonin, dvs. nr 3]: E-dursymfonien, samt ”Drapa”[den 15/12], ”Festspel”[den 18/12], två romanser för orkester [nog enbart ”Skogen sover” den 15/12], ”En skärgårdssägen” [den 18/12] och ”Midsommarvaka”. [Det blev] en ännu större framgång än den första [år 1906]. Karl Flodin fanns inte längre i Finland men jag vann en annan lika hängiven vän i chefredaktören och sporadiske musikrecensenten i Dagens Tidning, doktor Gustaf Mattsson, den berömde författaren, inte minst känd för sina ypperliga reseskildringar. Han skrev bland annat en hel spalt om mitt sätt att leda orkestern. Efter andra konserten blev Alfvén inbjuden till manskören Muntra Musikanters (M.M:s) julfest. Någon av dessa dagar hade jag stiftat bekantskap med eldsjälen Otto Andersson. Alfvén berättar att båda i Helsingfors steg på tåget till Åbo under det att de dryftade ett folkmusikaliskt problem och blev så inbegripa i samtalet att de inte märkte att tåget satt sig i rörelse innan Otto Andersson hann stiga av. (Ibidem s. 78.) 1921 var det Nordisk musikfest i Helsingfors. Vid den svenska orkesterkonserten den 27/5 dirigerade Alfvén sin fjärde symfoni med Helsingfors stadsorkester, och solisterna Greta Söderman och Väinö Sola. Detta var tydligen med ”R Kajanus orkester” med vilken Schnéevoigt inte

ansåg sig kunna omedelbart konkurrera. Alfvén beklagar sig över att det var förbudstider i Finland, vilket musikerna dock visste kringgå. (I dur och moll s. 174ff. ) Eftersom Jean Sibelius dirigerade en orkesterkonsert med egna verk dagen därefter borde de två tonsättarna ha sammanträffat. I brev av 17/3 1922 från Robert Kajanus, dirigent vid Helsingfors stadsorkester anmäler han att orkestern köper orkestermaterialet till Alfvéns Symfoni nr 4 som Universal Edition i Wien utgivit och översänder summan 4597:70 Rmk (=1000 Finnmark). I samma brev hör han sig för om förhållandena i Wien som han ej känner till och om Schrekers musik. Alfvén hade ju orienterat sig under sitt besök i staden året innan. OD:s konsertturné till Finland 1924 beskriver Alfvén i I dur och moll s. 270f: Avfärd skedde med båt pingstdagen för en konsertturné till Finland som OD inte besökt på trettio år. Muntra Musikanter (MM), Akademiska sångföreningen och manskören Laulu-Miehet tog emot. ODs konsert i Solennitetssalen med bl.a. Hegars ”Totenvolk” och Alfvéns ”Serenad Lindagull”, text Bertel Gripenberg (se ovan). Påföljande kväll framfördes Hegars ”Gewitternacht” och Bossis ”Il brivido”. Dessa stycken tillhörde ODs främsta slagnummer. Därefter med båt till Borgå och besök vid Runebergs grav där Josephsons ”Vårt land” och Wennerbergs ”O Gud som styrer folkens

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


öden” framfördes (s. 276). Samma kväll gavs konsert i Lyceet och företogs återfärden till Helsingfors. Den tredje konserten i Helsingfors fick flyttas till Berghälls kyrka p.g.a. prästerskapets motstånd i Johanneskyrkan. ”Jag vet en dejlig rosa” och ”Gustaf Frödings jordafärd” framfördes. Påföljande dag avfärd till Viborg (s. 277) med konsert på teatern. Bl. a ”Björneborgarnas marsch” och ”Terve Suomeni maa” som extranummer efter Södermans ”Ett bondbröllop”. Tåg till Åbo där konsert hölls den 16 juni. Åter till Stockholm med båt bara för att omedelbart styra kosan mot Paris och de Olympiska Spelen. År 13/11 1925 kom förfrågan från Åbo Underrättelser som ville ha ett uttalande om Sibelius musikaliska gärning med anledning av hans stundande 60-årsdag den 8/12. Eftersom Alfvén inte tycks ha reagerat kom dessutom en påminnelse. Sibelius har sänt gratulationer till Alfvéns ”jämna” födelsedagar från 1942 till 1957(?) men annars saknas korrespondens emellan dem. I Sibelius dagbok som nu utgivits så förtjänstfullt av Fabian Dahlström nämns ”den geniale och sympatiske” Alfvén två gånger. Vi vet inte vad Alfvén egentligen tänkte om Sibelius. Han dirigerade ”Rakastava” med Akademiska kapellet den 25/3 1925 i Uppsala universitets aula, på samma plats med Kapellet och Uppsala musikerförbund dirigerade han ”teatermusik till Kristian II” den 14/3 1930. Under USA-turnén 1938 dirigerade han ”Finlandia” i Boston den 6 juli. En helt annan affinitet med den norska orkestermusiken representerad av framför allt Grieg och Svendsen kan man utläsa av Carl-Gunnar Åhléns förteckning Hugo Alfvén som orkesterdirigent i kommentarhäftet till Alfvén conducts Alfvén (Phono 16

Suecia PSCD 109, 1997). Manskörsånger av Sibelius blev emellertid framförda av OD (se nedan). I Final s. 63-71 redogör Alfvén för turné längs Östersjöns kuster med OD år 1929. Finland var delmål i turnén som ägde rum i maj-juni och också omfattade Gotland och Estland med avslutning längs Norrlandskusten. Båten ankom till Helsingfors den 8 juni och togs emot av representanter för Akademiska sångföreningen, Muntra Musikanter, Laulu Miehet och Ylioppilaskunnan Laulajat. Två konserter där med mycket krävande program bl.a. Hegars ”Hymne an den Gesang” och ”Totenvolk”, av Bossi ”Il brivido”, av Lányi ”Muszi kálnak”, Törnudds ”Loitsu” och Krickas ”Vysoko zornicka” och ”Tancuj, vykrúcaj”. Den största framgången för Alfvén personligen var tolkningen av Loitsu som gjordes något annorlunda än av värdarna. Två konserter gavs i Åbo och en i Mariehamn. Under turnén i Finland sjöngs bl.a. Pacius ”Mu isamaa mu onn ja room”. När andra världskriget utbrutit deltog OD i den Finlandshjälp som yttrade sig på så många sätt i Sverige. För föreningen Nordens Finlandsinsamling framträdde OD i Uppsala och i Blå hallen i Stockholm 28/11 1939. Vid Nordiska musikfesten i Helsingfors 1932 var det Adolf Wiklund som den 27/5 dirigerade Alfvéns nya Dalarapsodi (1931) med Helsingfors stadsorkester. Georg Schnéevoigt berättar i brev 18/1 1945 att han i Helsingfors den 12/1 med stor framgång framfört Festouvertyr op.52 till invigningen av Malmö konserthus i september 1944. Detta verk hade han påverkat orkestern att beställa

av Alfvén sedan han blivit kapellmästare i Malmö. Trots att kriget var slut 1946 fanns praktiska problem att lösa. Den 30/10 skrev konsertsångerskan Ester Ingman att hon har fått veta datum för konsert med radioorkestern, nämligen den 28/11. Hon vill sjunga Taltrasten, I stilla timmar, Skogen sover, Sommardofter, Du är stilla ro om bara orkestermaterialet kommer fram i tid. Det skulle skickas med kurirpost genom finska legationen i Stockholm. Om finnarna inte kan betala hyra för no t ma t eri al et s ka ll R u n ar [Brenning] eller Josef betala. Musikbrev från körledaren och tonsättaren Bengt Carlsson, Helsingfors maj 1947, som gläder sig inför den kommande OD-turnén. Den ägde rum 25˗30/5, började på Skansen via Borgå, Helsingfors (2 olika konserter) och slutade vid Åbo akademi. Det var Alfvéns avsked från OD efter 37 år som dess dirigent. På programmet stod ”Skulle jag en sång dig sjunga” av Selim Palmgren och ”Loitsu” av Axel Törnudd, två absoluta favoriter hos Alfvén bland finlandssvenska tonsättare. Repertoarval Redan under det andra verksamhetsåret med OD sjöngs Vaggvisa av Selim Palmgren. Det är ett tonsättarnamn som regelbundet återkommer under hela Alfvéns tid som dirigent för OD. Andra finländska körverk var av Armas Järnefelt, Sibelius (Bröllop stundar, 1916, Den förkvävda rösten, vid turné i Sverige 1931, Fridolins dårskap, vårkonserten 1946), Oskar Merikanto, Toivo Kuula (tre olika verk vid vårkonserten 1933 och två ytterligare vid påföljande konserter)

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Loitsu av Axel Törnudd var ett körverk som Alfvén med förtjusning dirigerade alltifrån OD:s vårkonsert i Uppsala/Stockholm 1925 (se även Alfvéniana 2-3/02, s. 3ff.)

Av Leevi Madetoja framfördes ”Hautalaulu = Gravsång” vid en domkyrkokonsert i Uppsala 1946. Redan 1934 hade tonsättaren skickat en nyutkommen samling körsånger och Alfvén tackar den

6/5 med förhoppning att infoga någon i ODs program redan till samma års höstkonsert. Så blev det alltså inte. (Brev i Helsingfors UB)

Alfvén på 78-varvsskivor (1904–1957) AV BJÖRN ENGLUND


enna diskografi förtecknar dels alla kommersiella inspelningar (men ej t.ex. radions interna lackskivor) Hugo Alfvén gjorde under 78-varvsepoken, dels alla inspelningar av hans kompositioner och arr. från samma tid. (Jag har endast kunnat medta de arr. av folkvisor där han anges som arrangör på skivetiketten. Det är troligt att flera av hans folkvisearr. använts på andra skivinspelningar utan att han krediteras.) För att undvika ‖dubbel bokföring‖ listas Alfvéns egna inspelningar av egna kompositioner endast i del 1. Uppställningen är artistkreditering (etikettroget angiven när skivan har avsynats av mig), inspelningsort och -datum, matrisnummer, titel, skivmärke och nummer. Endast originalnumren har angetts, däremot inte återutgivningar på vinyl eller CD. Eftersom denna del begränsar sig till 78-varrvsinspelningar medtas inte ett antal inspelningar 19541957 som utgavs endast på vinyl, inte heller Alfvéns inspelning för Swedish Society 1954, bara utgiven på LP. (De kommer att förtecknas i en senare diskografi.) I del 1 är uppställningen kronologisk, i del 2 alfabetisk efter verktitel, i del 3 alfabetisk efter artisten. För närmare uppgifter om verken hänvisas till Jan Olof Rudén, Hugo Alfvéns kompositioner. Käll- och verkförteckning, Stockholm 1972. (Fler inspelningar

torde existera av Swedish rhapsody än de 34 jag lyckats spåra.) Under den akustiska epoken (1877-1925) gjordes inspelningarna rent mekaniskt via en tratt och frekvensområdet var mycket begränsat. Det innebar bl. a. att man inte kunde använda kontrabasar (deras toner var för djupa för att kunna fångas i den akustiska upptagningsmetoden) och de fick ersättas av bastubor. (När en basstämma spelas på kontrabas klingar den en oktav under noteringen, men på en bastuba i samma oktav.) Tuttiviolinerna fick bli s.k. Strohvioliner som kan beskrivas som en träram med grammofontratt som förstärkte ljudet. (Soloviolinerna var normala instrument.) Antalet musiker man kunde spelas in var också högst begränsat och det gjordes under åren före 1920 näppeligen några inspelningar med en fulltalig symfoniorkester. I Sverige tillkom inga inspelningar med symfoniorkester under dessa år och som framgår av förteckningen var den första inspelningen av Midsommarvaka från 1913 arrangerad (i förkortad form) för militärkår spelad av en mindre grupp ur Svea livgardes musikkår, men etiketterad som Hjalmar Meissners militärorkester. Meissner var inspelningschef för skivbolaget vid denna tid). Det tyska skivmärket Parlophon väckte 1920 uppmärksamhet när man började spelad in verken ‖partiturgetreu‖ och med full besätt-

ning. Detta bör även gälla de versioner av Misdommarvaka som gjorde i Berlin 1923 och 1924 för danska Parlophon respektive Polyphon (som jag inte har hört). I övrigt var det bara några sånger av Alfvén som spelades in under dessa år. August Söderman komponerade balladen Kung Heimer och Aslög för en röst och orkester och Alfvén instrumenterade den 1911 för full symfoniorkester, men den versionen blev aldrig publicerad. (två partitur i tusch resp. blyerts i UUB; jfr Rudén 1972 s 24). Uppenbarligen har det gjorts stämutskrifter som använts åtminstone vid Sigurd Björlings inspelning 1942 (bekräftat av inspelningsjournalen). Osäkert om de andra inspelningarna har detta arr. eller Södermans original. (Ett flertal tidiga inspelningar gjordes även med enbart pianoack.) Under den elektriska epoken (från 1925), då man använde mikrofon i stället för tratt, gjorde Alfvén främst inspelningar med manskören OD (som han ju ledde under många år), men även med tre andra körer. Två inspelningar gjordes av Midsommarvaka, en intern för dåvarande Radiotjänst (1938) och den första officiella svenska stereoinspelningen för Swedish Society (LP 1954; ej medtagen här).

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


När den amerikanske arrangören Percy Faiths inspelning av Swedish rhapsody (som bygger på teman ur Midsommarvaka) först utgavs 1953 blev Alfvén mycket upprörd, men när de stora royaltycheckarna började komma in tystnade protesterna! Faiths inspelning utgavs den 2 februari 1953 och hamnade på topplistorna exakt en månad senare som nr 19 och låg kvar sex veckor. I England utgavs de olika versionerna mellan oktober 1953 och januari 1954 och det var Mantovanis version som hamnade på topplistorna (som nr 2) och låg kvar i 34 veckor. Med tanke på hans uttalande från

1907 att alla dragspel som påträffades skulle krossas, är det ironiskt att ett flertal franska dragspelare tog sig an Swedish rhapsody! Denna melodi finns i ett flertal andra versioner: med hammondorgel, piano, underhållningsorkester, blåsorkester, dixieband, danska, finska och franska sångversioner. (Troligen finns fler än de 35 versioner jag lyckats spåra.) Roslagspolketta blev även den en internationell schlager 1956 under titeln Swedish polka. Vokalversioner gjordes på danska, engelska, finska och franska. I Sverige hette vokalversionen som bekant Roslagsvår.

Endast den tredje symfonin finns inspelad under tonsättarens ledning och vid STIM:s och Cupols storsatsning 1948 på svenska tonsättare som uttolkare av egna verk, fick han spela in En skärgårdssägen. En från början intern inspelning för Radiotjänst av Dalarapsodin från 1940 utgavs kommersiellt 1950. Ett kuriosum är Hjalmar Brantings sorgmarsch komponerad i november 1924, framförd vid begravningen 1 mars 1925, men inspelad först i april 1925 i antingen Alfvéns original för 19 mans blåsorkester eller V. Brandts arr. för 16 mans militärkår.

Observera ytterligare två verk med beteckningen Swedish rhapsody. 1947 skrev Charles Wildman (pseudonym för Willy Mattes) huvudtemat till filmen Brott i sol. Med titeln Romans i moll spelades den in med Sixten Ehrling som pianosolist och med text av Einar Moberg av Sven Olof Sandberg (inspelad även i Finland, England och USA). Swedish rhapsody på Collector JEP 3006 med Ernie Englund torde vara Gotländsk sommarnatt (1960). Skivmärkesförkortningar Aus Col DG ES Disc G&T Gr HMV Ir Od

Austroton (Österrike) Columbia Deutsche Grammophon (Tyskland) Elite Special (Schweiz) Discofil Gramophone & Typewriter Gramophone His Master’s Voice Iragen (USA) (= International Record Agency) Odeon

Par Pare Ph Pol Poly Rtj Vic Zon

Parlophon Parlophone (England) Philips Polydor Polyphon Radiotjänst (PR och R endast för internt radiobruk, ej till försäljning) Victor (USA) Zonophone

Del 1. Hugo Alfvéns inspelningar 1927-1956 O.D.-kören (under personlig ledning av dir. musices Hugo Alfvén) Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 18 maj 1927 Bk 2073-1 Hör oss, Svea (Gunnar Wennerberg)

HMV X 2507 Vic 80163 Bk 2074-1 Kungssången (Otto Lindblad – Talis Qvalis) Vic 80163 Bk 2075-1 Glad såsom fågeln (Prins Gustaf – H. Sätherberg) HMV X 2509 Bk 2076-2 Sjung om studentens lyckliga da’r (Prins Gustaf – Herman. Sätherberg) HMV X 2508 Vic 26-80551 Bk 2077-2 Serenad: ―Stjärnorna tindra‖ (J. A. Josephson – C. W. Böttiger) HMV X 2509 Bk 2073-2076 med Lilla kören, 60 man; resten med Stora kören, 84-100 man (antalet efteruppgifter i inspelningsjournalen). Observera att Bk 2074 endast utgavs i USA på Victor! Dessa titlar ingår i den serie av inspelningar som HMV gjorde 5-21 maj 1927, de första elektriska som gjorts i Sverige. De utgavs i september 1927, utom X 2750 som utgavs i oktober 1928 och är kopplad med en titel av norska Handelstandens sangforening. 18

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Till vänster. Annons i september 1927 i tidskriften Charme s. 42. för ODs inspelning Ovan: Radiotjänsts interna skiva med OD och Suomis sång som kasserades.

Svenska sångarförbundets amerikakör. Dirigent: Hugo Alfvén Konserthuset, Göteborg 23 juli 1938 R 303 Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) R 304 Glädjens blomster. Folkvisa (arr Hugo Alfvén) R 305 Ett bondbröllop: Önskevisa (August Söderman) R 306 Ett bondbröllop: I bröllopsgården (A. Söderman) R 307 En ängel har rört vid din panna (P. Lange-Müller) R 42-44 är enkelsidiga.

Rtj R 41 Rtj R 42 Rtj R 43 Rtj R 41 Rtj R 44

Orphei drängar, dirigent Hugo Alfvén Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 16 april 1940. SD-463-A Glädjens blomster. Folkvisa (arr. Alfvén) SD-464-A SD-465-A SD-466-A

Rtj R 73 Tel A 5252

1. Hör oss, Svea (Gunnar Wennerberg) 2. Vår Ulla låg i sängen och sov (C. M. Bellman, arr. Hugo Alfvén) Gryning vid havet (Hugo Alfvén – Sten Selander) Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson)

SD-467-A Suomis sång (Fredrik Pacius – Emil von Qvanten) R 72 är enkelsidig. SD-467-A bär påskriften ‖kass[erad]‖. Se illustration ovan! (Dock utgiven på CD jämte övriga OD-inspelningar.) Stockholms radioorkester. Dirigent Hugo Alfvén Konserthuset (Stora salen), Stockholm 19 juni 1940. SD-486-A – 489-A Midsommarvaka (Hugo Alfvén) Stockholms radioorkester. Dirigent Hugo Alfvén Konserthuset (Stora salen), Stockholm 7 november 1940. SD-563-A – 567-A Dalarapsodi, op. 41 (Svensk rapsodi nr 3) (Hugo Alfvén) Skivorna utgavs först i mars 1950.

Rtj R 72 Rtj R 73 Rtj R 71 Tel A 5252 Rtj R 71

Rtj R 78a-c

Rtj RD 535/537

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Orphei drängar, dirigent Hugo Alfvén Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 28 maj 1943. 6238-S-S-B Mitt i en blomstermånad (Hugo Alfvén – Hjalmar Gullberg) 6239-S-S-B Sveriges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) 6240-S-S-B Stämning (Hugo Alfvén – J. P. Jacobsen) 6241-S-S-B Maj (Hugo Alfvén – Kerstin Hed) 6242-S-S-B Kulldansen. Folkvisa (arr. Hugo Alfvén) 6243-S-S-B Anders, han var en hurtiger dräng (Hugo Alfvén – C. Ekeman) Konsertföreningens orkester. Dirigent: Hugo Alfvén Musikaliska akademien, Stockholm 10 juni 1948 1262-A – 1265-A En skärgårdssägen, op. 20 (Hugo Alfvén)

Sonora 9014 Sonora 9014 Sonora 9017 Sonora 9017 Sonora 9019 Sonora 9019

Cupol 6019/6020

The Stockholm Concert Association Orchestra conducted by the composer Musikaliska akademien, Stockholm 212-22 juni 1950. 2SB-3260-3267 Symphony No. 3. E minor, op. 23 (Hugo Alfvén) HMV DB 11026/11029 Siljanskören. Hugo Alfvén (dirigent) Leksand (?) 26 juni 1951. RTJ-4162-MA Min födelsedag. Folkvisa (För Himlaspelet) PR 5166 är enkelsidig. Kempekörerna under ledning av H. Alfvén Samlingslokalen, Husum oktober 1952 DFT-5247-B Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) DFT-5248-B Olav Tryggvason (F. A. Reissiger – Bj. Björnson) DFT-5249-B Champagnevinet (Hugo Alfvén – F. M. Franzén) DFT-5250-B Helig [Sanctus] (Franz Schubert – T. Norberg) DFT-5372-A Härlig är jorden (sv. text Cecilia Bååth-Holmberg) DFT-5391 Ack, om jag vore kejsare (Edvard Düring) Privatutgåvan är från ca december 1953. Orchestra conducted by Hugo Alfvén Hamburg 24 oktober 1956. AA-50 150-1H Swedish polka (Roslagsvår) (Hugo Alfvén, arr. Bengt Hallberg) AA-50 150-2H

Roslagspolketta (Hugo Alfvén, arr. Bengt Hallberg)

Rtj PR 5166

Disc A 57 Disc A 57 Disc test Disc test Disc privat Disc privat

Ph P 50 150 H P 50 151 H PB 737 Ph P 50 150 H PB 737

Alfvén var vid denna tid ganska gammal och svag, uppenbarligen var det Hallberg som dirigerade orkestern (enligt vad han antytt). Sid 2 användes även som orkesterbakgrund för sångpålägg i Europafilm i januari 1957 av Ulla-Bella [Fridh, gift Gabrielson], utgiven på Philips P 50 151, se del 2.] Del 2. Inspelningar av Hugo Alfvéns musik 1904–1957 Musikhögskolans kör. Dirigent: Waldemar Åhlén Musikaliska akademin, Stockholm 20 maj 1947. RTJ-1970-B/1971-B Aftonen (text Herman Sätherberg) V. Davidova (mezzosopran) [med pianoack.] Moskva ca 1953. [Aftonen] Okänt om framfört på svenska eller ryska.


Rtj RA 119

USSR 021814

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Radiotjänsts underhållningsorkester. Dirigent: Sten Frykberg Musikaliska akademien, Stockholm 27 januari 1946. RTJ-1387-A/1388-A Andante religioso ur Uppenbarelsekantat, op. 31

Rtj RC 311

Hovkapellet, dir. Hovkapellmästare Nils Grevillius Konserthuset (Stora salen), Stockholm 2 november 1943. 027138/027139 Breitenfeld . Bataljmålning ur orkestersviten Gustav II Adolf

Tel E 19031

Karin Branzell (mezzosopran) med piano Stockholm 20 mars 1915. 17541 L Du är stilla ro (text Ernest Thiel)

Gr 283375

Marianne Mörner (sopran) med piano. Hotell Continental, Stockholm 21 maj 1923. BE 1152-1 Du är stilla ro Marianne Mörner (sopran) med ackomp. av Stockholms radioorkester. Dirigent: Eric Westberg Stockholm juni 1929. W 34906-1 Du är stilla ro Stockholms konsertförenings orkester. Dirigent: Nils Grevillius Konserthuset (Stora salen) 24 februari 1939. 2SB 909-2 Elegi ur orkestersviten ”Gustav II Adolf”

HMV X 1841

Col 13605

HMV Z 260 C 3483 Vic 13856

Kopplad med Midsommarvaka KFUM-kören. Dirigent: Martin Lidstam Musikaliska akademien, Stockholm 15 december 1944. RTJ-1116-A Endräkt (text Anders Grape) Göteborgs symfoniorkester. Dirigent: Tor Mann Göteborg 13 mars 1930. CE 2280-2 Festspel, op. 25

Rtj RA 128

HMV Z 203 Z 209

Z 209 är en norsk utgåva. Radiotjänsts symfoniorkester. Dirigent: Tor Mann Musikaliska akademien, Stockholm 4 mars 1943. SD-888-A/889-A Festspel

Rtj R 156

John Forsell (baryton) med orkester Stockholm 18 oktober 1910. 834 ah Fosterlandspsalm (text Johan Ludvig Runeberg)

Gr 2-82898

Kalmar madrigalkör, Dir. Lennart Annemark EMI:s studio 1, Abbey Road, London 22 juni 1948. 0EF 86-1 a) Glädjens blomster (arr. Hugo Alfvén) b) Domaredansen (arr. Carl Paulson)


Militärorkester Köpenhamn 17 april 1925. CT 1311-2 Hjalmar Brantings sorgmarsch [arr. V. Brandt?]

HMV Z 158

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Från HMVs supplement juni 1925

KFUM-kören, Dirigent: Martin Lidstam Musikaliska akademien, Stockholm 15 december 1944. RTJ-1114-A I månans skimmer (August Söderman, text Emil von Qvanten, arr. Hugo Alfvén) Rtj R 192 RA 128 Samuel Hybinette (tenor) med piano Stockholm 26 augusti 1913. 5370 ab Jag längtar dig (text Ernest Thiel)

Gr 2-82993

Helen Snow (soprano) acc. by Andre Skalski (piano) New York 1935 (?). 1051 a) Jag längtar dig b) Skogen sover (bägge E. Thiel)

Ir 2R-29-06

Ellen Beck (mezzosopran) med piano Hotel d’Angleterre, Köpenhamn ca 4 december 1904. 695 d Jag minns (text Erik Ekegren) G & T 83251 Zon 73039 Karin Rydkvist-Alfheim (sopran) med orkesterHotell Continental, Stockholm 23 maj 1919. 3844 ah Jag minns Gr 7-283089 X 577 Oscar Bergström [ack violin, violoncell, piano] Stockholm ca augusti 1930. H-68106 Jag minns

Homocord Sv. 4-16076

Artikeln fortsättes i Alfvéniana 1-2/10


Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Alfvéndagen 10 juli 2009


ed ”I‟m singing in the rain” skred Musik vid Siljans programvärd Torsten Axelsson nedför gången i Missionskyrkan i Leksand. Vädrets makter hade tvingat till denna spelplats i stället för tunet på Alfvéngården i Tibble. Lokalen var på många sätt fördelaktig både för den trots regnet talrika publiken som satt bekvämt och för de deltagande Siljansnäs sockenspelmän och Falu kammarkör, som kunde få hjälp av den naturliga akustiken i Missionskyrkan utan den förstärkning som utomhusframträdanden på Alfvéngården kräver. Samtidigt avslöjas brister i balans mellan stämmor och intonation i något som mer påminner om en konsertsituation. Inomhuslokalen kommer en också att önska ett mindre lättsamt programval av kören. Under sin dirigent Tony Margenta framförde den nu tre av de allra vanligaste arrangemangen av Hugo Alfvén men inget originalverk. Med dalaknytning hade valts en folkmelodi från Malung i arrangemang av Falu kammarkör sjöng Anders Nyberg och två överflödiga körsånger av Nils Lindberg. I denna ljuva sommartid. Waldemar Åhléns välkända Sommarpsalm förlorade sin friskhet Arr A. Nyberg genom ett för långsamt tempo. Resten av programmet bestod av obetydliga stycken från Danmark, Norge och Irland! Falu kammarkör Uti vår hage. Arr H. Alfvén har vunnit priser utomlands, så uppenbarligen kan en annan situation locka fram andra kvaliteter ur kören. Det här framträdandet gjordes Tjuv och tjuv. Arr H. Alfvén inte med Hugo Alfvén och det han står för i åtanke. Lärkan. N. Lindberg Alfvén fondens ordförande, Gunnar Ternhag, påminde om att det var Shall I compare thee. för Hugo Alfvéns skull och hans bosättning i Tibble som dagens N. Lindberg arrangemang ägde rum. Alfvéngården har alltsedan Musik vid Siljans begynnelse öppnat sina dörrar för Danny boy. Arr Kings Singers allmänheten denna dag. Han berättade om Kærlighedsrosen. J. Jersild Hugo Alfvéns flit bl.a. som brevskrivare och tog som exempel ett brev daterat just Scandinavian shuffle. den 10 juli år 1937, då Alfvén planerar en J. Johansen, S. Asmussen turné med sin Siljanskör till Värmland och Oslo. Han rådgör i brevet med Janne Brureslott fra Øre. Romson i Mora som skötte det praktiska Arr H. Sommerro med kören. Gunnar Ternhag förrättade utdelningen av var sitt stipendium på Sommarpsalm. W. Åhlén 10 000 kr från Alfvén fonden till tre Och jungfrun hon går i ringen. avgångselever från Musikkonservatoriet i Falun. Av dessa var violinisten Maria Unosson ej närvarande. Linnea Aall-Campbell, som studerar låtspel på fiol spelade en låt och pianisten Matti Busch förde en ojämn kamp med Alfvéns Solglitter. De går nu vidare till studier på olika musikhögskolor. Ett säkert ankare vid Alfvéndagen är Siljansnäs spelmanslag som spelade Solskenslåten, Leksands skänklåt efter Knis Karl, Polska efter Per Osa, Roligs fars polska efter Roligs Per, Bockfars polska efter Sparf far, Säckpipslåt efter Skommar Anders Persson och Gånglåt efter Mats Danielsson. JAN OLOF RUDÉN

KFUM-kören, Dirigent: Martin Lidstam Musikaliska akademien, Stockholm 15 december 1944. RTJ-1114-A I månans skimmer (August Söderman, text Emil von Qvanten, arr. Hugo Alfvén) Rtj R 192 RA 128

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvénsällskapets årsmöte den 9 maj 2009 Christian Lindberg t.h. i bild intervjuas av Jan Olof Rudén. Foto: Anders Hanser Före förhandlingarna hade sällskapet glädjen att välkomna dirigenten m.m. Christian Lindberg som berättade om hur han blev intresserad i unga år av Hugo Alfvéns person och hur han sedan kom att älska hans musik. Detta har lett till att han verkat för att Alfvéns orkestermusik blivit framförd av Stockholms Läns Blåsarsymfoniker i arrangemang för blåsorkester. Det senaste arrangemanget, nämligen Symfoni nr 4 framfördes ffg i Nybrokajen 11 under eftermiddagen med Christian Lindberg som dirigent. Men det finns ett visst motstånd mot Alfvéns orkestermusik i svenska programråd så man måste stå på sig som dirigent. Så är inte alls fallet i utlandet. Roland Sandberg valdes till ny ordförande. Styrelseledamöter blev Anton Alfvén och Christer Åsberg (nyval) samt Bodil Asketorp, Jan Olof Rudén, Gösta Alfvén, Jörgen Grundström, Anders Hanser, Olof Andersson (omval ).

Hugo Alfvénsällskapet i Ordenshuset på Skansen den 11 oktober 2009 t.h. Folke Bohlin vid pianot ackompanjerar sin dotter Ingela Bohlin med teatralisk bakgrund. Foto: Jan Olof Rudén Hugo Alfvénsällskapet bjöd på en Litterär matiné på söndagseftermiddagen inom ramen för DELS och välkomnade många nya ansikten. Folke Bohlin berättade om Hugo Alfvéns erövring av Nordens vackraste kvinna, Marie Krøyer och om de kärlekssånger han skrev till henne. Han lät oss få lyssna till dem tolkade av Ingela Bohlin och honom själv. Ännu i hög ålder och trots slitningar i äktenskapet och slutlig skilsmässa ansåg Bohlin att Alfvén hade Marie i tankarna när han komponerade Saa tag mit Hjerte även om den formellt var tillägnad hans andra hustru Carin. Alfvéns stil utbildades i slutet av 1800talet när hans äldre kollega Edvard Grieg skrev romanser. Många tongångar hos Alfvén påminner om liknande kärlekssånger hos Grieg, vilket tyder på att Alfvén haft hans musik i bakhuvudet när han komponerade.

År 2010 kommer att bli ett riktigt Alfvénår. Dels är det 100 år sedan Hugo Alfvén blev director musices vid Uppsala universitet och också blev vald till OD:s ledare. Dels är det 50 år sedan han avled. På dödsdagen ställer Uppsalas körer och Akademiska kapell samt Domkyrkan sina krafter till förfogande för en Alfvéndag. Hugo Alfvénsällskapet kan dessutom fira 20-årsjubileum. Se vidare www.alfvensallskapet.se

Profile for Anton Alfvén

Alfvéniana 3-4/09  


Alfvéniana 3-4/09