Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Drapa, Festspel, Tjuv och tjuv Läs om Selma Lagerlöf och Alfvén Läs om Alfvéndagen Rättelser i Alfvénpartitur, 2


Alfvéniana 3-4/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Olof Rudén Adress ovan

Innehåll Reflexioner kring Hugo Alfvén ”Drapa”. Av Staffan Storm 3 Recension av Made in Sweden, CAP 21801 5 Tjuv och tjuv det ska du heta. En analys av ett folkvisearrangemang för blandad kör av Hugo Alfvén. Av Jeanette Lindh 6 Hugo Alfvén och Selma Lagerlöf 9 Akademiska Kören hyllar Alfvén och våren 10 Recension av Nathan Leaf, Hugo Alfvén and his a cappella choral music Av Jan Olof Rudén 10 Opublicerad musik av Hugo Alfvén Kvinnornas lösen 11 Festspel för stor orkester op.25. Ett hundraårsminne. Av Jan Olof Rudén 15 Alfvéndagen den 4 juli 2008 16 Recension av Fest-Ouverture op.26, Mark Masters 7249 18 Rättelser i Alfvénpartitur, 2 19 Hugo Alfvén i våra hjärtan 24

PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667

Detta nummer innehåller notutgåvor med opublicerad musik av Hugo Alfvén. Se sid. 11.

Tryckt av E-Print, Stockholm

Omslaget: En vinterbild från Tällberg. Akvarell av Hugo Alfvén 1924. Se den i färg på www.alfvensallskapet.se/Personen/Alfvéns måleri

2

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Reflexioner kring Hugo Alfvéns ”Drapa” AV STAFFAN STORM

O

scar II, Sveriges och tidigare även Norges konung hade avlidit den 8 december 1907. Som kronprins Oscar Fredrik var han praeses i Musikaliska akademien 1864–1872 och verkade för att tillstånd gavs för byggandet av Musikaliska akademiens hus vid Nybroviken. Kungl. Musikaliska akademien ville hylla den avlidne konungen på sin högtidsdag den 16 maj 1908 genom en komposition av Hugo Alfvén. Han hade 1907 haft två beställningsverk nämligen Uppsalarapsodi för Linnéjubileet och Festspel till invigningen av Kungl Dramatiska teatern och hade befäst sin ställning som uppdragstonsättare för solenna tillfällen. Under april-maj 1908 komponerade han Drapa för stor orkester op.27 till minne av Konung Oscar II. Orkestern består av både tre- och fyrdubblade träblåsare, 6 horn, 4 trumpeter, 3 tromboner och tuba, utökat slagverk, 2-6 harpor och stråkorkester, vilket ger en pompös verkan. Tonsättaren och medlemmen i Alfvénsällskapet Staffan Storm har granskat den idémässiga bakgrunden till verket.

Stilistiskt oförändrad under ett halvsekel Frågan är om man inte hos Alfvén, inte minst genom hans många officiella beställningsverk, i mycket högre utsträckning än hos någon av hans samtida kollegor, kan se Sveriges utveckling under första halvan av 1900-talet återspeglas i musikalisk form – från bondesamhälle till modern industrialism, från kungamakt över rösträttsreformer till demokrati och ”folkhem”. Samtidigt kan det upplevas märkligt (eller imponerande) att han lyckas fånga dessa processer utan att i någon motsvarande grad

förvandla sin egen musikaliska stil, den använder sig av stort sett oförändrade medel. Ställ ”Midsommarvaka”, en självupplevd samtidsskildring, mot ”Den förlorade sonen”, en folkloristisk återblick för en modern urban publik på en kultur som inte längre fanns ett halvsekel senare. Eller följ linjen ”Drapa – minnet av Konung Oscar II”, ”Hjalmar Brantings sorgmarsch” till ”Riksdagskantaten”. Föreställningar om vikingatiden Valet av titeln ”Drapa”, en fornnordisk hyllningsdikt till storman eller kung, får väl sägas vara karaktäristiskt för tidens nationella Jugendstil som ville skapa associationer till det man kallade ”vikingatiden”. Andra typiska exempel på denna nationellt präglade Jugendstil är Engelbrektskyrkan i Stockholm eller Carl Larssons ”Midvinterblot” för att nämna ett par samtida verk inom andra konstarter. Stilen kännetecknades av en reaktion mot vad många unga konstnärer vid denna tid ansåg vara en anonym ”småborgerlig” romantik. Istället förespråkades en modern och högt driven teknik i syfte att fånga nationella drag och ämnen. I Alfvéns fall kan det ses åren runt sekelskiftet i uppbrottet från den då i Norden så dominerande Leipzig-skolans rådande musikaliska ideal och istället ett närmande till folkliga ämnen och folkmusik i kombination med, exempelvis, det skickliga handhavandet av sekelskiftets klangliga högteknologi, den stora orkesterapparaten i Richard Strauss efterföljd, såväl som en mer sammansatt satsteknik, kontrapunktiskt och harmoniskt. Tidigare ”Drapor” Vid en enkel sökning i Svensk Musiks databas dyker vid sidan om Alfvéns verk endast två andra

kompositioner upp med titeln ”Drapa”. Det äldsta är ett mycket kort orkesterstycke av Albert Rubenson från mitten av 1860-talet som visar på en annan musikalisk tolkning av begreppet än den Alfvén gör. Likaså finns ”Drapa” för stor orkester av Ture Rangström, men detta verk är komponerat drygt 20 år efter Alfvéns. Intressant att notera kan vara att den tonårige danske tonsättaren Rued Langgaard skrev ett orkesterverk med titeln ”Drapa” ungefär samtidigt som Alfvén. Verket tycks ha uruppförts i pianoversion på en privatkonsert i Köpenhamn i november 1908. ”Kung Heimer och Aslög” Ett verk med vilket man kan finna likheter till ”Drapa” både stämningsmässigt och också konkret är August Södermans tonsättning av Frans Hedbergs ballad ”Kung Heimer och Aslög” som Alfvén vid denna tid tog sig an och instrumenterade. I Rudéns verkförteckning dateras Alfvéns instrumentation till cirka 1900 medan Hedwall i sin biografi noterar att Alfvén utförde ”en kongenial instrumentation av ‘Kung Heimer och Aslög’ inför musikfesten i Uppsala 1911”. I vilket fall som helst, i balladen möter man den fornnordiske diktarkungen Heimer som sjunger till sin harpa, den tidstypiska uppfattningen om hur ”vikingatida” barder framförde sina sånger, och i Södermans pianosats imiteras instrumentet med typiska arpeggiorörelser. Dessa tar Alfvén i sin instrumentation fasta på och överför självklart till riktig harpa. Harpan som klangsymbol är central både i Alfvéns instrumentation av Södermans verk såväl som i ”Drapa”. Instrumentet har i båda verken omfattande partier och är delvis solistiskt-kadensartat använt.

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


Orfeus och harpan När harpan tidigare använts som symbol för ”högtidlig sång” i västerländsk konstmusiktradition var det oftast med koppling till Orfeusmyten – Orfeus diktarmusikern spelar på sin lyra. Mönsterbildande här var förstås Glucks operaverk över ämnet. I överföringen från musikdramatik till ren instrumentalmusik spelade Franz Liszts symfoniska dikt ”Orpheus” en viktig roll. I vår tid när Liszts symfoniska dikter sällan framförs är det viktigt att påminna sig om i hur stor utsträckning de var ovärderliga inspirationskällor för efterföljande tonsättare under 1800talet. Inte bara den allmänna kompositionsprincipen bakom ”symfonisk dikt ” och idén om ”tematisk transformation” togs upp, utan tonsättare lånade gärna friskt teman och motiv ur verken som väl får sägas kom att betraktas som ett slags allmängods. I Liszts ”Orpheus” stämmer två harpstämmor upp till ordlös sång precis som i Alfvéns ”Drapa”. Men som Alfvéns val av titel visar så byttes i Norden den antika grekiska miljön mot den ovannämnda tidstypiska tolkningen av det ”vikingatida”. Detta är något man kanske först möter i bildkonsten vid samma tid, det vill säga hur konstakademiernas antika ideal förs över till fornnordisk mytologi. J.A. Malmströms kända målning av motivet ”Kung Heimer och Aslög” från 1856 är ett välkänt exempel över samma ämne Söderman senare musikaliskt behandlade och som Alfvén tog upp antingen strax före eller efter kompositionsarbetet med ”Drapa”. I Södermans/Alfvéns verk smälts så att säga ”Orfeus – kung Heimer” samman i en musikalisk legering av harpklang till textrader som ”kung Heimer öppnar sin harpa” och ”kom lyssna till harpan vid gubbens knän, här vilja vi sorgerna glömma”. Oscar Fredriks dikt Finns det då ytterligare någon länk som förbinder ”Orfeus – kung Heimer” med Oscar II själv? Framför allt under sin tid som

4

kronprins skrev Oscar dikter och det är av intresse i sammanhanget att citera de två första stroferna ur hans längre diktverk ”Fantasistycke öfver harpotoner”: Säg mig, hvadan dessa ljufva toner Gungande på välljudsvågor, Fyllande med helga lågor Sångarns hela själ? Månne de hit ned frän högre zoner Sänktes väl Endast som ett mystiskt trollspråks Evigt dunkla frågor? Är det af en fläkt blott, strängen röres Och så själfmant samljud bringar? Eller har den englavingar Lånat utaf Gud? Kanske, som i Heimers harpa, föres Huldsäll brud, Gömd uti den gyllne ramen Och dess aning klingar? Dikten visar på en musikuppfattning färgad av tidstypisk estetik. Den symbolladdade innebörden av ”harpotoner” och framför allt hur författaren direkt anknyter till kung Heimer-legenden gör raderna intressanta att citera här. Här hittar man en direkt beröringspunkt mellan ”Orfeus – kung Heimer” och Oscar II. Kan Alfvén ha känt till dikten? Kanske till och med använt den som ”hemligt” program till ”Drapa”, minnesmusiken över den bortgångne kung Oscar, som så domineras av harpklang? Lennart Hedwall skriver i sin Alfvénbiografi att ”stycket innehåller också två av de mest omfångsrika harpkadenserna i hela orkesterlitteraturen”. Eller är förbindelsen mellan dikten och musiken helt enkelt bara resultat av tidens allmänna estetiska tankegods? Alfvén hade redan tidigare haft ett musikaliskt möte med Oscars diktning. Den visa Alfvén använde sig av i ”Midsommarvakas” långsamma mittendel, ”Vindarne sucka uti skogarne”, har text av ”Oscar Fredrik”, senare kung Oscar II. Även om Alfvén inte kände till denna förbindelse vid tiden då han komponerade ”Midsommarvaka”

1903, är det inte troligt att han blivit upplyst om förhållandet någon gång under de kommande åren fram till dess ”Drapa” komponerades i början av 1908? Kan han då ha satt sig in i monarkens, inte alltför omfattande, övriga diktning? Eller inför kompositionsarbetet med ”Drapa” ha blivit tipsad att hämta inspiration härifrån? Sammanfattning För att sammanfatta så långt: Orfeusgestalten, myten om den antika diktarmusikern, i den klassiskromantiska musiktraditionen, som den företräds av Gluck och Liszt, representeras av harpan som klangsymbol. Hos Söderman/Alfvén överförs klangsymbolen till att istället representera föreställningen om den fornnordiska barden, kung Heimer. Förebild för detta finns i tidens bildkonst. I Södermans ballad finns kopplingen mellan text och musik medan i den Liszt-influerade ”Drapa” finns den i titelns innebörd och bruket av harpa. Att i ett verk som var tänkt som minnesmusik över Oscar II väcka associationerna till idén om den fornnordiska barden och kung Heimer-legenden, kan bygga på för tiden allmänt tankegods men också konkret syfta på Oscars eget diktverk ”Fantasistycke öfver harpotoner”. Personporträtt? Såg Oscar sig själv, i den dubbla egenskapen av kung och diktare, som en nutida kung Heimer? Eller betraktade Alfvén honom som en sådan i ”Drapa”? Är verket inte bara minnesmusik utan också ett försök till personporträtt? Det skulle kunna förklara den anonyma, lite o-Alfvénska tonen i verket, att han så att säga försökte komponera något utanför sig själv (men den kan lika väl kan förklaras av att verket var ett uppdrag skrivet under tidspress...). Såg både kung Oscar och Alfvén en förbindelse mellan denna gemensamma svensk-norska forntida legend och unionstiden? Blickar här kung Oscar likt kung Heimer mot de

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”Norges fjällar” det talas om i Södermans ballad? Kan ”Drapa” kanske tolkas inte bara som minnesmusik över unionsmonarken utan också över unionen i sig?

Liszts symfoniska dikter, som ovan nämnts, utövade ett starkt inflytande och kom att betraktas som ett slags musikaliskt allmängods.

Les préludes Ytterligare ett par anknytningar till andra musikverk finns i ”Drapa”. Som Lennart Hedwall observerat i sin genomgång av verket, så är mittendelens tema nära besläktat med ett centralt motiv i Liszts symfoniska dikt ”Les Préludes”. Enligt Hedwall förnekade Alfvén att han vid tiden hört Liszts verk. Men kan man tro på det? Är detta halvcitat verkligen oavsiktligt? I ”Les Préludes” möter man enligt programmet som trycktes i partituret tillbakablickar på en hjältes liv. Programtexten börjar ungefär såhär i översättning: ”vad annat är vårt liv än en räcka preludier till den okända sång, vars högtidliga begynnelseton uppstäms av döden”. Vare sig det musikaliska lånet är medvetet eller omedvetet – nästan ännu intressantare i så fall – så passar det in i den bild av minnesmusik Alfvén här ville skapa. Alfvén är dessutom i gott sällskap av både Wagner och Cécar Franck om att ha lånat material ur ”Les Préludes”! Ett bra exempel på hur

Fornnordisk hjältebegravning Den andra anknytningen rör också hjältesymbolik. Den finns ständigt närvarande i det allmänt hållna fanfarmaterial som genomsyrar ”Drapa”. Men när man närmar sig slutet av verket kombineras fanfarerna med upprepade, hackande orkesterackord som tycks ha en mer specifik association. Lyssna på avsnittet mellan 9’15’’ – 9’40’’ i Neeme Järvis inspelning (BIS CD-395). Är det inte som ett eko av höjdpunkten i ”Siegfrieds sorgmarsch” ur Wagners ”Götterdämmerung”? Återigen, medvetet eller omedvetet, en koppling till en för tiden central kulturellmusikalisk kod, här med innebörden ”fornnordisk hjältebegravning”. Referenser: Lennart Hedwall: Hugo Alfvén, 1973 Axel Helmer: August Söderman, ur Musiken i Sverige del III, 1992 Jan Olof Rudén: Hugo Alfvéns kompositioner,1972 Nedan den pompösa fanfaren och det första temat efter harpkadensen

Stockholms läns blåsarsymfoniker, dir Christian Lindberg. Caprice, CAP 21801, 2008. (Made in Sweden) Djävulspolska och final ur Den förlorade sonen. Transkription Anders Högstedt. Denna nya CD med Sveriges främsta professioneIla blåsorkester innebär ett trevligt smörgåsbord av traditionell svensk underhållningsmusik som den var i vår barndom. Den påminner mycket om Caprice "'Highlights'" för länge sedan och är en nyttig påminnelse om pärlor från förr Jag gladdes naturligtvis åt satserna ur Den förlorade sonen som tillfördes blåsarsymfonikerna repertoar 2001. Sopransaxofonisten Ulf Tilly fick mig att associera till nyckelharpa när han intonerar polskan i finalsatsen och det tycker jag är ett gott betyg. De synnerligen välspelande Stockholms läns blåsarsymfoniker får mig ibland att glömma att det är en blåsorkester jag lyssnar till. Christian Lindberg väljer friska tempi och Caprice måste ges en eloge för den fina balansen på CDn. "Det tunga artilleriet" tar så lätt överhanden i en blåsorkester vid minsta uppmuntran. Som sagt en lättsam Sverigereklam som säkert kommer att gå hem i stugorna. Jan Olof Rudén

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


Detaljerade analyser av Alfvéns körmusik förekommer sällan. Alfvéniana publicerar därför med glädje analysdelen i Jeanette Lindhs uppsats i Musikhistoria-Kördirigering vt 2008 vid Institutionen för Musikvetenskap vid Uppsala universitet. Texten är lätt retuscherad.

Tjuv och tjuv det ska du heta - en analys av ett folkvisearrangemang för blandad kör av Hugo Alfvén AV JEANETTE LINDH

A

lfvéns första körkomposition, en tonsättning av ”Frihet är det bästa ting”, tillkom 1900. Det finns de som hävdar att Alfvén egentligen inte var intresserad av att komponera för kör vid denna tid utan denna komposition tillkom för att skickas in som bidrag till en nationalsångstävling som pågick 1899-1901 (Ternhag & Rudén, 2003). Kanske stämmer detta, för det var inte förrän under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet som Alfvén hade en produktiv period med just körarrangemang. Orsakerna påstås ha ekonomiska förklaringar. Efterdyningarna av hans skilsmässa från sin första fru Marie Kröyer hade försatt honom i en ekonomiskt ofördelaktig situation samtidigt som han levde ett – för plånboken – alldeles för slösaktigt liv. Vad orsakerna än må ha varit blev han högproduktiv! Alfvén levde enligt egen utsago i visornas värld och fullkomligen spottade ur sig folkvisearrangemang som han skickade till Gehrmans förlag. Många av visorna finns både för blandad kör och för manskör, vilket kan ses som självklart då Alfvén ledde manskören Orphei Drängar i Uppsala samt den blandade kören Siljanskören. Dessutom kunde han få dubbelt betalt av förlaget. Alfvén var en mycket skicklig orkestrerare, vilket han även visar prov på när han skriver sina körarrangemang. Han strävar efter att ge de olika stämmorna en egen självständig melodik i sina genomkomponerade stycken och han har själv kommenterat med visst förakt vad han anser om kompositörer som komponerar strofiskt: ”Jag avskyr dessa arrangörer, som sätter en melodi, giltig för hela visan, ur vilken dirigenten får plocka hur många strofer han behagar till samma melodiska mall” (Ternhag & Rudén, 2003). Som en liten parentes kan man fråga sig har då Alfvén själv aldrig komponerat strofiskt? Uti vår hage, t ex, det kanske mest välbekanta arrangemanget av Alfvén? Jo, det är strofiskt arrangerat om man bortser från codan, där stycket på Alfvénskt manér övergår från moll till dur. Men har verkligen Alfvén arrangerat det själv? Märta Ramsten (1994) påvisar vid en jämförelse med Hugo Luttemans 6

(1837-1889!) arrangemang av ”Folkvisa från Gotland” som stycket ursprungligen hette, alltför många likheter för att ge Alfvén all ära för klangbilden (Ternhag & Rudén, 2003). Jag kan inte låta bli att fundera över huruvida fler förlagor av Alfvéns arrangemang och kompositioner kanske ligger längst ner i en uråldrig byrålåda under annat namn….Hur det än är med den saken kan ingen ta ifrån Alfvén hans enorma genialitet och förmåga inom musiken. Genialitet och förmåga som har gett oss dessa vackra klanger att njuta av, sjunka in i och skölja våra sinnen med. ”Tjuvleken” Tjuvleken är en sång- och danslek som har lekts i hela Norden med undantag för Island. Bara i Sverige har man hittat 300 nedteckningar av sången. Det finns otaliga varianter på versen och även några varianter på melodin, men refrängen är alltid densamma. Leken lektes ofta i pauser under danstillställningar eller som inledning till danstillställningar under sista häften av 1800-talet. Leken utgick ofta från att deltagarna var udda till antalet, och den som var ensam skulle ”stjäla sig” en maka. Den äldsta kända nedtecknade varianten av dansleken är från 1856 då visboken ”Filikromen” publicerar dansleken ”Tror jag”. Den fjärde av fem strofer lyder ”Tjuf och tjuf det ska du heta”. Detta namn fick till slut hela sången som alltsedan sekelskiftet har ingått i otaliga samlingar av julsånger (Danielsson & Ramsten, 1998). Analys Alfvéns arrangemang är skrivet år 1941. Vid denna tid hade Alfvén producerat stora mängder körarrangemang. Det är skrivet för blandad kör och består av 86 takter i grundtonarten Bb-dur. Det består av 3 verser varav de två första föregås av ett 8 takter långt förspel. I stället för förspel avslutas sista versen med en coda. Texten är densamma i alla tre verserna. Därmed skiljer sig Alfvéns arrangemang från ursprunget där det var vanligt med minst fem strofer (Danielsson & Ramsten, 1998). Trots att texten är identisk i alla verser, eller kanske just därför, är arrangemanget genomkomponerat med

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


både stor och liten variation, beroende på hur man ser det. Den strof som Alfvén har valt ut och som sedan har kommit att ”bli” den kända sången lyder

Vers:

Refräng:

Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal min lilla vän Men jag har den ljuva trösten att jag får ’na snart igen Tror jag, tralla la, tror jag, tralla la Tror jag, tralla la, tror jag , tralla la.

Storformen är

G dur

FÖRSPEL Dominantseptima p

Bb dur

VERS Tonika pp mel: Sopran komp: lugnt, diskret VERS Tonika pp mel: Bas komp: ”Stråkschwung”

REFRÄNG Diatoniska ackord f Rytmiskt, ackordiskt REFRÄNG Diatoniska ackord f Rytmiskt, ackordiskt

Modulation

Bb dur

FÖRSPEL Dominantseptima f

VERS Diatoniska ackord f mel: Sopran, Alt Rytmiskt, ackordiskt

REFRÄNG Diatoniska ackord f Rytmiskt, ackordiskt

CODA Diatoniska ackord f < ff Rytmiskt, ackordiskt

Föredragsbeteckningen är Giocoso, vilket bäst översättes med ”glatt och lekfullt” (inte speciellt oväntat då det är en gammal danslek!). Rytmiken i sången är tämligen ointressant och därmed aningen tråkig, och melodin är lätt förutsägbar. Förutsättningarna till trots skapar Alfvén ett intressant arrangemang genom skicklig stämföringsteknik och diatonisk harmonik (se harmonisk analys, notexempel 1). Sin vana trogen gör han varje stämma sånglig och melodiös och dessutom lätt att sjunga. Samtliga stämmor ligger – enligt min erfarenhet och bedömning – i ett väldigt bekvämt läge. De enskilda stämmornas röstlägen kan utnyttjas till fullo förutom någon hög ton när Alfvén oftast p g a harmoniken och klangen måste ”pressa upp” de enskilda stämmorna lite (väl?) högt. Sopranerna har omfånget d1 – g2, altarna c1 – d2, tenorerna lilla fiss – g1 samt basarna stora bess till ess1. Första versen börjar med ett åtta takter långt förspel där ett dominantseptimackord läggs an ton för ton, takt för takt i forte. Sopranerna börjar med grundtonen, altarna lägger an septiman, tenorerna kvinten och slutligen basarna tar tersen i ett härligt forte. Fortet fortsätter när harmoniken växlar mellan dominanten F7 och dominantens dominant i form av ett spännande cm7-5. Den sjunde takten slutar med ett dominantseptimackord och enligt Alfvén ska det inte avfraseras! Efter en takts paus börjar så versen med ett pianissimo där sopranerna har melodin

medan alt, tenor och bas ligger på tonikans ackordtoner i sammanträngt läge c.b.ch. Diskret förstärker tenorerna sopranstämman efter en takt genom att följa melodin en sext under. Dessa fyra takter upprepas till versens andra hälft. Refrängen takt 16-23 (enligt taktsiffrorna i Stora körboken) har texten ”tror jag, trallala” och där lägger Alfvén stämmorna ackordiskt och leker med de diatoniska ackorden (undantag två ställen G-dur i st f g-moll, andra åttondelen t. 17, 21) Vers 2 går i tonikaparallellvarianten G-dur och börjar identiskt med vers 1: 8 takters förspel, dominantackordet läggs ut ton för ton, takt för takt i samma ordning som i vers 1. Skillnaden är att dynamiken är piano och att ett crescendo och diminuendo är inskrivet som frasering resp. avfrasering. Versen börjar med att melodin sjungs av basarna i ett forte ben marcato. Denna vers väljer Alfvén att bygga upp genom att använda ackord som ackompanjerar basarnas melodi. Efter 8 takter när refrängen”tror jag, trallala” sjunges blir satsen ackordisk som i vers 1. För att förstärka harmoniken breder Alfvén ut stämmorna, främst sopranerna, genom att sjunga åttondelar i st f fjärdedelar som i basen. Efter refrängen i G dur behöver Alfvén modulera tillbaka till Bb-dur och således använda andra ackord än de diatoniska. Andra versen avslutas alltså med 4 takter i gm7, em7, Bb, F7 som leder tillbaka till Bb-dur.

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


Tredje versen börjar utan förspel och går således direkt på melodin. Denna gång är satsen ackordisk och sopranerna har återigen melodistämman i forte. Basarna sjunger en fallande skala på en oktav i takt 52-53. I takt 56 tar altarna över melodistämman i ett ben marcato medan basarna sjunger en stigande skala på en oktav förstärkta av sopranerna som gör samma sak en decima upp. Dessa 8 takter i vers 3 skiljer sig från samma 8 takter i de föregående verserna genom att Alfvén använder sig av betydligt fler ackordväxlingar än tidigare. I vers 1 och 2 har de 8 första takterna haft tonikan som grund, i vers 3 använder sig Alfvén av många diatoniska ackordbyten. Den tredje versen avslutas med refrängen ”tror jag trallala” med i princip samma ackord som i vers 1. Hela versen är betecknad forte. I takt 68 tar codan vid i ett poco più vivo. Även här är nyansen forte, och styckets första accenter och sextondelar presenteras. Körsatsen är skriven så att damstämmorna växlar med herrstämmorna, först i ett tonikaackord i tersläge och sedan i kvintläge till texten ”Tjuv ska du heta”. ”För du stal min lilla vän” växlar mellan tonikan och dominanten och här hittar vi styckets enda dimackord som en spänningsuppbyggare (även om det ligger på en sextondel!). Dessa 8 takter som codan börjar med upprepas i de 8 efterföljande takterna fast i tonikaparallellen, d v s g-moll. Damstämmorna sjunger g-moll i kvintläge, herrarna svarar med identiska toner en oktav ner, g-mollackordet kommer igen i damstämmorna, denna gång i grundläge och herrarna gör likadant. Styckets åtta avslutande takter börjar med ett Eb-ackord som sätts an i fortissimo och går ner en oktav i ett ritenuto och diminuendo till Eb64-53 via moduleringar kring diatoniska harmonier. En takts paus efter subdominanten formulerar ett musikaliskt frågetecken. Denna uppvisning i spänningsbygge upplöses genom att frågetecknet rätas ut genom att ett enkelt unisont F i oktav breddas och utvecklas till maj7 och liten sjua för att enkelt sätta punkt i tonikan i sammanträngt läge. Ytterligare ett prov på Alfvéns stämföringsteknik och känsla för harmoniska finesser är till ända. Reflektioner och egna tankar Jag har alltid ansett att många av Alfvéns körstycken är väldigt stråkkvintettskrivna. Tjuven är absolut inget undantag, tvärtom. Redan förspelets åtta takter bjuder in till en attack med stråken i var stämma. När sedan damerna kommer in med sitt pianissimo i första versen kan jag verkligen höra första violinernas pizzicato medan resten av stråkkvintetten lägger an sina strängar med ett mjukt stråk. I andra versen kan jag se kontrabasisterna svettas när de spelar med hela kroppen ett kraftigt ben marcato i kontrabasens bästa tonart G-dur medan småfiolerna 8

schwungar sina aggressiva arpeggion som ackompanjemang. När codan kommer råder inga tvivel längre; det är en stråksats! Jag har haft förmånen att få dirigera delar av Allmäna sången i just detta stycke. Det var en fröjd att märka att när jag gav instruktionerna till min tolkning på ett mer stråkmässigt sätt blev det ett förbluffande resultat. Sopranernas pizzicato och basarnas svettningar gav just den karaktär på stycket som jag ville ha! När jag ändå hade möjligheten passade jag på att följa Alfvéns instruktioner och framföra förspelet till vers 1 utan avfrasering, d v s ”omusikaliskt”. Effektfullt! Alfvén har vid en intervju berättat att han skriver tempi, nyanser och andra instruktioner väldigt noggrant i partituret och verkligen vill att dirigenten följer dessa instruktioner (Lindfors, 1966). Kändes kul att ha gjort honom till viljes på åtminstone en punkt. Som privatperson har Alfvén gjort sig känd för sin oförmåga att hushålla med pengar. I sina memoarer berättar han att han helst skulle ha använt sina krafter till att skriva mer symfonier, men att han var ekonomiskt beroende av de beställningar han fick på specialskriven musik. Jag tror honom. Det finns som sagt en uppenbar stråkstämning i många av hans verk och de orkesterverk han har skrivit uppvisar en utmärkt instrumentkännedom såväl klangligt som spelmässigt för instrumentalisten. För mig vittnar denna förmåga om en djup kärlek till instrumenten som av olika anledningar kanske fick stå tillbaka till förmån för körkomponerandet. Alfvén berättar i en radiointervju att han föredrog stråkar och avgudade cellon med dess vackra, varma klang. Vad spännande det skulle vara att transkribera hans mest stråktypiska körmusik och höra klangerna i de instrument han uppskattade mest. Kanske skulle han då le varmt i sin himmel när hans musik får ytterligare en dimension? Referenser Skrifter Danielsson & Ramsten 1998, Räven raskar, Gidlunds Maj Aldskogius (redaktör) 2007, ”…kunn’ I dock så wackert låta…”, Acta Universitatis Upsaliensis Lindfors 1966, Hugo Alfvén berättar, Natur och Kultur Stockholm Ternhag & Rudén 2003, Hugo Alfvén en vägvisare, Gidlunds Noter Stora Körboken, Gehrmans förlag, s 236 Skivor/inspelningar Glädjens blomster, Örebro kammarkör, dirigent: Fred Sjöberg. Naxos 8.554631, 1999

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén och Selma Lagerlöf Hugo Alfvén kom aldrig att skriva någon opera, något som är att beklaga. Hans tjänst vid Uppsala universitet gav inte utrymme åt ett sådant långvarigt projekt. Men han kände sig frestad och var av den anledningen också i kontakt med Selma Lagerlöf. Både Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Tösen från Stormyrtorpet och Dunungen var romaner som intresserade honom att gestalta i operans form. (Hedwall, Hugo Alfvén 1973, s. 81). ”Dunungen” diskuterades direkt med Selma Lagerlöf som genom sina bekanta ville ge honom arbetsro. Men inte heller denna gång blev det något av. Brev från Selma Lagerlöf i UUB Alfvénsaml. Karlavägen 99, Stockholm den 15 dec. 1929 Bäste Doktor Alfvén! Innan jag i morgon bitti lämnar Stockholm, vill jag sända Er några ord angående Er bostadsfråga. I fredags hade jag ett besök här av friherrinnan Henrietta Coyet, som ’äger och bebor’ det gamla Torups slott i Skåne, och kom då att nämna, att Ni önskade Er en inackordering, samt undrade liksom på skämt om hon inte

kunde ta emot Er. Hon svarade genast, att det skulle hon gärna göra. Hon bor alldeles ensam i det stora huset, Ni skulle få tre rum för egen del, och varmt skulle det bli. Någon ersättning talade vi inte alls om. Att allting där är förstklassigt, faller ju av sig självt, så att något bättre ställe torde knappast kunna upptäckas. Friherrinnan Coyet vistas till den 21 Dec. som kronprinsens gäst på Stockholms slott, och om Ni alls reflekterar på detta anbud, så vore det nog lämpligt, att ni satte Er i förbindelse med henne. Bryr Ni Er inte om det, så telefonera om detta till fröken Olander, Tel. 73473, så lämnar hon friherrinnan Coyet besked. Friherrinnan Coyet är en verklig grande dame, men hon har på samma gång ett levande intresse för nationell svensk kultur och är med sina 70 år ytterst livlig och receptiv. Er tillgivna Selma Lagerlöf

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


Brev från Hugo Alfvén i KB, L:1:1 f. 195 Doktor Selma Lagerlöf! Mottag mitt varmaste tack för Eder stora älskvärdhet att framlägga mitt inackorderingsbekymmer för friherrinnan Coyet. Jag talade med henne i telefon. Hon var alldeles förtjusande. Om jag kan få tjänstledighet från universitetet under vårterminens första skede, reser jag nog till Torup i början av februari. ”En herrgårdssägen” ligger mig ständigt i huvudet. Med tillönskan om en god jul och ett godt nytt år Eder tillgivne Hugo Alfvén Upsala den 23 dec. 1929

Akademiska Kören hyllar Alfvén och våren Under denna rubrik gavs två konserter under ledning av den nye dirigenten Håkan Sund den 1 maj i Seglora kyrka på Skansen. Det var ett uppskattat inslag i Skansens vårfirande. Hugo Alfvén presenterades med några ord som inledning till de båda konserterna kl 13 och 15 med samma program. Första maj, som ju var Alfvéns födelsedag, lät solen stråla över Stockholm och lockade en talrik publik till Skansen och till Seglora kyrka. Det halvtimmeslånga programmet ställde Alfvén i centrum med körsånger i original och arrangemang. Hans Stemning med text av J P Jacobsen tålde att jämföras med versioner av samma dikt av de samtida tonsättarna Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar. Av Alfvén framfördes dessutom Glädjens blomster, Roslagsvår, Och jungfrun hon går i ringen. Som representant för Alfvénpristagare genom tiderna hade kören valt Nils Lindbergs Shall I compare thee to a summer’s day, ett passande val för årstiden. Akademiska Kören och Skansen vill gärna se att det blir tradition med ett Alfvénprogram den 1 maj. Det välkomnar Alfvénsällskapet.

10

Nathan Leaf, Hugo Alfvén and his a cappella choral music. Diss Univ. of Texas, Austin, 2006. UMI Amerikanen Nathan Leaf är av svensk härstamning och har utbildat sig till körledare. När han kom över Uppsala Akademiska Kammarkörs 3 CD ”Swedish a cappella” upptäckte han Hugo Alfvéns körsånger. Han hade svårt att finna engelskspråkig information om tonsättaren och föresatte sig att täppa till denna kunskapslucka. Han började med att resa till Sverige, där han inte utan möda samlade ihop all körmusik av Alfvén, både för blandad kör och för manskör. Under Sverigevistelsen fick han sjunga med i OD och kom på den vägen i närmare kontakt med den levande Alfvéntraditionen. Avsikten med avhandlingen är att ge en kort levnadsteckning, särskilt med hänsyn till a cappella sångerna, att översätta alla vokaltexterna till engelska, något som upptar nästan hälften av boken och att ge uttalsanvisningar för svenskan i körsångerna – allt för att underlätta för engelsktalande att framföra körsångerna. Leaf grupperar sångerna i originalverk och arrangemang och gör jämförelser mellan versionerna för blandad kör och för manskör. Det är en lättläst genomgång av verkgrupperna, där varje verk eller likartade verk karakteriseras med några få ord. På så sätt är avhandlingen en praktiskt inkörsport för en nyfiken körledare. Däremot ges inga instuderingstips. Som karakteristik av Alfvéns stilistiska position håller Leaf med Gunnar Ternhag som talar om ”nytt vin i gamla läglar”. Leaf anser att det är just det som svenskarna älskar: av Alfvéns körsånger är det framför allt några folkvisearrangemang som har hållit sig kvar i körrepertoaren – så starkt att varje körsångare i Sverige när som helst och var som helst kan sjunga dem. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


HUGO ALFVÉN

Kvinnornas lösen Rösträttssång av K. G. Ossian-Nilsson

för unison kör och piano

Copyright © 2008, Kungl. Musikaliska Akademien / Alfvénfonden


NU LÅT HÖRA vår lösen på stridernas dag, när vår rätt och vår plikt kalla hären till slag, och när vänner och ovänner fråga: må sången den samfällda svara dem då och hvart ord som en himmelens låga på fanorna trosvisst och flammande stå! Ty från torparetösen till damen af ätt, från docenten till blyga brodösen, en växande skara, vi flockat oss tätt om vår medborgarrätt, och v å r m e d b o r g a r r ä t t är vår lösen!

Vi ha kraf från de många, som kloka i råd och beslutna i vilja och tappra i dåd dock förmenats sitt rum bland de mogna: vi kräfva åt snillen, som hedrat sitt kön, åt arbetare goda och trogna den länge försakade rätten som lön. Ja, I makter, som pösen, slån ändtligt reträtt och raseren de murar och rösen, som redan för länge fått söndra vår ätt, ty vår medborgarrätt, ja, vår medborgarrätt är vår lösen!

Det är härtid och stormtid i människors värld, och det susar i luften af tankar och svärd, medan andarna drabba tillhopa; och skulle, där vapnen och ödena slå och de slagna och segrande ropa, beständigt blott genljud och följder oss nå? Nej, I skurar, som ösen på människors ätt, Och I söndrande murar och rösen: vi flocka vår skara, där kampen slår tätt, om vår medborgarrätt, och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från vår unga, vår brusande tid och de frågor, som redan ställt männen i strid ut i bygden i landet, i världen: ty skulle en kvinna blott tigande bo vid den brasa, hon tände på härden, när härdens bestånd af ett ord kan bero? Nej, från torparetösen till damen af ätt från docenten till blyga brodösen, en växande skara, vi flockat oss tätt om vår medborgarrätt, och vår medhorgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de dunkla, de blodiga år, då hvar man var en stigman i skogiga snår och hvar hustru en guldköpt trälinna; och äro de åren en saga i dag, vi ha kraf från hvar maktbunden kvinna, som bär deras märke i lott eller drag. Ja, från torparetösen till damen af ätt, från docenten till blyga brodösen, en växande skara, vi flockat oss tätt om vår medborgarrätt, och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de nya, de framtida år, då af möda blir gullskörd i samtida snår och af nutida drömmar blir gärning: likt frostvind kan härja ett frostigt beslut, af en nyck kan bero och en tärning, hvad säde i framtidens åker sås ut. Ja, I kvinnor, som slösen er värme så lätt, och som ofta till gengäld förfrösen, nu helgen er flamma åt kommande ätt, nu begären er rätt, ja, er medborgarrätt och er lösen!

Vi ha kraf, från de trampade, tysta och små, som kanhända vår lott lärt oss kvinnor förstå och vårt hjärta befallt oss att vårda: vår hand är den mjuka, som läker och ger sitt beskärm och sitt stöd, där den hårda och fumliga näfven slog till och slog ner. O, I hjältar, som slösen med slängar så tätt, ur vår kärlek I alla dock ösen den balsam på såren, som flödar så lätt: o, så unnen oss rätt, ja, vår medborgarrätt och vår lösen!

Ty det kallas vår rätt; och det heter ett kraf, som allenast är plikten, vi väntades af, där vi stirrat på eldslott i härden: vår medborgarplikt och vår plikt mot en svag och vår husmodersgärning i världen och vårt land och vår värnplikt vi kräfva i dag! Ty från torparetösen till damen af ätt, från docenten till blyga brodösen, en växande skara, vi flockat oss tätt om vår medborgarrätt, och vår k ä r l e k är med i vår lösen! K.G. OSSIAN-NILSSON


Den VI internationella kvinnorättskongressen hölls i juni 1911 i Stockholm. Till detta tillfälle utgavs ett specialnummer av tidskriften Idun, kallat festskrift. I denna återfinns på sid 372-73 Kvinnornas lösen. Rösträttssång af K.G. Ossian-Nilsson. Tonsatt för unison kör o. piano af Hugo Alfvén. Den flitige diktaren, romanförfattaren och tidningsmannen Karl Gustav Ossiannilsson var samhällspolitiskt engagerad. Han tillhörde en tid arbetarrörelsen men lämnade den. Efter en resa till Italien före andra världskriget fylldes han av beundran för Mussolinis reformarbete men tog snart avstånd från fascismen Hans dikt som appell i Kvinnornas lösen är verkningsfull genom sin uppfordrande stil, upprepade fras i början på varje strof och den återkommande refrängen som refererar till alla samhällsklasser. Denna uppfordrande stil återfinns också i Sverges flagga som blev ett bestående resultat av samarbetet med Hugo Alfvén 1916. Kvinnornas lösen har fört en obemärkt tillvaro. Den finns inte ens med i Jan Olof Rudéns verkförteckning där den skulle kunna inordnas som nr 71a. Den visar en ny sida hos Hugo Alfvén som vanligen inte brukar förknippas med en feministisk syn på kvinnor. I Uppsala universitetsbiblioteks Alfvénsamling finns ett tackbrev till Alfvén från Ossainnilsson med följande lydelse. Hälsingborg d. 15/6 11 H. Director Musices Hugo Alfvén! Jag hade redan längesedan bort skriva och tacka för den glädje och ära Ni berett mig genom att tonsätta Kvinnornas lösen. Träget sysslande med min höstbok har tidtals bragt stockning in min korrespondens, och även självklara o. angenäma plikter har måst uppskjutas. Det är mig emällertid en fröjd att konstatera, hur väl Ni lyckats – inte bara i och för sig, vilket ju med Eder är tämligen given sak, men i förhållande till en uppgift, som kanske varit Eder – åtminstode i början – främmande. Marsjkomposistionen har ju i decennier så legat i händerna på dei minores, att majores fått en fördom emot den. Och vårt individualistiska och finhudade tidearv har hälst hållit Mavors Gradivus [Mars, krigsguden] på så långt avstånd som möjligt. Nu inbryter måhända, också för konsten, åter ett socialt skede med stora orkestrala uppgifter för herrar kompositörer. Redan tidigare har jag glatts att i Eder finna en konstnär, fri också från en annan fördom, den emot skåningarna [Ossiannilsson var själv skåning]. Ni är, så vitt jag vet, den förste svenske tonkonstnär, som bevärdigat en skånsk diktare med komposition: Anders Österling [Tre Österlingsånger]. Efter Eder har ju också andra sysselsatt sej med oss härnere: Ruben Liljefors, Erik Åkerberg m.fl. ha bl.a. tonsatt mig. Men Ni är absolut den förste, som bragt en ”skånsk” kompositör på ett svenskt sångprogram. Själv har jag ju, fullföljande helt andra syften än de stämningsmusikaliska, inga vare sig anspråk eller önskningar haft. Men det har överraskat mig, att Skåne, som har en sådan embarras de richesse på stämningspoeter, inte alls fått vara med på ett hörn. Ola Hansson, Emil Kleen, Anders Österling m.fl., se där underlag för både Mendelsohn o. Schubert – poeter behöver ju inte vara ekvivalent med kompositörer. Och vad Ola Hansson beträffar, är han dock den mäst europeiske (både i yttre och inre mening) bland svenska skalder. Ja, det jag ville ha sagt, när jag förirrade mig på områden, där Ni nog mej förutan finner Eder väg, var endast ett varmt o. vördsamt tack för vingarna Ni gett min välmenta rösträttssång!!! Med största högaktning K.G. Ossian-Nilsson


Festspel för stor orkester op.25 – ett hundraårsminne AV JAN OLOF RUDÉN

F

estspel var ett beställningsverk till invigningen av det nya huset för Nya Dramatiska teatern den 18 februari 1908. Det var ett bygge som finansierats genom ett framgångsrikt penninglotteri. Den påkostade konstnärliga utsmyckningen av husets fasad och dess interiörer utfördes av många kända konstnärer. Byggnaden är än i dag ett blickfång vid Nybroviken. Hugo Alfvén hade nyligen avslutat Uppsalarapsodin op.24 som uppfördes vid Linnéfesten i maj 1907. Uppdraget att komponera invigningsmusiken hade tyngt honom eftersom han inte hade några idéer. På resa från Danmark till Stockholm gästade han Verner von Heidenstam i Naddö nära Vadstena. Efter en mycket orolig resa över Vättern i november blev han mycket gästfritt mottagen och Heidenstam berättade vid supén om Karl den XII och hans polska fälttåg, om hovfester och karolinernas bravader. Han berättade så målande att Alfvén såg bilder framför sig av ”gammaldags borgar, höviska riddare i prålande dräkter, underbart sköna damer i silke, i sammet och i gnistrande juveler; jag såg massiva dörrar slås upp, hörde trumpeters smattrande fanfarer. En sorlande, upprymd skara ädla herrar och damer strömmar in i festsalen, orkestern spelar upp till dans, paren ordnar sig och nu brusar tonerna till en polonäs, vars lidelsefulla rytm och stolta grandezza kunde komma änglarnas harpor att förstummas. Försvunna var Heidenstam och hans maka, jag hörde inte längre deras röster, försvunna var tid och rum. I festsalen stod jag och skådade betagen dansens böljande prakt och lyssnade till musikens rytm och berusande harmonier. Det var Festens musik som ingen annan! Vid den tanken var det något, som vred om min hjärna. In forsade polonäsen

som skummande champagne. Blixsnabbt slog det mig, att där hade jag musiken till Nya dramatiska teaterns invigningsfest […].” (Tempo furioso s. 399f). Alfvén satte sig på Heidenstams uppmaning vid flygeln. ”Denna gång flydde inte min nyckfulla sångmö. Hon viskade i mitt öra och ledde mina händer under deras irrande gång över tangenterna, men hon förde mig inte tillbaka till Polen utan höll mig kvar i Sverige. Jag drömde mig på fest i en medeltida svensk riddarborg, där bålda kavaljerer trådde dansen med guldlockiga damer – naturligtvis långt skönare än de polska. Polonäsen brusade dock alltjämt i mitt huvud, den kunde jag inte komma ifrån. Jag levde rövare på klaviaturen…” Heidenstam föreslog kommande dag som arbetsdag för Alfvén och ”[…] redan klockan sex drog [jag] det sista strecket på klaverskizzen. Jag var räddad! Denna polonäs utkom senare på tryck under titeln ’Festspel’”. (s. 400) Alfvéns partitur i autograf (UUB VMhs 170:1) är mycket riktigt daterade Naddö 30 nov. 1907. Det finns två exemplar varav det andra ligger till grund för Abr Lundquists utgåva. Titlarna skiljer sig något men gemensamt är titeln Polonaise.

Alfvéns beskrivning ovan är naturligtvis en efterkonstruktion 40 år senare men utsäger ändå mycket om musiken. Det som är påfallande inslag är just smattrande trumpeter i inledningens stigande kaskader av treklanger och guldglansen av piatti i själva polonäsen som med sina synkoperade rytmer är både högtidlig och festlig. Just den högtidliga karaktären vill Alfvén poängtera eftersom han i sitt eget partitur vid tempobeteckningen Allegro maestoso lagt till e solenne. Storformen är tredelad, ABA, med inledning och strettaavslutning. B-delen är en trio där stråkarna spelar en lång, sugande melodi med mättad klang medan blåsarna spelar ett luftigt dansant ackompanjemang – ibland erinrande om ”änglarnas harpor” ovan. I mitten av trion är ett parti med mer martialiska klanger. Själva anläggningen påminner starkt om militärmarscher, kanske rent av om kavallerimarscher med deras långsammare tempo och Festspel lämpar sig mycket väl för ett högtidligt och festligt intåg så som det kom att användas åtminstone på 1950-talet av Akademiska Kapellet under Sven E Svensson vid professorsinstallationerna och andra högtidligheter i Aulan och naturligtvis vid utdelningen av Nobelpriset den 10 december varje år.

Smattrande fanfarer och sugande polonäs karakteriserar Festspel

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Alfvéndagen den 4 juli 2008 I strålande sol tågade stipendiaterna från Falu Musikkonservatorium upp till tunet till tonerna av Siljansnäs sockenspelmän. Sockenspelmännen hade denna gång tagit upp gamla låtar från Siljansnäs upptecknade av Ture Gudmundson, som dessutom förde traditionen vidare själv. Det var låtar av Park Jonas Jonsson, Wilhelm Eriksson, Skinnar Anders Larsson och Skommar Anders Persson. De presenterades som vanligt av Alm Nils Ersson. Nytt för denna gång var en dragspelande medlem i spelmanslaget.

Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag erinrade om att Alfvéngården var familjen Alfvéns bostad under de sista 15 åren av Hugos liv och att grundplåten utgjordes av en nationalinsamling till hans 70årsdag. I Tibble skrev han framför allt sina memoarer som gav honom tillfälle att teckna den bild av sig själv som han ville lämna till eftervärlden. Men han komponerade också tre verk som sammanfattar hans tonsättargärning. Det var Saa tag mit Hjerte (till Karin-dagen 1946), Roslagsvår (som schlager 1954) och baletten Den förlorade sonen (till 85-årsdagen 1957). Alfvéngården vibrerade av musik: Hugo själv spelade, han fick besök av vänner och så småningom sökte sig turister dit. Sedan 1970 firas Alfvéndagen som är ett av de äldsta inslagen i Musik vid Siljanfestivalen. Det är Kungl. Musikaliska akademien som äger och förvaltar gården och det också den som genom Alfvén Fonden delar ut stipendier till några avgångselever från Musikkonservatoriet i Falun. Stipendiater detta år var Lotta Andersson, folksång, Joel Nyman, violin och Frida Bromander, cello. De fick var och en mottaga en check på 10 000 kr. Lotta Andersson sjöng en kärleksvisa efter Präst 16

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Olof och trallade en polska efter Andreas Lång. Stråkmusikerna spelade ett arr för violin och violoncell av Johan Halvorsens Passacaglia efter ett tema av G F Händel.

Musik vid Siljans kör det ta år var som ofta förr Gustaf Sjökvists kammarkör. Dirigenten Gustaf Sjökvist hade för framträdandet på Alfvéndagen valt kompositioner och arrangemang som bygger på folkmusik. Kören inledde med Alfvéns Midsommarlåt i Leksand och hans arrangemang av Om sommaren sköna. Modernare tongångar hördes i Jaakko Mäntyjärvis Peudo-Yoik och Jan Sandströms utnyttjande av Johan Märaks egen jojk Nadio biegga.

Gagnefbon Nils Lindbergs Visa på väg och hans arrangemang av Vi ska ställa te’ en roliger dans överledde till de haltfulla Alfvén verken Aftonen och Papillon. Den fina romansen Saa tag mit Hjerte framfördes i ett körarrangemang där pianostämman förvandlats till körsats av Olof Risberg. I Som stjärnan uppå himmelen sjöngs solostämman av Ulrika Mörner. Inget Alfvénprogram kan i slutet undvara Och jungfrun hon går i ringen eller Uti vår hage och så var inte heller fallet denna gång. Som avslutning spelade Siljansnäs sockenspelmän en gånglåt efter Lekatts Mats Danielsson från Tibble. Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


Fest-Ouverture op.26. Rutgers Wind Ensemble, dir William Berz. Mark Masters 7249-MCD, 2007. (Trittico) Till Hantverks- och Industriutställningen vid Biskopsudden i Stockholm 1909 komponerade Alfvén Fest-Ouverture för stor militärkår för utställningens invigning den 4 juni.(Hedwall, Hugo Alfvén 1973, s. 61). Det hade sånär inte blivit någon invigningsmusik spelad. Det var avsikten att Stockholms samlade militärkårer skulle ha spelat men storstrejken tvingade dessa att hållas i beredskap. Gösta Lemon som då var ordförande i Stockholmsavdelningen av Musikerförbundet fick i uppdrag att i stället engagera civila musiker och musikprogrammen kunde genomföras med deras hjälp. (Musikern 1944:4). Alfvén markerar med ”stor militärkår” att det skulle bli pampigt. Och musiken börjar med en appell i introduktionen som bjuder till lystring. Det är trumpeterna som blåser ett fanfarmotiv men i tempot Andante.

William Berz som dirigerar blåsorkestern vid State university of New Jersey i Rutgers tillhör det ledande skiktet av blåsorkesterledare i USA. Han har länge varit verksam som dirigent för olika orkestrar och är nu redaktör för WASBEs tidskrift. Det arrangemang han spelar är Gunnar Johanssons för en blåsorkester med dagens besättning med saxofoner, fagotter, trumpeter och tromboner. Det är hedrande att Alfvén får samsas med Vaclav Nelhybel, vars Trittico givit namn åt CDn, Zdenčk Lukáš, H Owen Reed, Ernst Toch och Roger Nixon på denna utmärkta inspelning. Vill man lyssna på Fest-Ouverture i besättningform från Alfvéns tid med flöjter, klarinetter, bleckblås och slagverk finns CDn med Marinens musikkår under Andreas Hanson där originalverk och arrangemang för blåsorkester av Alfvén finns samlade på Serpent, SERCD 24. JAN OLOF RUDÉN

De avlöses av ett stillsammare träblåsmotiv. En dov accent i blecket följs också av träblåsare. Det är karakteristiskt att blecket i detta stycke spelar ett temahuvud som avlöses av en temasvans i träblåset. Allt upprepas. Fest-Ouverturens huvuddel tar så vid i ett tema som börjar med upptakt och som därefter har en synkop som särskild snärt.

Detta känner vi igen från August Södermans Ouverturen till Jungfrun av Orleans/Svenskt festspel. Det är pådrivande i tempot Allegro con brio. Så småningom tar bleckblåset upp fanfarmotivet från introduktionen. Det blir dominerande i fortsättningen endast interfolierat av en vekare melodisk fras i träblåset. FestOuverturen avslutas med en stretta. Den glänsande feststämningen vill trots allt inte riktig infinna sig.

18

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén: Midsommarvaka op.19 Alfvéns rättelser i hans eget partitur i Statens Musikbibliotek samt anmärkningar av Finn Rosengren till fickpartituret Wilhelm Hansen 13974 [1907] L’orchestra 16 vl I (ej 12), 14 vl II (ej 12), 10 vla (ej 8), 8 vlc, 6 cb, 2 arpa Batteria: timp, piatti, triang, cembalo (= campanelli) s. 6

arpa II coll’arpa I

7 efter 4

tr II

skall ha noterat ess (Finn Rosengren)

3 före 5

vlc, cb

tredje noten skall troligen vara återställt c (jfr 5 efter 4) (Finn Rosengren)

4 före 6

fag I

s. 19

trb I

10 efter 6

cl I

2 före 7

cl

3 efter 7

fl I

s. 26

timp

10 före 10

fag I, II

accent på tredje noten (Finn Rosengren)

7 före 11

vl I, II

ppp

3 efter 13

arpa I

10 före 13

cb

bindbåge till nästa takt (Finn Rosengren)

1 före 14

vl I vl II

senza sord. Beteckningen saknas i stämman (Finn Rosengren) skall vara G-klav

marcato, ej p

accenter som fl och fag i tre takter (Finn Rosengren)

denna insats saknas i stämman (Finn Rosengren)

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 19


4 efter 14

arpa I, II

32-delsskalan i glissando inleds med 4-delspaus, avslutas med 8va

s. 34

blåsare arpa I, II

mf ff

4 före 15

vla II vla I, II

e aiss

7 före 15

ob II, vl II vla vlc

eiss eiss sista triolgruppen skall vara fiss

3 före 16

cb

skall vara ottava bassa

2-3 efter 16

vl I div

ej tremolo halvnot utan Detta är ej infört i stämman (Finn Rosengren)

s. 42-47

På dessa sidor står det Cembalo i partituret. Alfvén måste ha menat Campanelli och så spelas det alltid (Finn Rosengren)

1 efter 16

vla I

14 före 18 vl I vl II

skall vara 2 arpe skall vara vl I och vl II

5-9 efter 18

fl I, II

col’ob I, II

5 efter 18

stråkar

skall vara f pp

9 efter 18

vlc

skall vara p

1 före 19

tr

skall vara pp

5 efter 19

fl I, II

col’ob I, II

s. 53

cb

8va bassa till 21

17 före 21

vla

skall ha accent på sista fjärdedelen (Finn Rosengren)

Allegro con brio s. 57

cb

3 efter 24

vlc

4 efter 24

8va bassa från 22 till 7 före 23

vlc

därefter ej fp utan mf med accent

fag

skall vara f

20 Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén: Den förlorade sonen. Balettsvit Anmärkningar av Finn Rosengren till studiepartituret Edition Suecia (cop 1967). Sats 1, del 1, Gånglåt från Leksand. takt 8

vl I, II

mf på sista noten.

siffra 3

vl I

Här finns ett fel i stämman.

5 efter 8

cor I, II

Troligen saknas hornen i denna takt och de tre följande. Jfr 5 efter 3

Sats 1, del 2, Sonens gånglåt. takt 12

cor II

Första noten skall vara noterat giss. (Obs att cor II står överst på det undre systemet!)

7 före slutet

vl I

Tredje noten skall vara c.

3 före slutet

fag I, II

Skall ha bågar som vl I i denna takt och nästa.

Sats 2, Polska från Orsa. takt 7

vl I

c på tredje slaget skall vara en punkterad åttondel och följas av en sextondel d2. Jfr 3 efter 7.

takt 9

vl I

Sista noten skall vara g. Jfr 5 efter 7.

2 efter 5

vl I

Första noten skall vara c enligt klaverutdraget till baletten.

2 efter 7

cl I, II

Första noten skall vara noterat fiss.

7 efter 8

vl I, II

Paustecken saknas.

6 efter 17

vl I

Båge över de två första noterna.

4 efter 20

cor I cor III

4 före 21

cor III

Andra noten skall vara noterat h. Andra noten skall vara noterat d. (Obs att cor III står på det undre systemet nu!) Andra noten skall vara noterat e.

3 före 21

vl I

De tre sista noterna skall vara e c e.

11 efter 23

cl I, II

Båge över de två första noterna.

2 före 27

cor V

Första noten skall vara noterat ciss. Märkligt och opraktiskt f.ö. att de 10 takterna före 27 är det enda avsnitt i hela sviten som kräver en femte hornist!

29

vla

Skall ha p.

Sats 4, Polketta.

Sats 5, Steklåt.

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Sats 6, Polka. 8 efter A

cl II

Andra noten skall vara noterat g.

9 efter B

fl I, II

Skall ha f.

15 efter B

vl II, vla

Skall ha pizzicato.

12 efter C

cor IV

Första noten skall vara noterat f.

Dalarapsodi Anmärkningar av Finn Rosengren till fickpartituret Nordiska Musikförlaget, 1941 3 efter 49

cor I

Sista noten skall vara noterat ess.

En Bygdesaga Anmärkningar av Finn Rosengren till stort partitur faksimiltryck av tonsättarens manuskript. Gehrmans 1945. Sats 2 2 före 4

ob I, II

Skall ha legatobåge över de två första noterna.

siffran 6

vl II

Två sextondelspauser saknas.

6 efter 15

vlc

Skall ha tenorklav före sista noten.

trb, tuba

Skall ha accent på andra noten.

Sats 4 4 efter 2 Sats 5

Det saknas repetitionssiffror i denna sats. Därför hänvisas till sidnummer.

s. 5 t. 4 och 6 s. 7 t. 4

22

tr II

Skall ha återställt h. Detsamma s. 13, takt 5, och s. 14, takt 2. I partituret till Den förlorade sonen, som använder samma musik, står det Poco più moto här.

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén: Kantat vid Sveriges riksdags 500 års minnesfest Alfvéns ändringar i hans eget klaverutdrag i Statens Musikbibliotek. Stockholm 1936. Musikaliska Konstföreningen Sats 2 7 efter 1

7 efter 1

B coro

cb

första bastonen skall vara ess

Sats 3 s. 13

Sats 7 4 före 6

slutackordet text B coro

Sats 8 2 efter 2

B coro

båge över fjärdedelarna

Alfvén: Festspel op.25 Alfvéns rättelser i hans eget partitur i Statens Musikbibliotek. Partitur: Stockholm 1908. Abr Lundquist 5355, Stämmor 4 före 1

timp

sempre f

9 efter 1

alla

Allegro maestoso [tillagt:] e solenne

2

cl II

col cl I . Även 3efter 11

6 före 3

cl II

col cl I. Även 7efter 11

4

stråkar utom cb

mf ej p

5

ob, vl, vla

mf ej p

s. 15 sista före repristecknet

vl I, vla, vlc

mf

3 efter 8

vla, vlc

marc

7 efter 8

vl, vlc

mf

9 före 10

ob, vl I, vl II alla

mf reprisen struken

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


År 2010 är det 50 år sedan Hugo Alfvén dog. Var med och hylla hans gärning under rubriken

Hugo Alfvén i våra hjärtan!

Hugo Alfvén Fonden i Kungl Musikaliska akademien och Hugo Alfvénsällskapet vill härmed inbjuda till medverkan under ett helt år av begivenheter inom de olika områden och på de olika orter Hugo Alfvén var verksam: utbildning i Stockholm som musiker och konstnär samt tonsättare, starka intryck av Stockholms skärgård, första yrkesliv som violinist i Hovkapellet, första framgångar som tonsättare i Stockholm och Köpenhamn, stipendiat i utlandet och utbildning till dirigent i Dresden, olika förälskelser som sätter spår i kompositionerna, särskilt Marie Krøyer och Skagengruppen av konstnärer, mötet med Italien och med Dalarna (spelmanstävlingar, Alfvénsgården i Tällberg, Ankarcrona, Zorn, Carl Larsson, vänskapen med Carl Milles), dirigent med egna orkesterverk, Uppsala universitets director musices och dirigent för Akademiska Kapellet, Musikfesten i Uppsala 1911, nationaltonsättare med många uppdrag att skriva kantater, dirigent i OD och många andra körer inte minst Siljanskören, målare i toner särskilt i baletten Bergakungen och symfoni nr 4, akvarellmålare från 50-årsåldern, som emeritus bosättning i Dalarna (Åkerö, Tibble, Alfvéngården från 1945) med fru Carin, memoarer och radiointervjuer och ett tredje äktenskap, med Anna. Vi vill redan nu göra din institution uppmärksam på planeringen för 2010 och på vilket sätt Hugo Alfvén kan inlemmas i verksamheten detta år. Vi har inga synpunker på tidpunkten utan lämnar valet till dig. Däremot vill vi gärna bli underrättade om era planer så att vi kontinuerligt kan uppdatera en sammanställning på Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se. Vi har många idéer om vad som skulle kunna göras. Dem vill vi gärna dela med oss. Kontakta Gunnar Ternhag Ordförande Hugo Alfvén Fonden gte@du.se 023-77 88 89

24

Jan Olof Rudén Sekreterare Hugo Alfvénsällskapet admin@alfvensallskapet.se 08-33 83 69

Alfvéniana 3-4/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/08